Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik Religion Taiwan USA

Västvärlden ☼ 1453–2021 ✝︎

Kinas officiella resultat för 2020 är +2.3 % tillväxt, medan världen i övrigt har siffror i illrött. Även det andra Kina på Taiwan har positiv tillväxt, och det är förstås en konsekvens av att ha bemästrat coronapandemin. Kina vann, om än med måttliga siffror, och springer nu ärevarv efter ärevarv medan övriga världen kämpar febrilt.

Man kan också se det som det avgörande moment då västvärlden slutligen «föll» och östvärlden åter blev herre på täppan. Historien känner visserligen inte så skarpa kanter, utan är mer kontinuerlig, men sådana avgränsningar kan ändå vara illustrativa.

Västvärlden som vi känner den i dag kan sägas ha bildats 1453, året då Östrom gick under. Osmanska riket kontrollerade därmed handeln mot Kina och Indien, vilket fick väst att söka nya rutter till havs. Som ett resultat upptäckte man Amerika och den dittills förborgade världen i övrigt, samtidigt som flödet av lärde från Konstantinopel utmynnade i renässans och medeltidens slut.

Kolonisation, nationalism, kapitalism och renässans övergick sedermera i vetenskaplig revolution, upplysning och slutligen industriell revolution, vilket fick pendeln att tippa över helt i västs favör. Fram till dess hade Kina och Indien självklart stått för huvuddelen av världens produktion i kraft av sina stora befolkningar, men när maskiner kunde göra flera personers arbete tog västvärlden kommandot helt.

Indien koloniserades, medan Kina och Japan inte ville lära och inte heller ville ha med västvärlden att göra, utan slöt sig i sina skal, övertygade om att ha uppnått det högsta stadiet av civilisation och inte ansåg sig vara i behov av tekniska eller filosofiska nymodigheter. Båda länderna fick öppnas upp med kanonbåtsdiplomati och tvingas till handel under förnedrande omständigheter.

För Kinas del utgjorde opiumkrigen i mitten av 1800-talet den omständighet som blev början till kejsardynastins fall, som sedermera inträffade 1911. Den republik som kom i dess ställe 1912 blev kortvarig och landet drabbades istället av splittring. Japansk invasion och ockupation från 1931 och sedermera inbördeskrig från 1945 lade Kina i ruiner, och ur askan föddes Folkrepubliken Kina 1949. Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, där de i omvärldens ögon representerade hela Kina fram till 1971.

Folkrepublikens första årtionden blev tumultartade, med ett antal huvudlösa reformer som decimerade ekonomin brutalt. Bonderevolutionären Mao Zedong och hans kommunistiska parti hade visserligen erövrat makten, men förstod inte att regera ett land. I termer av tillväxt ökade man i medel med måttliga 2.9 % per år under de första två decennierna, vilket givet den ökade folkmängden närmast motsvarar negativ tillväxt.

Västvärlden hade å andra sidan fördärvat sig själv med två världskrig, och även om man skulle komma att åtnjuta god ekonomisk tillväxt länge än, kan man skönja en en platåfas kring 1950, då västvärlden stod på topp i termer av andelar av världens samlade bruttonationalprodukt.

Västvärlden hade blivit rik inte bara på industrialisering utan även kolonisation, slaveri och plundring av andra länders tillgångar, men efter andra världskriget skedde en omfattande avkolonialisering. Västvärlden hade fått ett samvete och skämdes över vad man hade ställt till med, och ville nu ställa saker och ting till rätta. Mänskliga rättigheter blev den nya ledstjärnan i politiken.

Samtidigt övergick det varma kriget mot axelmakterna i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, eller i vidare mening mellan den kapitalistiska västvärlden och den kommunism som erövrade stora delar av den värld som hade frigjorts efter kolonisationen.

USA hade en paranoid «dominoteori» om att när länder föll till kommunistiskt styre, skulle angränsande länder följa efter som fallande dominobrickor, vilket man såg sig föranledd att förhindra med vapenmakt, till exempel i Vietnam, och med andra metoder, till exempel i Kuba och Chile.

Även Kina ingick i den teorin, vilket är varför USA stödde nationalisterna i inbördeskriget. Men trots omfattande amerikanskt materiellt och logistiskt stöd avgick kommunisterna med segern, och USA lät saken bero. Man ansåg att det bara var en tidsfråga innan fastlandet skulle ta Taiwan och slutligen avgöra kriget.

Men Nordkoreas plötsliga anfall mot Sydkorea 1950 förändrade saken. FN-förband med USA i spetsen hade drivit nordkoreanerna mot den kinesiska gränsen, och det var bara en fråga om tid innan Sydkorea skulle kunna utropa fullständig seger. Kina fann det dock mindre lustigt att ha amerikansk trupp vid sin gräns, och gick in i kriget på Nordkoreas sida, varvid man drev tillbaka USA med flera till den ursprungliga gränsen mellan de två koreanska staterna.

