Amerikanska skurkregimen fortsätter med sin globala «economic coercion» mot världens alla länder, trots utslag i domstol om att den ekonomiska krigföringen är olaglig utan stöd i kongressen. Bland annat råder nu fullt handelskrig med Kanada, som nog bör bredda sitt samarbete med Kina och Europa om man vill överleva ett utpressningskrig mot sin enda landgranne.
Med tanke på att mellanårsval står för dörren i början av november är det emellertid ett riskabelt företag, då angränsande stater som Washington, Montana, North Dakota, Minnesota, Wisconsin med flera kanske inte är överdrivet förtjusta i att se sin handel med Kanada reduceras. Man lär alltså välja demokratiskt, vilket då försämrar Trumps mandat i representanthuset – utan stöd i kongressen är han en lam anka.
Än mer allvarligt är amerikanska skurkregimens ekonomiska atombomb mot Iran, ett löfte om att utfärda sanktioner och avknoppa från dollarsystemet alla aktörer som fortsätter att handla med Iran. Ekonomisk utpressning är USA:s modus operandi, och den enda metod som står till buds när man inte kan kriga sig till seger mot Tehran.
Handelsminister Scott Bessent säger samtidigt att man inte vill kullkasta det globala finansiella systemet, men den utsagan är inte kompatibel med hoten. Irans inkomster kommer nämligen huvudsakligen från Kina, som köper åttio procent av Irans olja.
Zhongnanhai har redan meddelat att man inte tänker vika ned sig denna gång heller, varför Washington har att omedelbart blåsa till reträtt eller börja göra allvar av sina hot, nämligen att sanktionera raffinaderier, banker och andra aktörer som deltar i oljehandeln på Iran.
Problemet med det är att Beijing då omedelbart kommer att vidta motåtgärder mot amerikanska företag, samt strypa amerikanska skurkregimens åtkomst till kritiska industrivitaminer, magneter och andra tillämpningar, alltså samma procedur som tidigare, efter vilken Trump omedelbart fegade ur.
Till yttermera visso är de provinsbanker i Kina som hanterar oljepengar inte knutna till vare sig dollarsystemet eller Swift, och kan således inte ta skada. Samma sak gäller raffinaderierna, såvida USA inte börjar beslagta kinesiska oljefartyg. Handeln med olja i Mellanöstern sker för övrigt numera ofta med kinesiska renminbi, varför den primära effekten av dessa imbecilla hot är att yttermera försvaga dollarns status som global reservvaluta – vem vill bli nästa offer för Washingtons mobbning?
Ottawa kan man kanske mobba, i alla fall ett tag, men det lär bli svårare att ta sig an Beijing utan att det blir en nedåtgående spiral mot fullskaligt handelskrig i vilket ingen vinnare står att finna, men däremot mängder av förlorare. Under alla omständigheter är Kina bättre rustat för en sådan drabbning, eller vilken sorts konflikt som helst – man har målmedvetet preparerat för en sådan, då man känner örnen på dess klo.
Även Naidili och Moskva lär skita i Trump-dårens hot om sanktioner, och särskilt Ryssland är ju redan söndersanktionerat. Handeln med Tehran kommer därför att fortsätta som vanligt även från indiskt och ryskt håll, med effekt att sanktionerna blir tandlösa – Europa har i egenskap av amerikansk marionett ingen större handel på Iran nutilldags.
Samtidigt finns här en läxa för både Kanada och Europa att lära, att allianser alltid skiftar och därför inte går att förlita sig på. Carney drog den slutsatsen redan för ett halvår sedan, medan Bryssel vacklar. Man bör följa i Kinas spår och söka frihandel med alla, utan politiska krav eller hänsyn till allianser, i alla fall om man vill ha en stabil global ordning som inte kan skjutas sönder och samman av enskilda miffon som Trump.
Den loja kinesiska pandan känner den aggressiva amerikanska örnen på dess klo, och är väl rustad att ta sig an angriparen med alla till buds stående medel.
Nationalistledaren Åkesson beskylls nu för att ha slängt Folkpartiet under bussen, nämligen genom att uppmana sina egna och de kristborgerligas väljare att inte rösta på Folkpartiet, om partiet tio dagar före valet alltjämt ligger under 3.5 % i opinionen. Men som många har konstaterat, är det ett nyktert och rationellt förhållningssätt under den rådande situationen.
