Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland Språk

Regimteve anammar regimspråk om Kiev

Vi är i krig, yttrande regimledaren Kristersson härförleden, med underförstådd syftning på Ryssland. Ryssland är emellertid inte i krig med oss, och inte heller har Sverige officiellt förklarat Ryssland krig, varför kriget nog mest pågår i Kristerssons mjuka och överhettade hjärna.

Sant är förstås att Väst sedan länge för ett hybridkrig mot Ryssland, omfattande ekonomiska sanktioner, sabotage och andra instrument, och att Ryssland i någon mån svarar på det, men det hetare kriget uteblir så länge ingen trupp skickas att strida på den ukraïnska rumpstatens sida.

Instrumenten omfattar sådant som att undanhålla svenska konsumenter ryska varor, exempelvis vodka på den statliga vinlådan, men även privata initiativ som att ta bort Vasiljev-katedralen från Kefir-paketen. Det är på den imbecilla nivån.

Kommunerna ägnar sig åt illegal paradiplomati genom att hissa den ukraïnska vimpeln i tid och otid, och de redan censurkåta biblioteken har funderat i termer av att låta Dostojevskij röna samma öde som tidigare utgåvor av Pippi Långstrump, det vill säga brännas på bål.

Staten censurerar medelst dess statstelefoni ryska nyhetskällor som RT och Sputnik, och har på senare tid även ägnat sig åt etnisk profilering genom att misstänkliggöra samtliga fastighetsägare av rysk härkomst för spioner. Man vill således expropiera egendomen, vilket väl visar hur lågt i kurs äganderätten står även i Tidöregimens ideologi.

Ukraïna först-policyn genomsyrar numera även de alldeles för många myndigheternas arbete, och man ska därför inte bli förvånad över att Institutet för språk och folkminnen i form av dess «språkråd» har föranstaltat ukraïnska translitterationer av hävdvunna geografiska platsnamn som Kiev, Odessa, Tjernobyl med flera, helt och hållet som en politisk partsinlaga – just vad en sådan myndighet inte ska göra.

Förvånad ska man inte heller bli att regimens propagandamedier SVT och SR genast anammar de nya «reglerna» och hastigt och lustigt skriver *Kyjiv, *Tjornobyl, *Odesa och *Donbas i sin propagandistiska rapportering. Det är så föga förvånande att jag till och med förutspådde detta för ett tag sedan, då regimen först yppade «reformen».

Regimteve visar sig alltså vara tvättäkta regimteve, som följer regimens minsta vink och utan undantag framför dess linje, allra helst i fråga om Ukraïna. Statsmedierna är sannerligen en del av hybridkriget mot Ukraïna, och arbetar därmed i samma tradition som Pravda i Sovjetunionen en gång i tiden.

Problemen med att så lättvindigt byta namn på dessa hävdvunna företeelser är emellertid flerfaldiga. Dels kommer Krim (*Krym) och Donbass (*Donbas) aldrig åter att bli ukraïnska territorier, varför «reformen» lär sitta illa med tiden, enkannerligen då kriget är slut och relationen med Ryssland har normaliserats. Risken finns även att hela Ukraïna slukas av Ryssland, nämligen då motståndet slutligen upphör då västmakterna har fått nog.

Till yttermera visso sitter en skriftform som *Kyjiv synnerligen illa i svensk ortografi, och är alltså inte i enlighet med svensk stavning. Det gäller även *Krym och många andra former, som helt enkelt får ett annat uttal, eftersom svenskar tenderar att uttala saker som de skrivs – till exempel *Taipei istället för det korrekta Taibei, eller det i och för sig hävdvunna *Peking istället för det internationellt erkända och språkligt korrekta Beijing. Man kunde ha ändrat de senare istället för att ge sig in i geopolitiken med tveksamma råd.

Människor är för övrigt väldigt konservativa i språkligt hänseende, och lär inte plötsligt börja yra om *Tjornobyl efter att ha vuxit upp med Tjernobyl som begrepp. Sådan propaganda kan bara vinna kraft hos de formbara generationerna alfa och beta, och det hör väl till att ungdomen ska förvirras och indoktrineras sålunda.

Att de propagandistiska statsmedierna måste väck är en hävdvunnen åsikt i ganska breda lager, men i och med detta debacle kan vi nog även lägga Institutet för språk och folkminnen till en lång lista av obehövliga myndigheter att nedmontera vid lämpligt tillfälle. Man har här frångått en lång rad principer för att tillmötesgå regimens begäran, och därmed har man även motiverat varför man inte längre behövs som expertmyndighet.

