Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) ska inte läxa upp Sverige om yttrandefrihet, dundrar Expressen-blaskan i ett ledarstick, eftersom flertalet av rådets medlemmar har att städa upp i eget bo kring mänskliga rättigheter. Detta efter att rådet antagit en resolution mot bränning av heliga skrifter, på Pakistans initiativ, med röstsiffrorna 28–12.
Om det kan man förstås bara hålla med, och i själva verket har UNHCR inget som helst inflytande över saken, utan uttrycker blott en hållning som dominerar i världen. Det senare inses även av skribenten, som resignerat konstaterar att västerländska demokratier utgör en minoritet i världen.
Men den större frågan är då vad FN ska spela för roll, och vilka regler som ska definiera internationella relationer. Man brukar hänvisa till den (liberala) regelbaserade världsordningen, en struktur som etablerades efter andra världskriget – eller i vart fall efter kommunismens fall 1990 – under starkt inflytande av USA och andra västmakter.
I den ordningen ingår faktiskt FN, vars institutioner bildades explicit i syfte att förhindra ett nytt världskrig, samt att upprätthålla mänskliga rättigheter. Själva begreppet härrör från organets deklaration om de mänskliga rättigheterna, som är den enda traktat som har universell giltighet. Föreslagna utvidgningar kring sexuell läggning, Q-frågor med mera är alltså inte mänskliga rättigheter i denna internationella ordning, utan en lokal västerländsk hållning.
Frågan är således om vi ska strunta i FN och majoriteten av världens länder, och istället göra som vi alltid har gjort i kolonial anda, det vill säga utropa oss själva till världens ledare, vars dekret övriga bara har att anpassa sig till? Vi, denna sjundedel av världen, bör leda, styra och kommendera resten av packet, i kraft av att vi «har kommit längre» och är så mycket bättre (om vi får säga det själva), för att vi är fina liberala demokratier med de allra ädlaste värderingar, till skillnad från de auktoritära skurkstaterna.
Vid närmare eftertanke låter det inte särskilt demokratiskt, och givet att autokratiska system utgör hälften av världens länder (med en majoritet i befolkning), torde det bli strid om saken. Inte minst Kina har motsatt sig en unilateral ordning där USA och Väst tar sig frihet att definiera regler samt agera polis, åklagare och domare utan att själv behöva följa regelverket (ingen sanktionerade USA efter den illegala invasionen av Irak).
Demokrati och mänskliga rättigheter är nog bra, men det är upp till var och en nation att själv finna vägen dit, så som en gång Sverige och andra västerländska demokratier. Deklarationen om mänskliga rättigheter är alltså inte bindande på något sätt, utan mer att se som en ambition att sträva efter. Rättigheterna kan dessutom tolkas olika, och det är inte på något sätt givet att vår tolkning är den enda rimliga.
Tills nationer på egen hand utvecklas i riktning mot större demokratiskt inflytande och bredare samsyn kring mänskliga rättighter, har vi nog bara att godta ett imperfekt system som Förenta nationerna, som en mötesplats för att deliberera meningsskiljaktigheter och nå kompromisser, samt godta tanken att världen inte är en monolit med ett enstaka system, en enskild världsåskådning eller en singulär västerländsk ordning.
I den aktuella frågan innebär det att skurkstaterna kan kritisera våra bränningar av religiösa skrifter i yttrandefrihetens namn, medan vi i de fina länderna kan kritisera skurkstaterna för bristande mänskliga rättigheter (i vår tolkning), men längre än så kommer vi nog inte. Det är en typ av polarisering som inte kan lösas på global demokratisk väg (ty demokrati är ett statsskick för enskilda nationer), och inte heller med våld eller tvång.
Vår roll ligger inte i att bomba eller sanktionera fram underkastelse av den västerländska ordningen, utan att utgöra föredömen för andra att kopiera, på helt frivillig grund (samt i förekommande fall kopiera andra). Det skulle sannolikt gå betydligt fortare för nationer att anamma en sådan utveckling, om Väst kunde släppa sin grötmyndiga mission, sitt tvång (ekonomiskt eller annat) och sina eviga pekpinnar och moralkakor, eftersom absolut ingen gillar att bli manipulerad, dompterad eller skriven på näsan – det gäller nationer i lika hög grad som individer.
