Vänsterkommunistiska statsmedier opererar enligt vissa överideologier, till vilka hör «klimatet», «plantbaserad föda», *2SHBTQIAP++-normen med flera. Givet den premissen kan man kanske inte ha en vildhjärna som sjunger de mättade fetternas lov eller faktiskt berättar om transsexualitet som den psykiska sjukdom det defintionsmässigt är.
Frifräsaren i fråga är Agnes Wold, den folkkära läkarinnan som trotsar åsiktskorridoren och går mot strömmen, enkannerligen i allehanda medicinska frågor. Men det gör man alltså inte ostraffat i miljöer där vänsterkommunistisk ideologi är förhärskande, som i statsmediernas förljugna rum.
Det spelar alltså ingen roll att Wolds podd i statsradion är tämligen populär, bryter man mot den gängse vänsterkommunistiska ideologin alltför mycket blir man utrensad. Vilket är just vad som nu sker i statsradion, då podden ska läggas ned under lämpligt svepskäl.
Egentligen är det bra att program i statsmedierna läggs ned, och helst skulle alla erfara samma öde, det vill säga att regimmedierna upphörde att existera. Men givet statsmediernas faktiska existens är det en bekymrande utveckling.
Någon sverigedemokrat finner man ju inte vare sig i statsradions sommarprogram eller i den redaktionella miljön, eftersom man i det statliga mediehuset inte värnar åsiktspluralism, utan tvärtom likriktar sin personal i vänsterkommunistisk riktning. Men likriktningen gäller även allehanda vänsterkommunistiska åsiktsströmningar, och i det paradigmet har Wold nu blivit omöjlig.
Radio lyssnar jag aldrig på, men i den mån jag har tagit del av statsradions utbud pålina är Wolds podd det enda program jag överhuvudtaget har funnit värt att lyssna på. Kriminell gangsterrap från förorten, sportradio och sådant intresserar mig inte, inte heller propagandistisk nyhetsförmedling i vänsterkommunistisk tappning. Ändå ska jag bidra till att betala kalaset, utan att få något som helst av värde för det.
Kött, sprit och brudar får man aldrig i statsmedierna, men i vart fall köttet har Wold försvarat mot de veganistiska vänsterkommunisternas sjöpungspropaganda. Nu täpper statsradion till det hålet, och radiomediet blir mer efterblivet än någonsin.
Sådant här sticker ordentligt i ögonen på vänsterkommunistiska statsmedier, som inte vill höra något i den riktningen utan tvärtom vill kabla ut ett monotont budskap om att vi måste äta mer morötter och rapsolja för både hälsan och «klimatet».
Xi Jinping (习近平) och Peng Liyuan (彭丽媛) förrättade statsbesök i USA hos värdparet Donald och Melanie Trump, i vad som synes bli täta sammankomster över buffé och en kopp te – inalles fyra sådana händelser bara i år. Frågan är då varför den bufflige och skrytsamme Trump blir så ödmjuk och hovsam inför sin kinesiske kollega?
Medierna har snappat upp flygplatsdramaturgin med en amerikansk president som personligen möter sin gäst på landningsbanan, en gest som avviker från det gängse protokollet att låta någon underordnad gubbe hämta hem gästen. Det är visserligen en åtbörd som andas överdriven respekt, men indikerar även att Trump vill vara personlig kamrat med kamrat Xi.
Man ska nog inte överdriva sådana protokollplumpar, utan mer söka se den större bilden, den med två supermakter som respekterar varandras röda linjer och kärnområden för att i gengäld få fri projektionsyta i övrigt. Trump vill inte ha Kinas veto i FN och liknande mekanismer när han härjar i Iran, Palestina och Venezuela, medan Kina vill ha fri lejd på Taiwan och minskad tillströmning av amerikanska vapen till rebellön.
Båda har ett intresse av att hålla handelskonflikten under kontroll, eftersom de båda nationerna är djupt intrasslade i varandras handel med mängder av hållhakar. Kina kan till exempel strypa tillförseln av magneter och andra tillämpningar av jordartsmetaller, och det amerikanska näringslivet skulle då tvärnita. Omvänt har USA alltjämt ett strypgrepp om Kina med avseende på avancerade tillämpningar av halvledarteknik, även om tiden för den sortens ekonomiskt tvång snart är ute.
Samtidigt är konkurrensen om att utveckla AI knivskarp, och ingendera parten är villig att lyssna på kärringen i Bryssel om att «reglera» verksamheten. Typiskt har Europa ingen egen AI, men är alltid pigg på att införa ny bromsande byråkrati istället för att ge sig in i matchen. Varför USA och Kina skulle bry sig om det är inte lätt att förstå, det ligger inte i deras respektive intressen.
