Karl XII fick storstryk av ryssarna i Ukraïna då det senast begav sig, och han fick sjappa till Türkiet efter att hans armé hade förintats i slaget vid Poltava. Hans krigsäventyr innebar vidare att Sverige hade lagts i ruiner, vilket innebar en ekonomisk kräftgång som småningom ledde till slutet på epoken som stormakt.
Ulf Kristerssons regim är nu på god väg att upprepa den bedriften, då man efter att ha skickat sjuttio miljarder i krigsmateriel och annat stöd till Kiev slutligen får se sig besegrad av Ryssland. Stridsvagnarna hamnade på krigsmuseum i Moskva, medan Kristersson fick kröka rygg inför Türkiets Erdogan för att få komma med i den obsoleta Nato-klubben.
Nederlaget kommer efter att USA slutligen tog initativet, då de europeiska fjollorna i sin idealism inte hade något annat att erbjuda än fullständigt ohemula krav om rysk reträtt, synbarligen helt oförstående inför krigets realiteter och vem som har övertaget på slagfältet. Det är också av den anledningen Europa inte har någon plats vid förhandlingsbordet när freden och riktlinjerna för den fortsatta världsordningen ska dras upp.
Analogin har sin fortsättning i att regimen Kristersson under tiden man har lekt geostrateger och låtsats vara statsmän av internationell rang fullständigt har försummat arbetet med att utveckla nationen och berika dess medborgare. Tvärtom har man fortsatt förskingra skattemedel på köttkvarnen i Ukraïna, till ingen nytta för någon.
Resultatet ser vi nu då tillväxten pendlar kring nollstrecket och arbetslösheten skjuter i höjden till otäcka 10.4 %, siffror i nivå med Albanien, Kosovo och Ukraïna i Europas absoluta bottenliga. Arbetslösheten har visserligen varit konstant hög sedan 1990, då det så kallade fyraprocentmålet övergavs för gott, men nivåer kring tio procent är extrema även för svenskt vidkommande.
Många av oss satte stort hopp till den nya ministären, efter att landet hade körts i botten av en socialistregim som lade ned kärnkraft, iscensatte massinvandring, ytterligare nedmonterade friheter samt var alldeles oförmögen att ta itu med den invandrarrelaterade kriminaliteten. Men det visar sig nu att efterträdarna är om möjligt än mer inkompetenta, och inte får något alls uträttat.
Kristersson omger sig med den ena NPC:n efter den andra, idioter som försvarsministern Pålle med sin verklighetsfrämmande uppfattning om Ukraïna, eller ägghuvudet Bohlin med sin krigshets, märkliga ordsallad och löjliga försök till att uppfostra populasen. Eller den sävlige Strömmer, som inte förmår annat än att pipa med sin hesa stämma, medan sprängningarna och skjutningarna fortsätter att slå rekord samtidigt som polisen fortsätter att angripa thaibodar och samla poäng.
Av «paradigmskiftet» blev intet, och inte heller av vallöftena. Reduktionsplikten skulle avskaffas eller sänkas, men höjdes istället. Samma sak med elskatten, som höjdes. Kriget i Ukraïna och upprustningen inför anstormningen av en inbillad fiende måste betalas på något sätt, och det blir svenskarna som måste plikta för detta.
Frihetsreformer av något som helst slag har vi förstås inte sett, och det socialistiska folkhemmet står intakt med dess systembolag och rigida struktur i övrigt. Yttrandefriheten är än mer inskränkt än tidigare, efter att regimen gett grönt ljus för blasfemitolkning. Kristerssons lag med administratörer har inte gjort annat än att förvalta systemet.
Frågan är därför om detta är den sämsta ministären i svensk nutidshistoria, den regim som har fått minst uträttat samtidigt som man har förskingrat statskassan och avsevärt försämrat ekonomin för både riket och medborgarna. Man får nog gå tillbaka till de märkliga regeringarna under Ullsten (FP) och Fälldin (C) under 1970-talen för att hitta svagare kabinett. Ansvarsfrihet lär inte beviljas, och Tidölaget kan redan nu ställa in sig på förlust i det kommande valet.
