Att förutsäga framtiden i någon större detalj är fruktlöst, eftersom historiens vindlingar beror av alldeles för många faktorer och parametrar. Däremot kan man förutse framtidens konturer, om än suddiga, eftersom vissa historiska skeenden har moment som inte i en handvändning kommer att reverseras.
Ett sådant moment är Kinas återkomst på världsscenen, efter ett förnedringens århundrade med början i Storbritanniens opiumkrig 1839, och därefter successivt förfall av imperiet Qing, följt av republik, inbördeskrig, japansk ockupation och småningom dananet av Nya Kina 1949 efter inbördeskrigets slutfas.
Man kan se Folkrepublikens första tid som en räcka galna politiska reformer, om man så vill, men en annan parallell sanning är att den utfattiga bondenationen under samma tid lade grunden för dess nya storhetstid, bland annat genom utbildning av en i stort sett analfabetisk befolkning, utrotning av sjukdomar med mera.
När grunden väl var lagd kunde Deng Xiaopings marknadsreformer successivt transformera Kina från en efterbliven nation till supermakt, under blott fyrtio år eller mindre än två generationer. Det momentet kommer att fortsätta, om än i decelererande takt, alldeles oavsett vad västmakterna tar sig till i form av sanktioner, exportkontroll och andra mekanismer för att lägga krokben för den nyvaknade draken.
Motsvarande moment på den andra sidan är att Europa stadigt tappar i kraft, en kursriktning som kommer att bestå. Europa har levt på övertid av sina koloniala äventyr, och har nu ingenting annat att konkurrera med, varken i form av naturtillgångar eller teknisk och vetenskaplig spetskompetens.
Europeiska unionen som konstruktion är inte agil nog att tävla med Kina och USA, utan är alldeles för stel och senfärdig. En prediktion är således att unionen successivt kommer att förfalla under omvärldens tryck, exempelvis det pågåendet kriget i Ukraïna, och under inre splittring, manifesterat i form av eviga trätor med Ungern, Polen och övriga Visegrad.
Unionen kommer därför att upphöra vad det lider, om kanske några decennier, och i dess ställe framträder det tidigare Europa med sina enskilda stater i lösare samarbete. Sverige, Danmark, Norge, Island och Finland finner härvidlag det nödvändigt att själva organisera sina närbesläktade folk och kulturer i Åhus-unionen, som ersättning för det tidigare EU.
Europas konturer i övrigt består i stort, men Beneluxländerna blir en enhet, samtidigt som Katalonien och Baskien bryter sig loss från Spanien som självständiga stater, medan Galicien uppgår i Portugal. Det forna brittiska imperiet förlorar sina allra sista delar i Storbritannien självt, när Skottland och Wales frigör sig från London och Irland enas. Engländarna förlorar samtidigt Gibraltar till Spanien.
När EU faller finns incitament att alliera sig, varvid Tyskland och Österrike ingår personalunion, medan Tjeckien och Slovakien återförenas. Grekland återtar Konstantinopel och de västra delarna av Türkiet samt Cypern under bittra strider.
Även Rysslands profil ändras, men i expanderande riktning. Västs försök att sanktionera Moskva till stenåldern misslyckas, och istället annekterar Ryssland hela Ukraïna, samt småningom även Moldavien och Georgien, för att därmed sätta definitiv punkt för Natos östvidgning. Man kommer även att införliva Belarus, Qazaqstan och Turkmenistan i federationen i ett senare skede.
Baltländerna Estland, Litauen och Lettland är av ytterligare geostrategiskt intresse för Kreml, varför dessa stater småningom kan annekteras, men bara under förutsättning att ett tredje världskrig bryter ut. Sannolikheten därför är dessvärre tämligen hög.
Men Ryssland kommer även att förlora territorium, eftersom man blir allt mer beroende av Kina för sin existens. Zhongnanhai har redan nu inkorporerat tidigare förlorade delar av Manchuriet i sina reviderade kartor, men man kan komma att göra anspråk på hela östra delen av Ryssland för att därmed komma i åtnjutande av erforderliga tillgångar i form av gas, olja, spannmål och vatten.
Kina befriar naturligtvis Taiwan, vilket utlöser en kortare skärmytsling med USA i regionen. Beijing avgår med segern givet att man har koncentrerat hela sin militära kapacitet till närområdet, och av bara farten annekterar man Filippinerna samt Liuqiu (Okinawa). Sjunde flottan sparkas ut från Östasien.
Med USA neutraliserat i regionen kan Korea återförenas i en enskild stat, och därmed inträder ett långvarigt Pax sinica i hela Öst- och Sydöstasien. Indonesien blir en maktfaktor, och förenas med Malaysia och Papua Nya Guinea till ett större ekonomiskt och politiskt block.
