Kategorier
Liberalism Politik

Sverige behöver storpattelugn

Val stundar snart i den partibundna valautokratin, och valboskapen funderar som bäst på vilket parti den ska avlägga sin röst. Att det blir exakt samma politik oavsett parti reflekterar man vanligtvis inte över, utan kreti och pleti lever i något slags vanföreställning om att partierna representerar olika ideologi och politik, att det skulle bli någon skillnad.

Men som återigen har bekräftats under Tidöregimens mandatperiod finns i Sverige bara en doktrin, den folkhemsideologi som sedan länge utmejslades av Socialdemokraterna. Möjligen kan viss opposition bjudas initialt, men småningom anammas den socialdemokratiska politiken av samtliga andra partier.

Sverige är nämligen ett höggradigt konformistiskt land där «samförståndsandan» råder, det man ibland betecknar som åsiktskorridoren. I Sverige finns bara plats för en åsikt åt gången i varje ämne, och den som avviker får räkna med att misshandlas offentligt.

Exempelvis hos Moderaterna är denna konformism och anpassning till Storebrorspartiet uppenbar, då man under mandatperioden yttermera har stärkt såväl den socialdemokratiska hetslagstiftningen med förintelseförnekelseförbud som den socialdemokratiska sexköpslagen med digitala handlingar. Man har även dammat av det socialdemokratiska förslaget om «femicid» i ett märkligt radikalfeministiskt utspel om «mäns våld mot kvinnor».

Moderaterna är förvisso inte ensamma om denna rättning vänsterut, utan den gäller samtliga partier. Tag till exempel Sverigedemokraterna, som under sin tid i opposition var politisk avfälling från samförståndsandan på område efter område, bara för att i maktställning anamma den rådande socialdemokratiska folkhemspolitiken på punkt efter punkt.

Således försvarar «sverigevännerna» numera den hetslag man tidigare var emot, med märkliga sionistiska argument om «antisemitism»; man försvarar numera statsmedierna istället för att kräva avveckling; och man vände på en femöring i frågan om könsstympning, av ungefär samma skäl kring att frottera sig med judarna i syfte att försöka tvätta bort sin bruna historiska stämpel.

Sådan konformism är inte förenlig med demokrati, ett system i vilket ett flertal hållningar ska stötas och blötas kontinuerligt. Sverige har naturligtvis demokrati på pappret, då val anordnas formellt. Men i realiteten är det fråga om valautokrati, en potemkinkuliss där den inbördes makten fördelas mellan partierna, som sedan styr suveränt utan att vidare konsultera folket eller förankra sin agenda.

Här har du din «demokrati» – kompakt samförstånd i allt.

En sådan ordning med partier kräver att olika åsikter är fullt representerade, men som enkelt kan åskådliggöras föreligger inte sådan representation. Exempelvis den liberala positionen är helt vakant i svensk politik, och det finns även andra vakuum av liknande slag.

Om alla partier utgör en konform «åttaklöver» med vänsterkommunistisk politik på programmet är det ingen idé att ens försöka välja det minst skadliga partiet, så som många har som strategi. Man går då i den valautokratiska fällan om att det skulle resultera i annat än marginella skillnader i procent, kronor och ören i det politiska utfallet, medan de stora systemen förblir intakta.

Om det ändå ska bedrivas vänsterkommunistisk politik oavsett vinnande konstellation, bör man istället rösta vänsterkommunistiskt, «högerpartierna» till straff och varnagel om omfattande politisk förändring för att åter komma på fråga. När Moderaterna och Sverigedemokraterna bedriver socialdemokratisk politik har man helt enkelt förnekat behovet av sin egen existens.

Sagt och gjort lägger jag i år rösten på Meernosh Dadgostar, den formellt vänsterkommunistiska representanten i ett i övrigt kompakt vänsterkommunistiskt politiskt landskap. Det skulle inte bli någon skillnad med Nooshi i regering tillsammans med den övriga rödgröna trojkan, vilket denna och tidigare mandatperioder ju har bevisat.

Men VPK erbjuder icke förty det enda liberala köttben som står till buds i svensk politik, ett skarpt förslag om att avskaffa monarkin. I brist på andra alternativ är det således detta vi väljer i september!

