Noga räknat var Kinas nedgång från 1839 och drygt ett sekel framåt främst den egna regeringens fel, i det att man var förpuppad, för att inte säga direkt efterbliven. Västvärldens koloniala framstötar var inte huvudorsaken till fallet, även om de bidrog kraftigt. Med ett mer kompetent ledargarnityr hade Kina kunnat motverka både interna uppror och utländska aggressioner.
Icke desto mindre kvarstår faktum att Västvärlden, främst under kolonialmakten Storbritannien, orsakade djupa sår i Kina, genom att dels lägga beslag på territorier som Hongkong, och dels tvinga på landet handel med opium, vilket orsakade ett svårartat samhällsproblem i Kina. Även den amerikanska supermakten i vardande deltog i denna handel, oaktat att man inte utgjorde formell part i opiumkrigen (men väl i senare komplementära fördrag).
I vår nutid föreligger det omvända problemet, nämligen en opioidkris i den amerikanska skurkstaten, huvudsakligen bestående av fentanyl importerat från Kina. Så kallad «white China» – eller «drop dead» – är femtio gånger mer potent än heroin, och kan enkelt beställas med postorder från Kina.
Förvisso har Kina sina egna problem med droger genom handeln via den porösa gränsen mot Myanmar och vidare mot Thailand, men det syntetiska fentanyl som tillverkas i Kina har ingen eller ringa inhemsk marknad, och är helt och hållet exportdriven, med myndigheternas goda minne.
Man tittar helt och hållet bort för denna verksamhet, i vart fall så länge den amerikanska skurkregimen motarbetar kinesiska intressen och lägger sig i frågan om Taiwan. Under en mer respektabel relation hade man annars bistått USA i att motverka droghandeln, men under nuvarande omständigheter bryr man sig mindre.
Det är således payback time, särskilt som den amerikanska regimen fortsätter sin hökaktiga politik gentemot den östasiatiska makten. En död amerikan är en bra amerikan, och ju mer skada man kan tillfoga det amerikanska civilsamhället, desto bättre.