Kategorier
Kina Kultur Politik Teknik

Kommunister och transor ska inte hänga med våra barn

Det är inte sociala medier som radikaliserar unga, utan det vänsterliberala etablissemanget i sig. Det är politikerklägget som har släppt lös och normaliserat de perversiteter som sedermera florerar på Tiktok och andra sociala medier, där innehållet får unga att fundera över sin egen «identitet» och emellanåt «komma ut» som något annat (av flera hundra) påhittade «kön».

Vänsterklägget står också för den klimatdystopi som gör framförallt unga flickor livrädda, rödgrön propaganda som får barn och unga att förlora framtidshoppet och i förekommande fall besluta om att ända sin egen linje, det vill säga att inte bilda familj, för att «rädda planeten».

Men samma vänsterkommunistiska drägg står samtidigt för en migrationspolitik som ska fylla de stora öde svenska skogarna med en försvarlig andel av de tre miljarder afrikaner som beräknas tillkomma innan seklet är till ända, en tillväxt som sätter den svenska självspäkningen i perspektiv. Vi «räddar» ingen planet, men bäddar däremot för vårt folks undergång, till vänsterkommunistiska applåder.

All denna negativa smörja fyller inte bara de traditionella indoktrineringsmedierna, utan förstås även de sociala medier på vilka ungdomar hänger. Tiktok och andra kanaler flödar som en konsekvens av hat, som det «goda» vänsterhatet mot vita män, bilister och andra. Det tar bara några minuter innan kommunistiskt och vänsterextremt innehåll dyker upp i flödet, trots att man inte sökt upp det – algoritmerna har vänsterliberala vikter.

Det är som ett svart hål. Snabbt sugs man in i en svartvit världssyn som bygger på konspirationsteorier, splittrande människosyn och vänsterkommunistisk ideologi. När man passerat händelsehorisonten är det svårt att ta sig ut.

Detta sker främst på sociala medier, men också i datorspel och på angränsande plattformar, som ett resultat av att politiken har nästlat sig in i alla skrymslen och vrår på nätet. Nätet är ju bara en annan instans av den verklighet som beslutas politiskt, och om man låter transor läsa sagor för barn på biblioteken normaliserar man *2SHBTQIAP++-ideologin även på nätet.

Inte bara ungas – och för all del även vuxnas – psykiska hälsa rubbas av denna vänsterliberala världsåskådning, utan även den fysiska. Det vänsterkommunistiska klägget skickar regelbundet ut propaganda om att äta «plantbaserat» och rata köttet, med resultat att nätet kryllar av «raw vegans» och andra «influencers», av vilka somliga har fått plikta med livet till följd av bristsjukdomar under en ensidig diet av frukt och grönsaker.

För majoriteten av konsumenter på sociala medier blir konsekvensen ett skevt kroppsideal, ett blekt och anemiskt ideal som blir följden av veganföda, med mensrubbningar och kognitiva problem hos flickor som resultat i den praktiska verkligheten. Utan riktig föda orkar de inte heller ta del av undervisningen, utan faller in i ett becksvart vänsterliberalt mörker och självskadebeteende.

Som kontrast kan man ta Kina, där Tiktoks motsvarighet och förlaga Douyin (抖音) har en helt annan och mer uppbygglig profil, med omfattande vetenskapligt och pedagogiskt innehåll snarare än störda veganinfluerare som kräver att bli omtalade med vissa slags neopronomen. Det är för att man på kinesiska bibliotek inte låter transor eller pedofiler läsa sagor för barn, och som en konsekvens förekommer inte heller motsvarande perversiteter på nätet.

Detta visar att ansvaret inte ligger hos företagen, utan hos de politiker som sätter agendan och därmed de osynliga gränserna för det acceptabla. I Kina värnar man barnen och söker få dem att växa upp under normala omständigheter, medan man i Väst översköljer barn med *2SHBTQIAP++, klimatdystopi och veganpropaganda för att göra dem så sjuka och förvirrade som möjligt, på det att det läkemedelsindustriella komplexet (inklusive den offentliga sjukvården) ska casha in på försäljning av placebon mot bokstavsdiagnoser.

