Kievs frontman Voldemort Zelenskyj har hamnat i medieskugga sedan Hamas’ attack i början av oktober, varvid han fruktar att omvärldens intresse för och stöd till Ukraïna ska börja svikta. För att motverka detta avsåg han resa till Tel Aviv för att frottera sig med Netanyahu i något slags förbrödring, men tycks ha fått nobben av apartheidstaten.
Det är kanske lika bra, eftersom Israel nog inte är en part man vill associera sig med i dessa tider, givet att man för närvarande arbetar intensivt på att åter göra sig ovän med hela världen (exklusive USA, som alltid står bakom den judiska skurkstaten) och lägga grunden för nya generationer av palestinska frihetshjältar (alternativt terrorister).
Israel hör inte heller till den skara västländer som har deltagit i sanktioner, flygförbud med flera åtgärder mot Moskva, eller som har skickat pengar eller vapen till Kiev. Detta för att en inte oäven del av de invandrade judiska bosättarna utgörs av just ryssar, och att landet därför intar en någorlunda neutral balansakt, för övrigt i likhet med övriga världen utanför Väst.
Ukraïna är och förblir en västlig konflikt som de flesta i världen inte ägnar någon vidare eftertanke, på samma sätt som vi i Europa nog inte riktigt är helt à jour med utvecklingen i Etiopien, Sudan, Maghreb eller Myanmar? Men här finns som bekant den djupt störda europeiska uppfattningen att detta krig borde angå hela världen, eftersom vi ju är världens centrum.
En karta över bistånd till Voldemorts regim visar att det uteslutande är Anglosfären, Europa och i viss mån satelliterna Japan och Sydkorea som har donerat medel i någon form, samt ett fåtal länder som har skänkt en symbolisk skärv. Övriga lägger sig inte i, av olika skäl.
Men även i Väst börjar stödet svikta, och det har inte så mycket med Israel att göra som med insikten att Ukraïnas «motoffensiv» inte förmådde rubba ställningarna en millimeter, och att det därmed är utsiktslöst att fortsätta kasta pengar i det slukhål som heter Ukraïna. Och även om USA gärna ser Kiev som en marionett i syfte att mala ned Ryssland, är det föga uppbyggligt att leverera vapensystem för vilka kompetent manskap saknas – sådana elimineras enkelt av de ryska styrkorna.
Bakom kulisserna försiggår således diskussioner mellan västnationer och Ukraïna om vilka landavträdelser och andra fredsvillkor Kiev kan tänka sig, enligt amerikanska mediekällor. Man ska här ha i åtanke att Zelenskyj initialt var villig att kompromissa med Moskva, men av Boris och Genocide Joe övertalades att bli Västs marionett i ett skuggkrig mot Moskva.
Den falsetthöga retoriken från Stoltenberg, EU-ledare med flera var att «vi står med Ukraïna» «så länge det krävs», medan man nu antyder att den bortre delen av biståndet börjas nås. Man anser sig inte längre ha råd att plöja ned kapital och resurser i en konflikt som har gått i stå och inte går att vinna, och är därför beredd att slänga nickedockan Voldemort på tippen, som en uttjänt hora.
Men å ena sidan har Zelenskyj lagt ned hela sin själ och prestige i detta meningslösa projekt, och å den andra ska man inte ta för givet att Putin är beredd till fred. Moskva har för närvarande övertaget, och kan vänta ut situationen tills Väst har kastat in handduken helt, och därefter annektera hela Ukraïna utan större motstånd.
Det var inte den ursprungliga planen, men är en triumf som Kreml knappast kan avstå från om tillfället infinner sig, dels för att det ger inrikes politisk prestige, och dels för att man helt eliminerar fortsatt konflikt om Ukraïna, om än till priset av en ny sorts järnridå.
Om Putin ändå finner det godtagbart att låta Kiev fortbestå, är det minsta kravet att Ryssland behåller de fem annekterade oblasten och att Ukraïna antar evig neutralitet. Givetvis måste Väst även avveckla huvuddelen av sanktionerna, ty i annat fall har Kreml mer att vinna på att befästa Ukraïna och sedermera även inkorporera Moldavien i federationen.
