Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Inte Kinas krig

Amerikanska regimens finansminister Bessent ställer sitt hopp till Kina om att man ska «pressa Iran» att öppna det sund som USA tillsammans med judarna har stängt med sitt illegitima krig, men Beijing har nog inget större intresse av att assistera amerikanska skurkregimen i dess schismer och ränker världen över, särskilt som operationerna har udden riktad mot just Kina.

Minns att amerikanska regimen påbörjade sin militära världsturné genom att angripa Venezuela och plocka dess ledare Maduro till den amerikanska «rättvisan», som håller landets president ansvarig för narkotikasmuggling och diverse andra fiktiva brott. Man ser Maduro som ledare för karteller, oaktat att Venezuelas bidrag till den amerikanska narkotikaimporten dröjer sig i enstaka procent – de stora fiskarna finns i Mexiko och Colombia.

Venezuela råkar samtidigt ha världens största reserver av råolja, och Kina råkar vara den aktör som bistår Venezuela i att raffinera den svårbehandlade oljan. Kina har även intressen av att etablera hamnverksamhet i landet, tillsammans med annan infrastruktur i en förlängning av Nya sidenvägen, en ambition som Washington vill förhindra. Härav Donroe-doktrinen, där USA åter tar kontroll över sin egen intressesfär på det västliga halvklotet.

Den illegitima aggressionen mot Iran har liknande motiv, då landet undkommer de halvsekellånga sanktionerna genom att sälja den förkrossande majoriteten av all sin olja till Kina, samtidigt som Iran numera är medlem av diskussionsklubben Brics. I bakgrunden fanns förvisso andra motiv, som att sinka Irans kärnvapenprogram och understödja judarnas ambitioner, men de är i detta fall underordnade.

Trump-regimen hoppades med sin folkrättsvidriga mordturné på iranska ledare kunna välta landets styrelse över ända och åstadkomma revolution, men i praktiken har man bara cementerat mullornas grepp över landet och gett Iran än fler argument att freda sig genom att utveckla kärnvapen, på samma sätt som tidigare Nordkorea. Man gav även Tehran möjlighet att ta kontrollen över Hormuz, vilket är den förhandenvarande situationen.

Kina har i sedvanlig ordning inte lagt sig i konflikten som sådan, men uppmanat Iran att hålla sundet öppet. Kinesiska fartyg har tillsammans med andra vänligt sinnade nationers farkoster kunnat passera sundet under konflikten, vilket är orsaken till att även USA småningom har blockerat sundet, naturligtvis i strid med internationell rätt. Man brukar tala vitt och brett om att värna navigeringsfriheten, men det tycks inte vara så viktigt just här och nu.

Genom sundet passerar emellertid inte bara Irans olja, utan även övriga Mellanösterns fossila bränslen och andra produkter, som konstgödsel, svavel och spannmål. Världsekonomin sätts därmed i brand, men det är inte i första hand Kina som drabbas, eftersom man har ett flertal andra kanaler och dessutom har förberett sig på den här typen av avbrott.

Kina är samtidigt världens ledande makt avseende grön teknik, och man får just nu ett rejält uppsving tack vare oljekrisen. Även om man vill se en normalisering har man således inte särskilt bråttom, eftersom situationen gynnar Kina och sänker USA och Europa.

På vinnarsidan finns även Ryssland, som drar stor nytta av det höjda oljepriset, och därmed får medvind i inbördeskriget i Ukraïna. Det är alltså en kontraproduktiv manöver Trump håller på med, helt i enlighet med hur irrationellt fallande imperier brukar agera.

Givet att amerikanska skurkregimen lade sanktioner även på Kina för att man handlar med iransk olja, lär Beijing inte ha särskilt bråttom att bistå Washington i sitt misslyckade krig, utan kan stå vid sidlinjen och titta på när USA gör bort sig inför hela världen. Småningom ska Donald avlägga visit i Beijing och där slå en koutou inför Xi Jinping, och möjligen fullbordas förnedringen av att Kina lägger fram det slutliga fredsavtalet och därmed blåser Trump på konfettin.

Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

US-ockupationen i Europa över?

Jänkeriet med clownkejsaren Trump i spetsen säger sig vilja hämta hem 5 000 trupper från Tyskland, med fler i ett senare skede, efter att tyske diktatorn Freddie Merz dristat sig till att skälla på husse och dess oförmåga att avsluta jobbet i Iran. Innebär det att den amerikanska ockupationen av Europa går mot sitt slut?

Man ska här erinra sig att syftet med Nato inte bara var att keep the Russians out, utan även att keep the Americans in, and the Germans down, vilket har motiverat amerikansk truppstationering i Tyskland sedan andra världskriget. För närvarande förfogar USA över 68 000 man i Europa, varav 36 000 bara i Tyskland.

Det är då en motsvarighet till amerikansk militär närvaro i de ockuperade Japan och Sydkorea, där man har ungefär samma strategi av att hålla Japan nere och Kina utanför, samt förstås USA innanför. Det ger också en förnyad bild av det svenska Nato-debaclet, i vilket socialistledaren Andersson bedyrade sin trohet till «the rules-based world order» och stassmister Kristersson och krigsminister Pål småningom skrev under kapitulationsdokumenten och upplät samtliga svenska militära anläggningar till USA.

En mer praktisk nytta med baser i Europa är att de kan nyttjas för operationer i Mellanöstern, vilket europeiska länder denna gång nixade, i ljuset av dåren Trumps fientlighet med bland annat ambition att ta Grönland med våld samt förstås en diger flora strafftullar på europeiska varor. Trump menar att Europa därmed inte är en pålitlig allierad, eftersom man inte understödjer USA:s folkrättsvidriga ad hoc-krig i Mellanöstern.

Här har i och för sig stassmister Kristersson yttrat den befängda utsagan att Iran är ett slags undantag i folkrätten, och att det är det praktiska utfallet som har relevans, det vill säga att regimen faller. Men i övriga Europa inser man att utan folkrätt finns så att säga ingen «regelbaserad världsordning» kvar, utan då gäller bara den starkes rätt – ett scenario som inte passar det svaga Europa.

Under kommande tre år kan vi således se den «transatlantiska länken» brista helt och hållet, varvid USA drar sig tillbaka från Europa, och Europa i sin tur utvecklar en egen försvarsallians med gemensamma standarder och ett gemensamt befäl. I princip kan det föråldrade och irrelevanta Nato då övergå till ett relevant heleuropeiskt försvar i vilket USA inte har någon roll att spela. Gott så.

Europa är hårt militariserat med omfattande amerikansk truppnärvaro, i likhet med Japan och Sydkorea i Asien. Den ordningen är nu under uppluckring.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Valvinnande köttnationalism

Man frestas nästan lägga lappen på Sverigedemokraterna i september, trots det märkliga knäböjandet för judar i Israel och den knasiga Ukraïna först-policyn. Detta för att Åkesson nu lyfter en härligt populistisk fråga kring köttnationalism, enkannerligen avseende skolmaten.

Det var i sitt vårtal som nationalistledaren gestaltade ett Gedankenexperiment kring å ena sidan köttbullar och makaroner och å den andra strimlade sojabitar, med den retoriska frågan vilken rätt som skulle ta slut först, om tusen skolbarn finge välja. Naturligtvis köttbullarna, för att det är det barn gillar, och för att det är det barn behöver för att få energi och näring.

Jimpan motiverade vidare reformen med att det inte spelar någon roll vilken «obskyr forskning» som myndighetsvänstern med Livsmedelsverket i spetsen hänvisar till, samt att skolmatens syfte inte är att tillfredsställa miljöpartistiska ideologer, utan att ge energi, mättnad och näring på det att barnen ska prestera optimalt.

Han sätter därmed otvivelaktigt fingret på exakt rätt ställe, och pekar på ett samhällsexperiment som har gått alldeles för långt och som aldrig tidigare har ifrågasatts av partipolitiken. Man har lämnat saken till ett rödgrönt expertvälde inom myndighetsvänstern, istället för att göra upp med relevanta myndigheters ledningsstruktur och direktiv.

