⚛︎ dougherty ☸︎

Statsteves opinionsundersökning visar att gapet mellan vänsterkommunister och kristborgerliga kvarstår, med tio procents övervikt för de rödgröna. Till yttermera visso ligger Folkpartiet kvar på 1.9 %, varför marginalen i praktiken är tolv procentenheter en månad för valet. Man kan nu utgå från att Anderssonskan (S) bildar minoritetsregering i höst.

Likaså kan man räkna kallt med att det etatistiska förbudspartiet Folkpartiet nu försvinner ur svensk politik, eftersom incitamenten för stödröster inte längre finns, och då partiet inte har politik som attraherar väljare. Det känns skönt att detta skräp nu plockas bort.

Krisinsikten vill emellertid inte infinna sig hos Tidölaget, som stoppar huvudet i sanden och tror att valresultatet kommer att visa något annat. Det kommer det inte att göra, och den högernationalistiska flygeln kommer att få storstryk.

Inte heller förstår man varför det går så trögt i opinionen, eftersom man ju har fått så «mycket uträttat», i alla fall om man får säga det själv. Tidöregimen tycks leva i en parallell verklighet, ty i denna verklighet är invandringen större nu än då man tillträdde, arbetslösheten högre och tillväxten mindre.

Något spadtag för en ny reaktor har inte tagits, utan man siktar nu optimistiskt på mitten av 2030-talet för ny svensk kärnkraft. Gruvnäringen har inte rört på sig, trots en massa tugg om att ta upp kampen mot Kina och dess monopol på rara jordartsmetaller.

Brutna vallöften finns på löpande band, som det om att sänka elskatten. Man höjde istället i tre etapper, bara för att under valperioden sänka till den ursprungliga nivån. Istället för att satsa på Sverige skänkte man bort över hundra miljarder till den korrupta Kiev-regimen, i den felaktiga tron att det skulle stärka svensk säkerhet.

Samtidigt har man börjat låna kraftigt för att kunna rusta upp försvaret mot en fiende som bara finns i det egna huvudet, och därmed är reformutrymmet för nästa mandatperiod i stort sett obefintligt. Det är som brukligt, att borgerligheten kommer till ett dukat bord, bara för att lämna brödsmulor kvar när festen är över.

De så kallade «Sverigedemokraterna» satsade inte bara stort på Ukraïna, utan framförallt på Israel. Partiet har därför antagit en märklig sionistisk prägel, i tron att det skulle kunna hjälpa till att rensa bort den eviga naziststämpeln. Men det vi ser i opinionen är att partiet tappar, helt enkelt för att kärnväljarna inte är intresserade av att stödja den judiska apartheidregimen och dess illegitima folkmord i Palestina – sverigevänner vill helt enkelt inte ha hit alla desa palestinska flyktingar som blir det givna resultatet.

Den förment «borgerliga» regimen har till yttermera visso drivit vänsterpolitik på löpande band, kanske i något fåfängt hopp om att kunna triangulera rödgröna väljare. Man har således vidgat den socialdemokratiska hetslagstiftningen med ett märkligt förbud om att «förneka förintelsen», och på samma vis vidgat den socialdemokratiska sexköpslagen med «Lex Onlyfans», ett aktstycke om «digitala» «handlingar».

Men det räckte inte så, utan Moderaterna har nu blivit den främsta förkämpen för «mäns våld mot kvinnor», helt enkelt genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om att göra kvinnor till ett särskilt prekariat med särskilda juridiska privilegier kring «femicid». Varför man tror att borgerliga väljare vill ha socialdemokratisk politik är svårbegripligt.

Moderatledaren Kristersson kommer därför inte att gå till historien, utan han blir en passus, en kort notis, en anteckning i marginalen om en helt obetydlig statsminister, vars främsta insats bestod i att hissa prideflaggor och klippa band på pridefestivaler, tillsammans med vänsterkommunistiska företrädare.

Åkesson tar rygg på Kristersson och försvinner ur rampljuset, då Sverigedemokraterna påbörjar sin nedförsresa. Partiet kommer att ömsa skinn, men man har inte längre någon roll att spela i svensk politik, då övriga partier har antagit partiets kärna. Samtidigt har SD ansträngt sig hårt för att vara till lags och göra sig anpassningsbar. Sådant lönar sig aldrig i opinionen.

Alla människor är lika mycket värda, brukar det heta från vänsterkommunistiskt håll när man vill godhetssignalera. Men samma libtardetablissemang anser regelmässigt att vissa prekariat är mer värda än andra i olika bemärkelser, som judar, transor, lappar, zigenare, negrer, bögar… och nu… håll i dig… kvinnor.

Moderatregimen röstfiskar nämligen hos vänsterpacket genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om femicid, det vill säga att mord på kvinnor för att de är just kvinnor ska utgöra ett särskilt brott, med livstids fängelse som automatisk påföljd.

Det där med allas likhet inför lagen är alltså mest trams, och har inget med verkligheten att göra. Vissa har fördelar i kraft av sin etnicitet, andra i sin läggning och åter andra i sitt kön.

Om en man (eller en kvinna!) slår ihjäl en man för att han är man är det alltså mindre viktigt, vilket vittnar om en taskig manssyn hos Moderaterna, för att inte säga en vidrig människosyn. Man ligge ogill, för att parafrasera Västgötalagens passus om att mord på smålänningar inte renderade något straff. Vi ska tydligen tillbaka till denna juridiska medeltid istället för att ha helt allmänna och generella lagar.

Moderaterna tycks alltså ha blivit vänsterblivna radikalfeminister på senare tid. Det räckte inte med att utvidga den socialdemokratiska sexköpslagen till att omfatta «digitala» «handlingar» (Lex Onlyfans), inte heller att utvidga den socialdemokratiska hetslagstiftningen med statligt sanningspåbud (Lex förintelsen), utan man går nu all in för att triangulera in sig i den vänsterkommunistiska klicken med «mäns våld mot kvinnor» och hela enchiladan av vänsterkommunistiska floskler.

Det bekräftar bara det jag har hävdat här under en längre tid, att det inte spelar någon som helst roll vem som regerar, det blir alltid socialdemokratisk politik än då. Och om vi ska ha vänsterpolitik, är det förstås lika bra att låta vänstern göra jobbet. Nooshi har min röst, i skir protest.