Säkrast är nog att behålla hävdvunna former i detta fall.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Klanröstning som valfusk

En storm i ett vattenglas pågår för fullt, nämligen det så kallade valfusket i Dalarna. Ahmed och Mohamed bedrev personvalskampanj medelst förkryssade valsedlar, vilket i sig inte är olagligt – förutsatt (håll i dig nu) att kryssen inte är maskinellt framställda. Ett exempel på en fakking idiotlag framtagen av fakking idioter som ska byråkratisera sönder allt.

Mer klart är att pekuniär ersättning för ett personkryss är olagligt enligt samma fakking idiotlagstiftning, vilket är fakking idioti med tanke på att vartenda parti och varenda politiker utlovar pekuniära fördelar till den som röstar på dem, det så kallade valfläsket. Det är för övrigt bara ett illvilligt rykte än så länge.

Det större problemet är att Ahmed och Mohamed skulle bli kryssade i ungefär samma omfattning ändå, och att man bara hjälpte sin klan att rösta rätt. Den klan av somalier och andra som ofta har problem med läskunnigheten och än mer med att förstå svensk så kallad demokrati. Med eller utan förtryckta lappar eller pengar skulle kryssen falla ungefär likadant.

Det är en given effekt av att fakking idioter i åttaklövern samfällt och mangrant har berett väg för dessa klaner att etablera sig i Sverige medelst våg efter våg av massinvandring. Nu är klanerna här, och då kommer de att agera som de alltid har gjort – att rösta kollektivt inom klanen.

I debatten betonas också Mohameds olämplighet att sitta i riksdagen, givet att han har skulder och har skuldsanering, likväl som att han inte har haft några politiska uppdrag inom partiet. För sin ohederliga vandel nekades han först medborgarskap, men vi vet ju att de fakking idioterna vid Migrationsverket alltid kryper till korset förr eller senare.

Men svensk och västerländsk demokrati är inte upplyst despoti, utan är öppen för alla, för somaliska bidragsnegrer likväl som fetlagda spelmissbrukare som nationalistledaren Åkesson. Mohamed är väl givet sitt vänsterkommunistiska levnadssätt med skulder och bidrag en ideal representant för de kommunister som vill utöka bidragen? Samt en ideal representant för den invandrargemenskap som VPK vill vidga medelst än mer invandring från tredje världen? Att bussa hit fler från Mogadishu snarare än att skicka tillbaka de somaliska busschaufförerna dit.

På det hela taget missar man emellertid skogen för alla träden, nämligen att det större problemet är klanstrukturerna i sig, som orsakar problem inte bara vid röstning, utan i alla möjliga sammanhang. Fakking idioter i regim efter regim har bäddat för detta genom att upplösa det homogena och välfungerande Sverige, för att istället dana ett samhälle utan sammanhållning och tillit, en stat med utanförskapsghetton och enklaver i vilka klaner lever i parallella verkligheter, så till den grad att partiet VPK inte vet vad deras representanter håller på med.

Debaclet är för övrigt ännu en orsak till att man bör skrota 1800-talsmässiga val med papperslappar och införa ett digitalt valsystem. Det går nämligen inte att förkryssa digitala valsedlar som tillhandahålls av Valmyndigheten. Däremot kommer klanerna fortsatt att rösta samfällt, och problemet – om det nu är ett sådant – med pengar kommer man aldrig undan.

Det nya spännande Sverige – det var detta ni fakking idioter i politiken ville ha, och nu har åttaklövern baxat klansamhället ända in i riksdagen.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

AfD skulle ha gjort skillnad i Sverige

Tysklands oppositionsparti Alternative für Deutschland (AfD) tog nyligen hem en förkrossande seger i Sachsen-Anhalt, även om man inte riktigt nådde egen majoritet. Och häromdagen upprepade man den bedriften i Mecklenburg-Vorpommern, medan regerande kristdemokratiska unionen CDU hamnade under femprocentspärren.

I svensk statstelevision beskrivs AfD utan undantag som «högernationalistiskt», «högerpopulistiskt» och så vidare, med en given kvalificerare – -nationalistiskt, -populistiskt, -rasistiskt – snarare än att bara vara rätt och slätt höger. Sådana kvalificerare används samtidigt nästan aldrig för vänstern, som alltså benäms «vänster» i största allmänhet.

Vänsterextrema Die Linke – med rötter i Östtysklands regerande kommunistiska parti – benämns således enbart som ett «vänsterparti», trots att det objektivt sett är ett vänsterextremt parti med bas i marxism-leninism. Partiet tog hem det andra delstatsvalet under helgen, nämligen det i Berlin, och det är uppenbart att den «breda mitten» tappar mark.