Dels är Folkpartiet i princip ett fiendeparti för Sverigedemokraterna, varför det snarare är de kristborgerligas ansvar att fördela sådana stödröster sinsemellan. Och dels är det en bortkastad röst om Folkpartiet åker ut, vilket allt talar för. Åkesson kan sina odds, och vet därför att det är bäst att maximera sina egna röster inför den oppositionstid som kommer.
Framförallt är det knappast Sverigedemokraternas fel att det etatistiska prussiluskpartiet nu försvinner ur svensk politik för gott, ty trenden har varit uppenbar under en mycket lång tid. Folkpartiet har haft en nedåtgående trend under hela efterkrigstiden, med en och annan dead cat bouncing som bekräftar regeln.
Dess tidiga framgång berodde på att man dåtilldags alltjämt hade en smula liberal fägring kring sig, med doktriner kring att låta människan bestämma över sin egen tillvaro. Men genom åren har man allt mer kommit att bli ett illiberalt förbudsparti som vill lägga livet till rätta för var och en i allsköns frågor medelst social ingenjörskonst, från vaggan till graven.
Ett sådant «sosse light»-parti har inte mycket att hämta i svensk politik, och saken blir inte bättre av att partiet har utvecklat ett antal särintressen kring vilka det mesta kretsar, som skolan. Det sägs att alla som är folkpartister är lärare till yrket, trots att partiet har petat sönder skolan med sina ständiga betygs- och andra reformer.
På senare tid har ledande företrädare för partiet presenterat närmast dagliga utspel till nya förbud, i allt från strypsex till lådvin på Systemet. Säkert är man även mycket nöjd med Tidöregimens förintelseförnekelseförbud och vidgningen av sexköpslagen till digitala domäner, ty det är exakt sådant som man förknippar med uppfostringspartiet numera.
Men liberalt är det inte, och om ett parti som kallar sig självt för «Liberalerna» vill göra anspråk på en position i svensk politik, har man att implementera liberal politik en masse. Det rör sig då om att rasera sossesamhället, inte om att vidmakthålla det. Att avreglera, inte att reglera än mer. Att låta människor få friheten åter, inte att yttermera begränsa friheten.
Om Folkpartiets förestående död har skrivits spaltkilometer även härstädes, med ett visst drag av skadeglädje. Men nu händer det äntligen, och om bara några veckor är Folkpartiet dött och begravet. Ska man ändå försöka sig på en comeback, renässans eller återuppståndelse, måste man alltså börja om från grunden och fråga sig vad partiet behövs till och vilken nisch man kan fylla.
Svaret på den senare frågan är förstås den liberala positionen i svensk politik, som är vakant sedan länge. Partiet anträdde faktiskt en sådan bana i ren desperation, när det «frisinnade» förbudspartiet plötsligt föreslog en reform av systemmonopolet.
Desperation går nu inte hem i de svenska stugorna när val stundar, men ett mer genomarbetat liberalt program av den kalibern skulle välkomnas av många, tillräckligt många för att partiet ska återfå syrebalansen och vigören. Den klick som är kvar har alltså ett gyllene läge att reformera partiet när lärarråttorna flyr till Centern på den rödgröna sidan.
Inget talar emellertid för att en sådan reform någonsin kommer att äga rum, eftersom Folkpartiet inte härbärgerar några liberaler. Det vi ser nu är helt enkelt det sista av partiet. och man vandrar därefter samma väg till den politiska kyrkogården som tidigare Hattpartiet, Mösspartiet och Ny demokrati. Det är skönt, och det blir detta vals stora behållning att få se ljuset släckas för partiet.
Val stundar snart i den partibundna valautokratin, och valboskapen funderar som bäst på vilket parti den ska avlägga sin röst. Att det blir exakt samma politik oavsett parti reflekterar man vanligtvis inte över, utan kreti och pleti lever i något slags vanföreställning om att partierna representerar olika ideologi och politik, att det skulle bli någon skillnad.