Ozempic-knarkande fettot Ann-Charlotte Marteus vid Expressens ledarsida beklagar att USA har fått en «foliehatt» till hälsominister, men menar samtidigt att amerikanerna «förtjänar» detta. Nämligen för att halva folket är lika vrickat, med vilket förstås menas republikaner och anhängare till Trump.
Men folkpartistiska Marteus sitter med sin livslånga prenumeration på diverse medikamenter, och kommer småningom att tynga vården (och skattebetalarna) rejält när hennes metabola syndrom slår in fullt, med högt blodtryck, fullt utvecklad diabetes, begynnande hjärt- och kärlsjukdom, förstadium till cancer och naturligtvis en smygande demens.
Marteus är urtypen för det läkemedelsindustriella komplexets kundkrets, ett öde hon dessvärre delar med inte bara halva amerikanska folket, utan en kraftig majoritet av det. Gissa vad? Robert F. Kennedy den yngre vill ändra på det, genom att angripa rotorsakerna till den amerikanska metabola ohälsan. Varför är det ett problem?
Det är det givetvis inte, utan snarare en välsignelse. Plötsligt kommer (ännu en) outsider som inte är köpt av läkemedelsindustrin, redo att med motorsågen i hand kapa de band som präglar politiken, matindustrin och läkemedelskomplexet. RFK står till skillnad från sina föregångare beredd att angripa ultraprocessade substanser och den utbredda korruptionen.
Läkare är han förvisso inte, och nog har han uttalat en och annan tossig sak, men i den fråga han verkligen brinner för har han faktiskt full koll. Han har full backning av sakkunniga i gebitet för sin ambition, oaktat att dessa inte omfattar den majoritet som alltjämt omhuldar ett äldre och helt föråldrat paradigm, nämligen det som är själva orsaken till den utbredda amerikanska ohälsan.
Eller ser det ut som att USA har läget under kontroll när över hälften inte bara är överviktiga utan även lider av fetma? När medellivslängden sjunker? När man delar ut ultraprocessad mat i skolan, enligt rekommendation från myndigheter? När man erbjuder socialbidragstagare samma slags ultraprocess framför riktig mat?
Marteus’ tes att det är fel på hälften av amerikanerna eller fler kan inte vara giltig. De är på samma sätt som hon offer för ett system som premierar skräpkost och desinformation kring diet, och det finns ingenting individen kan göra när informationen är luddig och inkorrekt. Man kan då inte dra rätt slutsatser, man har då ingen möjlighet att korrigera sig själv.
Det är således ett systemfel, och det är politikens uppgift att slå sönder sådana, att riva upp gamla strukturer och lägga nya, att ersätta äldre paradigm med nya. RFK:s ambition är att angripa ultraprocessen, sockret och oljan, att slå ett slag för hel och naturlig mat, två enkla åtgärder som betyder mer för den amerikanska folkhälsan än något annat.
Och eftersom USA på gott och ont har för vana att exportera sina reformer, är det goda nyheter för Sverige och övriga världen, vars myndigheter kommer att apa efter tids nog, enkannerligen när man börjar se resultaten. För Marteus finns dock inget hopp, eftersom hon är så övertygad om att svaret sitter i medikamenter – för henne kvarstår beroendet av semaglutid, statiner och allsköns andra piller. Så som det anstår en verklig foliehatt.
Expressens hälsomässiga föredömen… skulle behöva en dos av RFK:s medicin.
Som sagt, en ny världsordning formeras inför våra ögon efter att US-presidenten Trump tillrätt, och det går så fort att det blir svårt att hänga med i svängarna. Primadonnorna i Europa blev häromdagen utskällda efter noter av vicepresident Vance för att upprätthålla «brandväggar» mot oppositionen, tysta kritiska röster och allmänt avlägsna sig demokratiska kärnvärden och därmed även USA.