Det kan tyckas paradoxalt att två nationer i sådan intensiv konkurrens ändå har ett sådant hjärtligt förhållande på ledarnivå, men det är inte konstigare än att företagsledare med ambition att bli herre på täppan ofta är bundis med varandra på det personliga planet. Samma slags fenomen kan skönjas i vanlig partipolitik, där bittra politiska fiender emellanåt är polare med varandra privat.
För Kinas del är detta en tämligen ny företeelse, att bli sedd som USA:s eller andras likar. Länge var man den hund andra sparkade på, och fram tills nyligen var det kutym för västerländska ledare att inleda besök i Kina med att spotta på värden och framföra en lång rad krav om «mänskliga rättigheter», bara för att därefter idka affärer och utsöka lukrativa kontrakt med Beijing.
Hunden i fråga bidade sin tid och intog en pragmatisk hållning, dels för att man inte hade så mycket annat val, men dels även som en effektiv strategi för att dra till sig kapital, kunskap och intellektuella rättigheter, för att från en sådan grund dana sin egen industri. Där är vi nu, med Kina som världens ledande industri- och teknikmakt, och snart även vetenskaplig suverän.
Man ska då betänka att det blott är femtio år sedan Mao Zedong (毛泽东) dog (9 september 1976), varvid han efterlämnade ett Kina i intellektuellt kaos efter att ha hållit universiteten stängda i tio år under kulturrevolutionen. Men trots Maos och det tidiga Kinas alla tillkortakommande under den ena galna reformen efter den andra, lade man faktiskt grunden till det moderna Kina genom tålmodig utbildning, urbanisering och institutionella mekanismer.
Det är en bedrift utan motstycke som därefter har realiserats av herrar Deng Xiaoping (邓小平), Jiang Zemin (江泽民), Hu Jintao (胡锦涛) och Xi Jinping, att ta Kina från djup fattigdom och politiskt kaos till en tämligen stabil teknokrati i världsklass, en resa som för övrigt är långt ifrån avslutad.
Målet är nått när Kina är en ekonomiskt välmående nation i paritet med västmakter och grannar som Japan och Sydkorea, när man dominerar teknik och vetenskap, när man har etablerat en stark niche i rymden och inte minst när man har införlivat Taiwan i nationen. Denna utveckling kräver stabilitet och frånvaro av konflikt med USA, vilket är vad Xi Jinping söker med Trump.
USA har en liknande agenda av att bevara sin hegemoni, vilket man inte kan göra genom att gå i direkt klinch med Kina, men väl genom att hålla sig väl med såväl Kina som Ryssland för att ha fri lejd att ta sig an «sin hemisfär» och härja i Mellanöstern. För den som ännu inte fattar: Trump vill säkra tillförsel av energi och råvaror för att kunna konkurrera med Kina och Ryssland, samtidigt som han gärna vill utestänga båda från samma resurser.
Resurser ligger alltid bakom alla konflikter, och inte minst detta geopolitiska spel som för närvarande dominerar världen, det där den starke mannen har kommit åter när den «regelbaserade världsordningen» gick åt fanders.
I en sådan teater är vi i EU den riktigt stora förloraren, eftersom vi saknar egna resurser och inte heller har något att erbjuda för att komma i åtnjutande av sådana resurser. Kina konkurrerar ut vår efterblivna bilindustri samtidigt som vi reglerar och taxerar sönder vår egen konkurrensförmåga. När det blåser hårt bygger vi vindskydd i form av handelstullar istället för att bygga vindkraftverk, för att nyttja en analogi.
Eftersom Kina inte har någon ambition av att överta USA:s roll som global tyrann, behöver det inte bli någon varm konflikt, och thukydidesfällan behöver inte nödvändigtvis realiseras. USA kan nöja sig med en något mindre kostym, samtidigt som Kina återtar befälet i det egna närområdet, så som är historiskt normalt.
Dessa två huvudpoler kompletteras sedan av Ryssland, Indien och ett allt mindre relevant EU i det som brukar kallas den multipolära eller polycentriska världsordningen, till skillnad från den märkliga unipolära ordning under amerikansk tyranni som har rått sedan kalla krigets slut.
Detta är Kinas och Rysslands linje, och det är den som vinner mark när Trump villigt infogar sig i denna mekanism. Säkert hade man i Bryssel och Rosenbad velat se en annan utveckling, men detta är das Ding an sich, den verklighet som är förhandenvarande, till skillnad från sliskig idealism utan värde.
