Kategorier
Politik

Vårens «Jimmie moment»

Minns du Folklistan? Det var ett populistiskt försök att fiska EU-pengar inför det stundande valet till europaparlamentet, men initiativet dog redan i vaggan. Kanske mest på egen sjuklighet, men en starkt bidragande orsak är att en «affär» småningom seglade upp och så att säga dränkte barnet.

All reklam är bra reklam, och de etablissemangsnära stats- och kommersmedierna i huvudfåran har just spikat upp Jimmie och Sverigedemokraterna stort på varenda skärm och affisch i landet. Visserligen inte i syfte att haussa partiet, men som alltid när man försöker dissa sverigevännerna, blir effekten den rakt motsatta – man lär sig aldrig.

Så även denna gång, särskilt som argumenten om en «trollarmé» om ett halvt dussin spelevinkar som gör satir i lätt anonymiserade konton inte riktigt tas på allvar av andra än det vänsterliberala etablissemanget. Svensson rycker på axlarna, och blir nog mer bekymrad över den moteld som anläggs.

Förbudslinjalerna i Folkpartiet föreslår således på förekommen anledning och helt förväntat att anonyma politiska budskap bör förbjudas, i vart fall i den skattefinansierade partikultur där partierna får bidrag för politiska kampanjer. Återstår bara att bevisa att just dessa medel går till detta slags verksamhet, och man lär i övrigt inte kunna införa ett så drakoniskt förbud utan att göra stora hål i grundlagen. Spel för gallerierna.

Sossarna under Anderssonskan har dock för vana att på allvar perforera sagda grundlagar med allt fler hål i form av hänvisning till allmän lag, och föreslår i samma andetag identifiering i socialer för att kunna knyta budskap till personnummer, för vidare registrering av Expo. Det är ytterligare ett exempel på digital konvergens med Kina, något jag förutspådde för länge sedan i en uppsats, men som icke desto mindre är djupt beklagligt. Här talar vi Östtyskland snarare än socialliberal diktatur.

Sossarna, som själv har och har haft motsvarande trollkonton på nätet, och som dessutom har en alldeles riktig trollfabrik i form av den vänsterblivna statstelevisionen, ser det alltid som ett «hot mot demokratin» när socialdemokratisk politik angrips, men demokratin har inga som helst problem med anonym agitation – det är i själva verket en demokratisk grundbult att gyckla och bedriva opinion under pseudonym.

Det lär nu inte gå hem i opinionen att driva frågor kring identifiering på socialer eller för den delen förbud mot Tiktok, så som dårliberalerna och socialisterna föreslår. Kontentan av denna storm i den svenska ankdammen blir därför att Sverigedemokraterna kammar hem spelet genom att få allt strålkastarljus, medan partierna kring spärren blir osynliggjorda.

Halvvägs in i mandatperioden spelar detta ingen som helst roll för den sedvanliga inrikespolitiken, men kan ge som effekt i europavalet att ett eller ett par av de vänsterliberala småpartierna halkar ur. Och det var nog inte etablissemangets tanke.

Allt fokus på Sverigedemokraterna.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

🇨🇳 中俄友谊 · Китайско-российская дружба 🇷🇺

Tanken att Kina skulle ta avstånd från Ryssland när man samtidigt utsätts för omfattande fientligheter från västmakterna i form av sanktioner, tullar och annat är i grunden infantil, och om man verkligen menar allvar med en sådan ambition bör man istället lägga ned stridsyxan. I annat fall inträffar det motsatta, att Kina dras allt närmare till Ryssland, vilket är vad vi ser.

Putins andra visit i Beijing på kort tid sker bara veckan efter att Kina lagt i öppen dager sin taktik genom att förlägga besök i Serbien och Ungern, och är ännu en markering att man inte har för avsikt att förekomma Västs önskemål. Tvärtom fördjupar Zhongnanhai och Kreml samarbetet på en rad punkter, i ett tiotusen tecken långt dokument.

Beijing nyttjar tillfället att expandera på den ryska marknaden, samtidigt som man förser sig själv med billig gas och olja. Dessutom kommer man att behöva en vän i Ryssland när man småningom inleder befrielsen av Taiwan, en operation som kommer att kosta svårt i internationellt anseende och relationer. Ryssland blir då det ankare Kina behöver för sin försörjning av energi, vatten och spannmål.

