Kategorier
Asien Politik USA

Gott krig!

Den amerikanska dårregimen under Trump tillsammans med den judiska folkmördarstaten återupptar plötsligt fientliga handlingar gentemot Iran, varvid den så kallade vapenvilan är ett minne blott. Problemet är att absolut ingen förstår de skeenden som nu är i görningen, vilket bäddar för ännu en evig konflikt.

Tehran hade redan tillförsäkrat sig goda villkor under det samförståndsavtal som skrevs, och möjligen är det så att den efterblivne Donald i efterhand insåg att han kammade absolut noll med sitt spontana Blitzkrieg mot perserna. Som kompensation har han därmed fått för sig att likt vitryska maffian ta ut beskyddaravgifter om tjugo procent av fartyg som passerar Hormuzsundet, även om USA alltså inte tillnärmelsevis kontrollerar detta.

Men det dröjde inte länge innan han ändrade sig även på denna punkt, och nu istället förfäktar något slags investeringsavtal med Irans grannländer i Mellanöstern. Vad det nu har med saken att göra, eftersom det förefaller vara helt skilt från konflikten i övrigt.

För att kunna genomföra en dylik tullregim i sundet måste Washington först ta kontroll över det, vilket skulle fordra omfattande marktrupper och andra militära insatser, alltså ett fullskaligt krig med Iran. Det är ett äventyr «fredspresidenten» inte verkar bekväm med, eftersom risken är stor att man då blir fast med denna stora militärapparat för lång tid framåt, ty i samma ögonblick man lämnar, står andra krafter redo att återta sundet.

Det är alltså Tehran som ytterst kontrollerar sundet, även om andra parter också kan bidra till att hålla det stängt. Frågan är dock till villen nytta, eftersom det nog inte är Iran som lider mest av en sådan mekanism, utan länder som är beroende av transporter av olja och andra varor, främst nationer i Sydöstasien och Afrika.

US-presidentens val är således att i sinom tid återgå till det avtal man redan har kommit överens om, eller att yttermera trampa runt i den koblaffa han har råkat fastna i. Ju mer han stampar i detta gödsel, desto mer nöter han ut det som är kvar av Washingtons anseende i världen, och desto mer försvagar han USA på världsscenen.

Det är i så måtto ett gott krig, eftersom denna försvagning av det skurkaktiga amerikanska imperiet är exakt vad världen behöver, på det att en polycentrisk ordning kan etablera sig allt fastare. I Zhongnanhai skålar man förmodligen med ett leende på läpparna över det man nu bevittnar, detta märkliga amerikanska diplomatiska självmord.

Samtidigt visar sig USA vara så militärt impotent att man avhänder sig den egna avskräckningsförmågan. Xi Jinping har därmed fritt fram att befria Taiwan och avsätta det gröna terrorväldet på ön, utan att frukta någon svårare inblandning från jänkarnas sida. Den spontana bedömningen är att Trump inte kommer att engagera sig i en sådan konflikt.

Kategorier
Europa Politik

Moderat miljötalibanism

Efter fyra år under moderat vanstyre är det socialistiska folkhemmet med systembolag, statsteve och hela faderullan inte bara intakt, utan även vidgat med ytterligare tillägg till hetslagstiftningen och sexköpslagen. Moderatregimen har infört statliga sanningar under straffansvar, samtidigt som sexköp numera tycks kunna ske «digitalt» på Onlyfans.

Men även på den lokala arenan händer saker i samma vänsterkommunistiska färdriktning. För några år sedan hade vi i grannskapet en enda soptunna, som regelbundet tömdes en gång i veckan. Den ersattes småningom med tre kärl, där ett var avsett för tidningar, ett annat för matavfall medelst papperspåsar som man skulle hämta själv i närmaste butik (ingen gjorde det), samt ett tredje för andra sopor.

Det där med tidningar är intressant, eftersom ingen numera läser sådana i pappersformat. Ändå har man generöst med sopplats för just tidningar, vilket tyder på att upphovsmakarna till denna regim lever i en fiktiv och planerad verklighet som avviker från das ding an Sich.

