Kategorier
Kina Politik Taiwan

Alternativ linje för Taiwan

Lokala oppositionsledarinnan i provinsen Taiwan, Zheng Liwen (郑丽文), har för nationalistpartiet Guomindangs (国民党) räkning avlagt visit i Kina, omfattande ett möte med Xi Jinping (习近平). Syftet uppges vara att verka för fred och välstånd samt uppnå försoning och enhet mellan fastlandet och ön.

Nationalistpartiet och Kommunistpartiet Gongchandang (共产党) är ju de två traditionella fiendena i det forna kinesiska inbördeskriget (1923–1949), om än inte formellt avslutat, medan Demokratiska framstegspartiet Jinbudang (进步党) är en lokal utväxt i Taiwans unga demokrati. Det senare partiet förespråkar självständighet, dock utan att riktigt våga ta det formella steget med avsiktsförklaring eller konstitutionell förändring – konstitutionen säger att Taiwan är en provins i Kina.

Guomindang hävdar tvärtom principen om ett Kina, om än under dess ledning snarare än Beijings. Man är förstås inte dummare än att man inser att Nationalistpartiet aldrig åter kommer till makten, men man har icke desto mindre en annan ingångsvinkel på problemet kring Taiwan, nämligen att upprätthålla status quo. Det är också den linje som alltjämt har starkast stöd i opinionen på ön.

Opinionen på Taiwan om förhållandet till fastlandet är stabilt.

I förlängningen finns den självklara kompromissen om återförening under Zhongnanhais kontroll, men med stark autonomi för Taiwans vidkommande. Det innebär i praktiken att Beijing kontrollerar utrikespolitik och försvar, medan Taibei är suveränt över den lokala politiken i alla dess former. Taiwans demokrati bevaras intakt.

Det är i praktiken den kompromissen Zheng och Xi strävar emot, utan att uttala det för högt, och det är således den alternativa vägen till återförening. Den andra stavas invasion, krig och förödelse, om det är vad Framstegspartiet önskar. Taiwans demokrati upphör då, tillsammans med dess unika kännetecken.

Men för att den fredliga linjen ska kunna fullföljas, måste först Guomindang återta makten i Taiwan, vilket nog inte är så svårt givet den gröna terror och vanskötsel som Framstegspartiet Lai Qingde (赖清德) ställer an på ön. Den andra knäckfrågan gäller opinionen på Taiwan, som måste bearbetas för ett sådant projekt.

Det skulle nämligen krävas en folkomröstning för att ge en sådan reform den demokratiska legitimitet som krävs, inte minst för den tvivlande omvärlden, som ser Taiwan som sin egen vänsterliberala trojanska häst i förhållande till Kina. Givet att status quo omhuldas av en förkrossande majoritet, gäller saken i princip bara att försäkra befolkningen om att autonomin blir så mycket starkare än i exempelvis Hongkong ovh Macao.

För Beijing är detta inte ett bekymmer överhuvudtaget, utan man kan mycket väl tänka sig ett isolerat system inom ramen för formellt enande. Huvudsaken för Zhongnanhai är att kontrollera territoriet i yttre mening, det vill säga militärt, och att ha den formella överhögheten i internationell diplomati. Allt annat är förhandlingsbart.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Ungersk demokrati till val

Alliansen Fidesz–KDNP har regerat Ungern med kvalificerad majoritet sedan 2010, och har således tagit hem segern i fyra val i rad. Klarare än så blir inte ett demokratiskt mandat, men enligt Bryssel utgör Ungern en «hybridregim», nämligen för att man har valt en annan väg än massinvandring, *2SHBTQIAP++ och annan vänsterliberal smörja.

Bryssel leds å andra sidan av Uschela von der Liar, som inte är folkvald i någon som helst mening, utan utsedd på samma sätt som Xi Jinping i Kina. Det demokratiska underskottet i EU är välkänt, men ändå drar man sig inte för att peka finger åt medlemsländer för dess förmenta demokratiska brister. Eller kanske just därför.

Men i Ungern delibererar man inte att förbjuda oppositionen, så som i den fullfjädrade tyska diktaturen. Man fängslar inte heller människor för sina åsikter, så som i diktaturerna Storbritannien, Tyskland och en rad andra europeiska stater, inklusive Sverige. För grundlagsförändringar krävs i Ungern kvalificerad majoritet, medan exempelvis Sverige klipper och klistrar i de meningslösa grundlagarna som vore det ordinär lag.