Egentligen är det ett omaka par, med en historia av schismer snarare än vänskap, men omständigheterna tvingar fram detta konvenansäktenskap, nämligen för att det gynnar båda parterna. Ursprungligen engagerades Kina av USA i syfte att eliminera Sovjetunionen, medan Washingtons nuvarande strategi är att ta sig an båda samtidigt – ett fatalt misstag.

Putin är i sammanhanget inget annat än Xis knähund, men man upprätthåller ändå inför omvärlden skenet av jämställda relationer mellan två stormakter. Ryssland hålls i praktiken vid liv, medan Kina kan öka sitt kulturella, politiska och ekonomiska inflytande över sin nordliga granne.

Kina har även att balansera vänskapen med hot om sanktioner från Väst, och att således inte aktivt bidra till Kremls krigföring. I grunden vill Beijing inte ha kriget, men å andra sidan vill man inte heller att Moskva ska förlora. Man föreslår därför ett fredsfördrag under status quo, vilket samtidigt råkar vara det mest realistiska scenariot.

Zhongnanhai inser också att USA:s strategi är att nöta ned Ryssland snarare än att åstadkomma fred, samt att fortsätta expandera Västs och Natos inflytande österut. Det faller på sin egen orimlighet att Beijing skulle medverka i den utvecklingen. Därför stärker man banden med Moskva, uppgraderar det militära samarbetet, vidgar handeln och visar upp en gemensam front inför omvärlden.

Detta är den realpolitiska situation som är förhandenvarande, och den åstadkommer geopolitisk förkastning och polarisering i världspolitiken, ett nytt kallt krig om man så vill. Väst är i sammanhanget den aktiva aggressiva parten, Kina den reaktiva passiva. Väst är eld, Kina är vatten. Och Ryssland är oljan som brinner på vattenytan.

Lösning? Att snarast möjligt åstadkomma fred i Kiev under status quo, innan det blir värre. Ukraïna kan uppenbarligen inte ta tillbaka vad man förlorat med mindre än att Nato ingriper militärt, vilket vore liktydigt med världskrig. Men å andra sidan kan Moskva ta hela Ukraïna när Zelenskyjs manskap tryter.

Bryssel har också att inte alienera Kina för mycket, eftersom man då knyter Beijing och Moskva allt hårdare till varandra. Därför måste man frigöra sig från det amerikanska vasallskapet och ha en självständig hållning. Ståndpunkter som upprepas här med jämna mellanrum, men som nu är mer relevanta än någonsin.

Kategorier
Asien Kina Kultur Politik

Vaktavlösning i Singapore

För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet. Det vill säga det kinesiska exemplet i Singapore, stadsstaten med en bruttonationalinkomst per capita bland världens fem främsta och det mest ordnade av samhällen överlag.

Stabiliteten kännetecknas av att landet sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har varit under Kinesiska aktionspartiets (人民行动党, Renmin xingdongdang) befäl i en märklig form av «auktoritär demokrati», det vill säga sex decennier av oavbrutet regeringsinnehav. I jämförelse regerade de svenska Socialdemokraterna blott under fyrtio år den svenska enpartistaten, nämligen 1936–1976.

Ett annat uttryck för stabilitet är att landet fram tills gårdagen enbart har haft tre premiärministrar, varav två från samma familj. Li Guangyao (李光耀, 1923–2015), vanligtvis renderat som Lee Kuan Yew, innehade först posten från 1959 till 1990, det vill säga under drygt trettio års tid.

Li lade grunden för Singapores tillväxt och välfärd genom att koncentrera landets ekonomi kring tillväxt och handel. Singapore var vid självständigheten utfattigt, men har under Lis ledning transformerats till en modern industrination, trots att man saknar naturresurser. Singapore står modell för det betydligt större Kina, som sedermera har gjort samma slags resa.

Ersatte gjorde Wu Zuodong (吴作栋, 1941–) eller Goh Chok Tong på minnandialekt, från 1990 till 2004, medan Li drog sig tillbaka i skymundan som ordförande för partiet och något slags supraledare i bakgrunden. Wu fullföljde den inslagna vägen, och får nog betraktas som administratör mer än reformator.

Familjeimperiet återupprättades med sonen Li Xianlong (李显龙, 1952–), eller Lee Hsien Loong, som övertog premiärministerposten 2004. Det är inte riktigt samma slags dynasti som man finner i Nordkorea, utan det rör sig här om politiker som är tämligen aktade i världssamfundet.