Men som återigen har bekräftats under Tidöregimens mandatperiod finns i Sverige bara en doktrin, den folkhemsideologi som sedan länge utmejslades av Socialdemokraterna. Möjligen kan viss opposition bjudas initialt, men småningom anammas den socialdemokratiska politiken av samtliga andra partier.
Sverige är nämligen ett höggradigt konformistiskt land där «samförståndsandan» råder, det man ibland betecknar som åsiktskorridoren. I Sverige finns bara plats för en åsikt åt gången i varje ämne, och den som avviker får räkna med att misshandlas offentligt.
Exempelvis hos Moderaterna är denna konformism och anpassning till Storebrorspartiet uppenbar, då man under mandatperioden yttermera har stärkt såväl den socialdemokratiska hetslagstiftningen med förintelseförnekelseförbud som den socialdemokratiska sexköpslagen med digitala handlingar. Man har även dammat av det socialdemokratiska förslaget om «femicid» i ett märkligt radikalfeministiskt utspel om «mäns våld mot kvinnor».
Moderaterna är förvisso inte ensamma om denna rättning vänsterut, utan den gäller samtliga partier. Tag till exempel Sverigedemokraterna, som under sin tid i opposition var politisk avfälling från samförståndsandan på område efter område, bara för att i maktställning anamma den rådande socialdemokratiska folkhemspolitiken på punkt efter punkt.
Således försvarar «sverigevännerna» numera den hetslag man tidigare var emot, med märkliga sionistiska argument om «antisemitism»; man försvarar numera statsmedierna istället för att kräva avveckling; och man vände på en femöring i frågan om könsstympning, av ungefär samma skäl kring att frottera sig med judarna i syfte att försöka tvätta bort sin bruna historiska stämpel.
Sådan konformism är inte förenlig med demokrati, ett system i vilket ett flertal hållningar ska stötas och blötas kontinuerligt. Sverige har naturligtvis demokrati på pappret, då val anordnas formellt. Men i realiteten är det fråga om valautokrati, en potemkinkuliss där den inbördes makten fördelas mellan partierna, som sedan styr suveränt utan att vidare konsultera folket eller förankra sin agenda.
Här har du din «demokrati» – kompakt samförstånd i allt.
En sådan ordning med partier kräver att olika åsikter är fullt representerade, men som enkelt kan åskådliggöras föreligger inte sådan representation. Exempelvis den liberala positionen är helt vakant i svensk politik, och det finns även andra vakuum av liknande slag.
Om alla partier utgör en konform «åttaklöver» med vänsterkommunistisk politik på programmet är det ingen idé att ens försöka välja det minst skadliga partiet, så som många har som strategi. Man går då i den valautokratiska fällan om att det skulle resultera i annat än marginella skillnader i procent, kronor och ören i det politiska utfallet, medan de stora systemen förblir intakta.
Om det ändå ska bedrivas vänsterkommunistisk politik oavsett vinnande konstellation, bör man istället rösta vänsterkommunistiskt, «högerpartierna» till straff och varnagel om omfattande politisk förändring för att åter komma på fråga. När Moderaterna och Sverigedemokraterna bedriver socialdemokratisk politik har man helt enkelt förnekat behovet av sin egen existens.
Sagt och gjort lägger jag i år rösten på Meernosh Dadgostar, den formellt vänsterkommunistiska representanten i ett i övrigt kompakt vänsterkommunistiskt politiskt landskap. Det skulle inte bli någon skillnad med Nooshi i regering tillsammans med den övriga rödgröna trojkan, vilket denna och tidigare mandatperioder ju har bevisat.
Men VPK erbjuder icke förty det enda liberala köttben som står till buds i svensk politik, ett skarpt förslag om att avskaffa monarkin. I brist på andra alternativ är det således detta vi väljer i september!
Efter fyra år av krigshets, upprustning och geopolitiska spel behöver Sverige dessutom det slags storpattelugn som Dadgostar kan erbjuda, och mycket tyder på att hon förlägger sin politik till Sverige snarare än Ukraïna och Israel, så som den nuvarande regimen och «sverigevännerna» har gjort. En bastant tant förankrad i verkligheten, till skillnad från den paranoida moderatregim som tror att «ryssen» står i begrepp att invadera…
Riksbögen Jonas Gardell har sökt i sitt inre efter det riktiga Sverige, och han fann då en tid då man blev mätt på mjölmat, nämligen då han själv växte upp under 1970-talet (Expressen). Det där med att äta kött menar han är en «lightversion» av MAGA, och det är i själva verket det (förment) myckna köttätandet nutilldags som är en «revolution».
