Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Nordkorea återupplivas

Tio tusen containrar med ammunition har redan forslats från Nordkorea till Ryssland, och många fler lär det bli. Den slutna juchediktaturen har plötsligt fått användning för sina enorma lager av konventionella vapen, samtidigt som man i utbyte kommer i åtnjutande av modern teknik av olika slag.

Gim Jeongeuns tidigare besök i Ryssland återgäldas nu med ett formellt statsbesök av Vladimir Putin, det första på två decennier. Den förhärskande internationella doktrinen har länge varit att försöka kyla ned Gim och hålla landet på mattan, men i ljuset av ett förnyat kallt krig mellan Öst och Väst förändras denna dynamik undan för undan.

Det kan vara svårt att föreställa sig, men Nordkorea var länge den ekonomiskt mer framgångsrika av de två koreanska staterna. Den sydkoreanska kapitalismen bar frukt först under 1980-talet, då man fick bukt med korruptionen och påbörjade en demokratisering. Omvänt kollapsade Nordkorea i samband med Sovjetunionens fall 1991, eftersom man då blev av med stöd och marknader.

Den kommunistiska världen under Sovjetunionen isolerades som bekant av Väst medelst sanktioner och bojkotter, men man kunde ändå hålla ekonomin på en anständig nivå. Numera är det i princip bara Nordkorea som finns kvar i den kategorin av system, medan övriga världen verkar i den globala kedjan.

Det sistnämnda är också orsaken till att man inte kan nyttja samma metoder mot exempelvis Kina, eftersom landet är största handelspartner med större delen av världens länder och därmed tätt integrerat i världsekonomin. Av samma skäl kan man inte sanktionera Ryssland till stenåldern, eftersom landet på motsvarande vis har flitiga handelsförbindelser med omvärlden.

Gim levererar vapen till Ryssland.

Under det första kalla kriget dominerade Väst världsekonomin på ett helt annat vis än i dag, och man kunde då sätta kraft bakom orden. Numera är dock Kina en ekonomisk supermakt, med Indien i släptåg. Därmed har den globala ordningen allt mer förskjutits i östlig riktning.

Den så kallade «fredskonferensen» om Ukraïna häromdagen utgör ett gott exempel på denna nya ordning. Mötet var ett försök av Ukraïna och västmakterna att sätta dagordningen kring en framtida fred, men övriga världen valde att skicka representanter på lägre nivå eller att inte närvara alls. I slutändan skrev man inte heller på dokumentet, varför konferensen utmynnade i fullständigt fiasko.

Det är inte så att omvärlden bortanför den «gyllene miljarden» av finare människor i Väst inte bryr sig om fred eller om Ukraïna, bara det att man uppfattar Väst som en stridförande part. En fredskonferens under deltagande av bara den ena parten och dess allierade betraktas som löjlig och meningslös.

Man hade förstås liknande konferenser under andra världskriget, under vilka de kommande segrarmakterna diskuterade den framtida ordningen. Hitler var då inte inbjuden, men det var inte heller Frankrikes de Gaulle eller Kinas Jiang Jieshi. USA, Storbritannien och Sovjetunionen drog enväldigt upp ramarna för efterkrigstiden.

En viktig skillnad är här dock att det inte är segrarmakterna som konfererar om Ukraïna, även om man gärna vill inbilla sig det. Omvärlden utanför Väst inser detta, och låter därför inte låna sig till spektakel av detta slag.

Vad som är rätt och riktigt eller rättvist med mera spelar härvidlag ingen roll, utan verkligheten är vad den är, oavsett vad man har för känslomässig inställning till kriget och dess kontrahenter. Ryssland har kopplat greppet, och inget alls tyder på att man kommer att förlora. Därför är det också Moskva som kan ställa de huvudsakliga villkoren för fred. Sådan är realpolitiken.

Väst vägrar att förlika sig med denna nesa, och är därför fast beslutet att forsätta kampen i förhoppning om att man kan nöta ut Ryssland med en strid ström av vapen, ammunition och ekonomisk krigföring. Väst är trots allt så mycket rikare än Ryssland, och har råd att avsätta enorma resurser på att hålla Ukraïna brinnande i evighet. Detta är mycket riktigt Washingtons strategi, och dessvärre numera även Bryssels.

