Kategorier
Afrika Europa Kultur Politik Teknik Vetenskap

Ny världskarta

Människan har existerat i några miljoner år, i vår form kanske 300 000 år, men ändå har i princip allting hänt under de senaste tio tusen åren. Världen som sådan har vi känt principiellt i omkring fem hundra år, men i detalj bara under de senaste två hundra åren.

Kartorna skvallrar om detta, då de länge var ofärdiga och inkompletta, eller i förekommande fall gissningar. Successivt har kartografin förfinats, och med den även vår föreställning om världen.

Man kan notera att Europa har haft en central roll i att utveckla kartografin, i egenskap av att ha iscensatt upptäcktstiden. Detta efter att osmanerna intog Konstantinopel 1453, varvid sidenvägen till Orienten stängdes.

Behovet av handel kvarstod emellertid, varför båtvägen blev den förhärskande. Standardmetoden vid tiden var att smeka Afrikas kustlinje ned till Godahoppsudden, för att därefter följa kustrutten mot Indien och Kina. En oerhört lång sträcka (18 000 km), som man ville förkorta.

Den konstgjorda Suez-kanalen fanns inte vid tiden, och inte heller förmågan att åstadkomma något liknande, vilket skulle halvera färdsträckan. Istället funderade man på att ta vägen västerut för att anlända till Orienten på kortast möjliga tid. Men eftersom man kände jordens omkrets, insåg man att den vägen vore ännu längre (21 000 km till Kina)

Alla utom Columbus, som förfäktade att vägen var betydligt kortare. Detta för att man vid tiden blandade olika måttenheter vilt, och inte hade samma slags matematiska färdigheter eller vetenskapliga synsätt som vi har i dag – den vetenskpaliga revolutionen kom senare.

Han fick som bekant ändå stöd av Spanien för sitt projekt, och kom därmed att upptäcka Amerika, som råkade ligga i vägen. Även om han länge trodde att han faktiskt hade kommit till Indien. På den vägen etablerades handeln på den nya världen, vilket födde behovet av ny kartografi för att dels kunna navigera bättre, dels avbilda de landområden man avtäckte.

Problemet att projicera en sfärisk kropp i två dimensioner är delikat, och kan göras på en lång rad sätt. Det blir emellertid alltid en kompromiss i egenskaper, och den förhärskande projektionen kom småningom att bli flamländske kartografen Mercators. Dess fördel är att så kallade loxodromer avbildas som räta linjer, vilket möjliggör att enklare hålla konstant kurs i ett väderstreck.

Nackdelen är å andra sidan att projektionen deformerar landmassor i proportion till avståndet från ekvatorn, vilket gör att exempelvis Grönland ser ut att vara lika stort som Afrika, medan det i själva verket är fjorton gånger mindre. Plana världskartor enligt Mercator var länge på utdöende under 1900-talet, samtidigt som förekomsten av jordglober pedagogiskt förmedlade jordens korrekta proportioner, inte minst i skolundervisning.

Men Mercator fick en renässans 2005, då Google etablerade en standard för webbkartor, som nyttjar en variant av Mercator. Samtliga aktörer använder numera den standarden, vilket gör att världskartor på webben typiskt använder Mercators projektion. Och världskartor på webben nyttjas tusenfalt mer än papperskartor, vilket gör att denna projektion får mer eller mindre monopol.

Det spelar ingen roll att människor någonstans «vet» att proportionerna är felaktiga och att Afrika är så mycket större än vad som framgår av projektionen, men den mentala bilden av länders och kontinenters ytor sätter sig ändå, vilket ger en motsvarande mental föreställning om regioners olika betydelse.

På förekommen anledning har Togo – ett litet land i Västafrika – väckt en resolution i Förenta nationerna om att fasa ut Mercator som standardprojektion, och i stället nyttja en projektion som bevarar ytmått i valfri region. Även här finns många varianter, som lider av samma problem att det alltid blir distorsion någonstans.

