Kategorier
Kina Politik Taiwan Teknik USA

Kinesisk Mata Hari eller ny ballongfadäs?

Det där med honungsfällor är läckert klickbete för kommersmedierna, men det är ofta si och så med substansen i anklagelserna. I fallet med Nvidias VD «Jensen» Huang Rensun (黄仁勋) och dennes affär med «Alice» Huang Le (黄乐) vet man helt enkelt inte, utan slänger ut misstankarna offentligt utan egentlig grund.

Om Huang Le vet vi att hon har en framskjuten position vid Megaspeed, ett AI-företag i Singapore. Företaget råkar ha ett avtal med Nvidia om större volymer av grafikkort, men hur och var de används är inte fastställt och går inte heller att undersöka.

«Risken» ur amerikansk synvinkel är att korten finner sin väg till Kina, i strid med de «sanktioner» som den amerikanska skurkstaten har upprättat gentemot landet, men det är då bara en av ett flertal vägar på vilka Kina erhåller de grafikkort man behöver. Man har nog aldrig närt tanken om ett vattentätt embargo.

Därutöver har man emellertid låtit framhålla att Huang Le är en particell som har infiltrerat Huang för att befinna sig i hans närhet och kunna påverka hans beslutsfattande, inte minst då han har US-presidentens öra. Det är i linje med den paranoida amerikanska tanken att varje kinesisk medborgare egentligen är en sådan cell, redo att när som helst aktiveras.

Exempelvis förföljde USA i sitt China initiative kinesiska studenter och forskare i USA så till den grad att dessa valde att istället återvända till Kina, där de nu är verksamma i att leda landet mot dominans i AI-kapplöpningen. Så kan man också såga av den gren man sitter på, och det är inte första gången USA agerar i strid med sitt egenintresse.

Kinesiska Tiktok – en västerländsk variant av Douyin (抖音) – anklagades som bekant för att vara kinesiska statens spioninstrument, och under utfrågningen av företagets VD Zhou Shouzi (周受资) i kongressförhör upprepades till leda frågan huruvida Zhou var medlem av Kinas kommunistparti och således potentiellt bunden till partiets intressen. Han fick upprepa lika många gånger att han är från Singapore, ett USA-allierat land.

Den amerikanska paranojan nådde extrema höjder för några år sedan, då en kinesisk väderballong på vift över USA tolkades som en «spionballong» i syfte att kartlägga amerikanska intressen. Detta i en tid då satelliter är kapabla att ta högupplösta foton var som helst på jorden, och då drönare kan användas på backen för att mer noggrant undersöka objekt av intresse. Det amerikanska psykbrytet fick den gången sin makabra upplösning i att ett stycke F-22 skickades upp för att plocka ned ballongen.

Historien med Huang Le liknar mest av allt denna ballongincident, då man ser saker som inte har med verkligheten att göra, utan är ett spratt av den egna paranoida fantasin. Huang Le lockas som alla kvinnor av makt, pengar och inflytande, och råkade få in en fot i Huang Rensuns liv. Det går inte att placera sådana personer, och skulle man ändå göra det är Huang Les kvalifikationer inte tillräckliga – hon ser bra ut, men har inte riktigt den klass som skulle krävas för ett sådant uppdrag.

Det är inte heller så att Kina saknar spioner, utan man har (likt USA) tvärtom gott om dem, förmodligen även med inslag av Mata Hari-liknande honungsfällor. Men de används inte på det viset, utan har andra operationella mål och metoder.

Huang Rensun är inte heller så dum i huvudet att han låter munlädret gå för att impa på en brud, och hans manicker är inte så beskaffade att de kan röja något som skulle skada företaget (eller den «nationella säkerheten»). Vill han ha läcker kinesisk pussy kan han skaffa det på annat vis, utan att gå till överdrift i att skryta – det är vad makt och pengar öppnar upp för.

Den egentliga storyn rör Huang Rensun personligen, hur han har kvaddat sin egen familj på klassiskt vis med en otrohetsaffär och därmed äventyrat sin egen fortsatta karriär samt inte minst företagets framtid. Nvidia lever ändå på lånad tid, då företaget egentligen handlar med virtuella produkter, medan den egentliga hårdvaran tillverkas på Taiwan – det är ett våldsamt övervärderat företag.

