Hemmet ska vara en trygg borg i vilken man är skyddad från angrepp utifrån av alla de slag, som försäljare, religiösa missionärer och inte minst politiska kvacksalvare som säljer sin ormolja. Det gäller såväl den fysiska tomten eller lägenheten som den digitala anropsenheten (luren, mailen), till vilken obehöriga helt enkelt ej äger tillträde.
Ändå noterar vi åter fenomenet med socialdemokratiska och andra partiarbetare som fysiskt knackar dörr hos personer, det vill säga gör intrång å någons fysiska boning för att söka påverka. Detta är inte «OK», för att prata socialdemokratiska.
Du ska icke störa människor i deras hemmiljö, och du ska icke terrorisera människor med e-post eller telefonsamtal. Vill du föra ut ditt budskap, gör det då i offentliga miljöer, som på torg och i kommersiella arenor, men för helvete inte hemma hos människor!
Om du ändå gör det ska du inte bli förvånad om du får ett kok stryk, eller i värsta fall får smaka bly från en AR-15. Stryk fick en SSU-are häromdagen när han idkade trespassing i Bromölla, och det var välförtjänt. Socialdemokratin gick över en röd linje när man på detta vis klampade in i människors privata skrymslen. Gör inte det.
I reklamsammanhang finns ett så kallat «nix-register», och en del menar att ett sådant även borde inrättas för politiska och andra doktrinära företeelser (religion). Men det enda rätta är att rakt av förbjuda sådan ovälkommen och påträngande marknadsföring, eventuellt kompletterat med ett aktivt opt-in i vilket man godtar sådana störande moment.
Det mest störande är att socialdemokratin inte förstår att man har gått över gränsen, och att man gråter ut i statsteve och andra kanaler över det inträffade. Även stassmister Kristersson beklagar sig med orden Vår fina demokrati bygger på att tusentals samhällsengagerade medborgare höjer rösten, går ut på gator och torg och deltar i demokratins debatt, men tycks alltså inte förstå att detta inte rör sig om offentliga miljöer som gator och torg utan privat miljö i hemmet.
Någon demokrati har vi ju inte i Sverige, och politikerklassens oförståelse för äganderätt och människors vilja att slippa politisk påverkan i det privata är ett stort problem. Politiker ska hålla sig till sina egna kanaler och offentliga miljöer och inte terrorisera allmogen med ovälkommen propaganda.
Tydligen har det blivit någon «felregistrering» av förtidsröster i inte mindre än femtio kommuner, det vill säga ett systemfel av pyramidala proportioner. «Systemet», eller vad man ska kalla det, är till yttermera visso så efterblivet att om man förtidsröstar igen, så blir alla förtidsröster ogiltiga. Vilken idiot beslutade om det?
På förekommen anledning måste vederbörande – «hen» – antingen släpa sig till vallokalen på söndag i bästa finkostym (enligt någon fiktiv «tradition»), eller kontakta «valmyndigheten» för att se om förtidsrösten har blivit «registrerad». Men det förutsätter att personen – han på könsneutral form – överhuvudtaget vet om detta debacle och dessutom är beredd att agera sålunda, vilket man nog inte kan kräva.
Summa summarum kommer en jävla massa röster att inte ha registrerats, vilket är en form av valpåverkan som heter duga. Och det är systemet självt som står för det, det vill säga den valorganisation som arrangerar spektaklet.
Anno 2026 vår tid lever vi praktiskt taget i ett kontantlöst samhälle, i vilket alla transaktioner förrättas digitalt, så även om vi köper en cykel av grannen. Vi deklarerar digtalt och «loggar in» furton gånger om dagen på femtielva sajter, men av någon anledning tillerkänns vi inte friheten att rösta digitalt.
Det är för «osäkert» hävdar «valmyndigheten» och statens övriga komponenter, den apparat som utan vidare godtar att någon annan röstar i ditt ställe. Det anses inte «för osäkert» att föra över femtio miljoner på momangen med en knapptryckning på mobilen, men för att avlägga sin obetydliga röst på valdagen måste man fysiskt förflytta kroppshyddan ett större avstånd och eventuellt utsättas för påverkan och misstänksamma blickar från valarbetare.
Nu förrättas val digitalt i en rad länder, varför det «argumentet» givetvis faller pladask per omgående. Frågan är bara varför det överhuvudtaget torgförs, och varför den förment «moderna» staten Sverige inte går i bräschen i denna fråga?
Svaret är helt enkelt att politikerklassen inte vill, för att man då krattar manegen för vidare former av folkligt inflytande, som digitala folkomröstningar och verklig demokrati som i Schweiz. De är så nöjda med att få ditt mandat att ställa och styra som de vill i fyra år utan att överhuvudtaget bry sig om dig, eller de «vallöften» de har ställt ut.
