Merparten av sjukdomar stammar från cellulär oxidativ stress av något slag, ett uttryck för att mitokondrier och andra organeller inte opererar optimalt, och att cellerna i själva verket är en veritabel soptipp fylld av slagg. Normalt rensas sådant skräp kontinuerligt i autofagi, men om tillförseln av makronutrienter är hög i tid och kvantitet får kroppen aldrig möjlighet att städa ordentligt.
Bättre än att behandla sjukdomar är emellertid att förebygga, och här står några metoder till buds, helst i kombination. Regelbunden motion är en given ingrediens i ett sådant paket, god diet en annan och fasta en tredje.
Tidsbegränsat ätande eller intermittent fasta i regelbunden fason är en vanligare form av fasta, varvid kroppen får tillräcklig metabolisk vila under dygnet för att städa cellulärt skräp. Man äter då kanske under 6–8 timmar under dygnet, och ingenting alls övrig tid. En extrem variant är lejondieten eller ett mål om dagen, varvid man bara äter en timma om dagen.
Men ibland kan en djupare återställning behövas, och då är längre vattenfasta ett intressant verktyg. Längden brukar delas in i kort (2–7 dagar), medellång (8–14 dagar), lång (15–21 dagar) och utökad (över tre veckor). Normalt erhåller man alla fördelar under tre dagars fasta, varför upprepade sådana sessioner är en god praktik för att vidmakthålla och förebygga god hälsa.
Vid längre vattenfasta pågår cellreningen helt enkelt under längre tid, vilket ger utrymme för lite noggrannare städning. Autofagosomer agerar enligt en bestämd prioriteringslista, och den tar de allra enklaste objekten först, i ordning bakterier, virus och andra främmande element; trasiga organeller; felveckade proteiner; oxiderade mitokondrier och andra organeller.
Det egentliga syftet är emellertid inte rengöring, utan att samla aminosyror när ingen föda är tillgänglig. Kroppen befinner sig i ständig ämnesomsättning, som inte kan stanna upp med mindre än att organismen dör. Evolutionen har raffinerat denna process så att autofagosomer konsumerar med prioritet, det vill säga tar dysfunktionellt material i första hand, och först när allt sådant är konsumerat frisk vävnad – det sista sker bara vid regelrätt svält.
En samtidig process märker frisk vävnad för tillväxt så fort föda åter finns tillgänglig, varvid tillväxthormon snabbt återgenererar förlorad vävnad. Den nya vävnaden är alltså friskare än den tidigare förlorade, och i egentlig mening förlorar man ingen muskelmassa av att fasta. Det är en analog nedbrytning och uppbyggnad till den som sker vid träning.
Oro brukar annars alltid uttryckas kring att fasta leder till förlorad muskelmassa, men så är alltså inte fallet. Den mesta sådan förlorad massa är för övrigt glykogen och vatten (i viktproportioner 1:4), polysackarider som ansamlas i muskler och lever för snabb åtkomst till energi.
Den som fastar tappar därmed snabbt några kilo kroppsvikt, men det är i princip mest vatten. Den egentliga viktförlusten – fettförlusten – är mer beskedlig, men ändå påtaglig. I snitt kan man räkna med 0.3–0.4 kg fett per dag, vilket under två veckors fasta motsvarar 4–5.5 kg fett, eller fem enlitersflaskor med matolja om man så vill.
Fasta är således ett fantastiskt verktyg för den som vill speedbanta, men det förutsätter då att man ändrar livshållning efter fastan, annars går man upp den förlorade vikten tämligen snabbt. Den främsta vinsten är i regel inte viktförlust, utan det cellulära reningsbadet.
Vid fasta tar kroppen först och främst det metaboliskt aktiva fett som ansamlas kring inre organ, det som brukar benämnas det skadliga fettet. Därefter angriper den fett i ansikte och lemmar och allra sist partiet runt buken – det går inte att punktreducera, utan kroppen har en bestämd ordning.
Funktionen är sådan att blodsockerhalten sjunker, varvid även insulinhalten minskar. Den primära energikällan börjar sina, varför den sekundära kopplas in. Så länge insulin finns i omlopp spärras fett i princip från att frigöras från fettceller, och det omvända förloppet äger istället rum, nämligen att socker omvandlas till fett och lagras i fettceller med hjälp av insulin som medlare.
I frånvaro av insulin frigörs fria fettsyror från fettcellerna via lipolys, och strömmar ut i blodbanan medelst kolesterol och lipoproteiner. Kolesterol är här en taxi för att transportera fett till levern, då fett och vatten inte lirar så bra tillsammans. Lipoproteiner är den egentliga bäraren, och har för ändamålet ett hydrofilt yttre och lipofilt inre hölje.
