Kategorier
Kina Politik USA

Tungviktarmöte Xi – Trump

I ena ringhörnan har vi frihandelns försvarare, en statsman vars land prioriterar fred, handel och teknisk utveckling. I den andra har vi istället frihandelns förgörare, en veritabel buffel som bedriver protektionism och ekonomisk utpressning mot hela världen, som gör anspråk på andras territorier och vars land inte känner något annat än ständigt krig.

På onsdag möts de två, för första gången på nästan tio år, efter att en rad krig försenat den amerikanska skurkregimens ledare från att ta flyget till Beijing. Rundturen är dessutom rejält nedkortad, och Trump kan nog inte räkna med att få riktigt samma förstklassiga behandling som senast.

Icke desto mindre kommer Xi Jinping att agera statsmannamässigt och diplomatiskt, med landets bästa framför ögonen snarare än personlig revansch eller dylika billiga känslouttryck. Det är inte säkert att den andre killen agerar på samma sätt, det beror på vilka neuronimpulser som vinner kampen i hans mjuka hjärna.

Xi prioriterar således status quo i handelskriget, att tarifferna ska stanna på hanterbara nivåer och att de båda länderna kan bygga en stabil relation från en låg nivå. Trump vill å andra sidan säkra åtkomst till jordartsmetaller, vilket från USA:s sida kräver eftergifter i fråga om exportkontroll på mikrochips eller stödet till Taiwan – eller båda två. USA vill gärna att Kina åter börjar köpa större volymer sojabönor och andra lantbruksprodukter, så att man slipper subventionera de egna bönderna. Kina vill å andra sidan sälja sina bilar i USA.

Oavsett vilket ska man veta att Beijing sitter med trumf på hand i nästan alla avseenden, medan Washington är hårt pressat från alla håll och kanter. Statsbudgeten skenar, samtidigt som det ekonomiska kriget mot omvärlden slår hårt mot den egna industrin, som måste köpa dyrare insatsvaror till sina produkter.

Teknokraterna i Zhongnanhai kan samtidigt luta sig tillbaka och åse hur landets enorma satsning på teknisk utveckling nu betalar sig många gånger om, när man rycker ifrån USA på allt fler områden och tar täten i fråga om grön teknik, AI, humanrobotik med mera. Man har sedan länge passerat USA i anslag till forskning och utveckling, antal patent som beviljas per år och inte minst andelen kvalitativa artiklar i vetenskapliga publikationer.

USA hänger inte längre med, utan får anstränga sig hårdare än eljest. Det hjälper nog inte att den vetenskapsfientlige Trump skär ned i sektorn, inte heller att hans migrationspolitik skrämmer iväg de talanger från Kina som USA länge varit beroende av.

För världens bästa är det mest passande utfallet att Xis linje får gehör, att de två supermakterna enas om att tolerera och respektera varandra, och att man etablerar en stabil förbindelse i en annars kaotisk tid. Så länge dessa två bjässar kommer överens sålunda behöver man inte vara särskilt orolig för en apokalyps av något slag.

Men frågan om Taiwan pockar på en slutgiltig lösning vad det lider, samtidigt som USA har att försöka försvara sin hegemoni, enkannerligen i Stilla havsregionen. Det kan snabbt blåsa upp till strid, och det kan urarta lika snabbt – särskilt med en president vars slumpmässiga neuronimpulser avgör dagsformen.

Kategorier
Europa Politik

Starmer-regimen förnedrad

Storbritanniens diktator Keir Starmer (Ingsoc) fick sig en rejäl näsbränna i de brittiska lokalvalen, då Labor tappade mangrant i nästan alla distrikt, samtidigt som Nigel Farages Reform UK tillsammans med de gröna knep socialisternas platser. Anything but Labor är devisen för dagen bland populasen.

Nu brukar partier som Reform UK gå bättre i lokalval än i parlamentsval, men det är ändå en väckarklocka för de två traditionella regeringspartierna Tories och Labor att man förlorar så kraftigt. Det är också ett tydligt uttryck för missnöje bland befolkningen, som har fått nog av höga energipriser, stiltje i tillväxten och drakoniska regleringar för att tysta allmogens röster.

