Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik

Men vi räddade världen

Det var en gång en regering, en rödgrön regering, som skulle rädda planeten och klimatet. Sagt och gjort stängde man ned kärnkraftverken, den stabila baskraften utan utsläpp av vare sig koldioxid eller andra växthusgaser, och till råga på allt saboterade man verken så att de inte skulle gå att återstarta. Nu hade man räddat världen!

Istället skulle man satsa på vind och sol och grönt stål och batterier. Men det visade sig att Kina redan behärskade de teknikerna bättre än Europa, så för att påskynda den gröna omställningen lade man kraftiga tullar på kinesisk grön teknik, för att stimulera den egna industrin.

Stora satsningar gjordes på Northvolt, och statliga skattemedel forsade in i SSAB:s satsning på grönt stål. Men projekten rann ut i sanden, och upphovsmannen till Northvolt tog miljarderna och stack, innan han påbörjade nya projekt med samma upplägg.

Elektricitet, det är framtiden det, har politiker sagt till höger och vänster. Därför slopades stödpaketet bonus malus när Tidöregimen tog över efter den tidigare sossregimen, den som stängde ned kärnkraften, samtidigt som man satsade stort på att upprätthålla förbränningsmotorns tidevarv ett tag till.

Utan ekonomiskt omställningsstöd, och med kraftiga handelstullar mot kinesiska elbilar, störtdök därför försäljningen av elbilar. Det samtidigt som Kina tar stora kliv mot att bli den första elektrostaten i historien, med gigantisk elproduktion och stor utrullning av en elektriferad fordonsflotta.

Längst gick DDR-regimen i Tyskland, som stängde ned samtliga sina kärnkraftverk, och kort därefter slutade handla rysk naturgas. Man fick nu betala fem till tio gånger så mycket för samma gas, och minst det dubbla priset för el som i Kina och USA. Man räddade världen en gång till, med resultat att den tyska bilindustrin havererade, med aviseringar om stora nedläggningar.

Eftersom Sverige i princip är en underleverantör till Tyskland, drabbas vi automatiskt av den tyska baissen. Men även de få exportföretag av rang vi ännu har kvar drabbas av samma problem med dyr el, stor byråkrati, handelshinder, höga skatter, och politisk mani kring Ryssland och Kina.

Nu ser vi resultatet av denna idiotpolitik även i Sverige, då Volvo går back 5.6 miljarder kronor samt tar tillfället i akt att sparka två tusen personer. Man har svårt att sälja sina ultradyra och gammalmodiga bensinbilar i Kina, som ju numera har svängt över till huvudsakligen el i nybilsförsäljningen. Samtidigt är Volvo och andra europeiska biltillverkare rejält avhängda i teknikutvecklingen, där Kina dominerar.

Volvo är samtidigt ett kinesiskt märke, och det vi ser nu kan vara början på slutet av en svensk industriepok. Geely har ingen anledning att behålla ett förlustföretag som inte förmår ställa om, och kan därför plundra det som går att nyttja samt stycka företaget i övrigt. Ridå, Göteborg!

Man verkar ändå vara förvånad, trots att denna utveckling är helt given och förväntad av de ultraknasiga beslut som såväl rödgröna som gulblå CP-politiker i Sverige har tagit kring energi, oftast av helt ideologiska skäl – där «sverigevännernas» motstånd mot vindkraft är ungefär lika dement som vänsterkommunisternas psykos kring kärnkraft. Vi har helt enkelt fullblodsidioter till politiker över hela spektrat, och det får vi lida för nu.

Någon väg ur detta finns inte, annat än att kavla upp armarna och börja på ny kula. El- och energipriserna måste långt ned i källaren för att europeiskt näringsliv ska ha skuggan av en chans att återhämta sig, och det samma gäller skatterna, välfärden och lönerna. Kärnkraften måste byggas ut ultrasnabbt och i massiv skala. Byråkratin måste väck.

Tullarna måste bort, och frihandel åter premieras. Det duger inte att bygga vindskydd när det blåser, utan det är då man är innovativ och bygger vindkraftverk, för att nyttja en analogi. Istället får nationalstater och EU centralt stödja vissa industrier genom subventioner och annan industripolitik, på samma sätt som i Kina, för att påskynda önskvärda mönster, exempelvis elektrifiering.

