Det rör sig om övervintrade klimakteriekärringar i hängpattegenerationen, kvinnor som väl för länge sedan borde ha lärt sig att ta ansvar, men som icke desto mindre uppför sig som små barn. Den ena kärringen vill ha «totalpaket» av sina kolleger, som inte är sena att leverera sådana en hel månad före jul.
Den andra kärringen utlovar nu dessutom ett «startpaket» till en annan kollega, det kommunistparti som inte får vara med på julfesten utan ska hållas utanför stugvärmen. Paketet är tänkt som plåster på såren, men de sårade kommunisterna säger rättligen blankt nej till att få överblivna smulor från festen.
Tomtenissa är Anderssonskan (S) i egen låg person, med den underliga ansatsen att kommunisterna borde låta sig nöja med «sakpolitik» istället för att aspirera på formella ministerposter. Men uppenbarligen är det något viktigt med dessa ministerposter, eftersom bondekärringarna då rakt inte vill låta kommunisterna få några sådana.
För socialistkärringarna är makten faktiskt allt, och får man bara den kan man svälja både centerpartistisk högerpolitik och kommunistisk vänsterpolitik på det ekonomiska området. Faktum är att man gärna regerar på Tidö-lagets budget, så länge man har regeringsinnehavet.
Med ministerposter och regeringsmakt kan man nämligen få igenom så otroligt mycken politik som inte ryms i de där «totalpaketen», entiteter som aldrig har varit eller kommer att bli föremål för svenska folkets deliberation, utan som bestäms enväldigt av en smal politikerklass i frånvaro av äkta demokrati medelst återkommande folkomröstningar enligt schweizisk modell.
Det är med den extrademokratiska politiken man ständigt river nya hål i yttrandefriheten och andra grundlagar samt inför sådant gods som sexköpslagen, utan att sådana reformer överhuvudtaget varit föremål för debatt i valrörelser. Därför är regeringsmakten också så viktig, eftersom 99 % av all politik ligger utanför «totalpaketens» räckvidd.
Och därför är kommunisterna så resoluta i sina krav på att få medverka i en regering, eftersom det är i sådan ställning man kan driva politik på allvar, snarare än att bara få några mutor i utbyte mot att bli socialisternas, böndernas och ekofascisternas dörrmatta. Vänsterpartiet gör helt rätt i att inte tumma på detta krav, för om man gör det har man inget existensberättigande i svensk politik.
Nu börjar det ändå dra ihop sig till jul, och barnen är så skitnödiga kring vilka «paket» de faktiskt ska få. Vill det sig riktigt illa får de fan inga paket alls, utan tvingas ut att sälja pepparkakor och ormolja för att hysta in nya röster i ett härligt extraval efter nyår. Det är det man hoppas på, för den här cirkusen är inte uppbygglig för vår nation.