Därmed cementerades den koreanska situationen, och som en konsekvens blev USA förargat och alarmerat över Kinas ingripande. Kinas militära styrka vid tiden var föga imponerande, men ändå lyckades man tränga tillbaka världens mest avancerade vapenmakt, inte helt olikt den senare situationen i Vietnam. Som ett resultat permanentade USA sin närvaro i regionen och beslöt att ta Taiwan i försvar, vilket blev ännu en geopolitisk bricka som är med oss in i denna dag.

Geopolitiska spänningar förekom även i Tibet, där USA tränade gerillatrupp och gav understöd åt separatistiska krafter. Tibet hade som en rad andra provinser slitit sig loss från Kina efter dynastins fall, men återtogs 1950 utan att ha erkänts som en självständig stat av något annat land. Samma sak hade förstås hänt om nationalisterna hade vunnit kriget, men då hade USA inte haft anledning att komma till tibetanernas undsättning och lägga sig i utvecklingen – det var en effekt av kalla kriget, som lever kvar än i dag som en restpost, och har inget med Tibet i sig att göra.

Kommunismen var dock inte den monolit man gärna föreställde sig, och Kina bröt med Sovjetunionen 1956. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän gav detta incitament till ett närmande mellan Kina och USA, vilket 1971 ledde fram till hemliga möten mellan utrikesminister Henry Kissinger och premiärminister Zhou Enlai.

Det politiska tövädret innebar att USA – och därmed världen i stort – bytte fot i frågan om vem som är legitim företrädare för Kina, naturligtvis som ett krav från Folkrepublikens sida. Folkrepubliken Kina är därför sedan 1971 företrätt i FN, medan Republiken Kina på Taiwan fick omvandla sina ambassader och konsulat till kulturföreningar världen över. Enligt resolution existerar bara ett Kina, och konflikten mellan fastlandet och Taiwan måste lösas bilateralt på fredlig väg, en situation som ännu är förhandenvarande.

1972 är här ett synnerligen viktigt årtal, då Richard Nixon avlägger statsbesök i Beijing. Den amerikanska strategin var att nyttja Kina för att ringa in Sovjetunionen och slå in en kil i det kommunistiska blocket, medan Kina sökte erkännande. Ekonomin hade under den pågående kulturrevolutionen stagnerat helt, och Kina befann sig på den absoluta botten – politisk stabilitet med USA innebar att handelsvägar och möjligheter plötsligt öppnades.

Mao Zedong dör 1976, och med honom den vansinniga epoken i Folkrepublikens historia. Deng Xiaoping griper småningom makten 1978, och därmed påbörjas Kinas väg till toppen. Marknadsekonomiska reformer – «socialism med kinesiska kännetecken» –  samt fullständig normalisering med USA 1979 leder till att ekonomin fortsättningsvis växer med i medeltal 9 % fram till i dag – en trettiodubbling av ekonomin.

1979 är ett viktigt årtal av flera andra skäl, då islamisk revolution i Iran äger rum och då Sovjetunionen invaderar Afghanistan för att undsätta regeringen mot mujahedin. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän griper USA åter in i skeendet för att såra ärkefienden Sovjetunionen. Man beväpnar således mujahedin och den nybildade gruppen al-Qaida till tänderna, och Sovjetunionen får dra sig tillbaka med svansen mellan benen.

Den islamiska revolutionen i Iran har även betydelse för Kina, i så måtto att uiguriska muslimer i Xinjiang börjar radikaliseras vid den här tiden, som sammanfaller med Kinas öppnande mot omvärlden. Även den historiken har sitt efterspel i dag, men med en annan utgång än den i väst.

Den amerikanska strategin bär samtidigt frukt, och man lyckas innesluta Sovjetunionen, som upplöses 1990 efter revolution i Östeuropa 1989. Francis Fukuyama utropar «historiens slut», och de flesta tror att samma utveckling ska ske i Kina. Besvikelsen blir stor när den prematura demokratirörelsen slås ned 1989, men man när ändå en förhoppning om att Kina småningom ska rätta in sig i ledet och kineserna välja den överlägsna västliga modellen med demokrati och frihet.

Men Kina är vid det laget en i stora delar marknadsekonomiskt driven nation med stor årlig tillväxt. Det finns inga brödköer som i Sovjetunionen, och inte heller brist på något annat, utan tvärtom ett allt större överflöd. Befolkningen har tillförsikt och är optimistisk, även om man inte har de västliga friheterna i samma utsträckning.

De av USA beväpnade islamistiska grupperna vänder sig samtidigt snart mot USA och västvärlden, där man bedriver terror i allt större omfattning. 2001 skickar man chockvågor genom världen när man lyckas demolera tvillingtornen WTC i New York, vilket föranleder USA att inleda ett omfattande krig mot terrorismen, med invasioner i både Afghanistan och Irak. Som en följd skalas även de demokratiska friheterna ned, massövervakning sker och flyktingar börjar strömma till Europa, vilket i sin tur skapar politiska förvecklingar och ekonomiska påfrestningar.

