Amerikanska skurkstaten, den «fria världens ledare», kommer alltid undan med vad den gör, och det är inga statsöverhuvuden som tar upp «mänskliga rättigheter» och sådant under statsbesök, helt enkelt eftersom andra länder blott är USA:s marionetter. Det gäller inte bara anfallskrig, invasioner, iscensatta statskupper och lönnmord, utan även sådant basalt som dödsstraff.
Demokratier har inte dödsstraff, eftersom det är ett oåterkalleligt straff och därmed inte förenligt med rättsstatens principer. Mängder med oskyldigt dömda har fått upprättelse, ofta först efter att de har avrättats. Det är också osedvanligt grymt, vilket väl gårdagens misslyckade avrättningsförsök av Christa Pike visade med eftertryck.
Pike, som i egenskap av missanpassad och pyskiskt sjuk artonåring deltog i ett ritualmord, har suttit på «dödsrad» i trettio år, och när dagen väl kom överlevde hon inte bara en utan två sprutor med kaliumklorid – injicerat utan föregående barbiturater eller liknande. Det kallas rätteligen tortyr av belackarna, men de efterblivna jänkarna har alltid haft lätt för sådana medeltida metoder.
Usonierna är efterblivna, för att de är samma andas barn som muslimer, gudstrogna och gudfruktiga monoteister som tror på stenåldersprincipen om öga för öga, tand för tand, och att det är orättvist att mördare får leva. Men att döda någon är att frånta denne allt vad förnimmelser heter, varvid straffet ju uteblir. Straffet är istället att frihetsberövas och att tvingas tänka igenom sina brott under lång tid, androm till varnagel inte minst. Och med möjlighet att få upprättelse, eftersom staten gör mer fel än rätt.
Om en nation ändå framhärdar i att upprätthålla medeltida straffmetoder bör den å ena sidan inte få göra anspråk på titeln demokrati, eftersom de tvenne förteelserna inte är kompatibla med varandra. Och å den andra bör den då helt enkelt skjuta vederbörande med så många samtidiga skott som möjligt, eller åter ta giljotinen till heders. Det är omedelbara metoder, om rätt utförda, till skillnad från medikamenter, för vilka människor reagerar högst olika.
Högsta domstolen slog ned dödsstraffet som okonstitutionellt i mitten av 1970-talet, men en senare instans ändrade beslutet. Det är mest redneck states i söder och inland som alltjämt tillämpar dödsstraffet.
Inför den svenska Nato-anslutningen, som aldrig förankrades demokratiskt, åkte regimledaren Kristersson runt Europa som en skottspole i sina försök att blidka nejsägare som Orbán och Erdogan. Acklamation behövdes för inträdet, och i den processen sockrade regimen budet flera gånger om.
Bland annat beviljade högsta domstolen plötsligt utlämnande av en lång rad personer till Türkiet, som även krävde att Sverige terrorstämplar kurdiska motståndsrörelsen YPG. Tidigare fick sådana krav alltid avslag med hänvisning till «mänskliga rättigheter», men debaclet visar att begreppet är märkligt töjbart.
Det visste vi för övrigt långt dessförinnan, då socialistledaren Persson lät utlämna två egyptier till CIA för luftburna «förstärkta förhörsmetoder» bortanför erkända territorier och juridiska domäner. Amerikanerna hotade med handelskrig, och socialistregimen vek sig platt.
Mot den bakgrunden ska man kanske inte bli alldeles förvånad att storkukstabloiden Expressen nu lanserar en trevare i frågan kring den kinesiske «poeten» Gui Minhai, som avverkar ett längre straff i Kina för spionage, flykt från rättvisan, dråp, smuggling med mera. Det är dess kulturkofta Karin Olsson som menar att Sverige och EU kan använda Gui som ett förhandlingskort i handelsdiskussionerna med Kina, och att Beijing borde «ge något i gengäld» om man «vill ha vårt öra».
Till skillnad från Sverige och dess principlösa hållning i allehanda frågor är Kina emellertid en rättsstat, vilket utrikesministeriets taleskvinna Mao Ning säkert skulle påpeka om hon finge frågan. Gui Minhai är dömd enligt kinesisk lag, och det finns inte längre utrymme i Kina för extrajudiciell behandling av utlänningar som för hundra år sedan – oaktat att Gui Minhai är kinesisk medborgare och inte svensk.
Nå, hypotetiskt finns det förstås alltid utrymme för nåd, om det är praktiskt gynnsamt i övrigt. Gui har visserligen snart (2027) tjänat av sitt straff, men det är tveksamt om han tillåts lämna landet – där skulle då finnas visst diplomatiskt förhandlingsutrymme.