Men å ena sidan har vi de demografiska aspekterna, där det betydligt folkrikare Ryssland har ett givet övertag gentemot ett Ukraïna som kontinuerligt dräneras på manskap. Medelåldern i den ukraïnska hären är redan hög, samtidigt som man skickar gravida kvinnor och pensionärer som «förstärkning» till frontlinjen. Aldrig så mycket materiel hjälper alltså inte, om det inte finns utbildat manskap att hantera denna.

Å andra sidan har vi att Västs industriella kapacitet är tämligen nedgången efter decennier av utlokalisering till Kina, medan Rysslands är någorlunda habil. Den ekonomiska dvärgen kan därför hålla någorlunda jämna steg i att matcha de projektiler som levereras från Väst, och med hjälp av Nordkoreas arsenal har man ett gediget övertag.

Säkerligen förmår Väst rusta upp och snabbt ställa om produktionen, men i slutändan är det inte sådana faktorer som avgör kriget. Utslaget sker visserligen på slagfältet, men om man inte är villig att sätta in trupp är det redan avgjort till Rysslands fördel. Ty demografin, ty Rysslands naturresurser och exportkapacitet.

Konsekvens blir dessutom att Nordkorea stärker sina kort och därmed kan bidra till ökad instabilitet i regionen, en krutdurk som bara väntar på att explodera under amerikansk militär överkapacitet. Pyeongyang sitter med trumf på hand, och kan begära i princip vad man vill av Moskva i utbyte mot vapen och ammunition. Därmed är de internationella sanktionerna mot Nordkorea nu i princip upphävda i praktiken.

En annan följd är att man driver Kina och Ryssland allt närmare varandra, då man märkligt nog angriper båda makterna samtidigt istället för att söndra och härska på sedvanligt manér genom allianser med fiendens fiende. Så kan man inte besegra Ryssland, men däremot sätta krokben för sig själv.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Sverige brände fingrarna

Den förväntade fångutväxlingen med Iran har slutligen skett, varvid den svenske EU-agenten Johan Floderus har fått smaka på friheten för första gången på två år. Han och sverigeiraniern Saeed Azizi sattes på fri fot av Tehran, i utbyte mot att Stockholm på motsvarande vis frigav den för «folkrättsbrott» dömde Hamid Nouri.

Däremot ingick inte den «svenske» forskaren Ahmadreza Djalali i pjäsbytet, vilket gav upphov till en del kritik. Den senare har suttit fängslad sedan 2016, sedermera dömd till döden 2017 för spioneri. Sverige har för närvarande inga fler kort att spela, varför Djalali därmed lämnas i sticket.

En sak kan vi dock vara säkra på, och det är att anklagelser mot våra gubbar alltid är grundlösa! Sverige har inte spioner, utan sådant är det bara den iranska regimen och andra skurkstater som har. Vi bedriver bara signalspaning. Omvänt är de gubbar vi lagför i namn av «internationell jurisdiktion» alltid skyldiga, och vår juridiska hantering alltid klanderfri. Stats- och kommersmedier i huvudfåran kan gå i god för allt detta, och därmed har saken uppnått högsta sanningsvärde.

På samma sätt förhåller det sig med Väst överhuvudtaget, och skurkstaternas grundlösa lagföring av våra oskyldiga medborgare går då vanligen under benämningen gisslandiplomati, ett politiskt spel som alltså bara förekommer på den andra sidan, medan vi åberopar «internationell» rätt. Som i fallet Julian Assange.

Fångutväxling mellan Kristerssons och Ali Khameneis respektive regim.

Nå, sarkasm åsido finns det naturligtvis ett mått av sanning i hur Iran agerar, men å andra sidan sker det med viss nödvändighet givet hur utsatt man är från Väst i form av sanktioner och andra påtryckningar. Ingen tvivlar väl egentligen på att Hamid Nouri är skyldig för det han anklagas för, eller att Tehran har kontrat med att norpa en av våra gubbar som hämnd.

