Justerat för köpkraft är Kina redan världens största ekonomi, men i nominellt värde dröjer det ytterligare några år innan man kan göra anspråk på titeln. Även så har man med fyra gånger större folkmängd än USA förstås långt till samma rikedom per capita, men det är egentligen ett helt annat mått.
För nationer är det bruttonationalinkomsten som är den jämförbara parametern, eftersom den kan uttryckas i disponibla medel att satsa på forskning, militär och annat, vilket i sin tur avgör hur väl nationen står sig i konkurrensen med omvärlden. Särskilt gäller saken här huruvida USA kan behålla sin globala hegemoni, eller småningom får se sig detroniserat och degraderat till en mer regional mobbare.
Under alla omständigheter är Washington fullt inställd på att med alla till buds stående medel försöka hindra eller i vart fall fördröja Kinas vidare avancemang, och det sker genom mekanismer som exportkontroll, handelstariffer, sanktioner, provokationer och kanske även militärt våld vad det lider, men förstås även genom att försöka återta initiativet i den tekniska utvecklingen.
Således har Vita huset sjösatt en ny industripolitik avsedd att medelst statssubventioner locka till sig aktörer i halvledarindustrin, samtidigt som man försöker kontra Kinas nya sidenväg med motsvarande infrastrukturprojekt. Det går väl så där, och man ses med misstro i Afrika och andra delar av världen.
Även Europa har uttalat ambitioner att tillverka chips och konkurrera med Ett bälte, en väg, men här är det verkligen mest struntprat, och EU har helt enkelt inte förmågan att tävla med vare sig USA eller Asien i fråga om teknik eller infrastruktur. Europa har dessutom ett mer akut problem att tampas med i grannskapet, givet kriget i Ukraïna och följderna av det – inte minst energibrist och som följd ekonomisk recession.
Kriget har vidare inneburit att man ser till Washington för ledning, eftersom man i vanlig ordning är oense inom unionen hur man bör förhålla sig till Moskva. De ledande nationerna Frankrike, Tyskland och Italien är mer försonliga, medan nordiska och östeuropeiska länder allierar sig med anglosfären.
Problemet för Europa är emellertid att USA mer är fokuserat på att bemöta Kina, och att konflikten i Ukraïna mest är ett proxykrig för amerikanskt vidkommande. I den ambitionen vill man ha med Europa som allierad, bland annat i att göra i princip allt till en fråga om «nationell säkerhet» och därmed stänga ute det kinesiska näringslivet, från Huawei, ZTE och Tiktok till kärnkraftsindustri, tunnelbaneoperatörer och annat – inte en plätt skog ska kineserna få köpa!
Men det innebär även att man banar väg för amerikanskt näringsliv att ta vid där kineserna portas, samtidigt som de amerikanska statssubventionerna dränerar Europas kompetens. Det är en form av vasallisering, i vilken USA ånyo blir Europas säkerhetsmässiga garant, men till priset av att USA tar hela kakan.
Om man studerar ett diagram över bruttonationalinkomstens utveckling, finner man att Europa står still sedan (den amerikanska) finanskrisen 2008, medan Kina jagar ikapp ett stadigt växande USA. Europa befinner sig i samma stagnerade tillstånd som Japan sedan landet tvangs underkasta sig amerikansk överhöghet under 1980-talet – för övrigt en händelse Washington nu försöker upprepa med Kina.
Genom amerikanskt vasallskap kommer den utvecklingen att fortsätta, och Europa blir – är redan – en tredje rangens aktör, en museal pjäs, en turistfälla, en föredetting utan politisk relevans i den nya världen, i vilken USA och Kina dominerar kraftigt.
Man kan jämföra med tiden under kalla kriget, då USA tog sig an Sovjetunionen i en ideologisk kraftmätning, men det var då under en mer rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten. Till skillnad från under kalla kriget är vi inte i vare sig ideologisk eller annan konflikt med Kina, annat än i vissa ledarskribenters fantasier. Beijing är inte en ideologiexportör, och landet ligger på betryggande avstånd.
Macrons och kanske även Scholz idé om ett starkt Europa som en tredje pol i världspolitiken är därför den enda rimliga, och den förutsätter att vi inte lägger alla ägg i den amerikanska korgen, utan kan hedga mellan de två makterna och vara självständiga i vår utrikespolitik. En sådan ordning förutsätter emellertid också att vi kan borga för vår egen trygghet utan att hålla USA i handen, vilket fordrar en starkare union – och det är kanske just där det kniper.