Kategorier
Kultur Politik

Etnicitet en volymfråga

Svenskheten är åter i fokus i den politiska debatten, nämligen för att «sverigevännerna» i den vänsterkommunistiska åttaklövern tycks vara splittrade i frågan. Centralt har partiet sedan halvannat decennium anammat kultur som främsta kännetecken för svenskhet, men samtidigt finns i bredare lager en komplementär syn på etnicitet som relevant begrepp.

Båda har förstås rätt, men på olika vis. Dels är det främst en tämligen liten skock rasister, i ordets rätta bemärkelse, som menar att svensk etnicitet har något slags supremati i förhållande till andra, medan det stora flertalet i likhet med partiet inte ser etniciteten i sig som en relevant parameter, eller ser det som en skyddsvärd egenskap utan att för den skull fastna i något värderingsresonemang.

Man kan jämföra med det vänsterliberala etablissemanget, som är oerhört mån om att tillvarata och skydda judisk, samisk och annan etnicitet och kultur inom rikets gränser, samtidigt som man mer eller mindre avfärdar att det skulle finnas någon svensk etnicitet eller kultur överhuvudtaget – alla är svenskar, enligt detta märkliga synsätt, och all svensk kultur anses i grunden vara importerad.

Men svensk etnicitet finns bevisligen, och kan med DNA-studier bevisas vara en av flera istidsenklaver i den absoluta grunden. Svenskar är i så måtto lika mycket ett «urfolk» som lapparna, ty vi var faktiskt först här i det som nu är Göta- och Svealand. Varför skulle inte den fenotypen vara lika mycket värd att bevara som judens eller tornedalingens?

Argumentet går att Sverige alltid har haft invandring, och det är förstås sant. Men omfattningen har historiskt varit på en så beskedlig nivå att samtliga berörda grupper har assimilerats in i både svensk etnicitet och kultur, från samer och valloner till judar och danskar.

Men sådan assimilation är inte längre möjlig när invandringen utgörs av en mångmiljonhövdad skara som uppgår till en betydande andel av den givna befolkningsmängden, utan resultatet blir då i slutändan att svenskarna assimileras istället. Det är ren aritmetik, i kombination med ett par enkla resonemang kring fertilitet – svenska kvinnor föder långt färre barn än invandrade kvinnor, vilket ger folkutbytet med matematisk precision.

I folkbokföringen bestämmer man rätt och slätt att den som föds i Sverige är svensk per definition, men det barn som har två afrikanska föräldrar har inte i någon som helst mening svensk etnicitet, utan bevarar föräldrarnas.

Det är inte heller som i den godhetssignalerande reklamen att etniciteter blandar sig i någon betydande utsträckning, utan man håller sig tvärtom till den egna gruppen i stor utsträckning. Det är av den anledningen vi har omfattande segregation med allt fler utanförskapsområden dominerade av invandrare i någon generation.

Av detta förstår vi att dilemmat kring etnicitet kan reduceras till en fråga om volym, på samma sätt som hela invandringspolitiken är ett spörsmål om just mängd. Sverige har alltid haft och kommer alltid att ha, och har alltid kunnat hantera och kommer alltid att kunna hantera, en smärre mängd invandrare, oavsett ursprung.

För sådana invandrare har det alltid funnits uttalade och outtalade krav om att anpassa sig till våra seder och bruk, vilket alltid har skett inom någon generation. Numera är förväntningen istället att svenskarna ska anpassa sig efter gästerna, exempelvis genom att respektera att dessa inte skakar hand med flera kulturella egenheter – annars väntar böter.

Det är en märklig hållning, speciellt för en politikerklass som på senare tid har börjat yra om «vårt sätt att leva», som om man plötsligt har upptäckt att det faktiskt finns en majoritetskultur med värderingar, idéer, friheter och kultur som är skyddsvärda.

Personligen gillar jag ju bevisligen andra etniciteter, särskilt när det gäller kvinnor, som hellre bör vara från Östasien, Nordafrika eller Sydeuropa än från Sverige. Men för den skull vill jag knappast att min egen sort ska utplånas, och det är alltså inte normen att man söker sig utanför den egna gruppen, utan ett undantag.

Sverige berikas på riktigt av en hanterbar mängd invandrare som bidrar med sina synsätt och sin kultur, samtidigt som man anpassar sig ledigt till svensk kultur. Det är så Sverige har vuxit genom alla tider.

