Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Diktaturen sveper över Europa

Komikern Russell Brand dömdes nyligen till inte mindre än tio års fängelse för påstådda våldtäkter, som ska ha ägt rum för femton år sedan och tidigare. Att processen mot honom inleddes för bara tre år sedan, och inte då «våldtäkterna» ska ha ägt rum, eller under «me too», tycks bero på att den tidigare statsreportern vid brittisk statsteve hade bytt sida, och istället för att vara vänsterns gullgosse blev en föraktad «högerextremist» i vänsterkommunistisk optik.

Det är vänsterns modus operandi att förfara på det viset, att genom drev och anklagelser om sexuell vandel försöka plocka bort förment misshagliga personer med förment misshagliga åsikter. Det är också diktaturens tillvägagångssätt, även om exekveringen här lämnas till «civilsamhällets» aktörer och djupstaten att eliminera vederbörande, som när oppositionella fråntas samhällselementära funktioner som banktjänster.

För en utomstående är det svårt att bedöma sanningshalten i anklagelserna, men vi kan för att vara på den säkra sidan anta att de är sanna. Brand har ett promiskuöst förflutet, och han är tämligen stridbar i sin personlighet, varför modernt så kallat samtycke kanske inte alltid är glasklart i hans fall.

Då skulle en rättsprocess med påföljande dom vara i sin ordning, men problemet här är att det är vänsterkommunistiska medier (The Guardian) som har varit drivande, enkom för att personen i fråga är en politisk nagel i ögat på redaktionen. Ytterligare ett problem är den långa påföljden, enbart för påståenden utan någon som helst form av teknisk bevisning.

Men i kölvattnet av domen dyker de mest horribla företeelser upp, omständigheter som definitivt inte är kompatibla med rättsstaten och demokratin. Yttrandefriheten ska inte känna några gränser, men i Storbritannien har brottslingar yppandeförbud och kan därmed inte längre agitera i egen sak.

Russell har emellertid en fru, Laura, som för hans räkning har postat en video på hans tubkanal. Laura Brand har mig veterligen inte dömts för något brott, men brittiska justitiedepartementet har hur som helst begärt att Google plockar bort videon från flödet, vilket företaget rätteligen vägrar. Här är det inte längre «civilsamhället» som agerar knekt åt diktaturen, utan den brittiska diktaturen i egen hög funktion som söker begränsa Laura Brands yttrandefrihet och alla britters informationsfrihet.

IngSoc under diktator Burnham vill därför stifta en ny lag som vidgar den förhatliga Online safety act att ge utrymme för regimen att utfärda en sådan begäran, som då skulle ha effekt i åtminstone Storbritannien. Det skulle då bli en kollektiv bestraffning av personer i Brands närhet, och locket skulle läggas på hans fall utan möjlighet att vidare föra talan. Som om staten alltid har rätt i sina domslut…

Så sveper diktaturen över Europa, där demokratin i land efter land släcks sålunda, genom att plocka bort «misshagligt» material och annan censur; trakassera eller rent av hota med att förbjuda oppositionen till det vänsterliberala etablissemanget; upphäva gycklarrätten och förbjuda allmogen att uttala sig kritiskt om politiker eller politiska spörsmål; samt skrämma civilbefolkningen till tystnad och självcensur.

Det är först och främst Storbritannien och Tyskland som redan har antagit diktaturens skepnad, men samma auktoritära tendenser utmärker i stort sett alla länder i Europa, inte minst Sverige, där oppositionen misshandlas av civilsamhället och terroriseras i domstolsväsendet. Den som går utanför åsiktskorridoren ska brännmärkas.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Nyktert om danskheten

Det vänsterkommunistiska lägret förstår inte den mest grundläggande aritmetik, nämligen att om man givet två sorters ämnen kontinuerligt tillför mer av det ena än det andra, så upptar det ämne man tillsätter mest av småningom en allt större andel av den gemensamma volymen. Faktum är att den klicken inte ens förstår att det finns två sådana ämnen, som vi kan kalla nativa N respektive invandrare I.

Om nativa svenskar (N) på 1950-talet utgjorde 99.5 % av den dåvarande volymen, motsvarade invandrare (I) då cirka 0.5 %. Huruvida siffrorna är exakt korrekta spelar ingen roll för resonemanget, poängen är att det fanns en klar nativ befolkningsmajoritet.

