Kinesiska kommunistpartiets tjugonde nationalkongress – 中国共产党第二十次全国代表大会 – inleds under söndagen i Folkets stora sal i Beijing, varvid ledargarnityrets vidare sammansättning i Centralkommittén ska fastslås. Framförallt väntas Xi Jinping erkännas för en historisk tredje mandatperiod som generalsekreterare, utöver den redan befintliga informella rollen som partiets högste ledare.
Det har väckt en del uppmärksamhet att Xi har undanröjt tidigare begränsningar om två mandatperioder, och att han därmed skulle göra sig själv till «diktator på livstid». Begränsningen tillkom mycket riktigt för att försvåra att en personkult som Maos åter skulle upprepas, men å andra sidan är en sådan maktkoncentration svår att förena med dagens utvecklade partiapparat – Xis mandat är på Partiets nåder.
Xi verkar således under meritokrati, och begränsningen i tid av mandat är därmed ett onödigt hinder – Sverige och många andra länder känner inga sådana tekniska barriärer. Xi kommer därför inte att sitta på «livstid», utan så länge man har förtroende för den politik han driver och så länge han anses vara bäst skickad för uppdraget. För närvarande är det förtroendet grundmurat, och det finns ingen egentlig konkurrent.
Under Xis tioåriga ledarskap 2012–2022 har tillväxten dubblerats, och hans uttalade mål är ännu en dubbling. På årsbasis har det rört sig om 6–8 procent i tillväxt, med undantag för pandemiåret 2020, som stannade på 2.2 % – vilket ändå är positivt i jämförelse med den negativa utveckling världen i övrigt erfor.
Tillväxttakten är visserligen något lägre än under tidigare perioder, men det sker i en mer mogen period och under allt större tryck från USA, omfattande handelskrig, exporthinder och andra mekanismer i det uttalade uppsåtet att försvåra landets vidare utveckling. Xis gärning har av detta och andra skäl till stor del präglats av utrikespolitik, till exempel att förhandla om det amerikanska gisslantagandet av Meng Wangzhou i Kanada.
Oroshärdar inom landet har kunnat bemästras. Bland annat kunde Partiet under Xis ledning neutralisera det politiska tumultet i Hongkong genom att slutligen införa den säkerhetslag som grundlagen föreskriver, varvid secessionister och andra fientliga krafter kunde angripas och Västs hävstång mot Kina brytas itu.
Även i Xinjiang har man rönt framgång genom att i grunden angripa utanförskap och radikalism, sociala reformer som mer eller mindre har utrotat den terrorism som har varit endemisk för regionen, men som samtidigt har utnyttjats geopolitiskt av Väst med bisarra anklagelser om «folkmord». Xi har dock skickligt kunnat neutralisera även den angreppsytan.
Pandemin erbjöd ytterligare incitament för katastrofhantering, och även om kritik aldrig har saknats för de metoder och den strategi man har tillämpat, är den överväldigande bedömningen att man i stort har visat var skåpet ska stå, särskilt i förhållande till det kaos som präglade hanteringen i Väst. I Kina är pandemin alltjämt pågående, vilket riskerar dämpa ekonomin, men man har därmed fått ett lindrigare och mer utdraget förlopp avseende både ekonomiska och mänskliga förluster.
Det allvarligaste bakslaget för Xi torde vara den fastighetsbubbla som nyligen har spruckit, och som har orsakat stor irritation bland allmogen. Händelsen sätter visst avtryck på makroekonomin, samtidigt som – med Maos ord – en sådan gnista kan orsaka en präriebrand, det vill säga leda till politiska oroligheter. Inte för att sådana saknas i Kina, utan de är otaliga, men de ligger vanligen på en låg nivå och utvecklas sällan till massrörelser. Xi och Partiet måste här som alltid leverera och ta folkets berättigade oro på allvar.
Xis mandatperiod har i övrigt kännetecknats av en rad landvinningar, som lanseringen och utbyggnaden av den nya sidenvägen Ett bälte, en väg (一带一路); ytterligare 26 000 kilometer höghastighetsräls; det enorma brobygget Hongkong–Zhuhai–Macau som förbinder tre tillväxtcentra i södern; kraftig utbyggnad av 5G-nätet; satellitnavigeringssystemet Beidou (北斗, Karlavagnen); och inte minst en frenetisk utbyggnad av rymdprogrammet med sonder på månen och Mars, samt uppförandet av rymdstationen Tiangong (天宫).
Kina har under Xi kraftigt moderniserat sin militär, och har numera världens största flotta. Man är ledande i hypersoniska missiler, och har även tagit eller nosar på ledarplatsen i allt fler tekniska discipliner, som AI, kvantberäkning och bioteknik. Man producerar överlägset flest ingenjörer, registerar flest patent av alla länder samt är på god väg att bli världens ledande kunskapsnation – just det scenario som USA fruktar mest av allt.
Givet denna formidabla meritlista är det svårt att se varför man inte skulle utse Xi Jinping för en tredje mandatperiod, och för nöjes skull kan den som alltjämt är kritisk som kontrast lägga fram en lista över vad Sverige eller något annat land har uppnått under samma tidsperiod.