Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Porrfilmande kommunchef tillgång

Vänsterkommunistiska statstelevisionen idkar åter radikalfeministisk statsfeminism, denna gång genom att «granska» en kommunchefs tidigare förehavanden i kulturbranschen. Det rör sig om Jokkmokks gemenskap, där en snubbe för några år sedan medverkade i pornografisk framställning i filmens medium, och för detta nu får schavottera genom att sparkas som kommunchef.

«Orsaken» sägs vara att killen kan falla offer för «utpressning» av «främmande makt» (läs Ryssland), men givet att regimteve redan har avslöjat saken faller det argumentet så att säga pladask. Även om statsmedierna inte hade «granskat» mannens förehavanden, är sådant inget som kan utnyttjas av vare sig främmande eller inhemsk makt – möjligen med undantag av Skatteverket, som i sin statsfeministiska överideologi angriper allt som andas minsta erotik i kombination med pengar.

Nej, man kan inte diskutera «det moraliska i att medverka i eller ha producerat porrfilm och samtidigt vara högsta tjänsteman i en kommun», eftersom det är en strikt laglig verksamhet. Det är en frihet som står alla till buds, och man kan så att säga inte straffas inofficiellt av en skara vänsterkommunistiska kadrer som driver ett privat statsfeministiskt korståg mot porren.

Tvärtom är en porrfilmande kommunchef en tillgång, eftersom det då rör sig om en person från verkligheten snarare än en politisk påläggskalv eller akademisk streber som aldrig har haft ett riktigt jobb. Det är sådana politiker från verkligheten som kan vidga våra få kvarvarande friheter istället för att som de vänsterkommunistiska krafterna ständigt inskränka dem.

Det är bara dessa friheter som skiljer oss från totalitära krafter som den ryska, och det är där den verkliga motståndskraften ligger, att vi kan göra saker som de inte tillåts göra. Så har det varit ända sedan kalla kriget, och det var jeans och rockmusik som småningom bröt ned sovjetimperiet.

Numera är det emellertid snart tvärtom, då våra friheter inskränks i allt snabbare tempo, samtidigt som de möjliggörs i österled i allt större utsträckning. Hela Europa liknar numera en vänsterkommunistisk diktatur, där man hämtas i gryningsräder för att ha yppat något «olämpligt» om politiker eller andra.

Denna ordning måste brytas, och en bra början kunde vara att lägga ned vänsterkommunistiska statsmedier, som inte bidrar till att främja frihet, utan snarare underminerar våra friheter och går auktoritära förbudskrafter till mötes.

Filmen som sådan är komplett värdelös, en amerikansk kliché på porrfilm, snarast mansförnedrande. Men det är inte på kvaliteten saken hänger, utan principen.
Kategorier
Politik USA

Oproportionerligt USA-fokus

Öppnar man statsteves vitwebb för att granska dagens propaganda möts man av närmast krigsrubriker kring ett ordinärt val i USA, som inte har någon som helst bäring på Sverige, Europa eller världen. Utslaget, att Demokraterna skulle ta makten i båda kamrarna, var givet på förhand, och knappast någon skräll så som stats- och kommersmedier hävdar.

Även bevekelsegrunderna var kända på förhand, främst brandgule mannens illegala krig mot Iran och de konsekvenser detta har fört med sig i fråga om ökade bränslepriser och därmed stigande levnadskostnader. Amrisarna är helt enkelt inte vana vid att betala tio dollar vid pump för en imperiemängd soppa.

Maktskiftet innebär att kongressen vingklipper Trumps möjligheter att verka på hemmaplan, nämligen i fråga om skatter och andra inrikes reformer, även om US-presidenten här kommer att nyttja sitt veto för att blockera demokratin – den polska situationen.