Även Bharat (före detta Indien) kommer att stärka sina kort och bli en allt viktigare aktör med tiden. Man kanske inte rår på Kina i första taget, och förlorar därmed Ladakh, Kashmir, Sikkim och Arunachal Pradesh till Beijing, men vinner i gengäld Sri Lanka.
Kina inkorporerar även Buthan i riket, samt gör Solomonöarna till kinesiskt protektorat. Beijing annekterar vidare smärre delar av Centralasien. Vietnam expanderar genom att återförenas med Laos och Kambodja.
Krutdurken i Mellanöstern erfar omfattande förändringar, varvid Palestina, Israel, Jordanien, Libanon, Syrien konsolideras i ett Levantiskt förbund. På samma sätt annekterar Saudiarabien Jemen, Förenade arabemiraten, Oman och Qatar. Araberna organiserar sig istället för att strida inbördes.
Judarna fördrivs till forna amerikanska delstaten Florida, där man etablerar Nya Israel i det vakuum som uppstår när USA splittras i inbördeskrig. Amerika behåller visserligen en hög position i världen, men den inre splittringen resulterar i stridigheter och upplösning av federationen. Det finns inget som kan hålla samman de vitt skilda kulturerna och etniciteterna i det brokiga landet.
Det egentliga USA fortlever i New England och övriga nordöst, samt i det uppköpta Grönland, som en mindre del av det forna imperiet. Samtidigt bildas Förenade amerikanska republiken (UAR) i sydöst, Nord-USA i norra inlandet samt spanskdominerade Västamerika i väster, med Los Angeles som säte. Alaska säljs till Kanada för att få medel till kriget.
Sydamerika erfar inga större förändringar, eftersom revolutionernas tid är förbi. Man siktar hellre på att stärka inbördes samarbete och utveckla sina ekonomier, enkannerligen i samarbete med omvärlden, inte minst Kina. Territoriella förändringar är bland annat att Franska Guyana, Guyana och Surinam enas, och att Falklandsöarna återtas av Argentina då Europas stjärna dalar ytterligare.
De största förändringarna är att vänta i Afrika, en efterbliven kontinent som står i startgroparna att träda in på världsscenen. Man kommer här att lära av Kina med dess omfattande intressen på kontinenten, och därmed organisera sig istället för att träta inbördes.
Det går inte att veta hur sådana konsoliderinager kommer att te sig, men en gissning är att det sker efter linjer av kultur, språk, etnicitet, geografi och politik. Man kan exempelvis förställa sig ett nordvästafrikanskt block – Tuareg-förbundet – och en Bantu-union i centrala och södra delarna av Afrika. Det är den senare som kommer att ha störst befolkningsökning i världen under kommande århundrade, med Nigeria som centrum.
Om hundra år kan vi därför förvänta oss att världens centrum ligger i Asien – axeln Beijing–Seoul–Tokyo i kombination med Indonesien och Indien – medan Afrika är den fundamentala tillväxtekonomin. Det går ingen nöd på Europa, men det är inte längre den rikaste delen av världen, och kontinenten har förvandlats till ett museum och turiststråk för asiater och afrikaner.
De nya amerikanska staterna är fortsatt ekonomiskt starka, men är inte längre en enad politisk röst i världssamfundet. Faktum är att man knappt kan upprätthålla regional hegemoni, och man har inte längre Sydamerika som sin egen bakgård.
Än svårare än att rita 2123 års politiska karta är att förutspå kulturella och tekniska landvinningar. Vi har fortfarande inga flygande bilar, trots sådana prognoser under 1960-talet. Sanningen att säga finns inget alls som säger att utvecklingen kommer att fortsätta i accelererande takt, och vi har i mångt och mycket nått en platå i grundforskningen.
2123 kan därför te sig mer evolutionärt än revolutionärt, och vi i vår tid skulle nog snabbt kunna anpassa oss till en sådan framtid. En prediktion är att fusionskraft då kommer att nyttjas, och att vi därmed är mer eller mindre oberoende av fossila bränslen. En annan är att vi kommer att ha kolonier på månen och Mars samt bedriva gruvdrift i rymden.
Klimatförändringar innebär att en del kustområden har börjat inunderas av vattenmassor, samt att stora ytor i kinesiska Sibirien har öppnats för jordbruk. Skogsplanteringsprojekt i Sahara och Sahel har börjat gröna regionen. Amerikanska Grönland är hett i alla bemärkelser.
Däremot lär vi inte heller 2123 äta insekter eller vara veganer, eftersom flertusenårig kultur inte kan förgöras i ett ögonblick. Lingua franca är mandarin, men i Europa graviterar vi främst mot spanska, tyska och franska då anglosfären tappar i inflytande.
