Vänsterkommunisterna i det rödgröna socialistblocket anser samfällt att det föreligger en så kallad «klimatkris», och att det är så bråttom att agera för att åtgärda denna. Helst skulle det ha skett i går, men under alla omständigheter har vi högst tio år på oss (som man har sagt sedan 1970-talet).
Sverige ska här «gå före», och vara «bäst i klassen», det vill säga prisa ut sig ekonomiskt för att uppnå ett fiktivt ideal samt godhetssignalera inför omvärlden. Detta samtidigt som tre miljarder fler afrikaner förväntas till sekelskiftet, tillsammans med en industrialisering av kontinenten som saknar motstycke, under omfattande bruk av kol, olja och naturgas. Och oaktat att de största utsläpparna USA och Kina inte bromsar in, utan fortsätter att accelerera utsläppen.
Men vän av ordning måste här undra, om det verkligen är så fruktansvärt bråttom, varför löste man då inte knutarna i regeringsfrågan långt före valet, samt lät beställa alla erforderliga utredningar, för att direkt efter valet presentera en ny regering och trycka på knappen för att massbesluta om alla dessa nödvändiga reformer?
Tydligen är det inte så jävla bråttom trots allt, och viktigast för vissa tycks vara att hålla sina fåniga «röda linjer» mot «ytterkantspartier». För samtliga dessa vänsterkommunistiska partier är makten i sig betydligt viktigare än sakpolitiken, inklusive den så kallade «klimatkrisen».
Det finns för övrigt fler kriser att hantera, inklusive den demokrafiska krisen (Sveriges befolkning minskar, justerat för migration), energikrisen (ojämna och höga elpriser, energipriser som inte är konkurrensmässiga med Kinas och USA:s), den ekonomiska krisen (hög arbetslöshet, hög omsättning i transferreringar i välfärden, låg tillväxt) och en lång rad mindre kriser som bara väntar på att få en lösning.
Men det vi ser är enbart kiv och käbbel mellan de vänsterkommunistiska klösakatterna Thand Ringqvist, Lind, Andersson och Dadgostar, kärringar som sätter sig själva och sina partier framför landet i vad som mest framstår som rödgrön egoism. Man kunde inte vara mer trött på denna.
Politik är den ädla konsten att kompromissa, vilket Tidö-regimen – trots alla dess tillkortakommanden – ändå mäktade med genom att samlas för att utmejsla en gemensam politik i skärningspunkten för respektive partiers program. Man hade en plan och en färdriktning, även om den inte riktigt infriades och tog alldeles för lång tid.
Vänsterkommunisterna har ingenting av detta, utan bara kärringar som bråkar inför öppen ridå. Speciellt bondmororna i Centerpartiet har sedan länge satt sig på tvären för att blockera varje möjlig politisk konstellation, i den hopplöst naiva tron att det skulle existera en «bred mitten» i majoritetsställning. Det började med Lööf, och fortsätter alltjämt med Thand Ringqvist, samtidigt som Folkpartiet faktiskt äntligen har kommit ur sin psykos.
Fortsätt ni att kivas, men hävda då för allt i världen inte att det föreligger något som helst slags «kris», ty ifall en sådan verkligen förelåg hade ni ju sedan länge angripit denna med gemensamma krafter. Vad ert hyckleri visar är att det inte finns någon extra bråttom «klimarkris», utan att det är ett töntigt politiskt slagord i mängden på den vänsterkommunistiska sidan, inte helt olikt det meningslösa «krossa fascismen».
Kärringarna i det rödgröna vänsterkommunistiska blocket är som fruntimmer är mest: grälsjuka och utan förmåga att få något uträttat. Maktkamp och härskartekniker går före sakpolitik och praktisk handling.
Merparten av sjukdomar stammar från cellulär oxidativ stress av något slag, ett uttryck för att mitokondrier och andra organeller inte opererar optimalt, och att cellerna i själva verket är en veritabel soptipp fylld av slagg. Normalt rensas sådant skräp kontinuerligt i autofagi, men om tillförseln av makronutrienter är hög i tid och kvantitet får kroppen aldrig möjlighet att städa ordentligt.
Bättre än att behandla sjukdomar är emellertid att förebygga, och här står några metoder till buds, helst i kombination. Regelbunden motion är en given ingrediens i ett sådant paket, god diet en annan och fasta en tredje.