Statsteveretoriken blottad.

Det är nu inget nytt för svensk statstelevision att använda språkbruk med kraftig vänsterbias, utan är ett fenomen som sitter i väggarna sedan decennier tillbaka. Fordom brukade man Aftonbladet-retorik om «den nyliberala tankesmedjan Timbro», medan man i dag anser att vänsterextrema Dagens ETC är en «rödgrön» dito. Det säger emellertid mer om den som yttrar det än om dem man berör.

Samma slags retorik används för övrigt i Tyskland, där inte minst statsmedierna har för vana att demonisera AfD, samt alltid tala om partiet med inbjudna vänsterkommunistiska gäster än att prata med partiföreträdare. Vi känner igen situationen från den tidigare svenska «debatten», då Sverigedemokraterna behandlades på samma styvmorderliga vis.

Men det är också just detta som har fått båda dessa partier att växa sig starka. När den «breda mitten» gaddar sig samman i storkoalition och vägrar alla slags samarbeten eller ens debatt med den enda kvarvarande oppositionen, blir resultatet att denna enda opposition är den som växer sig allt starkare.

Folket ser att den «breda mitten» har orsakat stora svårigheter genom att lägga ned kärnkraften, orsaka energikris och som en konsekvens äventyrat tysk export och industri, vilket i slutändan resulterar i arbetslöshet och försämrade villkor för vanliga arbetare. Vart tar då dessa månne vägen politiskt?

Jo, till AfD, men även vänsterpartierna Bündnis Sahra Wagenknecht (BSD) och Die Linke. Detta är hela och den enda förklaringen till utfallen i den senaste tidens landsval i Tyskland, att den enda kvarvarande oppositionen till en i övrigt komplett misslyckad politisk regim växer sig allt starkare.

Farhågorna är ungefär de samma i Tyskland som tidigare i Sverige, att partiledarinnan Alice Weidel ska bli en ny Hitler, medan verklighetens fascism är den som i detta nu utövas av den regerande vänsterkommunistiska falangen med hela dess arsenal av att motarbeta AfD, i allt från att stämpla och stigmatisera partiet till regelrätta försök att förbjuda det och att tukta folket genom att strimla det som eventuellt är kvar av en tidigare yttrandefrihet.

I Sverige uteblev emellertid stöveltrampet, samtidigt som Sverigedemokraterna tämjdes så till den grad att man numera är en given del av en åttaklöver som tycker exakt likadant i allt från Ryssland och Israel till systembolag och hetslag. SD kom in i den politiska värmen och blev ett parti i mängden, och därmed upphörde man att vara ett oppositionsparti. Om någon fortfarande undrar varför partiet blev valets största förlorare.

Samma utveckling kommer emellertid aldrig att ske i Tyskland, där AfD till skillnad från statsteveretoriken inte är ett populistiskt parti, utan snarare har en fast ideologisk förankring. Det är i grunden ett libertarianskt parti – «nyliberal Timbro-höger» med statsteves språkbruk – även om man har fått klä skott för synen på invandring och därmed stämplats som «högerextremt», även av den djupa staten.

Men AfD:s linje är att angripa just allt det som har orsakat Tysklands förfall, vilket är Energiewende, kärnkraftsnedläggningen, massinvandringen, industridöden och inte minst det orubbade stödet till Ukraïna. Man hädar i kyrkan när man vill avsluta kriget och åter köpa gas av Ryssland, men det är just det enda sättet på vilket Tyskland kan återfå möjlighet att konkurrera med Kina och USA. Det är en realpolitisk hållning, inte en idealistisk.

Som bekant har man surrat fast sig i masten över hela Europa i frågan kring Ukraïna, inte minst i Sverige, varför det blir ytterligt svårt för dessa hängivna zelenskyjister att byta ståndpunkt. Man kör hellre den egna ekonomin i botten än att ompröva situationen och göra en nykter analys. Så agerar alla idealister.

Av det skälet skulle AfD göra skillnad även i Sverige, om man funnes som parti här. Dess namne AfS är inte en kopia av AfD, som man kanske kan förledas tro, och det finns helt enkelt inget parti i Sverige som representerar samma slags ideologi. Däremot är vi en inte helt obetydlig skara i väljarled som skulle vilja se en sådan verklig opposition, men våra ståndpunkter saknar politisk representation – det är också en form av demokratiskt underskott.

