Kategorier
Europa Politik

Sionism = islamism

Man förstår instinktivt ägarstrukturen i mediehusen när man i dag samfällt har något slags åminnelse av den palestinska motståndsrörelsens angrepp mot israeliska mål på dagen för tre år sedan. En händelse som man förvisso kan kritisera och ta avstånd från, men som döljer den större bilden.

Nämligen bilden av ett akut genocid som har pågått i tre år, med närmare hundra tusen civila direkt dödade i konflikt, miljoner tvångsförflyttade och stor humanitär katastrof i övrigt, omständigheter som svensk och europeisk judepress mangrant tonar ned, förminskar, ignorerar och rycker på axlarna åt, eller emellanåt till och med tar i försvar.

Och i fonden har vi den än större bakgrundsbilden av Mellanösterns enda ockupationsmakt, som systematiskt lägger under sig palestinskt territorium sedan denna världens enda etnostat utropades för snart åttio år sedan. Men judisk bosättarpolitik får pågå ostörd, eftersom den har direkt eller indirekt stöd av krafter i Bryssel och framförallt Washington.

Sionismen förhåller sig här till judar som islamismen till muslimer, det vill säga är en politisk rörelse som betonar den egna gruppens supremati. I sionismens fall rör det sig om en politisk rörelse för att återvandra till de områden i Mellanöstern från vilka judar en gång fördrevs av Rom, för snart två tusen år sedan. Sionister anser att man har en «historisk» rätt till territoriet, på den existerande palestinska befolkningens bekostnad.

Men det argumentet kan utsträckas till godtycklig punkt bakåt i tiden, och det finns då inget folk som kan göra anspråk på territoriet; det var erövringar då, och det är erövringar i dag. Skillnaden är att vi i dag har en internationell folkrätt att luta oss mot, vilket knappast var fallet på bronsåldern.

Det är svårt att se hur det skulle vara förenligt med folkrätten att britterna under ockupationen av Palestina kunde gå sionisterna till mötes genom att mitt i det ockuperade Palestina förorda bildandet av en konstgjord stat, när samtliga grannländer misstyckte. Det där med «samtycke» tycks vara en modern företeelse, för här våldtog Storbritannien och Väst Mellanöstern när man upprättade en judisk stat ur ingenting.

I fonden för denna utveckling ligger dels Hitlers kulmen av två tusen års kristen antisemitism i Europa, ett sår som gör att judarna mer eller mindre får frikort att bli sina slaktares arvtagare i Mellanöstern, där man vill vidga sitt livsrum under etnisk rensning och folkmord. Men dels också amerikansk och delvis europeisk frikyrklighet med sionistisk prägel, under den rubbade tron att profeten Jesus ska återkomma när Israel återuppstår och «uppryckelsen» inträffar.

Judelobbyn är stark i USA, men i Europa och Sverige behövs strikt taget ingen sådan lobby, eftersom de flesta nationer med institutioner redan tar sionismen i försvar. Det är märkligt, när man i samma andetag tar starkt avstånd från islamismen, som har samma struktur och mål, men med annat huvudmannaskap.

För världen i övrigt framstår det som makabert att Väst tar folkmördarstaten Israel i försvar och inte omedelbart pytsar ut ett stort lass sanktioner, så som man har för vana att göra i allsköns andra konflikter världen över. Det är bland annat här man har sett uppenbara hål i den «regelbaserade världsordningen», då «reglerna» tillämpas högst olika.

Även för bildade och rationella svenskar, som inte med knäveckets reflex intar de konstlade hållningar som präglar vänster och höger i svensk politik, framstår det som fullständigt vanvett att ta folkmördarstaten Israel i försvar för dess kontinuerliga brott mot mänskligheten, folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Att det under sådana förhållanden bildas motståndsrörelser är fullt naturligt, och lika naturligt är att de agerar. Men den enes befrielserörelse är den andres terrorgrupp, och det är den dikotomin som här gör sig gällande, när man låter en iögonenfallande räd av Hamas ligga till grund för det egna förhållningssättet till konflikten, till Israel, till Palestina och så vidare. Mer plockade än så har körsbär aldrig varit, och det är en bias som inte hör hemma i seriös debatt.

