⚛︎ dougherty ☸︎

I Sverige har vi som bekant inte censur i traditionell mening. Istället DNS-förgiftar vi sajter på nätet eller stigmatiserar förlag och andra på olika vis för att hämma tillgången på viss litteratur eller bildkonst. Eller så låses verken in i bibliotekens «giftskåp», varvid de i praktiken blir otillgängliga för allmänheten.

En ny variant på temat är att «orosanmäla» kring barn som lånar litteratur som den kraftigt vänsterlutande wokepersonalen på biblioteken finner suspekt, det vill säga sådan litteratur som alltjämt finns tillgänglig och ännu inte har bränts i biblioteksbål omfattande allsköns misshaglig litteratur, som Pippi Långstrump i original (den med negerkungen).

«Oro» är något som framförallt kvinnor känner ideligen, och kontrollmekanismen har inrättats just för att utnyttja den psykologiska defekten i det ständiga arbetet med att kontrollera medborgarna, att de inte dricker för mycket, inte lägger för mycket pengar på spel, inte läser ryska sajter, inte äter för mycket kött och så vidare.

För en tid sedan lånade «ett barn» (vi antar att det är en flicka) i «tioårsåldern» (mediers löjliga sätt att maska information, vi antar att hon är 13 år gammal) boken Haunting Adeline på ett bibliotek i en västgötsk håla, vilket föranledde personalen att lämna in en «orosanmälan» till socialkontoret. Pappan till den 13-åriga flickan kontrade med att motanmäla biblioteket vid justitieombudsmannen.

Det är ett korrekt förfarande av fadern, ty det angår för helvete inte personalen vid ett fakking bibliotek vad jag eller någon annan inmundigar för slags litteratur, alldeles oavsett ålder. Det är en form av angiveri som skadar individer och samhället långt mycket mer än om något «barn» skulle fara illa i hemmet. Blotta tanken att offentliganställd personal funderar så kring människors litterära preferenser ger rysningar, och idioten vid biblioteket måste avlägsnas från sin tjänst.

Tanken att barn skulle söka upp viss slags litteratur i självskadebeteende som en följd av usla hemförhållanden är för övrigt infantil, och har inget stöd i forskning eller verkligheten. Det är helt normalt för barn att söka upp spännande företeelser i genrer som skräck, sex och dylikt, och det har barn i alla generationer gjort.

Debaclet visar att biblioteken nog inte längre fyller någon funktion, och att de lika gärna kan läggas ned. All önskvärd litteratur i betydligt större urval finns att anskaffa på nätet, och det finns helt enkelt ingenting som biblioteken kan bidra med i övrigt. Det är en obsolet och värdelös institution som mest kostar skattemedel.

Och inte minst måste mekanismen med «orosanmälan» avskaffas bums. Den missbrukas å det grövsta, och lägger sordin på normal familjeverksamhet i så måtto att man inte vill verka suspekt för en ständigt kritisk och granskande omgivning. Det är en sjuk socialistisk företeelse i ett sjukt socialistiskt land.

På förekommen anledning måste nu Haunting Adeline helt enkelt läsas av så många som möjligt, biblioteksidioten till straff och androm till varnagel. Alla dylika censurförsök måste angripas vid roten och motarbetas med maximal kraft. Informationen vill vara fri, ordet ska vara fritt.

Regimbildningen låter vänta på sig, så länge de fyra klimakteriekärringarna i sedvanlig ordning sätter sig på tvären. De är alla överens om Anderssonskan (S) som statsministerkandidat, men samtliga utanför Partiet tryckte samtidigt nej under den första omröstningen i kammaren.

Att säga nej och «sätta gränser» är kvinnor specialister på, medan män istället får saker gjorda och strävar efter att vidga gränser. När kvinnor dominerar är det inte bara förbudspolitiken som råder, utan det är också så att man inte ens kan leka i samma sandlåda utan att klösa varandra i ögonen.

För en man är den parlamentariska situationen tämligen självklar, nämligen att Bondeförbundet (C) har valt sida i det rödgröna vänsterkommunistiska lägret och att det därför är där man måste enas. Den «breda mitten» existerar inte annat än i Thand Ringqvists sjuka huvud, samtidigt som det är självklart att kommunisterna måste ingå i regeringen.

Man borde ha gjort upp om detta i god tid före valet, så att man vid det här laget hade kunnat ta itu med den sakpolitik man vill genomföra gemensamt. Istället förfaller man till samma slags ruttna spel som präglade regeringsbildningen under Annie Lööfs tid, en fullständig excess i bittra intrigmakerskors lek med demokratin.

Men i det lustspelet tycks klickonomins kulturskribenter trivas, och så även pajasen i mitten, han som drar i trådarna. Det vill säga talmannen Norlén, som här åter får tillfälle att glänsa med sina kafferep och underfundiga funderingar i ett alldeles för långt i tid utdraget spektakel.

I själva verket tycks processen i rampljuset ha stigit honom alldeles åt huvudet, då han härförleden lade fram en propå om att även talmän bör föräras statsbegravning, så som det anstår blåblodig adel i kungahuset. Talmannen är ju rikets andrarankade person, efter hans högfärdighet knugen, men före statens minister.

Gemensamt för alla tre är emellertid att de är icke folkvalda. Majestätets ämbete är ärftligt och utanför ordinarie grundlag, medan talmannen och statsministern väljs indirekt av riksdagen. Till skillnad från i demokratier, där presidenten väljs direkt av folket.

