Kategorier
Europa Liberalism Politik Ryssland

Proryska narrativ

Moderatledaren Kristersson hävdar i en intervju med en vänsterliberal tidning att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige. Detta eftersom vi befinner oss i ett europeiskt krig. Där spikade han den svenska konformiteten och åsiktskorridoren, och upphävde i princip den åsikts- och yttrandefrihet som aldrig har funnits annat än i högtidlig retorik.

Saken gäller att ett antal personer i Sverigedemokraterna har gett uttryck för «proryska narrativ» och till och med delat material från de i Sverige och Europa censurerade medierna RT och Sputnik. I Sverige är det bara tillåtet att dela material från den vänsterliberala propagandan om Rysslands «fullskaliga» invasion, en töntig kvalificerare man fortsätter med så här fyra år in i kriget, men inte använder i övrigt, exempelvis avseende folkmordet i Gaza.

«Avslöjandet» kommer för övrigt från vänsterextrema Expo, den vänsterkommunistiska organisationen AFA:s civila gren, som har ett intimt samarbete med de vänsterliberala stats- och kommersmedierna. Den retoriska frågan du ska ställa dig nu är om detta «avslöjande» månne är ett försök till valpåverkan från den vänsterkommunistiska falangen, givet tidpunkten tio dagar före valet?

Det är annars ingen hemlighet att en stor andel av sverigevännernas klientel är mer proryskt än i allmänhet, och det är en genomgripande trend för den sortens partier i Europa. Inte för att de nödvändigtvis gillar Putin eller är för något krig, utan för att det är en realpolitisk hållning i många avseenden.

Inte minst Alternative für Deutschland menar att Tysklands nedgång och fall beror på att man avhände sig den ryska gasen, varvid energipriserna blev för höga för att näringslivet ska kunna hävda sig i konkurrensen. Om priset för att stödja Ukraïna är europeiskt ekonomiskt sönderfall, är inte mycket vunnet.

Den realpolitiska skolan har också en helt annan syn på grundorsakerna till kriget, men det betraktas givetvis som ett annat «ryskt narrativ» och «kremlvänlig propaganda» av de vänsterkommunistiska krafterna, även om det kommer från amerikaner som John Mearsheimer eller Jeff Sachs, två figurer som aldrig någonsin hörs i den svenska debatten, där det enbart finns plats för Applebaum och andra personer på den «rätta» sidan – så gestaltas propaganda i verkligheten.

Den svartvita bilden av konflikten tjänar inte våra intressen, och inte heller är en sådan rigid hållning kompatibel med den ideologi som lär ska prägla Väst. Kristersson låter mer som Putin än Putin själv när han hävdar att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige.

Så vad ska han göra åt saken? Bussa kjolstygen på Säpo efter oss ickekonforma avfällingar från den rätta läran om Rysslands fördärvlighet, eller låta försvarets gubbar göra hembesök, kanske tillsammans med Expressen, som också är hemfallen åt den sortens husförhör för att hålla allmogen innanför det ideologiska stängslet? Det är så efterblivet.

Fakking idiot.
Kategorier
Politik

Lögn, statistik och förbannad folkpartism

Illiberala etatisterna i Folkpartiet fick plötsligt nytt syre i en mätning i en vänsterliberal tevekanal, vilket fick liberaaala ledarsidor att med knäveckets reflex stöta ut ett gutturalt läte av glädje och hopp. Hopp om att det trots allt kan bli en kristborgerlig valvinst i det valautokratiska partisystemet om tio dagar.

Men det kan det inte, opinionsmätningar fungerar inte så, utan är behäftade med omfattande felmarginaler givet det lilla underlaget om några tusen personer. Det är den större trenden som är av vikt, medan enskilda mätningar flukturerar kraftigt.

Och trenden har varit tydlig under lång tid, nämligen att uppfostringspartiet åker ut ur Riksdagen med huvudet före. Det är inte så att en stor andel personer plötsligt har fått för sig att börja stödrösta på illiberalerna, utan det hade i så fall varit intecknat tidigare.

Inte heller har några viktigare utspel emanerat från socialingenjörerna i Folkpartiet, annat än populistiska floskler om att bränna skattepengar på både det ena och det andra, samma slags överbudspolitik som präglar samtliga partier under valcirkusen.

