Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

AfD skulle ha gjort skillnad i Sverige

Tysklands oppositionsparti Alternative für Deutschland (AfD) tog nyligen hem en förkrossande seger i Sachsen-Anhalt, även om man inte riktigt nådde egen majoritet. Och häromdagen upprepade man den bedriften i Mecklenburg-Vorpommern, medan regerande kristdemokratiska unionen CDU hamnade under femprocentspärren.

I svensk statstelevision beskrivs AfD utan undantag som «högernationalistiskt», «högerpopulistiskt» och så vidare, med en given kvalificerare – -nationalistiskt, -populistiskt, -rasistiskt – snarare än att bara vara rätt och slätt höger. Sådana kvalificerare används samtidigt nästan aldrig för vänstern, som alltså benäms «vänster» i största allmänhet.

Vänsterextrema Die Linke – med rötter i Östtysklands regerande kommunistiska parti – benämns således enbart som ett «vänsterparti», trots att det objektivt sett är ett vänsterextremt parti med bas i marxism-leninism. Partiet tog hem det andra delstatsvalet under helgen, nämligen det i Berlin, och det är uppenbart att den «breda mitten» tappar mark.

Statsteveretoriken blottad.

Det är nu inget nytt för svensk statstelevision att använda språkbruk med kraftig vänsterbias, utan är ett fenomen som sitter i väggarna sedan decennier tillbaka. Fordom brukade man Aftonbladet-retorik om «den nyliberala tankesmedjan Timbro», medan man i dag anser att vänsterextrema Dagens ETC är en «rödgrön» dito. Det säger emellertid mer om den som yttrar det än om dem man berör.

Samma slags retorik används för övrigt i Tyskland, där inte minst statsmedierna har för vana att demonisera AfD, samt alltid tala om partiet med inbjudna vänsterkommunistiska gäster än att prata med partiföreträdare. Vi känner igen situationen från den tidigare svenska «debatten», då Sverigedemokraterna behandlades på samma styvmorderliga vis.

Men det är också just detta som har fått båda dessa partier att växa sig starka. När den «breda mitten» gaddar sig samman i storkoalition och vägrar alla slags samarbeten eller ens debatt med den enda kvarvarande oppositionen, blir resultatet att denna enda opposition är den som växer sig allt starkare.

Folket ser att den «breda mitten» har orsakat stora svårigheter genom att lägga ned kärnkraften, orsaka energikris och som en konsekvens äventyrat tysk export och industri, vilket i slutändan resulterar i arbetslöshet och försämrade villkor för vanliga arbetare. Vart tar då dessa månne vägen politiskt?

Jo, till AfD, men även vänsterpartierna Bündnis Sahra Wagenknecht (BSD) och Die Linke. Detta är hela och den enda förklaringen till utfallen i den senaste tidens landsval i Tyskland, att den enda kvarvarande oppositionen till en i övrigt komplett misslyckad politisk regim växer sig allt starkare.

Farhågorna är ungefär de samma i Tyskland som tidigare i Sverige, att partiledarinnan Alice Weidel ska bli en ny Hitler, medan verklighetens fascism är den som i detta nu utövas av den regerande vänsterkommunistiska falangen med hela dess arsenal av att motarbeta AfD, i allt från att stämpla och stigmatisera partiet till regelrätta försök att förbjuda det och att tukta folket genom att strimla det som eventuellt är kvar av en tidigare yttrandefrihet.

I Sverige uteblev emellertid stöveltrampet, samtidigt som Sverigedemokraterna tämjdes så till den grad att man numera är en given del av en åttaklöver som tycker exakt likadant i allt från Ryssland och Israel till systembolag och hetslag. SD kom in i den politiska värmen och blev ett parti i mängden, och därmed upphörde man att vara ett oppositionsparti. Om någon fortfarande undrar varför partiet blev valets största förlorare.

Samma utveckling kommer emellertid aldrig att ske i Tyskland, där AfD till skillnad från statsteveretoriken inte är ett populistiskt parti, utan snarare har en fast ideologisk förankring. Det är i grunden ett libertarianskt parti – «nyliberal Timbro-höger» med statsteves språkbruk – även om man har fått klä skott för synen på invandring och därmed stämplats som «högerextremt», även av den djupa staten.