Utvecklingen som sådan kan inte reverseras, och Israel som stat är ett faktum. Men dess vidgning till ockuperade delar har aldrig erkänts internationellt, och är därför alltjämt föremål för internationell rättvisa. Det är även folkmördarstatens flagranta brott mot mänskligheten, och såväl Netanyahu som hans hejdukar ska en dag dras inför skranket i den Haag för att svara för sina illdåd och därpå dömas för dem.

Mellanösterns enda ockupationsmakt ska samtidigt sanktioneras till stenåldern till dess att ockupationen upphör och alla bosättningar är evakuerade, och till dess att etnostaten eliminerar sina rasistiska lagar. När detta har skett, och när en tvåstatslösning formellt har antagits av världssamfundet och godtagits av lokala parter, upphör den palestinska motståndsrörelsens och befryndade gruppers aktioner med automatik. Då, och inte förr, blir det fred.

Detta är vad sionister i svensk och europeisk politik förordar och ställer sig bakom med biblicistisk stenåldersretorik om att palestinierna får skylla sig själva på grund av Hamas…
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ryssland slår tillbaka ukraïnsk terror

Kiev-regimen förändrade det traditionella kriget genom att utveckla teknik och strategi för drönare, billiga pjäser som är svåra att skydda sig emot och som kostar minimalt i människoliv för den anfallande parten. Genom det ymnighetshorn i stöd som Väst erbjuder, har man kunnat hålla Putin stången vid den trögflytande gränsen.

Men sedermera tog Kiev drönarkriget in i Ryssland, där man angrep inte bara militära mål som infrastruktur och oljedepåer, utan även logistiska centra, skolor och andra civila mål. Eftersom det uppenbara syftet är att skrämma civila ryssar är det per definition en form av statsterrorism under Vladimir Zelenskijs befäl.

Som brukligt leder all form av upptrappning till svar på tal, och i alla krig förekommer en given kapprustning för att få övertaget. Ryssarna har knappast bidat sin tid, utan varit fullt upptagna med att utveckla ny och förfina existerande drönarteknik, för att kunna kontra och bemöta Kievs övertag.

Dan-T (Дань-Т) är en sådan utveckling, i regi av Rostec. Utrustad med jetmotor och med en räckvidd av 450 km penetrerar den enkelt Kievs luftförsvar, och laddningen om 130 kg är tillräcklig för att orsaka riktat sabotage mot militära tillämpningar som broar och tåg.

Framförallt tycks man slå mot loken, som är så mycket svårare att ersätta än vagnar. Väst förefaller samtidigt vilja kontra med att skicka allt man har i tågväg, men det betyder ju bara att Kreml måste svara med än fler drönare. Redan 2027 planerar Ryssland producera närmare tio tusen pjäser, och mångdubbelt fler året därpå – drönarkriget är igång på allvar.

Slår man mot infrastrukturen förlamas samtidigt hela samhället, eftersom transporter av allsköns varor uteblir. Det är svar på tal på Ukraïnas bombningar av ryska oljedepåer, vilket har lett till köer och ransonering av bensin. Nu är det ukraïnarnas tid att få känna på varubrist och köer, lagom till att den bistra vintern gör entré.

Det är samtidgt en sinnebild av vad detta krig ytterst handlar om, ett geopolitiskt käbbel mellan Ryssland och Väst med Ukraïna som bondeoffer. Kiev är spelplanen, inte en egentlig aktör, och EU kunde faktiskt inte bry sig mindre om ukraïnierna.

Yttersta bevis för det är att man vägrar ta emot manliga ukraïnska flyktingar, samtidigt som man med öppna armar välkomnar motsvarande krigsflyktingar från tredje världen, en hord av sociala turister som sedermera river sönder det europeiska samhällskittet på grund av inkompatibla värderingar.

Du får «stå» med Ukraïna bäst du vill, jag hävdar alltjämt att detta eländiga krig kostar oss mer än det smakar, och att det är Europa som får ta den allra största smällen av att idealistiskt stå upp för en part i en konflikt som inte angår oss, och som i stora stycken är självförvållad genom geopolitiskt vågspel av att försöka bryta loss Ukraïna ur russosfären.

