Kategorier
Språk

Vackraste språket

I ett gammalt avsnitt av mupparna medverkade någon fransk artist, som för en hänförd miss Piggy berättade att hon ser ut som en fet gris. Miss Piggy förstod inte språket och således inte att hon blev skymfad, men var förtrollad av dess karaktär. Mycket riktigt hamnar franska ofta i topp när människor rangordnar språk efter skönhet.

Men är det språket i sig man då värderar, eller den kultur man förknippar med språket? Ett lands och därmed språks status tycks ofta höra samman med socioekonomiska variabler, och har sällan med fonologi eller prosodi att göra. Européer tenderar därför att placera franska och italienska överst, medan slaviska språk hamnar i botten. Tyska ses sällan som vackert, och förknippas mer med ordning, precision och makt.

Till yttermera visso har de flesta människor liten bevandring i språk utanför sina egna språkfamiljer, och förmår inte uppfatta hela registret i tonspråk som mandarin och thai eller andra språk med annan fonologi, som arabiska. En korrekt värdering är därför i regel inte möjlig.

Vidare kan vilket språk som helst variera betänkligt i skönhet beroende på hur det nyttjas, och av vem; kvinnor tenderar att låta skönare än män på grund av bredare register och ofta mer vårdat språk. Dialekt kan både sänka och höja ett språks skönhetskaraktär, i alla fall enligt min subjektiva uppfattning – jag har ingen särskild relation med Gotland eller Dalarna, men njuter mer av svenskan i dessa än andra dialekter, och det kan bara ha fonologiska orsaker.

Den lilla forskning som finns på området pekar mot socioekonomiska aspekter och prestige hos talaren som främsta faktorer för hur vi bedömer språklig skönhet, och jag delar i stort den uppfattningen. Men jag vill samtidigt sticka ut hakan och förkunna att det existerar en fonologisk skönhet bortom dessa faktorer, och att den är lika svårfångad som visuell skönhet. Den finns där, men är svår att definiera i koncisa termer, och därför bekymmersam att mäta vetenskapligt.

Till att börja med kan man konstatera att det finns en viss konstans över tid hur språk uppfattas. Tysk-romerske imperatorn Karl V, av spansk börd som Carlos I, menade att tyskan är ett militaristiskt språk, spanskan kärlekens språk, italienskan ägnat för bön och franskan ett ädelt språk. Tyska är således ett kargt språk att hota med, och Karl V lär ha nyttjat språket i kommunikation med sin hund.

Karl V var samtidigt språkbegåvad, och menade att ju fler språk man behärskar, desto mer människa är man (Quot linguas calles, tot homines vales). I den observationen ligger implicit att man måste träna upp sin förmåga att urskilja skönhet i språk, på samma sätt som man kan öva upp sin förmåga att bedöma visuell skönhet.

Enligt min subjektiva och holistiska uppfattning utgör konsonantkluster ett kontaminerande inslag i ett språks skönhet, och härav följer att polska och en del andra slaviska språk uppfattas som mindre sköna, och så även hebreiska. Omvänt har de romanska språken en jämn och strid ström av vokaler och konsonanter, vilket gör dem mer melodiska. Portugisiskan är ett undantag, och låter ungefär som spanska efter inmundigande av två flaskor vin – i fonologisk mening ligger portugisiskan närmare slaviska språk.

De germanska barbarspråken ligger mellan de romanska och slaviska, med måttliga konsonantkluster. Tyskan har måhända en uppfordrande klang, men den är på sätt och vis skön i sin tydlighet. Nederländskan är däremot hopplös med dess glottala stopp, en egenskap den delar med den lika hopplösa danskan. Svenska och norska uppfattas av andra som sköna i kraft av tonaccenten, som ger en melodisk prosodi – i egenskap av svensk räknar jag dock inte svenska som skönt, och det är av allt att döma en form av hemmablindhet.

Men de vackraste språken finner man i Östasien, enligt samma princip. Koreanska och japanska har en svåröverträffad mjukhet i sin fonologi, medan tonspråk som thai emellanåt kan låta som paradisiska ljud. Vårdad mandarin har en överlägsen poetisk ådra, medan wu (Shanghai) med sin tonaccent har ett vänligt drag som minner om koreanska och japanska (av historiska skäl). Däremot är yue (Guangdong) inte särskilt skönt, i likhet med vietnamesiskan.

En lista över de vackraste språken skulle således ta följande form, i min subjektiva bedömning: 1) japanska; 2) koreanska; 3) wu; 4) italienska; 5) spanska; 6) mandarin; 7) tyska; 8) franska; 9) thai; 10) grekiska. De allra fulaste är på motsvarande sätt hebreiska och finska.

Eftersom språk kan nedtecknas i skrift kan man även bedöma skönheten hos en skrift, på samma sätt som för konstverk, landskap och människor. Här torde kinesiska inta en överlägsen första plats, tätt följt av japanska och arabiska. Våra kråkfötter till alfabet räcker inte till i konkurrensen med dessa, och därtill är såväl koreanska som grekiska alfabetet skönare än det latinska.

Inom den latinska familjen hamnar de romanska språken överst i kraft av något slags jämnhet i textflödet; det är förmodligen inte en tillfällighet, då typografin utvecklades med centrum i renässansens Italien. När samma typografi tillämpas på tyska och engelska förorenas flödet med versaler och konsonantkluster, och skönheten försvinner med ens. Polska ser mest ut som ett språkligt bombnedslag, medan ryskan klarar sig bättre med sin anpassning i den kyrilliska skriften.