Föreställ dig tidigare års flyktingdebacle, exempelvis då man lät ändra grundlagen för att bereda väg för tusentals hazarer från trygga rum i Afghanistan att få stanna i Sverige, trots ogiltiga asylskäl. Lagrådet sågade förslaget längs fotknölarna, men S-regimen körde i vanlig ordning över rådet, och lagen blev verklighet.
I en schweizisk modell hade man behövt tillfråga folket i en folkomröstning, och vi behöver nog inte tvivla på att utfallet då hade blivit ett helt annat. Så även om massinvandringen eller nedläggningen av kärnkraften hade underställts svenska folkets prövning.
Och i en digital modell är det aldrig några problem med «registreringen», den är tekniskt bombsäker, varför den här typen av missöden helt enkelt inte kan hända. Det är samma princip som när du deklarerar, att du får ett kvitto. Det låter trots allt säkrare än att «valmyndigheten» manuellt sjabblar bort förtidsröster i femtio kommuner, ja?
Det sistnämnda är åverkan på en skala som inte ens det ständiga fiktiva hotet «Putin» skulle mäkta med, samtidigt som det största valfusket är och alltid har varit att socialdemokratins valtorpeder «övertygar» dementa och andra institutionaliserade grupper att lägga sin röst på Partiet med torpeden som ombud, ett system som givetvis godtas av systemet (för att det är Socialdemokraterna som har utformat det).
Den efterblivna svenska partiautokratin har således kommit till vägs ände, och det är hög tid att nationen blir en deliberativ demokrati i vilken folket ständigt deltar i debatten och framförallt besluten, snarare än att vara passiv valboskap vart fjärde år. Frågan är bara om vi ska behöva en revolution för att åstadkomma det.
Med en regim som låter landet förfalla och hellre ägnar sig åt att kriga i Ukraïna, uppfostra Iran samt falla på knä för den judiska folkmördarstaten kan det faktiskt inte gå på annat vis än att arbetslösheten stiger, statsskulden ökar, ekonomin ligger i träda och skolelevernas prestation går genom golvet. Det senare bekräftas nu i 2025 års Pisa-resultat, som nyligen presenterades.
Skolverket redovisar inte ens de ledande nationerna, utan försöker hyfsa resultatet genom att begränsa sig till OECD-länder samt föra ett resonemang om «socioekonomiska skillnader», underförstått att svenska elever är bättre om man rensar för babbeluringar. Men eftersom vi har baxat dem ända hit, så kan man inte göra så, utan måste stå för de fulla konsekvenserna av ansvarslös massinvandring.
I yttersta topp är annars i vanlig ordning Kina, Singapore, Macao (Kina), Taiwan (Kina) och Japan, och så ser det ut år efter år. Ledningen för Kina och Singapore är helt brutal i samtliga ämnen, med närmare hundra poäng mer än exempelvis Sverige. Det är en klen tröst att Tyskland är lika kasst som Sverige, för det är mot Kina och Östasien konkurrensen gäller i verkligheten.
Anglosfären med USA, Storbritannien, Kanada, Nya Zeeland och Australien är annars hack i häl på den östasiatiska tätklungan, och det är främst Europa som har halkat ned i gärdsgårdsserien. Det är ett resultat som bådar mycket illa för vårt land och vår kontinent, och det cementerar bilden av ett Europa i totalt förfall.
Vill man åtgärda detta går det, men det som krävs är knappast än mer «höjda lärarlöner» och annan folkpartistisk populism, utan drastiska åtgärder som aldrig tidigare har dryftats i debatten.
En sådan är segregerad undervisning, i vilken invandrare och lågpresterande elever får hålla till godo med undervisning på den egna nivån. Etniskt svenska elever i allmänhet sinkas därmed inte av stökiga ortenbarn, och högpresterande elever kan ta sig fram enklare.
Den lågpresterande gruppen får därmed satsa på praktiska färdigheter, och det har aldrig varit tanken att alla ska gå på högskola eller ens gymnasium. För att steka burgare krävs inte kunskaper i differentialkalkyl.
Befälet över klassen måste också åter tillfalla läraren, som ska kunna prygla elever som inte vet hut, hellre än att kalla på polis varje gång det är något gruff. Lärare ska ha makt att styra upp oroligheter samt fostra elever med disciplin. Ja, betyg i uppförande ska ges, och det ska vägas in vid uppflyttning.
Betyg överhuvudtaget måste strömlinjeformas på europeisk standardnivå och därefter inte röras på tjugo tusen år. Det ständiga petandet i betyg – «reformer» – bidrar till skolkaoset, och värdet av betygen faller bort.