Man kan säga mycket om Fidesz och Orbán Viktor (namn ges i den ordningen i Ungern), men EU är inte definierad som en vänsterliberal klubb för inbördes beundran, och det var inte heller en sådan union Ungern en gång ingick i. EU är inte en federation, utan en konfederation av suveräna stater, mellan vilka fri rörlighet ska råda.

EU som sådan konferation har inte och kan inte och ska inte ha en «utrikespolitik», särskilt inte under den fullständigt okvalificerade skatan Kalla Kajas’ inkompetenta ledning, utan sådan faller på de enskilda medlemsländerna. Man kan hävda att EU borde vara en federation med utrikespolitik och beskattning på programmet, men där är vi alltså inte i dag.

Ungern är således suveränt i sin utrikespolitik, och så även i förhållandet till Ryssland. Man är granne med Ukraïna, och vill inte ha ett utdraget krig som riskerar att sprida sig, då först till Ungern. Man förespråkar realistisk fred, till skillnad från EU:s många krigshetsare på behörigt avstånd.

Budapest har även ett energiberoende av Ryssland, då man saknar kuster och naturliga vägar för import av flytande gas. Det är en realpolitisk bedömning, och Ungern har inte möjlighet att dra ned landet i fullständig recession för att uppfylla EU-diktaturens flummiga ambitioner och ideal.

Geografiskt är Ungern granne med Slovakien och Serbien, två nationer med likartat förhållande i dylika spörsmål, särskilt det pragmatiska förhållandet till Ryssland och även Kina. Ungern och Slovakien tillsammans med Bulgarien och Rumänien betraktas i EU som något slags B-lag vars ståndpunkter man inte behöver bry sig om, medan A-laget med franker och germaner drar upp riktlinjerna. Men på så vis är unionen inte konstruerad.

När Ungern i morgon går till val kan ett regeringsskifte mycket väl ske, det är så det fungerar i demokratier. Opinionsundersökningarna är emellertid inte tillförlitliga, utan pekar i olika riktningar beroende på huvudman. Vägt medelvärde indikerar att Magyar Péters parti Tisza kammar hem segern, men avgörandet står som alltid först på valdagen.

Dessvärre har valet präglats av påverkan utifrån, inte minst från EU-diktaturen själv, som håller inne omfattande medel under den implicita andemeningen att beloppen betalas ut om ungerska folket plockar bort Orbán. En lång rad företrädare för unionen har även uttalat sig om valet till Magyars fördel.

Men även om Orbán skulle förlora, kvarstår Ungerns många dilemman intakta. Magyar har att fortsatt förhålla sig till landets energisituation och närhet till Ryssland, och han kan inte heller trolla bort det sentiment som alltjämt präglar en majoritet av ungerska folket. Risken för nyval är påtaglig om Magyar skulle ta hem segern, i vart fall om han vill styra Ungern mot vänsterliberalt marionettskap och anta rollen som Bryssels lydiga redskap.

Tisza mot Fidesz.
Kategorier
Kultur Politik Religion USA

Dårkristet amerikanskt korståg

Donald Trump är inte direkt känd för att vara religiös, utan har egentligen bara gett läpparnas bekännelse till en kristendom han aldrig har omfattat. För att den forne demokratens parti är högerkristet till sin natur, och för att han måste anpassa sig därefter.

Men de figurer han har ställt an i sin regim är mer nitiska i sin religiösa övertygelse, inte minst krigsminister Pete Hegseth, som har frikyrkoradikal bakgrund likväl som erfarenhet från tidigare misslyckade amerikanska krig i Mellanöstern. På kroppen har han tatuerat in korsfararuttryck som «Deus vult» («gud» vill) tillsammans med bilder av det i Sverige förbjudna vapnet AR-15 samt annat krafs som i sig räcker för att ställa diagnos.

Här kan vi ana bakgrunden till det ofattbara amerikanska oprovocerade anfallet mot Iran, nämligen som en religiös övertygelse om överlägsenhet gentemot fienden i kombination med en fix idé om ett medeltida korståg som aldrig avslutades. Hegseth tror på samma sätt som en gång Dubya Bush och Tony Bläh att de har «gud» på sin sida.