Nigel Farages Reform UK är valets stora vinnare.

På samma sätt som i den tyska diktaturen fängslar och bötfäller Starmer-regimen dissidenter som inte håller med om regimens narrativ i frågor kring invandring och besläktade spörsmål, samtidigt som protestkravaller intermittent rasar över landet, demonstrationer som slås ned med resolut våld av regimen.

Farage har tagit fasta på denna utveckling och gjort sig själv till yttrandefrihetens banerförare, medan medier i vanlig ordning har gapat om «högerextremism». Samma utveckling som i övriga Europa har här gjort sig gällande, med medier och politiker som står mycket långt till vänster om väljarna i frågor kring invandring, yttrandefrihet och wokistisk politik. Folket har här satt ned foten, och hur det småningom spiller över på parlamentsvalen återstår att se.

Socialistisk kollaps i Storbritannien.

Översatt till nationella val innebär resultatet 27 % för Reform UK, 20 % för Tories, 15 % för Labor, 14 % för Greens och 10 % för Independents i en tolkning. Avgångskrav har rests på Starmer, som emellertid hävdar att han inte vill kasta in landet i kaos – det vill säga det tillstånd man redan befinner sig i, inte minst tack vare Big Brother Starmer själv.

Allt talar emellertid för att Starmer kommer att tvingas avgå som konsekvens, och att den brittiska socialdemokratin därmed korrigerar kursen. I annat fall kommer man nämligen att förlora makten vid nästa val, som sker senast 2029; det är så man ska tolka utfallet av lokalvalen.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Bajsglass

Numera brittiska Glace-Bolaget (Unilever) lanserar lagom till den vänsterpolitiska pridefestivalen en särskild bajspackarglass kallad «Stolt raket rosa lemonad», eller hur man nu ska översätta det töntiga amerikaniserade namnet på en svensk produkt avsedd för den svenska marknaden. Den ska säljas «exklusivt» på vissa dygnet runt-butiker, och så var det alltså med den «inklusiviteten».

Pengarna lär ska gå till *2SHBTQIAP++-personers särskilda privilegierättigheter samt nyttjas för politiska påverkanskampanjer i andra länder, det vill säga sådant vi själva brukar betacka oss för. Men glassen lär ändå tas emot med öppna armar av det vänsterliberalistiska politiska etablissemanget, med stassmister Kristersson i spetsen.

Detta till skillnad från sådana nyheter som «Girlie», som fick stryka på foten för ett antal år sedan efter en radikalfeministisk kritikstorm bland politiker och medier i etablissemanget, och «Nogger Black», ett slags kvinnornas storkuksfantasi som togs bort ur sortimentet efter en motsvarande vänsterliberal «rasistkampanj».

Sedan dess har Glace-Bolaget jämte många andra företag lärt sig att gå i etablissemangets koppel, även om det numera finns en trend i andra riktningen, att frångå denna töntiga och äckliga woke med politiska åsikter som trugas på allmogen via produkter och reklam. Det är annars ett drag som är typiskt för korporativistiska (fascistiska) samhällen som det svenska, där alla skrår och särintressen i det så kallade civilsamhället samordnas med staten i en gemensam politisk riktning.

Bajspackarglassen blir nog ändå inte särskilt populär bland andra än dem det berör och vissa radikala politiker med blått hår och näsring, vilket motiverar det begränsade försäljningsutbudet. Det är alltså mest ett jippo i syfte att godhetssignalera, men risken är att man gör en Budweiser, Disney eller liknande och sänker sig helt och hållet.

Det sagt bör man överhuvudtaget inte befatta sig med Glace-Bolagets så kallade «glass», eftersom det man saluför just inte är glass, utan en rakt igenom kemikalisk industriprodukt bestående av mestadels toxiska ingredienser. Företaget och dess obehövliga produkter borde faktiskt förbjudas på den svenska marknaden.