Efter fyra år av krigshets, upprustning och geopolitiska spel behöver Sverige dessutom det slags storpattelugn som Dadgostar kan erbjuda, och mycket tyder på att hon förlägger sin politik till Sverige snarare än Ukraïna och Israel, så som den nuvarande regimen och «sverigevännerna» har gjort. En bastant tant förankrad i verkligheten, till skillnad från den paranoida moderatregim som tror att «ryssen» står i begrepp att invadera…

Storpattelugn med Nooshi.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Svenskt är att äta kött

Riksbögen Jonas Gardell har sökt i sitt inre efter det riktiga Sverige, och han fann då en tid då man blev mätt på mjölmat, nämligen då han själv växte upp under 1970-talet (Expressen). Det där med att äta kött menar han är en «lightversion» av MAGA, och det är i själva verket det (förment) myckna köttätandet nutilldags som är en «revolution».

Han säger detta i polemik med landsbygdsminister Kullgren och dennes sambo, den senare vilken har uttalat att våra skolbarn ska inte utsättas för experiment för att vi ska ha en vegetarisk revolution. Han går även i klinch med SD:s Tobias Andersson, som korrekt hävdar att köttkonsumtion motverkar feminisering, nämligen för att det är testosteronbildande – sen må det vara så att Andersson behöver än mer av den sorten, vilket Gardell pikar honom för.

Gardell menar vidare att det är en petitess att barn i skolan får äta vegetariskt «någon gång i veckan», men tycks inte förstå att det bara är smygstarten för en kommande helvegansk regim. Förmodligen kan han inte heller föreställa sig vilket ofantligt ramaskri det skulle bli i den vänsterkommunistiska pressen om en skola skulle få för sig att servera plantfritt en gång i veckan – det vill säga exakt samma sak, fast åt andra hållet.

Ingen korrelation föreligger mellan konsumtion av rött kött och cancer eller andra sjukdomar, och därmed inte heller något samband. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Klart är emellertid att Gardell inte har fakta på sin sida, och att han låter sin nostalgi ersätta hård statistik. Den senare står Jordbruksverket för, som har bokfört konsumtionen av olika livsmedel sedan 1960. Den statistiken visar att konsumtionen av rött kött inte har förändrats nämnvärt, utan ligger stabilt kring 50–60 kg per år och person. När Gardell var tonåring åt man 60 kg rött kött per år och person, medan konsumtionen 2024 låg på 55 kg – en minskning med nio procent.

Man kan även plotta mot incidens av fetma och diabetes, med samma resultat. Ingen korrelation föreligger. (Källor: Jordbruksverket, Folkhälsomyndigheten)

Samma statistik visar för övrigt att denna stabila konsumtion av rött kött inte korrelerar alls med den kontinuerligt ökande incidensen av fetma, diabetes och cancer. Korrelation innebär inte nödvändigtvis ett samband, men avsaknad av korrelation innebär faktiskt att samband inte finns överhuvudtaget. Men budskapet i den postvetenskapliga samtiden är ändå att rött kött ger cancer.

Konsumtionen av fågel har femtondubblats och står för nära hela ökningen av köttkonsumtionen sedan 1960. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Gardell torgför emellertid ett litet korn av sanning, i så måtto att konsumtionen av kyckling har ökat markant genom åren, från två till tjugotre kilogram per person och år mellan 1960 och 2024. I den meningen har den animaliska proteinkonsumtionen ökat.

Är det månne mjölken som ger cancer diabetes och annat, så som sojavänstern menar? Statistiken ger inget stöd för den befängda hypotesen, men däremot för dess motsats. Korrelationen är invers. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Men det sambandet grusas omedelbart av det faktum att konsumtionen av mjölk har minskat från 160 liter per person och år till blott 60 liter, en minskning med två tredjedelar. På Gardells tid drack man mjölk, med animaliskt protein, medan det numera har ersatts av «energidryck», Nocco och annan ultraprocess. Animaliskt protein i form av ägg och fisk har samtidigt varit stabilt konstant genom åren.

Den kolesteroltunga konsumtionen av ägg är statisk, och ger således ingen korrelation, och än mindre samband, med utveckling av sjukdom. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Gryn- och oljeätande arabvänstern angriper gärna alla slags animalier, men alla data visar entydigt att dessa inte har något att göra med sjukdomsincidens. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Hur var det då med mjölet? Jordbruksverket låter här meddela att totalkonsumtionen av mjöl och gryn utgjorde 60 kg / år / person när Gardell var tonåring (1970-talet), och den siffran är den samma 2024. Sant är visserligen att färskpotäterna har fallit tillbaka något, men de har i princip ersatts av ris, ett sädesslag som var mer exotiskt dåtilldags men nu är en stapelvara.

Konsumtionen av gryn, korn och mjöl är konstant genom åren. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)
Potatisen minskar.
Men riset ökar.

