Styrräntan är upp ytterligare 50 ‱ och inflationen biter sig fast, samtidigt som kärnkraften «råkar» drabbas av såväl planerade som oplanerade avbrott. Under tiden går statstelevisionen all in i att kasta bränsle i brasan och hetsa mot ryssen, i någon underlig förhoppning att det ska bidra till något gott.
I statsteves morgonprogram kunde man exempelvis höra en mullig sojapojke till programledare förfasa sig över att Ryssland «tillåts» bli roterande ordförande för FN:s säkerhetsråd, med tillägget att «folk» nog «undrar» över hur det kan ske. Samma fråga har naturligtvis aldrig någonsin väckts då det är USA som har stått för invasionen, vilket förstås är flertalet gånger. Det är på den nivån.
Däremot har man i regimteve aldrig några som helst seriösa diskussioner om hur situationen ska lösas, utan man kastar hellre in Sundström i syfte att grovat vantolka både Rysslands och Kinas uppfattning i frågan, för att därefter återgå till att hetsa mot den egenhändigt uppförda halmdockan.
Men vid det här laget borde man nog ha insett att Kiev inte har förmåga att återta så mycket som en millimeter av förlorat territorium, och att man därmed inte kan vinna kriget. Ukraïnas enda funktion är därmed att fungera som amerikansk marionett för att nöta mot Ryssland, med resultat att man också själv blir nedmald till slamsor.
En annan konsekvens är att Europa går ned sig i recessionens träsk på grund av de egna sanktionerna, samtidigt som Washington gör lysande affärer på att sälja naturgas. Frågan är hur länge européerna är beredda att lida pin för ett krig som i slutändan inte kan vinnas, och som man egentligen inte har förstått bakgrunden till. Vad är poängen?
Voldemort Zelenskyj vet emellertid hur korten ligger, och han förstår i grunden att den fortsatta kampen är i stort sett meningslös och bara kommer att kosta än fler unga soldater livet, till ingen som helst nytta. Han vet innerst inne att konflikten bara kan lösas med diplomati och med territoriella eftergifter från Kievs sida.
Det vet även Xi Jinping, som nu har haft det där telefonsamtalet med Zelenskyj. Det innebär att båda ledarna anser att tiden är mogen att ta de första stegen mot en diplomatisk lösning, och det är av elementära skäl bara Beijing som kan ta på sig rollen som medlare, eftersom Väst har gjort sig till part i konflikten. Zhongnanhai har vidare haft ett antal diplomatiska framgångar på senare tid, inte minst genom att lösa upp knutarna mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien.
I inte helt objektiva medier framställer man visserligen Kina som rysk anförvant, men man kan bortse från den kritiken. Kina är nämligen vän även med Kiev, och söker i största allmänhet vänskap med så många som möjligt, samtidigt som man likt Indien vägrar formera block, pakter och allianser.
Kina kan visserligen ha kortsiktig framgång i att köpa billig energi från Ryssland och se hur Europa faller in i turbulens, men i det längre perspektivet bygger Kinas framgångar på handel, och då är krig, konflikt och oreda inte konstruktiva faktorer. Kinas vilja till fred är därför ställd utom allt tvivel, och Beijings status som neutral aktör borgar för att man i slutändan kommer att leda den diplomatiska fasen. Ju förr desto bättre.