Förvandlingen av Kina i den mediala och politiska retoriken från en löst allierad och välvillig nation under kalla kriget till en modern buse är enkel att förstå i ett geopolitiskt perspektiv, nämligen som en konsekvens av att världens supermakt USA inte frivilligt vill avhända sig rollen som global hegemon. Det är en allmän historisk trend – Thukydidesfällan – som här gör sig påmind i form av en envig mellan dominanten USA och uppstickaren Kina.
Men å ena sidan är det en ensidig kamp, då Kina inte har några som helst planer eller ens förutsättningar att göra anspråk på USA:s titel, utan nöjer sig med att utgöra den regionala hegemon man historiskt alltid har utgjort. Den falska retoriken här är just att Kina söker globalt herravälde, på vilket det alltså inte finns några som helst indikationer.
Och å den andra sidan är det svårt förstå varför svenska och andra västnationers medier och politiska krafter med automatik linjerar med Washingtons perspektiv, inte bara i denna fråga, utan i princip allt. Tankefiguren att Kina har blivit mer «aggressivt» och «auktoritärt» har inget stöd i verkligheten, utan är svepskäl för en mer konfrontativ politik från Västs sida, och det är alltså vi som har blivit mer aggressiva. Kina har inte förändrats nämnvärt under Xi i detta avseende.
Om det verkligen funnes oberoende och fria medier skulle man inte över hela linjen se en sådan konfrontativ samordning med idel negativa och kraftigt förvrängda nyheter om Kina, utan emellanåt erfara en mer balanserad rapportering och mer insatta ledarstick. Det gör man inte, utan «debatten» är monoton.
Det man ser är istället att Kina anses vara en bogeyman, och att varenda kines i själva verket är en partiansluten cell som i vilket ögonblick som helst kan aktiveras för Partiets räkning att spionera på oss, nämligen för att det är så man felaktigt tolkar kinesisk lagstiftning och det kinesiska folkets sentiment. Undra på att rasistiskt våld mot kineser och i förlängningen andra asiater grasserar i USA och andra delar av Västvärlden, när man i denna eldfängda och hatiska dårretorik legitimerar sådant.
För den som förmår ha två eller flera tankar samtidigt i huvudet framstår det som efterblivet att förfara så konfrontativt, eftersom det mer drabbar oss än den man söker obstruera. Man kan sakta ned Kinas utveckling med sådana tjuvnyp, men den går i längden inte att förhindra.
Vidare är det inte fråga om ett nollsummespel, utan om ömsesidiga vinster, och därmed även ömsesidiga förluster om man istället väljer att sätta krokben för varandra. Väst måste fråga sig om man verkligen har upphört med kolonialismen, och vad man egentligen har för syfte med att upprätthålla global amerikansk hegemoni. Europa tjänar i vart fall inte på en sådan strategi.
På samma sätt måste man fråga sig vad det finns för historiska och andra faktiska belägg eller ens realistiska hypoteser om varför Kina skulle vilja dominera Europa eller andra delar av världen, och vad det egentligen tjänar till att höja temperaturen i Östasien genom kanonbåtsdiplomati, handelskrig och allsköns andra geopolitiska ränker, exempelvis att lägga näsan i blöt i Taiwan. Efter snart två sekel av sådant tvivelaktigt engagemang är tiden kommen att åka hem och sköta sina egna bestyr.
Vill man fortsatt skörda globalismens frukter, måste man också godta att det finns andra aktörer som vinner framgång och inflytande, särskilt regionalt. Omvänt kommer man inte längre att ha samma goda skörd om man väljer konfrontationens väg i en meningslös maktkamp. Den vägen leder bara till katastrof och elände.