Hederlig katederundervisning och preussisk drill måste åter bli à la mode, hellre än meningslösa grupparbeten och sociala experiment. Elever ska inte fundera på vilket «pronomen» de vill bli omtalade med, utan ska först och främst kunna skilja på befintliga pronomen som de och dem.
Meritokrati måste göra entré i svensk akademi och näringsliv, och det ska vara möjligt att ta snabbspår i skolan. Alla ska med fungerar inte om alla ska med till den yttersta botten. Politiken har bäddat för denna redan befintliga segregation, och får därför ta skulden för haveriet.
Betyg ska således införas från första klass, och ämnen som matematik ska vidgas och premieras. I gengäld slopas slöjd, bild, hemkunskap och annat som det åligger föräldrar att lära ut. Uppflyttning ska inte kunna ske till någon nivå utan godkända betyg, utan vederbörande får då gå om.
Detta är svårsmält för många, men vad skulle egentligen alternativet vara? Den som tror att välfärden är för evigt given och inte behöver tjänas in i konkurrens med andra länder bör helt enkelt gå om skolan, från första klass.
Pisa-resultat i matematik. Det ser likadant ut i vetenskap och läsförståelse.
Människan har existerat i några miljoner år, i vår form kanske 300 000 år, men ändå har i princip allting hänt under de senaste tio tusen åren. Världen som sådan har vi känt principiellt i omkring fem hundra år, men i detalj bara under de senaste två hundra åren.
Kartorna skvallrar om detta, då de länge var ofärdiga och inkompletta, eller i förekommande fall gissningar. Successivt har kartografin förfinats, och med den även vår föreställning om världen.
Man kan notera att Europa har haft en central roll i att utveckla kartografin, i egenskap av att ha iscensatt upptäcktstiden. Detta efter att osmanerna intog Konstantinopel 1453, varvid sidenvägen till Orienten stängdes.
Behovet av handel kvarstod emellertid, varför båtvägen blev den förhärskande. Standardmetoden vid tiden var att smeka Afrikas kustlinje ned till Godahoppsudden, för att därefter följa kustrutten mot Indien och Kina. En oerhört lång sträcka (18 000 km), som man ville förkorta.
Den konstgjorda Suez-kanalen fanns inte vid tiden, och inte heller förmågan att åstadkomma något liknande, vilket skulle halvera färdsträckan. Istället funderade man på att ta vägen västerut för att anlända till Orienten på kortast möjliga tid. Men eftersom man kände jordens omkrets, insåg man att den vägen vore ännu längre (21 000 km till Kina)
Alla utom Columbus, som förfäktade att vägen var betydligt kortare. Detta för att man vid tiden blandade olika måttenheter vilt, och inte hade samma slags matematiska färdigheter eller vetenskapliga synsätt som vi har i dag – den vetenskpaliga revolutionen kom senare.
Han fick som bekant ändå stöd av Spanien för sitt projekt, och kom därmed att upptäcka Amerika, som råkade ligga i vägen. Även om han länge trodde att han faktiskt hade kommit till Indien. På den vägen etablerades handeln på den nya världen, vilket födde behovet av ny kartografi för att dels kunna navigera bättre, dels avbilda de landområden man avtäckte.
Problemet att projicera en sfärisk kropp i två dimensioner är delikat, och kan göras på en lång rad sätt. Det blir emellertid alltid en kompromiss i egenskaper, och den förhärskande projektionen kom småningom att bli flamländske kartografen Mercators. Dess fördel är att så kallade loxodromer avbildas som räta linjer, vilket möjliggör att enklare hålla konstant kurs i ett väderstreck.
Nackdelen är å andra sidan att projektionen deformerar landmassor i proportion till avståndet från ekvatorn, vilket gör att exempelvis Grönland ser ut att vara lika stort som Afrika, medan det i själva verket är fjorton gånger mindre. Plana världskartor enligt Mercator var länge på utdöende under 1900-talet, samtidigt som förekomsten av jordglober pedagogiskt förmedlade jordens korrekta proportioner, inte minst i skolundervisning.
Men Mercator fick en renässans 2005, då Google etablerade en standard för webbkartor, som nyttjar en variant av Mercator. Samtliga aktörer använder numera den standarden, vilket gör att världskartor på webben typiskt använder Mercators projektion. Och världskartor på webben nyttjas tusenfalt mer än papperskartor, vilket gör att denna projektion får mer eller mindre monopol.
Det spelar ingen roll att människor någonstans «vet» att proportionerna är felaktiga och att Afrika är så mycket större än vad som framgår av projektionen, men den mentala bilden av länders och kontinenters ytor sätter sig ändå, vilket ger en motsvarande mental föreställning om regioners olika betydelse.