Men å andra sidan föreligger inget sådant qui pro quo i fallet Djalali, som alltså inte är knutet till något motsvarande svenskt ärende. Tehran vill överhuvudtaget inte förhandla om saken, varför det knappast kan röra sig om «gisslandiplomati», utan om en genuin anklagelse. Men den är förstås ändå «grundlös», enbart för att det är Iran som står för den.

Även den store poeten Gui Minhai, rattfyllot som körde ihjäl en ung kvinnlig student och sedermera avvek från sitt villkorliga straff samt bedrev illegal smuggling från Hongkong, återfinns i kategorin av «grundlöst» anklagade personer, som om Kina skulle ägna sig åt att lagföra personer på måfå. Även här har svenska stats- och kommersmedier, med benäget bistånd av hans förvirrade dotter, utfört ett gediget propagandaarbete i att söka få Gui att framstå som det allra oskyldigaste av lamm.

Men inte heller i fallet Gui finns någon form av reciprok pjäs, och Sverige har därför inga kort att spela. Gui kommer därför att sitta sina tio år, och därefter beläggas med reseförbud och rapporteringsskyldighet, i grunden för att statuera exempel mot den svenska malligheten och arrogansen. Man kunde från svensk sida inte ha skött fallet sämre.

Arrogansen och den övermaga attityden återkommer också i den diplomatiska pingpongpolitiken med Iran, nämligen den märkliga synen att Sverige skulle ha behörighet att döma andra länders medborgare i svensk domstol för brott begångna utomlands. Det är återigen ett fall av svenskt storhetsvansinne, där man utser sig själv till något slags förvaltare av internationell rätt.

Men Iran kunde lika gärna göra det samma, på sina grunder och i sin tolkning, och därmed har inte åstadkommits annat än att vart och ett land bedriver juridik mot andra nationer, naturligtvis helt i strid med folkrätten och FN-stadgan. «Internationell jurisdiktion» är alltså ett oerhört farligt begrepp, i det att man därmed inkräktar på andra staters suveränitet.

Enbart stormakter tar sig rätten att agera under sådana premisser, och när småstater som Sverige vill spela samma spel går det lätt fel. Sverige har bränt sig rejält på fingrarna, och bränt barn gör bäst i att fortsättningsvis sky elden. I annat fall väntar betydligt svårare diplomatiska nötter att knäcka, särskilt om man skulle få för sig att bråka med starkare makter än Iran.

Gui Minhai försmäktar i kinesiskt fängelse på grund av svenskt högmod.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Pisskonferens

Västgänget i G7 förlade påpassligt sin årliga sammankomst i tät anslutning till den «fredskonferens» kring Ukraïna som i dagarna hålls i Schweiz. Sleepy Joe Bidens mentala hälsa tycks emellertid inte medge ytterligare strapatser, efter att under gårdagen återigen ha setts stirra åt annat håll under inre själavandring, och han ersätts därför av Kamala.

Tillkommer gör även de flesta statschefer i Europeiska unionen, likväl som de gängse icke folkvalda ledarfigurerna i unionen. Symptomatiskt nog skickar dock de flesta länder utanför detta västliga kotteri lägre representanter på minister- eller diplomatnivå, eftersom man vill upprätthålla en mer neutral hållning – detta är ju ett krig mellan Ryssland och Väst mer än något annat, en träta som inte angår övriga världen, på samma sätt som vi skiter högaktningsfullt i konflikterna i Myanmar och Jemen.

Brics-länderna Indien, Brasilien, Sydafrika och Förenade Arabemiraten hör självklart till denna skara, medan Kina inte deltar alls på grund av att Ryssland inte har bjudits in. Man ser det som tämligen meningslöst att diskutera «fred» utan att de båda kontrahenterna deltar i samtalen.

Även kandidater till Brics i form av Indonesien, Thailand, Türkiet, Bahrain och Komorerna skickar representanter på lägre nivå, så ock Sydkorea, Singapore, Mexiko och Ungern med flera. Man kan därför se konferensen som ytterligare en tillställning där den ena krigförande sidan i form av USA, EU och Ukraïna lägger ut den godhetssignalerande texten, medan det «globala syd» lyssnar med ena örat.