Totalkonsumtionen av potatis har emellertid legat stabil. Färskpotatisen har visserligen minskat från 70 till 57 kilogram, men det kompenseras med råge av potatisinnehåll i «förädlade» (ultraprocessade) produkter, som har ökat från noll till närmare fyrtio kilogram per person och år. I aggregat har potatiskonsumtionen legat konstant kring 80 kg per person och år.

Förädlad potatis (pommes frites) kompenserar minskningen av färskpotatis.

Det som har minskat mest är emellertid inte mjölken, utan en annan biprodukt av det animaliska jordbruket: smöret har gått från 10 kg per år och person till blott 3 kg. Korrelationen med cancer, diabetes, fetma och hela enchilandan av sjukdomar är alltså omvänd, medan korrelationen är närmast perfekt för de «nyttiga fetter» som har ersatt smöret, det vill säga plantbaserad rapsolja och annan hexan- och transfetthaltig matolja.

Kanske är det det förment skadliga mättade fettet som är upphovet till sjukdom? Nej, inte heller här ger tillgänglig statistik stöd för en sådan virrig hypotes, utan återigen för dess motsats. Korrelationen är invers. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Det som har ökat mest är, utöver det «fina» vita köttet i kyckling, grönsaker, det som Jordbruksverket kallar köksväxter. Ökningen är från 24 kg 1960 till 62 kg 2024, eller 160 % mer. Korrelationen är även här perfekt med incidensen av välfärdssjukdomar, men en korrelation är alltså inte ett samband.

Konsumtionen av grönsaker korrelerar väl med sjukdomsutvecklingen, men en korrelation utgör inte nödvändigtvis ett samband. En korrelation är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor. (Källor: Jordbruksverket, Socialstyrelsen)

Det all denna statistik visar är emellertid att Gardell pratar i nattmössan, och att vi inte äter mer animalisk föda nu än tidigare – vi äter betydligt mindre – och att vi i gengäld äter betydligt mer plantbaserad föda, utan att det har någon positiv effekt på folkhälsan.

Det är inte heller unikt för Sverige, utan samma utveckling föreligger i samtliga jämförbara länder. I USA har köttkonsumtionen på samma vis minskat i takt med att fetman och följdsjukdomarna ökat, och här som där har naturliga animaliska produkter ersatts av ultraprocessade plantbaserade derivat.

MAGA är alltså svaret på denna utveckling, inte orsaken. Om Gardell är bekymrad över folkhälsan är det inte köttet eller andra naturliga livsmedel han ska angripa, utan ultraprocessen. Den förädlade potatisen (pommes frites), rapsoljan, färdigrätterna, kemikalierna, tillsatserna med mera.

Går vi längre tillbaka i tiden kan man konstatera att den europeiska moderna människan under den maximala nedisningen var i det närmaste obligat karnivor, särskilt i avsaknad av plantbaserad föda. Vi livnärde oss av den dåvarande megafaunan och fisk längs kusterna, medan spridda bär under den korta sommaren fick komplettera.

Det senare jordbruket gjorde oss sjukare och krympte dessutom hjärnvolymen, till följd av brist på protein och nyttiga omega-6-fetter som DHA och EPA i fisk, kött och ägg. Potatis är energirikt, men inte ens den kunde rädda Fattigsverige från svält och våldsam migration under bondesamhällets tid.

Svensk stam är alltså köttätande, i kraft av vårt istidsarv, vår genetik och vår indoeuopeiska boskapskultur. Vår nationalrätt är surströmming alternativt fläsk, och vi är inte kända för vårt plantbaserade kök. Vi är ett mjölkdrickande folk, eller var fram tills att vi blev feta och sjuka. Gardell får hitta något annat ämne om han i sin vänsterkommunistiska iver vill angripa nationalisthögern, ty här har han inte mycket att hämta.

Inte den matpyramid Gardell växte upp med, men denna är den näringsmässigt korrekta. Sjuttiotalets kostcirkel hade sin grund i matinflation, och fokuserade på mer på ekonomi.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Tidökatastrofen ett faktum

Statsteves opinionsundersökning visar att gapet mellan vänsterkommunister och kristborgerliga kvarstår, med tio procents övervikt för de rödgröna. Till yttermera visso ligger Folkpartiet kvar på 1.9 %, varför marginalen i praktiken är tolv procentenheter en månad för valet. Man kan nu utgå från att Anderssonskan (S) bildar minoritetsregering i höst.