På förekommen anledning har Togo – ett litet land i Västafrika – väckt en resolution i Förenta nationerna om att fasa ut Mercator som standardprojektion, och i stället nyttja en projektion som bevarar ytmått i valfri region. Även här finns många varianter, som lider av samma problem att det alltid blir distorsion någonstans.
Resolutionen gick igenom med en enda nejröst (givetvis USA) och sex nedlagda röster. Den är inte bindande på något vis, men ger ändå utbildningsinstitutioner, teknikföretag och andra ett officiellt och formellt mandat att implementera den nya projektionen.
Och så kommer sannolikt att ske, med viss fördröjning. Upphovsmakarna till projektionen (Šavrič, Jenny och Patterson, 2018) har övervägt alla aspekter, inklusive beräkningsmässiga sådana för webbkartor. Konkurrensen i branschen samt behovet av förbättringar och nymodigheter kommer att driva på utvecklingen, och sannolikt går Kina i bräschen.
Det fanns som sagt en stark rörelse att frångå Mercator i ett tidigare skede, och den kan nu sägas ha fått en renässans. Projektion med bevarat ytmått ger en bättre föreställning om världens beskaffenhet, och därmed vilka aktörer som är av mest relevans.
Europa och sedermera USA hade länge problemformuleringsprivilegiet, och kunde tack vare industrialisering, kolonialism och slaveri få ett tillfälligt historiskt uppsving, som påpassligt framgår även i kartprojektionerna. Men den tiden är nu förbi, och världens tekniska, ekonomiska och vetenskapliga centrum skiftar allt längre österut, samtidigt som Afrika är en kontinent stadd i våldsam utveckling.
Den nya projektionen avbildar bättre dessa politiska förhållanden, särskilt om man centrerar kartan kring Stilla havet snarare än längs nollmeridianen genom London, den gamla världens centrum. I en sådan projektion förpassas Europa till den irrelevans som motsvarar dess faktiska status. Snart även i din lur.
Moderatledaren Kristersson hävdar i en intervju med en vänsterliberal tidning att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige. Detta eftersom vi befinner oss i ett europeiskt krig. Där spikade han den svenska konformiteten och åsiktskorridoren, och upphävde i princip den åsikts- och yttrandefrihet som aldrig har funnits annat än i högtidlig retorik.
Saken gäller att ett antal personer i Sverigedemokraterna har gett uttryck för «proryska narrativ» och till och med delat material från de i Sverige och Europa censurerade medierna RT och Sputnik. I Sverige är det bara tillåtet att dela material från den vänsterliberala propagandan om Rysslands «fullskaliga» invasion, en töntig kvalificerare man fortsätter med så här fyra år in i kriget, men inte använder i övrigt, exempelvis avseende folkmordet i Gaza.
«Avslöjandet» kommer för övrigt från vänsterextrema Expo, den vänsterkommunistiska organisationen AFA:s civila gren, som har ett intimt samarbete med de vänsterliberala stats- och kommersmedierna. Den retoriska frågan du ska ställa dig nu är om detta «avslöjande» månne är ett försök till valpåverkan från den vänsterkommunistiska falangen, givet tidpunkten tio dagar före valet?
Det är annars ingen hemlighet att en stor andel av sverigevännernas klientel är mer proryskt än i allmänhet, och det är en genomgripande trend för den sortens partier i Europa. Inte för att de nödvändigtvis gillar Putin eller är för något krig, utan för att det är en realpolitisk hållning i många avseenden.
Inte minst Alternative für Deutschland menar att Tysklands nedgång och fall beror på att man avhände sig den ryska gasen, varvid energipriserna blev för höga för att näringslivet ska kunna hävda sig i konkurrensen. Om priset för att stödja Ukraïna är europeiskt ekonomiskt sönderfall, är inte mycket vunnet.
Den realpolitiska skolan har också en helt annan syn på grundorsakerna till kriget, men det betraktas givetvis som ett annat «ryskt narrativ» och «kremlvänlig propaganda» av de vänsterkommunistiska krafterna, även om det kommer från amerikaner som John Mearsheimer eller Jeff Sachs, två figurer som aldrig någonsin hörs i den svenska debatten, där det enbart finns plats för Applebaum och andra personer på den «rätta» sidan – så gestaltas propaganda i verkligheten.
Den svartvita bilden av konflikten tjänar inte våra intressen, och inte heller är en sådan rigid hållning kompatibel med den ideologi som lär ska prägla Väst. Kristersson låter mer som Putin än Putin själv när han hävdar att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige.
Så vad ska han göra åt saken? Bussa kjolstygen på Säpo efter oss ickekonforma avfällingar från den rätta läran om Rysslands fördärvlighet, eller låta försvarets gubbar göra hembesök, kanske tillsammans med Expressen, som också är hemfallen åt den sortens husförhör för att hålla allmogen innanför det ideologiska stängslet? Det är så efterblivet.