För att upprätthålla den volymen på samma nivå krävs 2.1 barn per kvinna, men den siffran har inte uppnåtts sedan 1960-talet. Den svenska stammen minskar alltså med i snitt ∆N sedan ett drygt halvsekel tillbaka, och är nu nere i alarmerande låga nivåer.

Totalt, inklusive invandrare, ligger nativiteten i Sverige på 1.43 barn per kvinna, vilket innebär att den är än lägre hos etniskt svenska kvinnor, som helst av allt skulle vilja lägga sig ned att dö för att rädda «klimatet» och jorden, om man får tro rapporterna om «klimatångest». Bland invandrare finns istället ett positivt tillskott ∆I, som i kombination med fortsatt invandring bidrar till att öka andelen invandrare (I + ∆I), medan den nativa (N – ∆N) späds ut.

Med tiden går den nativa fraktionen mot noll, medan den invandrade antar majoritet inom ett par decennier. Hudfärgsvänstern skriker redan här RASISM, men det dröjer sig mindre om yttre kosmetiska drag och mer om inre kulturella. Det visar sig nämligen att invandrare i generationer i stor utsträckning behåller sin religion (kultur), sitt språk (kultur) och sina seder (kultur), som då småningom tränger ut den kultur som omfattas av den svenska folkmajoriteten.

Men trots den uppenbara aritmetiken har det varit – och är alltjämt – närmast tabu att överhuvudtaget diskutera saken, som omedelbart förpassas till «högernationalistiska» «konspirationsteorier». Till och med Sverigedemokraterna har under moderat press tvingats retirera från sin tidigare hållning, och ser numera inte etnicitet som en faktor för svenskheten.

I Danmark, som alltid ligger före Sverige i utvecklingen, slår emellertid självaste statsminister Mette Fredriksen (S) fast att hon er ikke tilhænger af et multikulturelt samfund, hvor man ligestiller kulturer samt heller ikke tilhænger af en stor befolkningsudskiftning.

Befolkningsudskiftning, det är det danska ordet för befolkningsutbyte, den suspekta term som inte får yppas i den gängse svenska debatten. Jeg er europæer, dansker og aalborgenser säger hon, och hävdar att hon tror på at der skal være en stærk majoritetskultur.

Saken har inte fått någon som helst spridning i det konforma svenska medielandskapet, med undantag för en litania på Aftonbladets ledarsida. Man har nog nu fullt upp med att krishantera en socialdemokratisk statsminister som sprider och ger legitimitet åt «högernationalistiska» «konspirationsteorier».

Men det är här lika enkelt som tidigare vad gäller Danmark, att man är betydligt mer klarsynt än svenskarna, som när det kommer till gängkriminalitet, brott och straff, segregering och så vidare, med reformer som Sverige har apat efter i tjugotalet år vid det här laget. Detta är bara den senaste konsekvensen i den utvecklingen, och en tämligen självklar sådan.

Men det kommer att ta tid innan den bryter igenom och blir konsensus, först i Danmark och sedan i Sverige. Åter blir konsensus, ska sägas, för detta är vad socialdemokratins store män som Erlander och Palme förstås prenumererade på, det självklara faktum att generös invandringspolitik och kulturell mångfald överhuvudtaget inte kan existera utan fonden av en stark svensk (dansk) majoritetskultur.

Jamen, vi er jo et dansk samfund, og vi vi er en en altså en oprindelig stamme etnisk dansk, og den det ændrer sig jo, når der er folk, der kommer hertil, men der det bliver nødt til at være sådan, at der er et Danmark også i fremtiden, hvor der er en stærk majoritetskultur.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

Vedervärdig moderat hycklarregim

Det värsta är egentligen inte att den fascistoida moderata övergångsregimen gör politik av sport och idrott genom att förorda att ryska idrottsmän och kulturutövare bör nekas inresa till Sverige, och kanske inte heller att regimen äventyrar Sveriges säkerhet genom att agera offensivt mot Ryssland och göra sig själv till krigförande part i en konflikt som inte angår oss.