Han säger detta i polemik med landsbygdsminister Kullgren och dennes sambo, den senare vilken har uttalat att våra skolbarn ska inte utsättas för experiment för att vi ska ha en vegetarisk revolution. Han går även i klinch med SD:s Tobias Andersson, som korrekt hävdar att köttkonsumtion motverkar feminisering, nämligen för att det är testosteronbildande – sen må det vara så att Andersson behöver än mer av den sorten, vilket Gardell pikar honom för.
Gardell menar vidare att det är en petitess att barn i skolan får äta vegetariskt «någon gång i veckan», men tycks inte förstå att det bara är smygstarten för en kommande helvegansk regim. Förmodligen kan han inte heller föreställa sig vilket ofantligt ramaskri det skulle bli i den vänsterkommunistiska pressen om en skola skulle få för sig att servera plantfritt en gång i veckan – det vill säga exakt samma sak, fast åt andra hållet.
Ingen korrelation föreligger mellan konsumtion av rött kött och cancer eller andra sjukdomar, och därmed inte heller något samband. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Klart är emellertid att Gardell inte har fakta på sin sida, och att han låter sin nostalgi ersätta hård statistik. Den senare står Jordbruksverket för, som har bokfört konsumtionen av olika livsmedel sedan 1960. Den statistiken visar att konsumtionen av rött kött inte har förändrats nämnvärt, utan ligger stabilt kring 50–60 kg per år och person. När Gardell var tonåring åt man 60 kg rött kött per år och person, medan konsumtionen 2024 låg på 55 kg – en minskning med nio procent.
Man kan även plotta mot incidens av fetma och diabetes, med samma resultat. Ingen korrelation föreligger. (Källor: Jordbruksverket, Folkhälsomyndigheten)
Samma statistik visar för övrigt att denna stabila konsumtion av rött kött inte korrelerar alls med den kontinuerligt ökande incidensen av fetma, diabetes och cancer. Korrelation innebär inte nödvändigtvis ett samband, men avsaknad av korrelation innebär faktiskt att samband inte finns överhuvudtaget. Men budskapet i den postvetenskapliga samtiden är ändå att rött kött ger cancer.
Konsumtionen av fågel har femtondubblats och står för nära hela ökningen av köttkonsumtionen sedan 1960. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Gardell torgför emellertid ett litet korn av sanning, i så måtto att konsumtionen av kyckling har ökat markant genom åren, från två till tjugotre kilogram per person och år mellan 1960 och 2024. I den meningen har den animaliska proteinkonsumtionen ökat.
Är det månne mjölken som ger cancer diabetes och annat, så som sojavänstern menar? Statistiken ger inget stöd för den befängda hypotesen, men däremot för dess motsats. Korrelationen är invers. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Men det sambandet grusas omedelbart av det faktum att konsumtionen av mjölk har minskat från 160 liter per person och år till blott 60 liter, en minskning med två tredjedelar. På Gardells tid drack man mjölk, med animaliskt protein, medan det numera har ersatts av «energidryck», Nocco och annan ultraprocess. Animaliskt protein i form av ägg och fisk har samtidigt varit stabilt konstant genom åren.
Den kolesteroltunga konsumtionen av ägg är statisk, och ger således ingen korrelation, och än mindre samband, med utveckling av sjukdom. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)Gryn- och oljeätande arabvänstern angriper gärna alla slags animalier, men alla data visar entydigt att dessa inte har något att göra med sjukdomsincidens. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Hur var det då med mjölet? Jordbruksverket låter här meddela att totalkonsumtionen av mjöl och gryn utgjorde 60 kg / år / person när Gardell var tonåring (1970-talet), och den siffran är den samma 2024. Sant är visserligen att färskpotäterna har fallit tillbaka något, men de har i princip ersatts av ris, ett sädesslag som var mer exotiskt dåtilldags men nu är en stapelvara.