Likaså kan man räkna kallt med att det etatistiska förbudspartiet Folkpartiet nu försvinner ur svensk politik, eftersom incitamenten för stödröster inte längre finns, och då partiet inte har politik som attraherar väljare. Det känns skönt att detta skräp nu plockas bort.

Krisinsikten vill emellertid inte infinna sig hos Tidölaget, som stoppar huvudet i sanden och tror att valresultatet kommer att visa något annat. Det kommer det inte att göra, och den högernationalistiska flygeln kommer att få storstryk.

Inte heller förstår man varför det går så trögt i opinionen, eftersom man ju har fått så «mycket uträttat», i alla fall om man får säga det själv. Tidöregimen tycks leva i en parallell verklighet, ty i denna verklighet är invandringen större nu än då man tillträdde, arbetslösheten högre och tillväxten mindre.

Något spadtag för en ny reaktor har inte tagits, utan man siktar nu optimistiskt på mitten av 2030-talet för ny svensk kärnkraft. Gruvnäringen har inte rört på sig, trots en massa tugg om att ta upp kampen mot Kina och dess monopol på rara jordartsmetaller.

Brutna vallöften finns på löpande band, som det om att sänka elskatten. Man höjde istället i tre etapper, bara för att under valperioden sänka till den ursprungliga nivån. Istället för att satsa på Sverige skänkte man bort över hundra miljarder till den korrupta Kiev-regimen, i den felaktiga tron att det skulle stärka svensk säkerhet.

Samtidigt har man börjat låna kraftigt för att kunna rusta upp försvaret mot en fiende som bara finns i det egna huvudet, och därmed är reformutrymmet för nästa mandatperiod i stort sett obefintligt. Det är som brukligt, att borgerligheten kommer till ett dukat bord, bara för att lämna brödsmulor kvar när festen är över.

De så kallade «Sverigedemokraterna» satsade inte bara stort på Ukraïna, utan framförallt på Israel. Partiet har därför antagit en märklig sionistisk prägel, i tron att det skulle kunna hjälpa till att rensa bort den eviga naziststämpeln. Men det vi ser i opinionen är att partiet tappar, helt enkelt för att kärnväljarna inte är intresserade av att stödja den judiska apartheidregimen och dess illegitima folkmord i Palestina – sverigevänner vill helt enkelt inte ha hit alla desa palestinska flyktingar som blir det givna resultatet.

Den förment «borgerliga» regimen har till yttermera visso drivit vänsterpolitik på löpande band, kanske i något fåfängt hopp om att kunna triangulera rödgröna väljare. Man har således vidgat den socialdemokratiska hetslagstiftningen med ett märkligt förbud om att «förneka förintelsen», och på samma vis vidgat den socialdemokratiska sexköpslagen med «Lex Onlyfans», ett aktstycke om «digitala» «handlingar».

Men det räckte inte så, utan Moderaterna har nu blivit den främsta förkämpen för «mäns våld mot kvinnor», helt enkelt genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om att göra kvinnor till ett särskilt prekariat med särskilda juridiska privilegier kring «femicid». Varför man tror att borgerliga väljare vill ha socialdemokratisk politik är svårbegripligt.

Moderatledaren Kristersson kommer därför inte att gå till historien, utan han blir en passus, en kort notis, en anteckning i marginalen om en helt obetydlig statsminister, vars främsta insats bestod i att hissa prideflaggor och klippa band på pridefestivaler, tillsammans med vänsterkommunistiska företrädare.

Åkesson tar rygg på Kristersson och försvinner ur rampljuset, då Sverigedemokraterna påbörjar sin nedförsresa. Partiet kommer att ömsa skinn, men man har inte längre någon roll att spela i svensk politik, då övriga partier har antagit partiets kärna. Samtidigt har SD ansträngt sig hårt för att vara till lags och göra sig anpassningsbar. Sådant lönar sig aldrig i opinionen.

Tidöregimen är rökt, och Folkpartiet ligger för döden.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Taskig manssyn hos M

Alla människor är lika mycket värda, brukar det heta från vänsterkommunistiskt håll när man vill godhetssignalera. Men samma libtardetablissemang anser regelmässigt att vissa prekariat är mer värda än andra i olika bemärkelser, som judar, transor, lappar, zigenare, negrer, bögar… och nu… håll i dig… kvinnor.

Moderatregimen röstfiskar nämligen hos vänsterpacket genom att damma av ett gammalt socialdemokratiskt förslag om femicid, det vill säga att mord på kvinnor för att de är just kvinnor ska utgöra ett särskilt brott, med livstids fängelse som automatisk påföljd.

