Kategorier
Politik

Häng Netanyahu

Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) vill utfärda en arresteringsorder gentemot den judiska apartheidregimens ledargarnityr, primärt premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant. Det är inte en dag för tidigt, och de båda bör småningom dingla från galgen för sina avskyvärda brott mot mänskligheten.

Nu har ju domstolen inte dödsstraff i skalan, och inte heller är ICC mer än ett trubbigt instrument för Bryssel att bitchslappa förmenta förbrytare gentemot de europeiska värdena. Icke desto mindre placerar en sådan ordning den judiske skurken i samma kategori som Vladimir Putin, vilket är rätt och riktigt.

Det är samtidigt tillfredställande att etnostatens diktator kringskärs i sitt handlingsutrymme, även om det på sikt krävs att den riktiga internationella domstolen ICJ i FN:s regi tar samma beslut om att häkta, lagföra och döma den israeliske busen. Det innebär dock inte med automatik att den kriminelle juden utlämnas till rättvisan, eftersom USA:s automatiska stöd för den vedervärdiga regimen och dess exekutörer kvarstår intakt.

Etnostatens ledare åtnjuter den amerikanska hegemonens beskydd.

Men om internationell rätt och de «universella» värdena kring mänskliga rättigheter ska ha någon som helst legitimitet, måste Mellanösterns enda ockupationsmakt straffas i proportion till de brott den har anställt och alltjämt anställer i grannskapet, kollektivt samlat under genocidets erbarmliga natur. I en rättvis värld kan den starkes rätt under den amerikanske hegemonens beskydd inte gälla som rättesnöre, utan var och en måste vara lika inför lagen.

Det israeliska folkmordet gentemot palestinier består, enligt rätten, inte bara i urskillningslöst bombande och mördande av civila kvinnor och barn, utan även i att förneka nödhjälp till utsatta palestinier i Gaza, som sedan länge är under israelisk blockad. Rätten menar att Knesset med råge har överskridit proportionaliteten i sitt svar på Hamas’ terrodåd – som inte förnekas – och att man medvetet kringskär internationell lag kring humanitärt bistånd.

Judestaten reagerar förstås med den sedvanliga harangen om «antisemitism», men det är på tiden att någon internationell kropp äntligen sätter ned foten i frågan. Till Europa är apartheidstatens Führer inte längre välkommen, och inte heller till andra delar av världen under ICC:s jurisdiktion. Han bör gripas, lagföras och småningom hängas i samma anda som Saddam Hussein, om än i bildlig mening.

Netanyahu anklagas för brott mot mänskligheten.
Kategorier
Asien Kina Kultur Politik Taiwan

Taiwan vänder blad och vräker statyer

Lai Qingde (赖清德) vann ju presidentvalet i Taiwan för Demokratiska framstegspartiets (民进党, Minjindang) räkning, men samtidigt förlorade partiet majoriteten i kammaren. Det borgar för en svårstyrd provins, och redan har slagsmål brutit ut kring reformer som oppositionen försöker pressa fram.

Lai tillträder under morgondagen, och han efterträder då Cai Yingwen (蔡英文). Den sistnämnda har på senare tid varit fullt upptagen med att radera historien och «avsinisera» provinsen för att cementera sitt politiska arv, bland annat genom att föreslå demolering av närmare tusen statyer av den nationalistiske diktatorn Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek»), som styrde med järnhand under närmare trettio års undantagstillstånd under den «vita terrorn».

Problemet här är att Nationalistpartiet (国民党, Guomindang), som Jiang företrädde, är större i parlamentet Lifayuan (立法院), där man tillsamamns med Folkpartiet (民众党, Minzhongdang) lär sätta krokben för sådana tilltag. Även den armé som Cai Yingwen och Lai Qingde vill nyttja för att försvara ön från de elaka kommunisterna på fastlandet svär trohet till Jiang, Republiken Kinas ledare från 1928–1949 samt diktator på Taiwan fram till 1975.