Singapore är formellt allierat med USA, men har under Li Xianlongs tid även öppnat upp ett brett samarbete med Kina, som man förstår betydligt bättre än Väst. Singapore är nu inte en kinesisk enklav i egentlig bemärkelse, men tre fjärdedelar av befolkningen är av kinesiskt ursprung. Singapore är därför en brygga mellan Kina och Väst, och man har både Bidens och Xis öron.

Man har ofta gjort sig lustig över Singapores styre, som av elaka tungor beskrivs som upplyst despoti mer än demokrati av västligt format. The Economist raljerade friskt härförleden över att landet bara har haft tre premiärministrar sedan 1965, medan tidningens egen nation kan stoltsera med inte mindre än tre tronskiften bara sedan 2022 (Johnson, Truss, Sunak) – ett kaotiskt föredöme!

Sedan i går har Singapore dock en ny premiärminister i Lawrence Wong (黄循财, Huang Xuncai, 1972–), medan Li Xianlong träder tillbaka som seniorminister, och därmed blir ett ankare i Wongs ministär. Wong är tidigare finansminister och vice premiärminister, och därför lämpligt skolad för posten.

Stabiliteten är förstås säkrad, och Wong kommer inte att ändra kurs. Däremot kan vindarna och vågorna tillta i det geopolitiska spelet mellan Kina och USA, och det kan därför bli stormigt för en så liten aktör som Singapore. Som handelshubb är man oerhört beroende av ostörd frihandel, och vill helst inte bli en bricka i ett annalkande krig omfattande det egna Malackasundet som farled.

Även inrikespolitiskt kan det bli allt svårare att navigera en redan mättad befolkning, som blir allt mer progressiv och därför hamnar i konflikt med de traditionella värden som har byggt landet. Aktionspartiet har visserligen en betryggande majoritet i opinionen, men kan ändå drabbas av motgångar – särskilt då en ny ledarfigur tillträder och utsätts för prövningar.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Naturlig georgisk agentlag

Utländsk påverkan vill vi inte kännas vid i Sverige, EU och Europa, varför vi blockerar RT och Sputnik, kastar ut oförargliga kulturella konfuciusinstitut samt på annat sätt begränsar vissa utvalda företeelser. Exempelvis Storbritannien medgav inte kinesiska CGTN att verka i landet, och USA har för vana att beteckna kinesiska medier och journalister som «utländska missioner» med särskilda krav kring visering och annat.

Däremot vill vi gärna själva obehindrat missionera värderingar, filosofi och religion till andra, exempelvis smälla upp globalistiska Soros-universitet under fina ord som akademisk frihet eller låta MR-organisationer söka påverka länder i vänsterliberal riktning genom att underhålla diskurs kring *2SHBTQIAP++ och annat. När så inte får ske, skriker vi i högan sky, eftersom det hindrar våra geopolitiska ambitioner.

Georgien är ett färskt exempel, där den så kallade agentlagen nu har klubbats. Under lagen måste ickekommersiella organisationer, medieföretag och liknande entiteter registrera sig som agenter under främmande infytande om minst en femtedel av finansieringen tillhandahålls av främmande makt (exempelvis amerikanska kongressen, som fonderar en rad MR-organisationer).

Lagen innebär inga restriktioner i verksamheten, men ger transparens kring vem som drar i trådarna vid protester och andra aktiviteter, det vill säga om det är en spontan inhemsk protestaktion eller utländskt försök till «färgrevolution» eller annat påverkansförsök.

Kritiker menar att det är en kopia av en motsvarande rysk lag, medan regeringen bestämt hävdar amerikansk förlaga, det vill säga det aktstycke som betecknar kinesiska medier som utländska agenter – det är alltid i sin ordning när vi gör det, enligt den «regelbaserade världsordningen».

Eftersom Georgien är föremål för geopolitisk kamp mellan å ena sidan Ryssland och den andra EU och USA, kan det tyckas vara i sin ordning att närmare låta organisationer varudeklarera och ursprungsmärka sig själva för att ge allmänheten insyn i vem som kan tänkas ha intressen i saken. Lagen är samtidigt mjukare utformad än amerikanska Foreign agents registration act och står inte i konflikt med europeisk lagstiftning.

Agentlagen innebär därför inget hot mot georgiskt EU-medlemskap, så som rapporteras i medier, särskilt som EU för närvarande är beredd att ta både Georgien och Ukraïna under substandard för att förekomma ryskt inflytande. Däremot innebär lagen att det blir svårare för utländska organisationer att obehindrat anstifta oroligheter, exempelvis en georgisk variant av ukraïnska Euromajdan eller kaoset i Hongkong.