Åkesson vet att det är omöjligt att vinna matchen genom att drämma forskningsrapporter i huvudet på varandra, dels för att det är ett gebit han inte behärskar, dels för att det då snabbt blir snårigt, komplext och tråkigt för gemene man. Hellre då populistiska argument kring vad barn gillar och väljer.

Men de vetenskapliga resonemangen är ändå tämligen enkla: bara animaliskt protein är fullvärdigt, och barn behöver fullvärdigt protein för att uppnå sin fulla potential; bara animalisk kost ger tillfredsställande nivåer av vitaminer B12 och ADEK, mineraler zink och selen samt fettsyror DHA och EPA; och oprocessat kött är inte carcinogent, som den «obskyra forskningen» vill hävda (och den är verkligen obskyr).

Myndighetsvänsterns egentliga agenda är givetvis «klimatet», men det har ingen egentlig bäring på köttkonsumtionen; det är nämligen ett slutet kretslopp, vi hämtar inte kor från underjordiska fossilerade lager. Och oavsett omständigheter i övrigt, kan sådana argument inte nyttjas för att kompromissa med hälsa och fullvärdig kost.

Åkessons löfte är att det ska finnas kött eller fisk på menyn varje dag i varenda skola i hela Sverige – och kanske även en plantfri dag!? – och det är jag förstås beredd att stödja fullt ut. Men det hänger då på att det blir ett gemensamt manifest för Tidölaget, och att man avser implementera det attans snabbt efter valvinst. Annars är det mest fagra ord, och sånt är vi hjärtligt trötta på.

Barn kräfva dessa köttiga rätter!
Kategorier
Politik

Vem är Anderssonskan?

Statsteves sliskiga «lekprogram» tycks fortsätta locka politruker, i hopp om att få synas och därmed göra reklam för sig själva och sin politik. Senast var det ju folkpartiledarinnan Mohammedsdotter som deltog, och då blottade en kunskapslucka av vikt, nämligen gällande Sveriges grundlagar.

Sådan fackkunskap kan man kräva att människor av facket ska bemästra, och man kan riktigt se framför sig hur Svensson i stugan hånade liberalistledaren för sina tillkortakommanden. Efter att snabbt och i smyg ha konsulterat AI-kompisen, uttryckte Svensson sitt förakt för att hon inte kunde rabbla regeringsformen och så vidare, sådant som ju «alla» kan!

Nästa kvinna till rakning var socialistledaren Andersson, som också anses ha gått på pumpen. Detta efter att ha frågat vem Brad Pitt är, en gestalt som Svensson i stugan förstås känner utan och innan, väldresserad som han är i amerikansk populärkultur. Här behövdes ingen AI-kompis, och så kanske inte heller för att pricka Nirvanas forna sångare Curt Cobain.

Till yttermera visso skulle man kunna hävda att just Maggan Anderssons generation torde vara bekant med dessa två figurer, som väl hade sina storhetstider på 2000-talet respektive 1990-talet. Men det är förstås bara om man är à jour med nöjesvärlden och populärkulturen, och det skulle till och med kunna vara till en politikers fördel att inte vara hemmastadd i Expressens ytliga världsbild.

Av politiker kräver vi nämligen att de ståtar med helt andra kunskaper, föutom grundlagar och elementära basfakta om statsskicket sådant som djup fackkunskap i nationalekonomi och andra spörsmål av politisk vikt. Det skulle vara förfärande om en politiker kunde nämna Blackpinks medlemmar vid namn, ty det indikerar att tiden inte används optimalt och att man har fel fokus.

En mer relevant fråga är vem Anderssonskan är. Jo, vi vet att hon är politiker och företräder Socialdemokraterna, men sen då? Vad för slags politik vill hon ha, och vad är hennes vision för Sverige på tio, tjugo, femtio och hundra års sikt? Hur ämnar hon uppnå denna vision?

