Debatten om Kina är fortsatt enkelriktad, och pjäserna i DN-tidningen och annorstädes är ungefär lika propagandistiska som i Global Times på den andra sidan spektrat. Man pratar förbi varandra utan att ta varandras argument i beaktande, och därmed uppstår ingen dialog. Läsekretsen förblir oupplyst, om man inte har privilegiet att kunna verka i båda världar.
Förespråkarna för den amerikanskledda regelbaserade världsordningen tror att man är inbegripna i en existentiell systemkamp på liv och död, medan den andra sidan förespråkar pluralistisk samexistens i en multipolär ordning – monoteism mot yinyang.
Kampen sägs stå mellan västerländsk demokrati och auktoritära system som Kinas och Rysslands, men från Beijing och Moskva sker just ingen ideologisk export. Saken gäller därför nog den amerikanska hegemonin mer än något annat, lika mycket nu som tidigare.
Då, under kalla kriget, drog man upp en strategi av att innesluta Sovjetunionen och hindra kommunismens utbredning i världen. Därav sökte man motverka sådana system, och vid behov även ingripa militärt med olika förevändningar, till exempel i Vietnam.
Man lyckades till slut besegra Sovjetunionen ideologiskt genom att alliera sig med (då kommunistiska) Kina och låta det slutna landet ta plats i världssamfundet, där man steg för steg har etablerat sig sedan 1971. Men Kina är ingen naturlig allierad till USA, utan bara när det passar, som när man har en gemensam fiende i Japan eller senare Sovjetunionen.
Sedan en tid söker USA därför en strategi för att innestänga Kina på ett liknande vis, vilket är en betydligt svårare uppgift givet landets öppenhet och statskapitalistiska system, som levererar betydligt bättre än det amerikanska i termer av ekonomi och effektivitet.
Hur skulle man praktiskt kunna gå tillväga för att lyckas i ett sådant uppsåt? En möjlighet är att göra som man gjorde med Japan under 1980-talet, att tillämpa protektionistiska metoder som tariffer och tullar likväl som direkta ingripanden mot enskilda företag. Härav följer förbud mot Huawei, ZTE med flera kinesiska företag att verka i USA (och allierade, inklusive marionetter som Sverige) under olika förevändningar, som «nationell säkerhet».
Härav följer även exportförbud av halvledarteknik till Kina, men det är en metod som kan straffa sig. Ty dels kan Kina kontra med att skärpa sin export av jordartsmetaller eller annat gods av vikt, och dels innebär en sådan utveckling att Kina satsar mer resurser på att täppa till sina brister och bli självförsörjande.
Sanktioner är ett annat verktyg som står till buds, men det tenderar att bara fungera mot svagare parter som Iran, och har helt enkelt ingen effekt på en jämförbar ekonomi som Kinas. Därtill kan Kina enkelt svara, vilket man gör numera.
Sedan länge finns geopolitiska ambitioner att söka destabilisera Kina i dess oroliga ändpunkter, som i Tibet, då som i ett led i kalla kriget. På senare tid har även Hongkong och Xinjiang blivit krutdurkar, vilket har utnyttjats av USA med allierade i syfte att söka försvaga Kina.
Det är en strategi som sällan omnämns i den svenska och västerländska debatten, men desto mer i den kinesiska. Att den är verklig har i dagarna uppmärksammats av den kinesiska sidan, men har gått spårlöst förbi härstädes. Varför då?
Ändå sägs rakt ut och svart på vitt hur en sådan strategi skulle kunna te sig, ett par år innan den realiserades: Well, the CIA would want to destabilize China and that would be the best way to do it. To form an unrest and to join with those Uyghurs in pushing the Han Chinese in Beijing from internal places rather than external.
Analysen är Lawrence Wilkersons, före detta stabschef till försvarsminister Powell. Han pratar fömodligen inte strunt, utan känner utan och innan den amerikanska strategin, dess mål och dess metoder.