Genuin inhemsk protest eller «färgrevolution» under amerikanskt inflytande?
Kategorier
Europa Politik

Hittepåstaten Israel

Det är inte bara Mellanösterns enda ockupationsmakt som har gjort bort sig för evinnerlig tid genom att anställa folkmord på palestinier i Gaza, utan även de svenska kommersmedier vars ledarstick unisont tar den israeliska skurkstatens parti. Att judarna kontrollerar tidningarna sägs vara en «antisemitisk» skröna, men under det senaste halvåret har vi fått svart på vitt i den frågan.

I ett färskt ledarstick i en notorisk tidning beklagar man sig över att ungdomar under demonstrationer skanderar «krossa sionismen», samt undrar varför man inte lika gärna angriper indisk, kinesisk eller katalansk nationalism sålunda. Man försöker vidare associera med Sovjetunionen och kommunism, då sådana uttryck nyttjades av den falangen.

Ledarskribenten i fråga är emellertid antingen felprogrammerad eller rent av dum i huvudet om han inte förstår skillnaden mellan judisk och annan nationalism. Förmodligen bådadera, givet vad han har presterat tidigare i en rad vitt skilda spörsmål.

Folk utan land som har drivit nationalistiska rörelser har gjort det på den plats där de redan befinner sig och där de hör hemma, som en ganska färsk reaktion mot kolonialism från imperier i grannskapet. Man kan alltså svårligen ha något emot att baltstater återuppstår efter det sovjetiska imperiets fall, eller att tjecker och slovaker bildar nation.

Det finns inte heller någon som missunnar judar ett projekt av samma natur, men den fundamentala skillnaden här är att judar inte bara är ett folk utan land, utan även att de är utspridda över den europeiska kontinenten och ständigt fördrivna under religiös och sedermera etnisk diskriminering. De har ingen vedertagen territorialrätt där de befinner sig.

Den sionistiska rörelsen är ett svar på detta, med mål om att bilda nation i det «ursprungliga» hemlandet i Palestina. Även det vore helt i sin ordning, om det inte vore för att två tusen år har förflutit sedan judarna fördrevs av Rom, och att det därstädes redan finns en etablerad befolkning.

Ungdomen protesterar mot kolonialism, apartheid, förtryck och genocid.

Bäst före-datum för att återetablera en stat i området har alltså med råge passerats, och det som väller ur den sionistiska förpackningen är därför en synnerligen illaluktande sörja som vi benämner kolonialism, apartheid, ockupation, bosättarpolitik, fördrivning, folkmord och förtryck, företeelser som inte föreligger hos andra nationalistiska rörelser med mer naturliga anspråk.

Judarnas folkrätt att bilda stat trumfar alltså inte palestiniernas folkrätt att kontrollera det område de har behärskat under lång tid. Hittepåstaten Israel bildades med våld i strid mot den etablerade lokalbefolkningen och det övriga grannskapet, men de västliga kolonialmakter som borgade för arrangemanget tog ingen notis om saken.

Till yttermera visso har judarna i allt visat tecken på att man inte är nöjda med den tvåstatslösning som kolonialmakterna drog upp, utan vill lägga under sig hela Palestina, antingen genom långsam och kontinuerlig bosättarpolitik på kvarvarande palestinsk mark, eller genom att nyttja palestinskt motstånd som förevändning för militär framryckning, som nu i Gaza.

Sådan kolonialism har världen helt enkelt fått nog av, och därför protesterar man mot den israeliska sionismen. Sådan apartheid har världen sett tillräckligt av, och därför protesterar man mot den judiska sionismen. Det är i grunden inte en fråga om ideologi, höger eller vänster, utan om elementär folkrätt och grundläggande anständighet.

Mna kan här tänka sig att ett folk som vill ha ett hemland även vill leva i fred och harmoni med grannskapet, villkor som här inte är uppfyllda, och förmodligen aldrig kommer att bli det. En bättre lösning är då att judarna köper mark i ett område där man har sympatier, exempelvis Florida, och där upprättar en judisk stat.

På så sätt behöver USA inte heller längre använda sin militära överkapacitet i Mellanöstern, eller tynga budgeten med ständiga utgifter för det israeliska försvaret. Judarna får ett hemland, Mellanöstern får fred och världen i övrigt kan dra en lättnadens suck.

Juidskt hemland i Florida.