Washington har i vanlig ordning sin egen definition av «fred».

Deltar gör även påvenatet i Rom och Konstantinopels ekumeniska patriarkat, som om dessa entiteter har något alls att göra med saken. Det visar emellertid att det är det kristna och ständigt missionerande Väst som håller i taktpinnen, och världen i övrigt undrar nog varför inte buddistiska och andra organisationer är representerade på samma vis.

Ur denna konferens kan förstås inte komma någon fred, utan man får se det som en ansats att försöka hitta ramar kring vilka världen kan enas innan man påbörjar de egentliga fredssamtalen. Samtidigt har den besvärliga verkligheten att Ryssland kontrollerar de territorier man har annekterat, ett förhållande som inte kommer att förändras med mindre än att Väst sätter in gubbar i Ukraïna – och det lär helt enkelt inte hända.

Vän av ordning invänder då med emfas att vi väl inte kan låta den starkes rätt avgöra saken⁉ Men sådan är alltså realpolitiken, och så har den alltid varit. I detta fall segrar inte USA, utan någon annan, men resultatet är ändå det samma i detta perspektiv. USA:s och i viss mån EU:s geopolitiska ambition att vidga sina domäner till Ukraïna har misslyckats, och Moskva har framgångsrikt undanröjt vad man i Kreml uppfattar som ett hot.

Om detta kan man tycka vad man vill, men det är verkligheten, och det är bara den man kan förhålla sig till. För EU:s del vore en frusen konflikt katastrofal, medan det kunde passa Washington ganska bra att dominera både Ryssland och EU på detta vis. Mest av alla vinner dock Kina, särskilt i det längre loppet, vilket borde oroa de kinafientliga krafterna. Vi som har viss sympati för Kinas strävanden uppskattar inte nödvändigtvis denna utveckling, i vart fall inte i egenskap av européer.

Vägen ut ur detta dilemma är således att anställa en verklig fredskonferens, där båda parter deltar under realistiska villkor. Kiev har förlorat, och måste inse detta. Zelenskyj har ingenting alls att vinna på fortsatt konflikt, men väl mer att förlora.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Övermaga G7

Den västliga diskussionsklubben G7 har samlats i italienska Apulia för sitt årliga sammanträde, under värdskap av Giorgia Meloni, för tillfället draperad i rosa utstyrsel. Där har «världsledarna» avhandlat ämnen i stort och smått, men med en närmast kolonial attityd av att tro sig vara världens herremän.

I den kommuniké som drogs upp under mötet betonar gruppen att man strävar efter att möta globala utmaningar under iakttagande av demokratiska principer och respekt för lagstyre, och att man avser söka stärka internationella regler och normer till allas båtnad.

Men redan punkt ett på dagordningen innehåller givetvis ett abrupt avsteg från sådana internationella regler och normer, eftersom den «regelbaserade världsordningen» är högst tänjbar och i princip definieras godtyckligt av USA i varje tidsögonblick, på det att man själv och allierade alltid gynnas främst.

Onkel Sam sätter dagordningen i G7.

Avbräcket består i att nyttja räntor och andra intäkter från frysta ryska tillgångar för att stödja Ukarïna, inalles omfattande femtio miljarder US-dollar. För sådan appropriering finns inget som helst stöd i internationell lag, och det är just sådant godtycke som riskerar att ytterligare smutsa ned Västs anseende – andra länder kan inte lita på att tillgångar inte beslagtas och drar sig därför undan från västliga institutioner.

Internationell rätt i denna mening är helt enkelt meningslös så länge det inte finns institutioner som kan överpröva agerande från rövarband som G7, och i slutändan kokar allt ned till realpolitik. Innebörden är att Moskva kommer att svara med motsvarande appropriering av västliga tillgångar, inte minst privata sådana, för att reglera skulden. Även andra former av vedergällning kan komma i fråga, vilket riskerar att leda till ytterligare destabilisering i Europa.

Onkel Sam drar in stålar på sitt proxykrig i Ukraïna, och nu även genom att råna ryska tillgångar.