Kategorier
Kultur Politik

Jag ska bli kurd

Om kurder kan bli svenskar, så kan väl svenskar bli kurder? Eller judar? Eller torndedalingar? Eller japaner? Eller gäller olika regler för svenskar än andra folkslag? Och varför är det i så fall så?

Men svenskar kan inte bli kurder, eftersom kurder per definition är en etnisk identitet, en nedärvd egenskap som inte kan förvärvas. För att bli kurd krävs således att man föds in i denna etniska gemenskap.

Kurderna är till skillnad från de flesta andra folkslag i «Kurdistan» ett indoeuropeiskt folkslag, det vill säga av samma ursprung som svenskar, fransmän och ryssar. Det tyder på att de är nomader som har vandrat in i Mellanöstern, som domineras av araber, som inte är indoeuropéer.

Kurderna har likt judarna en vision om att upprätta en etnisk nationalstat, ett «Kurdistan», på denna ockuperade yta, och nöjer sig alltså inte med att vara türkar, irakier eller syrier. Varför kan man inte bara vara en türk i mängden, och varför är det så viktigt att bevara den kurdiska särarten?

Frågan är retorisk, och du förstår givetvis vad som följer, nämligen motsvarande resonemang kring svenskheten. Den förhärskande uppfattningen i det vänsterliberala etablissemanget är nämligen att alla i Sverige är svenskar, även om vissa även kan ha ett annat ursprung, som kurder eller judar.

Den som tänker i termer av att det även finns en svensk etnicitet är emellertid per definition rasist, enligt den rådande normen, en tankefigur som understöds även av kurder som arbetar för en kurdisk etnostat. Det blir inte mer syntax error än så.

Man kan alltså inte på en och samma gång förorda eller understödja etnostater som «Israel» eller «Kurdistan» och förneka att det finns en svensk (skandinavisk) etnicitet given av genetik och kultur, och då inte heller förvägra denna etnicitet att själv råda över sitt land.

Den springande punkten är förstås vad denna etnicitet då ska betyda i termer av en nationalstat, för själva tanken kring en etnostat likt «Israel», «Kurdistan» eller för den delen Hitler-Tyskland förskräcker. En etnicitet kan inte ha några fördelar gentemot andra, utan medborgarskapet måste vara likvärdigt.

Saken kokar ned till volymen på den invandrade skaran, det vill säga att den svenska (skandinaviska) etniciteten förblir i klar majoritet för att bibevara denna ordning. Alternativet är nämligen att den svenska etniciteten med förkrossande matematisk precision försvinner med tiden.

Vi kan alltså godta kurdernas och judarnas krav om att arbeta för att bevara sin särart, till och med upprätta en stat baserad på denna särart, men med villkoret att staten i fråga inte får eller kan vara en renodlad etnostat där majoritetsetniciteten har privilegier (det har den i «Israel»).

Samma sak gäller då Sverige, som alltid har varit, är och alltid kommer att vara ett land öppet för invandring och impulser utifrån, under den tämligen traditionella hållningen att de etniska svenskarna förblir i majoritet. Det är vad «debatten» i och kring Sverigedemokraterna och svenskhet kokar ned till, och det finns egentligen bara en rationell lösning på problematiken.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Skrota nyckelhålet

Livsmedelsverket vill uppdatera «nyckelhålsmärkningen» med högre krav på lägre salthalt, och därtill upphöja påbuden till EU-norm. Detta för att reducera kardiovaskulära sjukdomar, då högt blodtryck kan orsaka hjärtinfarkt och stroke. Naturligtvis en beundransvärd ambition, men metoden är förlegad, felaktig och direkt farlig.

Man slänger sig dessutom med begreppet «salt» slentrianmässigt, utan att närmare redogöra för saltets komposition. I pressmeddelandet nämner man visserligen natrium, men utelämnar samtidigt andra salter som är av betydelse för hälsan, som magnesiumsulfat och kaliumklorid.

