Kategorier
Kultur Politik Ryssland

Chicken Swedes

Den amerikanska skurknationen har fört illegitima krig under nästan hela sin existens som nation, och man känner blott åtta år av fred. Men för den skull finns inte ett enda exempel på att någon nation eller organisation har bojkottat landet, exempelvis i sportsammanhang.

Inte heller judestatens brutala folkmord på palestinier tycks vara tillräckligt för att få de västliga nationerna att sanktionera och bojkotta landet, utan man får hållas oavsett konsekvenserna, samt släpps in i schlagervärmen år efter år.

Så varför en diametralt annorlunda hållning gentemot Ryssland? Mattan drogs undan för Moskva i olympiska spel och en lång rad internationella organisationer, samtidigt som man bojkottade rysk kultur efter bästa förmåga.

Men nu har åtminstone de större idrottsorganisationerna tröttnat, då det stukar sporten att utestänga bland de bästa utövarna i världen. Vad är egentligen ett guld i hockey-VM värt utan deltagande av den röda maskinen? Noll och intet.

På förekommen anledning deltar Ryssland åter i hockey-VM 2027, tillsammans med Belarus, som av någon anledning också har bojkottats. USA:s knähund Storbritannien har likt husse emellertid aldrig bojkottats sålunda, exempelvis under den illegitima och fullskaliga invasionen av Irak, vilket demonstrerar hur olika man bedömer konflikter.

Nu är själva tanken med sport, särskilt olympiska spel, att den ska vara fristående från politik. Men i den moderna samtiden har idrotten tvärtom kommit att politiseras så till den milda grad att det nog inte längre kan betraktas som sport i dess ursprungliga bemärkelse.

Även om internationella förbundet har hävt bojkotten av Ryssland och Belarus, kommer således nationella förbund som det svenska och finska att fortsätta bojkotten på egen hand, nämligen genom att vägra möta nationen på rinken.

Det är analogt med att man inte vågar möta ryssen på slagfältet i Ukraïna, eftersom man på förhand vet att man skulle förlora. De fega svenska hackkycklingarna vågar inte gå i klinch med den ryska björnen, utan skulle helst vilja föredra den tidigare regimen med en enkel resa till medalj genom att slå Schweiz och andra blåbär. Money for nothin’, and the chicks for free.

Vad man kan förstå innebär emellertid detta att Ryssland kan promenera till final, alternativt vinna slutspelet utan att spela en enda match. Det vore en märklig händelse, särskilt om folkmordsjudarna åter ska tillåtas sjunga i melodifestivalen i ett samtidigt evenemang framåt maj nästkommande.

Blågula mesar är dock inget jag vill associeras med, och jag skäms för mitt land och dess idealistiska trotsåldersfasoner. Då håller jag hellre på Ryssland, som den underhund landet har kommit att bli. Och de spelar ju avgjort bättre hockey än swedistanierna.

Ryssland är hjärtligt välkommet tillbaka. Som vi har längtat!
Kategorier
Europa Liberalism Politik

Autokratiskt Europa

Sedan vänsterliberala krafter tog över i Polen för tre år sedan har man i succession försökt att återta kontrollen över en rad institutioner, med början i den polska statstelevisionen, som ommöblerades fullständigt för att passa regimens linje. Nu tycks turen vara kommen till författningsdomstolen, efter en politisk kupp under helgen.

Polen har till skillnad från Sverige och de flesta andra europeiska länder verklig maktdelning, i alla fall på pappret, då dess författningsdomstol har vetorätt i fråga om att förkasta lagar som antas av Sejmen. Detta till skillnad från Sverige, där det så kallade Lagrådet blott har en rådgivande funktion, och vars rekommendationer regelmässigt körs över av regimer av alla kulörer.

Vetorätt innebär att en regim inte har full frihet att styra som man vill, utan det finns kontrollinstanser som kan pröva lagförslag mot grundlagen. Maktdelningsprincipen är från början fransk, men har sin främsta tillämpning i det amerikanska systemet, som är det preeminenta politiska föredömet i världen – det är bara det som hindrar Trump från att utropa sig själv till kejsare.

