Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Skrota nyckelhålet

Livsmedelsverket vill uppdatera «nyckelhålsmärkningen» med högre krav på lägre salthalt, och därtill upphöja påbuden till EU-norm. Detta för att reducera kardiovaskulära sjukdomar, då högt blodtryck kan orsaka hjärtinfarkt och stroke. Naturligtvis en beundransvärd ambition, men metoden är förlegad, felaktig och direkt farlig.

Man slänger sig dessutom med begreppet «salt» slentrianmässigt, utan att närmare redogöra för saltets komposition. I pressmeddelandet nämner man visserligen natrium, men utelämnar samtidigt andra salter som är av betydelse för hälsan, som magnesiumsulfat och kaliumklorid.

Minskar man mängden «salt» ytterligare åstadkommer man elektrolytisk obalans, som kan resultera i kramper, störd signalfunktion och kardiovaskulära åkommor. Vi behöver nämligen inte mindre än 3500 milligram kalium per dag för fullgod hälsa, eller motsvarande sju gram kaliumklorid – det är sju gram salt bara från behovet av kalium.

Ytterligare tre gram erhålls från natriumklorid, och ett gram från magnesiumsulfat, det vill säga ett minimum om elva gram salt per dag. Det är dubbelt så mycket som Livsmedelsverkets «rekommendationer» anger som maxgräns.

Nutilldags har man börjat lägga den här bisarra saltreduktionen bakom sig, och fokuserar istället på saltbalans. «Man» är WHO, eller Världshälsoorganisationen, om någon undrar. Samt förstås det medicinska samfundet i stort.

Det är inte någon nyhet att natrium höjer det osmotiska trycket, medan kalium har den motsatta effekten. Högt blodtryck i sig orsakas inte av salt överhuvudtaget, men när man väl har åkomman är förhöjda halter av natrium skadliga. Botemedel? Kaliumklorid. Så länge man kompenserar med kaliumklorid och magnesiumsulfat, behöver man således inte tänka på halten av natrium, eftersom effekterna tar ut varandra.

Därmed har vi också lösningen på livsmedelsoligarkernas överanvändning av simpelt bordssalt (ultraprocessat salt, ren natriumklorid), och en lämplig märkning för sunda livsmedel. En sådan märkning kan inte och ska inte ta fasta på enbart natriumhalten, utan saltbalansen i stort.

Samtidigt måste incitament ges till livsmedelsindustrin att verkligen efterleva kraven, varvid skatteinstrumentet är ett lämpligt verktyg. Ta ut en krona i straffskatt för varje gram ren natriumklorid, varje gram linolsyra, varje gram tillsatt vegetabiliskt fett, varje gram tillsatt socker (oavsett form och namn) samt varje gram extraherat naturligt fett.

En ny sådan hälsomärkning skulle således premiera vissa produkter, men samtidigt krävs nog en form av dödskallemärkning för alla former av ultraprocessade livsmedel, som bakelser, färdigrätter, matoljor som rapsolja, chips, godis, flingor, juice, energidrycker med mera, för att ytterligare ge incitament till konsumenter att välja naturliga livsmedel och laga maten själv från äkta råvaror.

I den mån färdigrätter erbjuds, ska de vara helt fria från tillsatser och ultraprocess för att komma i fråga för hälsomärkning och skattebefrielse. Det är inte svårt för industrin att åstadkomma detta, men det krävs tvång i form av ekonomiska styrmedel och annan form av lagstiftning.

Problemet är bara att lagstiftarna (Riksdagen) inte förstår problemet, och inte har något intresse av att komma till rätta med välfärdssjukdomar och den enorma kostnad dessa medför. Inte undra på det, när inte heller statens myndigheter för ändamålet har rätt fokus, utan sitter fast i lastgamla paradigm och samtidigt har «klimatet» som övergripande dogm.

Livsmedelsoligarkerna har fri lejd att göra dig sjuk för pengar.
Kategorier
Politik

Sjuk politisk cirkus fortsätter

Nationalistledare Åkesson gjorde det rationella valet att gå i opposition och därmed frigöra Tidö-regimen för upptag av agrarerna i Centerpartiet. Rationellt, för att alternativet med en vänsterkommunistisk regim skulle reversera den politik som förts under den senaste mandatperioden.

Centerkärringen svarade omedelbart genom att plötsligt öppna upp för en sådan lösning, men vill först fortsätta med sina trotsåldersfasoner genom att begära att de båda statsministerkandidaterna presenterar ett «paket» som Centerpedofilerna kan godta, och som minimerar «ytterkanternas» inflytande.

Men detta ändrar ingenting i sak, eftersom mandatförhållandena är som de är. För att få igenom borgerlig politik kommer Tidö att bli beroende av SD-nationalisterna, och omvänt måste en rödgrön ministär konsultera VPK för att få igenom sin.