Men AfD:s linje är att angripa just allt det som har orsakat Tysklands förfall, vilket är Energiewende, kärnkraftsnedläggningen, massinvandringen, industridöden och inte minst det orubbade stödet till Ukraïna. Man hädar i kyrkan när man vill avsluta kriget och åter köpa gas av Ryssland, men det är just det enda sättet på vilket Tyskland kan återfå möjlighet att konkurrera med Kina och USA. Det är en realpolitisk hållning, inte en idealistisk.

Som bekant har man surrat fast sig i masten över hela Europa i frågan kring Ukraïna, inte minst i Sverige, varför det blir ytterligt svårt för dessa hängivna zelenskyjister att byta ståndpunkt. Man kör hellre den egna ekonomin i botten än att ompröva situationen och göra en nykter analys. Så agerar alla idealister.

Av det skälet skulle AfD göra skillnad även i Sverige, om man funnes som parti här. Dess namne AfS är inte en kopia av AfD, som man kanske kan förledas tro, och det finns helt eneklt inget parti i Sverige som representerar samma slags ideologi. Däremot är vi en inte helt obetydlig skara i väljarled som skulle vilja se en sådan verklig opposition, men våra ståndpunkter saknar politisk representation – det är också en form av demokratiskt underskott.

Alice Weidel
Kategorier
Kultur Politik

Röstboskapet som avgjorde valet

Det slutgiltiga valresultatet ger vid handen att den vänsterkommunistiska falangen knep 176 mandat mot högernationalisternas 173. Favören i antal röster till de rödgrönas sida uppgick till 50 359 stycken, vilket föranleder frågan vilken förkastlig grupp vi bör skylla resultatet på samt avhända rösträtten.

Spörsmålet har redan ställts av den högernationalistiska klicken, varvid nationalistledaren Åkesson pekade ut islamisterna som syndabock. Ett flertal politiker på den nationalkonservativa sidan menar att Tidöregimens beviljande av 200 000 nya svenska medborgarskap kan ha avgjort valet, eftersom de flesta av dessa hade utomeuropeisk och muslimsk bakgrund.

Sverigedemokraternas Kent Ekeroth menar att dessa invandrare utgör röstboskap från utlandet, med undermeningen att vänstern länge har importerat invandrare för att fylla på de egna partileden. Låt oss undersöka den hypotesen.

Ta till exempel valet 1960, då nettomigrationen till Sverige utgjordes av cirka tusen personer, mestadels från Finland. Socialdemokraterna samlade då 47.8 % av rösterna, medan kamrat fyra procent SKP (V) samlade 4.5 %. Socialdemokratin regerade på den tiden en etniskt homogen enpartistat med stöd av kommunisterna.

Sedan dess har Socialdemokraterna emellertid backar kontinuerligt i opinionen, och man gjorde 2026 sitt sämsta val sedan 1911, med blott 28.0 %. Det är ett tapp om tjugo procentenheter sedan 1960, eller motsvarande ungefär lika många nettoväljare som har invandrat till Sverige under den tiden.

Socialdemokratin kan alltså inte sägas ha tjänat på invandringen, samtidigt som kristborgerliga-högernationalistiska regimer blir allt vanligare och därmed har brutit enpartistatens mönster. Borgerliga regeringar formerades 1976, 1979, 1991, 2006, 2010 och 2022, vilket därmed motsäger påståendet i allmänhet. Partier med vänsterkommunistisk politik – S, VPK och, MP – är sedan länge i minoritet i svensk politik.

Det är ändå sant att väljare med utomeuropeisk bakgrund har stark vänsterkantring, med 60 % lutning åt de vänsterkommunistiska partierna S, VPK och MP, samt ytterligare 7 % åt C. Det förvånande är att partier som SD samlar 12 % i denna grupp, givet Ausländer raus-politiken.

Men betraktar man GU:s vallokalsundersökning – det enda vi har att tillgå då vi har valhemlighet i Sverige – röstade personer med utomeuropeisk bakgrund på exakt samma blockfördelning 2026 som 2022, och denna grupp kan därför inte sägas ha avgjort valet åt någotdera hållet.

Förortsislamister och andra blattar röstade likadant 2026 som 2022 i termer av politiska block.

Inte heller bland gruppen «arbetare», hur sådana definieras numera, kan någon trend skönjas, utan det var även här jämnt skägg med 49 % på det rödgröna blocket 2022 och 2026. Samma sak för tjänstemän, med 51 % i rödgrön favör.

