En förvirrad skribent manar i ett ledarstick till försvar av den västerländska civilisationens fundament, bland annat genom att återuppliva västerlandets «judisk-kristna» arv, samtidigt som det tydligen är en idiotisk sak att bränna koraner. Till detta västerland räknas emellertid inte USA, och naturligtvis inte heller Putins Ryssland – vår axiomatiska fiende –, utan det är upp till oss européer (exklusive ryssarna) att försvara våra friheter. Tydligen genom att vända oss inåt i kyrklig renässans, om man får tro denna underliga retorik.
Sådant dårpladder kan tas som ytterligare intäkt för att Europa är på väg att förpuppa sig själv i inåtvänt navelskåderi istället för att avancera vidare i en värld som präglas av fragmentering och skifte av tyngdpunkt i österled. Europa gör då samma resa som en gång islam, som övergav sin vetenskapliga och expansiva kultur för en mer ortodox religiös sådan.
Något «judisk-kristet» arv har västerlandet förstås inte, eftersom judarna sedan Roms annektering av Syria-Palestina har varit fördrivna i utanförskap i västerlandet, utsatta för omfattande antisemitism och emellanåt mer allvarliga former av pogromer och andra förföljelser. Sant är förstås att judegator (ghetton), judestjärnor och sådana påfund är typiskt europeisk kultur, småningom med höjdpunkt i Adolf Hitlers industriella tillämpning, men det är nog inte ett «arv» att framhålla.
I själva verket har judarna av kristna setts som förrädare sedan sektens första stapplande steg i Grekland, villket är anledningen till att de har hållits i restriktion av olika slag av den kyrkliga och emellanåt världsliga makten. Martin Luthers pamflett Om judarna och deras lögner präglar den protestantiska kyrkans traditionella syn, och pladdret om ett «judisk-kristet» arv är därför ingenting annat än en nymodighet sprungen ur förintelsens tragik.
Däremot finns förstås ett kristet arv, men det är mer att se som överflödigt doktrinärt bagage (om än med vissa dekorativa inslag av mer benägen karaktär) som länge höll västerlandet fjättrat från vidare avancemang. Kristen religion är inte definierande för västerlandet, och det är inte heller en del av dess identitet, även om förespråkarna förstås gärna vill göra den associationen.
Kristendomen lade sin tunga mörka skugga över Europa under 400-talet, då kulten upphöjdes till romersk statsreligion, lagom till dess att Västrom gick under och medeltiden inträdde under ett tusenårigt mörker. Västerlandet som vi känner det uppstod emellertid först 1453 efter Konstantinopels fall, under renässans, upptäcktstid och vidare förlopp med upplysningstid och industrialisering, det vill säga förnuftsmässiga reformer och epoker som utgjorde ett kraftigt brott med kyrkans ortodoxi.
Sådan förnuftsbaserad kultur är Europas yttersta arv, med rötter i Grekland och Rom, och om det är något som definierar västerlandet är det således grekisk-romersk kultur. Inte för att sådan framträdde ur ett vakuum, utan man hade förstås ett tungt arv från tidigare civilisationer i Egypten och Babylonien, men det är den strikt europeiska civilisation som först växer fram och därmed för all framtid präglar oss – en titt på Vita husets arkitektur och de politiska ideal byggnaden representerar kan vara en god påminnelse om detta.
Så kallade «västerländska värderingar» är dock inte – och kan inte vara – alla de goda resultat som stammar ur denna tradition, som demokrati, mänskliga rättigheter med mera, eftersom även dess motsatser härrör från samma källa: fascism, kommunism, korståg, kolonisation, rasbiologi, eugenik och en lång rad andra företeelser är så att säga inte österländskt gods, utan sprunget ur västligt tänkande.
På samma sätt finns i samtliga andra civilisationer och kulturer motsvarigheter till det vi håller för gott, men som vi ofta menar är typiskt «västerländska värderingar». Dagens västerland präglas visserligen av demokratier under mänskliga rättigheter, men det är en utvecklingshistorisk konsekvens snarare än en identitet. Västerlandet har under större delen av sin existens inte känt demokrati, annat än som ett antikt samhällsexperiment i Grekland.
Nej, kärnan i Västvärldens identitet ligger i rationalism, förmågan att laborera fritt med tänkandet istället för att plågas under ortodoxi och rigida regler. Det senare är vad som karakteriserar kristendom, islam och en lång rad österländska filosofier, regelbaserade och legalistiska traditioner som inte premierar vidare utforskning, läror som monopoliserar sanningen.
Ur sådan rationalism följde inte bara den grekiska filosofin och matematiken, utan sedermera – efter ett långt religiöst påtvingat avbrott – upplysningsideal, vetenskaplig revolution, industrialisering och världsdominans, om än med alla dess negativa konsekvenser. Den dominansen är vi på väg att en gång för alla förlora, och världen blir mer jämlik när andra har tagit till sig samma metoder och praktiker, men framförallt anammat samma slags rationella tänkande, experimentlustan att finna nya vägar och resultat där man minst anar dem.
Men vi kan nog inte konkurrera med Kina och andra länder som slutligen har kommit att präglas av sådan västerländsk rationalitet, om vi själva ska ge avkall på vår traditionella förnuftsbaserade kultur och vända oss inåt i religiösa bryderier… det är så muslimerna tänker, att deras «överlägsna» tro och värderingar småningom ska ge dem ett övertag mot det teknikbaserade Väst, men vi ser det helt enkelt inte hända. På samma sätt har kristen renässans inte mycket att sätta emot en miljonhövdad skara kinesiska ingenjörer i färd med att uppfinna skiten ur Väst.
Den enda värdering som definierar västerlandet är den om frihet, särskilt tankens frihet, och att fritt få ge uttryck för sådana tankar. Den värderingen är vad som ofta har gett oss övertaget, genom att ny kunskap har producerats och tillämpats. Men dessvärre är den friheten på reträtt i en dogmatisk tid av kancelkultur, deplattformering, censur och likriktning, just när vi behöver den som mest. Även det är symptomatiskt för ett Europa i förfall.