Uigurisk separatism har funnits sedan den kinesiska dynastin imploderade 1911, och har utmynnat i kortvariga episoder av «Östturkestan», «statsbildningar» som aldrig har erkänts av omvärlden, i likhet med femtielva andra «självständiga» provinser under krigsherretiden. Den senaste inkarnationen av en sådan upplöstes frivilligt efter förhandlingar med den nybildade Folkrepubliken, och därmed kunde Xinjiang återupprättas som en autonom region.
När Kina senare öppnade upp mot omvärlden sammanföll det med den iranska revolutionen och den religiösa pånyttfödelsen i regionen under 1980-talet, vilket bidrog till att radikalisera segment av den uiguriska befolkningen, en radikalisering som underblåstes av undermåliga livsvillkor och separatistiska strömningar som sedermera utmynnade i inhemsk terrorism.
Även i den konflikten har USA varit bidragande, bland annat med biståndpengar till olika självständighetsgrupper, men efter terrorangreppen mot USA gjorde man gemensam front med Kina under en tid. En rad uiguriska organisationer är således terrorklassade i både EU och USA, likväl som i Kina.
När terrorhotet sedermera har bedarrat och Kina med mer bryska metoder som omskolningsläger och deradikalisering har bekämpat den inhemska terrorismen – likväl som fattigdomen och de underliggande orsakerna –, kommer dock gamla metoder till heders igen, denna gång förstärkta med benäget bistånd av människorättsorganisationer och «forskare» av olika rang.
Med inte helt pålitliga vittnesuppgifter, «satellitbilder» och undermålig forskning har man sökt etablera en bild av att Kina är det nya Nazityskland, med «koncentrationsläger» för uigurer i syfte att anställa «folkmord», i vart fall «kulturellt» sådant, en helt förskräcklig bild som nu har fått stort moment och lever sitt eget liv, oavsett verklig grad av sanningshalt.
Med ett sådant raster av Kina som ett ondskans imperium kan man enklare förorda bojkotter av olympiska spel, ekonomiska sanktioner och andra åtgärder för att angripa och därmed destabilisera landet. Det sker under förevändning av demokrati och mänskliga rättigheter, trots den ovan beskrivna strategin av att nyttja uigurerna (med utrikes allierade) som ett vapen mot regimen.
Verkligheten tycks alltså vara aningen mer komplicerad än de enkla slagord som emanerar från medier och politiska aktivister, men ändå låter man sig duperas av dessa nidbilder och karikatyrer, utan intresse av att vilja se den större bilden eller ens beakta den geopolitiska komponenten. Allmogen och näringslivet engageras därmed i ett drev som saknar motstycke.
Även detta sker i enlighet med den strategi som tillämpades mot Sovjetunionen, men en elementär skillnad här är att Kina inte är Sovjetunionen, att Kina inte har något motsvarande Gulag eller för den delen Bergen-Belsen eller Guantánamo och att Kina inte har en ideologi eller kultur av det slag som motiverade sådana alldeles verkliga folkmord. Det är en för landet helt väsensfrämmande yttring, vilket borde stå klart för var och en som har den mest grundläggande kunskap om dess historia.
Kina har inte heller någon nytta av «tvångsarbete» eller annat slaveri, eftersom det under sådana omständigheter vore mer lukrativt att investera i mekanisering. Att sätta uigurer i arbete och utbildning har helt andra motiv och ändamål än att förslava en folkgrupp och utradera dess kultur, vilket man enkelt borde inse när man lägger ihop två och två.
Grundtipset är att även denna anstormning småningom bedarrar och rinner ut i sanden, och att Kina står pall för trycket, att man har framgång med dessa sociala reformer och lyckas integrera uigurerna bättre i majoritetssamhället. Att man gör upp med islamistisk radikalisering och istället etablerar en mer kompatibel form av islam, på samma sätt som för gruppen av huimuslimer.
