Kategorier
Kina Politik Språk

x, j, q

Statstelevisionen har antingen beslutat sig för att medvetet uttala kinesiska namn fel, givet den fnurra på tråden man för närvarande har med Kina och dess ambassadör. Eller så har man medarbetare som är monumentalt okunniga, lata och nonchalanta. Inget hindrar förstås en kombination av dessa två möjligheter.

Sedan länge använder man konsekvent uttalet «hu-a-wei» (/hʉ.a.weɪ/) för telekomföretaget Huawei (/ˈhwɑːˌweɪ/), något som inte verkar förekomma någon annanstans i världen. Man har helt enkelt avskaffat diftonger i tevehuset, och förmår inte kombinera u och a till «ua». Om det skrevs på äldre vis som hwawei skulle poletten förmodligen trilla ned, och det är för svenskt vidkommande inget svåruttalat namn.

Statstevemedarbetarna kan inte heller uttala namnet på världens mäktigaste person enligt Forbes, Kinas president Xi Jinping. I närmaste approximation låter det som om man säger «Shi Yinping», men man behöver här faktiskt inte approximera överhuvudtaget.

På mandarin uttalas x som /ɕ/, en tonlös alveolopalatal frikativa på lingojargong, det vi vanligen benämner tje-ljud. Kan man säga tjära (/ˈɕɛːˌra/) eller Kina (/²ɕiːna/) kan man således även uttala x /ɕ/ på mandarin, ty det är exakt samma ljud. Av någon anledning nyttjar man istället tonlös postalveolar frikativa /ʃ/, som vi inte har i svenskan, men som motsvaras av engelskans sheep. Xi uttalas således /ɕi/ som i tji – eller /ɕi³⁵/ för (习) med toner, men det är förstås överkurs.

Även j är i mandarin en tonlös alveolopalatal frikativa, besläktad med x. Kan man säga kjol (/t͡ɕuːl/) på svenska, så kan man även uttala jin (/t͡ɕin/) på mandarin, ty det är exakt samma ljud. Med toner har vi /t͡ɕin⁵¹/ för Jìn (近). Ping erbjuder inga problem, utan uttalas som det låter – /pʰiŋ³⁵/ med toner för píng (平). Hela namnet Xí Jìnpíng (习近平) uttalas därför /ɕiː t͡ɕinˈpʰiŋ/, där ː betyder långt uttal och ˈ markerar accenttryck.

Näst i rangordningen i Kina, och nummer femton i världen enligt Forbes, är premiärminister Li Keqiang. Statstelevisionens Johan Norborg, som har medverkat i åtskilliga gallaspyende dokumentärer om Kina, uttalade detta i Rapport som «Li Kekk-iang», vilket bara är ämnat att bekräfta den inledande tesen.

Men q i mandarin är som j med aspiration /t͡ɕʰ/, och qiáng uttalas således /t͡ɕʰjɑŋ/, eller /t͡ɕʰjɑŋ³⁵/ med toner. Det är alltså som kj i kjol, men med lite extra utblås.

är busenkelt /li/ som på svenska, fast med fallande-stigande ton /li²¹⁴/ om man vill vara hyperkorrekt. Svårare är då (/kʰɤ⁵¹/), som uttalas med aspirerat k och en mellansluten bakre orundad vokal – man kan närmast approximera med ett ø (svenskt ö). Hela namnet Lǐ Kèqiáng (李克强) uttalas således /liː kʰɤ.t͡ɕʰjɑŋ/.

Som tidigare hävdar jag att den som i journalistisk gärning ämnar bevaka eller rapportera om Kina, denna supermakt i vardande, måste bekanta sig med grundläggande kinesisk fonologi, och som ett minimum bör göra klart för sig bästa approximation av uttal, särskilt för förgrundsfigurer och större bolag. Hur svårt kan det vara i en uppkopplad värld som erbjuder gränslös information i ämnet?

Men man verkar hellre vilja stoltsera med sin obildning och sin oförmåga att göra ett gott hantverk eller att vidarebilda sig. Frågan mer kunniga tittare ställer sig är annars hur det är med kunskaperna i övrigt, om man inte ens kan uttala namn och företeelser i någorlunda approximation. En journalist som uttalar premiärministern som «Kekk-iang» ger så att säga inget förtroendeingivande intryck, utan framstår som alldeles fel person på alldeles fel plats.