Minskar man mängden «salt» ytterligare åstadkommer man elektrolytisk obalans, som kan resultera i kramper, störd signalfunktion och kardiovaskulära åkommor. Vi behöver nämligen inte mindre än 3500 milligram kalium per dag för fullgod hälsa, eller motsvarande sju gram kaliumklorid – det är sju gram salt bara från behovet av kalium.

Ytterligare tre gram erhålls från natriumklorid, och ett gram från magnesiumsulfat, det vill säga ett minimum om elva gram salt per dag. Det är dubbelt så mycket som Livsmedelsverkets «rekommendationer» anger som maxgräns.

Nutilldags har man börjat lägga den här bisarra saltreduktionen bakom sig, och fokuserar istället på saltbalans. «Man» är WHO, eller Världshälsoorganisationen, om någon undrar. Samt förstås det medicinska samfundet i stort.

Det är inte någon nyhet att natrium höjer det osmotiska trycket, medan kalium har den motsatta effekten. Högt blodtryck i sig orsakas inte av salt överhuvudtaget, men när man väl har åkomman är förhöjda halter av natrium skadliga. Botemedel? Kaliumklorid. Så länge man kompenserar med kaliumklorid och magnesiumsulfat, behöver man således inte tänka på halten av natrium, eftersom effekterna tar ut varandra.

Därmed har vi också lösningen på livsmedelsoligarkernas överanvändning av simpelt bordssalt (ultraprocessat salt, ren natriumklorid), och en lämplig märkning för sunda livsmedel. En sådan märkning kan inte och ska inte ta fasta på enbart natriumhalten, utan saltbalansen i stort.

Samtidigt måste incitament ges till livsmedelsindustrin att verkligen efterleva kraven, varvid skatteinstrumentet är ett lämpligt verktyg. Ta ut en krona i straffskatt för varje gram ren natriumklorid, varje gram linolsyra, varje gram tillsatt vegetabiliskt fett, varje gram tillsatt socker (oavsett form och namn) samt varje gram extraherat naturligt fett.

En ny sådan hälsomärkning skulle således premiera vissa produkter, men samtidigt krävs nog en form av dödskallemärkning för alla former av ultraprocessade livsmedel, som bakelser, färdigrätter, matoljor som rapsolja, chips, godis, flingor, juice, energidrycker med mera, för att ytterligare ge incitament till konsumenter att välja naturliga livsmedel och laga maten själv från äkta råvaror.

I den mån färdigrätter erbjuds, ska de vara helt fria från tillsatser och ultraprocess för att komma i fråga för hälsomärkning och skattebefrielse. Det är inte svårt för industrin att åstadkomma detta, men det krävs tvång i form av ekonomiska styrmedel och annan form av lagstiftning.

Problemet är bara att lagstiftarna (Riksdagen) inte förstår problemet, och inte har något intresse av att komma till rätta med välfärdssjukdomar och den enorma kostnad dessa medför. Inte undra på det, när inte heller statens myndigheter för ändamålet har rätt fokus, utan sitter fast i lastgamla paradigm och samtidigt har «klimatet» som övergripande dogm.

Livsmedelsoligarkerna har fri lejd att göra dig sjuk för pengar.
Kategorier
Politik

Sjuk politisk cirkus fortsätter

Nationalistledare Åkesson gjorde det rationella valet att gå i opposition och därmed frigöra Tidö-regimen för upptag av agrarerna i Centerpartiet. Rationellt, för att alternativet med en vänsterkommunistisk regim skulle reversera den politik som förts under den senaste mandatperioden.

Centerkärringen svarade omedelbart genom att plötsligt öppna upp för en sådan lösning, men vill först fortsätta med sina trotsåldersfasoner genom att begära att de båda statsministerkandidaterna presenterar ett «paket» som Centerpedofilerna kan godta, och som minimerar «ytterkanternas» inflytande.

Men detta ändrar ingenting i sak, eftersom mandatförhållandena är som de är. För att få igenom borgerlig politik kommer Tidö att bli beroende av SD-nationalisterna, och omvänt måste en rödgrön ministär konsultera VPK för att få igenom sin.