Visserligen distribuerar man skattefinansierade gratistidningar till brevlådorna, meningslösa alster som ingen läser utan som går rakt ned i bingen eller möjligen kaminen för uppvärmning om vintern (om kaminer fortfarande kommer att vara tillåtna, vill säga). Men inte ens med sådant och annat gratismaterial fylls den avsedda platsen för tidningar ut. Det enklaste är att 1) sluta distribuera skit för skattepengar, och 2) ge plats för verkliga sopor.

Sedan någon månad gäller till yttermera visso en helt ny ordning med två kärl med fyrfack, det vill säga sammanlagt åtta fack som man ska distribuera sina sopor i. Tidningarna är kvar, och metallförpackningar får lika mycket plats. Därefter ska man sortera matavfall, pappersförpackningar, plastförpackningar, glasförpackningar fördelat på färgade och ofärgade samt restavfall, där den sista posten har fått alldeles för litet utrymme.

Det blev man snart varse på kommunkontoret, varför de två kärlen raskt blev åtta, eller två för varje hus. Förvisso är det utmärkt att man har tunnorna alldeles utanför dörren, så att det blir någorlunda enkelt att uppfylla denna miljötalibanism, men de extra kostnaderna kommer småningom att läggas på dem som är tvungna att upprätthålla denna moderata nyordning.

Lagen om «fastighetsnära insamling» gäller sedan 2024 och måste vara uppfylld senast 2027, enligt något EU-direktiv. Men i direktivet står knappast detaljerade föreskrifter om hur det ska uppfyllas, utan sådant lämnas till lokala myndigheter och den politiska apparaten att besluta om, och Sverige vill som vanligt vara «bäst i klassen» och därmed ta i av bara helvete.

Bättre för miljön blir det emellertid inte, eftersom tömningen nu sker varannan vecka för ena kärlet, och bara var fjärde vecka för det andra, nämligen det som innehåller plastförpackningar som stinker av rutten fisk, ruttet kött, rutten filmjölk och annat som har ursprung i plastinpackning. Hela grannskapet luktar numera som en sopstation, samtidigt som flugor och andra kryp förekommer i veritabla svärmar runt dessa objekt.

På företagen runtomkring finns ingen motsvarande ordning, utan där samlas allt som vanligt i restavfall som slängs i en container, Man kan misstänka att även hushållens sopor slutligen tar den vägen, det vill säga buntas samman i en enda klump i någon avfallshanteringsstation i Indien, där det förbränns på gängse vis efter att ha sålts.

Det är så all sopsortering har hanterats innan, och det finns inget som tyder på någon ändring härvidlag. Moderatregimens miljötalibanism är således mest ägnad att utgöra godhetssignalering, men har ungefär samma praktiska värde som att försöka utrota lupiner och andra invasiva arter, det vill säga noll och intet.

En moderat reform som mest är skräp.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Välkomna de kinesiska överherrarna!

Volkswagen har Kina att tacka för decennier av lukrativa marknadsfördelar, där den kinesiska marknaden har stått för miljontals producerade bilar årligen. Ett resultat av att Volkswagen som första bilfabrikör öppnade filial i Shanghai under 1980-talet, då Kina just hade öppnat upp under Deng Xiaopings statskapitalistiska marknadsreformer.

Kina har lika mycket att tacka Volkswagen för att man visade vägen för den inhemska bilindustrin, genom tekniköverföring, joint venture-avtal och utbildning av kinesiska arbetare. Sådana joint venture-strukturer med Volkswagen och andra är vad som en gång fick Japan och Korea att blomstra tekniskt och ekonomiskt, och vi ser exakt samma sak hända i Kina.

Det är ett rättvist utbyte, där en tillverkare får åtkomst till billig produktionskraft, pålitliga villkor under en stabil politisk regim samt inte minst en enorm marknad. Under många år präglades den kinesiska stadsmiljön av miljontals Volkswagen Santana i form av taxibilar, men i takt med att den en gång utfattiga kinesiska befolkningen transformerades till välbärgad medelklass har den bilden förändrats påtagligt.