Men han har ju fortfarande fria händer att verka utrikespolitiskt via presidentordrar, och det är där han har ställt till med skada, i form av illegalt globalt handelskrig, illegal kidnappning av Venezuelas statschef, illegal statskupp i Carácas, illegalt anfall mot Iran, illegalt stöd till det illegala folkmordet i Palestina och så vidare. Den eskapaden lär inte bara fortsätta, utan nu intensifieras, då Trump vill lämna så stort avtryck som möjligt i sitt eftermäle.

Inrikes har Trump tvärtom haft positiva verkningar, bland annat genom att angripa den djupa vänsterliberala staten och dess korruption, eliminera inslag av woke samt effektivisera förvaltningen. Med demokraterna vid rodret i kongressen riskerar den processen att reverseras, vilket knappast kommer att gynna gemene man.

De som i dag «firar» något slags «seger» bör betänka att Trump har hela två år kvar på sin mandatperiod, och därmed gott om tid att försätta världen i brand, något han helt säkert kommer att göra. För att det bara är så han kan skriva in sig i historieböckerna, vilket är hans elementära syfte.

Mellanårsvalet säger faktiskt ingenting om maktförhållandena om två år, utan är mest en form av missnöjesyttring, ungefär som när svenskar protesterar mot sittande regering genom att rösta på ett annat parti i EU-valet. Det verkligt intressanta är istället vilken riktning Republikanerna kommer att ta nu, och vem som kommer efter Trump – man ska inte ta för givet att MAGA-rörelsen lägger sig ner att dö på grund av detta.

Kategorier
Kultur Politik Ryssland

Chicken Swedes

Den amerikanska skurknationen har fört illegitima krig under nästan hela sin existens som nation, och man känner blott åtta år av fred. Men för den skull finns inte ett enda exempel på att någon nation eller organisation har bojkottat landet, exempelvis i sportsammanhang.

Inte heller judestatens brutala folkmord på palestinier tycks vara tillräckligt för att få de västliga nationerna att sanktionera och bojkotta landet, utan man får hållas oavsett konsekvenserna, samt släpps in i schlagervärmen år efter år.

Så varför en diametralt annorlunda hållning gentemot Ryssland? Mattan drogs undan för Moskva i olympiska spel och en lång rad internationella organisationer, samtidigt som man bojkottade rysk kultur efter bästa förmåga.

Men nu har åtminstone de större idrottsorganisationerna tröttnat, då det stukar sporten att utestänga bland de bästa utövarna i världen. Vad är egentligen ett guld i hockey-VM värt utan deltagande av den röda maskinen? Noll och intet.

På förekommen anledning deltar Ryssland åter i hockey-VM 2027, tillsammans med Belarus, som av någon anledning också har bojkottats. USA:s knähund Storbritannien har likt husse emellertid aldrig bojkottats sålunda, exempelvis under den illegitima och fullskaliga invasionen av Irak, vilket demonstrerar hur olika man bedömer konflikter.

Nu är själva tanken med sport, särskilt olympiska spel, att den ska vara fristående från politik. Men i den moderna samtiden har idrotten tvärtom kommit att politiseras så till den milda grad att det nog inte längre kan betraktas som sport i dess ursprungliga bemärkelse.

Även om internationella förbundet har hävt bojkotten av Ryssland och Belarus, kommer således nationella förbund som det svenska och finska att fortsätta bojkotten på egen hand, nämligen genom att vägra möta nationen på rinken.

Det är analogt med att man inte vågar möta ryssen på slagfältet i Ukraïna, eftersom man på förhand vet att man skulle förlora. De fega svenska hackkycklingarna vågar inte gå i klinch med den ryska björnen, utan skulle helst vilja föredra den tidigare regimen med en enkel resa till medalj genom att slå Schweiz och andra blåbär. Money for nothin’, and the chicks for free.

Vad man kan förstå innebär emellertid detta att Ryssland kan promenera till final, alternativt vinna slutspelet utan att spela en enda match. Det vore en märklig händelse, särskilt om folkmordsjudarna åter ska tillåtas sjunga i melodifestivalen i ett samtidigt evenemang framåt maj nästkommande.