Tidsbegränsat ätande eller intermittent fasta i regelbunden fason är en vanligare form av fasta, varvid kroppen får tillräcklig metabolisk vila under dygnet för att städa cellulärt skräp. Man äter då kanske under 6–8 timmar under dygnet, och ingenting alls övrig tid. En extrem variant är lejondieten eller ett mål om dagen, varvid man bara äter en timma om dagen.
Men ibland kan en djupare återställning behövas, och då är längre vattenfasta ett intressant verktyg. Längden brukar delas in i kort (2–7 dagar), medellång (8–14 dagar), lång (15–21 dagar) och utökad (över tre veckor). Normalt erhåller man alla fördelar under tre dagars fasta, varför upprepade sådana sessioner är en god praktik för att vidmakthålla och förebygga god hälsa.
Vid längre vattenfasta pågår cellreningen helt enkelt under längre tid, vilket ger utrymme för lite noggrannare städning. Autofagosomer agerar enligt en bestämd prioriteringslista, och den tar de allra enklaste objekten först, i ordning bakterier, virus och andra främmande element; trasiga organeller; felveckade proteiner; oxiderade mitokondrier och andra organeller.
Det egentliga syftet är emellertid inte rengöring, utan att samla aminosyror när ingen föda är tillgänglig. Kroppen befinner sig i ständig ämnesomsättning, som inte kan stanna upp med mindre än att organismen dör. Evolutionen har raffinerat denna process så att autofagosomer konsumerar med prioritet, det vill säga tar dysfunktionellt material i första hand, och först när allt sådant är konsumerat frisk vävnad – det sista sker bara vid regelrätt svält.
En samtidig process märker frisk vävnad för tillväxt så fort föda åter finns tillgänglig, varvid tillväxthormon snabbt återgenererar förlorad vävnad. Den nya vävnaden är alltså friskare än den tidigare förlorade, och i egentlig mening förlorar man ingen muskelmassa av att fasta. Det är en analog nedbrytning och uppbyggnad till den som sker vid träning.
Oro brukar annars alltid uttryckas kring att fasta leder till förlorad muskelmassa, men så är alltså inte fallet. Den mesta sådan förlorad massa är för övrigt glykogen och vatten (i viktproportioner 1:4), polysackarider som ansamlas i muskler och lever för snabb åtkomst till energi.
Den som fastar tappar därmed snabbt några kilo kroppsvikt, men det är i princip mest vatten. Den egentliga viktförlusten – fettförlusten – är mer beskedlig, men ändå påtaglig. I snitt kan man räkna med 0.3–0.4 kg fett per dag, vilket under två veckors fasta motsvarar 4–5.5 kg fett, eller fem enlitersflaskor med matolja om man så vill.
Fasta är således ett fantastiskt verktyg för den som vill speedbanta, men det förutsätter då att man ändrar livshållning efter fastan, annars går man upp den förlorade vikten tämligen snabbt. Den främsta vinsten är i regel inte viktförlust, utan det cellulära reningsbadet.
Vid fasta tar kroppen först och främst det metaboliskt aktiva fett som ansamlas kring inre organ, det som brukar benämnas det skadliga fettet. Därefter angriper den fett i ansikte och lemmar och allra sist partiet runt buken – det går inte att punktreducera, utan kroppen har en bestämd ordning.
Funktionen är sådan att blodsockerhalten sjunker, varvid även insulinhalten minskar. Den primära energikällan börjar sina, varför den sekundära kopplas in. Så länge insulin finns i omlopp spärras fett i princip från att frigöras från fettceller, och det omvända förloppet äger istället rum, nämligen att socker omvandlas till fett och lagras i fettceller med hjälp av insulin som medlare.
I frånvaro av insulin frigörs fria fettsyror från fettcellerna via lipolys, och strömmar ut i blodbanan medelst kolesterol och lipoproteiner. Kolesterol är här en taxi för att transportera fett till levern, då fett och vatten inte lirar så bra tillsammans. Lipoproteiner är den egentliga bäraren, och har för ändamålet ett hydrofilt yttre och lipofilt inre hölje.
Vid fasta ökar alltså mängden kolesterol och triglycerider markant under den första tiden (för att senare minska), inte minst det «skadliga» LDL. Av detta kan man dra slutatsen att kolesterol, som är en essentiell molekyl, knappast är skadligt i sig, utan möjligen en markör för ohälsa – kolesterol är skadligt enbart i oxiderad form till följd av oxidativ stress, usel föda med mera.