Men det assimilationsproblem vi nu står inför är av en helt annan dignitet, och beror helt och hållet på volymen. Vi kan inte hantera migration i den skalan, utan det hotar i förlängningen vår existens, själva vår etnicitet och långt före det vår grundkultur, som vi redan bränner av i rask takt. Men det förstår numera inte ens Sverigedemokraterna.

Assimilationsproblemet i statistiska termer – det är vi som assimileras i slutändan.
Kategorier
Europa Liberalism Politik

Europas nedgång och fall

Kravaller i Frankrike och ekonomisk kräftgång i Tyskland är två tecken i tiden på att Europa är stadd i kontinuerlig nedgång, och att kontinenten småningom kommer att falla – så som den har gjort så många gånger förr. Huruvida det blir i krig eller i en annan politisk ordning återstår att se, men den vänsterliberala eran är nu definitivt över.

Länder som Frankrike och Italien hör numera till de högst skuldsatta i världen, med över hundra procent av bruttonationalinkomsten. Vän av ordning kunde ju inflika att även USA, Kina och Japan befinner sig i den situationen, men skuldbergen har helt olika upphov och konstruktion.

Exempelvis Japan har tillgångar som i mångt och mycket balanserar skulden, medan Kinas skuld är lokal och uteslutande härrör från investeringar i infrastruktur och industri – den kommer att betala av sig själv. Europas skuld beror istället på sociala utgifter i en välfärd som inte längre kan upprätthållas, och det är just den ordningen som visar sig i Frankrike när man protesterar mot nedskärningar och ökade levnadsomkostnader.

Fransoserna har dessutom konverterat billiga lån till dyra i värsta lyxfällanstil, enkom för att upprätthålla den sociala ordningen för stunden. Det är i denna miljö Rassemblement national frodas, och det är därför vi ser Marine Le Pen leda stort i opinionsmätningarna inför kommande presidentval. Högerpartiet skuggas av den hårda vänstern i Nouveau front populaire, medan traditionella vänsterliberala partier går kräftgång.

Situationen är snarlik i Tyskland, där högerns Alternative für Deutschland leder överlägset i opinionen, med ytterkantsvänstern i släptåg, samtidigt som CDU, SDP med flera vänsterliberala partier emellanåt faller under spärren i lokalval. Människor har tröttnat på de ickelösningar som denna patetiska skara vänsterliberaler presenterar.

Någon motsvarande ordning finns inte i Sverige, dels eftersom ekonomin är förhållandevis god i jämförelse med kontinenten, dels eftersom Sverige inte har något egentligt högeralternativ utan snarare antar formen av en socialdemokratisk enpartistat under skepnad av en åttahövdad partistruktur med identisk politik över hela spektrat, från Ukraïna och *2SHBTQIAP++ till Systembolaget och skattepolitiken.

Högern på kontinenten har en helt annan agenda, och den innefattar att avsluta betalningarna till Ukraïna och söka fred med Ryssland, på det att rysk energi åter kan flöda och underlätta för det hårt ansatta europeiska näringslivet. Det är en realpolitisk hållning som inte nödvändigtvis är «prorysk», utan pragmatisk – om Europa ska överleva måste vi ha billig energi och gynnsamma förutsättningar för ekonomiskt tillväxt.

Hållningen till Kina är på samma vis pragmatisk, till skillnad från den idealistiska som präglar det vänsterkommunistiska blocket. Man kanske inte gillar Kinas system, men det är samtidigt irrelevant för vårt vidkommande, och vi behöver hålla oss väl med supermakter samt främja frihandel snarare än att låsa in oss i skadlig protektionism.

Denna pragmatiska höger är sedan länge på frammarsch, och genombrotten är nära förestående. Det är i princip bara den som kan rädda Europa från att falla, om den får genomslag över större delen av kontinenten.

Detta medan en fortsatt vänsterliberal idealistisk ordning leder till antingen djup ekonomisk depression genom accelererad skuldbörda, eller i värsta fall krig med Ryssland i det fullständigt barocka försvaret av en korrupt autokrati som inte angår oss.

Kriget i Ukraïna är en utlösande faktor för EU:s problem, i så måtto att vi då avhände oss den billiga energi vi behöver för vår konkurrenskraft. Det hjälper så att säga inte att vänsterliberala krafter stängde ned baskraften i form av kärnenergi i land efter land, utan detta var det mest hjärndöda politiker har åstadkommit i den kända politiska historien.