Enlig medieoligarkens mätning skulle Tidöregimen knåpa ihop 47.7 %, medan vänsterkommunisternas ledning krymper till knappa 50.3 %. Det är en skillnad om 2.6 %e, givet att Folkpartiet trots allt skulle klara spärren, och det krävs alltså ytterligare en spurt av det slaget för att högernationalisterna ska greja biffen.

Större inhämtningar har skett i den politiska historien, men det har då varit förenat med bestämda politiska utspel. Människor byter inte politisk inriktning med samma enkelhet som man byter kläder, utan det är ganska tröga krafter som verkar i detta fält.

Det vi noterar är nämligen en markant minskning för socialisterna i väljaropinionen, medan «sverigevännerna» går framåt netto. Just den strömmen är inte trolig, varför vi här har att göra med den förbannade lögn som brukar kallas statistik. Ingenting i den politiska debatten föranleder ett plötsligt byte från det ena partiet till ärkerivalen, utan det rör sig om stora felmarginaler.

Folkpartiet är alltså fortsatt destinerat för papperskorgen, men man kan förstå att man på sina håll vill ha en spännande valnatt istället för ett på förhand givet resultat. Spelbolagen fegar ur genom att sätta oddsen till 2.00 för att FP klarar spärren och 1.75 för att partiet åker. Verkliga oddsen för det är 2.14 respektive 1.88, eller 46.7 % och 53.2 %, det vill säga i princip krona eller klave.

Oddsen för rödgrön respektive blågul seger är för övrigt 1.40 och 2.50, eller 1.56 och 2.79 i verkliga odds, motsvarande 64 % respektive 36 %. Det är de talen man bör förhålla sig, och det kristborgerliga lägret behöver inte ta med sig skumpan.

Det blir nog ingen blågul islam.
Kategorier
Kina Politik USA

Illegalt oljeavtal

Amerikanska skurkstaten under Trump har som det rövarband man är lagt beslag på drygt en femtedel av Venezuelas oljereserver, eller 65 miljarder fat av närmare 300 miljarder. Approprieringen är i form av ett hundraårigt «avtal» mellan skurkstaten USA och den faktiska marionettstaten Venezuela, som ju kontrolleras från Washington sedan ett år tillbaka, efter att USA kidnappat landets ledare och hotat regeringen.

Något omedelbart resultat av «avtalet» kommer inte att bli fallet, då det krävs omfattande investeringar för att omsätta Venezuelas svårbearbetade råolja i kommersiella produkter. Det är dessa investeringar USA och kanske Europa ska stå för, i «utbyte» mot att Venezuela därmed får fart på sin oljeekonomi – sanktionerna slopas samtidigt, de som är den egentliga orsaken till Venezuelas tillstånd.

Problemet är bara att det redan finns ett sådant avtal, klubbat av parlamentet. Nämligen det mellan Caracas och Beijing om exakt samma slags utvinning, men på högst frivillig och affärsmässig grund, till skillnad från amerikansk «economic coercion». Parlamentet är inte tillfrågat denna gång, utan «avtalet» har dikterats av Vita huset och skrivits under av «interrimpresidenten» Rodríguez under tvångsmässiga former.

«Avtalet» är därmed olagligt, och bör bli föremål för utredning av FN. En permanent medlem i säkerhetsrådet lär visserligen lägga in sitt veto, men saken bör hur som helst hållas under konstant belysning – det kommer en tid efter Trump.

Saken visar att USA:s utrikespolitik alltjämt är resursbaserad, och samma grund föreligger naturligtvis i Persiska viken i kriget mot Iran. Men det finns ytterligare en dimension, som stavas Kina – USA vill inte bara säkra sin egen energidominans, utan samtidigt sinka Beijings.

Till skillnad från Bryssel och Europa förstår både Vita huset och Zhongnanhai, för att inte tala om Kreml, vikten av energisäkerhet. Utan sådan står man sig slätt i orostider, vilket för närvarande framgår med all önskvärd tydlighet i Europa, där elpriset är två till tre gånger högre än i USA och Kina, Det går inte att konkurrera under sådana villkor, varför europeisk ekonomi halkar efter.

Här framgår också de olika modi operandi med vilka USA respektive Kina utövar sitt inflytande. Den amerikanska skurkregimen nyttjar hård makt med vapenskrammel, regelrätt krig, sanktioner, ekonomiskt tvång, hot, handelstullar och hela enchiladan av tvångsinstrument.