Sådan ikonoklasm har för övrigt vissa beröringspunkter med den västerländska wokerörelsen, där vänsterns bildstormare vill redigera historien genom att vräka över ända statyer av Churchill, Jefferson och von Linné, i tron att man därmed även raderar historien och anakronistiska övergrepp. Ett annat syfte är att klippa banden med Kina och därmed gå vidare på självständighetens väg, men det är alltså inte Taiwans hållning utan enbart Framstegspartiets.

Lais intention är emellertid att fortsätta på Cais inslagna bana, vilket lär leda till fortsatt konfrontation med fastlandet, förstärkt av västerländsk inblandning från Washington och Bryssel i syfte att frigöra provinsen. Det är visserligen business as usual, men med högre volym än eljest.

Beijing kan tänkas reagera skarpt om Taibei formellt deklarerar självständighet (det vågar man inte), om konstitutionen ändras i sådan riktning (majoritet saknas) eller om USA anlägger militär närvaro på ön i någon kapacitet eller på annat sätt provocerar fram konflikt. Det är det senare som är det verkligt riskfyllda, medan Framstegspartiet i övrigt har begränsade möjligheter att ändra status quo under denna mandatperiod.

Just en snygg demokrati…
Kategorier
Politik

Vårens «Jimmie moment»

Minns du Folklistan? Det var ett populistiskt försök att fiska EU-pengar inför det stundande valet till europaparlamentet, men initiativet dog redan i vaggan. Kanske mest på egen sjuklighet, men en starkt bidragande orsak är att en «affär» småningom seglade upp och så att säga dränkte barnet.

All reklam är bra reklam, och de etablissemangsnära stats- och kommersmedierna i huvudfåran har just spikat upp Jimmie och Sverigedemokraterna stort på varenda skärm och affisch i landet. Visserligen inte i syfte att haussa partiet, men som alltid när man försöker dissa sverigevännerna, blir effekten den rakt motsatta – man lär sig aldrig.

Så även denna gång, särskilt som argumenten om en «trollarmé» om ett halvt dussin spelevinkar som gör satir i lätt anonymiserade konton inte riktigt tas på allvar av andra än det vänsterliberala etablissemanget. Svensson rycker på axlarna, och blir nog mer bekymrad över den moteld som anläggs.

Förbudslinjalerna i Folkpartiet föreslår således på förekommen anledning och helt förväntat att anonyma politiska budskap bör förbjudas, i vart fall i den skattefinansierade partikultur där partierna får bidrag för politiska kampanjer. Återstår bara att bevisa att just dessa medel går till detta slags verksamhet, och man lär i övrigt inte kunna införa ett så drakoniskt förbud utan att göra stora hål i grundlagen. Spel för gallerierna.

Sossarna under Anderssonskan har dock för vana att på allvar perforera sagda grundlagar med allt fler hål i form av hänvisning till allmän lag, och föreslår i samma andetag identifiering i socialer för att kunna knyta budskap till personnummer, för vidare registrering av Expo. Det är ytterligare ett exempel på digital konvergens med Kina, något jag förutspådde för länge sedan i en uppsats, men som icke desto mindre är djupt beklagligt. Här talar vi Östtyskland snarare än socialliberal diktatur.

Sossarna, som själv har och har haft motsvarande trollkonton på nätet, och som dessutom har en alldeles riktig trollfabrik i form av den vänsterblivna statstelevisionen, ser det alltid som ett «hot mot demokratin» när socialdemokratisk politik angrips, men demokratin har inga som helst problem med anonym agitation – det är i själva verket en demokratisk grundbult att gyckla och bedriva opinion under pseudonym.

Det lär nu inte gå hem i opinionen att driva frågor kring identifiering på socialer eller för den delen förbud mot Tiktok, så som dårliberalerna och socialisterna föreslår. Kontentan av denna storm i den svenska ankdammen blir därför att Sverigedemokraterna kammar hem spelet genom att få allt strålkastarljus, medan partierna kring spärren blir osynliggjorda.

