Domedagsretoriken är kanske tröttsam, men den har ändå visst fog för sig. Civilisationer som Europa och Kina har växelvis rest sig och stagnerat i cykler, om än inte i fullständig regelbundenhet. Dessa civilisationens hjärtslag beror i sin tur på en rad faktorer, som till sin natur är ganska komplexa, och inte alls särskilt förutsägbara, främst beroende på externa faktorer.
Men uppgång och fall är ändå givna periodiska företeelser, och det finns därmed ingen anledning tro att historien inte än en gång ska upprepa sig. Faktum är att vi redan är inbegripna i ett sådant skifte, varvid Kina och senare Indien återtar sina forna och rättmätiga positioner i världsekonomin, medan Väst präglas av stagnation och förruttnelse.
Sådan «kliodynamik» skissar ett förlopp med en uppgångsfas, präglad av demografisk tillväxt (babyboom) och därmed en korresponderande ekonomisk sådan, följd av avmattning och sedermera recession. Tillbakagången karakteriseras i sin tur av allt större konkurrens på arbetsmarknaden och växande ekonomisk ojämlikhet, vilket leder till interna motsättningar och i värsta fall konflikt eller rent av inbördeskrig om det inte pareras.
Med Sverige som exempel utgjorde en inhemsk övergång från utfattigt bondesamhälle till industriell demokrati en grund för omfattande tillväxt, accentuerad av externa faktorer som andra världskriget, efter vilket den svenska demografin och dess intakta industri möjliggjorde en omfattande ekonomisk tillväxt och en klassresa till socialistiskt välfärdsland.
Jätteproppen Orvar, eller den generation som föddes under 1940-talet, har således haft det särdeles förspänt i livet. Man har alltid med enkelhet kunnat finna arbete och bostad, och man har kunnat se fram emot en trygg framtid med en aldrig avtagande tillväxt.
I kontrast har efterföljande generationer haft det successivt svårare, men samtidigt även enklare i viss mening, givet att boomergenerationens politiska reformer åstadkom allt större välfärd med fri högre utbildning och andra förmåner. Men här återfinns den första vändpunkten, i det att alldeles för många personer utbildas för yrken som inte har motsvarande behov.
Med större konkurrens om de givna positionerna på arbetsmarknadens högre nivåer uppstår ett allt större akademiskt trasproletariat, varvid universiteten i sig transformeras till bastioner för klasskamp och radikalisering. Denna omdaning kan sägas ha tagit sin början under det omvälvande året 1968, och har sedermera utmynnat i en allt mer vänsterbliven akademi omfattande allt från genusöverideologi till fullfjädrad woke – den långa marschen genom institutionerna.
Med avmattning i ekonomin följer även ett behov av att importera arbetskraft för att hålla låneekonomin i gång, vilket har lett till omfattande invandring. Dessvärre har denna varit av alldeles fel slag, och mer präglats av förment sorg om tredje världens utarmade folk än kompetens, även om de som i slutändan har anlänt hit är förslagna sociala turister, medan de verkligt förtryckta har lämnats hemmavid.
Här har ännu en konfliktyta öppnats, och den kompletteras med relokalisering av industri till Asien, vilket har medfört att industrin i bruksorterna har avstannat och den traditionella arbetarklassen övergetts. Sverigedemokraterna är svaret på båda dessa fenomen, och man finner motsvarande utveckling i resten av Europa och även i USA med dess rostbälte.
I nutiden skördar vi konsekvenserna av denna utveckling med allt fler kluster av utanförskapsområden präglade av massiv kriminalitet och våld, samtidigt som arbetslösheten stiger och ekonomin kärvar. Avmattning och upphettning präglar visserligen ekonomin i naturliga cykler, men detta är en permanent företeelse till följd av en rad omständigheter.
Den kull till vilken vi överlämnar detta elände är samtidigt inkapabel att hantera situationen, vilket alltså ger den slutliga undergången. Vi talar om den söndercurlade generation Z, som präglas av ständig ångest och oro, trots – eller kanske snarare på grund av – att man har levt i en vadderad fantasitillvaro.
Detta är alltså generation snöflinga, en «kroppspositiv» kull som kräver «trygga rum» och «triggervarningar» vid universiteten för att inte falla ihop av en plötslig «mikroaggression» av verklighet. Det är generation Klimat-Greta, a non-fucking generation som röker braja hellre än dricker alkohol, och som har ständig ångest över «klimatet» – trots att klimatförändringarna inte kommer att påverka dem annat än positivt.
Den svenska situationen känner jag inte i detalj, men i USA har 42 % av gen Z diagnosticerats med någon form av psykisk ohälsa. Givet att inte alla söker vård, och att det därmed finns ett omfattande mörkertal, kan man på goda grunder hävda att hela kullen är psykiskt störd med hela raddan av bokstavskombinationer. Asperger-Greta är i detta hänseende helt «normal».
En femtedel av de amerikanska ungdomarna går i terapi, medan hela 57 % tar någon form av läkemedel för psykiska besvär, utöver droger som fentanyl. Motsvarande utveckling sker även i Europa och Sverige, att döma av explosionen i diagnoser. Till detta kommer även den omfattande identitetskrisen till följd av identitetspolitik, med allt större andel ungdomar som definierar sig som «ickebinära».
Det är alltså denna generation som ska förvalta och vidareutveckla välfärdsarvet, i konkurrens med mer rationella och materialistiska arméer av kinesiska ingenjörer. Samma generation ska tydligen gå i krig med Kina om Taiwan, om jag förstår de politiska signalerna från Tidölaget korrekt – men var och en förstår ju utgången av ett sådant scenario.
Till yttermera visso underpresterar samma generation lättkränkt i internationella jämförelser, vilket för övrigt är en kontinuerlig trend. Oavsett hur «kreativ» man tror man är i kullen i fråga, kommer i slutändan den mer kunniga världen att ha det absoluta övertaget i vetenskaplig och teknisk utveckling, och därmed även i ekonomi och dess följder i kulturverksamhet.
Så går alltså Västvärlden under, i en inre kulturrevolution och inre stridigheter om de smulor som blir över när det dukade bordet har konsumerats. Även Rom gick under efter en tid av fullständig galenskap och dekadens, och det är ett ständigt återkommande mönster i världshistorien. Förloppet kan nog inte förhindras, utan lär småningom leda till krig.