Eller så går Europa under. Det är ett högt pris för att rädda världen.

Jag vill köpa en BYD, men strafftullar och avsaknad av omställningsstöd gör att det blir alldeles för tokdyrt.
Kategorier
Politik

Anderssonskans sista chans

Det breda mittenalternativet ska snart upp till omröstning i kammaren, och det lär bli en repris av den första omröstningen, då enbart Socialdemokraterna röstade på sig själva som förslag. Thand Ringqvists bondeparti har ju föreslagit samma statsministerkandidat i form av Anderssonskan (S), men i en konstellation av partier som inte omfattar «ytterkanterna».

Problemet med det är, som alla utom Centerpartiet vet, att det inte finns någon sådan konstellation, och att den «breda mitten» är en hägring från Annie Lööfs tid. Varför denna illusion ändå lever kvar är svårt att sia om, men det är en psykotisk egenskap som partiet bär på in i vår tid.

När psykosen småningom möter den bistra verkligheten i form av en praktisk omröstning i riksdagen, har partiet att börja medicinera och påbörja en blixtsnabb konvalescens, på det att man kan återfå verklighetsförankringen. Det måste ske nästan omedelbart, för strax därefter drar nästa sonderingsrunda i gång.

Om den högt uppburne talmannen är smart, låter han uppdraget åter gå till Anderssonskan, som då i praktiken har sin sista chans att bilda en rödgrön regim. Avgörandet ligger just hos Centern, som då måste välja ett av två «onda» alternativ.

Antingen går man med på Vänsterpartiet kommunisternas krav om att medverka i en regering, vilket man ju har fastslagit i ett kongressbeslut, eller så faller Anderssonskan som statsministerkandidat för sista gången.

Det fjärde sonderingsuppdraget går då nämligen till moderatledaren, och då står alternativet mellan Tidö 2.0 med Centerpartiets neutralitet, eller så blir det extra val. Om Bondeförbundet då inte vill ha nyval, kryper man till korset och trycker gult för Kristersson. Förutsatt att «sverigevännerna» åter går med på att stå utanför regeringsapparaten.

Alternativt gör man den aritmetiken redan under det tredje sonderingsuppdraget, och väljer VPK framför SD, eftersom det trots allt är Sverigedemokraterna som är det stora röda skynket för den tjuriga Centern. Jag håller detta för näst mest troligt, med det allra mest sannolika utfallet att det faktiskt utlyses ett extra val.

Ja, det blir nyval.

Vänsterkommunistiska blocket måste se sanningen i vitögat, eller möta väljarnas hårda dom.
Kategorier
Kultur Politik

Etnicitet en volymfråga

Svenskheten är åter i fokus i den politiska debatten, nämligen för att «sverigevännerna» i den vänsterkommunistiska åttaklövern tycks vara splittrade i frågan. Centralt har partiet sedan halvannat decennium anammat kultur som främsta kännetecken för svenskhet, men samtidigt finns i bredare lager en komplementär syn på etnicitet som relevant begrepp.

Båda har förstås rätt, men på olika vis. Dels är det främst en tämligen liten skock rasister, i ordets rätta bemärkelse, som menar att svensk etnicitet har något slags supremati i förhållande till andra, medan det stora flertalet i likhet med partiet inte ser etniciteten i sig som en relevant parameter, eller ser det som en skyddsvärd egenskap utan att för den skull fastna i något värderingsresonemang.

Man kan jämföra med det vänsterliberala etablissemanget, som är oerhört mån om att tillvarata och skydda judisk, samisk och annan etnicitet och kultur inom rikets gränser, samtidigt som man mer eller mindre avfärdar att det skulle finnas någon svensk etnicitet eller kultur överhuvudtaget – alla är svenskar, enligt detta märkliga synsätt, och all svensk kultur anses i grunden vara importerad.

Men svensk etnicitet finns bevisligen, och kan med DNA-studier bevisas vara en av flera istidsenklaver i den absoluta grunden. Svenskar är i så måtto lika mycket ett «urfolk» som lapparna, ty vi var faktiskt först här i det som nu är Göta- och Svealand. Varför skulle inte den fenotypen vara lika mycket värd att bevara som judens eller tornedalingens?