Även pandemin var en utlösande faktor, eftersom man då påbörjade massiva utbetalningar av sociala utgifter för att dämpa det ekonomiska fallet av nedstängningar i samhället. Där grundlades skulden, som aldrig betalades av, utan bara fortsätter att växa in i denna dag.

En tredje omständighet som ligger till grund för Europas nedgång och fall är förstås den massiva invandringen från tredje världen, en ordning som genomfördes för att försöka trygga den ständiga lånecirkusen i välfärdssystemen, den ordning som förutsätter ständig tillväxt för att pensionerna ska kunna betalas ut.

Istället fick vi massarbetslöshet då den invandrade skaran saknade relevant kompetens för att verka i moderna samhällen, med resultat att de sociala utgifterna ökade. Därtill ökade de sociala spänningarna, med ökat våld i samhället, framväxt av parallellsamhällen och utanförskap samt försämrade resultat i utbildningen. Istället för att bredda vår kompetens i naturvetenskap och teknik, måste vi numera förhålla oss till medeltida företeelser som hijab, burqa, halal och haram, samtidigt som den vänsterliberala staten förtrycker medborgare som tycker annorlunda.

Allt detta konvergerar i försämrad konkurrensförmåga med omvärlden, och Europa har numera ingenting att hämta i kampen med USA och Kina. Vi har ingen egen IT-industri av rang, vi saknar egna betalsystem och framförallt har vi ingen egen energiförsörjning efter nedläggningen av kärnkraften. Det enda Europa har är flummiga «värderingar» och ideal, och i övrigt är kontinenten numera mest ett museeum över en forna stormakt.

Även om den nya kontinentala högern kopplar greppet, är det alltså en grannlaga uppgift att återställa Europa i dugligt skick, och bara att återupprätta en självklar europeisk identitet kommer att ta decennier i anspråk. Bara de yngre generationerna kan hoppas på att få se en europeisk renässans under sin livstid, medan de äldre möjligen får nöja sig med ljuset i tunneln – det är en dyster utsikt, men så är verkligheten ty värre beskaffad.

Skuldsättningen i världen har olika upphov och struktur. I Europa beror den på välfärdsutgifter, pengar som aldrig kommer åter.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

«Orosanmälan»: Storebror ser dig i angiverisamhället

I Sverige har vi som bekant inte censur i traditionell mening. Istället DNS-förgiftar vi sajter på nätet eller stigmatiserar förlag och andra på olika vis för att hämma tillgången på viss litteratur eller bildkonst. Eller så låses verken in i bibliotekens «giftskåp», varvid de i praktiken blir otillgängliga för allmänheten.

En ny variant på temat är att «orosanmäla» kring barn som lånar litteratur som den kraftigt vänsterlutande wokepersonalen på biblioteken finner suspekt, det vill säga sådan litteratur som alltjämt finns tillgänglig och ännu inte har bränts i biblioteksbål omfattande allsköns misshaglig litteratur, som Pippi Långstrump i original (den med negerkungen).

«Oro» är något som framförallt kvinnor känner ideligen, och kontrollmekanismen har inrättats just för att utnyttja den psykologiska defekten i det ständiga arbetet med att kontrollera medborgarna, att de inte dricker för mycket, inte lägger för mycket pengar på spel, inte läser ryska sajter, inte äter för mycket kött och så vidare.

För en tid sedan lånade «ett barn» (vi antar att det är en flicka) i «tioårsåldern» (mediers löjliga sätt att maska information, vi antar att hon är 13 år gammal) boken Haunting Adeline på ett bibliotek i en västgötsk håla, vilket föranledde personalen att lämna in en «orosanmälan» till socialkontoret. Pappan till den 13-åriga flickan kontrade med att motanmäla biblioteket vid justitieombudsmannen.

Det är ett korrekt förfarande av fadern, ty det angår för helvete inte personalen vid ett fakking bibliotek vad jag eller någon annan inmundigar för slags litteratur, alldeles oavsett ålder. Det är en form av angiveri som skadar individer och samhället långt mycket mer än om något «barn» skulle fara illa i hemmet. Blotta tanken att offentliganställd personal funderar så kring människors litterära preferenser ger rysningar, och idioten vid biblioteket måste avlägsnas från sin tjänst.

