Moderatregimen har uselt stöd i opinionen, och när valåret närmar sig aviserar man därför «satsningar» på så kallat vanligt folk om åttio miljarder kronor, i syfte att «stärka köpkraften» med mera. Men åttio miljarder är mindre än vad tiondet till Ukraïna uppgår till, och detta slags saltade valfläsk kommer också alldeles för sent.
Regimen har alltså sedan tillträdet 2022 frikostigt skickat hundra miljarder till ett inbördeskrig som i princip inte angår oss, och vars grumliga orsaker har en hel del komponenter av västlig infiltration och påverkanskampanj i syfte att vidga västsfären, ett etablerat och oomtvistat faktum som man väljer att bortse från och motsäga i den numera tämligen förutsägbara propagandan.
Under samma tid har man helt försummat ekonomin, samt låtit arbetslösheten permanentas vid egentligen rätt extrema nivåer. Inflationen har gröpt ur medborgarnas plånböcker, och det har knappast hjälpt att regimen tvärtemot vad man utlovade har höjt elskatten och reduktionsavgiften.
Den som såg en ost kosta fyrtio kronor kilot i affären 2022, får i dag punga ut med mer än det dubbla. Samma sak gäller i princip all slags fisk, för att inte tala om kaffe och de flesta köttprodukter. Livsmedelsoligarkerna har samtidigt passat på att tokhöja priserna när en svag finansminister och passiva myndigheter låter saken passera.
Allt det där drabbar inte moderaternas kärnväljare i Danderyd och Vellinge, utan just det vanliga folk som får klä skott för regimens grisiga handel och vandel. Åttio miljarder i valfläsk kan givetvis inte kompensera för det, och ingen lär gå på ett sådant sunkigt trick.
Ansvarsfrihet kan därför inte beviljas, och det lär bli regimskifte med buller och bång. Av kliver den falska kärnkraftshöger som inte fick ett dyft uträttat i att stävja brottsligheten eller något annat, och in kommer återigen den rödgröna cirkusen, förstås lika oförmögen att få något uträttat.
I själva verket kan man inte se någon skillnad mellan dessa två «block». De har exakt samma ideologi, och för identisk politik, in i minsta detalj. De syns på samma pridetåg, försvarar frenetiskt systembolag och sexköpslagar, angriper båda friheter som pornografi och monterar systematiskt ned de få kvarvarande yttrande- och informationsfriheterna, viftar med samma slags flaggor och symboler, har identiska skattenivåer och så vidare.
Om detta är demokrati kan vi faktiskt vara den förutan. Demokrati förutsätter betydande skillnader i de politiska alternativ som presenteras, och några sådana är inte förhandenvarande – det är en enda stor socialdemokrati. I den mån man torgför skillnader visar det sig alltid och utan undantag vara ormolja, marknadsknep som aldrig omsätts i den praktiska verkligheten, sliskiga vallöften som aldrig infrias eller rentav förbyts i sin motsats – tänk Kärnkraftsebba och elpriserna.
Det får därför bli sofflocket 2026, att inta ett passivt desillusionerat för inte säga cyniskt stadium av likgiltighet. Insikten har infunnit sig att det aldrig någonsin kommer att infinna sig något äktliberalt och förnuftigt alternativ som syftar till att stärka och vidga människors friheter (snarare än marginaliserade gruppers «rättigheter» på friheters bekostnad), som sätter Sverige först, eller som genomför politik i praktiken snarare än att ständigt godhetssignalera med ukraïnska flaggor eller regnbågsvimplar.