Numera har den tyska överkapaciteten av bilar nått en smärtgräns, och självaste Volkswagen är sedan länge i kris. Frågan är inte om hundratusentals arbeten kommer att försvinna i Tyskland eller om fabriker kommer att läggas ned, utan huruvida Volkswagen småningom blir uppköpt av kinesiska intressenter.

Den första elektrostaten – Kina – är nämligen numera överlägsen i att producera bilar, och det är istället tyska ingenjörer som vallfärdar till Kina för att lära om batteriteknik och annat, där Europa ligger långt efter. Samtidigt pratar självaste Bryssel om en omvänd ordning, där europeiska företag ingår joint venture-avtal i Europa med kinesiska intressenter, just för att komma i åtnjutande av kinesisk teknik.

Men av det lär nog inte bli något, utan det handlar istället om rena uppköp av europeiska krisföretag. Alternativet är just nedläggning och massarbetslöshet, en mardröm för politiker i demokratier, varför man inte har så mycket annat val än att välkomna de nya kinesiska överherrarna.

Det är också den naturliga följden av EU:s märkliga merkantilism, där man har infört kraftiga tullar gentemot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina samtidigt som man vill «ställa om» till grön teknik i rekordfart. Förhoppningen har varit att man genom att stödja omoderna och tokdyra europeiska bilar ska kunna fortsätta stå pall i konkurrensen, men det enda man åstadkommer med sådan vaddering av det egna näringslivet är säker företagsdöd – det är detta vi ser med Folkvagnen.

Det hjälper inte heller att Europa har en energikris till följd av fullständigt hjärndöda beslut att lägga ned kärnkraft i Tyskland, Sverige med många fler länder, och inte heller att man inte längre har den ryska gasen utan istället har borrat sig fast i en meningslös konflikt i Ukraïna.

Allt mer kinesiskt ägande i Europa är den helt givna följden av denna utveckling, och vi har gubevars erfarenhet av detta i Sverige, där Volvo sedan länge ägs av kinesiska Jili (吉利). Det lokala bladet och dess kusin i huvudstaden hötter med jämna mellanrum med fingret och varnar för negativa konsekvenser av kinesiskt inflytande, men de presenterar förstås aldrig några konstruktiva alternativ.

Effekterna av kinesiskt ägande blir knappast värre än under tidigare amerikansk dominans, då Kina inte riktigt har samma politiska ambitioner som Washington. Däremot är det givetvis så att Kina har och kommer att ha inflytande i proportion till sin ekonomiska storlek, och det kan aldrig vara något fel i det.

Det är detta som brukar kallas mjuk makt, det vill säga förmågan att utöva inflytande genom rationella argument och övertalning, till skillnad från hård makt i form av sanktioner, embargon, exportkontroll och andra metoder som allt flitigare nyttjas av USA och ett allt mer trängt Europa.

I regelbundna mätningar av sådan mjuk makt hamnar typiskt Kina och de två andra östasiatiska drakarna Japan och Sydkorea i det yttersta toppskiktet, tillsammans med USA och några andra västerländska länder, och det är nu bara en tidsfråga innan Kina kniper förstaplatsen framför det dalande USA.

Mjuk makt.

Många tänker sig kanske att mjuk makt mer är K-pop och dylika kulturella faktorer, men det är ett vidare begrepp som innefattar tekniskt avancemang, akademisk framgång, företagsamhet, diplomati och mycket annat. Givet att Kina numera kraftigt dominerar patentligan och den vetenskapliga forskningen samt är den ledande teknikmakten, är det alltså tämligen givet att man befinner sig i den absoluta toppen, trots att man inte har samma kulturella cool-faktor som Japan och Korea.

Detta är samtidigt en ordning som länge har varit i görningen, och vi är ganska många som har förutspått det vidare skeendet i bredare termer. Europa gör sitt bästa för att bromsa och fördröja förloppet, men det kommer förstås inte att röna framgång. Europa måste istället acceptera verkligheten som den är och börja gasa för att komma ikapp. Ett första steg är alltså att välkomna de nya kinesiska överherrarna, så tar vi det därifrån.