Det kommer inte att lyckas, och Ryssland kommer aldrig att ge upp sin ansträngning att återställa säkerhetslinjen västerut om Ukraïna. För Moskva är det en realpolitisk och existentiell fråga, medan det mer har lyxkaraktär för européerna och bär idealismens sötma för europolitiker. Det är vad som til syvende og sidst fäller avgörandet.

Dan-T (Дань-Т), Rysslands nya undervapen ger Kiev en tuff vinter.
Kategorier
Politik

Nu är jag hjärtligt trött på den rödgröna egoismen

Vänsterkommunisterna i det rödgröna socialistblocket anser samfällt att det föreligger en så kallad «klimatkris», och att det är så bråttom att agera för att åtgärda denna. Helst skulle det ha skett i går, men under alla omständigheter har vi högst tio år på oss (som man har sagt sedan 1970-talet).

Sverige ska här «gå före», och vara «bäst i klassen», det vill säga prisa ut sig ekonomiskt för att uppnå ett fiktivt ideal samt godhetssignalera inför omvärlden. Detta samtidigt som tre miljarder fler afrikaner förväntas till sekelskiftet, tillsammans med en industrialisering av kontinenten som saknar motstycke, under omfattande bruk av kol, olja och naturgas. Och oaktat att de största utsläpparna USA och Kina inte bromsar in, utan fortsätter att accelerera utsläppen.

Men vän av ordning måste här undra, om det verkligen är så fruktansvärt bråttom, varför löste man då inte knutarna i regeringsfrågan långt före valet, samt lät beställa alla erforderliga utredningar, för att direkt efter valet presentera en ny regering och trycka på knappen för att massbesluta om alla dessa nödvändiga reformer?

Tydligen är det inte så jävla bråttom trots allt, och viktigast för vissa tycks vara att hålla sina fåniga «röda linjer» mot «ytterkantspartier». För samtliga dessa vänsterkommunistiska partier är makten i sig betydligt viktigare än sakpolitiken, inklusive den så kallade «klimatkrisen».

Det finns för övrigt fler kriser att hantera, inklusive den demokrafiska krisen (Sveriges befolkning minskar, justerat för migration), energikrisen (ojämna och höga elpriser, energipriser som inte är konkurrensmässiga med Kinas och USA:s), den ekonomiska krisen (hög arbetslöshet, hög omsättning i transferreringar i välfärden, låg tillväxt) och en lång rad mindre kriser som bara väntar på att få en lösning.

Men det vi ser är enbart kiv och käbbel mellan de vänsterkommunistiska klösakatterna Thand Ringqvist, Lind, Andersson och Dadgostar, kärringar som sätter sig själva och sina partier framför landet i vad som mest framstår som rödgrön egoism. Man kunde inte vara mer trött på denna.

Politik är den ädla konsten att kompromissa, vilket Tidö-regimen – trots alla dess tillkortakommanden – ändå mäktade med genom att samlas för att utmejsla en gemensam politik i skärningspunkten för respektive partiers program. Man hade en plan och en färdriktning, även om den inte riktigt infriades och tog alldeles för lång tid.

Vänsterkommunisterna har ingenting av detta, utan bara kärringar som bråkar inför öppen ridå. Speciellt bondmororna i Centerpartiet har sedan länge satt sig på tvären för att blockera varje möjlig politisk konstellation, i den hopplöst naiva tron att det skulle existera en «bred mitten» i majoritetsställning. Det började med Lööf, och fortsätter alltjämt med Thand Ringqvist, samtidigt som Folkpartiet faktiskt äntligen har kommit ur sin psykos.

Fortsätt ni att kivas, men hävda då för allt i världen inte att det föreligger något som helst slags «kris», ty ifall en sådan verkligen förelåg hade ni ju sedan länge angripit denna med gemensamma krafter. Vad ert hyckleri visar är att det inte finns någon extra bråttom «klimatkris», utan att det är ett töntigt politiskt slagord i mängden på den vänsterkommunistiska sidan, inte helt olikt det meningslösa «krossa fascismen».