Blågula mesar är dock inget jag vill associeras med, och jag skäms för mitt land och dess idealistiska trotsåldersfasoner. Då håller jag hellre på Ryssland, som den underhund landet har kommit att bli. Och de spelar ju avgjort bättre hockey än swedistanierna.

Ryssland är hjärtligt välkommet tillbaka. Som vi har längtat!
Kategorier
Europa Liberalism Politik

Autokratiskt Europa

Sedan vänsterliberala krafter tog över i Polen för tre år sedan har man i succession försökt att återta kontrollen över en rad institutioner, med början i den polska statstelevisionen, som ommöblerades fullständigt för att passa regimens linje. Nu tycks turen vara kommen till författningsdomstolen, efter en politisk kupp under helgen.

Polen har till skillnad från Sverige och de flesta andra europeiska länder verklig maktdelning, i alla fall på pappret, då dess författningsdomstol har vetorätt i fråga om att förkasta lagar som antas av Sejmen. Detta till skillnad från Sverige, där det så kallade Lagrådet blott har en rådgivande funktion, och vars rekommendationer regelmässigt körs över av regimer av alla kulörer.

Vetorätt innebär att en regim inte har full frihet att styra som man vill, utan det finns kontrollinstanser som kan pröva lagförslag mot grundlagen. Maktdelningsprincipen är från början fransk, men har sin främsta tillämpning i det amerikanska systemet, som är det preeminenta politiska föredömet i världen – det är bara det som hindrar Trump från att utropa sig själv till kejsare.

I Europa tillämpas inte maktdelningsprincipen, utan istället fusioneras de verkställande och lagstiftande makterna i en enhet, medan den dömande makten saknar rätt att pröva regimens lagar och reglementen. I Sverige gäller folksuveränitetsprincipen, det vill säga att all offentlig makt utgår från folket, det vill säga dess företrädare i riksdagen. Riksdagen är emellertid underställd partiautokratin, med en stark partipiska, och därför ytterst underställd regeringen, om den har majoritet.

Europa är därmed mer autokratiskt, och har stort demokratiskt underskott i såväl Europeiska unionen centralt som i de enskilda medlemsländerna. Så gott som samtliga europeiska nationer underhåller sin propaganda medelst statsmedier, medan så kallad public service broadcasting i USA är av privat natur.

Den polska situationen är emellertid inte ny, utan strid om kontrollen över författningsdomstolen har pågått sedan författningens tillkomst 1997. Man tycks inte förstå vad som menas med «oberoende», utan vill forma rätten efter eget behag, så att den blir ett lydigt «folksuveränt» redskap för regimen.

Tidigare Lag och Rättvisa (PiS) klandrades inte minst av EU för att stöpa om rätten i syfte att strömlinjeforma den egna politiken, medan partiet självt hävdade att man ville «rensa ut» övervintrade element från kommunisttiden. Kritiken mot PiS skulle ha fog för sig, om det inte vore för att samma slags «folksuveräna» synsätt är praxis i hela Europa, inte minst i Sverige, där man inte vill att «teknokrater» och jurister ska överpröva folkets vilja.

Nuvarande försteministern Donald Tusk försöker sig nu på samma slags utrensning med samma argument, det vill säga att domarna i författningsdomstolen är PiS-trogna samt att president Nawrocki har vägrat att svära in domare som har antagits av Sejmen. Det är samma manus som har plågat Polen i decennier, där edsförfarandet mer liknar något slags obstruktion än tillämpning av demokrati.

Det är oundvikligt att domstolen färgas av skiftande majoriteter, eftersom parlamentet med sin majoritet utser ledamöterna. Så är det i USA, och så måste det också vara i Polen. Bara tiden kan förändra sådana majoriteter, och i övrigt angår det inte de övriga makterna hur domstolen är sammansatt. Det är det fina med maktdelning, att det finns kontrollmekanismer som förhindrar exempelvis en nazistisk eller kommunistisk regim från att löpa amok.