Kina å andra sidan använder mjuk makt rakt igenom när man bygger hundratals hamnar i Afrika, när man slår den Nya sidenvägen över Eurasien, när man investerar i infrastruktur över hela Eurasien och Afrika och när man slår en deal om olja med Mellanöstern eller för den delen Venezuela. Men om man ska förstå tyckarna i medier och «tankesmedjor» är det alltså Kina som är det stora hotet, inte USA…

Kategorier
Kina Kultur Politik Teknik

Kommunister och transor ska inte hänga med våra barn

Det är inte sociala medier som radikaliserar unga, utan det vänsterliberala etablissemanget i sig. Det är politikerklägget som har släppt lös och normaliserat de perversiteter som sedermera florerar på Tiktok och andra sociala medier, där innehållet får unga att fundera över sin egen «identitet» och emellanåt «komma ut» som något annat (av flera hundra) påhittade «kön».

Vänsterklägget står också för den klimatdystopi som gör framförallt unga flickor livrädda, rödgrön propaganda som får barn och unga att förlora framtidshoppet och i förekommande fall besluta om att ända sin egen linje, det vill säga att inte bilda familj, för att «rädda planeten».

Men samma vänsterkommunistiska drägg står samtidigt för en migrationspolitik som ska fylla de stora öde svenska skogarna med en försvarlig andel av de tre miljarder afrikaner som beräknas tillkomma innan seklet är till ända, en tillväxt som sätter den svenska självspäkningen i perspektiv. Vi «räddar» ingen planet, men bäddar däremot för vårt folks undergång, till vänsterkommunistiska applåder.

All denna negativa smörja fyller inte bara de traditionella indoktrineringsmedierna, utan förstås även de sociala medier på vilka ungdomar hänger. Tiktok och andra kanaler flödar som en konsekvens av hat, som det «goda» vänsterhatet mot vita män, bilister och andra. Det tar bara några minuter innan kommunistiskt och vänsterextremt innehåll dyker upp i flödet, trots att man inte sökt upp det – algoritmerna har vänsterliberala vikter.

Det är som ett svart hål. Snabbt sugs man in i en svartvit världssyn som bygger på konspirationsteorier, splittrande människosyn och vänsterkommunistisk ideologi. När man passerat händelsehorisonten är det svårt att ta sig ut.

Detta sker främst på sociala medier, men också i datorspel och på angränsande plattformar, som ett resultat av att politiken har nästlat sig in i alla skrymslen och vrår på nätet. Nätet är ju bara en annan instans av den verklighet som beslutas politiskt, och om man låter transor läsa sagor för barn på biblioteken normaliserar man *2SHBTQIAP++-ideologin även på nätet.

Inte bara ungas – och för all del även vuxnas – psykiska hälsa rubbas av denna vänsterliberala världsåskådning, utan även den fysiska. Det vänsterkommunistiska klägget skickar regelbundet ut propaganda om att äta «plantbaserat» och rata köttet, med resultat att nätet kryllar av «raw vegans» och andra «influencers», av vilka somliga har fått plikta med livet till följd av bristsjukdomar under en ensidig diet av frukt och grönsaker.

För majoriteten av konsumenter på sociala medier blir konsekvensen ett skevt kroppsideal, ett blekt och anemiskt ideal som blir följden av veganföda, med mensrubbningar och kognitiva problem hos flickor som resultat i den praktiska verkligheten. Utan riktig föda orkar de inte heller ta del av undervisningen, utan faller in i ett becksvart vänsterliberalt mörker och självskadebeteende.

Som kontrast kan man ta Kina, där Tiktoks motsvarighet och förlaga Douyin (抖音) har en helt annan och mer uppbygglig profil, med omfattande vetenskapligt och pedagogiskt innehåll snarare än störda veganinfluerare som kräver att bli omtalade med vissa slags neopronomen. Det är för att man på kinesiska bibliotek inte låter transor eller pedofiler läsa sagor för barn, och som en konsekvens förekommer inte heller motsvarande perversiteter på nätet.

Detta visar att ansvaret inte ligger hos företagen, utan hos de politiker som sätter agendan och därmed de osynliga gränserna för det acceptabla. I Kina värnar man barnen och söker få dem att växa upp under normala omständigheter, medan man i Väst översköljer barn med *2SHBTQIAP++, klimatdystopi och veganpropaganda för att göra dem så sjuka och förvirrade som möjligt, på det att det läkemedelsindustriella komplexet (inklusive den offentliga sjukvården) ska casha in på försäljning av placebon mot bokstavsdiagnoser.