Kärringarna i det rödgröna vänsterkommunistiska blocket är som fruntimmer är mest: grälsjuka och utan förmåga att få något uträttat. Maktkamp och härskartekniker går före sakpolitik och praktisk handling.
Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Vattenfasta i två veckor

Merparten av sjukdomar stammar från cellulär oxidativ stress av något slag, ett uttryck för att mitokondrier och andra organeller inte opererar optimalt, och att cellerna i själva verket är en veritabel soptipp fylld av slagg. Normalt rensas sådant skräp kontinuerligt i autofagi, men om tillförseln av makronutrienter är hög i tid och kvantitet får kroppen aldrig möjlighet att städa ordentligt.

Bättre än att behandla sjukdomar är emellertid att förebygga, och här står några metoder till buds, helst i kombination. Regelbunden motion är en given ingrediens i ett sådant paket, god diet en annan och fasta en tredje.

Tidsbegränsat ätande eller intermittent fasta i regelbunden fason är en vanligare form av fasta, varvid kroppen får tillräcklig metabolisk vila under dygnet för att städa cellulärt skräp. Man äter då kanske under 6–8 timmar under dygnet, och ingenting alls övrig tid. En extrem variant är lejondieten eller ett mål om dagen, varvid man bara äter en timma om dagen.

Men ibland kan en djupare återställning behövas, och då är längre vattenfasta ett intressant verktyg. Längden brukar delas in i kort (2–7 dagar), medellång (8–14 dagar), lång (15–21 dagar) och utökad (över tre veckor). Normalt erhåller man alla fördelar under tre dagars fasta, varför upprepade sådana sessioner är en god praktik för att vidmakthålla och förebygga god hälsa.

Vid längre vattenfasta pågår cellreningen helt enkelt under längre tid, vilket ger utrymme för lite noggrannare städning. Autofagosomer agerar enligt en bestämd prioriteringslista, och den tar de allra enklaste objekten först, i ordning bakterier, virus och andra främmande element; trasiga organeller; felveckade proteiner; oxiderade mitokondrier och andra organeller.

Det egentliga syftet är emellertid inte rengöring, utan att samla aminosyror när ingen föda är tillgänglig. Kroppen befinner sig i ständig ämnesomsättning, som inte kan stanna upp med mindre än att organismen dör. Evolutionen har raffinerat denna process så att autofagosomer konsumerar med prioritet, det vill säga tar dysfunktionellt material i första hand, och först när allt sådant är konsumerat frisk vävnad – det sista sker bara vid regelrätt svält.

En samtidig process märker frisk vävnad för tillväxt så fort föda åter finns tillgänglig, varvid tillväxthormon snabbt återgenererar förlorad vävnad. Den nya vävnaden är alltså friskare än den tidigare förlorade, och i egentlig mening förlorar man ingen muskelmassa av att fasta. Det är en analog nedbrytning och uppbyggnad till den som sker vid träning.

Oro brukar annars alltid uttryckas kring att fasta leder till förlorad muskelmassa, men så är alltså inte fallet. Den mesta sådan förlorad massa är för övrigt glykogen och vatten (i viktproportioner 1:4), polysackarider som ansamlas i muskler och lever för snabb åtkomst till energi.

Den som fastar tappar därmed snabbt några kilo kroppsvikt, men det är i princip mest vatten. Den egentliga viktförlusten – fettförlusten – är mer beskedlig, men ändå påtaglig. I snitt kan man räkna med 0.3–0.4 kg fett per dag, vilket under två veckors fasta motsvarar 4–5.5 kg fett, eller fem enlitersflaskor med matolja om man så vill.

Fasta är således ett fantastiskt verktyg för den som vill speedbanta, men det förutsätter då att man ändrar livshållning efter fastan, annars går man upp den förlorade vikten tämligen snabbt. Den främsta vinsten är i regel inte viktförlust, utan det cellulära reningsbadet.

Vid fasta tar kroppen först och främst det metaboliskt aktiva fett som ansamlas kring inre organ, det som brukar benämnas det skadliga fettet. Därefter angriper den fett i ansikte och lemmar och allra sist partiet runt buken – det går inte att punktreducera, utan kroppen har en bestämd ordning.