SD-sionisternas ledare har just gett Thand exakt det hon vill ha, medan kommunisterna på den rödgröna sidan har som oomkullrunkeligt krav att ingå i en ministär. Därmed är valet redan gjort i praktiken, eftersom Centern trots allt nog inte vill ha nyval, speciellt inte när andra partier så generöst dyrkar upp låset.

Det vi ser nu är alltså en form av politisk teater för att motivera Centerpartiets kommande avhopp från den rödgrönrosa sidan, ty det hade sett tämligen löjligt ut att omedelbart hoppa i Kristerssons famn. Thand vill hålla på sig och låtsas vara «hard to get», men i princip har hon redan trosorna nere.

Därmed kommer en kristborgerlig minoritetsregim med nationalisterna som stödhjul att ratta den rostiga gamla kärran vi kallar Sverige för kommande fyra år, och det kommer inte att bli lika friktionsfritt som under föregående mandatperiod. Emellanåt kommer nämligen såväl SD com C att rösta med oppositionen, vilket kommer att orsaka en del tandagnissel. Men dock inget som kommer att orsaka nyval.

Kristborgarna M-KD-FP-C får regera i minoritet, med nationalisterna som stödhjul och vänsterkommunisterna som opposition. En inte helt stabil konfiguration.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Porrfilmande kommunchef tillgång

Vänsterkommunistiska statstelevisionen idkar åter radikalfeministisk statsmoralism, denna gång genom att «granska» en kommunchefs tidigare förehavanden i kulturbranschen. Det rör sig om Jokkmokks gemenskap, där en snubbe för några år sedan medverkade i pornografisk framställning i filmens medium, och för detta nu får schavottera genom att sparkas som kommunchef.

«Orsaken» sägs vara att killen kan falla offer för «utpressning» av «främmande makt» (läs Ryssland), men givet att regimteve redan har avslöjat saken faller det argumentet så att säga pladask. Även om statsmedierna inte hade «granskat» mannens förehavanden, är sådant inget som kan utnyttjas av vare sig främmande eller inhemsk makt – möjligen med undantag av Skatteverket, som i sin statsfeministiska överideologi angriper allt som andas minsta erotik i kombination med pengar.

Nej, man kan inte diskutera «det moraliska i att medverka i eller ha producerat porrfilm och samtidigt vara högsta tjänsteman i en kommun», eftersom det är en strikt laglig verksamhet. Det är en frihet som står alla till buds, och man kan så att säga inte straffas inofficiellt av en skara vänsterkommunistiska kadrer som driver ett privat statsfeministiskt korståg mot porren.

Tvärtom är en porrfilmande kommunchef en tillgång, eftersom det då rör sig om en person från verkligheten snarare än en politisk påläggskalv eller akademisk streber som aldrig har haft ett riktigt jobb. Det är sådana politiker från verkligheten som kan vidga våra få kvarvarande friheter istället för att som de vänsterkommunistiska krafterna ständigt inskränka dem.

Det är bara dessa friheter som skiljer oss från totalitära krafter som den ryska, och det är där den verkliga motståndskraften ligger, att vi kan göra saker som de inte tillåts göra. Så har det varit ända sedan kalla kriget, och det var jeans och rockmusik som småningom bröt ned sovjetimperiet.

Numera är det emellertid snart tvärtom, då våra friheter inskränks i allt snabbare tempo, samtidigt som de möjliggörs i österled i allt större utsträckning. Hela Europa liknar numera en vänsterkommunistisk diktatur, där man hämtas i gryningsräder för att ha yppat något «olämpligt» om politiker eller andra.

Denna ordning måste brytas, och en bra början kunde vara att lägga ned vänsterkommunistiska statsmedier, som inte bidrar till att främja frihet, utan snarare underminerar våra friheter och går auktoritära förbudskrafter till mötes.

Filmen som sådan är komplett värdelös, en amerikansk kliché på porrfilm, snarast mansförnedrande. Men det är inte på kvaliteten saken hänger, utan principen.
Kategorier
Politik USA

Oproportionerligt USA-fokus

Öppnar man statsteves vitwebb för att granska dagens propaganda möts man av närmast krigsrubriker kring ett ordinärt val i USA, som inte har någon som helst bäring på Sverige, Europa eller världen. Utslaget, att Demokraterna skulle ta makten i båda kamrarna, var givet på förhand, och knappast någon skräll så som stats- och kommersmedier hävdar.

Även bevekelsegrunderna var kända på förhand, främst brandgule mannens illegala krig mot Iran och de konsekvenser detta har fört med sig i fråga om ökade bränslepriser och därmed stigande levnadskostnader. Amrisarna är helt enkelt inte vana vid att betala tio dollar vid pump för en imperiemängd soppa.