Nej, det värsta är hyckleriet, att man skiljer ut Ryssland och dess konflikt i ett monumentalt hav av krig och konflikter över tid och rum, där inte minst USA är ständigt krigförande part i ett eller flera länder sedan dess grundande. För närvarande bedriver man ett illegitimt och orättfärdigt krig mot Iran, men det tycks överhuvudtaget inte bekomma moderatregimen, som tvärtom närmast välkomnar utvecklingen.

Det gör man också när den illegitima judestaten bedriver ett fullkomligt vansinnigt folkmord i Palestina, genom dess fullskaliga (på riktigt denna gång) invasion av Gaza. Ett illegalt och genocidalt angreppskrig mot kvinnor, barn och civila som i slutändan kommer att resultera i att två miljoner palestinier fördrivs till Europa och slutligen Sverige, i vad som får betraktas som den största politiska västgötaklimaxen någonsin – tänk hur många palestinaflaggor man kommer att vifta med framöver!

Hyckleri är också att anklaga Moskva för att politisera idrott och kultur, när det är just vad Tidö-regimen gör genom sitt agerande. Sverige har dessvärre en lång tradition av totalpolitisering av samhället, och inte minst idrotten, som har varit en socialdemokratisk paradgren i decennier som det enda undantaget från elitsatsningar.

Statsminister efter statsminister har vid sällsynta svenska segrar i internationella mästerskap framhållit att det är den kollektivistiska samhällsandan som ligger bakom resultatet, med vilket ska förstås det socialdemokratiska folkhemsbygget. Samma retorik nyttjas för det «svenska musikundret», som härleds till kommunal musikskola och möjlighet att få spela blockflöjt gratis snarare än talang och individuellt hårt arbete.

Med idrotten förhåller det sig så att den sedan de antika olympiska spelen har utgjort en kontaktyta för inte minst krigförande länder att samtala och utbyta åsikter under en form av vapenvila, men den funktionen elimineras när moderatregimen och dess kolleger i Väst angriper ryska idrottsutövare och nekar dem inresa eller helt sonika vägrar spela mot dem. Samma sak gäller naturligtvis kulturen, och det lär inte finnas något att vinna på att mobba ut kulturutövare, som inte har något med kriget att göra.

Det är alltjämt så att idealismen frodas i Sverige och Europa, tanken att om man bara är ihärdig nog och helt totalitär i sitt motstånd mot allt ryskt, så kommer Putin att dra sig tillbaka och Ukraïna vinna. Det fungerar inte så, utan det är snarare motsatsen som gäller, att man fullständigt låser positionerna.

Och det är fortfarande så att det inte främst är Ryssland som skadas av denna fullskaliga sanktionscirkus, utan Europa, som helt och hållet tappar i konkurrenskraft mot omvärlden nät man stoiskt «står med Ukraïna» till siste man och den sista blodsdroppen.

Till syvende og sidst förhåller det sig så att nationer har kollektivavtal med större sportorganisationer, som bestämmer deltagande och andra faktorer vid arrangemang. Eftersom man nu överprövar dessa organisationer bör de senare sätta hårt mot hårt och utesluta Sverige, Kanada med flera länder från vidare deltagande i världscup och andra internationella mästerskap i skidor, ishockey och andra berörda sporter. Ty i annat fall äventyras all internationell sport av nationell politik som har gått alldeles överstyr.

Kategorier
Politik

Centervänsterkommunistisk regim?

Rykten spreds om att Bondeförbundet minsann skulle välja Kristersson och hans «totalpaket», men det tycks ha stupat på centerpedofilernas eviga röda skynke SD. Det är nämligen givet att Sverigedemokraternas mer eller mindre passiva stöd kommer att behövas för att en Tidö-Allians 3.14 ska kunna få igenom sin politik.

Istället väljer man Anderssonskans «totalpaket», men även där finns en «röd linje» i form av kommunisterna, som kräver att få ingå i regering om dess mandat ska nyttjas. Det är en rimlig hållning, och det verkar rätt uppenbart att kamrat fyra procent inte kommer att ge upp denna gång.

Det innebär att Thand måste välja mellan att godta kommunisterna i regering, eller att nyval med automatik utlyses. Möjligheten finns ändå att kommunisterna omprövar sin hållning, det tycks finnas utrymme för det bland medlemmarna, men då avhänder man sig sitt enda vapen och lär nog aldrig någonsin komma att ingå i en regering. Vad ska man då i politiken att göra, om syftet bara är att vara dörrmatta åt sosseriet?