Resolutionen gick igenom med en enda nejröst (givetvis USA) och sex nedlagda röster. Den är inte bindande på något vis, men ger ändå utbildningsinstitutioner, teknikföretag och andra ett officiellt och formellt mandat att implementera den nya projektionen.

Och så kommer sannolikt att ske, med viss fördröjning. Upphovsmakarna till projektionen (Šavrič, Jenny och Patterson, 2018) har övervägt alla aspekter, inklusive beräkningsmässiga sådana för webbkartor. Konkurrensen i branschen samt behovet av förbättringar och nymodigheter kommer att driva på utvecklingen, och sannolikt går Kina i bräschen.

Det fanns som sagt en stark rörelse att frångå Mercator i ett tidigare skede, och den kan nu sägas ha fått en renässans. Projektion med bevarat ytmått ger en bättre föreställning om världens beskaffenhet, och därmed vilka aktörer som är av mest relevans.

Europa och sedermera USA hade länge problemformuleringsprivilegiet, och kunde tack vare industrialisering, kolonialism och slaveri få ett tillfälligt historiskt uppsving, som påpassligt framgår även i kartprojektionerna. Men den tiden är nu förbi, och världens tekniska, ekonomiska och vetenskapliga centrum skiftar allt längre österut, samtidigt som Afrika är en kontinent stadd i våldsam utveckling.

Den nya projektionen avbildar bättre dessa politiska förhållanden, särskilt om man centrerar kartan kring Stilla havet snarare än längs nollmeridianen genom London, den gamla världens centrum. I en sådan projektion förpassas Europa till den irrelevans som motsvarar dess faktiska status. Snart även i din lur.

Kategorier
Europa Liberalism Politik Ryssland

Proryska narrativ

Moderatledaren Kristersson hävdar i en intervju med en vänsterliberal tidning att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige. Detta eftersom vi befinner oss i ett europeiskt krig. Där spikade han den svenska konformiteten och åsiktskorridoren, och upphävde i princip den åsikts- och yttrandefrihet som aldrig har funnits annat än i högtidlig retorik.

Saken gäller att ett antal personer i Sverigedemokraterna har gett uttryck för «proryska narrativ» och till och med delat material från de i Sverige och Europa censurerade medierna RT och Sputnik. I Sverige är det bara tillåtet att dela material från den vänsterliberala propagandan om Rysslands «fullskaliga» invasion, en töntig kvalificerare man fortsätter med så här fyra år in i kriget, men inte använder i övrigt, exempelvis avseende folkmordet i Gaza.

«Avslöjandet» kommer för övrigt från vänsterextrema Expo, den vänsterkommunistiska organisationen AFA:s civila gren, som har ett intimt samarbete med de vänsterliberala stats- och kommersmedierna. Den retoriska frågan du ska ställa dig nu är om detta «avslöjande» månne är ett försök till valpåverkan från den vänsterkommunistiska falangen, givet tidpunkten tio dagar före valet?

Det är annars ingen hemlighet att en stor andel av sverigevännernas klientel är mer proryskt än i allmänhet, och det är en genomgripande trend för den sortens partier i Europa. Inte för att de nödvändigtvis gillar Putin eller är för något krig, utan för att det är en realpolitisk hållning i många avseenden.

Inte minst Alternative für Deutschland menar att Tysklands nedgång och fall beror på att man avhände sig den ryska gasen, varvid energipriserna blev för höga för att näringslivet ska kunna hävda sig i konkurrensen. Om priset för att stödja Ukraïna är europeiskt ekonomiskt sönderfall, är inte mycket vunnet.

Den realpolitiska skolan har också en helt annan syn på grundorsakerna till kriget, men det betraktas givetvis som ett annat «ryskt narrativ» och «kremlvänlig propaganda» av de vänsterkommunistiska krafterna, även om det kommer från amerikaner som John Mearsheimer eller Jeff Sachs, två figurer som aldrig någonsin hörs i den svenska debatten, där det enbart finns plats för Applebaum och andra personer på den «rätta» sidan – så gestaltas propaganda i verkligheten.