Tystnaden i medier och från Bryssel ska tolkas som att man passivt stödjer Tusk i hans statskupp, ett «nödvändigt ont» som man säger. Det är OK när vi gör det, i vanlig ordning.

Men det är naturligtvis inte alls i sin ordning, utan vad vi ser här är att de vänsterliberala *2SHBTQIAP++-globalisterna är exakt lika goda kålsupare som någonsin PiS, och att ingendera sidan har någon som helst respekt för demokratins grundläggande väsen, maktdelning, yttrandefrihet och så vidare. Det är tyvärr Europas öde att styras av autokrater, från Tusk och Kristersson till Burnham och Merz.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Sverigevännernas nedgång och fall

Den fetlagde spelmissbrukaren Jimmie Åkesson (SD) levererar i något slags debattartikel en känga till etnonationalisterna i partiet, och menar att de kan skriva på en blogg eller ägna sig åt plakatpolitik på gatan om de vill framhärda i etnicitet som faktor för svenskheten. Partiet har under alla omständigheter gått vidare, och passar det inte är det bara att dra.

I samma storkukstabloid drar ledarredaktionen oväntat en lans för Åkessons kultursvenska hållning, vilket är en smula märkligt med tanke på hur den Bonnier-ägda tabloiden samtidigt är djupt involverad i att försvara och propagera för den judiska etnonationalismen i världens enda etnostat, folkmördarstaten Israel.

I sådana sammanhang går det alldeles utmärkt att prata om det judiska folket och judarnas land, medan något motsvarande inte tycks existera för svenskarna – här är vi bara medborgare, och någon svensk etnicitet finns överhuvudtaget inte. I vart fall är den inte värd att försvara, till skillnad från när det gäller fint folk som kurder, judar och andra, folk med kultur och sammanhållning i själva etniciteten.

Även Jimmie har som bekant slagit in på den judiska saken, så till den grad att partiet har formulerat en Israel först-policy, följt av en Ukraïna därefter-policy, medan man kompromissade bort Sverige och svenskarna någonstans på vägen. Kompromisser som är priset för att sitta vid maktens taburetter, med grund i en vilja av att tvätta bort partiets fascistiska historia.

Partiet visar således hur djupt korrumperat det har blivit i sin strävan att vara till lags och passa in, men på en och samma gång avhänder man sig då den radikalisering som banade väg för dess framgång. Som ett socialdemokratiskt dussinparti i en homogen åttaklöver finns överhuvudtaget ingen tillväxtpotential, men desto större fallhöjd när man blir en gråsossig aktör i mängden.

Frågan om svenskheten är komplicerad, och det rör sig i princip om balans och volym snarare än renodlad Blut und Boden, men man kan inte undanta etnicitet som en faktor i det resonemanget. Det kunde Åkesson ha frågat judarna om, för vilka etnicitet är just den huvudsakliga faktorn.

Åkessons och chefsideolog Karlssons hållning är ekvivalent med att Miljöpartiet skulle komma ut som kolkraftens främsta försvarare, det vill säga att man inte bara sågar av den gren man sitter på, utan i själva verket rycker upp hela trädet med rötterna i en märklig bootstrap. Det är också en form av politiskt självmord.

Man kan ana konturerna av det fortsatta skeendet i denna händelseutveckling, där de få råa rasisterna drar till Nationaldemokraterna och liknande falanger, medan de mer moderata etnonationalisterna troligen anammar Alternativ för Sverige som primärt val. För övriga sympatisörer finns inget skäl alls att hålla fast vid ett parti som har förlorat sina rötter, utan man kan då lika gärna lägga sin röst på ett mer stabilt traditionellt parti som Moderaterna eller Socialdemokraterna.