Konsumtionen av gryn, korn och mjöl är konstant genom åren. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)Potatisen minskar.Men riset ökar.
Totalkonsumtionen av potatis har emellertid legat stabil. Färskpotatisen har visserligen minskat från 70 till 57 kilogram, men det kompenseras med råge av potatisinnehåll i «förädlade» (ultraprocessade) produkter, som har ökat från noll till närmare fyrtio kilogram per person och år. I aggregat har potatiskonsumtionen legat konstant kring 80 kg per person och år.
Förädlad potatis (pommes frites) kompenserar minskningen av färskpotatis.
Det som har minskat mest är emellertid inte mjölken, utan en annan biprodukt av det animaliska jordbruket: smöret har gått från 10 kg per år och person till blott 3 kg. Korrelationen med cancer, diabetes, fetma och hela enchilandan av sjukdomar är alltså omvänd, medan korrelationen är närmast perfekt för de «nyttiga fetter» som har ersatt smöret, det vill säga plantbaserad rapsolja och annan hexan- och transfetthaltig matolja.
Kanske är det det förment skadliga mättade fettet som är upphovet till sjukdom? Nej, inte heller här ger tillgänglig statistik stöd för en sådan virrig hypotes, utan återigen för dess motsats. Korrelationen är invers. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Det som har ökat mest är, utöver det «fina» vita köttet i kyckling, grönsaker, det som Jordbruksverket kallar köksväxter. Ökningen är från 24 kg 1960 till 62 kg 2024, eller 160 % mer. Korrelationen är även här perfekt med incidensen av välfärdssjukdomar, men en korrelation är alltså inte ett samband.
Konsumtionen av grönsaker korrelerar väl med sjukdomsutvecklingen, men en korrelation utgör inte nödvändigtvis ett samband. En korrelation är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Det all denna statistik visar är emellertid att Gardell pratar i nattmössan, och att vi inte äter mer animalisk föda nu än tidigare – vi äter betydligt mindre – och att vi i gengäld äter betydligt mer plantbaserad föda, utan att det har någon positiv effekt på folkhälsan.
Det är inte heller unikt för Sverige, utan samma utveckling föreligger i samtliga jämförbara länder. I USA har köttkonsumtionen på samma vis minskat i takt med att fetman och följdsjukdomarna ökat, och här som där har naturliga animaliska produkter ersatts av ultraprocessade plantbaserade derivat.
MAGA är alltså svaret på denna utveckling, inte orsaken. Om Gardell är bekymrad över folkhälsan är det inte köttet eller andra naturliga livsmedel han ska angripa, utan ultraprocessen. Den förädlade potatisen (pommes frites), rapsoljan, färdigrätterna, kemikalierna, tillsatserna med mera.
Går vi längre tillbaka i tiden kan man konstatera att den europeiska moderna människan under den maximala nedisningen var i det närmaste obligat karnivor, särskilt i avsaknad av plantbaserad föda. Vi livnärde oss av den dåvarande megafaunan och fisk längs kusterna, medan spridda bär under den korta sommaren fick komplettera.
Det senare jordbruket gjorde oss sjukare och krympte dessutom hjärnvolymen, till följd av brist på protein och nyttiga omega-6-fetter som DHA och EPA i fisk, kött och ägg. Potatis är energirikt, men inte ens den kunde rädda Fattigsverige från svält och våldsam migration under bondesamhällets tid.
Svensk stam är alltså köttätande, i kraft av vårt istidsarv, vår genetik och vår indoeuopeiska boskapskultur. Vår nationalrätt är surströmming alternativt fläsk, och vi är inte kända för vårt plantbaserade kök. Vi är ett mjölkdrickande folk, eller var fram tills att vi blev feta och sjuka. Gardell får hitta något annat ämne om han i sin vänsterkommunistiska iver vill angripa nationalisthögern, ty här har han inte mycket att hämta.
Inte den matpyramid Gardell växte upp med, men denna är den näringsmässigt korrekta. Sjuttiotalets kostcirkel hade sin grund i matinflation, och fokuserade på mer på ekonomi.