Den svartvita bilden av konflikten tjänar inte våra intressen, och inte heller är en sådan rigid hållning kompatibel med den ideologi som lär ska prägla Väst. Kristersson låter mer som Putin än Putin själv när han hävdar att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige.

Så vad ska han göra åt saken? Bussa kjolstygen på Säpo efter oss ickekonforma avfällingar från den rätta läran om Rysslands fördärvlighet, eller låta försvarets gubbar göra hembesök, kanske tillsammans med Expressen, som också är hemfallen åt den sortens husförhör för att hålla allmogen innanför det ideologiska stängslet? Det är så efterblivet.

Fakking idiot.
Kategorier
Politik

Lögn, statistik och förbannad folkpartism

Illiberala etatisterna i Folkpartiet fick plötsligt nytt syre i en mätning i en vänsterliberal tevekanal, vilket fick liberaaala ledarsidor att med knäveckets reflex stöta ut ett gutturalt läte av glädje och hopp. Hopp om att det trots allt kan bli en kristborgerlig valvinst i det valautokratiska partisystemet om tio dagar.

Men det kan det inte, opinionsmätningar fungerar inte så, utan är behäftade med omfattande felmarginaler givet det lilla underlaget om några tusen personer. Det är den större trenden som är av vikt, medan enskilda mätningar flukturerar kraftigt.

Och trenden har varit tydlig under lång tid, nämligen att uppfostringspartiet åker ut ur Riksdagen med huvudet före. Det är inte så att en stor andel personer plötsligt har fått för sig att börja stödrösta på illiberalerna, utan det hade i så fall varit intecknat tidigare.

Inte heller har några viktigare utspel emanerat från socialingenjörerna i Folkpartiet, annat än populistiska floskler om att bränna skattepengar på både det ena och det andra, samma slags överbudspolitik som präglar samtliga partier under valcirkusen.

Enlig medieoligarkens mätning skulle Tidöregimen knåpa ihop 47.7 %, medan vänsterkommunisternas ledning krymper till knappa 50.3 %. Det är en skillnad om 2.6 %e, givet att Folkpartiet trots allt skulle klara spärren, och det krävs alltså ytterligare en spurt av det slaget för att högernationalisterna ska greja biffen.

Större inhämtningar har skett i den politiska historien, men det har då varit förenat med bestämda politiska utspel. Människor byter inte politisk inriktning med samma enkelhet som man byter kläder, utan det är ganska tröga krafter som verkar i detta fält.

Det vi noterar är nämligen en markant minskning för socialisterna i väljaropinionen, medan «sverigevännerna» går framåt netto. Just den strömmen är inte trolig, varför vi här har att göra med den förbannade lögn som brukar kallas statistik. Ingenting i den politiska debatten föranleder ett plötsligt byte från det ena partiet till ärkerivalen, utan det rör sig om stora felmarginaler.

Folkpartiet är alltså fortsatt destinerat för papperskorgen, men man kan förstå att man på sina håll vill ha en spännande valnatt istället för ett på förhand givet resultat. Spelbolagen fegar ur genom att sätta oddsen till 2.00 för att FP klarar spärren och 1.75 för att partiet åker. Verkliga oddsen för det är 2.14 respektive 1.88, eller 46.7 % och 53.2 %, det vill säga i princip krona eller klave.

Oddsen för rödgrön respektive blågul seger är för övrigt 1.40 och 2.50, eller 1.56 och 2.79 i verkliga odds, motsvarande 64 % respektive 36 %. Det är de talen man bör förhålla sig, och det kristborgerliga lägret behöver inte ta med sig skumpan.