Halvvägs in i mandatperioden spelar detta ingen som helst roll för den sedvanliga inrikespolitiken, men kan ge som effekt i europavalet att ett eller ett par av de vänsterliberala småpartierna halkar ur. Och det var nog inte etablissemangets tanke.

Allt fokus på Sverigedemokraterna.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

🇨🇳 中俄友谊 · Китайско-российская дружба 🇷🇺

Tanken att Kina skulle ta avstånd från Ryssland när man samtidigt utsätts för omfattande fientligheter från västmakterna i form av sanktioner, tullar och annat är i grunden infantil, och om man verkligen menar allvar med en sådan ambition bör man istället lägga ned stridsyxan. I annat fall inträffar det motsatta, att Kina dras allt närmare till Ryssland, vilket är vad vi ser.

Putins andra visit i Beijing på kort tid sker bara veckan efter att Kina lagt i öppen dager sin taktik genom att förlägga besök i Serbien och Ungern, och är ännu en markering att man inte har för avsikt att förekomma Västs önskemål. Tvärtom fördjupar Zhongnanhai och Kreml samarbetet på en rad punkter, i ett tiotusen tecken långt dokument.

Beijing nyttjar tillfället att expandera på den ryska marknaden, samtidigt som man förser sig själv med billig gas och olja. Dessutom kommer man att behöva en vän i Ryssland när man småningom inleder befrielsen av Taiwan, en operation som kommer att kosta svårt i internationellt anseende och relationer. Ryssland blir då det ankare Kina behöver för sin försörjning av energi, vatten och spannmål.

Egentligen är det ett omaka par, med en historia av schismer snarare än vänskap, men omständigheterna tvingar fram detta konvenansäktenskap, nämligen för att det gynnar båda parterna. Ursprungligen engagerades Kina av USA i syfte att eliminera Sovjetunionen, medan Washingtons nuvarande strategi är att ta sig an båda samtidigt – ett fatalt misstag.

Putin är i sammanhanget inget annat än Xis knähund, men man upprätthåller ändå inför omvärlden skenet av jämställda relationer mellan två stormakter. Ryssland hålls i praktiken vid liv, medan Kina kan öka sitt kulturella, politiska och ekonomiska inflytande över sin nordliga granne.

Kina har även att balansera vänskapen med hot om sanktioner från Väst, och att således inte aktivt bidra till Kremls krigföring. I grunden vill Beijing inte ha kriget, men å andra sidan vill man inte heller att Moskva ska förlora. Man föreslår därför ett fredsfördrag under status quo, vilket samtidigt råkar vara det mest realistiska scenariot.

Zhongnanhai inser också att USA:s strategi är att nöta ned Ryssland snarare än att åstadkomma fred, samt att fortsätta expandera Västs och Natos inflytande österut. Det faller på sin egen orimlighet att Beijing skulle medverka i den utvecklingen. Därför stärker man banden med Moskva, uppgraderar det militära samarbetet, vidgar handeln och visar upp en gemensam front inför omvärlden.

Detta är den realpolitiska situation som är förhandenvarande, och den åstadkommer geopolitisk förkastning och polarisering i världspolitiken, ett nytt kallt krig om man så vill. Väst är i sammanhanget den aktiva aggressiva parten, Kina den reaktiva passiva. Väst är eld, Kina är vatten. Och Ryssland är oljan som brinner på vattenytan.

Lösning? Att snarast möjligt åstadkomma fred i Kiev under status quo, innan det blir värre. Ukraïna kan uppenbarligen inte ta tillbaka vad man förlorat med mindre än att Nato ingriper militärt, vilket vore liktydigt med världskrig. Men å andra sidan kan Moskva ta hela Ukraïna när Zelenskyjs manskap tryter.

Bryssel har också att inte alienera Kina för mycket, eftersom man då knyter Beijing och Moskva allt hårdare till varandra. Därför måste man frigöra sig från det amerikanska vasallskapet och ha en självständig hållning. Ståndpunkter som upprepas här med jämna mellanrum, men som nu är mer relevanta än någonsin.