Funktionen är sådan att blodsockerhalten sjunker, varvid även insulinhalten minskar. Den primära energikällan börjar sina, varför den sekundära kopplas in. Så länge insulin finns i omlopp spärras fett i princip från att frigöras från fettceller, och det omvända förloppet äger istället rum, nämligen att socker omvandlas till fett och lagras i fettceller med hjälp av insulin som medlare.

I frånvaro av insulin frigörs fria fettsyror från fettcellerna via lipolys, och strömmar ut i blodbanan medelst kolesterol och lipoproteiner. Kolesterol är här en taxi för att transportera fett till levern, då fett och vatten inte lirar så bra tillsammans. Lipoproteiner är den egentliga bäraren, och har för ändamålet ett hydrofilt yttre och lipofilt inre hölje.

Vid fasta ökar alltså mängden kolesterol och triglycerider markant under den första tiden (för att senare minska), inte minst det «skadliga» LDL. Av detta kan man dra slutatsen att kolesterol, som är en essentiell molekyl, knappast är skadligt i sig, utan möjligen en markör för ohälsa – kolesterol är skadligt enbart i oxiderad form till följd av oxidativ stress, usel föda med mera.

Triglyceriderna transporteras till levern, som omvandlar en del av fettet till glukos, tillsammans med en del återvunna aminsyror. Denna neoglukogenes garanterar att hjärna och några andra organ erhåller erfordelig mängd glukos för att fungera.

Merparten av fettsyrorna omvandlas emellertid till ketoner, i huvudsak betahydroxybutyrat (BHB) och aceton, som kan transporteras fritt i blodbanan och ge energi åt kroppens alla celler. Ketoner är ett mer effektivt och av kroppen föredraget energislag, men nyttjas nästan enbart i den sekundära energikällan – den moderna människan äter ideligen, och har därför föga praktisk erfarenhet av ketonmetabolism.

Den som fastar märker detta genom en form av mental klarhet och hög koncentrationsförmåga, vilket emellertid främst förklaras genom frånvaro av insulin och blodsocker, vars variation åstadkommer trötthet. Andra effekter av ketoner är minskat sömnbehov och vissa svårigheter att sova, samt att man kan få en acetonliknande odör (samma som alkoholister, i samma process, då alkohol är ketogent).

Lipolysen sker i samband med autofagi, och är alltså direkt kopplad till cellrengöringen. Vid autofagi (grekiska för självätning) bildar autofagirelaterade proteiner (ATG) strukturer som kallas autofagosomer, som kan liknas vid kroppens sopbilar, som transporterar avfallet till cellens lysosom för nedbrytning. Hela mitokondrier kan i förekommande fall konsumeras.

Processen är förebyggande, då skadade organeller och oxiderade mitokondrier kan ge upphov till allsköns sjukdomar, inte minst cancer. Det finns inga studier på långtidsfasta som sträcker sig över decennier, och därför kan man inte med visshet hävda att fasta påverkar livslängden.

Men utöver livsspann finns även hälsospann, det vill säga hur frisk man är under sin utmätta tid. Hälsospannet ökar definitivt av fasta, motion och god diet, varför vinsten är given. Man kan indirekt förutse att även livslängden påverkas av bättre cellulär hälsa, och effekten är påvisad hos möss.

I brist på hävdvunnen vetenskap duger en bildad hypotes gott, och av den anledningen fastar jag emellanåt. Denna gång har jag gett mig på hela fjorton dagars vattenfasta, och för närvarande befinner jag mig på min sjätte dag.

Negativa konsekvenser hittills är mest sömproblem och en psykologisk längtan efter mat. Det är inte fysisk hunger i egentlig mening, utan en dopaminrelaterad företeelse – man blir uttråkad av att inte få äta.

Hunger som sådan uppstår genom hungerhormonet ghrelin, och om ingen föda kommer avstannar hungern inom en timma. Sedermera dämpas den allt mer, och efter fjorton dagar lär den försvinna helt. Människor som aldrig har fastat tror emellertid att hunger är en linjär företeelse som bara ökar och ökar tills det blir outhärdligt, men så är alltså inte fallet.

