⚛︎ dougherty ☸︎

Så har då Thand-Ringqvist sonderat färdigt, och till allas stora förvåning kunde tanten inte presentera ett regeringsalternativ för den «breda mitten». Samtidigt uppmanar kärringen nu andra partier att «se över sina röda linjer», när det i själva verket bara är bondeförbundarna som har sådana hårda gränser.

Jo, socialisterna och kommunisterna har förvisso «röda linjer» gentemot nationalisterna, men det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett regeringsalternativ. I övrigt finns inga som helst skarpa gränser, men däremot praktiska sådana.

Konservativa kan inte regera med socialister och vice versa, för att det är huvudalternativen i svensk politik. Bara i samlingsregering under krig eller annan större kris är en sådan konstellation möjlig, annars inte. I annat fall upphävs i all praktisk mening den lilla demokrati som finns, då den «breda mitten» kommer att utgöra en vänsterliberal enpartistat.

I den förhärskande verkligheten finns alltjämt ett smärre alternativ, även om blockens respektive politik är snarlik. Det alternativet kallar vi höger respektive vänster, alternativt socialistiskt och ickesocialistiskt, alternativt socialistiskt och borgerligt, alternativt vänsterkommunistiskt och högernationalistiskt, alternativt rödgrönt och gulblått.

För centerkärringen Thand finns därmed tre klara alternativ, och bara ett av dem kommer att infrias. Det finns överhuvudtaget inga andra utvägar, så det är upp till vågmästare Ringqvist att bestämma sig, ju förr desto bättre.

1. Att ingå i en en rödgrön vänsterkommunistisk regering med kommunisterna i regeringsställning. Centerpartiet har förordat Anderssonskan (S) som statsministrinna, och därmed måste man också godta kommunisterna i det underlaget. Det är vad mandaten berättar, och det är även vad kommunisternas kongressbeslut visar, ett beslut man inte kan frångå.
2. Att ingå i en gulblå högernationalistisk regering med nationalisterna i regeringsställing, eller med starkt nationalistiskt inflytande. Det är det naturliga valet, då Centern har en marknadsliberal ekonomisk politik som ligger längst till höger av alla partier. Samtidigt har man denna psykotiska låsning kring de gula, en bestående varböld från Lööf-tiden.
3. Extra val, nyval, eller vad du nu vill kalla det. Antingen tar centertanten de rödgröna, eller så tar hon de gulblå, eller så utlyser talmannen nyval, på det att allmogen får ta ställning på nytt för att kasta om mandaten. Säker kan man aldrig vara, men det kommer troligen inte att gynna vare sig Centerpartiet eller de rödgröna, utan snarare lag Tidö.

Detta har faktiskt stått klart i flera år vid det här laget, men ändå framhärdar centerledarinnan i sin envishet, mest för att försöka ta ut så mycket som möjligt i pris för sina tjänster. På annat sätt kan man inte tolka dröjsmålet, nämligen att det socialilliberala partiet än en gång saboterar svensk demokrati med sina sandlådefasoner.

Det breda mittenalternativet ska snart upp till omröstning i kammaren, och det lär bli en repris av den första omröstningen, då enbart Socialdemokraterna röstade på sig själva som förslag. Thand Ringqvists bondeparti har ju föreslagit samma statsministerkandidat i form av Anderssonskan (S), men i en konstellation av partier som inte omfattar «ytterkanterna».

Problemet med det är, som alla utom Centerpartiet vet, att det inte finns någon sådan konstellation, och att den «breda mitten» är en hägring från Annie Lööfs tid. Varför denna illusion ändå lever kvar är svårt att sia om, men det är en psykotisk egenskap som partiet bär på in i vår tid.

När psykosen småningom möter den bistra verkligheten i form av en praktisk omröstning i riksdagen, har partiet att börja medicinera och påbörja en blixtsnabb konvalescens, på det att man kan återfå verklighetsförankringen. Det måste ske nästan omedelbart, för strax därefter drar nästa sonderingsrunda i gång.

Om den högt uppburne talmannen är smart, låter han uppdraget åter gå till Anderssonskan, som då i praktiken har sin sista chans att bilda en rödgrön regim. Avgörandet ligger just hos Centern, som då måste välja ett av två «onda» alternativ.

Antingen går man med på Vänsterpartiet kommunisternas krav om att medverka i en regering, vilket man ju har fastslagit i ett kongressbeslut, eller så faller Anderssonskan som statsministerkandidat för sista gången.

Det fjärde sonderingsuppdraget går då nämligen till moderatledaren, och då står alternativet mellan Tidö 2.0 med Centerpartiets neutralitet, eller så blir det extra val. Om Bondeförbundet då inte vill ha nyval, kryper man till korset och trycker gult för Kristersson. Förutsatt att «sverigevännerna» åter går med på att stå utanför regeringsapparaten.

Alternativt gör man den aritmetiken redan under det tredje sonderingsuppdraget, och väljer VPK framför SD, eftersom det trots allt är Sverigedemokraterna som är det stora röda skynket för den tjuriga Centern. Jag håller detta för näst mest troligt, med det allra mest sannolika utfallet att det faktiskt utlyses ett extra val.

Ja, det blir nyval.