Även Kina angrips i kommunikén, som bär Vita husets tydliga signum. De regionala ledarna samt EU tycks här fullt ut ha låtit sig dras med i den amerikanska kampen om global hegemoni, givet det märkliga narrativet.

Man åberopar även här «internationella regler» när man klagar på Kinas «överkapacitet» och varnar för kinesisk exportkontroll av mineraler och annat gods. Detta efter att ha initierat ett fullskaligt handelskrig med Kina, förbjudit Huawei, ZTE och andra telekomföretag att verka på västliga marknader samt tillämpat omfattande exportkontroll gentemot Kina avseende litografisk utrustning och annan kritisk halvledarteknologi… «reglerna» här är således att Kina inte ska svara på knytnävsslagen, utan sitta still i sandlådan och bara låta busen fortsätta slå.

De gängse harangerna om mänskliga rättigheter i Tibet, Xinjiang och Hongkong samt territorialdispyter i Sydkinesiska havet förekommer också i texten, spottloskor som levereras alldeles efter att man har begärt att Kina ska ansluta till den västliga bojkotten av Ryssland och pressa landet att upphöra med aggressionen.

Dokumentet fortsätter på samma vis att angripa i stort sett hela världen utanför Väst för förmenta tillkortakommanden, medan man mer eller mindre ignorerar det israeliska folkmordet i Gaza och inte med ett ord berör de egna problemkomplexen med omfattande våld, hemlöshet och annat. Man borde nog städa upp framför egen dörr först.

En mer övermaga kommuniké kan nog inte tänkas, och gruppens uppblåsthet accentueras kraftigt av att den är formerad kring regionala pajsar som Kanadas Trudeleau och den brittiske överklasspakistaniern Sunak. Det är en i allt förlegad institution, ett arv från fordom.

Eftersom EU numera är en «ickenumrerad medlem» i gruppen tycks det vidare vara överflödigt att ge Scholz, Macron och Meloni särskild vikt, eftersom de länder som dessa figurer representerar numera är dussinstater. Spektaklet borde reduceras till G3, som i USA, EU och marionetten Japan, i en västlig koalition mot resten av världen, framförallt Kina.

Onkel Sam pucklar på den kinesiska pandan.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Vilse i geopolitiken

Propagandan har att Ryssland är en ekonomisk dvärg som får bita i gräset på grund av det mäktiga Västs omfattande sanktioner. Därtill är den ryska hären knappt stridsduglig, och man förlorar manskap som flugor i elden. Till yttermera visso är Putin på fallrepet, antingen för att han är dödligt sjuk eller för att en palatskupp är nära förestående. När Kragh, Paasikivi och Sundström oemotsagda får lägga ut texten dominerar eländesnarrativet stort.

Men retoriken rymmer också den diametralt motsatta hållningen, nämligen att om Ukraïna inte vinner kriget står vi andra på tur. Ukraïnierna slåss inte bara för sitt eget land, utan även för oss. Europas framtid står på spel, vilket är orsaken till att Sverige och Finland går med i Nato och resten av EU rustar som bara den för att mota den efterblivna ryska dvärgen i grind.

De två världsbilderna kan inte samtidigt vara sanna, och inte heller ligger sanningen i någon gråzon i mitten. Båda narrativen är i själva verket falska, och döljer det smutsiga geopolitiska spelet bakom ytan. Populasens roll i detta är i stort att agera hejaklack, under stats- och kommersmedier i huvudfåran som anförare.

Dels mår rysk ekonomi ganska bra, trots omständigheterna. Detta för att man obehindrat kan exportera olja, gas, uran, mineraler och gödsel till övriga världen bortanför den «gyllene miljarden» i Väst och därmed inte lider brist på exportintäkter. I själva verket går en ansenlig del av exporten fortfarande till EU, som alltså är en av krigets huvudfinansiärer.

Den långa ryska gränsen är också synnerligen porös, varför sanktionerat gods slinker igenom utan problem, om än till ett högre pris än eljest. Därtill kommer att Kina mer än gärna exporterar till Ryssland, som därmed knyts hårdare till Beijing i fråga om ekonomi, politik och kultur. Sanktionerna är därför mer eller mindre verkningslösa.