Än mer satte man nog punschen i halsen när försvarsminister Hegseth slog fast att det inte är realistiskt tro att Ukraïna kan återfå sina forna gränser, eller för den delen bli medlem i Nato. Européerna menar därmed att USA kastar Ukraïna under bussen och bedriver ren eftergiftspolitik gentemot Putin när man redan innan förhandlingar har påbörjats ger Putin segern.
Men dråpslaget kom nog under gårdagen, då speciella sändebudet för Ukraïna och Ryssland, Keith Kellogg, under en paneldebatt hävdade att Europa inte kommer att sitta vid förhandlingsbordet då freden underhandlas. Faktum är att inte heller Ukraïna får plats vid den första rundan i Saudiarabien, då USA och Ryssland ämnar dra upp de huvudsakliga riktlinjerna.
Europa förnedras därmed storligen då man reduceras till en NPC, som visserligen kan konsulteras vid behov och sedermera få en polisiär roll att upprätthålla freden i Ukraïna. Ryssland kammar hem segern, medan européerna står snopna och gråtande med byxorna nere, redo att åter få smisk av Onkel Sam.
Där har du slutresultatet av alla de miljarder som har pumpats in i Ukraïna, till ingen som helst nytta, annat än att ha bidragit till omfattande materiell förstörelse, slakt av människor och allmänt lidande. Uffe och Pålle har fått leka statsmän och geostrateger under en tid, men kan nu återgå till att bevista prideparader och utföra andra för dem lämpliga göromål av samma karaktär, efter att yttermera ha förskingrat medborgarnas skattemedel.
Frågan man ställer sig på sina håll är varför Trump agerar så här, men hans rational är känd sedan tidigare. Han vill ha tillbaka en tidigare ordning där Ryssland är klient till Väst snarare än fiende, nämligen för att ett fientligt Ryssland drivs mot Kina och därmed bildar en pakt som inte går att betvinga. För Trump och USA är det Kina som är huvudmotståndare, inte Ryssland.
Trump anser således att det var ett stort misstag av USA att infiltrera Kiev och mer eller mindre iscensätta en statskupp för att försöka genomföra «färgrevolution» i landet, eftersom det genast fick Moskva att agera preventivt genom att inta Krim och engagera sig i Donbass. Det är den ordningen han nu avser åtgärda, med konsekvens att Ryssland avgår med segern.
Bekräftar denna analys gör det faktum att Elon Musk under Doge i princip har lagt ned National endowment for democracy (NED), en kongressfinansierad organisation med syfte att åstadkomma regimskifte i och på annat sätt infiltrera andra länder. NEDs signatur finns bland annat i Xinjiang, Hongkong och Tibet.
Trump drar den korrekta slutsatsen att sådan infiltration har små förutsättningar att nå framgång, och arbetssättet passar inte in i hans isolationistiska program. Han föredrar öppen konfrontation, vilket han har visat med eftertryck under sina första rasande veckor i ämbetet, först genom att ta Kanadas Trudeleau och Mexikos Sheinbaum i örat, sedan genom att göra anspråk på Grönland och hota hela världen med tullar.
För att kunna konfrontera Kina behöver han dock först neutralisera Ryssland, nämligen genom att slänga ett lämpligt köttben till byrackan i Moskva och fånga in den rabaiata vovven i fållan. Trump drar ett streck i debatten och tvingar fram ett avslut i konflikten, välkomnar Ryssland in i G8 samt uppmanar Europa att anamma denna nya ordning.
Observera att detta är den omvända ordningen till hur USA vann det första kalla kriget mot Sovjetunionen, nämligen genom att tina upp relationerna med Kina och engagera Beijing i världshandeln. Nu vill USA ha Ryssland vid sin sida när man försöker innesluta eller i vart fall motverka Kina på motsvarande vis. Analysen har alltid varit att det inte är möjligt att bekämpa både Ryssland och Kina på en och samma gång, men det är ändå den ordning som har rått under Biden.
Detta är i vart fall strategin, men huruvida den har förutsättning att lyckas återstår att se. Förhandlingarna får ge klarhet i hur Trump ämnar spela det vidare spelet, exempelvis om han vill sätta press på Ryssland att avlägsna sig från Kina i utbyte mot en plats i värmen i Väst.