Maktskiftet innebär att kongressen vingklipper Trumps möjligheter att verka på hemmaplan, nämligen i fråga om skatter och andra inrikes reformer, även om US-presidenten här kommer att nyttja sitt veto för att blockera demokratin – den polska situationen.

Men han har ju fortfarande fria händer att verka utrikespolitiskt via presidentordrar, och det är där han har ställt till med skada, i form av illegalt globalt handelskrig, illegal kidnappning av Venezuelas statschef, illegal statskupp i Carácas, illegalt anfall mot Iran, illegalt stöd till det illegala folkmordet i Palestina och så vidare. Den eskapaden lär inte bara fortsätta, utan nu intensifieras, då Trump vill lämna så stort avtryck som möjligt i sitt eftermäle.

Inrikes har Trump tvärtom haft positiva verkningar, bland annat genom att angripa den djupa vänsterliberala staten och dess korruption, eliminera inslag av woke samt effektivisera förvaltningen. Med demokraterna vid rodret i kongressen riskerar den processen att reverseras, vilket knappast kommer att gynna gemene man.

De som i dag «firar» något slags «seger» bör betänka att Trump har hela två år kvar på sin mandatperiod, och därmed gott om tid att försätta världen i brand, något han helt säkert kommer att göra. För att det bara är så han kan skriva in sig i historieböckerna, vilket är hans elementära syfte.

Mellanårsvalet säger faktiskt ingenting om maktförhållandena om två år, utan är mest en form av missnöjesyttring, ungefär som när svenskar protesterar mot sittande regering genom att rösta på ett annat parti i EU-valet. Det verkligt intressanta är istället vilken riktning Republikanerna kommer att ta nu, och vem som kommer efter Trump – man ska inte ta för givet att MAGA-rörelsen lägger sig ner att dö på grund av detta.

Kategorier
Kultur Politik Ryssland

Chicken Swedes

Den amerikanska skurknationen har fört illegitima krig under nästan hela sin existens som nation, och man känner blott åtta år av fred. Men för den skull finns inte ett enda exempel på att någon nation eller organisation har bojkottat landet, exempelvis i sportsammanhang.

Inte heller judestatens brutala folkmord på palestinier tycks vara tillräckligt för att få de västliga nationerna att sanktionera och bojkotta landet, utan man får hållas oavsett konsekvenserna, samt släpps in i schlagervärmen år efter år.

Så varför en diametralt annorlunda hållning gentemot Ryssland? Mattan drogs undan för Moskva i olympiska spel och en lång rad internationella organisationer, samtidigt som man bojkottade rysk kultur efter bästa förmåga.

Men nu har åtminstone de större idrottsorganisationerna tröttnat, då det stukar sporten att utestänga bland de bästa utövarna i världen. Vad är egentligen ett guld i hockey-VM värt utan deltagande av den röda maskinen? Noll och intet.

På förekommen anledning deltar Ryssland åter i hockey-VM 2027, tillsammans med Belarus, som av någon anledning också har bojkottats. USA:s knähund Storbritannien har likt husse emellertid aldrig bojkottats sålunda, exempelvis under den illegitima och fullskaliga invasionen av Irak, vilket demonstrerar hur olika man bedömer konflikter.

Nu är själva tanken med sport, särskilt olympiska spel, att den ska vara fristående från politik. Men i den moderna samtiden har idrotten tvärtom kommit att politiseras så till den milda grad att det nog inte längre kan betraktas som sport i dess ursprungliga bemärkelse.

Även om internationella förbundet har hävt bojkotten av Ryssland och Belarus, kommer således nationella förbund som det svenska och finska att fortsätta bojkotten på egen hand, nämligen genom att vägra möta nationen på rinken.

Det är analogt med att man inte vågar möta ryssen på slagfältet i Ukraïna, eftersom man på förhand vet att man skulle förlora. De fega svenska hackkycklingarna vågar inte gå i klinch med den ryska björnen, utan skulle helst vilja föredra den tidigare regimen med en enkel resa till medalj genom att slå Schweiz och andra blåbär. Money for nothin’, and the chicks for free.

Vad man kan förstå innebär emellertid detta att Ryssland kan promenera till final, alternativt vinna slutspelet utan att spela en enda match. Det vore en märklig händelse, särskilt om folkmordsjudarna åter ska tillåtas sjunga i melodifestivalen i ett samtidigt evenemang framåt maj nästkommande.

Blågula mesar är dock inget jag vill associeras med, och jag skäms för mitt land och dess idealistiska trotsåldersfasoner. Då håller jag hellre på Ryssland, som den underhund landet har kommit att bli. Och de spelar ju avgjort bättre hockey än swedistanierna.

Ryssland är hjärtligt välkommet tillbaka. Som vi har längtat!