Vi är i krig, yttrade regimledaren Kristersson härförleden, med underförstådd syftning på Ryssland. Ryssland är emellertid inte i krig med oss, och inte heller har Sverige officiellt förklarat Ryssland krig, varför kriget nog mest pågår i Kristerssons mjuka och överhettade hjärna.
Sant är förstås att Väst sedan länge för ett hybridkrig mot Ryssland, omfattande ekonomiska sanktioner, sabotage och andra instrument, och att Ryssland i någon mån svarar på det, men det hetare kriget uteblir så länge ingen trupp skickas att strida på den ukraïnska rumpstatens sida.
Instrumenten omfattar sådant som att undanhålla svenska konsumenter ryska varor, exempelvis vodka på den statliga vinlådan, men även privata initiativ som att ta bort Vasiljev-katedralen från Kefir-paketen. Det är på den imbecilla nivån.
Kommunerna ägnar sig åt illegal paradiplomati genom att hissa den ukraïnska vimpeln i tid och otid, och de redan censurkåta biblioteken har funderat i termer av att låta Dostojevskij röna samma öde som tidigare utgåvor av Pippi Långstrump, det vill säga brännas på bål.
Staten censurerar medelst dess statstelefoni ryska nyhetskällor som RT och Sputnik, och har på senare tid även ägnat sig åt etnisk profilering genom att misstänkliggöra samtliga fastighetsägare av rysk härkomst för spioner. Man vill således expropiera egendomen, vilket väl visar hur lågt i kurs äganderätten står även i Tidöregimens ideologi.
Ukraïna först-policyn genomsyrar numera även de alldeles för många myndigheternas arbete, och man ska därför inte bli förvånad över att Institutet för språk och folkminnen i form av dess «språkråd» har föranstaltat ukraïnska translitterationer av hävdvunna geografiska platsnamn som Kiev, Odessa, Tjernobyl med flera, helt och hållet som en politisk partsinlaga – just vad en sådan myndighet inte ska göra.
Förvånad ska man inte heller bli att regimens propagandamedier SVT och SR genast anammar de nya «reglerna» och hastigt och lustigt skriver *Kyjiv, *Tjornobyl, *Odesa och *Donbas i sin propagandistiska rapportering. Det är så föga förvånande att jag till och med förutspådde detta för ett tag sedan, då regimen först yppade «reformen».
Regimteve visar sig alltså vara tvättäkta regimteve, som följer regimens minsta vink och utan undantag framför dess linje, allra helst i fråga om Ukraïna. Statsmedierna är sannerligen en del av hybridkriget mot Ukraïna, och arbetar därmed i samma tradition som Pravda i Sovjetunionen en gång i tiden.
Problemen med att så lättvindigt byta namn på dessa hävdvunna företeelser är emellertid flerfaldiga. Dels kommer Krim (*Krym) och Donbass (*Donbas) aldrig åter att bli ukraïnska territorier, varför «reformen» lär sitta illa med tiden, enkannerligen då kriget är slut och relationen med Ryssland har normaliserats. Risken finns även att hela Ukraïna slukas av Ryssland, nämligen då motståndet slutligen upphör då västmakterna har fått nog.
Till yttermera visso sitter en skriftform som *Kyjiv synnerligen illa i svensk ortografi, och är alltså inte i enlighet med svensk stavning. Det gäller även *Krym och många andra former, som helt enkelt får ett annat uttal, eftersom svenskar tenderar att uttala saker som de skrivs – till exempel *Taipei istället för det korrekta Taibei, eller det i och för sig hävdvunna *Peking istället för det internationellt erkända och språkligt korrekta Beijing. Man kunde ha ändrat de senare istället för att ge sig in i geopolitiken med tveksamma råd.
Människor är för övrigt väldigt konservativa i språkligt hänseende, och lär inte plötsligt börja yra om *Tjornobyl efter att ha vuxit upp med Tjernobyl som begrepp. Sådan propaganda kan bara vinna kraft hos de formbara generationerna alfa och beta, och det hör väl till att ungdomen ska förvirras och indoktrineras sålunda.
Att de propagandistiska statsmedierna måste väck är en hävdvunnen åsikt i ganska breda lager, men i och med detta debacle kan vi nog även lägga Institutet för språk och folkminnen till en lång lista av obehövliga myndigheter att nedmontera vid lämpligt tillfälle. Man har här frångått en lång rad principer för att tillmötesgå regimens begäran, och därmed har man även motiverat varför man inte längre behövs som expertmyndighet.