SD-sionisternas ledare har just gett Thand exakt det hon vill ha, medan kommunisterna på den rödgröna sidan har som oomkullrunkeligt krav att ingå i en ministär. Därmed är valet redan gjort i praktiken, eftersom Centern trots allt nog inte vill ha nyval, speciellt inte när andra partier så generöst dyrkar upp låset.

Det vi ser nu är alltså en form av politisk teater för att motivera Centerpartiets kommande avhopp från den rödgrönrosa sidan, ty det hade sett tämligen löjligt ut att omedelbart hoppa i Kristerssons famn. Thand vill hålla på sig och låtsas vara «hard to get», men i princip har hon redan trosorna nere.

Därmed kommer en kristborgerlig minoritetsregim med nationalisterna som stödhjul att ratta den rostiga gamla kärran vi kallar Sverige för kommande fyra år, och det kommer inte att bli lika friktionsfritt som under föregående mandatperiod. Emellanåt kommer nämligen såväl SD com C att rösta med oppositionen, vilket kommer att orsaka en del tandagnissel. Men dock inget som kommer att orsaka nyval.

Kristborgarna M-KD-FP-C får regera i minoritet, med nationalisterna som stödhjul och vänsterkommunisterna som opposition. En inte helt stabil konfiguration.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Porrfilmande kommunchef tillgång

Vänsterkommunistiska statstelevisionen idkar åter radikalfeministisk statsmoralism, denna gång genom att «granska» en kommunchefs tidigare förehavanden i kulturbranschen. Det rör sig om Jokkmokks gemenskap, där en snubbe för några år sedan medverkade i pornografisk framställning i filmens medium, och för detta nu får schavottera genom att sparkas som kommunchef.

«Orsaken» sägs vara att killen kan falla offer för «utpressning» av «främmande makt» (läs Ryssland), men givet att regimteve redan har avslöjat saken faller det argumentet så att säga pladask. Även om statsmedierna inte hade «granskat» mannens förehavanden, är sådant inget som kan utnyttjas av vare sig främmande eller inhemsk makt – möjligen med undantag av Skatteverket, som i sin statsfeministiska överideologi angriper allt som andas minsta erotik i kombination med pengar.

Nej, man kan inte diskutera «det moraliska i att medverka i eller ha producerat porrfilm och samtidigt vara högsta tjänsteman i en kommun», eftersom det är en strikt laglig verksamhet. Det är en frihet som står alla till buds, och man kan så att säga inte straffas inofficiellt av en skara vänsterkommunistiska kadrer som driver ett privat statsfeministiskt korståg mot porren.

Tvärtom är en porrfilmande kommunchef en tillgång, eftersom det då rör sig om en person från verkligheten snarare än en politisk påläggskalv eller akademisk streber som aldrig har haft ett riktigt jobb. Det är sådana politiker från verkligheten som kan vidga våra få kvarvarande friheter istället för att som de vänsterkommunistiska krafterna ständigt inskränka dem.

Det är bara dessa friheter som skiljer oss från totalitära krafter som den ryska, och det är där den verkliga motståndskraften ligger, att vi kan göra saker som de inte tillåts göra. Så har det varit ända sedan kalla kriget, och det var jeans och rockmusik som småningom bröt ned sovjetimperiet.

Numera är det emellertid snart tvärtom, då våra friheter inskränks i allt snabbare tempo, samtidigt som de möjliggörs i österled i allt större utsträckning. Hela Europa liknar numera en vänsterkommunistisk diktatur, där man hämtas i gryningsräder för att ha yppat något «olämpligt» om politiker eller andra.

Denna ordning måste brytas, och en bra början kunde vara att lägga ned vänsterkommunistiska statsmedier, som inte bidrar till att främja frihet, utan snarare underminerar våra friheter och går auktoritära förbudskrafter till mötes.

Filmen som sådan är komplett värdelös, en amerikansk kliché på porrfilm, snarast mansförnedrande. Men det är inte på kvaliteten saken hänger, utan principen.