En tandläkare berättade en gång, halvt på allvar, att hin inte alls önskade förbjuda socker, eftersom barnen då inte längre skulle få hål i tänderna. För rotutdragarfacket är det bad business om tandhälsan blir alltför bra, och samma sak gäller naturligtvis vården i övrigt avseende folkhälsan.
Det finns därmed ett naturligt intresse av att hålla dig lagom sjuk för att smörja kommersen, och i den kedjan är korruptionen utbredd, från den vårdcentralanställde medicinmannen som får betalt för att förskriva en viss medicin, till forskare och myndighetsadministratörer som står i läkemedelsindustrins sold. Även staten har ett givet intresse av att hålla den ofantliga sektorn och dess vårdindustriella komplex vid så stor volym som möjligt, inte minst av arbetsmarknadspolitiska orsaker.
Av det skälet får patienter i sjukvården nästan aldrig behandling som syftar till att åtgärda en åkomma, utan erbjuds undantagslöst symptomlindring medelst läkemedel av olika slag. Exempelvis förskrivs så kallade statiner till äldre personer med risk för hjärt- och kärlsjukdom, istället för att få dem att ändra diet och rörelsemönster.
Läkemedlet i fråga ger dock statistiskt inte mer än några extra dagars liv, och är således kontraproduktivt – dess enda funktion är att smörja kommersen. En omläggning av livsstil skulle å andra sidan ha god chans att resultera i många extra och friska år.
Eller betrakta potensmedel som Viagra, som förskrivs till medelålders personer som börjar tappa förmågan (samt till yngre personer som vill prestera lite extra). Men även detta är ett symptom på ett större systemfel i vardande, och läkemedlet i fråga åtgärdar inte grundorsaken med metabolt syndrom.
Även här hade en livsstilsförändring inte bara åtgärdat det penibla problemet med potensen, utan än viktigare undanröjt betydligt allvarligare sjukdomar längre fram i kedjan. Och om man ändå vill snabba på förloppet att få fart på struten, går det lika bra att käka rödbetor – verksamt ämne är samma som i potensmedlen, nämligen kväveoxid, som man får med viss kost (inte chips) men framförallt via motion samt genom att andas med näsan. De bästa hälsotipsen är i regel gratis, och det gillar inte pillerindustrin.
Även i kostråden kan man ana en vilja av att hålla populasen sjuk, eftersom de inte är förenliga med verkliga omständigheter. Här är det livsmedelsbranschen som står för de korruptiva inslagen. Mitt råd om att i princip göra tvärtemot vad myndigheter rekommenderar är inte gripet ur luften, utan en konsekvens av denna diskrepans.
Betrakta till exempel det slentrianmässiga rådet att begränsa mängden salt i kosten. Hypotesen här är att salt leder till högt blodtryck, vilket i sin tur ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Detta är sant bara för den som redan lider av metabol ohälsa, nästan undantagslöst medelålders och äldre personer med insulinresistens, prediabetes med flera åkommor.
Grundorsaken är således även här en helt annan än högt saltintag, nämligen stor och långvarig konsumtion av socker och kolhydrater, övervikt och dålig livsföring i allmänhet. Men saltråden gäller hela befolkningen, som om saltet i sig skulle leda till sjukdom och förhöjd risk för dödlighet. Så är inte fallet.
I själva verket gäller motsatsen, att för lågt intag av salt ger förhöjd risk. I dessa sammanhang föreligger visserligen alltid en U-kurva, med optimum någonstans mellan extremerna, men poängen är att detta optimum ligger väldigt långt bort från de rekommenderade värdena om 1.5–3 gram salt per dag. Därför ska man inte bli förvånad av att japaner, som är friskast i världen och har högst medellivslängd, också konsumerar mest salt av alla, skyhögt över dessa gränsvärden.
Vi stammar ursprungligen från havet och alla organismer har därför en utpräglad förmåga att hantera saltbalans. I människans fall urineras överskottet vid behov, medan ett underskott är betydligt svårare att parera. Det egentliga problemet med salt är för övrigt underskott av kalium och magnesium, inte överskott av natrium.
Samma U-kurva kan noteras för vilket ämne som helst – inklusive vatten – exempelvis det ovan omtalade kolesterolet. Här är rekommendationen att äta så lite kolesterol som möjligt, vilket enligt bifogad graf ovan är en synnerligen dum idé, eftersom risken är så mycket större vid för litet intag.
Överhuvudtaget är dietärt kolesterol inte samma sak som kroppseget kolesterol, och det rör sig i själva verket om en pseudovetenskaplig debatt med rötter i 1950-talets fetthysteri. Härav de skogstokiga rekommendationerna från fordom om att inte äta mer än ett ägg om dagen, medan man i verkligheten kan dra i sig ett tjog ägg om man så vill utan att det påverkar kolesterolbalansen mer än marginellt.
Med risk för att bli tjatig är det även här de industriella omega-6-oljorna (rapsolja, solrosolja med flera, samt margarin) som driver upp kroppseget kolesterol (av det «onda» slaget), nämligen för att de innehåller transfetter (0.5–2 %) och därtill riskerar att ytterligare oxideras till transfett i tillagning och genom naturlig härskning.
Hade man från centralt håll velat ha en frisk population, skulle rekommendationerna snarare handla om periodisk kalorirestriktion, fasta, nolltolerans för socker, allsidig kost med större inslag av kött, betydligt mer motion samt friskvård istället för sjukvård – namnet säger egentligen allt.