2001 skulle kunna sättas som sludatum för västvärlden på grund av dessa händelser, men även för att Kina detta år blir medlem i världshandelsorganisationen WTO, bland annat som en följd av att USA behöver Kina som allierad i kriget mot terrorn. Närmare en miljard arbetare ställs plötsligt till världens förfogande.

Medlemskapet innebar för Kinas del att man tvangs anpassa sig efter en ny regelbok, vilket ledde till omfattande liberaliseringar. Det i sin tur gjorde att Kina så att säga kopplade på en efterbrännkammare på ekonomin och blev en magnet för än mer produktion, samtidigt som den privata sektorn fördubblades på några få år. Så länge terrorkriget pågick befann sig Kina under radarn, och man såg inte den omfattande tillväxten som något problem.

Men utlokaliseringen av företag från västvärlden till Kina innebar i praktiken att man flyttade «produktionsmedlen» och know-how dit, vilket gav upphov till nedläggningar och arbetslöshet i västvärlden. Visserligen kunde man lösa saken tillfälligt med «utbildningreformer» och andra medel, men faktum är att den fattigare hälften av den amerikanska populationen sammantaget inte har haft någon reallöneökning sedan 1990.

Detta har i sin tur banat väg för den så kallade högerpopulismen och splittringen i USA, medan invandring och motsvarande utlokalisering i Europa har skapat samma slags strömningar och schismer. Finanskrisen 2008 accentuerade problemen, och Kina kunde segla iväg ostört medan övriga världen tvangs bita i det sura äpplet.

I köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt räknat passerade Kina år 2013 USA, och blev därmed världens största ekonomi, med fortsatt hög tillväxt. Det är vid det här laget man börjar oroa sig för att Kina har blivit för framgångsrikt på alltför många områden, och man börjar formulera strategier för att innesluta Kina på olika vis.

Donald Trump väljs till president 2016 för att han lyckas mobilisera de massor som inte har gynnats av globaliseringen. Han lovar att gå hårt åt Kina, återföra produktion till USA samt att göra landet «stort igen». Trump inleder ett fullskaligt handelskrig mot Kina och angriper med illegitima medel Huawei, ZTE och den kinesiska telekomindustrin, och senare även IT-industrin i stort i vad som inte kan betraktas som annat än protektionistiskt vansinne.

Problemet med strategin är att Trump även angriper EU och andra allierade, och därmed minskar möjligheten att kunna angripa Kina med största möjliga samordnad kraft. På sin första ämbetsdag drar han sig även ur handelsavtalet TPP, som var avsett just att innesluta Kina.

2020 briserar så coronapandemin, och västvärlden visar en paradoxal oförmåga att handskas med utbrottet, på alla nivåer. Samtidigt tar Kina och Östasien sig an problemet med bravur, och lider betydligt mindre skada på alla sätt och vis, inte minst med avseende på antal sjuka och döda. Det är en uppvisning i både regeringsduglighet och tillämpning av teknik för att bemästra ett hälsoproblem.

2021 avslutar Trump sin mandatperiod med ett resultat motsvarande fler döda än under andra världskriget i kampen mot corona. Hans ambition att betvinga Kina har gått i baklås, och handelsbalansen fortsätter att vara kraftigt negativ för USA:s del. Den amerikanska ekonomin blöder, arbetslösheten skjuter i höjden och till råga på allt utsätts Kapitolium för en veritabel statskupp på Trumps inrådan – 6 januari 2021 blir symbolen för USA:s och därmed västvärldens slutliga fall.

EU struntade samtidigt i USA och gick sin egen väg genom att teckna ett investeringsavtal med Kina alldeles i slutet av 2020. Även världens största handelsavtal RCEP ingicks av femton nationer i Östasien, Sydöstasien och Oceanien, och därmed har den amerikanska ambitionen att lägga krokben för Kina försvårats betänkligt.

Coronapandemin har snabbat på förloppet, och Kina beräknas nu även i absoluta termer bli världens största ekonomi framför USA år 2025. Fyrtio års obruten tillväxt kommer därefter att fortsätta på hög nivå, eftersom stora delar av Kina ännu är relativt outvecklat och man har en expansiv plan i Nya sidenvägen.

Det är ett moment som inte plötsligt kommer att ändras, och det finns i princip inget man kan göra för att hindra förloppet, möjligen med undantag av väpnad konflikt. På samma sätt kommer de krafter som representerar trumpism och annan populism inte plötsligt att försvinna, utan problemen kommer snarare att accentueras.

När jag säger att västvärlden har fallit innebär det således att dess flerhundraåriga hegemoni är över, och att man hädanefter får finna sig i en mer multipolär ordning – i synnerhet USA. Kina har ingen ambition att axla USA:s roll, men kommer att vara ett självklart centrum i denna nya ordning, som vi gör bäst i att godta istället för att streta emot i tron att vi kan ändra förloppets riktning. Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera, som Napoleon visste att berätta.