1906 inrättades i den gamla dynastin Qing (清) ett translitterationssystem för postväsendet kallat postfonetik eller postpinyin (邮政式拼音, youzhengshi pinyin) i syfte att standardisera rendering av främst geografiska platsnamn med västerländsk skrift – det vore ju förträffligt om breven komme fram. Därvid begagnade man sig av redan hävdvunna former framför en mer ortografisk systematik, med resultat att dessa bastarder cementerades ytterligare.
Konservativa tidningen Dagens nyheter var sist av alla i Sverige att överge de plurala verbformerna, och kommer förmodligen sist av alla att överge den 1906 stadfästa formen Peking på Kinas huvudstad Beijing (北京). Man kan förvisso härleda en fonetisk glidning i relativt sen tid, då initialt g i vissa stavelser övergick till ett något mjukare dj-ljud i mandarin; detta är ännu tydligt i hur dialekter andra än mandarin ofta renderar jia som ga, eller för all del även hur den kinesiska huvudstaden Beijing uttalas som Bakging på kantonesiska och motsvarande former på andra dialekter.
Däremot existerar sedan länge inte någon form «king» med ett initialt k i mandarin, och inte heller lär man hitta något «pe» med det aspirerade uttal vi vanligen ger dessa konsonanter. Det är alltså under alla omständigheter en usel translitteration, som få utanför facket intuitivt kan förstå. Ännu värre blir det med former som «Chungking» för Chongqing (重庆), eller varför inte «Swatow» för Shantou (汕头). Ofta har vi här att göra med förvanskade former av sydligare dialekter, som på grund av den tidiga ostindienhandeln kom att bli riktmärke.
De romaniseringar som tidigare har producerats av en del västerlänningar lider av samma form av otymplighet. Många har därför lagt sina pannor i djupa veck för att härleda en vettigare rendering av mandarin, en process som tog sin början redan vid moderniseringsprocessen då Qing störtades 1911, men som först blev verklighet då Folkrepubliken Kina 1958 lanserade hanyu pinyin (汉语拼音, kinesisk fonetik).
Av olika skäl fick pinyin ingen större spridning i vare sig Kina eller utomlands förrän man öppnade upp nationen under Deng Xiaoping 1978. Internationell standard blev metoden 1982, och har sedan dess fått stor spridning i världen, inte minst vid universitet och bland progressiva medier. Undantag är ofta just gamla hävdvunna former som Peking (Beijing), även om Beijing numera är den dominerande formen. Det från kantonesiskan härledda uttalet Hongkong (kantonesiska: Hanggang) är av en rad skäl alltjämt dominerande, kanske för att få är bekanta med mandarinformen Xianggang (香港).
Även i ordet «kantonesiska» ligger den gamla franska varianten «Kanton» för provinsen Guangdong (广东) respektive dess huvudstad Guangzhou (广州), och i brist på bättre (guangdongnesiska?) lär det fortsätta heta så. Man kan inte förneka att det ibland tar emot att ifrågasätta hävdvunna former, och det finns heller ingen anledning att alltid driva saken till sin spets – trots allt kallar vi själva landet Kina (visserligen efter den första dynastin Qin) snarare än Zhongguo (中国), och det är ett vanligt fenomen att platsnamn behåller inarbetade lokala former (Venedig, Rom och så vidare).
Vidare finns ingen metod som kan runda de inherenta svårigheter som latent ligger i mandarin, eller för den delen andra kinesiska dialekter. Speciellt mandarin har de snarlika ljud som i pinyin renderas x, j och q. I tidigare romaniseringar användes för all del ett intuitivt riktigare hs för x, liksom ett ch för q, samt j oförändrat, men en avgjord fördel med pinyin är att systemet i mycket större utsträckning undviker sammansättningar och därmed blir mer sparsamt utformat, på ungefär samma sätt som slaviska renderingar kommit till stånd i Östeuropa.
Men även om man inte kommer ifrån processen att lyssna in sig på enskilda ljud om man vill ha en fullare förståelse för uttalet, är ett bra romaniseringssystem ett sådant som för en lekman på de flesta språk omedelbart ger ett gott ungefärligt uttal, vilket är en egenskap som förvisso kännetecknar pinyin.
Systemet utarbetades under ledning av Zhou Youguang (周有光), som under gårdagen upplevde sin 108:e födelsedag (eller 109:e med kinesisk räkning). Han föddes alltså samma år som postpinyin lanserades, och har under sin långa levnad sett Kina förändras från kejsardöme till demokratisk republik, splittrat gangstervälde, nationalistisk diktatur, japanskt ockuperat område, kommunistisk diktatur och slutligen dagens statskapitalistiska hybridregim.
Han arbetade som bankman i USA när han 1949 valde att återvända till den nygrundade Folkrepubliken efter inbördeskrigets slut; han ville bli en del i att bygga det nya fosterlandet, ett sentiment många utlandskineser då kände (andra kände tvärtom och tog sin tillflykt till Taiwan eller Hongkong). Många av de hemvändande kineserna skulle dock komma att förföljas som högerelement så snart de galna politiska masskampanjerna lanserades under 1950-talet, ofta med tragiskt resultat.
Zhou Youguang hade dock turen på sin sida eftersom han fick regeringens uppdrag att leda arbetet med att ta fram ett standardiserat romaniseringssystem, en uppgift som tog tre år i anspråk från 1955 till 1958. Likt de flesta intellektuella slapp dock inte ens Zhou undan trakasserierna under kulturrevolutionen, och «skickades ned på landet» (下乡) i syfte att mocka skit och bli en ädel arbetare medan den ekonomiskt okunniga gerillaledningen drev landet in i hungerkatastrof.
Ändå måste Zhou sägas ha kommit lindrigt undan, eftersom han är och alltid har varit en rebell som tar ton mot makten. Vid en sådan aktningsvärd ålder har man inte heller längre något att frukta, samtidigt som ingen regim med självaktning skulle nedlåta sig till att behandla en ålderman som en buse. Å andra sidan är han av detta skäl relativt okänd i Kina, även om man kanske inte direkt undertrycker hans existens.