Hur är det då bland europeiska invandrare? De utgör cirka 9 % av befolkningen, att jämföra med 28 % med invandrarbakgrund på totalen. Här skiljer det två procentenheter till de rödgrönas favör mellan 2022 och 2026, vilket med en röstberättigad skara om 8 051 355 personer ger cirka fjorton tusen extra röster till Anderssonskans vänsterkommunistiska klick, och räcker alltså inte till för att ge syndabockstatus.

Men hur är det då med kvinnorna? Vi vet ju att män är från Mars och kvinnor från Venus, och på senare år har den trenden accentuerats, så till den grad att man inte längre umgås mellan blockgränserna i parrelationer. Kvinnor är ju lättmanipulerade stycken med mestadels ytlig tankeförmåga, och det var måhända ett misstag att ge kvinnan rösträtt istället för att låta henne ta hand om barnen och hemmet?

Kjolstygen röstar rödgrönt, men inte så mycket mer 2022 än 2026.

Och mycket riktigt ser vi att kvinnor ökar sin andel i vänsterkommunistisk favör mellan 2022 och 2026, från 56 % till 57 %. Eftersom kvinnorna utgör nästan hälften (49.7 %) av röstberättigade väljare är det en betydande skillnad. Men en procent av åtta miljoner är 80 000, och hälften av det är 40 000, i en enkel servettskiss. Vi når inte heller här upp till de erforderliga 50 000 rösterna. Bland männen skiljer som sig bör också en procentenhet – det finns ju bara två kön, i vart fall när vi röstar.

Kanske är det istället de ombytliga och opålitliga slynglarna bland förstagångsväljare som har ställt till det? Här uppgår diskrepansen till hela sex procentenheter mellan 2022 och 2026 till de rödgrönas favör, och SD är inte länge à la mode i denna grupp. Men då gruppen bara räknar 6.5 % av röstberättigade hamnar faktisk röstskillnad på 31 400 röster, vilket är otillräckligt.

Så där kan man hålla på med pensionärer, företagare med flera grupper, samt även med regionala skillnader. Nä, man kan inte skylla på lantisarna, ty på landsbygden ökade favören till de rödgröna med blott en procentenhet, från 46 % till 47 %, vilket inte duger i sammanhanget: 1 % av 15 % landsbor av åtta miljoner röstberättigade är 12 000 röster.

Frågan kvarstår emellertid vilken grupp vi ska omyndigförklara, hänga i lyktstolparna som landsförrädare med mera, men de tar snabbt slut vid sammanräkningen. Till slut finns bara en aningen suspekt grupp kvar, väljare med «svensk bakgrund».

Pliktskyldigast förrättar vi aritmetiken, och noterar att om 28 % har invandrarbakgrund, måste övriga eller 72 % ha svensk bakgrund. Det skiljer en procentenhet i vänsterkommunistisk favör mellan 2022 och 2026, vilket då ger 0.01 · 0.72 · 8 051 355 = 57 970 röster.

Med ett valdeltagande om 85 % skulle detta ge 49 274 faktiska röster, men vi vet samtidigt att valdeltagandet är betydligt högre bland personer med svensk bakgrund än bland de med utländsk. Därmed hamnar vi på drygt 50 000 röster, vilket är den diskrepans som avgjorde valet till Maggans fördel.

Hoppsan! Det är ju jag, det! Och du! Vi är det röstboskap som avgjorde valet! Vi pursvenskar som kanske inte riktigt förstod SD:s judekrameri eller plötsliga omhuldande av hetslagen och statsteve, vi som kanske inte begrep M:s plötsliga vurm för «mäns våld mot kvinnor» och socialdemokratiska inskränkningar av yttrandefriheten, vi som nog inte uppskattade höjd elskatt eller CP-mässiga tillfälliga sänkningar av momsen som valfläsk, vi som undrade varför Tidö skänker hundratals miljarder till Ukraïna samtidigt som arbetslösheten ökar med hundra tusen och ekonomin går i stå.

Så enkelt är det alltså, och det som har talat är den allmänna demokratin, inte det radikaliserade islamistiska utanförskapsghettot. Till nästa gång, eller snarare till valanalysen, kan den högernationalistiska flygeln låta det sjunka in, istället för att skylla på externa omständigheter av tvivelaktigt värde. Det är alltid den utställda och förda politiken som avgör, inte börd, kön, religion eller andra individuella egenheter.