Det där med allas likhet inför lagen är alltså mest trams, och har inget med verkligheten att göra. Vissa har fördelar i kraft av sin etnicitet, andra i sin läggning och åter andra i sitt kön.

Om en man (eller en kvinna!) slår ihjäl en man för att han är man är det alltså mindre viktigt, vilket vittnar om en taskig manssyn hos Moderaterna, för att inte säga en vidrig människosyn. Man ligge ogill, för att parafrasera Västgötalagens passus om att mord på smålänningar inte renderade något straff. Vi ska tydligen tillbaka till denna juridiska medeltid istället för att ha helt allmänna och generella lagar.

Moderaterna tycks alltså ha blivit vänsterblivna radikalfeminister på senare tid. Det räckte inte med att utvidga den socialdemokratiska sexköpslagen till att omfatta «digitala» «handlingar» (Lex Onlyfans), inte heller att utvidga den socialdemokratiska hetslagstiftningen med statligt sanningspåbud (Lex förintelsen), utan man går nu all in för att triangulera in sig i den vänsterkommunistiska klicken med «mäns våld mot kvinnor» och hela enchiladan av vänsterkommunistiska floskler.

Det bekräftar bara det jag har hävdat här under en längre tid, att det inte spelar någon som helst roll vem som regerar, det blir alltid socialdemokratisk politik än då. Och om vi ska ha vänsterpolitik, är det förstås lika bra att låta vänstern göra jobbet. Nooshi har min röst, i skir protest.

Bara en man.
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Social ingenjörskonst mot SFI-homofober?

Antag att libtardfantasin går i uppfyllelse och att Vladimir invaderar Europa, och att du då måste ta ditt pick och pack för att emigrera till någon säker hamn. Av någon anledning hamnar du i Saudiarabien, som flott erbjuder européer asyl, eftersom man anser att den europeiska diasporan kan tillföra landet välbehövlig kompetens.

Men det finns ett villkor förknippat med asyl och permanent uppehållstillstånd, nämligen att du anpassar dig efter de saudiska värderingarna. Det är samma villkor som (numera) gäller i Sverige för invandrare som aspirerar på svenskt medborgarskap, även om värderingarna skiljer sig kraftigt åt.

Ta en sådan babbeluring som Simona Mohammedsdotter, folkpartiledarinnan som anser att Sverige har «de bästa värderingarna i världen». Skulle hon kunna tänkas överge dessa de bästa värderingar för de saudiska motsvarigheterna? Skulle du? Frågan är retorisk, för svaret är givetvis nej.

Omvänt, skulle en invandrare i Sverige med en religiös bakgrund i islam överge de värderingar som han tycker är bäst i världen, eftersom det är de trygga värderingar han fått med modersmjölken? Nej, det skulle han inte, och det kommer han inte att göra.

Det är vad en undersökning visar angående SFI-elevers uppfattning kring homosexualitet, som nära hälften anser är «oacceptabelt». Enligt koranen och annan monoteistisk religion är detta en sund värdering, så varför skulle man inte omfattas av den, om man nu har vuxit upp med islam?

Men Mohammedsdotter och libtardetablissemanget förfasar sig över att andelen homofober är så stor i den berörda invandrargruppen, och blottlägger därmed sin pyramidala naivitet i frågor kring migration, religion, kultur och psykologi.

De tror alltjämt att människor kommer hit för att bli svenskar med svenska värderingar, medan de i själva verket kommer hit för att kunna fortsätta vara islamister, kurder och allt vad det nu kan tänkas vara. Det är ekvivalent med att du eller Mohammedsdotter slår rot i Saudiarabien, inte av någon vilja att bli saudier, utan för att kunna fortsätta vara svensk – givet att Putin anfaller, eller liknande kalamitet.

En annan aspekt på detta dilemma är att vi alltjämt väl har en strimma av åsiktsfrihet i detta land, i vilken frihet ingår att inte älska bögar eller transor. Själva tanken att staten måste uppfostra människor i de förment rätta värderingarna luktar faktiskt mer Saudiarabien än Sverige, men det är exakt vad man planerar genom att «rikta» «insatser» i dylik social ingenjörskonst (en folkpartistisk specialitet).

Som Konfucius konstaterade i sina analekter bör man inte göra mot andra det man inte önskar att andra ska göra mot en själv, i detta fall att tvinga på andra människor sina värderingar. Det finns ingen objektiv värdemätare för värderingar, utan de är samtliga kulturellt betingade och i stort sett godtyckliga.

Alla länder anser att just de har de bästa av värderingar.