Betrakta exempelvis «Magnum», som består av sådant som skummjölk (i pulverform), kakaosmör, glukossirap, glukos-fruktossirap, helmjölkspulver, vasslepulver, emulgeringsmedel (R471, lecitin), stabiliseringsmedel (guarkärnmjöl, fruktkärnmjöl, taragummi, karragenan), vaniljarom samt färgämne (karotener). Det är en diger lista kemikalier, som i stort sett är gemensam för hela produktsortimentet.

Inte glass, utan kemikalier.

Emulgeringsmedel nyttjas för att binda samman olika beståndsdelar i en jämn sammansättning, men effekten på kroppen är ungefär som att lägga till lim eller målarfärg i maten. Inflammation i tarmsystemet blir följden, och med det en rad potentiella följdsjukdomar. Glukossirap, glukos-fruktossirap, isoglukos med flera varianter är sötare varianter av tillsatt socker, utöver det ordinarie strösockret, i syfte att designa livsmedel i beroendeframkallande riktning.

Kontrastera detta med äkta glass från bland andra Häagen-Dazs, vars produkter innehåller exakt de komponenter som definierar glass: grädde, socker och äggula. Finns inte dessa ämnen borde produkten inte ens få kallas glass, och det är en gåta varför EU inte skyddar produktslaget som med så många andra varuslag.

GB-glass bojkottar man givetvis för både dess bajsglass och andra produkter, och dess sliskiga vänsterliberalistiska engagemang. Man kan unna sig en glass då och då, men det ska då vara äkta vara med äkta grädde, äggula och socker, inte kemikalier och ultraprocess ämnade för white trash.

Glass, per definition.
Kategorier
Ekonomi Politik USA

Den som är satt i skuld går i krig

Amerikanska regimens statsskuld uppgår numera till trettionio biljoner dollar eller motsvarande 370 000 000 000 000 svenska kronor. Samtidigt är bruttonationalinkomsten tjugonio biljoner dollar, vilket ger ett skuldförhållande om 133 % i förhållande till BNI. Bara räntan uppgår till en biljon dollar per år, mer än vad man lägger på försvaret.

Mest problematiskt är den snabba tillväxten av skulden, vars orsak står att finna i kongressens ständiga slöseri. Du och jag kan inte förköpa oss på kreditkortet utan att småningom hamna hos fögderiet, men samma sak gäller inte stater, som kan låna obegränsat och skjuta problemen framför sig och på kommande generationer.

Den amerikanska skurkstaten har samtidigt en enorm fördel i att inneha världens reservvaluta, vilket ger ett ständigt tryck av investeringar i amerikanska papper. Man kan trycka nya pengar utan att drabbas av inflation i samma utsträckning som andra, eftersom omvärlden står för notan.

Men vad händer när omvärlden tappar tålamodet med den amerikanska regimens ekonomiska misshandel och överger dollarn? Den amerikanska valutans andel i världshandeln pyser långsamt nedåt, medan andra valutor som kinesisk renminbi tvärtom tar andelar.

När dollarns status urholkas ökar räntan som USA måste betala, och vid en viss tidpunkt imploderar ekonomin med accelererande statsskuld, med massiv inflation i en okontrollerad spiral. USA förlorar då sin hegemoniska ställning och blir möjligen en regional maktfaktor.

Men en så hårt skuldsatt och samtidigt så militariserad stat är samtidigt livsfarlig för omgivningen, vilket historiska exempel som Nazityskland visar. Den som är satt i skuld går i krig om han kan, och USA:s intresse för Grönland, Venezuela och Iran har enbart att göra med att säkra ekonomiska tillgångar och hindra motståndare som Kina.

Man kunde tro att USA skulle banta under sådana omständigheter, men istället avser man öka försvarsutgifterna med 50 % på ett bräde, till 1.5 biljoner dollar, vilket naturligtvis yttermera utökar statsskulden. Man rustar för krig, och det handlar givetvis inte om försvar, eftersom USA är ohotat.