Argumentet går att Sverige alltid har haft invandring, och det är förstås sant. Men omfattningen har historiskt varit på en så beskedlig nivå att samtliga berörda grupper har assimilerats in i både svensk etnicitet och kultur, från samer och valloner till judar och danskar.

Men sådan assimilation är inte längre möjlig när invandringen utgörs av en mångmiljonhövdad skara som uppgår till en betydande andel av den givna befolkningsmängden, utan resultatet blir då i slutändan att svenskarna assimileras istället. Det är ren aritmetik, i kombination med ett par enkla resonemang kring fertilitet – svenska kvinnor föder långt färre barn än invandrade kvinnor, vilket ger folkutbytet med matematisk precision.

I folkbokföringen bestämmer man rätt och slätt att den som föds i Sverige är svensk per definition, men det barn som har två afrikanska föräldrar har inte i någon som helst mening svensk etnicitet, utan bevarar föräldrarnas.

Det är inte heller som i den godhetssignalerande reklamen att etniciteter blandar sig i någon betydande utsträckning, utan man håller sig tvärtom till den egna gruppen i stor utsträckning. Det är av den anledningen vi har omfattande segregation med allt fler utanförskapsområden dominerade av invandrare i någon generation.

Av detta förstår vi att dilemmat kring etnicitet kan reduceras till en fråga om volym, på samma sätt som hela invandringspolitiken är ett spörsmål om just mängd. Sverige har alltid haft och kommer alltid att ha, och har alltid kunnat hantera och kommer alltid att kunna hantera, en smärre mängd invandrare, oavsett ursprung.

För sådana invandrare har det alltid funnits uttalade och outtalade krav om att anpassa sig till våra seder och bruk, vilket alltid har skett inom någon generation. Numera är förväntningen istället att svenskarna ska anpassa sig efter gästerna, exempelvis genom att respektera att dessa inte skakar hand med flera kulturella egenheter – annars väntar böter.

Det är en märklig hållning, speciellt för en politikerklass som på senare tid har börjat yra om «vårt sätt att leva», som om man plötsligt har upptäckt att det faktiskt finns en majoritetskultur med värderingar, idéer, friheter och kultur som är skyddsvärda.

Personligen gillar jag ju bevisligen andra etniciteter, särskilt när det gäller kvinnor, som hellre bör vara från Östasien, Nordafrika eller Sydeuropa än från Sverige. Men för den skull vill jag knappast att min egen sort ska utplånas, och det är alltså inte normen att man söker sig utanför den egna gruppen, utan ett undantag.

Sverige berikas på riktigt av en hanterbar mängd invandrare som bidrar med sina synsätt och sin kultur, samtidigt som man anpassar sig ledigt till svensk kultur. Det är så Sverige har vuxit genom alla tider.

Men det assimilationsproblem vi nu står inför är av en helt annan dignitet, och beror helt och hållet på volymen. Vi kan inte hantera migration i den skalan, utan det hotar i förlängningen vår existens, själva vår etnicitet och långt före det vår grundkultur, som vi redan bränner av i rask takt. Men det förstår numera inte ens Sverigedemokraterna.

Assimilationsproblemet i statistiska termer – det är vi som assimileras i slutändan.
Kategorier
Europa Liberalism Politik

Europas nedgång och fall

Kravaller i Frankrike och ekonomisk kräftgång i Tyskland är två tecken i tiden på att Europa är stadd i kontinuerlig nedgång, och att kontinenten småningom kommer att falla – så som den har gjort så många gånger förr. Huruvida det blir i krig eller i en annan politisk ordning återstår att se, men den vänsterliberala eran är nu definitivt över.

Länder som Frankrike och Italien hör numera till de högst skuldsatta i världen, med över hundra procent av bruttonationalinkomsten. Vän av ordning kunde ju inflika att även USA, Kina och Japan befinner sig i den situationen, men skuldbergen har helt olika upphov och konstruktion.

Exempelvis Japan har tillgångar som i mångt och mycket balanserar skulden, medan Kinas skuld är lokal och uteslutande härrör från investeringar i infrastruktur och industri – den kommer att betala av sig själv. Europas skuld beror istället på sociala utgifter i en välfärd som inte längre kan upprätthållas, och det är just den ordningen som visar sig i Frankrike när man protesterar mot nedskärningar och ökade levnadsomkostnader.