Triglyceriderna transporteras till levern, som omvandlar en del av fettet till glukos, tillsammans med en del återvunna aminsyror. Denna neoglukogenes garanterar att hjärna och några andra organ erhåller erfordelig mängd glukos för att fungera.
Merparten av fettsyrorna omvandlas emellertid till ketoner, i huvudsak betahydroxybutyrat (BHB) och aceton, som kan transporteras fritt i blodbanan och ge energi åt kroppens alla celler. Ketoner är ett mer effektivt och av kroppen föredraget energislag, men nyttjas nästan enbart i den sekundära energikällan – den moderna människan äter ideligen, och har därför föga praktisk erfarenhet av ketonmetabolism.
Den som fastar märker detta genom en form av mental klarhet och hög koncentrationsförmåga, vilket emellertid främst förklaras genom frånvaro av insulin och blodsocker, vars variation åstadkommer trötthet. Andra effekter av ketoner är minskat sömnbehov och vissa svårigheter att sova, samt att man kan få en acetonliknande odör (samma som alkoholister, i samma process, då alkohol är ketogent).
Lipolysen sker i samband med autofagi, och är alltså direkt kopplad till cellrengöringen. Vid autofagi (grekiska för självätning) bildar autofagirelaterade proteiner (ATG) strukturer som kallas autofagosomer, som kan liknas vid kroppens sopbilar, som transporterar avfallet till cellens lysosom för nedbrytning. Hela mitokondrier kan i förekommande fall konsumeras.
Processen är förebyggande, då skadade organeller och oxiderade mitokondrier kan ge upphov till allsköns sjukdomar, inte minst cancer. Det finns inga studier på långtidsfasta som sträcker sig över decennier, och därför kan man inte med visshet hävda att fasta påverkar livslängden.
Men utöver livsspann finns även hälsospann, det vill säga hur frisk man är under sin utmätta tid. Hälsospannet ökar definitivt av fasta, motion och god diet, varför vinsten är given. Man kan indirekt förutse att även livslängden påverkas av bättre cellulär hälsa, och effekten är påvisad hos möss.
I brist på hävdvunnen vetenskap duger en bildad hypotes gott, och av den anledningen fastar jag emellanåt. Denna gång har jag gett mig på hela fjorton dagars vattenfasta, och för närvarande befinner jag mig på min sjätte dag.
Negativa konsekvenser hittills är mest sömproblem och en psykologisk längtan efter mat. Det är inte fysisk hunger i egentlig mening, utan en dopaminrelaterad företeelse – man blir uttråkad av att inte få äta.
Hunger som sådan uppstår genom hungerhormonet ghrelin, och om ingen föda kommer avstannar hungern inom en timma. Sedermera dämpas den allt mer, och efter fjorton dagar lär den försvinna helt. Människor som aldrig har fastat tror emellertid att hunger är en linjär företeelse som bara ökar och ökar tills det blir outhärdligt, men så är alltså inte fallet.
Utöver vätska i form av vatten, kaffe eller te måste man tillföra elektrolyter som natrium, kalium och magnesium, exempelvis via mineralsalt. I annat fall kan man drabbas av lågt blodtryck och mer komplicerade syndrom av låga halter av dessa mineraler. Man kan också drabbas av ödem, frossa och våldsamt illamående när man bryter fastan, om elektrolytbalansen är i olag. Det är ett potentiellt dödligt tillstånd, varför tillskott av mineraler inte är valfritt.
Praktiskt tips nummer två är att inte äta för mycket då man bryter fastan, utan att ta det lugnt. Börja med soppa eller filmjölk. Ät sedan främst fett och proteiner (det bränsle kroppen nu går på) och möjligen fibergrönsaker för långsam tillvänjning av kolhydrater. Äter du i detta stadium mackor eller raffinerade kolhydrater, kommer du i bästa fall att få städa toaletten, i värsta tillkalla ambulans. Under alla omständigheter gör man bara det misstaget en gång.
Typiskt är att den som fastar för första gången undrar varför ingen har berättat om denna metod tidigare!? Men jag berättar ju här och nu, och om du inte vill lyssna är det inte mitt fel. Det är valfritt att tro på goda gener och hoppas att Ozempic ska lösa allsköns dietärt inducerade hälsoproblem, eller att tillämpa hävdvunna metoder för att bibevara hälsa, därtill utan att behöva betala ett endaste öre till medicinkrämare.