Men Sverige missuppfattar fortfarande bevekelsegrunderna till att Gui överhuvudtaget straffades så hårt, nämligen att det svenska etablissemanget bedrev en frän hatkampanj mot Kina. Man tror sig kunna avfärda kinesisk rättvisa som en potemkinkuliss, samtidigt som man begär att «svenska» medborgare ska erhålla något slags gräddfil för brott begångna i landet.
Det är möjligen så att utrikesministrinnan Malmer-Stenergard för knappt ett år sedan lät framföra något slags ursäkt till Kina, och att de stelfrusna relationerna därmed tinades upp något. Kollegan Wang Yi gjorde ju ett Norden-besök i somras, vilket är ett gott tecken.
I så fall lär vägen vara öppen för Gui att återvända till Sverige, oaktat att han tycks ha haft hemvist i Hongkong och Thailand under senare år. Därmed är han inte heller värd något i den märkliga gisslandiplomati som Expressen förespråkar, och det är helt enkelt ofantligt tveksamt vad Stockholm och Bryssel skulle kunna ge av värde i utbyte.
Kom ihåg att den svenska regimen på order av Washington stiftade en skräddarsydd lag för att mobba ut Huawei, ZTE med flera kinesiska företag från den svenska telekommarknaden, med resultat att Ericsson kördes iväg från den kinesiska. Minns även att Bryssel har infört massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina.
Helt säkert skulle man i Zhongnanhai överväga att sätta Gui Minhai på ett chartrat plan till Stockholm om dessa tullar revs, om marknadsförbuden i Europa hävdes eller om en lång rad «sanktioner» drogs tillbaka. Men det är så att säga inte troligt att så sker, och därför blir detta utspel om Gui Minhai mest en form av oavsiktlig lyteskomik från Expressens kulturredaktion.
Gui Minhai berättar om sina brott i kinesisk television.
Vänsterpartiet kommunisterna dominerar medierna, i allt från skandaler med klanröstning till Anderssonskans tafatta försök att bilda något slags ministär. Som med Sverigedemokraterna är det så att «skandaler» inte har någon effekt på de egna kärnväljarna, utan rinner av som på en elektronegativ teflonyta, eller kanske till och med stärker kampandan. Det är således mest klickonomin hos medieoligarkerna som gynnas av denna dramaturgi, medan demokratin som sådan inte påverkas alls.
Demokrati i ordets rätta bemärkelse utövas emellertid av VPK när man håller fast vid sitt legitima och rättfärdiga krav på att få närvara i en regering om blocket vill ha dess röster, något man har tagit kongressbeslut på och därför inte kan backa från. Ska det bli en rödgrön vänsterkommunistisk regering måste därför bondeförbundet backa.
En snygg maktdemonstration uppvisades under dagen, då kommunisterna förordade huvudfiendens Norlén (M) som talman för en tredje mandatperiod, en gest som var avsedd att visa Anderssonskan att man menar allvar. Maggan blev tagen på sängen och hävde ur sig några löjliga fraser om att en «ny konstellation» nu föreligger, och att den därför måste söka stöd i riksdagen.
Det är ett uttryck för att Magdas segertårta kanske var för tidigt bakad, och att man nog skulle ha väntat med att låta champagnekorkarna flyga tills man hade en ministär på torra mattan. Nu måste sossetanten sy ihop en kompromiss med Centern om att tillåta kommunisterna i regering, annars stundar nyval – eller möjligen centerpartistiskt avhopp till borgeriet. Båda alternativen torde förskräcka den hårda vänstern.
Det timade indikerar att Anderssonskan kanske inte riktigt är den där samlande kraften för sosseriet och vänstern, utan här plötsligt blottar svaghet efter svaghet. Hon måste til syvende og sidst inse att en rödgrön regim är stört omöjlig utan Meernosh som socialminister, och således laga efter läget.
Framtiden är alltid dunkel, men av de senaste dagarnas politiska eskapader drar jag i alla fall slutsatsen att det nog inte blir en ny regering på ett bra tag. Detta ska nattmanglas i veckor och månader innan man tar reson, på exakt samma vis som vid tidigare rödgröna förhandlingsrundor. Och vad för slags svag regering som småningom emanerar ur den processen vill det vänsterkommunistiska lägret nog inte tänka högt kring.