Tanken att barn skulle söka upp viss slags litteratur i självskadebeteende som en följd av usla hemförhållanden är för övrigt infantil, och har inget stöd i forskning eller verkligheten. Det är helt normalt för barn att söka upp spännande företeelser i genrer som skräck, sex och dylikt, och det har barn i alla generationer gjort.

Debaclet visar att biblioteken nog inte längre fyller någon funktion, och att de lika gärna kan läggas ned. All önskvärd litteratur i betydligt större urval finns att anskaffa på nätet, och det finns helt enkelt ingenting som biblioteken kan bidra med i övrigt. Det är en obsolet och värdelös institution som mest kostar skattemedel.

Och inte minst måste mekanismen med «orosanmälan» avskaffas bums. Den missbrukas å det grövsta, och lägger sordin på normal familjeverksamhet i så måtto att man inte vill verka suspekt för en ständigt kritisk och granskande omgivning. Det är en sjuk socialistisk företeelse i ett sjukt socialistiskt land.

På förekommen anledning måste nu Haunting Adeline helt enkelt läsas av så många som möjligt, biblioteksidioten till straff och androm till varnagel. Alla dylika censurförsök måste angripas vid roten och motarbetas med maximal kraft. Informationen vill vara fri, ordet ska vara fritt.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Mausoleum åt talmannen

Regimbildningen låter vänta på sig, så länge de fyra klimakteriekärringarna i sedvanlig ordning sätter sig på tvären. De är alla överens om Anderssonskan (S) som statsministerkandidat, men samtliga utanför Partiet tryckte samtidigt nej under den första omröstningen i kammaren.

Att säga nej och «sätta gränser» är kvinnor specialister på, medan män istället får saker gjorda och strävar efter att vidga gränser. När kvinnor dominerar är det inte bara förbudspolitiken som råder, utan det är också så att man inte ens kan leka i samma sandlåda utan att klösa varandra i ögonen.

För en man är den parlamentariska situationen tämligen självklar, nämligen att Bondeförbundet (C) har valt sida i det rödgröna vänsterkommunistiska lägret och att det därför är där man måste enas. Den «breda mitten» existerar inte annat än i Thand Ringqvists sjuka huvud, samtidigt som det är självklart att kommunisterna måste ingå i regeringen.

Man borde ha gjort upp om detta i god tid före valet, så att man vid det här laget hade kunnat ta itu med den sakpolitik man vill genomföra gemensamt. Istället förfaller man till samma slags ruttna spel som präglade regeringsbildningen under Annie Lööfs tid, en fullständig excess i bittra intrigmakerskors lek med demokratin.

Men i det lustspelet tycks klickonomins kulturskribenter trivas, och så även pajasen i mitten, han som drar i trådarna. Det vill säga talmannen Norlén, som här åter får tillfälle att glänsa med sina kafferep och underfundiga funderingar i ett alldeles för långt i tid utdraget spektakel.

I själva verket tycks processen i rampljuset ha stigit honom alldeles åt huvudet, då han härförleden lade fram en propå om att även talmän bör föräras statsbegravning, så som det anstår blåblodig adel i kungahuset. Talmannen är ju rikets andrarankade person, efter hans högfärdighet knugen, men före statens minister.

Gemensamt för alla tre är emellertid att de är icke folkvalda. Majestätets ämbete är ärftligt och utanför ordinarie grundlag, medan talmannen och statsministern väljs indirekt av riksdagen. Till skillnad från i demokratier, där presidenten väljs direkt av folket.

Men man kan svårligen se folkhav och utkommenderade gråterskor längs vägarna då Norlén eller hans efterträdare går ur tiden, utan folk i gemen kommer att klia sig i huvudet och undra vad det är för filur. Det finns många B- och C-kändisar som pockar på uppmärksamhet, och talmannen är inte riktigt så känd och populär som han gärna inbillar sig.

Statsministrar är då mer kända, men man kan nog inte föreställa sig att en sådan filur som Göran Persson (S) skulle locka till ett påkostat statligt evenemang då han går ur tiden, utan det skulle bli en ljummen tillställning för den egna etablissemangskretsen och statsmedierna.

Men säkert får Norlén ett billigt porträtt målat av sig, så som ministrar får målningar och byster skapade åt sig i kitschig statlig bildkonst. Om även hans hädanfärd är viktig, så som det anstår en farao, kan man kanske istället tänka sig att staten inrättar ett mausoleum i vilket man balsamerar kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, hertigar och andra högfärdigheter, jämte stora statsmän som kulturministrar och talmän och någon stor kulturpersonlighet.