Amerikanska skurkstaten, den «fria världens ledare», kommer alltid undan med vad den gör, och det är inga statsöverhuvuden som tar upp «mänskliga rättigheter» och sådant under statsbesök, helt enkelt eftersom andra länder blott är USA:s marionetter. Det gäller inte bara anfallskrig, invasioner, iscensatta statskupper och lönnmord, utan även sådant basalt som dödsstraff.
Demokratier har inte dödsstraff, eftersom det är ett oåterkalleligt straff och därmed inte förenligt med rättsstatens principer. Mängder med oskyldigt dömda har fått upprättelse, ofta först efter att de har avrättats. Det är också osedvanligt grymt, vilket väl gårdagens misslyckade avrättningsförsök av Christa Pike visade med eftertryck.
Pike, som i egenskap av missanpassad och pyskiskt sjuk artonåring deltog i ett ritualmord, har suttit på «dödsrad» i trettio år, och när dagen väl kom överlevde hon inte bara en utan två sprutor med kaliumklorid – injicerat utan föregående barbiturater eller liknande. Det kallas rätteligen tortyr av belackarna, men de efterblivna jänkarna har alltid haft lätt för sådana medeltida metoder.
Usonierna är efterblivna, för att de är samma andas barn som muslimer, gudstrogna och gudfruktiga monoteister som tror på stenåldersprincipen om öga för öga, tand för tand, och att det är orättvist att mördare får leva. Men att döda någon är att frånta denne allt vad förnimmelser heter, varvid straffet ju uteblir. Straffet är istället att frihetsberövas och att tvingas tänka igenom sina brott under lång tid, androm till varnagel inte minst. Och med möjlighet att få upprättelse, eftersom staten gör mer fel än rätt.
Om en nation ändå framhärdar i att upprätthålla medeltida straffmetoder bör den å ena sidan inte få göra anspråk på titeln demokrati, eftersom de tvenne förteelserna inte är kompatibla med varandra. Och å den andra bör den då helt enkelt skjuta vederbörande med så många samtidiga skott som möjligt, eller åter ta giljotinen till heders. Det är omedelbara metoder, om rätt utförda, till skillnad från medikamenter, för vilka människor reagerar högst olika.
Högsta domstolen slog ned dödsstraffet som okonstitutionellt i mitten av 1970-talet, men en senare instans ändrade beslutet. Det är mest redneck states i söder och inland som alltjämt tillämpar dödsstraffet.
Inför den svenska Nato-anslutningen, som aldrig förankrades demokratiskt, åkte regimledaren Kristersson runt Europa som en skottspole i sina försök att blidka nejsägare som Orbán och Erdogan. Acklamation behövdes för inträdet, och i den processen sockrade regimen budet flera gånger om.
Bland annat beviljade högsta domstolen plötsligt utlämnande av en lång rad personer till Türkiet, som även krävde att Sverige terrorstämplar kurdiska motståndsrörelsen YPG. Tidigare fick sådana krav alltid avslag med hänvisning till «mänskliga rättigheter», men debaclet visar att begreppet är märkligt töjbart.
Det visste vi för övrigt långt dessförinnan, då socialistledaren Persson lät utlämna två egyptier till CIA för luftburna «förstärkta förhörsmetoder» bortanför erkända territorier och juridiska domäner. Amerikanerna hotade med handelskrig, och socialistregimen vek sig platt.
Mot den bakgrunden ska man kanske inte bli alldeles förvånad att storkukstabloiden Expressen nu lanserar en trevare i frågan kring den kinesiske «poeten» Gui Minhai, som avverkar ett längre straff i Kina för spionage, flykt från rättvisan, dråp, smuggling med mera. Det är dess kulturkofta Karin Olsson som menar att Sverige och EU kan använda Gui som ett förhandlingskort i handelsdiskussionerna med Kina, och att Beijing borde «ge något i gengäld» om man «vill ha vårt öra».
Till skillnad från Sverige och dess principlösa hållning i allehanda frågor är Kina emellertid en rättsstat, vilket utrikesministeriets taleskvinna Mao Ning säkert skulle påpeka om hon finge frågan. Gui Minhai är dömd enligt kinesisk lag, och det finns inte längre utrymme i Kina för extrajudiciell behandling av utlänningar som för hundra år sedan – oaktat att Gui Minhai är kinesisk medborgare och inte svensk.
Nå, hypotetiskt finns det förstås alltid utrymme för nåd, om det är praktiskt gynnsamt i övrigt. Gui har visserligen snart (2027) tjänat av sitt straff, men det är tveksamt om han tillåts lämna landet – där skulle då finnas visst diplomatiskt förhandlingsutrymme.