Om detta vet vi intet, för att Maggan aldrig dröjer sig vid dessa ämnen, utan mest pratar skit om andra, enkannerligen sverigedemokrater. Hennes enda egentliga ambition tycks vara att ta makten, även om hon inte vet vad den ska användas till.

Socialdemokraterna har djup skuld i att ha förstört Sverige med okontrollerad massinvandring, och även om man kan se en viss omläggning i politiken på senare år fortsätter man att omhulda det mångkulturella samhället, nu genom tvångsblandning som koncept. Arbetareklassen övergav man för länge sedan, med resultat att den uppgick i Sverigedemokraterna, medan sossarna blev ett medelklassparti för storstadsväljare.

Men i det stora hela vet vi ingenting vad Socialdemokraterna hvilja. Utbyggnaden av kärnkraft ger man tummen upp för numera, men bara om vindkraften subventioneras. Samtidigt går sådan politik inte att genomföra i ett rödgrönt vänsterkommunistiskt regeringsblock, ty VPK och MP ser kärnkraft som ett rött skynke.

Vi vet faktiskt inte ens vilken slags regeringskonstellation Anderssonskan syftar till. Ska hon eller ska hon inte regera med kommunisterna? Ska kommunisterna då få ministerposter? Och kan centeragrarerna i så fall godta detta, eller blir det regeringskris innan en regering ens har formerats?

Haggan Anderssons pragmatiska valplattform kring brottsbekämpning, försvar och energi är också en stötesten för de vänsterkommunistiska partierna, samtidigt som sosseriet har börjat tona ned sin klimathysteriska sida. Det är som upplagt för konflikt.

Tidöpartierna har faktiskt en poäng i att man har löst sina knutar i dessa frågor, och kan gå till val på en enad plattform, även om man har skiljelinjer. Sossarna är här ett stort enda frågetecken, och man saknar en gemensam plattform. Skulle man ändå vinna valet under sådana omständigheter är det helt säkert ett uttryck för missnöje med moderatregimens faktiska politik under mandatperioden.

Magdalena Andersson. Jag vet att det är en politiker med blont hår, men är det en socialist eller en folkpartist?
Kategorier
Liberalism Politik

Kvitta kvittningssystemet

Det så kallade kvittningssystemet är en sjuklövermekanism i vilken partier som är rörande överens om allt hjärtligt kommer överens om att kvitta varandras frånvarande ledamöter, i ett märkligt försök att leka demokrati. Medan Sverigedemokraterna är i Riksdagen för att utöva demokrati på riktigt, det vill säga få igenom den politik man har mandat för.

Sverigedemokraterna har aldrig varit välkomna in i den gemenskapen, varför man kan förstå att partiet tar en annan väg. Formella överenskommelser som man aldrig har varit med om att träffa kan man utan vidare strunta i. Icke desto mindre smider sjuklöverpartierna nu ränker för att upprätta ett nytt system där SD inte ska få vara med (känns det igen?), eller på annat vis rädda det tidigare systemet.

Men det korrekta tillvägagångssättet är förstås att helt slopa detta märkliga system. Riksdagsledamöter ska närvara vid voteringar, och om de inte kan vara där fysiskt, ska det gå att 1) rösta via lur och någon identifieringsmekanism; 2) lägga sin röst i förtid. Uppfylls inte detta ska avdrag på lönen ske, ty då har man inte fullföljt sin plikt som lagstiftare.

Moderatregimen snackar vitt och brett om att Sverige ska bli «bäst i världen» på AI, men uppenbarligen är man inte ens förmögen att inrätta ett någorlunda modernt voteringssystem som står pall i den digitala tidsåldern. Det är som att man tror att demokrati är att vara fast i 1700-talets parlamentarism med fysiskt närvarande personer.

Det är bra att ledamöterna är ute i verkligheten för att verka för nationen, men då ska man alltså delta i voteringar i förtid eller på distans. Det är den enda framkomliga vägen, och den bör implementeras snarast. Men förmodligen tar det partierna minst tjugo år för denna den enklaste av reformer.

Alkompis fick rycka in för att förklara denna märkliga svenska sedvänja för araber.