Lobbyn beklagar sig åter över de stackars judarnas öde. Exempelvis konstateras av den oförbätterlige Cwejman (GP) att Israel bedöms efter en annan måttstock än muslimska länder, för vilka ointresset är legio avseende de konflikter som rasar därstädes. Den enda «demokratiska och judiska staten i regionen» måste däremot vara skurk per definition, enligt resonemanget.
Israel är emellertid inte bara den enda förmenta demokratiska nationen i grannskapet, utan även Mellanösterns enda ockupationsmakt, regionens enda kärnvapenmakt och världens enda kvarvarande apartheidstat. Det finns därför goda skäl att ha en striktare bedömning av den märkliga etnostaten.
Israel är vidare Mellanösterns enda land befolkat av européer, sionister som har invandrat i syfte att återupprätta det «heliga landet», «ett land utan folk för ett folk utan land», varvid det ickeexisterande folket körs på porten. Det är en kontinuitet från världskrigets upplösning, och därmed av särskild betydelse för Väst.
Israel är även den scen i vilken Västs primära religion initialt utspelar sig och vars mytologi alltjämt lärs ut i skolan, nämligen för att den samlade kulturen rymmer så många religiösa inslag att bakgrundsförståelse är påkallad. Därmed har denna eländiga ökenplätt a priori ett större fokus än, sig, Oman.
Utöver kristna eskatologiska motiv i att stödja landet – nämligen kristi återkomst då Jesus erkänns av hela Israel – utgör Israel en geopolitisk ställföreträdare för USA i regionen. Landet förses med bistånd motsvarande 35 miljarder kronor per år, i såväl reda pengar som vapensystem, i syfte att fungera som vicesheriff gentemot de muslimska oljestaterna.
USA stödjer undantagslöst Israel, inte minst i FN och andra internationella organisationer, oavsett hur svåra överträdelser mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna apartheidstaten begår. Även EU tar samma märkliga ensidiga parti för Israel, under det att övriga världen med stora ögon betraktar hur denna den «regelbaserade världsordningen» faktiskt exekveras i realiteten.
Ointresset för andra konflikter i regionen kan ha varierande orsaker, men jag vill nog hävda att intresset var på topp under USA:s «fullskaliga» och olagliga invasion av Irak, likväl som under det långa inbördeskriget i Syrien. Kriget mellan Iran och Irak hamnade knappast i medieskugga, och så inte heller en lång rad andra konflikter och skärmytslingar i regionen.
Skribentens exempel om deporteringar av afghanska flyktingar i Pakistan är i det avseendet inte jämförbart i skala och intensitet, och har inte heller med Mellanöstern att göra – Pakistan ligger i Sydasien. Även Kinas Xinjiang ligger utanför MENA, men man kan nog inte hävda att intresset för denna geopolitiska krutdurk har varit svalt genom åren, även om skribenten förstås går alldeles fel i sin tolkning.
Inbördeskriget i Jemen och andra lågintensiva konflikter orsakar sporadiskt intresse, men är i övrigt segdragna händelser som dessutom är svåra att skildra av olika skäl. Inte minst är det medierna själva som i stort avgör agendan, och om skribentens tidning inte har en korrespondent stationerad i Jemen, kan allmänheten knappast klandras för bristande intresse. Både stats- och kommersmedier har här huvudsakligt fokus på trams, sport och underhållning, medan utrikesbevakningen bortanför Västvärlden är under all kritik.
På en punkt har skribenten emellertid en poäng, nämligen att ointresset för den muslimska världen delvis beror på att denna inte alltid omfattas av Västs perspektiv. Exempelvis är det ingen som vanligen bryr sig om Qatar, men när det därstädes förrättas sportevenemang hamnar landet omedelbart i fokus på grund av homoagendan, MR-missionen och andra märkliga västliga företeelser, som förstås främst drivs av mediekonglomeraten.