Det blir nog ingen blågul islam.
Kategorier
Kina Politik USA

Illegalt oljeavtal

Amerikanska skurkstaten under Trump har som det rövarband man är lagt beslag på drygt en femtedel av Venezuelas oljereserver, eller 65 miljarder fat av närmare 300 miljarder. Approprieringen är i form av ett hundraårigt «avtal» mellan skurkstaten USA och den faktiska marionettstaten Venezuela, som ju kontrolleras från Washington sedan ett år tillbaka, efter att USA kidnappat landets ledare och hotat regeringen.

Något omedelbart resultat av «avtalet» kommer inte att bli fallet, då det krävs omfattande investeringar för att omsätta Venezuelas svårbearbetade råolja i kommersiella produkter. Det är dessa investeringar USA och kanske Europa ska stå för, i «utbyte» mot att Venezuela därmed får fart på sin oljeekonomi – sanktionerna slopas samtidigt, de som är den egentliga orsaken till Venezuelas tillstånd.

Problemet är bara att det redan finns ett sådant avtal, klubbat av parlamentet. Nämligen det mellan Caracas och Beijing om exakt samma slags utvinning, men på högst frivillig och affärsmässig grund, till skillnad från amerikansk «economic coercion». Parlamentet är inte tillfrågat denna gång, utan «avtalet» har dikterats av Vita huset och skrivits under av «interrimpresidenten» Rodríguez under tvångsmässiga former.

«Avtalet» är därmed olagligt, och bör bli föremål för utredning av FN. En permanent medlem i säkerhetsrådet lär visserligen lägga in sitt veto, men saken bör hur som helst hållas under konstant belysning – det kommer en tid efter Trump.

Saken visar att USA:s utrikespolitik alltjämt är resursbaserad, och samma grund föreligger naturligtvis i Persiska viken i kriget mot Iran. Men det finns ytterligare en dimension, som stavas Kina – USA vill inte bara säkra sin egen energidominans, utan samtidigt sinka Beijings.

Till skillnad från Bryssel och Europa förstår både Vita huset och Zhongnanhai, för att inte tala om Kreml, vikten av energisäkerhet. Utan sådan står man sig slätt i orostider, vilket för närvarande framgår med all önskvärd tydlighet i Europa, där elpriset är två till tre gånger högre än i USA och Kina, Det går inte att konkurrera under sådana villkor, varför europeisk ekonomi halkar efter.

Här framgår också de olika modi operandi med vilka USA respektive Kina utövar sitt inflytande. Den amerikanska skurkregimen nyttjar hård makt med vapenskrammel, regelrätt krig, sanktioner, ekonomiskt tvång, hot, handelstullar och hela enchiladan av tvångsinstrument.

Kina å andra sidan använder mjuk makt rakt igenom när man bygger hundratals hamnar i Afrika, när man slår den Nya sidenvägen över Eurasien, när man investerar i infrastruktur över hela Eurasien och Afrika och när man slår en deal om olja med Mellanöstern eller för den delen Venezuela. Men om man ska förstå tyckarna i medier och «tankesmedjor» är det alltså Kina som är det stora hotet, inte USA…

Kategorier
Kina Kultur Politik Teknik

Kommunister och transor ska inte hänga med våra barn

Det är inte sociala medier som radikaliserar unga, utan det vänsterliberala etablissemanget i sig. Det är politikerklägget som har släppt lös och normaliserat de perversiteter som sedermera florerar på Tiktok och andra sociala medier, där innehållet får unga att fundera över sin egen «identitet» och emellanåt «komma ut» som något annat (av flera hundra) påhittade «kön».

Vänsterklägget står också för den klimatdystopi som gör framförallt unga flickor livrädda, rödgrön propaganda som får barn och unga att förlora framtidshoppet och i förekommande fall besluta om att ända sin egen linje, det vill säga att inte bilda familj, för att «rädda planeten».

Men samma vänsterkommunistiska drägg står samtidigt för en migrationspolitik som ska fylla de stora öde svenska skogarna med en försvarlig andel av de tre miljarder afrikaner som beräknas tillkomma innan seklet är till ända, en tillväxt som sätter den svenska självspäkningen i perspektiv. Vi «räddar» ingen planet, men bäddar däremot för vårt folks undergång, till vänsterkommunistiska applåder.