Men Sverige missuppfattar fortfarande bevekelsegrunderna till att Gui överhuvudtaget straffades så hårt, nämligen att det svenska etablissemanget bedrev en frän hatkampanj mot Kina. Man tror sig kunna avfärda kinesisk rättvisa som en potemkinkuliss, samtidigt som man begär att «svenska» medborgare ska erhålla något slags gräddfil för brott begångna i landet.
Det är möjligen så att utrikesministrinnan Malmer-Stenergard för knappt ett år sedan lät framföra något slags ursäkt till Kina, och att de stelfrusna relationerna därmed tinades upp något. Kollegan Wang Yi gjorde ju ett Norden-besök i somras, vilket är ett gott tecken.
I så fall lär vägen vara öppen för Gui att återvända till Sverige, oaktat att han tycks ha haft hemvist i Hongkong och Thailand under senare år. Därmed är han inte heller värd något i den märkliga gisslandiplomati som Expressen förespråkar, och det är helt enkelt ofantligt tveksamt vad Stockholm och Bryssel skulle kunna ge av värde i utbyte.
Kom ihåg att den svenska regimen på order av Washington stiftade en skräddarsydd lag för att mobba ut Huawei, ZTE med flera kinesiska företag från den svenska telekommarknaden, med resultat att Ericsson kördes iväg från den kinesiska. Minns även att Bryssel har infört massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina.
Helt säkert skulle man i Zhongnanhai överväga att sätta Gui Minhai på ett chartrat plan till Stockholm om dessa tullar revs, om marknadsförbuden i Europa hävdes eller om en lång rad «sanktioner» drogs tillbaka. Men det är så att säga inte troligt att så sker, och därför blir detta utspel om Gui Minhai mest en form av oavsiktlig lyteskomik från Expressens kulturredaktion.
Gui Minhai berättar om sina brott i kinesisk television.
Vänsterpartiet kommunisterna dominerar medierna, i allt från skandaler med klanröstning till Anderssonskans tafatta försök att bilda något slags ministär. Som med Sverigedemokraterna är det så att «skandaler» inte har någon effekt på de egna kärnväljarna, utan rinner av som på en elektronegativ teflonyta, eller kanske till och med stärker kampandan. Det är således mest klickonomin hos medieoligarkerna som gynnas av denna dramaturgi, medan demokratin som sådan inte påverkas alls.
Demokrati i ordets rätta bemärkelse utövas emellertid av VPK när man håller fast vid sitt legitima och rättfärdiga krav på att få närvara i en regering om blocket vill ha dess röster, något man har tagit kongressbeslut på och därför inte kan backa från. Ska det bli en rödgrön vänsterkommunistisk regering måste därför bondeförbundet backa.
En snygg maktdemonstration uppvisades under dagen, då kommunisterna förordade huvudfiendens Norlén (M) som talman för en tredje mandatperiod, en gest som var avsedd att visa Anderssonskan att man menar allvar. Maggan blev tagen på sängen och hävde ur sig några löjliga fraser om att en «ny konstellation» nu föreligger, och att den därför måste söka stöd i riksdagen.
Det är ett uttryck för att Magdas segertårta kanske var för tidigt bakad, och att man nog skulle ha väntat med att låta champagnekorkarna flyga tills man hade en ministär på torra mattan. Nu måste sossetanten sy ihop en kompromiss med Centern om att tillåta kommunisterna i regering, annars stundar nyval – eller möjligen centerpartistiskt avhopp till borgeriet. Båda alternativen torde förskräcka den hårda vänstern.
Det timade indikerar att Anderssonskan kanske inte riktigt är den där samlande kraften för sosseriet och vänstern, utan här plötsligt blottar svaghet efter svaghet. Hon måste til syvende og sidst inse att en rödgrön regim är stört omöjlig utan Meernosh som socialminister, och således laga efter läget.
Framtiden är alltid dunkel, men av de senaste dagarnas politiska eskapader drar jag i alla fall slutsatsen att det nog inte blir en ny regering på ett bra tag. Detta ska nattmanglas i veckor och månader innan man tar reson, på exakt samma vis som vid tidigare rödgröna förhandlingsrundor. Och vad för slags svag regering som småningom emanerar ur den processen vill det vänsterkommunistiska lägret nog inte tänka högt kring.