Det blir ett spännande museum, till vilket framtidens barn och unga kan vallfärda för att få en glimt av den store talmannen Andreas Norlén, demokratins bärande element i tider av regeringskris. I den avbildade statsmytologin omgärdas naturligtvis talmannens inglasade lekamen av ett bord uppdukat med kaffe och negerbollar, även om man kommer att kalla det något annat.

Samtidigt blir det en grannlaga uppgift för statsmausoleets föreståndarinna att rätteligen placera högfärdigheterna Dadgostar och Thand Ringqvist, då de väl inte vill vara döda i samma rum, eller i vart fall inte nära varandra. Fast egentligen borde de kanske slå en ring runt talmannen, för att visuellt demonstrera den demokratiska krisen kring 2020, en tid då kärringarna satte sig alldeles på tvären med armarna i kors och lamslog svensk politik.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Kommunalpolitiskt haveri

Gatulampor kan vara ur funktion i flera år, och snöskottningen respektive sandningen har egentligen aldrig fungerat ordentligt. Inte heller bortsopningen av sanden kring vårkanten, utan den ligger kvar fram till midsommar i värsta fall. Men kommunen har i alla fall en stor flotta av elbilar, med vilka de anställda babbeluringarna tar sig ut till åldringarna, så att de slipper slå ihjäl sig i vinterhalkan.

Och även om den vänsterkommunistiskt styrda kommunjäveln (S-C-FP) inte förmår uppfylla sina mest basala uppdrag, finns det samtidigt ingen som helst brist på märkliga satsningar kring kultur, *2SHBTQIAP++ och dylikt, projekt som tömmer den skattkista som skulle gå till just basala ärenden som gatubelysning, sandning, laddinfrastruktur med mera.

För närvarande är det *2SHBTQIAP++-vecka i gemenskapen, varvid kommunkontoret istället för att hissa den ukraïnska vimpeln för omväxlings skull flaggar med regnbågens alla färger. Men få lägger märke till det, så för att visa hur fantastiskt jävla goda lokalpolitikerna är, har man låtit färglägga alla gator och gångbanor med hjärtan, text och andra symboler i regnbågens basala spektrum.

I vanliga fall kallar man sådant klotter, men när det är kommunen som gör det är det förstås «kultur». Godhetssignalerandet omfattar vidare begrepp som «mänskliga rättigheter» och «aktiv antirasism», frågor som helt enkelt inte ligger på det kommunala planet, på samma sätt som kommuner inte kan ha en egen utrikespolitik.

Faktum är att den lokala gemenskapen har en egen «folkhälsostrateg» som tillsammans med «kultursamordnaren» leder arbetet med att organisera spektaklet. Istället för att kontrollera gatubelysningen och investera i bättre vattenförsörjning och fler laddstolpar, vill säga.

Under veckan blir det förstås sagoläsning för barn, så blir det alltid när RFSL dyker upp någonstans. Det som ska bli skevt måste ju böjas i tid, och inget är mer böjligt än barn. För de vuxna blir det istället föreläsning om «ett bättre vi – om inkludering, respekt och arbetsglädje», en berättarstund som säkert kommer att dra fulla hus! Nämligen för att kommunalarbetarna har obligatorisk närvaroplikt under «pride»-veckan.

Så där håller det på, med ständiga «kultursatsningar» av olika slag, i allt från apful kommunal brukskonst i det «offentliga rummet» till avspärrade gator för att ge rum åt kommunala aktiviteter. För en tid sedan driftsatte man en ny sopregim som mest drar till sig råttor och sprider stank i grannskapet, även om den nyordningen har mer med rikspolitik och EU att göra – fast implementationen är ändå upp till kommunerna.

Kommunalarbetare ska veta sin plats, och deras uppdrag är att se till att public service fungerar, det vill säga vatten, avlopp, belysning med mera, inte att godhetssignalera och skylta med esoteriska wokeaktiviteter som absolut ingen efterfrågar. Men när batiktanter från S+C+FP får styra, så blir den kvaddade skotern liggande i buskarna i åratal samtidigt som man bussar ut ungdomar med funktionsnedsättning att plocka lupiner eller rita hjärtan på gångbanorna. Så förfaller ett land inifrån.

Godhetssignalerande är det enda politiker sysslar med numera.