I Europa tillämpas inte maktdelningsprincipen, utan istället fusioneras de verkställande och lagstiftande makterna i en enhet, medan den dömande makten saknar rätt att pröva regimens lagar och reglementen. I Sverige gäller folksuveränitetsprincipen, det vill säga att all offentlig makt utgår från folket, det vill säga dess företrädare i riksdagen. Riksdagen är emellertid underställd partiautokratin, med en stark partipiska, och därför ytterst underställd regeringen, om den har majoritet.

Europa är därmed mer autokratiskt, och har stort demokratiskt underskott i såväl Europeiska unionen centralt som i de enskilda medlemsländerna. Så gott som samtliga europeiska nationer underhåller sin propaganda medelst statsmedier, medan så kallad public service broadcasting i USA är av privat natur.

Den polska situationen är emellertid inte ny, utan strid om kontrollen över författningsdomstolen har pågått sedan författningens tillkomst 1997. Man tycks inte förstå vad som menas med «oberoende», utan vill forma rätten efter eget behag, så att den blir ett lydigt «folksuveränt» redskap för regimen.

Tidigare Lag och Rättvisa (PiS) klandrades inte minst av EU för att stöpa om rätten i syfte att strömlinjeforma den egna politiken, medan partiet självt hävdade att man ville «rensa ut» övervintrade element från kommunisttiden. Kritiken mot PiS skulle ha fog för sig, om det inte vore för att samma slags «folksuveräna» synsätt är praxis i hela Europa, inte minst i Sverige, där man inte vill att «teknokrater» och jurister ska överpröva folkets vilja.

Nuvarande försteministern Donald Tusk försöker sig nu på samma slags utrensning med samma argument, det vill säga att domarna i författningsdomstolen är PiS-trogna samt att president Nawrocki har vägrat att svära in domare som har antagits av Sejmen. Det är samma manus som har plågat Polen i decennier, där edsförfarandet mer liknar något slags obstruktion än tillämpning av demokrati.

Det är oundvikligt att domstolen färgas av skiftande majoriteter, eftersom parlamentet med sin majoritet utser ledamöterna. Så är det i USA, och så måste det också vara i Polen. Bara tiden kan förändra sådana majoriteter, och i övrigt angår det inte de övriga makterna hur domstolen är sammansatt. Det är det fina med maktdelning, att det finns kontrollmekanismer som förhindrar exempelvis en nazistisk eller kommunistisk regim från att löpa amok.

Tystnaden i medier och från Bryssel ska tolkas som att man passivt stödjer Tusk i hans statskupp, ett «nödvändigt ont» som man säger. Det är OK när vi gör det, i vanlig ordning.

Men det är naturligtvis inte alls i sin ordning, utan vad vi ser här är att de vänsterliberala *2SHBTQIAP++-globalisterna är exakt lika goda kålsupare som någonsin PiS, och att ingendera sidan har någon som helst respekt för demokratins grundläggande väsen, maktdelning, yttrandefrihet och så vidare. Det är tyvärr Europas öde att styras av autokrater, från Tusk och Kristersson till Burnham och Merz.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Sverigevännernas nedgång och fall

Den fetlagde spelmissbrukaren Jimmie Åkesson (SD) levererar i något slags debattartikel en känga till etnonationalisterna i partiet, och menar att de kan skriva på en blogg eller ägna sig åt plakatpolitik på gatan om de vill framhärda i etnicitet som faktor för svenskheten. Partiet har under alla omständigheter gått vidare, och passar det inte är det bara att dra.

I samma storkukstabloid drar ledarredaktionen oväntat en lans för Åkessons kultursvenska hållning, vilket är en smula märkligt med tanke på hur den Bonnier-ägda tabloiden samtidigt är djupt involverad i att försvara och propagera för den judiska etnonationalismen i världens enda etnostat, folkmördarstaten Israel.

I sådana sammanhang går det alldeles utmärkt att prata om det judiska folket och judarnas land, medan något motsvarande inte tycks existera för svenskarna – här är vi bara medborgare, och någon svensk etnicitet finns överhuvudtaget inte. I vart fall är den inte värd att försvara, till skillnad från när det gäller fint folk som kurder, judar och andra, folk med kultur och sammanhållning i själva etniciteten.

