Chalmers tekniska högskola har nyligen inrättat ett engelskspråkigt Center for studies of black hole denialism, i syfte att ta sig an förnekare av svarta hål, enkannerligen bland högerextrema element. Det får nämligen inte passera ostraffat att kreti och pleti ifrågasätter denna hävdvunna vetenskapliga dogm, utan måste bekämpas med alla tillgängliga medel.
Särskilt avser man angripa den högernationalistiska pressen, som intermittent tycks ifrågasätta existensen av «svarta hål», exempelvis genom att sätta företeelsen inom citattecken och därmed antyda för sina läsare att det rör sig om ett begrepp som inte är vedertaget, utan en doktrinär del av den vänsterliberala woketraditionen.
Enligt ett par «forskare» vid centret i fråga är metodiken sprungen direkt ur Tredje rikets propagandatradition, och har inte förekommit dessförinnan eller därefter, annat än av nazister och extremhögern. Citattecknet uppfanns således av Adolf Hitler, och Joseph Goebbels populariserade det i ironiska stick gentemot meningsmotståndare.
Artikelförfattarna menar därför att mediestödet till sådana publikationer måste ses över, eftersom rapporteringen anses vara vilseledande kring vetenskap. Här gäller det att stämma i bäcken och strypa flödet av kätterskt material, på det att den rena doktrin kring hålen kan upprätthållas!
Okej, okej, det finns inget sådant centrum. Men däremot finns ett «Center for studies of climate change denialism», och i övrigt är berättelsen vederhäftig. En högre utbildningsanstalt för ingenjörer har verkligen inrättat ett «centrum» som bedriver «forskning» och politisk agitation med grund i en vänsterliberal politisk agenda, det vill säga en «tankesmedja» av sådant slag man mer förknippar med Södertörns «högskola». Hur tänkte Chalmers här?
Förvisso skulle man kunna hävda att det ingår i den vetenskapliga repertoiren att emellanåt ta sig an i debatt kvacksalvare och charlataner som mot hävdvunna vetenskapliga rön hävdar motstridiga argument. Vi som växte upp med Carl Sagan som vetenskaplig popularisator känner exempelvis till hur denne förfäktade vetenskapens ståndpunkt gentemot religiösa argument kring «skapelsen», Immanuel Veilkovskys knasiga kollisionsmekanik och annan pseudovetenskap.
Vidare kan man i princip föreställa sig framväxten av ett särskilt centrum för kvasivetenskapliga studier i allmänhet, nämligen för att metodiskt angripa pseudovetenskapliga föreställningar kring «paranormala» fenomen och annat trams, om inte annat för att ge en solid grund för att argumentera emot dylikt plattjorderi.
Däremot är det i grunden meningslöst och direkt kontraproduktivt att inrätta ett sådant «centrum» för «förnekelse» av en enskild vetenskaplig fråga, exempelvis kring svarta hål, eller varför inte evolution. Ingen tror att abrahamitiska fundamentalister skulle ändra sina med bröstmjölken förvärvade vanföreställningar med ett sådant angreppssätt, och i själva verket ser vi hur hälften av den amerikanska befolkningen alltjämt dras med fundamentalistiska föreställningar trots hög utbildningsnivå och ett samhälle genomsyrat av vetenskapliga landvinningar.
«Klimatförnekare» hör i regel till samma segment av vetenskapligt oskolade eller religiöst färgade individer, men är förstås vanligen även politiska motståndare till wokeliberalism. I så måtto är det riktigt att man främst hittar «förnekarna» på den sidan det politiska spektrat, på samma sätt som man hittar «ufo»- och «chemtrail»-troende bland miljöpartister och Biden-anhängare.
Det enda som händer om man inrättar ett sådant «förnekelsecentrum» är dock att man bekräftar den politiska aspekten, och därmed ger «förnekarna» vatten på sin kvarn, att det mer rör sig om en politisk fråga än en vetenskaplig. Det hör inte till vetenskapens uppgift att drämma ekvationer i huvudet på individer, och ej heller att bedriva häxjakt likt tidigare kyrkan gentemot vetenskapen.
Vetenskapens uppgift är att objektivt framställa vederhäftig kunskap, som sedan kan nyttjas som argument i den politiska debatten utanför vetenskapens domäner. Det blir med automatik fel när man blandar samman politik och vetenskap, det vill säga när akademier och forskare antar en aktivistisk läggning eller när politiken med anslag som medel styr vetenskapen i riktning mot aktuella politiska moden, som exempelvis «genus», «kritiska vithetsstudier» eller för den delen «klimatet» – man besudlar då ämnet.
Man kunde förstås tycka att «klimatet» är ett undantag, ett ämne av särskild vikt, varför det ändå kunde vara befogat med en mer militant approach till förnekarna? Men det är alltså där skon klämmer, för det finns ingen vetenskap som hävdar att det föreligger «klimatnödläge», «klimatkatastrof» och andra dystopiska begrepp, utan det rör sig om just en politisk tolkning och politiskt färgade termer.
Den globala uppvärmningen är verklig, och det är ett obestridligt faktum att människans utsläpp ligger bakom företeelsen. Ett konsensus finns förvisso kring detta, men däremot finns inget som helst konsensus kring vad man bör göra åt saken, om något alls, ty där går meningarna isär.
Konsekvensanalysen är således en politisk fråga, inte en vetenskaplig, och den måste delibereras i sedvanlig ordning, utan att den ena sidan försöker obstruera. Om argumenten håller behöver man inte vara orolig för att den lilla klicken av förnekare ska vinna terräng. Så varför är man så orolig? Varför agerar man som katolska kyrkan under medeltiden för att upprätthålla ortodoxi?