Våra barns digitala fritidsgårdar måste alltså rensas, men det kan bara ske om motsvarande rensning först sker i köttvärlden, inte minst bland de vuxnas perversiteter i vänsterliberala storkukstabloider som Expressen och andra indoktrineringsmedier. Det är där ribban sätts, inte i de sociala medierna per se. Kommunister och transor ska inte hänga med våra barn, utan de ska ges en normal barndom och förutsättningar att växa upp i en trygg miljö.

Douyin (抖音) är inte den «kinesiska versionen» av Tiktok, utan Tiktoks förlaga. Det är i princip samma app, och den enda skillnaden är den politiska och kulturella miljön: i Kina normal kultur, vetenskap, praktiska tips, patriotism; i Väst *2SHBTQAIP++, klimatdystopi, veganism och vänsterliberalt självhat.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Egen majoritet i valet

Vilken plattform ska man gå till val på om man vill regera i ensamt majestät? Frågar man tyskarna i Sachsen-Anhalt är det en kompott av att lägga ned statsmedierna; utvisa papperslösa och asylsökande med flera invandrare som inte arbetar och anpassar sig till tysk kultur och tyska normer; avskaffa partibidragen; sätta barn och familj i främsta rummet för att hantera demografin; premiera röd-guld-svart framför regnbågar; samt att reducera antalet myndigheter.

Det är i vart fall det kortprogram som Alternative für Deutschland (AfD) ämnar genomföra under de första hundra dagarna, men man har ett betydligt längre regeringsprogram som i detalj berättar om den vidare färdplanen. Den plattformen ger AfD över 40 % i Sachsen-Anhalt inför det kommande delstatsvalet och därmed i praktiken majoritet i kammaren.

Man kan erinra sig att den svenska Tidöregimen hade några liknande punkter och tankar om ett «paradigmskifte», som emellertid aldrig blev av. Av de så kallade «sverigevännerna» blev bara judekramare, sionister och ukraïnarunkare för hela slanten, samtidigt som invandringen ökade i stället för att minska. Ökade gjorde även elskatten och arbetslösheten, medan ekonomin stod stilla.

Skillnaden är att AfD i grunden är ett libertarianskt parti – även om man mangrant betecknas som «högerextremt» av det vänsterextrema tyska etablissemanget – och därför har dessa doktriner som djup grund, till skillnad från ett populistiskt missnöjesparti som Sverigedemokraterna, som spretar åt alla håll i ideologiskt hänseende. Det är därför mycket troligt att AfD kommer att göra allvar av sitt «paradigmskifte», särskilt om man inte behöver ta hänsyn till de gamla partierna.

Till skillnad från SD har AfD ingen förståelse alls för Zelenskyjs ryska inbördeskrig, utan vill omedelbart strypa penga- och vapenrullningen till Kiev, avsluta massupprustningen samt åter låta rysk gas flöda för att få igång den konkursmässiga tyska industrin, en absolut förutsättning för att kunna genomföra övriga reformer.

Ulrich Siegmund blir ny regeringschef i Sachsen-Anhalt.

Det är just nedläggningen av företag, arbetslösheten, krigshetsen och migrationen som har lett till AfD:s våldsamma uppsving i opinionen, och det råder stort missnöje med de traditionella partierna för att man helt saknar förmåga att lösa de problem Tyskland står inför – helt i linje med Tidöregimens tafatthet. Av samma skäl är tyskarna hjärtligt trötta på vänsterliberal indoktrineringsteve, varför detta är en central punkt i AfD:s program.

Här har vi alltså ett program som rakt av kunde kopieras av ett svenskt parti som aspirerar på förnyelse och att äntligen frångå det lastgamla sossesamhället och det socialistiska Folkhemmet. Det är på sätt och vis den diametrala motsatsen till allt det som det döende Folkpartiet står för, vilket väl visar på att det skulle vara gångbart även här.

Men att vara så radikal i konformismens Sverige går knappast, man är så konflikträdd att man inte vågar utmana det bestående systembolagssamhället, utan som mest nöjer sig med att putsa lite på fasaden och justera några ören hit och dit. Det blir aldrig några systemskiften eller större omvälvningar, utan bara samma gamla skit som eljest i nygammal förpackning. Men kanske kan man småningom ta rygg på Tyskland?