Dels har Ryssland förstås inga som helst ambitioner att ta sig an Europa i något slags expansionistisk galenskap, utan det är alltjämt så att konflikten kring Ukraïna i grund och botten dröjer sig om Natos expansion och Rysslands säkerhet. Detta viftas självklart bort i propagandan, för att det så att säga raserar bevekelsegrunderna för fortsatt engagemang.

Väst kunde i själva verket inte bry sig mindre om Ukraïnas folk och dess «demokrati», utan saken gäller landets strategiska position och dess naturtillgångar, inte bara vete som man kunde tro utan även mineraler, olja och gas. Ukraïna är visserligen slagfältet, men i övrigt är Kiev en NPC – aktörerna finns på annat håll och nyttjar Ukraïna som en proxyarena, på samma sätt som Syrien och andra konfliktzoner.

En primär målsättning är att nöta ned Ryssland militärt och ekonomiskt genom att uppehålla trycket under lång tid, om än på ukraïnska folkets bekostnad. Därmed hoppas man på sikt neutralisera Moskva, så att man inte bara kan införliva Ukraïna i den egna gemenskapen, utan även fortsätta den östliga expansionen.

Men samtidigt observerar övriga världen vad som sker, och det med viss förskräckelse. Man inser att man själv kan drabbas av Västs oändliga sanktionspaket och att bli eliminerad ur centrala system som Swift om man inte underkastar sig USA och dess «regelbaserade världsordning».

Dollarn har pyspunka som internationell reservvaluta, samtidigt som andra aktörer stärker sina kort.

På förekommen anledning «riskminimerar» man därför genom att hedga med Kina och andra aktörer, bland annat genom att diversifiera sina tillgångar. Även Kina självt agerar i syfte att långsiktigt eliminera beroendet av dollarn, bland annat genom att utveckla egna transferreringssystem och att uppmuntra renminbin som internationell valuta.

Dollarn är alltjämt världens primära reservvaluta, ett privilegium som medger Washington att trycka närmast obegränsat med pengar och låta världen i övrigt dämpa inflationseffekterna. Men samtidigt har valutan tappat nästan tjugo procent sedan år 2000, medan renminbi och andra valutor stadigt växer i reservkorgarna.

Något tronskifte står inte för dörren i den omedelbara framtiden, men när det väl sker lär det gå undan. Beijing agerar i vanlig ordning med sikte på den längre framtiden, och man har uppenbarligen en plan under exekvering.

I nästan samma ögonblick som Ryssland invaderade Ukraïna började Kina nämligen sälja av amerikanska värdepapper i accelererad omfattning, samtidigt som man ytterligare ökade guldreserverna. Man spekulerar såedes i att dollarn småningom kommer att tappa i kraft, och väljer därför att sälja sitt innehav och istället säkra med stabila metaller. Man är inte ensam om att agera sålunda.

Vidare har man överenskommit med Saudiarabien och Ryssland att handla i renminbi istället för dollar, samtidigt som Saudiarabien har avböjt fortsatt handel med petrodollar, efter att ett femtioårigt avtal löpt ut. Kinesisk yuan är numera Rysslands primära utlandsvaluta, givet sanktionerna.

Vi har därför ett givet moment i rullning mot mindre dollar och mer renminbi, vilket är ett annat uttryck för att Väst försvagas och Kina stärks. Saken gäller alltså inte så mycket Ryssland som Kina och aktörer i det «globala Syd», som inte har del i konflikten i Ukraïna.

Speciellt gäller att vi i Europa blir lidande, och vi är i själva verket också en NPC, i praktiken en amerikansk marionett, vilket avspeglar sig i hur vi slaviskt följer Washington i allt från tullar till exportkontroll och sanktioner.

Men vår egen industri hackar samtidigt betänkligt, och tillväxten går på tomgång. Vi har satsat på alldeles fel häst denna gång, och har gått vilse i geopolitiken istället för att ta en självständig rutt och bevaka våra genuina intressen, till vilka Ukraïna faktiskt inte hör.

Kina säljer sina dollarbaserade värdepapper och köper guld. Varför gör man så?