🇷🇺 Во славу России

Hur många kan man tänkas reta upp genom att hylla Vladimir Vladimirovitj Putin som ett strategiskt snille, vars ingenium har överlistat Västs tafatta sanktioner från första stund, och som nu sitter med trumf på hand? Säkerligen alla som får sin förvrängda världsbild ekad och bekräftad i stats- och kommersmedier i huvudfåran likväl som i ljusskygga fora i internets utmarker, men verkligheten kunde ju inte bry sig mindre.

Efter halvannat år av krig är situationen nämligen nu sådan att Ryssland har annekterat och befäst fyra oblast utöver Krim, och att man håller ställningarna utan att Kiev kan avancera så mycket som en millimeter, trots massivt materiellt stöd från Väst, faktiskt så massivt att ammunitionsbrist har uppstått i både USA och EU.

Den misslyckade motoffensiven har vidare reducerat Ukraïnas chanser att fortsätta erhålla understöd, och Washington har i dagarna aviserat att man är i den bortre slutdelen av finansieringen av Zelenskyjs krigsäventyr. Säkerligen hinner man leverera några skvadroner äldre flygplan till Kiev innan kranen stängs för gott, men de kommer inte att göra någon skillnad för utgången.

När Creepy Joe kastar in handsken följer EU med automatik, och därmed lämnas Ukraïna i sticket efter att ha tjänat som Västs murbräcka mot Ryssland sedan 2014. Tanken var att flytta fram östfronten ytterligare, men eftersom Moskva satte en absolut röd linje vid Kiev blev det inte så, trots iscensatt statskupp, «färgrevolution» och massiv utbyggnad av ukraïnska försvarsställningar efter 2014.

När flödet av artilleripjäser, stridsvagnar och annan materiel sinar, hamnar Kiev dessutom i ett tämligen prekärt dilemma, eftersom federationens krigsmakt i regionen, omfattande ett par hundra tusen knektar, då kan skära igenom övriga Ukraïna som en kniv i smör, och därmed fullborda invasionen, avsätta Zelenskyj samt annektera övriga oblast, med möjlig hastig anslutning av Moldavien som option.

Stats- och kommersmediernas propaganda åsido gäller här att Moskvas mål inte var, och inte är, att erövra hela landet, utan just att säkra ryskkulturellt dominerade oblast och neutralisera Kievs möjligheter att ansluta sig till Nato. Ukraïna kunde faktiskt ha förblivit intakt utan en droppe blodspillan, om man hade övervägt Moskvas anbud om att utgöra neutral buffertstat, men Zelenskyj förleddes av västmakterna att agera marionett i dess skuggkrig, med resultat att ukraïnska befolkningen fick bita i gräset.

Icke desto mindre kommer Putin givetvis att ta tillfället i akt, om det infinner sig, och om Väst vägrar fred. Slutresultatet blir då att Ukraïna åter blir en rysk delrepublik, och att Ryssland expanderar sin västfront snarare än att Nato vidgar sin östdito. Visserligen sker en motsvarande expansion av Nato i Finland (och Sverige på mer meningslöst territorium), men den gränsen har mindre geopolitisk och strategisk relevans.

Västs arrogans och stolthet innebär emellertid att man förmodligen inte alls vill pränta ned en fred på papper, utan väljer att fortsätta bekämpa Ryssland med sanktioner och andra ekonomiska och politiska medel. Man kommer då att försöka spela det långa spelet mot Ryssland, och inkorporera det i ett större geopolitiskt spel omfattande Kina.

Men även här gäller en annan verklighet än den som kablas ut i stats- och kommersmedier i huvudfåran, nämligen att sanktionerna hittills inte har haft någon betydande inverkan på den ryska ekonomin, utan tvärtom mer har sargat avsändaren än mottagaren, i vart fall i EU:s fall.

Ryssland har nämligen en projicerad årlig tillväxt om 4.9 %, medan EU nätt och jämnt undviker recession med 0.4 %. Europas sjuke man Tyskland har här officiellt gått in i recession, och så även Sverige med -1 % tillväxt. Ryska inflationen är med 6 % i paritet med Europas, medan arbetslösheten om blott 3 % är mindre än hälften av EU:s.

Betraktar man bytesbalansen ser man att Ryssland är i positivt territorium med 10.3 %, medan EU och USA går back. Orsaker härtill är att Ryssland är rikt på naturtillgångar som är eftertraktade på världsmarknaden, och att det därför alltid finns köpare. Vidare är det enbart Väst som bedriver sanktioner, medan övriga världen fortsätter handla med Ryssland.

Omvänt kommer komponenter och annat gods in i Ryssland via grannländer i Centralasien, varor som handlas i Väst och i Kina och sedan vidareförsäljs till Ryssland. Det ger naturligtvis ett påslag i pris, vilket därmed fördyrar för ryska medborgare. Tanken är här att detta på sikt ska ta udden av rysk ekonomi och reta upp medborgarna tillräckligt för att agera mot Putin.

Men då har man dels inte förstått ryska folkets sentiment, och dels inte heller begripit att det fortfarande är avsändaren som drabbas hårdast av sanktionerna. Energi är uppemot tio gånger billigare i Ryssland än i Europa, samtidigt som det finns utrymme att beskatta exportinkomsterna av fossil energi för att kompensera. Sanktionerna omvandlas därför slutligen till dyrare energi, vilket knappast gynnar tysk och europeisk industri i konkurrensen med kinesisk och amerikansk.

Putins kalkyl håller alltså, och därför avgår Ryssland förr eller senare med segern, medan Väst får slicka såren. Man kan välja att anta eller förkasta analysen, men verkligheten som den faktiskt är fordrar här att Europa gör bäst i att söka fred i status quo med Ryssland, och att man etablerar en ny och hållbar säkerhetsordning under ömsesidig respekt.