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Ekonomisk utpressning USA:s modus operandi

Amerikanska skurkregimen fortsätter med sin globala «economic coercion» mot världens alla länder, trots utslag i domstol om att den ekonomiska krigföringen är olaglig utan stöd i kongressen. Bland annat råder nu fullt handelskrig med Kanada, som nog bör bredda sitt samarbete med Kina och Europa om man vill överleva ett utpressningskrig mot sin enda landgranne.

Med tanke på att mellanårsval står för dörren i början av november är det emellertid ett riskabelt företag, då angränsande stater som Washington, Montana, North Dakota, Minnesota, Wisconsin med flera kanske inte är överdrivet förtjusta i att se sin handel med Kanada reduceras. Man lär alltså välja demokratiskt, vilket då försämrar Trumps mandat i representanthuset – utan stöd i kongressen är han en lam anka.

Än mer allvarligt är amerikanska skurkregimens ekonomiska atombomb mot Iran, ett löfte om att utfärda sanktioner och avknoppa från dollarsystemet alla aktörer som fortsätter att handla med Iran. Ekonomisk utpressning är USA:s modus operandi, och den enda metod som står till buds när man inte kan kriga sig till seger mot Tehran.

Handelsminister Scott Bessent säger samtidigt att man inte vill kullkasta det globala finansiella systemet, men den utsagan är inte kompatibel med hoten. Irans inkomster kommer nämligen huvudsakligen från Kina, som köper åttio procent av Irans olja.

Zhongnanhai har redan meddelat att man inte tänker vika ned sig denna gång heller, varför Washington har att omedelbart blåsa till reträtt eller börja göra allvar av sina hot, nämligen att sanktionera raffinaderier, banker och andra aktörer som deltar i oljehandeln på Iran.

Problemet med det är att Beijing då omedelbart kommer att vidta motåtgärder mot amerikanska företag, samt strypa amerikanska skurkregimens åtkomst till kritiska industrivitaminer, magneter och andra tillämpningar, alltså samma procedur som tidigare, efter vilken Trump omedelbart fegade ur.

Till yttermera visso är de provinsbanker i Kina som hanterar oljepengar inte knutna till vare sig dollarsystemet eller Swift, och kan således inte ta skada. Samma sak gäller raffinaderierna, såvida USA inte börjar beslagta kinesiska oljefartyg. Handeln med olja i Mellanöstern sker för övrigt numera ofta med kinesiska renminbi, varför den primära effekten av dessa imbecilla hot är att yttermera försvaga dollarns status som global reservvaluta – vem vill bli nästa offer för Washingtons mobbning?

Ottawa kan man kanske mobba, i alla fall ett tag, men det lär bli svårare att ta sig an Beijing utan att det blir en nedåtgående spiral mot fullskaligt handelskrig i vilket ingen vinnare står att finna, men däremot mängder av förlorare. Under alla omständigheter är Kina bättre rustat för en sådan drabbning, eller vilken sorts konflikt som helst – man har målmedvetet preparerat för en sådan, då man känner örnen på dess klo.

Även Naidili och Moskva lär skita i Trump-dårens hot om sanktioner, och särskilt Ryssland är ju redan söndersanktionerat. Handeln med Tehran kommer därför att fortsätta som vanligt även från indiskt och ryskt håll, med effekt att sanktionerna blir tandlösa – Europa har i egenskap av amerikansk marionett ingen större handel på Iran nutilldags.

Samtidigt finns här en läxa för både Kanada och Europa att lära, att allianser alltid skiftar och därför inte går att förlita sig på. Carney drog den slutsatsen redan för ett halvår sedan, medan Bryssel vacklar. Man bör följa i Kinas spår och söka frihandel med alla, utan politiska krav eller hänsyn till allianser, i alla fall om man vill ha en stabil global ordning som inte kan skjutas sönder och samman av enskilda miffon som Trump.

Den loja kinesiska pandan känner den aggressiva amerikanska örnen på dess klo, och är väl rustad att ta sig an angriparen med alla till buds stående medel.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Folkpartiet äntligen ur tiden

Nationalistledaren Åkesson beskylls nu för att ha slängt Folkpartiet under bussen, nämligen genom att uppmana sina egna och de kristborgerligas väljare att inte rösta på Folkpartiet, om partiet tio dagar före valet alltjämt ligger under 3.5 % i opinionen. Men som många har konstaterat, är det ett nyktert och rationellt förhållningssätt under den rådande situationen.