Om Trump hade tänkt sig att få med Europa i den ambitionen lär han dock få tänka om, dels för att Europa är djupt och ömsesidigt beroende av Kina i handel, och dels för att USA med sin aggressivitet just högg av den «transatlantiska länken» för gott. Den bestående insikten för Europas vidkommande är – eller borde vara – att vi står ensamma, och att vi måste agera därefter.
Återstår också att se om ryssarna går i fällan än en gång. Spelet är som sagt vidöppet, och Putin är trots den propagandistiska medieretoriken ingen idiot. Kortsiktiga vinster kan kanske locka, men långsiktigt är det troligare att Kina avgår med segern. Det är Öst som har vind i seglen när Västs stjärna dalar, och till det måste Kreml förhålla sig.
Årliga säkerhetskonferensen i München invigdes med en amerikansk «krigsförklaring» mot Europa, om man får tro statstelevisionen, nämligen då vicepresidenten J. D. Vance läste lusen av europeiska ledare och den församlade skaran. Men det var i själva verket en välbehövlig uppsträckning, en läxa européerna har att göra, en påminnelse om att man inte bara har att försvara sig mot yttre hot, utan även att försvara grundläggande värden.
Sådana värden är inte de som EU-kommissionens Uschela von der Liar ständigt gapar om, utan mer grundläggande sådana, demokratins fundamenta i form av yttrandefrihet. Värden som Europa inte längre omhuldar, om man någonsin har gjort det, men som är centrala om kontinenten åter ska resa sig upp.
…the threat that I worry the most about vis-à-vis Europe is not Russia, it’s not China, it’s not any other external actor. What I worry about is the threat from within. The retreat of Europe from some of its most fundamental values: values shared with the United States of America.
Det känns en smula overkligt när all den kritik som brukar levereras här och annorstädes i folkmyllret men som aldrig når högre upp i hierarkierna plötsligt får en företrädare i den amerikanska supermakten. Härav den församlade skarans paffhet och tappade hakor, de har varit vana vid att styra och ställa som vilken forna monark som helst, utan att behöva bry sig om folket – det kan man vid behov spärra in eller på annat sätt kontrollera.
As it turns out, you can’t mandate innovation or creativity, just as you can’t force people what to think, what to feel, or what to believe. And we believe those things are certainly connected. And unfortunately, when I look at Europe today, it’s sometimes not so clear what happened to some of the cold war’s winners.
En avgrundsdjup spricka i den «transatlantiska länken» har således uppstått i och med detta brandtal för yttrandefriheten och Trump-administrationens politik i övrigt, inte minst i fråga om förhållandet till Ryssland och Ukraïna. En förkastning som är definitiv, och som européerna bör ta fasta på, samtidigt som man måste ta till sig av det budskap Vance ger.
I look to Brussels, where EU Commission commissars warned citizens that they intend to shut down social media during times of civil unrest: the moment they spot what they’ve judged to be “hateful content,” or to this very country where police have carried out raids against citizens suspected of posting anti-feminist comments online as part of “combating misogyny” on the internet.
Här har vi nämligen ett alldeles för ensidigt fokus på Ryssland som den stora fienden, och analysen går i termer kring eftergiftspolitiken 1938 då Hitler sökte expandera sitt livsrum. I Europa kan man inte släppa detta trauma, utan det lever kvar i allt vad som företas, trots att den förhandenvarande situationen överhuvudtaget inte har något att göra med den historiska händelsen.
I look to Sweden, where two weeks ago, the government convicted a Christian activist for participating in Quran burnings that resulted in his friend’s murder. And as the judge in his case chillingly noted, Sweden’s laws to supposedly protect free expression do not, in fact, grant — and I’m quoting — a “free pass” to do or say anything without risking offending the group that holds that belief.