Säkrast är nog att behålla hävdvunna former i detta fall.
En storm i ett vattenglas pågår för fullt, nämligen det så kallade valfusket i Dalarna. Ahmed och Mohamed bedrev personvalskampanj medelst förkryssade valsedlar, vilket i sig inte är olagligt – förutsatt (håll i dig nu) att kryssen inte är maskinellt framställda. Ett exempel på en fakking idiotlag framtagen av fakking idioter som ska byråkratisera sönder allt.
Mer klart är att pekuniär ersättning för ett personkryss är olagligt enligt samma fakking idiotlagstiftning, vilket är fakking idioti med tanke på att vartenda parti och varenda politiker utlovar pekuniära fördelar till den som röstar på dem, det så kallade valfläsket. Det är för övrigt bara ett illvilligt rykte än så länge.
Det större problemet är att Ahmed och Mohamed skulle bli kryssade i ungefär samma omfattning ändå, och att man bara hjälpte sin klan att rösta rätt. Den klan av somalier och andra som ofta har problem med läskunnigheten och än mer med att förstå svensk så kallad demokrati. Med eller utan förtryckta lappar eller pengar skulle kryssen falla ungefär likadant.
Det är en given effekt av att fakking idioter i åttaklövern samfällt och mangrant har berett väg för dessa klaner att etablera sig i Sverige medelst våg efter våg av massinvandring. Nu är klanerna här, och då kommer de att agera som de alltid har gjort – att rösta kollektivt inom klanen.
I debatten betonas också Mohameds olämplighet att sitta i riksdagen, givet att han har skulder och har skuldsanering, likväl som att han inte har haft några politiska uppdrag inom partiet. För sin ohederliga vandel nekades han först medborgarskap, men vi vet ju att de fakking idioterna vid Migrationsverket alltid kryper till korset förr eller senare.
Men svensk och västerländsk demokrati är inte upplyst despoti, utan är öppen för alla, för somaliska bidragsnegrer likväl som fetlagda spelmissbrukare som nationalistledaren Åkesson. Mohamed är väl givet sitt vänsterkommunistiska levnadssätt med skulder och bidrag en ideal representant för de kommunister som vill utöka bidragen? Samt en ideal representant för den invandrargemenskap som VPK vill vidga medelst än mer invandring från tredje världen? Att bussa hit fler från Mogadishu snarare än att skicka tillbaka de somaliska busschaufförerna dit.
På det hela taget missar man emellertid skogen för alla träden, nämligen att det större problemet är klanstrukturerna i sig, som orsakar problem inte bara vid röstning, utan i alla möjliga sammanhang. Fakking idioter i regim efter regim har bäddat för detta genom att upplösa det homogena och välfungerande Sverige, för att istället dana ett samhälle utan sammanhållning och tillit, en stat med utanförskapsghetton och enklaver i vilka klaner lever i parallella verkligheter, så till den grad att partiet VPK inte vet vad deras representanter håller på med.
Debaclet är för övrigt ännu en orsak till att man bör skrota 1800-talsmässiga val med papperslappar och införa ett digitalt valsystem. Det går nämligen inte att förkryssa digitala valsedlar som tillhandahålls av Valmyndigheten. Däremot kommer klanerna fortsatt att rösta samfällt, och problemet – om det nu är ett sådant – med pengar kommer man aldrig undan.
Det nya spännande Sverige – det var detta ni fakking idioter i politiken ville ha, och nu har åttaklövern baxat klansamhället ända in i riksdagen.
Tysklands oppositionsparti Alternative für Deutschland (AfD) tog nyligen hem en förkrossande seger i Sachsen-Anhalt, även om man inte riktigt nådde egen majoritet. Och häromdagen upprepade man den bedriften i Mecklenburg-Vorpommern, medan regerande kristdemokratiska unionen CDU hamnade under femprocentspärren.
I svensk statstelevision beskrivs AfD utan undantag som «högernationalistiskt», «högerpopulistiskt» och så vidare, med en given kvalificerare – -nationalistiskt, -populistiskt, -rasistiskt – snarare än att bara vara rätt och slätt höger. Sådana kvalificerare används samtidigt nästan aldrig för vänstern, som alltså benäms «vänster» i största allmänhet.
Vänsterextrema Die Linke – med rötter i Östtysklands regerande kommunistiska parti – benämns således enbart som ett «vänsterparti», trots att det objektivt sett är ett vänsterextremt parti med bas i marxism-leninism. Partiet tog hem det andra delstatsvalet under helgen, nämligen det i Berlin, och det är uppenbart att den «breda mitten» tappar mark.