Dels är Folkpartiet i princip ett fiendeparti för Sverigedemokraterna, varför det snarare är de kristborgerligas ansvar att fördela sådana stödröster sinsemellan. Och dels är det en bortkastad röst om Folkpartiet åker ut, vilket allt talar för. Åkesson kan sina odds, och vet därför att det är bäst att maximera sina egna röster inför den oppositionstid som kommer.

Framförallt är det knappast Sverigedemokraternas fel att det etatistiska prussiluskpartiet nu försvinner ur svensk politik för gott, ty trenden har varit uppenbar under en mycket lång tid. Folkpartiet har haft en nedåtgående trend under hela efterkrigstiden, med en och annan dead cat bouncing som bekräftar regeln.

Dess tidiga framgång berodde på att man dåtilldags alltjämt hade en smula liberal fägring kring sig, med doktriner kring att låta människan bestämma över sin egen tillvaro. Men genom åren har man allt mer kommit att bli ett illiberalt förbudsparti som vill lägga livet till rätta för var och en i allsköns frågor medelst social ingenjörskonst, från vaggan till graven.

Ett sådant «sosse light»-parti har inte mycket att hämta i svensk politik, och saken blir inte bättre av att partiet har utvecklat ett antal särintressen kring vilka det mesta kretsar, som skolan. Det sägs att alla som är folkpartister är lärare till yrket, trots att partiet har petat sönder skolan med sina ständiga betygs- och andra reformer.

På senare tid har ledande företrädare för partiet presenterat närmast dagliga utspel till nya förbud, i allt från strypsex till lådvin på Systemet. Säkert är man även mycket nöjd med Tidöregimens förintelseförnekelseförbud och vidgningen av sexköpslagen till digitala domäner, ty det är exakt sådant som man förknippar med uppfostringspartiet numera.

Men liberalt är det inte, och om ett parti som kallar sig självt för «Liberalerna» vill göra anspråk på en position i svensk politik, har man att implementera liberal politik en masse. Det rör sig då om att rasera sossesamhället, inte om att vidmakthålla det. Att avreglera, inte att reglera än mer. Att låta människor få friheten åter, inte att yttermera begränsa friheten.

Om Folkpartiets förestående död har skrivits spaltkilometer även härstädes, med ett visst drag av skadeglädje. Men nu händer det äntligen, och om bara några veckor är Folkpartiet dött och begravet. Ska man ändå försöka sig på en comeback, renässans eller återuppståndelse, måste man alltså börja om från grunden och fråga sig vad partiet behövs till och vilken nisch man kan fylla.

Svaret på den senare frågan är förstås den liberala positionen i svensk politik, som är vakant sedan länge. Partiet anträdde faktiskt en sådan bana i ren desperation, när det «frisinnade» förbudspartiet plötsligt föreslog en reform av systemmonopolet.

Desperation går nu inte hem i de svenska stugorna när val stundar, men ett mer genomarbetat liberalt program av den kalibern skulle välkomnas av många, tillräckligt många för att partiet ska återfå syrebalansen och vigören. Den klick som är kvar har alltså ett gyllene läge att reformera partiet när lärarråttorna flyr till Centern på den rödgröna sidan.

Inget talar emellertid för att en sådan reform någonsin kommer att äga rum, eftersom Folkpartiet inte härbärgerar några liberaler. Det vi ser nu är helt enkelt det sista av partiet. och man vandrar därefter samma väg till den politiska kyrkogården som tidigare Hattpartiet, Mösspartiet och Ny demokrati. Det är skönt, och det blir detta vals stora behållning att få se ljuset släckas för partiet.

Kategorier
Liberalism Politik

Sverige behöver storpattelugn

Val stundar snart i den partibundna valautokratin, och valboskapen funderar som bäst på vilket parti den ska avlägga sin röst. Att det blir exakt samma politik oavsett parti reflekterar man vanligtvis inte över, utan kreti och pleti lever i något slags vanföreställning om att partierna representerar olika ideologi och politik, att det skulle bli någon skillnad.

