Tydligen har Sverige anslutit sig till Nato för att skydda vårt sätt att leva, en underlig amerikanism (our way of life) som i politiken upprepas ad infinitum tillsammans med motsvarande plattityder, som våra värden eller den regelbaserade världsordningen. De halvkvädna och luddiga begreppen definieras emellertid aldrig, utan förutsätts vara implicit givna.
Men en sak är säker: Magdalena Anderssons sätt att leva har ingenting att göra med mitt sätt att leva, och hennes samhälle, hennes värden och hennes världsbild har inte heller mycket gemensamt med mina motsvarigheter. Outtalat här är således en modern sekulär form av cuius regio, eius religio, att undersåtarna med automatik omfattas av monarkens (statsministerns, etablissemangets, Bryssels) tro och världsåskådning.
Man kan annars elementärt konstatera att vårt sätt att leva har rubbats i sina grundvalar under de senaste decennierna, och ett folk har aldrig varit så hunsat i att tvingas förändra sitt sätt att leva för att ge plats åt en oönskad miljonhövdad skara utsocknes migranter. Den svenska kulturen har redigerats, ord har förbjudits, hälsningsgester har deklarerats vara diskriminerande och folket har anklagats för att vara genomrasistiskt.
På motsvarande sätt förhåller det sig med *2SHBTQIAP++ och transagendan, en vänsterextremistisk rörelse som har implementerats uppifrån och ned med sedvanlig social ingenjörskonst. Man kan annars vara tämligen säker på att folket hellre hade sett en tandvårdsreform än att könsdysforiska element ska erhålla könskorrigerande vård eller att man i gängkriminalitetetens spår satsar stort på traumakirurgi.
Vårt sätt att leva har även hotats av islamistiska celler inympade i det svenska och europeiska samhället under stort inflöde av migranter undan amerikanska krig. Terrornivån är konstant förhöjd, och folket uppmanas att inte gå med hörlurar. Utanförskapsområden har vuxit upp som svampar ur jorden, och med dem har kommit omfattande kriminalitet, sexuellt våld och kulturell friktion. Kvinnor drar sig numera för att gå ensamma om kvällen. Vårt sätt att leva?
Under tvåhundra år av alliansfrihet kunde Sverige utvecklas efter egen vilja och i egen regi, och vi blev ett demokratiskt land utan bombliberalism eller andra påtryckningar. Vi hade frihet att välja och att uttrycka oss fritt avseende omvärlden, och gick inte i någons ledband. Hot fanns från Tyskland, men ingen allians hade räddat oss ur den kalamiteten, utan tvärtom dragit in oss i stridigheterna.
Hot från Ryssland har inte förelegat överhuvudtaget sedan 1815, och det faktum att Moskva gör anspråk på hävdvunnet ryskt territorium – historiskt kärnområde i Kievrus – ändrar inte på detta faktum. Däremot blir vi med automatik rysk måltavla när vi ansluter oss till en aggressiv militärpakt som ständigt utökar sin östgräns mot Ryssland.
För att komma i fråga för medlemskapet har vi tvingats kompromissa med vårt sätt att leva, nämligen genom att lägga sordin på den egna utrikespolitiken, självcensurera samt inte minst krypa för diktatorn i Ankara. Rättsstatens principer kastades ut genom fönstret när domstolar gick på politikens linje i att utvisa förmenta terrorister till den islamistiska skurkstaten.
Den anpassningen fortskrider när vi knyts allt hårdare till det amerikanska imperiet, och vi binder därmed ris för egen rygg. Vårt sätt att leva begränsas till det amerikanska sättet att leva, som nog inte ska ses som vare sig fördömligt eller uppbyggligt. Med Washingtons hållhakar blir vi inlåsta i en given mall, och har inte längre frihet att själva välja inriktning. Det är en form av förslavning eller suzerän underkastelse i vasallskap, och därmed ännu ett fatalt politiskt misstag.
