Affirmative action, tanken att man måste tillämpa «positiv särbehandling» för att uppnå mångfald, är en vänsterradikal amerikansk idé i syfte att motverka den institutionaliserade rasismen och dess effekter, enkannerligen med avseende på den svarta befolkningen med bakgrund i slaveri. Radikalismen har sedermera gått på export till Europa och Sverige, som saknar motsvarande diskriminerande strukturer.
Reformen har visserligen uppnått sitt syfte att lyfta en del av den svarta populationen till en högre nivå, men på andra gruppers bekostnad. Särskilt den högpresterande asiatiska minoriteten är systematiskt förfördelad av positiv särbehandling, för övrigt en grupp som i USA länge har utsatts för systematisk diskriminering.
Meritokratin har fullständigt satts ur spel av «affirmative action», varvid en omvänd form av rasism har kommit att tillämpas. Dessvärre har detta synsätt vunnit insteg i svensk och europeisk tradition, där institutioner som statstelevisionen aktivt premierar «kulturell kompetens» framför traditionella yrkesmeriter.
Supreme court har i dagarna beslutat att etnicitetsbaserad positiv särbehandling strider mot konstitutionens fjortonde tillägg gällande lika skydd i lag, med innebörd att man inte kan behandla medborgare ojämlikt med avseende på kön, sexuell läggning och så vidare. Att ge personer företräde på grund av hudfärg är just en form av konstitutionsvidrig diskriminering, enligt domstolen.
Dessvärre lär Sverige få vänta många år på motsvarande vändning, eftersom vi kontinuerligt ligger tio år efter Danmark och tjugo efter USA i utveckling, oavsett riktning på denna. Det innebär att kvoteringsexperimentet visserligen är slut i USA, men sannolikt lär fortsätta länge än i Sverige.