Man ser inte skogen för alla träden då man förblindar sig själv med detta narrativ, samtidigt som man inte ser bjälken i det egna ögat, eller den inre Hitler som lurar i den allt mer auktoritära europeiska politiken, enkannerligen med avseende på det fria ordet. Vance petar i detta sår och i denna varböld, och européerna blir generade. De är inte vana vid att framställas som de tyranner de är, utan tror att man är ett slags demokratins riddare.
And I really do believe that allowing our citizens to speak their mind will make them stronger still. Which, of course, brings us back to Munich, where the organizers of this very conference have banned lawmakers representing populist parties on both the left and the right from participating in these conversations. Now, again, we don’t have to agree with everything or anything that people say. But when political leaders represent an important constituency, it is incumbent upon us to at least participate in dialogue with them.
Det är ju vanligen europeiska politiker som brukar läxa upp världen i övrigt, då man från sitt elfenbenstorn högt upp i skyn visar sitt malliga tryne. Men här plockas man rätteligen ned på jorden, och får sig till livs en utskällning för att man inte tål att höra vare sig de egna medborganas kritik eller sådan som framförs av andra, som Elon Musk.
I believe deeply that there is no security if you are afraid of the voices, the opinions and the conscience that guide your very own people. Europe faces many challenges. But the crisis this continent faces right now, the crisis I believe we all face together, is one of our own making. If you’re running in fear of your own voters, there is nothing America can do for you.
Man protesterar naturligtvis, och det kommer att ta ett tag att ta in vad som faktiskt sades. Men Vances svada är träffsäker och hans analys kristallklar, och man kan inte lika enkelt avfärda sådan kritik när den kommer från USA:s högsta ledning som när Elon Musk uttalar samma sak (och då hotas av EU-byråkrater). USA kan inte gömmas undan i en fängelsecell eller bötfällas för «yttrandefrihetsbrott», man måste förhålla sig till denna makt.
I believe that dismissing people, dismissing their concerns or worse yet, shutting down media, shutting down elections or shutting people out of the political process, protects nothing. In fact, it is the most surefire way to destroy democracy. Speaking up and expressing opinions isn’t election interference. Even when people express views outside your own country, and even when those people are very influential — and trust me, I say this with all humor — if American democracy can survive ten years of Greta Thunberg’s scolding you guys can survive a few months of Elon Musk.
Europa och USA har visserligen alltid varit olika, även om man har haft vissa grundläggande värderingar gemensamma. Men det Vance påtalar är att man nu driver ifrån varandra allt mer i fråga om dessa värderingar, och att det är Europa som förändras. USA har tvärtom tagit ett eller två steg tillbaka, mot mer fundamentala värderingar, med första tillägget som grund.
But what no democracy, American, German or European will survive, is telling millions of voters that their thoughts and concerns, their aspirations, their pleas for relief, are invalid or unworthy of even being considered. […] Democracy rests on the sacred principle that the voice of the people matters. There is no room for firewalls. You either uphold the principle or you don’t.
En skillnad från tidigare är också att Västvärlden nu inte längre dominerar, utan att världen har blivit flerpolig. Kina är numera en maktfaktor med större inflytande än Europa, samtidigt som USA drar ifrån ett allt mer efterblivet Europa som reglerar sönder sig självt och inte längre förmår innovera. Sovjetbyråkratin ligger som en våt filt över det överpolitiserade Europa.
Embrace what your people tell you, even when it’s surprising, even when you don’t agree. And if you do so, you can face the future with certainty and with confidence, knowing that the nation stands behind each of you. And that, to me, is the great magic of democracy. It’s not in these stone buildings or beautiful hotels. It’s not even in the great institutions that we built together as a shared society.
Fienden är inom oss, nämligen i många av de regimer som präglar Europa av i dag. Regimer i ordets rätta bemärkelse, då de trasar sönder allt vad demokratiska friheter innebär och ständigt försämrar för folket med reformer som ingen har efterfrågat, i allt från massinvandring till att stänga ned kärnkraft. Regimer som stämplar opposition som säkerhetsrisk, sätter den bakom lås och bom eller på annat sätt obstruerar demokratin. Regimer som inte tål att höra yttranden de ogillar.