Men som återigen har bekräftats under Tidöregimens mandatperiod finns i Sverige bara en doktrin, den folkhemsideologi som sedan länge utmejslades av Socialdemokraterna. Möjligen kan viss opposition bjudas initialt, men småningom anammas den socialdemokratiska politiken av samtliga andra partier.

Sverige är nämligen ett höggradigt konformistiskt land där «samförståndsandan» råder, det man ibland betecknar som åsiktskorridoren. I Sverige finns bara plats för en åsikt åt gången i varje ämne, och den som avviker får räkna med att misshandlas offentligt.

Exempelvis hos Moderaterna är denna konformism och anpassning till Storebrorspartiet uppenbar, då man under mandatperioden yttermera har stärkt såväl den socialdemokratiska hetslagstiftningen med förintelseförnekelseförbud som den socialdemokratiska sexköpslagen med digitala handlingar. Man har även dammat av det socialdemokratiska förslaget om «femicid» i ett märkligt radikalfeministiskt utspel om «mäns våld mot kvinnor».

Moderaterna är förvisso inte ensamma om denna rättning vänsterut, utan den gäller samtliga partier. Tag till exempel Sverigedemokraterna, som under sin tid i opposition var politisk avfälling från samförståndsandan på område efter område, bara för att i maktställning anamma den rådande socialdemokratiska folkhemspolitiken på punkt efter punkt.

Således försvarar «sverigevännerna» numera den hetslag man tidigare var emot, med märkliga sionistiska argument om «antisemitism»; man försvarar numera statsmedierna istället för att kräva avveckling; och man vände på en femöring i frågan om könsstympning, av ungefär samma skäl kring att frottera sig med judarna i syfte att försöka tvätta bort sin bruna historiska stämpel.

Sådan konformism är inte förenlig med demokrati, ett system i vilket ett flertal hållningar ska stötas och blötas kontinuerligt. Sverige har naturligtvis demokrati på pappret, då val anordnas formellt. Men i realiteten är det fråga om valautokrati, en potemkinkuliss där den inbördes makten fördelas mellan partierna, som sedan styr suveränt utan att vidare konsultera folket eller förankra sin agenda.

Här har du din «demokrati» – kompakt samförstånd i allt.

En sådan ordning med partier kräver att olika åsikter är fullt representerade, men som enkelt kan åskådliggöras föreligger inte sådan representation. Exempelvis den liberala positionen är helt vakant i svensk politik, och det finns även andra vakuum av liknande slag.

Om alla partier utgör en konform «åttaklöver» med vänsterkommunistisk politik på programmet är det ingen idé att ens försöka välja det minst skadliga partiet, så som många har som strategi. Man går då i den valautokratiska fällan om att det skulle resultera i annat än marginella skillnader i procent, kronor och ören i det politiska utfallet, medan de stora systemen förblir intakta.

Om det ändå ska bedrivas vänsterkommunistisk politik oavsett vinnande konstellation, bör man istället rösta vänsterkommunistiskt, «högerpartierna» till straff och varnagel om omfattande politisk förändring för att åter komma på fråga. När Moderaterna och Sverigedemokraterna bedriver socialdemokratisk politik har man helt enkelt förnekat behovet av sin egen existens.

Sagt och gjort lägger jag i år rösten på Meernosh Dadgostar, den formellt vänsterkommunistiska representanten i ett i övrigt kompakt vänsterkommunistiskt politiskt landskap. Det skulle inte bli någon skillnad med Nooshi i regering tillsammans med den övriga rödgröna trojkan, vilket denna och tidigare mandatperioder ju har bevisat.

Men VPK erbjuder icke förty det enda liberala köttben som står till buds i svensk politik, ett skarpt förslag om att avskaffa monarkin. I brist på andra alternativ är det således detta vi väljer i september!

Efter fyra år av krigshets, upprustning och geopolitiska spel behöver Sverige dessutom det slags storpattelugn som Dadgostar kan erbjuda, och mycket tyder på att hon förlägger sin politik till Sverige snarare än Ukraïna och Israel, så som den nuvarande regimen och «sverigevännerna» har gjort. En bastant tant förankrad i verkligheten, till skillnad från den paranoida moderatregim som tror att «ryssen» står i begrepp att invadera…

Storpattelugn med Nooshi.