Vänsterkommunistiska statsmedier opererar enligt vissa överideologier, till vilka hör «klimatet», «plantbaserad föda», *2SHBTQIAP++-normen med flera. Givet den premissen kan man kanske inte ha en vildhjärna som sjunger de mättade fetternas lov eller faktiskt berättar om transsexualitet som den psykiska sjukdom det defintionsmässigt är.
Frifräsaren i fråga är Agnes Wold, den folkkära läkarinnan som trotsar åsiktskorridoren och går mot strömmen, enkannerligen i allehanda medicinska frågor. Men det gör man alltså inte ostraffat i miljöer där vänsterkommunistisk ideologi är förhärskande, som i statsmediernas förljugna rum.
Det spelar alltså ingen roll att Wolds podd i statsradion är tämligen populär, bryter man mot den gängse vänsterkommunistiska ideologin alltför mycket blir man utrensad. Vilket är just vad som nu sker i statsradion, då podden ska läggas ned under lämpligt svepskäl.
Egentligen är det bra att program i statsmedierna läggs ned, och helst skulle alla erfara samma öde, det vill säga att regimmedierna upphörde att existera. Men givet statsmediernas faktiska existens är det en bekymrande utveckling.
Någon sverigedemokrat finner man ju inte vare sig i statsradions sommarprogram eller i den redaktionella miljön, eftersom man i det statliga mediehuset inte värnar åsiktspluralism, utan tvärtom likriktar sin personal i vänsterkommunistisk riktning. Men likriktningen gäller även allehanda vänsterkommunistiska åsiktsströmningar, och i det paradigmet har Wold nu blivit omöjlig.
Radio lyssnar jag aldrig på, men i den mån jag har tagit del av statsradions utbud pålina är Wolds podd det enda program jag överhuvudtaget har funnit värt att lyssna på. Kriminell gangsterrap från förorten, sportradio och sådant intresserar mig inte, inte heller propagandistisk nyhetsförmedling i vänsterkommunistisk tappning. Ändå ska jag bidra till att betala kalaset, utan att få något som helst av värde för det.
Kött, sprit och brudar får man aldrig i statsmedierna, men i vart fall köttet har Wold försvarat mot de veganistiska vänsterkommunisternas sjöpungspropaganda. Nu täpper statsradion till det hålet, och radiomediet blir mer efterblivet än någonsin.
Sådant här sticker ordentligt i ögonen på vänsterkommunistiska statsmedier, som inte vill höra något i den riktningen utan tvärtom vill kabla ut ett monotont budskap om att vi måste äta mer morötter och rapsolja för både hälsan och «klimatet».
Xi Jinping (习近平) och Peng Liyuan (彭丽媛) förrättade statsbesök i USA hos värdparet Donald och Melanie Trump, i vad som synes bli täta sammankomster över buffé och en kopp te – inalles fyra sådana händelser bara i år. Frågan är då varför den bufflige och skrytsamme Trump blir så ödmjuk och hovsam inför sin kinesiske kollega?
Medierna har snappat upp flygplatsdramaturgin med en amerikansk president som personligen möter sin gäst på landningsbanan, en gest som avviker från det gängse protokollet att låta någon underordnad gubbe hämta hem gästen. Det är visserligen en åtbörd som andas överdriven respekt, men indikerar även att Trump vill vara personlig kamrat med kamrat Xi.
Man ska nog inte överdriva sådana protokollplumpar, utan mer söka se den större bilden, den med två supermakter som respekterar varandras röda linjer och kärnområden för att i gengäld få fri projektionsyta i övrigt. Trump vill inte ha Kinas veto i FN och liknande mekanismer när han härjar i Iran, Palestina och Venezuela, medan Kina vill ha fri lejd på Taiwan och minskad tillströmning av amerikanska vapen till rebellön.
Båda har ett intresse av att hålla handelskonflikten under kontroll, eftersom de båda nationerna är djupt intrasslade i varandras handel med mängder av hållhakar. Kina kan till exempel strypa tillförseln av magneter och andra tillämpningar av jordartsmetaller, och det amerikanska näringslivet skulle då tvärnita. Omvänt har USA alltjämt ett strypgrepp om Kina med avseende på avancerade tillämpningar av halvledarteknik, även om tiden för den sortens ekonomiskt tvång snart är ute.
Samtidigt är konkurrensen om att utveckla AI knivskarp, och ingendera parten är villig att lyssna på kärringen i Bryssel om att «reglera» verksamheten. Typiskt har Europa ingen egen AI, men är alltid pigg på att införa ny bromsande byråkrati istället för att ge sig in i matchen. Varför USA och Kina skulle bry sig om det är inte lätt att förstå, det ligger inte i deras respektive intressen.