Statsteveretoriken blottad.
Det är nu inget nytt för svensk statstelevision att använda språkbruk med kraftig vänsterbias, utan är ett fenomen som sitter i väggarna sedan decennier tillbaka. Fordom brukade man Aftonbladet-retorik om «den nyliberala tankesmedjan Timbro», medan man i dag anser att vänsterextrema Dagens ETC är en «rödgrön» dito. Det säger emellertid mer om den som yttrar det än om dem man berör.
Samma slags retorik används för övrigt i Tyskland, där inte minst statsmedierna har för vana att demonisera AfD, samt alltid tala om partiet med inbjudna vänsterkommunistiska gäster än att prata med partiföreträdare. Vi känner igen situationen från den tidigare svenska «debatten», då Sverigedemokraterna behandlades på samma styvmorderliga vis.
Men det är också just detta som har fått båda dessa partier att växa sig starka. När den «breda mitten» gaddar sig samman i storkoalition och vägrar alla slags samarbeten eller ens debatt med den enda kvarvarande oppositionen, blir resultatet att denna enda opposition är den som växer sig allt starkare.
Folket ser att den «breda mitten» har orsakat stora svårigheter genom att lägga ned kärnkraften, orsaka energikris och som en konsekvens äventyrat tysk export och industri, vilket i slutändan resulterar i arbetslöshet och försämrade villkor för vanliga arbetare. Vart tar då dessa månne vägen politiskt?
Jo, till AfD, men även vänsterpartierna Bündnis Sahra Wagenknecht (BSD) och Die Linke. Detta är hela och den enda förklaringen till utfallen i den senaste tidens landsval i Tyskland, att den enda kvarvarande oppositionen till en i övrigt komplett misslyckad politisk regim växer sig allt starkare.
Farhågorna är ungefär de samma i Tyskland som tidigare i Sverige, att partiledarinnan Alice Weidel ska bli en ny Hitler, medan verklighetens fascism är den som i detta nu utövas av den regerande vänsterkommunistiska falangen med hela dess arsenal av att motarbeta AfD, i allt från att stämpla och stigmatisera partiet till regelrätta försök att förbjuda det och att tukta folket genom att strimla det som eventuellt är kvar av en tidigare yttrandefrihet.
I Sverige uteblev emellertid stöveltrampet, samtidigt som Sverigedemokraterna tämjdes så till den grad att man numera är en given del av en åttaklöver som tycker exakt likadant i allt från Ryssland och Israel till systembolag och hetslag. SD kom in i den politiska värmen och blev ett parti i mängden, och därmed upphörde man att vara ett oppositionsparti. Om någon fortfarande undrar varför partiet blev valets största förlorare.
Samma utveckling kommer emellertid aldrig att ske i Tyskland, där AfD till skillnad från statsteveretoriken inte är ett populistiskt parti, utan snarare har en fast ideologisk förankring. Det är i grunden ett libertarianskt parti – «nyliberal Timbro-höger» med statsteves språkbruk – även om man har fått klä skott för synen på invandring och därmed stämplats som «högerextremt», även av den djupa staten.
Men AfD:s linje är att angripa just allt det som har orsakat Tysklands förfall, vilket är Energiewende, kärnkraftsnedläggningen, massinvandringen, industridöden och inte minst det orubbade stödet till Ukraïna. Man hädar i kyrkan när man vill avsluta kriget och åter köpa gas av Ryssland, men det är just det enda sättet på vilket Tyskland kan återfå möjlighet att konkurrera med Kina och USA. Det är en realpolitisk hållning, inte en idealistisk.
Som bekant har man surrat fast sig i masten över hela Europa i frågan kring Ukraïna, inte minst i Sverige, varför det blir ytterligt svårt för dessa hängivna zelenskyjister att byta ståndpunkt. Man kör hellre den egna ekonomin i botten än att ompröva situationen och göra en nykter analys. Så agerar alla idealister.
Av det skälet skulle AfD göra skillnad även i Sverige, om man funnes som parti här. Dess namne AfS är inte en kopia av AfD, som man kanske kan förledas tro, och det finns helt enkelt inget parti i Sverige som representerar samma slags ideologi. Däremot är vi en inte helt obetydlig skara i väljarled som skulle vilja se en sådan verklig opposition, men våra ståndpunkter saknar politisk representation – det är också en form av demokratiskt underskott.
