Kategorier
Kina Kultur Politik Xinjiang

Xinjiang Åkessons modell

Kinas reformer i Xinjiang från 2014 i syfte att rota ut islamistisk terrorism, islamistisk radikalism och islamistisk separatism samt utbilda bort utanförskapet har rönt stora framgångar, men har samtidigt kritiserats hårt av omvärlden, främst som ett geopolitiskt slagträ att nyttja mot Kina, men även av mer genuin sorg om uigurerna därstädes.

Det går nu ingen nöd på uigurer i allmänhet, allra minst de som rycks upp ur fattigdom och islamistiskt patriarkat, erbjuds utbildning och praktik och sedermera inlemmas i majoritetssamhället, även om de amerikanska sanktionerna först och främst drabbar uiguriska arbetare.

Zhongnanhais tanke har nämligen aldrig varit att angripa islam per se, eftersom det är en av de fem erkända religionerna i landet, utan just att socialisera fram en ordning där nationen och den nationella gemenskapen sätts i första rummet. Det kallas sinisering med en pejorativ term, men den äger ändå viss riktighet.

I reformarbetet ingår inte bara utbildning och praktik i de berömda lägren, utan även anpassning och i förekommande fall destruktion av moskéer så att de inte avviker från stadsbilden. Det gäller för övrigt inte bara Xinjiang och islam, utan även kristna kyrkor på östkusten har erfarit demolering efter att man har byggt allt för höga, skrytsamma och inte minst säkerhetsmässigt tvivelaktiga konstruktioner.

Centralregeringen har sedan 2018 ett direktiv om att bygga färre moskéer och riva fler som princip, och att i övrigt kontrollera stadsplaneringen noga med avseende på islam, inte bara i Xinjiang. Iögonenfallande minareter och domer har i förekommande fall avlägsnats, samtidigt som moskéer har vederfarits andra förändringar eller rent av rivits. Enligt utländska källor har drygt hälften av Xinjiangs 16 000 moskéer omfattats av direktivet.

Sverige är inte lika hårt drabbat av terrorism som Kina, men har samma problem med utanförskap och islamistisk påverkan, accentuerat under senare år med eskalerande gängkriminalitet, skjutningar och sprängningar. Även problem med koranbränningar, desinformation och andra kulturella slitningar förekommer allt mer frekvent, varför tanken om att principiellt emulera den kinesiska modellen i Xinjiang härstädes har föreslagits. Det är förstås att skrika för döva öron, givet den naiva svenska idealistiska hållningen och den svenska uppnästa attityden gentemot Kina.

Men Sverigedemokraterna lanserar nu under sina landsdagar faktiskt en reformagenda i den riktningen, enligt Jimmie Åkessons linjetal. Han säger sig vilja införa ett omedelbart stopp av etablerandet av nya moskéer i Sverige, helt i likhet med det kinesiska direktivet.

På samma sätt säger Åkesson att vi behöver också börja konfiskera och riva moskébyggnader där det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob, antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället, även det i samma anda och med samma bevekelsegrunder som i Kina. Minareter, kupoler, halvmånar eller andra attribut som tjänar som islamistiska monument i stadsbilden bör helt tas bort, enligt Åkesson.

Till yttermera visso föreslår partiledaren dold avlyssning av religiösa församlingars lokaler i syfte att rycka undan radikalism av olika slag, naturligtvis även det en praktik som förekommer i Kina. Det enda som saknas i Åkessons paket är egentligen AI-assisterad kameraövervakning samt riktade utbildnings- och praktikinsatser gentemot det invandrade utanförskapet – men det kommer säkert vad det lider.

Det är i likhet med den kinesiska siniseringen en reform av försvenskning, i syfte att å ena sidan integrera och assimilera muslimer i Sverige, och å den andra att rensa ut element och företeelser som inte är kombatibla med det svenska samhället. Det är att sätta nationen och den nationella gemenskapen i första rummet, varvid annan kultur och religion får finna sig i att vara sekundära attribut.

Åkessons Kina-paket är självklart tämligen radikalt i ett svenskt perspektiv, och mer att se som ett sätt att vässa retoriken och avancera den egna agendan än reformer som kan sjösättas i nuet. Men det är samtidigt en avisering om ytterligare verklighetsanpassning, och är ett steg som småningom behöver tas om Sverige ska få bukt med sina problem. Helt säkert såg sossarna och socialliberalerna aldrig detta komma.