Det kan tyckas paradoxalt att två nationer i sådan intensiv konkurrens ändå har ett sådant hjärtligt förhållande på ledarnivå, men det är inte konstigare än att företagsledare med ambition att bli herre på täppan ofta är bundis med varandra på det personliga planet. Samma slags fenomen kan skönjas i vanlig partipolitik, där bittra politiska fiender emellanåt är polare med varandra privat.
För Kinas del är detta en tämligen ny företeelse, att bli sedd som USA:s eller andras likar. Länge var man den hund andra sparkade på, och fram tills nyligen var det kutym för västerländska ledare att inleda besök i Kina med att spotta på värden och framföra en lång rad krav om «mänskliga rättigheter», bara för att därefter idka affärer och utsöka lukrativa kontrakt med Beijing.
Hunden i fråga bidade sin tid och intog en pragmatisk hållning, dels för att man inte hade så mycket annat val, men dels även som en effektiv strategi för att dra till sig kapital, kunskap och intellektuella rättigheter, för att från en sådan grund dana sin egen industri. Där är vi nu, med Kina som världens ledande industri- och teknikmakt, och snart även vetenskaplig suverän.
Man ska då betänka att det blott är femtio år sedan Mao Zedong (毛泽东) dog (9 september 1976), varvid han efterlämnade ett Kina i intellektuellt kaos efter att ha hållit universiteten stängda i tio år under kulturrevolutionen. Men trots Maos och det tidiga Kinas alla tillkortakommande under den ena galna reformen efter den andra, lade man faktiskt grunden till det moderna Kina genom tålmodig utbildning, urbanisering och institutionella mekanismer.
Det är en bedrift utan motstycke som därefter har realiserats av herrar Deng Xiaoping (邓小平), Jiang Zemin (江泽民), Hu Jintao (胡锦涛) och Xi Jinping, att ta Kina från djup fattigdom och politiskt kaos till en tämligen stabil teknokrati i världsklass, en resa som för övrigt är långt ifrån avslutad.
Målet är nått när Kina är en ekonomiskt välmående nation i paritet med västmakter och grannar som Japan och Sydkorea, när man dominerar teknik och vetenskap, när man har etablerat en stark niche i rymden och inte minst när man har införlivat Taiwan i nationen. Denna utveckling kräver stabilitet och frånvaro av konflikt med USA, vilket är vad Xi Jinping söker med Trump.
USA har en liknande agenda av att bevara sin hegemoni, vilket man inte kan göra genom att gå i direkt klinch med Kina, men väl genom att hålla sig väl med såväl Kina som Ryssland för att ha fri lejd att ta sig an «sin hemisfär» och härja i Mellanöstern. För den som ännu inte fattar: Trump vill säkra tillförsel av energi och råvaror för att kunna konkurrera med Kina och Ryssland, samtidigt som han gärna vill utestänga båda från samma resurser.
Resurser ligger alltid bakom alla konflikter, och inte minst detta geopolitiska spel som för närvarande dominerar världen, det där den starke mannen har kommit åter när den «regelbaserade världsordningen» gick åt fanders.
I en sådan teater är vi i EU den riktigt stora förloraren, eftersom vi saknar egna resurser och inte heller har något att erbjuda för att komma i åtnjutande av sådana resurser. Kina konkurrerar ut vår efterblivna bilindustri samtidigt som vi reglerar och taxerar sönder vår egen konkurrensförmåga. När det blåser hårt bygger vi vindskydd i form av handelstullar istället för att bygga vindkraftverk, för att nyttja en analogi.
Eftersom Kina inte har någon ambition av att överta USA:s roll som global tyrann, behöver det inte bli någon varm konflikt, och thukydidesfällan behöver inte nödvändigtvis realiseras. USA kan nöja sig med en något mindre kostym, samtidigt som Kina återtar befälet i det egna närområdet, så som är historiskt normalt.
Dessa två huvudpoler kompletteras sedan av Ryssland, Indien och ett allt mindre relevant EU i det som brukar kallas den multipolära eller polycentriska världsordningen, till skillnad från den märkliga unipolära ordning under amerikansk tyranni som har rått sedan kalla krigets slut.
Detta är Kinas och Rysslands linje, och det är den som vinner mark när Trump villigt infogar sig i denna mekanism. Säkert hade man i Bryssel och Rosenbad velat se en annan utveckling, men detta är das Ding an sich, den verklighet som är förhandenvarande, till skillnad från sliskig idealism utan värde.