Även Jimmie har som bekant slagit in på den judiska saken, så till den grad att partiet har formulerat en Israel först-policy, följt av en Ukraïna därefter-policy, medan man kompromissade bort Sverige och svenskarna någonstans på vägen. Kompromisser som är priset för att sitta vid maktens taburetter, med grund i en vilja av att tvätta bort partiets fascistiska historia.

Partiet visar således hur djupt korrumperat det har blivit i sin strävan att vara till lags och passa in, men på en och samma gång avhänder man sig då den radikalisering som banade väg för dess framgång. Som ett socialdemokratiskt dussinparti i en homogen åttaklöver finns överhuvudtaget ingen tillväxtpotential, men desto större fallhöjd när man blir en gråsossig aktör i mängden.

Frågan om svenskheten är komplicerad, och det rör sig i princip om balans och volym snarare än renodlad Blut und Boden, men man kan inte undanta etnicitet som en faktor i det resonemanget. Det kunde Åkesson ha frågat judarna om, för vilka etnicitet är just den huvudsakliga faktorn.

Åkessons och chefsideolog Karlssons hållning är ekvivalent med att Miljöpartiet skulle komma ut som kolkraftens främsta försvarare, det vill säga att man inte bara sågar av den gren man sitter på, utan i själva verket rycker upp hela trädet med rötterna i en märklig bootstrap. Det är också en form av politiskt självmord.

Man kan ana konturerna av det fortsatta skeendet i denna händelseutveckling, där de få råa rasisterna drar till Nationaldemokraterna och liknande falanger, medan de mer moderata etnonationalisterna troligen anammar Alternativ för Sverige som primärt val. För övriga sympatisörer finns inget skäl alls att hålla fast vid ett parti som har förlorat sina rötter, utan man kan då lika gärna lägga sin röst på ett mer stabilt traditionellt parti som Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Kategorier
❤️ Asien Japan Korea Kultur Musik

❤️ Le Sserafim (르세라핌)

Seoul är numera världens Babe-Mekka, till vilket Östasiens allra vackraste och talangfullaste flickor inom en radie om tusen mil anländer för att göra karriär. Från Japan och Kina, Vietnam och Thailand, Nya Zeeland och Australien, alla dras de till Sydkorea, för att det är där infrastrukturen finns i form av den genre vi kallar K-pop.

Le Sserafim (르세라핌) är härvidlag en typisk grupp, bestående av två japanskor, två sydkoreanskor och en koreansk amerikanska. Man får förstå att flickorna är rätt maxade i fråga om smink och dylikt, men man kan inte enkelt fejka drag, kroppsformer med mera.

Bländande utseende är alltså en del av paketet, en audiovisuell framställning i videoformat, med banbrytande redigering och den fräschaste popen för dagen. Det är för övrigt inte bara östasiatiska babes som drar till Seoul, utan även alla världens låtskrivare, inte minst de svenska.

Men vad gäller grupper som Le Sserafim och ❤️ Nmixx är musiken i sig ganska radikal, och skiljer sig väldigt mycket från typisk K-pop. I fallet Le Sserafim består mycket av EDM och mer udda inslag, varvat med en och annan traditionell låt. Givet kompositionen sjunger man på såväl koreanska som japanska, utblandat med en del engelska.

Icke desto mindre är det videoverken som lockar mest, och jag erkänner villigt att detta är en form av porr för mig, ett gift jag inte kan sluta med, bländverk jag inte kan sluta att titta på. Det gäller inte minst tjejerna själva, och i mitt sinne odlas en märklig form av habegär och vilja att äga. Läckrare än så här blir det inte.

Bandets namn är frasen I’m fearless med omkastade bokstäver, vilket syftar på debutsingeln 2022. Sedan dess har gruppen varit synnerligen produktiv, med ett omfattande register av låtar och videor, ofta med hundratals miljoner visningar per styck.

Som alla K-pop-artister är medlemmarna väl drillade i sång, musik, dans och andra grenar, men exempelvis Nakamura Kazuha (中村一葉) har bakgrund som balettdansös, med utbildning vid Bolsjojteatern i Moskva samt motsvarande institut i tre andra länder. Landsmaninnan Miyawaki Sakura (宮脇咲良) har ett förflutet i japanska supergruppen AKB48.

