Det värsta är egentligen inte att den fascistoida moderata övergångsregimen gör politik av sport och idrott genom att förorda att ryska idrottsmän och kulturutövare bör nekas inresa till Sverige, och kanske inte heller att regimen äventyrar Sveriges säkerhet genom att agera offensivt mot Ryssland och göra sig själv till krigförande part i en konflikt som inte angår oss.
Nej, det värsta är hyckleriet, att man skiljer ut Ryssland och dess konflikt i ett monumentalt hav av krig och konflikter över tid och rum, där inte minst USA är ständigt krigförande part i ett eller flera länder sedan dess grundande. För närvarande bedriver man ett illegitimt och orättfärdigt krig mot Iran, men det tycks överhuvudtaget inte bekomma moderatregimen, som tvärtom närmast välkomnar utvecklingen.
Det gör man också när den illegitima judestaten bedriver ett fullkomligt vansinnigt folkmord i Palestina, genom dess fullskaliga (på riktigt denna gång) invasion av Gaza. Ett illegalt och genocidalt angreppskrig mot kvinnor, barn och civila som i slutändan kommer att resultera i att två miljoner palestinier fördrivs till Europa och slutligen Sverige, i vad som får betraktas som den största politiska västgötaklimaxen någonsin – tänk hur många palestinaflaggor man kommer att vifta med framöver!
Hyckleri är också att anklaga Moskva för att politisera idrott och kultur, när det är just vad Tidö-regimen gör genom sitt agerande. Sverige har dessvärre en lång tradition av totalpolitisering av samhället, och inte minst idrotten, som har varit en socialdemokratisk paradgren i decennier som det enda undantaget från elitsatsningar.
Statsminister efter statsminister har vid sällsynta svenska segrar i internationella mästerskap framhållit att det är den kollektivistiska samhällsandan som ligger bakom resultatet, med vilket ska förstås det socialdemokratiska folkhemsbygget. Samma retorik nyttjas för det «svenska musikundret», som härleds till kommunal musikskola och möjlighet att få spela blockflöjt gratis snarare än talang och individuellt hårt arbete.
Med idrotten förhåller det sig så att den sedan de antika olympiska spelen har utgjort en kontaktyta för inte minst krigförande länder att samtala och utbyta åsikter under en form av vapenvila, men den funktionen elimineras när moderatregimen och dess kolleger i Väst angriper ryska idrottsutövare och nekar dem inresa eller helt sonika vägrar spela mot dem. Samma sak gäller naturligtvis kulturen, och det lär inte finnas något att vinna på att mobba ut kulturutövare, som inte har något med kriget att göra.
Det är alltjämt så att idealismen frodas i Sverige och Europa, tanken att om man bara är ihärdig nog och helt totalitär i sitt motstånd mot allt ryskt, så kommer Putin att dra sig tillbaka och Ukraïna vinna. Det fungerar inte så, utan det är snarare motsatsen som gäller, att man fullständigt låser positionerna.
Och det är fortfarande så att det inte främst är Ryssland som skadas av denna fullskaliga sanktionscirkus, utan Europa, som helt och hållet tappar i konkurrenskraft mot omvärlden nät man stoiskt «står med Ukraïna» till siste man och den sista blodsdroppen.
Till syvende og sidst förhåller det sig så att nationer har kollektivavtal med större sportorganisationer, som bestämmer deltagande och andra faktorer vid arrangemang. Eftersom man nu överprövar dessa organisationer bör de senare sätta hårt mot hårt och utesluta Sverige, Kanada med flera länder från vidare deltagande i världscup och andra internationella mästerskap i skidor, ishockey och andra berörda sporter. Ty i annat fall äventyras all internationell sport av nationell politik som har gått alldeles överstyr.