Fransoserna har dessutom konverterat billiga lån till dyra i värsta lyxfällanstil, enkom för att upprätthålla den sociala ordningen för stunden. Det är i denna miljö Rassemblement national frodas, och det är därför vi ser Marine Le Pen leda stort i opinionsmätningarna inför kommande presidentval. Högerpartiet skuggas av den hårda vänstern i Nouveau front populaire, medan traditionella vänsterliberala partier går kräftgång.

Situationen är snarlik i Tyskland, där högerns Alternative für Deutschland leder överlägset i opinionen, med ytterkantsvänstern i släptåg, samtidigt som CDU, SDP med flera vänsterliberala partier emellanåt faller under spärren i lokalval. Människor har tröttnat på de ickelösningar som denna patetiska skara vänsterliberaler presenterar.

Någon motsvarande ordning finns inte i Sverige, dels eftersom ekonomin är förhållandevis god i jämförelse med kontinenten, dels eftersom Sverige inte har något egentligt högeralternativ utan snarare antar formen av en socialdemokratisk enpartistat under skepnad av en åttahövdad partistruktur med identisk politik över hela spektrat, från Ukraïna och *2SHBTQIAP++ till Systembolaget och skattepolitiken.

Högern på kontinenten har en helt annan agenda, och den innefattar att avsluta betalningarna till Ukraïna och söka fred med Ryssland, på det att rysk energi åter kan flöda och underlätta för det hårt ansatta europeiska näringslivet. Det är en realpolitisk hållning som inte nödvändigtvis är «prorysk», utan pragmatisk – om Europa ska överleva måste vi ha billig energi och gynnsamma förutsättningar för ekonomiskt tillväxt.

Hållningen till Kina är på samma vis pragmatisk, till skillnad från den idealistiska som präglar det vänsterkommunistiska blocket. Man kanske inte gillar Kinas system, men det är samtidigt irrelevant för vårt vidkommande, och vi behöver hålla oss väl med supermakter samt främja frihandel snarare än att låsa in oss i skadlig protektionism.

Denna pragmatiska höger är sedan länge på frammarsch, och genombrotten är nära förestående. Det är i princip bara den som kan rädda Europa från att falla, om den får genomslag över större delen av kontinenten.

Detta medan en fortsatt vänsterliberal idealistisk ordning leder till antingen djup ekonomisk depression genom accelererad skuldbörda, eller i värsta fall krig med Ryssland i det fullständigt barocka försvaret av en korrupt autokrati som inte angår oss.

Kriget i Ukraïna är en utlösande faktor för EU:s problem, i så måtto att vi då avhände oss den billiga energi vi behöver för vår konkurrenskraft. Det hjälper så att säga inte att vänsterliberala krafter stängde ned baskraften i form av kärnenergi i land efter land, utan detta var det mest hjärndöda politiker har åstadkommit i den kända politiska historien.

Även pandemin var en utlösande faktor, eftersom man då påbörjade massiva utbetalningar av sociala utgifter för att dämpa det ekonomiska fallet av nedstängningar i samhället. Där grundlades skulden, som aldrig betalades av, utan bara fortsätter att växa in i denna dag.

En tredje omständighet som ligger till grund för Europas nedgång och fall är förstås den massiva invandringen från tredje världen, en ordning som genomfördes för att försöka trygga den ständiga lånecirkusen i välfärdssystemen, den ordning som förutsätter ständig tillväxt för att pensionerna ska kunna betalas ut.

Istället fick vi massarbetslöshet då den invandrade skaran saknade relevant kompetens för att verka i moderna samhällen, med resultat att de sociala utgifterna ökade. Därtill ökade de sociala spänningarna, med ökat våld i samhället, framväxt av parallellsamhällen och utanförskap samt försämrade resultat i utbildningen. Istället för att bredda vår kompetens i naturvetenskap och teknik, måste vi numera förhålla oss till medeltida företeelser som hijab, burqa, halal och haram, samtidigt som den vänsterliberala staten förtrycker medborgare som tycker annorlunda.