Alice Weidel
Kategorier
Kultur Politik

Röstboskapet som avgjorde valet

Det slutgiltiga valresultatet ger vid handen att den vänsterkommunistiska falangen knep 176 mandat mot högernationalisternas 173. Favören i antal röster till de rödgrönas sida uppgick till 50 359 stycken, vilket föranleder frågan vilken förkastlig grupp vi bör skylla resultatet på samt avhända rösträtten.

Spörsmålet har redan ställts av den högernationalistiska klicken, varvid nationalistledaren Åkesson pekade ut islamisterna som syndabock. Ett flertal politiker på den nationalkonservativa sidan menar att Tidöregimens beviljande av 200 000 nya svenska medborgarskap kan ha avgjort valet, eftersom de flesta av dessa hade utomeuropeisk och muslimsk bakgrund.

Sverigedemokraternas Kent Ekeroth menar att dessa invandrare utgör röstboskap från utlandet, med undermeningen att vänstern länge har importerat invandrare för att fylla på de egna partileden. Låt oss undersöka den hypotesen.

Ta till exempel valet 1960, då nettomigrationen till Sverige utgjordes av cirka tusen personer, mestadels från Finland. Socialdemokraterna samlade då 47.8 % av rösterna, medan kamrat fyra procent SKP (V) samlade 4.5 %. Socialdemokratin regerade på den tiden en etniskt homogen enpartistat med stöd av kommunisterna.

Sedan dess har Socialdemokraterna emellertid backar kontinuerligt i opinionen, och man gjorde 2026 sitt sämsta val sedan 1911, med blott 28.0 %. Det är ett tapp om tjugo procentenheter sedan 1960, eller motsvarande ungefär lika många nettoväljare som har invandrat till Sverige under den tiden.

Socialdemokratin kan alltså inte sägas ha tjänat på invandringen, samtidigt som kristborgerliga-högernationalistiska regimer blir allt vanligare och därmed har brutit enpartistatens mönster. Borgerliga regeringar formerades 1976, 1979, 1991, 2006, 2010 och 2022, vilket därmed motsäger påståendet i allmänhet. Partier med vänsterkommunistisk politik – S, VPK och, MP – är sedan länge i minoritet i svensk politik.

Det är ändå sant att väljare med utomeuropeisk bakgrund har stark vänsterkantring, med 60 % lutning åt de vänsterkommunistiska partierna S, VPK och MP, samt ytterligare 7 % åt C. Det förvånande är att partier som SD samlar 12 % i denna grupp, givet Ausländer raus-politiken.

Men betraktar man GU:s vallokalsundersökning – det enda vi har att tillgå då vi har valhemlighet i Sverige – röstade personer med utomeuropeisk bakgrund på exakt samma blockfördelning 2026 som 2022, och denna grupp kan därför inte sägas ha avgjort valet åt någotdera hållet.

Förortsislamister och andra blattar röstade likadant 2026 som 2022 i termer av politiska block.

Inte heller bland gruppen «arbetare», hur sådana definieras numera, kan någon trend skönjas, utan det var även här jämnt skägg med 49 % på det rödgröna blocket 2022 och 2026. Samma sak för tjänstemän, med 51 % i rödgrön favör.

Hur är det då bland europeiska invandrare? De utgör cirka 9 % av befolkningen, att jämföra med 28 % med invandrarbakgrund på totalen. Här skiljer det två procentenheter till de rödgrönas favör mellan 2022 och 2026, vilket med en röstberättigad skara om 8 051 355 personer ger cirka fjorton tusen extra röster till Anderssonskans vänsterkommunistiska klick, och räcker alltså inte till för att ge syndabockstatus.

Men hur är det då med kvinnorna? Vi vet ju att män är från Mars och kvinnor från Venus, och på senare år har den trenden accentuerats, så till den grad att man inte längre umgås mellan blockgränserna i parrelationer. Kvinnor är ju lättmanipulerade stycken med mestadels ytlig tankeförmåga, och det var måhända ett misstag att ge kvinnan rösträtt istället för att låta henne ta hand om barnen och hemmet?

Kjolstygen röstar rödgrönt, men inte så mycket mer 2022 än 2026.

Och mycket riktigt ser vi att kvinnor ökar sin andel i vänsterkommunistisk favör mellan 2022 och 2026, från 56 % till 57 %. Eftersom kvinnorna utgör nästan hälften (49.7 %) av röstberättigade väljare är det en betydande skillnad. Men en procent av åtta miljoner är 80 000, och hälften av det är 40 000, i en enkel servettskiss. Vi når inte heller här upp till de erforderliga 50 000 rösterna. Bland männen skiljer som sig bör också en procentenhet – det finns ju bara två kön, i vart fall när vi röstar.