Statsteves opinionsundersökning visar att gapet mellan vänsterkommunister och kristborgerliga kvarstår, med tio procents övervikt för de rödgröna. Till yttermera visso ligger Folkpartiet kvar på 1.9 %, varför marginalen i praktiken är tolv procentenheter en månad för valet. Man kan nu utgå från att Anderssonskan (S) bildar minoritetsregering i höst.
Likaså kan man räkna kallt med att det etatistiska förbudspartiet Folkpartiet nu försvinner ur svensk politik, eftersom incitamenten för stödröster inte längre finns, och då partiet inte har politik som attraherar väljare. Det känns skönt att detta skräp nu plockas bort.
Krisinsikten vill emellertid inte infinna sig hos Tidölaget, som stoppar huvudet i sanden och tror att valresultatet kommer att visa något annat. Det kommer det inte att göra, och den högernationalistiska flygeln kommer att få storstryk.
Inte heller förstår man varför det går så trögt i opinionen, eftersom man ju har fått så «mycket uträttat», i alla fall om man får säga det själv. Tidöregimen tycks leva i en parallell verklighet, ty i denna verklighet är invandringen större nu än då man tillträdde, arbetslösheten högre och tillväxten mindre.
Något spadtag för en ny reaktor har inte tagits, utan man siktar nu optimistiskt på mitten av 2030-talet för ny svensk kärnkraft. Gruvnäringen har inte rört på sig, trots en massa tugg om att ta upp kampen mot Kina och dess monopol på rara jordartsmetaller.
Brutna vallöften finns på löpande band, som det om att sänka elskatten. Man höjde istället i tre etapper, bara för att under valperioden sänka till den ursprungliga nivån. Istället för att satsa på Sverige skänkte man bort över hundra miljarder till den korrupta Kiev-regimen, i den felaktiga tron att det skulle stärka svensk säkerhet.
Samtidigt har man börjat låna kraftigt för att kunna rusta upp försvaret mot en fiende som bara finns i det egna huvudet, och därmed är reformutrymmet för nästa mandatperiod i stort sett obefintligt. Det är som brukligt, att borgerligheten kommer till ett dukat bord, bara för att lämna brödsmulor kvar när festen är över.
De så kallade «Sverigedemokraterna» satsade inte bara stort på Ukraïna, utan framförallt på Israel. Partiet har därför antagit en märklig sionistisk prägel, i tron att det skulle kunna hjälpa till att rensa bort den eviga naziststämpeln. Men det vi ser i opinionen är att partiet tappar, helt enkelt för att kärnväljarna inte är intresserade av att stödja den judiska apartheidregimen och dess illegitima folkmord i Palestina – sverigevänner vill helt enkelt inte ha hit alla desa palestinska flyktingar som blir det givna resultatet.
Den förment «borgerliga» regimen har till yttermera visso drivit vänsterpolitik på löpande band, kanske i något fåfängt hopp om att kunna triangulera rödgröna väljare. Man har således vidgat den socialdemokratiska hetslagstiftningen med ett märkligt förbud om att «förneka förintelsen», och på samma vis vidgat den socialdemokratiska sexköpslagen med «Lex Onlyfans», ett aktstycke om «digitala» «handlingar».
Men det räckte inte så, utan Moderaterna har nu blivit den främsta förkämpen för «mäns våld mot kvinnor», helt enkelt genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om att göra kvinnor till ett särskilt prekariat med särskilda juridiska privilegier kring «femicid». Varför man tror att borgerliga väljare vill ha socialdemokratisk politik är svårbegripligt.
Moderatledaren Kristersson kommer därför inte att gå till historien, utan han blir en passus, en kort notis, en anteckning i marginalen om en helt obetydlig statsminister, vars främsta insats bestod i att hissa prideflaggor och klippa band på pridefestivaler, tillsammans med vänsterkommunistiska företrädare.
Åkesson tar rygg på Kristersson och försvinner ur rampljuset, då Sverigedemokraterna påbörjar sin nedförsresa. Partiet kommer att ömsa skinn, men man har inte längre någon roll att spela i svensk politik, då övriga partier har antagit partiets kärna. Samtidigt har SD ansträngt sig hårt för att vara till lags och göra sig anpassningsbar. Sådant lönar sig aldrig i opinionen.
Tidöregimen är rökt, och Folkpartiet ligger för döden.