Allt detta konvergerar i försämrad konkurrensförmåga med omvärlden, och Europa har numera ingenting att hämta i kampen med USA och Kina. Vi har ingen egen IT-industri av rang, vi saknar egna betalsystem och framförallt har vi ingen egen energiförsörjning efter nedläggningen av kärnkraften. Det enda Europa har är flummiga «värderingar» och ideal, och i övrigt är kontinenten numera mest ett museeum över en forna stormakt.

Även om den nya kontinentala högern kopplar greppet, är det alltså en grannlaga uppgift att återställa Europa i dugligt skick, och bara att återupprätta en självklar europeisk identitet kommer att ta decennier i anspråk. Bara de yngre generationerna kan hoppas på att få se en europeisk renässans under sin livstid, medan de äldre möjligen får nöja sig med ljuset i tunneln – det är en dyster utsikt, men så är verkligheten ty värre beskaffad.

Skuldsättningen i världen har olika upphov och struktur. I Europa beror den på välfärdsutgifter, pengar som aldrig kommer åter.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

«Orosanmälan»: Storebror ser dig i angiverisamhället

I Sverige har vi som bekant inte censur i traditionell mening. Istället DNS-förgiftar vi sajter på nätet eller stigmatiserar förlag och andra på olika vis för att hämma tillgången på viss litteratur eller bildkonst. Eller så låses verken in i bibliotekens «giftskåp», varvid de i praktiken blir otillgängliga för allmänheten.

En ny variant på temat är att «orosanmäla» kring barn som lånar litteratur som den kraftigt vänsterlutande wokepersonalen på biblioteken finner suspekt, det vill säga sådan litteratur som alltjämt finns tillgänglig och ännu inte har bränts i biblioteksbål omfattande allsköns misshaglig litteratur, som Pippi Långstrump i original (den med negerkungen).

«Oro» är något som framförallt kvinnor känner ideligen, och kontrollmekanismen har inrättats just för att utnyttja den psykologiska defekten i det ständiga arbetet med att kontrollera medborgarna, att de inte dricker för mycket, inte lägger för mycket pengar på spel, inte läser ryska sajter, inte äter för mycket kött och så vidare.

För en tid sedan lånade «ett barn» (vi antar att det är en flicka) i «tioårsåldern» (mediers löjliga sätt att maska information, vi antar att hon är 13 år gammal) boken Haunting Adeline på ett bibliotek i en västgötsk håla, vilket föranledde personalen att lämna in en «orosanmälan» till socialkontoret. Pappan till den 13-åriga flickan kontrade med att motanmäla biblioteket vid justitieombudsmannen.

Det är ett korrekt förfarande av fadern, ty det angår för helvete inte personalen vid ett fakking bibliotek vad jag eller någon annan inmundigar för slags litteratur, alldeles oavsett ålder. Det är en form av angiveri som skadar individer och samhället långt mycket mer än om något «barn» skulle fara illa i hemmet. Blotta tanken att offentliganställd personal funderar så kring människors litterära preferenser ger rysningar, och idioten vid biblioteket måste avlägsnas från sin tjänst.

Tanken att barn skulle söka upp viss slags litteratur i självskadebeteende som en följd av usla hemförhållanden är för övrigt infantil, och har inget stöd i forskning eller verkligheten. Det är helt normalt för barn att söka upp spännande företeelser i genrer som skräck, sex och dylikt, och det har barn i alla generationer gjort.

Debaclet visar att biblioteken nog inte längre fyller någon funktion, och att de lika gärna kan läggas ned. All önskvärd litteratur i betydligt större urval finns att anskaffa på nätet, och det finns helt enkelt ingenting som biblioteken kan bidra med i övrigt. Det är en obsolet och värdelös institution som mest kostar skattemedel.

Och inte minst måste mekanismen med «orosanmälan» avskaffas bums. Den missbrukas å det grövsta, och lägger sordin på normal familjeverksamhet i så måtto att man inte vill verka suspekt för en ständigt kritisk och granskande omgivning. Det är en sjuk socialistisk företeelse i ett sjukt socialistiskt land.

På förekommen anledning måste nu Haunting Adeline helt enkelt läsas av så många som möjligt, biblioteksidioten till straff och androm till varnagel. Alla dylika censurförsök måste angripas vid roten och motarbetas med maximal kraft. Informationen vill vara fri, ordet ska vara fritt.