Även andra länder med hög statsskuld rustar, som Japan, vilket inte bådar gott. När alla rustar och skuldbergen växer, kommer kriget förr eller senare med automatik, vilket historien visar med ganska hög precision. Urladdningen tar kanske sin början i Sydkinesiska sjön, men lär sprida sig globalt som en löpeld. Tredje världskriget finns alldeles om hörnet.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Inte Kinas krig

Amerikanska regimens finansminister Bessent ställer sitt hopp till Kina om att man ska «pressa Iran» att öppna det sund som USA tillsammans med judarna har stängt med sitt illegitima krig, men Beijing har nog inget större intresse av att assistera amerikanska skurkregimen i dess schismer och ränker världen över, särskilt som operationerna har udden riktad mot just Kina.

Minns att amerikanska regimen påbörjade sin militära världsturné genom att angripa Venezuela och plocka dess ledare Maduro till den amerikanska «rättvisan», som håller landets president ansvarig för narkotikasmuggling och diverse andra fiktiva brott. Man ser Maduro som ledare för karteller, oaktat att Venezuelas bidrag till den amerikanska narkotikaimporten dröjer sig i enstaka procent – de stora fiskarna finns i Mexiko och Colombia.

Venezuela råkar samtidigt ha världens största reserver av råolja, och Kina råkar vara den aktör som bistår Venezuela i att raffinera den svårbehandlade oljan. Kina har även intressen av att etablera hamnverksamhet i landet, tillsammans med annan infrastruktur i en förlängning av Nya sidenvägen, en ambition som Washington vill förhindra. Härav Donroe-doktrinen, där USA åter tar kontroll över sin egen intressesfär på det västliga halvklotet.

Den illegitima aggressionen mot Iran har liknande motiv, då landet undkommer de halvsekellånga sanktionerna genom att sälja den förkrossande majoriteten av all sin olja till Kina, samtidigt som Iran numera är medlem av diskussionsklubben Brics. I bakgrunden fanns förvisso andra motiv, som att sinka Irans kärnvapenprogram och understödja judarnas ambitioner, men de är i detta fall underordnade.

Trump-regimen hoppades med sin folkrättsvidriga mordturné på iranska ledare kunna välta landets styrelse över ända och åstadkomma revolution, men i praktiken har man bara cementerat mullornas grepp över landet och gett Iran än fler argument att freda sig genom att utveckla kärnvapen, på samma sätt som tidigare Nordkorea. Man gav även Tehran möjlighet att ta kontrollen över Hormuz, vilket är den förhandenvarande situationen.

Kina har i sedvanlig ordning inte lagt sig i konflikten som sådan, men uppmanat Iran att hålla sundet öppet. Kinesiska fartyg har tillsammans med andra vänligt sinnade nationers farkoster kunnat passera sundet under konflikten, vilket är orsaken till att även USA småningom har blockerat sundet, naturligtvis i strid med internationell rätt. Man brukar tala vitt och brett om att värna navigeringsfriheten, men det tycks inte vara så viktigt just här och nu.

Genom sundet passerar emellertid inte bara Irans olja, utan även övriga Mellanösterns fossila bränslen och andra produkter, som konstgödsel, svavel och spannmål. Världsekonomin sätts därmed i brand, men det är inte i första hand Kina som drabbas, eftersom man har ett flertal andra kanaler och dessutom har förberett sig på den här typen av avbrott.

Kina är samtidigt världens ledande makt avseende grön teknik, och man får just nu ett rejält uppsving tack vare oljekrisen. Även om man vill se en normalisering har man således inte särskilt bråttom, eftersom situationen gynnar Kina och sänker USA och Europa.

På vinnarsidan finns även Ryssland, som drar stor nytta av det höjda oljepriset, och därmed får medvind i inbördeskriget i Ukraïna. Det är alltså en kontraproduktiv manöver Trump håller på med, helt i enlighet med hur irrationellt fallande imperier brukar agera.

Givet att amerikanska skurkregimen lade sanktioner även på Kina för att man handlar med iransk olja, lär Beijing inte ha särskilt bråttom att bistå Washington i sitt misslyckade krig, utan kan stå vid sidlinjen och titta på när USA gör bort sig inför hela världen. Småningom ska Donald avlägga visit i Beijing och där slå en koutou inför Xi Jinping, och möjligen fullbordas förnedringen av att Kina lägger fram det slutliga fredsavtalet och därmed blåser Trump på konfettin.