Utöver vätska i form av vatten, kaffe eller te måste man tillföra elektrolyter som natrium, kalium och magnesium, exempelvis via mineralsalt. I annat fall kan man drabbas av lågt blodtryck och mer komplicerade syndrom av låga halter av dessa mineraler. Man kan också drabbas av ödem, frossa och våldsamt illamående när man bryter fastan, om elektrolytbalansen är i olag. Det är ett potentiellt dödligt tillstånd, varför tillskott av mineraler inte är valfritt.

Praktiskt tips nummer två är att inte äta för mycket då man bryter fastan, utan att ta det lugnt. Börja med soppa eller filmjölk. Ät sedan främst fett och proteiner (det bränsle kroppen nu går på) och möjligen fibergrönsaker för långsam tillvänjning av kolhydrater. Äter du i detta stadium mackor eller raffinerade kolhydrater, kommer du i bästa fall att få städa toaletten, i värsta tillkalla ambulans. Under alla omständigheter gör man bara det misstaget en gång.

Typiskt är att den som fastar för första gången undrar varför ingen har berättat om denna metod tidigare!? Men jag berättar ju här och nu, och om du inte vill lyssna är det inte mitt fel. Det är valfritt att tro på goda gener och hoppas att Ozempic ska lösa allsköns dietärt inducerade hälsoproblem, eller att tillämpa hävdvunna metoder för att bibevara hälsa, därtill utan att behöva betala ett endaste öre till medicinkrämare.

Kategorier
Liberalism Politik USA

USA:s medeltida straffmetoder

Amerikanska skurkstaten, den «fria världens ledare», kommer alltid undan med vad den gör, och det är inga statsöverhuvuden som tar upp «mänskliga rättigheter» och sådant under statsbesök, helt enkelt eftersom andra länder blott är USA:s marionetter. Det gäller inte bara anfallskrig, invasioner, iscensatta statskupper och lönnmord, utan även sådant basalt som dödsstraff.

Demokratier har inte dödsstraff, eftersom det är ett oåterkalleligt straff och därmed inte förenligt med rättsstatens principer. Mängder med oskyldigt dömda har fått upprättelse, ofta först efter att de har avrättats. Det är också osedvanligt grymt, vilket väl gårdagens misslyckade avrättningsförsök av Christa Pike visade med eftertryck.

Pike, som i egenskap av missanpassad och pyskiskt sjuk artonåring deltog i ett ritualmord, har suttit på «dödsrad» i trettio år, och när dagen väl kom överlevde hon inte bara en utan två sprutor med kaliumklorid – injicerat utan föregående barbiturater eller liknande. Det kallas rätteligen tortyr av belackarna, men de efterblivna jänkarna har alltid haft lätt för sådana medeltida metoder.

Usonierna är efterblivna, för att de är samma andas barn som muslimer, gudstrogna och gudfruktiga monoteister som tror på stenåldersprincipen om öga för öga, tand för tand, och att det är orättvist att mördare får leva. Men att döda någon är att frånta denne allt vad förnimmelser heter, varvid straffet ju uteblir. Straffet är istället att frihetsberövas och att tvingas tänka igenom sina brott under lång tid, androm till varnagel inte minst. Och med möjlighet att få upprättelse, eftersom staten gör mer fel än rätt.

Om en nation ändå framhärdar i att upprätthålla medeltida straffmetoder bör den å ena sidan inte få göra anspråk på titeln demokrati, eftersom de tvenne förteelserna inte är kompatibla med varandra. Och å den andra bör den då helt enkelt skjuta vederbörande med så många samtidiga skott som möjligt, eller åter ta giljotinen till heders. Det är omedelbara metoder, om rätt utförda, till skillnad från medikamenter, för vilka människor reagerar högst olika.

Högsta domstolen slog ned dödsstraffet som okonstitutionellt i mitten av 1970-talet, men en senare instans ändrade beslutet. Det är mest redneck states i söder och inland som alltjämt tillämpar dödsstraffet.