Vid fasta ökar alltså mängden kolesterol och triglycerider markant under den första tiden (för att senare minska), inte minst det «skadliga» LDL. Av detta kan man dra slutatsen att kolesterol, som är en essentiell molekyl, knappast är skadligt i sig, utan möjligen en markör för ohälsa – kolesterol är skadligt enbart i oxiderad form till följd av oxidativ stress, usel föda med mera.
Triglyceriderna transporteras till levern, som omvandlar en del av fettet till glukos, tillsammans med en del återvunna aminsyror. Denna neoglukogenes garanterar att hjärna och några andra organ erhåller erfordelig mängd glukos för att fungera.
Merparten av fettsyrorna omvandlas emellertid till ketoner, i huvudsak betahydroxybutyrat (BHB) och aceton, som kan transporteras fritt i blodbanan och ge energi åt kroppens alla celler. Ketoner är ett mer effektivt och av kroppen föredraget energislag, men nyttjas nästan enbart i den sekundära energikällan – den moderna människan äter ideligen, och har därför föga praktisk erfarenhet av ketonmetabolism.
Den som fastar märker detta genom en form av mental klarhet och hög koncentrationsförmåga, vilket emellertid främst förklaras genom frånvaro av insulin och blodsocker, vars variation åstadkommer trötthet. Andra effekter av ketoner är minskat sömnbehov och vissa svårigheter att sova, samt att man kan få en acetonliknande odör (samma som alkoholister, i samma process, då alkohol är ketogent).
Lipolysen sker i samband med autofagi, och är alltså direkt kopplad till cellrengöringen. Vid autofagi (grekiska för självätning) bildar autofagirelaterade proteiner (ATG) strukturer som kallas autofagosomer, som kan liknas vid kroppens sopbilar, som transporterar avfallet till cellens lysosom för nedbrytning. Hela mitokondrier kan i förekommande fall konsumeras.
Processen är förebyggande, då skadade organeller och oxiderade mitokondrier kan ge upphov till allsköns sjukdomar, inte minst cancer. Det finns inga studier på långtidsfasta som sträcker sig över decennier, och därför kan man inte med visshet hävda att fasta påverkar livslängden.
Men utöver livsspann finns även hälsospann, det vill säga hur frisk man är under sin utmätta tid. Hälsospannet ökar definitivt av fasta, motion och god diet, varför vinsten är given. Man kan indirekt förutse att även livslängden påverkas av bättre cellulär hälsa, och effekten är påvisad hos möss.
I brist på hävdvunnen vetenskap duger en bildad hypotes gott, och av den anledningen fastar jag emellanåt. Denna gång har jag gett mig på hela fjorton dagars vattenfasta, och för närvarande befinner jag mig på min sjätte dag.
Negativa konsekvenser hittills är mest sömproblem och en psykologisk längtan efter mat. Det är inte fysisk hunger i egentlig mening, utan en dopaminrelaterad företeelse – man blir uttråkad av att inte få äta.
Hunger som sådan uppstår genom hungerhormonet ghrelin, och om ingen föda kommer avstannar hungern inom en timma. Sedermera dämpas den allt mer, och efter fjorton dagar lär den försvinna helt. Människor som aldrig har fastat tror emellertid att hunger är en linjär företeelse som bara ökar och ökar tills det blir outhärdligt, men så är alltså inte fallet.
Utöver vätska i form av vatten, kaffe eller te måste man tillföra elektrolyter som natrium, kalium och magnesium, exempelvis via mineralsalt. I annat fall kan man drabbas av lågt blodtryck och mer komplicerade syndrom av låga halter av dessa mineraler. Man kan också drabbas av ödem, frossa och våldsamt illamående när man bryter fastan, om elektrolytbalansen är i olag. Det är ett potentiellt dödligt tillstånd, varför tillskott av mineraler inte är valfritt.
Praktiskt tips nummer två är att inte äta för mycket då man bryter fastan, utan att ta det lugnt. Börja med soppa eller filmjölk. Ät sedan främst fett och proteiner (det bränsle kroppen nu går på) och möjligen fibergrönsaker för långsam tillvänjning av kolhydrater. Äter du i detta stadium mackor eller raffinerade kolhydrater, kommer du i bästa fall att få städa toaletten, i värsta tillkalla ambulans. Under alla omständigheter gör man bara det misstaget en gång.
Typiskt är att den som fastar för första gången undrar varför ingen har berättat om denna metod tidigare!? Men jag berättar ju här och nu, och om du inte vill lyssna är det inte mitt fel. Det är valfritt att tro på goda gener och hoppas att Ozempic ska lösa allsköns dietärt inducerade hälsoproblem, eller att tillämpa hävdvunna metoder för att bibevara hälsa, därtill utan att behöva betala ett endaste öre till medicinkrämare.