Svennarna valde en vänsterkommunistisk väg, och var tungan på vågen.
Kategorier
Europa Politik USA

Trump ockuperar Grönland

Efter hot om invasion och andra otillbörliga påtryckningar föreligger nu under gevärspipans hot ett «avtal» mellan å ena sidan den amerikanska skurkstaten och den andra Danmark och Grönland. Ett sådant avtal under tvångsmässiga former kan emellertid inte vara värt ett skvatt i internationell rätt.

Skurkpresidenten själv hävdar att USA omedelbart ska påbörja en kraftig expansion av sin militära närvaro på ön, och att avtalet ger Washington veto över andra makters inflytande och investeringar i den danska kolonin. Andra hävdar att avtalet kräver parlamentariskt godkännande i respektive länder.

Skrälingarna på Grönland menar att man har fått gehör för sina krav om självbestämmande och erkännande av den grönländska befolkningen, men det är nog inte mycket till självbestämmande om Godthåb måste fråga USA varje gång ett kinesiskt konglomerat vill åta sig ett gruvprospekt på ön.

Den forna danska kolonin har därmed blivit ett amerikanskt protektorat, samtidigt som Danmark i stort i än högre grad än tidigare blir ett amerikanskt lydrike. Man låtsas i København ha vunnit en seger, men det är bara i jämförelse med alternativet.

I praktiken kommer USA därför att ockupera Grönland och ytterst att kontrollera viktigare skeenden på ön, och «avtalet» är därmed av samma snitt som det som gäller mellan USA och Venezuela, vilket också undertecknades medelst fysiskt våld och hot om invasion. Omvärlden ska inte respektera sådana «avtal», eftersom de inte har ingåtts frivilligt, utan under hot och tvång.

Nu under amerikanske ståthållarens kontroll.
Kategorier
Europa Kina Politik

Inget mandat för von der Liar

Den icke folkvalda kommissionsordföranden Uschela von der Liar tycks ha utropat ett «associerat medlemskap» i EU för Kanada, till mången parlamentsledamots stora förvåning. EU har ingen sådan mekanism, och medlemskap av alla de slag kräver omfattande förhandlingar och är omgärdat av strikta villkor.

«Snabbspåret» är alltså uteslutet för såväl Kanada som Ukraïna, som också vill utnyttja unionen till dess fördel. Kanada ligger dessutom i Nordamerika, och har inget med Europa att göra – man får hålla sig till bilaterala handelsavtal som alla andra. Den som hade tänkt sig att reglerna skulle kunna ändras, måste först övertyga samtliga medlemsländer, vilket aldrig kommer att ske.

Utspelet är en del av Uschelas årliga «linjetal», som om hon vore en monark som enväldigt stakar ut Europas kurs. Tanten har inget som helst mandat för sådana utspel, men får ändå hållas år efter år utan att bli avsatt.

Till yttermera visso håller von der Liar benhårt fast vid en kurs som redan har orsakat Europas nedgång och direkta fall, som megalomaniska satsningar på «klimatet» samtidigt som Europa avindustrialiseras och snabbt tappar i konkurrens mot omvärlden, enkannerligen Kina och USA.

Kina, som skulle kunna bistå i den «gröna omställningen» med billiga elbilar, vindkraftverk och solpaneler, går von der Liar istället till frontalangrepp mot, i någon märklig trosvisshet att Europa har något att komma med. Men Europa har bara dyr energi, en eftersatt industri och stora sociala och politiska problem till följd av långvarig invandring.

Den industrikrisen går inte att lösa med tullar och andra former av protektionism, utan kommer bara att accentuera Europas nedgång och fall. Tvärtom har man att välkomna Kina och dess teknik, särskilt som USA för närvarande väljer att bråka med EU.

Unionens medlemsländer borde alltså för det första häva det av Washington stipulerade marknadsförbudet mot Huawei och andra kinesiska företag på telekommarknaden, på det att 5G-utbyggnaden kan ta fart och utgöra en motpol mot den amerikanska dominansen och det direkta hotet om villkorad amerikansk teknik. Man trodde att Kina skulle kunna nyttja teknik som politiskt påtryckningsmedel, men vi ser alltså att det är den andre killen som beter sig så – och har ju alltid gjort.

Vidare måste tullarna mot kinesisk grön och annan teknik hävas, och vill man ha större åtkomst till den kinesiska marknaden är det bara att skriva under det investeringsavtal (CAI) som ligger färdigt sedan 2020. I annat fall har kineserna ingen anledning att överväga EU:s förnyade hot, eftersom sådana inte lär bita på Beijing.