Även de koreanska medlemmarna Gim Chaewon (김채원), Hong Eunchae (홍은채) och Huh Yunjin (허윤진) har formell utbildning i bagaget, nämligen vid «idolakademien» Hanlim i Seoul och andra institutioner, samt erfarenhet från andra grupper. Något man omedelbart och instinktivt förstår när man konsumerar deras sköna verk.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ingen fred utan samtal

Den europeiska krigföringen mot Ryssland sker indirekt, genom ekonomiska sanktioner och andra tvångsmedel, medan man allmänt inte vågar möta ryssen på slagfältet. Frågan är ändå varför man överhuvudtaget har valt att gå i krig med Moskva, eftersom konflikten med Ukraïna inte rör Europa.

Annat än i egenskap av en pjäs då, i syfte att vidga den västallierade sfären med expansion av Nato och sedermera EU. Det är allt det handlar om, och har man inte fattat det vid det här laget är allt hopp nog ute. Europa har inget annat intresse av den forna sovjetstaten, Europas mest korrupta nation tillika fattigaste land, den ukraïnska rumpstaten.

Men den geopolitiska konflikten har man redan förlorat, eftersom Ryssland kontrollerar just de territorier som har ryskkulturell majoritet bland befolkningen, samtidigt som Kiev försvagas och nekas inträde i västklubbarna. Kreml upprätthåller därmed den hävdvunna säkerhetsordningen, även om det i västpropagandan betecknas som «imperialism» och en expansion som småningom kan vidgas till Nato-länder. 🤦🏼

Putin kanske försvagas ekonomiskt av trycket, men har i gengäld stabilt stöd av Kina, Indien och *-stan i att hålla hjulen snurrande, och därmed finns inget som kan reversera förloppet i termer av proxystrid. Man skulle behöva sätta stövlar i backen för att nå förändring, till risken av kärnvapenkrig – då skulle Nato-länder angripas i ryskt självförsvar.

Enda vägen ut är således fredssamtal, med praktiskt resultat att de oblast som Ryssland har tagit förblir under rysk kontroll, medan den ukraïnska rumpstaten ges återbyggnadsstöd och säkerhetsgarantier, förutsatt att man håller sig utanför Nato. Man får nöja sig med EU.

En del europeiska ledare förstår faktiskt detta, även om majoriteten ännu har en idealistisk barnatro om att man kan förmå Putin att backa ända hem till Moskva. Norges Gahr Støre och Finlands Stubb hör till de realpolitiska företrädarna, vilket beror på att man är grannar med Ryssland och därmed bättre känner björnen på dess klo.

På inrådan av Kievs Vladimir Zelenskij har det nordiska ledarparet haft samtal med Putin, vilket är en förutsättning för att vaska fram en fred. Utan sådana samtal fortsätter dödandet och lidandet, till ingens båtnad. Allra minst Europa, som är nedtyngd av ekonomisk recession, energikris, amerikanskt handelskrig och hårt konkurrenstryck från Kina – man har tagit alldeles fel konflikt.

Ändå får man kritik av nordiska kolleger, som Mette Fredriksen och Tuffe Uffe Kristersson, som agerar självsvådligt utan att först förhöra sig om bakgrundsdetaljerna. Man tycks alltså inte ha förstått att det är Kiev som är initiativtagare, och man brukar ju hävda att freden måste komma till på Kiev-statens villkor.

En sådan fred kan inte ske utan samtal, men de samtal som hålls behöver naturligtvis inte ha Europa som part – EU är akterseglat i stort i konflikten, och en fred görs då upp mellan stormakterna USA, Kina och Ryssland i konsultation med Ukraïna. Norges och Finlands deltagande är i egenskap av grannländer, inget annat.

Vad Fredriksen och Kristersson «tycker», eller vad Tysklands diktator Merz eller Storbritanniens diktator Burnham «anser» om detta är irrelevant, de har nämligen ingen plats vid bordet, utan får finna sig i att vara åskådare.