Indikator opinion har publicerat en intressant studie i vilken man frågar hur viktigt det är att ha samma politiska åsikt som sin partner. Resultatet är ett våldsamt polariserat spektrum, som visar dels att kvinnor i högre utsträckning kräver ideologisk kompatibilitet, och dels att det finns en klar vänsterkantring i samma riktning.
Det är framförallt rödgröna kvinnor i VPK och MP som märker ut sig. Hela åttio procent i den gruppen anser det vara viktigt att dela politiska åsikter med sin partner, ett uttryck för att politik för dessa personer är en identitetsmarkör kring vilken allt annat kretsar. I jämförelse anser bara hälften så många bland SD- och KD-kvinnor i den andra delen av spektrat att ideologi har betydelse i en parrelation.
Man kan också se det som ett uttryck för den svårartade intolerans som präglar denna rödgröna grupp av rabiata vänsterkvinnor, en närmast militant falang i ständigt korståg mot allt från vita män och rasism till kött och flygresor. Det är förmodligen lättare att passera en kamel genom ett nålsöga än att komma in i dessa vänsterkvinnors personliga umgängessfär.
Även för män finns en tydlig uppdelning längs höger–vänster-skalan, men den är mindre brant och på en lägre nivå. Vänstermännen är värst, med sjuttio procent som anser det vara viktigt med politisk samsyn, medan motsvarande siffra bland kristdemokrater är trettio procent. Lägst andel finns bland dem som röstar på något annat parti, ynka sexton procent.
Ytterligare en intressant parameter gäller utbildningsnivå. Ju högre utbildning, desto viktigare blir delad ideologi i ett förhållande, enligt denna undersökning. 66 % av kvinnor med universitetsutbildning är av den uppfattningen, jämfört med 41 % utan högre utbildning. Motsvarande siffror bland män är 47 % respektive 31 %. En bieffekt av denna aspekt är att universitetsvänstern här bekräftas i all sin nakenhet.
Sambanden är så tydliga att man skulle kunna använda dem som ställföreträdande parameter för att profilera en person ideologiskt. I Indikators diagram skulle man faktiskt kunna flytta Centerpartiet till vänster om Socialdemokraterna, givet denna ordning, vilket kanske även är i överensstämmelse med hur det gröna partiet har utvecklats under senare tid.
Noterbart är även ålder som faktor för detta märkliga uttryck, där kvinnor under sin mest formativa karriär (20–45 år) har denna uppfattning om vikten av ideologisk samsyn. För män finns inte motsvarande puckel, utan en flack eller möjligen svagt lutande kurva. Äldre kvinnor närmar sig sedermera männens attityd.
För egen del kan jag tycka att vänsterkvinnor är alldeles felprogrammerade i huvudet avseende politiska frågor, men det är knappast en faktor som är relevant i ett förhållande. Lika barn leka bäst gäller inte, utan tvärtom kan olikheter ge en starkare helhet och fler möjligheter.
På samma sätt ser ateisten i mig inte något problem med en religiös kvinna, och sedan länge dras jag till annat än svenska blondiner, inte bara kinesiska och östasiatiska kvinnor, utan även persiska, arabiska och latinas, trots vissa kulturella slitningar. Så har det varit länge, och man skulle därför kunna dra slutsatsen att jag ligger till höger på det endimensionella politiska spektrat.
Kvarstår gör frågan varför det förhåller sig på detta vis. Kanske är det ett uttryck för att kvinnor alltjämt är osjälvständiga och osäkra, en parallell till hur högavlönade kvinnor fortsätter att söka sig uppåt i den sociala hierarkin – en kvinnlig läkare söker överläkaren, medan en manlig läkare inte ser några problem i att binda sig med vårdbiträdet.
Ty intolerans för andras åsikter och världsåskådning är ytterst ett uttryck för osäkerhet, inte minst avseende den egna ideologiska hållningen. Rabiata vänsterkvinnor söker därför bekräftelse för sin egen åskådning, som man helst inte vill låta utmanas. Det är ett identitetsproblem snarare än en stark politisk identitet.