All denna negativa smörja fyller inte bara de traditionella indoktrineringsmedierna, utan förstås även de sociala medier på vilka ungdomar hänger. Tiktok och andra kanaler flödar som en konsekvens av hat, som det «goda» vänsterhatet mot vita män, bilister och andra. Det tar bara några minuter innan kommunistiskt och vänsterextremt innehåll dyker upp i flödet, trots att man inte sökt upp det – algoritmerna har vänsterliberala vikter.

Det är som ett svart hål. Snabbt sugs man in i en svartvit världssyn som bygger på konspirationsteorier, splittrande människosyn och vänsterkommunistisk ideologi. När man passerat händelsehorisonten är det svårt att ta sig ut.

Detta sker främst på sociala medier, men också i datorspel och på angränsande plattformar, som ett resultat av att politiken har nästlat sig in i alla skrymslen och vrår på nätet. Nätet är ju bara en annan instans av den verklighet som beslutas politiskt, och om man låter transor läsa sagor för barn på biblioteken normaliserar man *2SHBTQIAP++-ideologin även på nätet.

Inte bara ungas – och för all del även vuxnas – psykiska hälsa rubbas av denna vänsterliberala världsåskådning, utan även den fysiska. Det vänsterkommunistiska klägget skickar regelbundet ut propaganda om att äta «plantbaserat» och rata köttet, med resultat att nätet kryllar av «raw vegans» och andra «influencers», av vilka somliga har fått plikta med livet till följd av bristsjukdomar under en ensidig diet av frukt och grönsaker.

För majoriteten av konsumenter på sociala medier blir konsekvensen ett skevt kroppsideal, ett blekt och anemiskt ideal som blir följden av veganföda, med mensrubbningar och kognitiva problem hos flickor som resultat i den praktiska verkligheten. Utan riktig föda orkar de inte heller ta del av undervisningen, utan faller in i ett becksvart vänsterliberalt mörker och självskadebeteende.

Som kontrast kan man ta Kina, där Tiktoks motsvarighet och förlaga Douyin (抖音) har en helt annan och mer uppbygglig profil, med omfattande vetenskapligt och pedagogiskt innehåll snarare än störda veganinfluerare som kräver att bli omtalade med vissa slags neopronomen. Det är för att man på kinesiska bibliotek inte låter transor eller pedofiler läsa sagor för barn, och som en konsekvens förekommer inte heller motsvarande perversiteter på nätet.

Detta visar att ansvaret inte ligger hos företagen, utan hos de politiker som sätter agendan och därmed de osynliga gränserna för det acceptabla. I Kina värnar man barnen och söker få dem att växa upp under normala omständigheter, medan man i Väst översköljer barn med *2SHBTQIAP++, klimatdystopi och veganpropaganda för att göra dem så sjuka och förvirrade som möjligt, på det att det läkemedelsindustriella komplexet (inklusive den offentliga sjukvården) ska casha in på försäljning av placebon mot bokstavsdiagnoser.

Våra barns digitala fritidsgårdar måste alltså rensas, men det kan bara ske om motsvarande rensning först sker i köttvärlden, inte minst bland de vuxnas perversiteter i vänsterliberala storkukstabloider som Expressen och andra indoktrineringsmedier. Det är där ribban sätts, inte i de sociala medierna per se. Kommunister och transor ska inte hänga med våra barn, utan de ska ges en normal barndom och förutsättningar att växa upp i en trygg miljö.

Douyin (抖音) är inte den «kinesiska versionen» av Tiktok, utan Tiktoks förlaga. Det är i princip samma app, och den enda skillnaden är den politiska och kulturella miljön: i Kina normal kultur, vetenskap, praktiska tips, patriotism; i Väst *2SHBTQAIP++, klimatdystopi, veganism och vänsterliberalt självhat.