Våra barns digitala fritidsgårdar måste alltså rensas, men det kan bara ske om motsvarande rensning först sker i köttvärlden, inte minst bland de vuxnas perversiteter i vänsterliberala storkukstabloider som Expressen och andra indoktrineringsmedier. Det är där ribban sätts, inte i de sociala medierna per se. Kommunister och transor ska inte hänga med våra barn, utan de ska ges en normal barndom och förutsättningar att växa upp i en trygg miljö.

Douyin (抖音) är inte den «kinesiska versionen» av Tiktok, utan Tiktoks förlaga. Det är i princip samma app, och den enda skillnaden är den politiska och kulturella miljön: i Kina normal kultur, vetenskap, praktiska tips, patriotism; i Väst *2SHBTQAIP++, klimatdystopi, veganism och vänsterliberalt självhat.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Egen majoritet i valet

Vilken plattform ska man gå till val på om man vill regera i ensamt majestät? Frågar man tyskarna i Sachsen-Anhalt är det en kompott av att lägga ned statsmedierna; utvisa papperslösa och asylsökande med flera invandrare som inte arbetar och anpassar sig till tysk kultur och tyska normer; avskaffa partibidragen; sätta barn och familj i främsta rummet för att hantera demografin; premiera röd-guld-svart framför regnbågar; samt att reducera antalet myndigheter.

Det är i vart fall det kortprogram som Alternative für Deutschland (AfD) ämnar genomföra under de första hundra dagarna, men man har ett betydligt längre regeringsprogram som i detalj berättar om den vidare färdplanen. Den plattformen ger AfD över 40 % i Sachsen-Anhalt inför det kommande delstatsvalet och därmed i praktiken majoritet i kammaren.

Man kan erinra sig att den svenska Tidöregimen hade några liknande punkter och tankar om ett «paradigmskifte», som emellertid aldrig blev av. Av de så kallade «sverigevännerna» blev bara judekramare, sionister och ukraïnarunkare för hela slanten, samtidigt som invandringen ökade i stället för att minska. Ökade gjorde även elskatten och arbetslösheten, medan ekonomin stod stilla.

Skillnaden är att AfD i grunden är ett libertarianskt parti – även om man mangrant betecknas som «högerextremt» av det vänsterextrema tyska etablissemanget – och därför har dessa doktriner som djup grund, till skillnad från ett populistiskt missnöjesparti som Sverigedemokraterna, som spretar åt alla håll i ideologiskt hänseende. Det är därför mycket troligt att AfD kommer att göra allvar av sitt «paradigmskifte», särskilt om man inte behöver ta hänsyn till de gamla partierna.

Till skillnad från SD har AfD ingen förståelse alls för Zelenskyjs ryska inbördeskrig, utan vill omedelbart strypa penga- och vapenrullningen till Kiev, avsluta massupprustningen samt åter låta rysk gas flöda för att få igång den konkursmässiga tyska industrin, en absolut förutsättning för att kunna genomföra övriga reformer.

Ulrich Siegmund blir ny regeringschef i Sachsen-Anhalt.

Det är just nedläggningen av företag, arbetslösheten, krigshetsen och migrationen som har lett till AfD:s våldsamma uppsving i opinionen, och det råder stort missnöje med de traditionella partierna för att man helt saknar förmåga att lösa de problem Tyskland står inför – helt i linje med Tidöregimens tafatthet. Av samma skäl är tyskarna hjärtligt trötta på vänsterliberal indoktrineringsteve, varför detta är en central punkt i AfD:s program.

Här har vi alltså ett program som rakt av kunde kopieras av ett svenskt parti som aspirerar på förnyelse och att äntligen frångå det lastgamla sossesamhället och det socialistiska Folkhemmet. Det är på sätt och vis den diametrala motsatsen till allt det som det döende Folkpartiet står för, vilket väl visar på att det skulle vara gångbart även här.

Men att vara så radikal i konformismens Sverige går knappast, man är så konflikträdd att man inte vågar utmana det bestående systembolagssamhället, utan som mest nöjer sig med att putsa lite på fasaden och justera några ören hit och dit. Det blir aldrig några systemskiften eller större omvälvningar, utan bara samma gamla skit som eljest i nygammal förpackning. Men kanske kan man småningom ta rygg på Tyskland?