Men i den krassa verkligheten förslår inte amerikansk teknisk överlägsenhet mot ett land som till fullo leds av religiösa dårar av Hegseths kaliber, ett ledargarnityr som inte har för avsikt att kompromissa utan väljer att kämpa till det bittra slutet. Inget land har för övrigt besegrats enbart genom luftanfall, utan det krävs alltid en markinvasion med stor trupp.

Varje gång USA har ställt till med en sådan invasion har det slutat i evighetskrig med slutligt tillbakadragande. Efter nitton år i Vietnam och tjugo år i Afghanistan, för att vara mer precis, och en konfilkt med Iran skulle ta i anspråk minst lika lång tid. Förmodligen inser även krigsveteranen Hegseth det, varför det ändå finns rationellt sekulärt förnuft någonstans i kommandokedjan.

Men faktum kvarstår att USA har gett sig in i en operation man inte kan vinna, och som enbart har försvagat dess anseende i världen. Folk frågar sig om Trump är rubbad eller till och med dement, men det är egentligen inte han som har kontroll över spakarna längre. Det är hela det amerikanska dårkabinettet som agerar samfällt.

I kontrast har vi i Kina en helt sekulär ledning bestående av ingenjörer med höggradigt rationellt tänkande, figurer som inte gör något överilat, utan först beräknar samtliga möjliga konsekvenser i sin riskanalys. Exempelvis avseende att befria Taiwan. Några tatureringar har de nog inte.

Om dessa två supermakter ställs mot varandra i envig, nämligen för att USA prompt vill bevara sin globala hegemoni, är det inte svårt att inse vem som kommer att avgå med segern. Men även utan sådan konflikt är det lätt att inse varför Kina just nu stärker sin mjuka makt världen över, inte så mycket av egen kraft som av de självmål den amerikanska skurkregimen åstadkommer närmast dagligen numera.

Till och med den svenska moderatregimens krigsminister Jonson framstår som närmast rationell i jämförelse med korsfarardåren Hegseth. Men å andra sidan vet vi inte heller vilka tatueringar Pålle har på sin korta, späda kropp, och än mindre vilka religiösa fantasier han omfattas av. Vi vill förmodligen inte veta.

USA:s krigsminister Peter Högsäth. Statsmannamässigt?
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Autokratiseringen fortskrider

Strömmer-regimen presenterade under dagen en ny straffreform, i elfte timmen innan valkampanjen drar i gång. Under hela mandatperioden har man släpat benen efter sig, och låtit politiken gå i långbänk i det korporativistiska remissväsendet. Men förslagen är alldeles för breda, och kommer med matematisk precision att främst tillämpas på en rad futtiga mändbrott och andra petitesser.

Exempelvis skärps straffen för «sexbrott», i vilket ingår sådant som sexköp. Sexköpspolisen Simons rotel kommer alltså att yttermera vidgas, varvid resurserna fortsatt går till att «bekämpa» ideologiska brott mot staten. Det är och har alltid varit polisens fokus, och det har inte ändrats under moderatjuntans regeringsinnehav.

Som av en händelse meddelades i dagarna att dissidenten och provokonstnären Dan Park åter döms till fängelse för åsiktsbrottet «hets mot folkgrupp», denna gång i inte mindre än sex månader. Det är därmed andra gången under moderatregimens mandatperiod som Park får skaka galler, med en sammantagen strafflängd som vida överskrider majoriteten av så kallade «gängkriminellas» facit – detta för att ha publicerat satir.

Regimens reformer sågades för övrigt längs med fotknölarna av Lagrådet, som har i uppgift att värna den i och för sig dysfunktionella konstitutionen mot juridiska missfoster. Men i det korporativistiska och folksuveräna Sverige har rådet bara en informell rådgivande funktion, och det är kutym att regimer oavsett kulör struntar i dess invändningar.

Sammantaget ser vi med denna bistra utveckling därför en fortsatt autokratisering av Sverige, i samma riktning mot diktatur som i Tyskland och Storbritannien. Särskilt allvarligt är att det är folket och dess åsikter man främst angriper, och att man fjärmar sig allt mer från mänskliga rättigheter kring yttrandefrihet, rättssäkerhet med mera.