Samtidigt måste man öka det akademiska och kulturella utbytet med Kina med stora mått, inte minst för att hedga gentemot USA och dess hot om att strypa åtkomst till AI och militär utrustning. Strategiskt oberoende kräver att vi lägger äggen i mer än en korg, men lilla Kanada är alltså inte ett alternativ till USA – det är däremot Kina.

Tant Uschelas tanke om att EU enväldigt skulle kunna begränsa kinesisk import är infantil, och kommer bara att leda till reciproka åtgärder från Zhongnanhai. Utan kinesiska jordartsmetaller, magneter och elektroniska komponenter stannar EU snabbt – det är vad Trump fick erfara när han försökte domptera Kina, och von der Liar spelar så att säga inte ens i samma liga, utan snarare i gärdsgårdsserien.

Kategorier
Politik

Tidöregimens fall – eftervalsanalys

Mest frapperande med detta års val är opinionsinstitutens pyramidala misslyckande att träffa rätt, inte minst statstelevisionens och vänsterkommunistiska Göteborgs universitets så kallade vallokalsundersökning. Trots ett massivt underlag om 13 000 punkter felade man kapitalt med cirka fem procentenheter, ett misslyckande som borde rendera statstevestatsvetaren Ekengrens omedelbara avsked.

Den andra omedelbara observationen rör valets efterblivna genomförande, med bortsjabblade förtidsröster, långa köer och långsam räkning, problem som helt hade kunnat undvikas med moderna digitala val. I vilken utsträckning detta debacle hade åverkan på själva resultatet får vi aldrig veta, medan en digital modell är felfri.

Klart är i vilket fall som helst att Tidöregimen faller, om än med knapp marginal. Den märkliga spurten för Folkpartiet i kombination med Moderaternas ökning tyder på att stödrösterna har kommit från annat håll, nämligen från Sverigedemokraterna. Partiet tappar nämligen närmare tre procentenheter, vilket delvis kan förklaras med stödröster, sedan nationalistledaren hattat fram och tillbaka i frågan.

Men «sverigevännernas» katastrofval kan till största delen förklaras med egna misslyckanden. Om mandatperioden inleddes med att Kristersson satt i Åkessons knä, slutar den med den omvända situationen, efter att Åkesson lagt sig dyngrak för att vara till lags i allehanda frågor.

SD-partiets tvärvändning i frågan kring hetslagen är ett uttryck för det, likaså att man godtar högre invandring på totalen, oavsett om den är asylrelaterad eller ej. Acceptansen för statsmedierna är en annan fråga som har satt myror i huvudet på partiets väljare, som undrar vart partiets själ tog vägen.

Israeldemokraterna satte inte heller Sverige och svenskarna först, utan vurmade för judarna i det uttryckliga syftet att tvätta bort sin forna naziststämpel. Vi som inte gillar judarnas folkmord på palestinier, och som inte heller vill ha hit tre miljoner palestinier, undrade vad som egentligen rörde sig i huvudet på den fetlagde spelmissbrukaren. Jimmie sade uttryckligen att partiet kommer att förlora röster på den hållningen, och nu har vi resultatet – varför då så förvånad?

Det socialdemokratiska partiet Moderaterna – som ju vidgade sossarnas hetslag, expanderade sosseriets sexköpslag och dammade av Socialdemokraternas femicidlag – gick förvånande nog framåt något, men givet SD:s katastrofval är Tidöregimen ändå all, och en vänsterkommunistisk regim kommer att formeras.

Hur en sådan kommer att te sig, och när den kan tillträda, är skrivet i stjärnorna, givet de hårda röda linjerna från det vänsterkommunistiska blockets inbördes partier. Men i sinom tid lär man böja sig från någotdera hållet, under hot om nyval och en helt annan majoritet. Man har chansen här och nu att bilda en rödgrön vänsterkommunistisk regering, och det är inte säkert att den återkommer.

För det gulblå laget återstår att göra eftervalsanalys och att av denna dra rätt slutsatser. Nämligen att man inte ska driva motståndarens politik (hetslag, sexköpslag, femicidlag) utan tvärtom avveckla denna; inte försumma landets ekonomi (högre arbetslöshet, högre levnadsomkostnader, högre elskatt); inte ha mer fokus på utlandet än den inrikes politiken (Ukraïna, Israel, Iran); samt inte göra avkall på den plattform man gick till val på, så som SD gjorde.