Men man kan svårligen se folkhav och utkommenderade gråterskor längs vägarna då Norlén eller hans efterträdare går ur tiden, utan folk i gemen kommer att klia sig i huvudet och undra vad det är för filur. Det finns många B- och C-kändisar som pockar på uppmärksamhet, och talmannen är inte riktigt så känd och populär som han gärna inbillar sig.

Statsministrar är då mer kända, men man kan nog inte föreställa sig att en sådan filur som Göran Persson (S) skulle locka till ett påkostat statligt evenemang då han går ur tiden, utan det skulle bli en ljummen tillställning för den egna etablissemangskretsen och statsmedierna.

Men säkert får Norlén ett billigt porträtt målat av sig, så som ministrar får målningar och byster skapade åt sig i kitschig statlig bildkonst. Om även hans hädanfärd är viktig, så som det anstår en farao, kan man kanske istället tänka sig att staten inrättar ett mausoleum i vilket man balsamerar kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, hertigar och andra högfärdigheter, jämte stora statsmän som kulturministrar och talmän och någon stor kulturpersonlighet.

Det blir ett spännande museum, till vilket framtidens barn och unga kan vallfärda för att få en glimt av den store talmannen Andreas Norlén, demokratins bärande element i tider av regeringskris. I den avbildade statsmytologin omgärdas naturligtvis talmannens inglasade lekamen av ett bord uppdukat med kaffe och negerbollar, även om man kommer att kalla det något annat.

Samtidigt blir det en grannlaga uppgift för statsmausoleets föreståndarinna att rätteligen placera högfärdigheterna Dadgostar och Thand Ringqvist, då de väl inte vill vara döda i samma rum, eller i vart fall inte nära varandra. Fast egentligen borde de kanske slå en ring runt talmannen, för att visuellt demonstrera den demokratiska krisen kring 2020, en tid då kärringarna satte sig alldeles på tvären med armarna i kors och lamslog svensk politik.

Gatulampor kan vara ur funktion i flera år, och snöskottningen respektive sandningen har egentligen aldrig fungerat ordentligt. Inte heller bortsopningen av sanden kring vårkanten, utan den ligger kvar fram till midsommar i värsta fall. Men kommunen har i alla fall en stor flotta av elbilar, med vilka de anställda babbeluringarna tar sig ut till åldringarna, så att de slipper slå ihjäl sig i vinterhalkan.

Och även om den vänsterkommunistiskt styrda kommunjäveln (S-C-FP) inte förmår uppfylla sina mest basala uppdrag, finns det samtidigt ingen som helst brist på märkliga satsningar kring kultur, *2SHBTQIAP++ och dylikt, projekt som tömmer den skattkista som skulle gå till just basala ärenden som gatubelysning, sandning, laddinfrastruktur med mera.

För närvarande är det *2SHBTQIAP++-vecka i gemenskapen, varvid kommunkontoret istället för att hissa den ukraïnska vimpeln för omväxlings skull flaggar med regnbågens alla färger. Men få lägger märke till det, så för att visa hur fantastiskt jävla goda lokalpolitikerna är, har man låtit färglägga alla gator och gångbanor med hjärtan, text och andra symboler i regnbågens basala spektrum.

I vanliga fall kallar man sådant klotter, men när det är kommunen som gör det är det förstås «kultur». Godhetssignalerandet omfattar vidare begrepp som «mänskliga rättigheter» och «aktiv antirasism», frågor som helt enkelt inte ligger på det kommunala planet, på samma sätt som kommuner inte kan ha en egen utrikespolitik.

Faktum är att den lokala gemenskapen har en egen «folkhälsostrateg» som tillsammans med «kultursamordnaren» leder arbetet med att organisera spektaklet. Istället för att kontrollera gatubelysningen och investera i bättre vattenförsörjning och fler laddstolpar, vill säga.

Under veckan blir det förstås sagoläsning för barn, så blir det alltid när RFSL dyker upp någonstans. Det som ska bli skevt måste ju böjas i tid, och inget är mer böjligt än barn. För de vuxna blir det istället föreläsning om «ett bättre vi – om inkludering, respekt och arbetsglädje», en berättarstund som säkert kommer att dra fulla hus! Nämligen för att kommunalarbetarna har obligatorisk närvaroplikt under «pride»-veckan.

Så där håller det på, med ständiga «kultursatsningar» av olika slag, i allt från apful kommunal brukskonst i det «offentliga rummet» till avspärrade gator för att ge rum åt kommunala aktiviteter. För en tid sedan driftsatte man en ny sopregim som mest drar till sig råttor och sprider stank i grannskapet, även om den nyordningen har mer med rikspolitik och EU att göra – fast implementationen är ändå upp till kommunerna.

Kommunalarbetare ska veta sin plats, och deras uppdrag är att se till att public service fungerar, det vill säga vatten, avlopp, belysning med mera, inte att godhetssignalera och skylta med esoteriska wokeaktiviteter som absolut ingen efterfrågar. Men när batiktanter från S+C+FP får styra, så blir den kvaddade skotern liggande i buskarna i åratal samtidigt som man bussar ut ungdomar med funktionsnedsättning att plocka lupiner eller rita hjärtan på gångbanorna. Så förfaller ett land inifrån.