Typisk stadsmiljö i Kina för 15–20 år sedan, med VW Santana som dominerande bilmärke, framförallt i taxiflottan. Europa får nog börja vänja sig vid tanken att den europeiska stadsbilden på motsvarande vis kommer att präglas av kinesiska elbilar.
Kategorier
Kultur Matematik

Miljarder procents vinst

Ständiga experiment pågår kring strategier för Oddset och andra spelformer, och i en ny plan fastnade jag för Kelly-kriterium för relativt låga odds i intervallet 1.35–1.70. Detta efter en analys av tidigare utfall, varvid den måttligare utvecklingen på sikt ger bättre resultat än en mer volatil med högre odds.

Med en sådan strategi skulle man göra bortåt 6 000 % eller sextio gånger pengarna under ett års tid, vilket många menar inte är möjligt. Faktum är att den allmänna uppfattningen är att man förr eller senare förlorar, och att det inte är möjligt att knäcka spelbolagen.

Det kanske det inte är, nämligen om man blir «limiterad» av sagda bolag, som inte erbjuder justa spelformer utan mer liknar kriminella nätverk. Men undantaget den faktorn är det enligt mitt – och mängder av professionella spelares –  förmenande fullt möjligt att tjäna ganska bra pengar på oddsspel, med en avkastning som är betydligt högre än för aktier och andra papper, även om spelformen är behäftad med en större risk.

Ett flertal tusen datapunkter är tillräckligt för att slå fast sambandet, nämligen om man har en strategi och följer den till punkt och pricka. Det är de stora talens lag som då gör sig gällande, och det är svårt att se att utvecklingen plötsligt skulle vända riktning. Vad skulle orsaken till det vara?

Nå, det innevarande experimentet kolliderar emellertid med världsmästerskapen i fotboll, vilket inte hade behövt betyda så mycket om bolagen hade erbjudit lägre divisionsspel i högre utsträckning. Dessvärre har det varit ont av den varan, varför antalet matcher har sjunkit drastiskt under VM-äventyren i Nordamerika.

Men då kan man förstås spela på VM, och därmed avvika från det gängse protokollet med högre insatser och andra oddsintervall. Tesen här är att 1) lagen är helt motiverade att ta sig vidare, till skillnad från i mången annan cup; 2) skrällar sker alltid i gruppspelet; 3) skrällar är mindre vanliga i slutspelet, där favoriterna håller i större utsträckning än eljest, eftersom man måste ta sig vidare.

Eftersom mitt spel enligt Kelly-kriterium ändå är inriktat på favoriter på hemmaplan, är spel på slutspelet i VM en rimlig ansats att inkorporera i strategin. Och det har visat sig vara en kassako, med närmare tio gånger pengarna i retur så här långt.

Faktum är att utvecklingen är så brant, att om den skulle fortsätta i samma tempo, så skulle utvecklingen över helåret landa på 18 000 000 000 %, eller arton miljarder procent med ord. Det är 180 miljoner gånger pengarna det, naturligtvis helt omöjligt att infria.

Istället bekräftar utvecklingen de inledanden antagandena, nämligen att VM-slutspel är tämligen säkert att spela på. När mästerskapen väl är över återfår utvecklingen sin mer flacka karaktär med fler förluster insprängda, och med insatser som sträcker sig till högst en procent av den sammanlagda kassan, eller upp till tre procent vid vissa synnerligen lovande matcher.

I det längre loppet blir det då ett litet uppåthack i kurvan över utvecklingen, en knöl som med tiden nöts ned allt mer och småningom försvinner. Men det är ändå en tidig boost, som tar upp utvecklingen ganska rejält, nämligen till 1 400 % över sju och en halv veckor. Kan du matcha det?

Våldsam utveckling på oddset.
Kategorier
Europa Kina Liberalism USA

Självklart ryskt deltagande i OS

Den amerikanska skurkregimen invaderade Irak 2003, under den falska förevändningen att Saddam Hussein förfogade över «massförstörelsevapen». «Beviset» för detta utgjordes av en påse tvättpulver, som försvarsminister Colin Powell höll upp inför FN. Men oaktat detta deltog den amerikanska skurkregimen i olympiska spel 2004 i Aten, 2006 i Torino, 2008 i Beijing, 2010 i Vancouver, 2012 i London, 2014 i Sotji, 2016 i Rio, 2018 i Pyeongchang, 2020 i Tokyo, 2022 i Beijing, 2024 i Paris och 2026 i Cortina.