Den i oändlighet utsträckta häktningstiden har varit en stående punkt i människorättsorganisationers kritik av svensk rättvisa, men med Strömmer-regimens «reformer» riskerar det instrumentet snarare att vidgas. Samtidigt föreslås fängelse som straff för barn tolv år gamla eller till och med yngre, i en klar fascistoid riktning av politiken.

Den inriktningen delas för övrigt av socialisterna, som kritiserar «reformen» för att vara ett «luftslott» som inte går att realisera förrän om ett decennium, samtidigt som man kräver hårdare straff för ekonomiska brott och barnpornografi. Det lär alltså inte bli bättre med Carvalho vid rodret, utan samma kollektivistiska smörja kommer att få fotfäste oavsett.

Bukt med den invandrarrelaterade gängkriminaliteten och den fortsatt höga migrationen får man förstås inte under sådana premisser och med sådana metoder, utan det kräver mer riktade och fokuserade insatser, och ett «paradigmskifte» på riktigt. Den föreslagna «reformen» är istället ett frontalangrepp på demokratin och mot folket, i vart fall i praktiken.

Regimen skärper på bred front snarare än att laserfokusera på grov gängkriminalitet.
Kategorier
Kina Kultur Teknik USA Vetenskap

Oimponerande Artemis

Regimkontrollerade statstelevisionen (S)(V)T har lika stort fokus på amerikanernas så kallade Artemis-program som på Klimat-Gretas Twitter-konto, det vill säga ett osunt för att inte säga patologiskt förhållande till händelsen, omfattande en märklig tillställning med fnittrande damer under själva uppskjutningen. Man har numera dagliga artiklar om den «historiska» händelsen.

Det ska ställas i kontrast till den futtiga och magra rapporteringen kring Kinas prestation att först landa en sond på månens bortre sida 2019 och därefter hämta hem prover från samma område 2024. Av det blev bara en notis, och verkligen ingen direktsändning – den fick man följa på tuben.

Intressant med statsmediernas rapportering av jänkarnas program är att man tydligen «bröt kontakten med jorden i 40 minuter», vilket låter som rena 1960-talet då man först rundade månen och då hamnade i radioskugga. Numera finns ju satellitsystemet Queqiao 2 ( 鹊桥二号) i jord-månesystemets L2-punkt, vilket medger direkt förbindelse med farkoster i sådan radioskugga.

Men tydligen får amerikanerna inte låna kinesernas system, vilket ju kan bero på att Nasa helt enkelt inte får samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, enligt Wolf amendment från 2011. Detta för att kinesernas rymdprogram har militära kopplingar, till skillnad från det amerikanska… eh… ja, ni förstår ju själva logiken i detta.

Statsmediernas besynnerliga fokus på USA:s program och motsvarande nedtoning av det kinesiska illustrerar samtidigt den bias som präglar denna skattefinansierade statliga mediejätte, en partiskhet som även kommer till uttryck i det övriga utbudet och i nyhetsrapporteringen, där man mer tar parti mot Iran än det USA som oprovocerat initierade detta illegala krig. Vad heter Washingtons gubbe i statstevehuset?

Själva programmet så. Det är ju bra att jänkarna nu kammar ägget och kommer in i matchen, efter en rad förseningar och misslyckanden. I den mån det pågår en ny «rymdkapplöpning» är det nog mest i USA:s fantasi, men under alla omständigheter lär man inte vinna dragkampen mot Kina, i vart fall inte utan motsvarande satellitsystem.

Innan man ens kan försöka landsätta människor på månens bortre sida, måste man nämligen upprepa Kinas bravad att landa en obemannad farkost, ett företag som är avsevärt svårare än att bara forsla människor runt himlakroppen. Särskilt i radioskugga, eftersom det då blir en autonom tillställning utan kontroll från Houston.

Om Artemis kraschlandar på månen får vi alltså inte veta detta, och inte heller kommer spektaklet att kunna följas i direktsänd teve. Eftersom amerikanerna alltså inte har någon metod att kommunicera så länge man befinner sig i radioskugga. Det imponerar inte särskilt.

Kinas fördel: satellitsystemet Queqiao 1 och 2.