Kanske är det istället de ombytliga och opålitliga slynglarna bland förstagångsväljare som har ställt till det? Här uppgår diskrepansen till hela sex procentenheter mellan 2022 och 2026 till de rödgrönas favör, och SD är inte länge à la mode i denna grupp. Men då gruppen bara räknar 6.5 % av röstberättigade hamnar faktisk röstskillnad på 31 400 röster, vilket är otillräckligt.

Så där kan man hålla på med pensionärer, företagare med flera grupper, samt även med regionala skillnader. Nä, man kan inte skylla på lantisarna, ty på landsbygden ökade favören till de rödgröna med blott en procentenhet, från 46 % till 47 %, vilket inte duger i sammanhanget: 1 % av 15 % landsbor av åtta miljoner röstberättigade är 12 000 röster.

Frågan kvarstår emellertid vilken grupp vi ska omyndigförklara, hänga i lyktstolparna som landsförrädare med mera, men de tar snabbt slut vid sammanräkningen. Till slut finns bara en aningen suspekt grupp kvar, väljare med «svensk bakgrund».

Pliktskyldigast förrättar vi aritmetiken, och noterar att om 28 % har invandrarbakgrund, måste övriga eller 72 % ha svensk bakgrund. Det skiljer en procentenhet i vänsterkommunistisk favör mellan 2022 och 2026, vilket då ger 0.01 · 0.72 · 8 051 355 = 57 970 röster.

Med ett valdeltagande om 85 % skulle detta ge 49 274 faktiska röster, men vi vet samtidigt att valdeltagandet är betydligt högre bland personer med svensk bakgrund än bland de med utländsk. Därmed hamnar vi på drygt 50 000 röster, vilket är den diskrepans som avgjorde valet till Maggans fördel.

Hoppsan! Det är ju jag, det! Och du! Vi är det röstboskap som avgjorde valet! Vi pursvenskar som kanske inte riktigt förstod SD:s judekrameri eller plötsliga omhuldande av hetslagen och statsteve, vi som kanske inte begrep M:s plötsliga vurm för «mäns våld mot kvinnor» och socialdemokratiska inskränkningar av yttrandefriheten, vi som nog inte uppskattade höjd elskatt eller CP-mässiga tillfälliga sänkningar av momsen som valfläsk, vi som undrade varför Tidö skänker hundratals miljarder till Ukraïna samtidigt som arbetslösheten ökar med hundra tusen och ekonomin går i stå.

Så enkelt är det alltså, och det som har talat är den allmänna demokratin, inte det radikaliserade islamistiska utanförskapsghettot. Till nästa gång, eller snarare till valanalysen, kan den högernationalistiska flygeln låta det sjunka in, istället för att skylla på externa omständigheter av tvivelaktigt värde. Det är alltid den utställda och förda politiken som avgör, inte börd, kön, religion eller andra individuella egenheter.

Svennarna valde en vänsterkommunistisk väg, och var tungan på vågen.
Kategorier
Europa Politik USA

Trump ockuperar Grönland

Efter hot om invasion och andra otillbörliga påtryckningar föreligger nu under gevärspipans hot ett «avtal» mellan å ena sidan den amerikanska skurkstaten och den andra Danmark och Grönland. Ett sådant avtal under tvångsmässiga former kan emellertid inte vara värt ett skvatt i internationell rätt.

Skurkpresidenten själv hävdar att USA omedelbart ska påbörja en kraftig expansion av sin militära närvaro på ön, och att avtalet ger Washington veto över andra makters inflytande och investeringar i den danska kolonin. Andra hävdar att avtalet kräver parlamentariskt godkännande i respektive länder.

Skrälingarna på Grönland menar att man har fått gehör för sina krav om självbestämmande och erkännande av den grönländska befolkningen, men det är nog inte mycket till självbestämmande om Godthåb måste fråga USA varje gång ett kinesiskt konglomerat vill åta sig ett gruvprospekt på ön.

Den forna danska kolonin har därmed blivit ett amerikanskt protektorat, samtidigt som Danmark i stort i än högre grad än tidigare blir ett amerikanskt lydrike. Man låtsas i København ha vunnit en seger, men det är bara i jämförelse med alternativet.

I praktiken kommer USA därför att ockupera Grönland och ytterst att kontrollera viktigare skeenden på ön, och «avtalet» är därmed av samma snitt som det som gäller mellan USA och Venezuela, vilket också undertecknades medelst fysiskt våld och hot om invasion. Omvärlden ska inte respektera sådana «avtal», eftersom de inte har ingåtts frivilligt, utan under hot och tvång.

Nu under amerikanske ståthållarens kontroll.