Och trots att den amerikanska skurkregimen bara känner åtta år av fred under sin tvåhundrafemtio år långa bana finns inte ett enda exempel på bojkott av denna ständigt aggressiva makt, som senast fick för sig att i strid mot folkrätten anfalla Iran och likvidera hela dess ledargarnityr. Otaliga är engagemangen i statskupper och invasioner i syfte att åstadkomma regimskifte, och oräkneliga är de flagranta brotten mot mänskliga rättigheter, som i de tjugo år långa konflikterna i Vietnam och Afghanistan.

Men för såväl Ryssland som Belarus – som inte är stridande part – anses skärmytslingarna i Ukraïna utgöra skäl nog för att bannlysa de båda länderna från den olympiska rörelsen. I den mån man kan tala om en «regelbaserad världsordning» har man uppenbart helt skilda regler för USA och många andra länder, inklusive Ryssland.

Man kan erinra sig att de olympiska spelen i Moskva 1980 bojkottades av större delen av Västvärlden, till följd av att Sovjetunionen hade skickat trupp till Afghanistan i syfte att bistå den legitima regimen mot talibanska rebeller. De senare kallades «frihetshjältar» av Ronnie Reagan, vars USA finansierade uppbyggnaden och beväpningen av al-Qaida med flera milisgrupper i syfte att kontra ryssarna under kalla kriget.

Tjugo år senare skulle det stå USA dyrt, då Osama bin Laden vräkte tvillingtornen i New York över ända samt ställde till med så mycken skada att USA under hämndlystnad invaderade Afghanistan för att störta talibanregimen, det vill säga de «frihetshjältar» som hade slagits mot de ryska styrkorna. Sedermera intog man även Irak, vilket släppte lös terrorismen på allvar världen över.

På köpet fick Europa småningom en flyktingkris som permanent förstörde kontinenten och förpassade Europa från eliten. Se där resultatat av hög svansföring och inbillad moralisk överlägsenhet!

Men den svansföringen finns dessvärre alltjämt kvar när man inte minst från svensk sida «beklagar» att internationella olympiska kommittén nu häver den ryska bannlysningen. Ryska idrottare är åter välkomna att delta i OS från och med 2028 i Los Angeles, alltså på samma sätt som USA fick delta i 2004 i Aten, 2006 i Torino, 2008 i Beijing, 2010 i Vancouver, 2012 i London, 2014 i Sotji, 2016 i Rio, 2018 i Pyeongchang, 2020 i Tokyo, 2022 i Beijing, 2024 i Paris och 2026 i Cortina, trots «fullskaliga» invasioner av länder utan någon som helst förankring i folkrätten, och trots omfattande tortyr och andra brott mot mänskligheten.

Så länge man kan godta detta och i samma andetag kräva att Ryssland bojkottas, är man inget annat än en hycklare, så som samtliga medlemmar i den svenska olympiska kommittén, som den amerikanske stavhopparen Armand Duplantis, och förstås som samtliga svenska stats- och kommersmedier, som inte känner begreppen objektivitet eller konsekvensneutralitet.

Det är helt rätt att Ryssland får delta i OS och andra internationella mästerskap, dels för att idrotten är och ska vara skild från politikens smutsiga sfär, dels för att idrotten är en arena för kontakt och utbyten just då det råder internationell kris. Det har alltid varit så, sedan de första olympiska spelen i det klassiska Grekland – det var själva tanken, att ständigt stridande stater skulle samlas för en stunds fredlig idrottsutövning.

Den tanken lever emellertid inte i det svårt ukraïnapsykotiska etablissemanget i Väst, som tvärtom nyttjar OS som ännu ett vapen mot Ryssland, och därmed som resultat gör olympiska spelen allt mer urvattnade och meningslösa. Om inte de bästa får delta, vad är då en medalj egentligen värd?

«Freedom fighters» ur Mujaheddin besöker Washington.