Kategorier
Asien Kina Kultur Politik

Vaktavlösning i Singapore

För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet. Det vill säga det kinesiska exemplet i Singapore, stadsstaten med en bruttonationalinkomst per capita bland världens fem främsta och det mest ordnade av samhällen överlag.

Stabiliteten kännetecknas av att landet sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har varit under Kinesiska aktionspartiets (人民行动党, Renmin xingdongdang) befäl i en märklig form av «auktoritär demokrati», det vill säga sex decennier av oavbrutet regeringsinnehav. I jämförelse regerade de svenska Socialdemokraterna blott under fyrtio år den svenska enpartistaten, nämligen 1936–1976.

Ett annat uttryck för stabilitet är att landet fram tills gårdagen enbart har haft tre premiärministrar, varav två från samma familj. Li Guangyao (李光耀, 1923–2015), vanligtvis renderat som Lee Kuan Yew, innehade först posten från 1959 till 1990, det vill säga under drygt trettio års tid.

Li lade grunden för Singapores tillväxt och välfärd genom att koncentrera landets ekonomi kring tillväxt och handel. Singapore var vid självständigheten utfattigt, men har under Lis ledning transformerats till en modern industrination, trots att man saknar naturresurser. Singapore står modell för det betydligt större Kina, som sedermera har gjort samma slags resa.

Ersatte gjorde Wu Zuodong (吴作栋, 1941–) eller Goh Chok Tong på minnandialekt, från 1990 till 2004, medan Li drog sig tillbaka i skymundan som ordförande för partiet och något slags supraledare i bakgrunden. Wu fullföljde den inslagna vägen, och får nog betraktas som administratör mer än reformator.

Familjeimperiet återupprättades med sonen Li Xianlong (李显龙, 1952–), eller Lee Hsien Loong, som övertog premiärministerposten 2004. Det är inte riktigt samma slags dynasti som man finner i Nordkorea, utan det rör sig här om politiker som är tämligen aktade i världssamfundet.

Singapore är formellt allierat med USA, men har under Li Xianlongs tid även öppnat upp ett brett samarbete med Kina, som man förstår betydligt bättre än Väst. Singapore är nu inte en kinesisk enklav i egentlig bemärkelse, men tre fjärdedelar av befolkningen är av kinesiskt ursprung. Singapore är därför en brygga mellan Kina och Väst, och man har både Bidens och Xis öron.

Man har ofta gjort sig lustig över Singapores styre, som av elaka tungor beskrivs som upplyst despoti mer än demokrati av västligt format. The Economist raljerade friskt härförleden över att landet bara har haft tre premiärministrar sedan 1965, medan tidningens egen nation kan stoltsera med inte mindre än tre tronskiften bara sedan 2022 (Johnson, Truss, Sunak) – ett kaotiskt föredöme!

Sedan i går har Singapore dock en ny premiärminister i Lawrence Wong (黄循财, Huang Xuncai, 1972–), medan Li Xianlong träder tillbaka som seniorminister, och därmed blir ett ankare i Wongs ministär. Wong är tidigare finansminister och vice premiärminister, och därför lämpligt skolad för posten.

Stabiliteten är förstås säkrad, och Wong kommer inte att ändra kurs. Däremot kan vindarna och vågorna tillta i det geopolitiska spelet mellan Kina och USA, och det kan därför bli stormigt för en så liten aktör som Singapore. Som handelshubb är man oerhört beroende av ostörd frihandel, och vill helst inte bli en bricka i ett annalkande krig omfattande det egna Malackasundet som farled.

Även inrikespolitiskt kan det bli allt svårare att navigera en redan mättad befolkning, som blir allt mer progressiv och därför hamnar i konflikt med de traditionella värden som har byggt landet. Aktionspartiet har visserligen en betryggande majoritet i opinionen, men kan ändå drabbas av motgångar – särskilt då en ny ledarfigur tillträder och utsätts för prövningar.