Talmannens uppdrag nu är att pröva moderatledaren i kammaren, för att därmed förbruka den tredje och näst sista statsministeromröstningen. Sonderingsuppdraget ska därmed naturligen övergå till Anderssonskan, som har avgörandet i egen hand, tillsammans med sina tänkta samarbetsparter.

Då får kärringarna antingen sätta sig ned och nattmangla fram en lösning, eller så blir det extra val, i vilket Tidö-regimen har fördel givet den lekstuga det centervänsterkommunistiska blocket har anställt. Jag tror fortfarande på nyval.

Centervänsterkommunistiska blocket.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Shenzhen-mötet

Efterkrigstiden definierades i princip av de tre stora ledarna Stalin, Roosevelt och Churchill under Jalta-konferensen 1945, efter att Nazityskland och Japanska imperiet hade besegrats och gjorts ned i grunden. Det blev samtidigt början på det kalla krig som skulle definiera vår tid fram till 1989, varefter USA framträdde som hegemonisk supermakt då Sovjetunionen splittrades.

USA skulle då utgöra den fria världens ledare och den världspolis som skulle borga för att denna ordning under pax americana upprätthålls, men istället har man kommit att missbruka sin ställning grovt för att gynna sig själv och utvalda allierade. Inte minst nyttjar man sina ekonomiska muskler med exponentiellt tilltagande grad av sanktioner mot andra nationer.

Det förstörda Europa förlorade sin tidigare maktställning, och blev redan 1945 en satellit till USA. Den utvecklingen har accentuerats med tiden, och Europa kan numera betecknas som en vasallkontinent under amerikansk överhöghet, helt oförmögen att försvara sig själv eller upprätthålla tekniskt och finansiellt oberoende.

Kina fanns inte med som representant under Jalta, trots att man hörde till segrarmakterna. Det berodde på nationens svaghet, efter en lång tid av inbördeskrig och japansk ockupation, och Kina hade en lång väg att vandra innan man kunde etablera sig som en stormakt.

Men där befinner vi oss nu, då framförallt Kina och USA konkurrerar om världsherraväldet i allt fler discipliner, medan Ryssland väl främst är en stormakt i militärt hänseende och i vissa sektorer som energi. Det är därför dessa tre makter som avgör den framtida världsordningen, som karvas ut i detta nu genom de skeenden vi ser utspela sig.

På torsdag möts de tre ledarna för dessa nationer i Shenzhen för trilaterala samtal under Apec-mötet. Några avgörande beslut kanske inte tas just då och där, men det blir ändå en träffande symbol för den nya världsordningen.

Denna gång är det Europa som saknas, eftersom Europa helt enkelt inte finns vid bordet. Och finns man inte vid bordet finns man snarast på bordet, i form av menyn. Trump har redan tagit några tuggor, inte minst svalt Grönland med hull och hår under sken av avtal med Danmark.

Kina sväljer omkring en miljard euro av den europeiska ekonomin varje enskild dag, ty det är så stort handelsunderskottet är i reda pengar. Och Ryssland har tuggat i sig nästan fem ukraïnska oblast, och naggar därmed Europa i kanten. Det blir därför en realpolitisk föreställning när desse mäktige män kommer överens om att bekräfta och respektera varandras intressesfärer.

För Rysslands vidkommande gäller saken återupprättande av den säkerhetsdoktrin som gällde under kalla kriget, men som successivt har urholkats av ett i östled expanderande Nato, i strid med muntligt avtal. Den röda linjen går exakt vid trettionde längdgraden, som skär genom den ukraïnska rumpstaten.

USA kräver å andra sidan sedan länge överhöghet över sin «hemisfär», vilket först fastslogs i Monroe-doktrinen, och numera är en del av motsvarande «Donroe-doktrin». Annekteringen av Grönland och interventionen i Venezuela är två aspekter av detta förhållningssätt, i syfte att hålla Ryssland och framförallt Kina borta från USA:s bakgård.

Beijing kan godta denna ordning, men bara under förutsättning att dess intressen respekteras på samma vis. Det gäller framförallt provinsen Taiwan, som man vill återinförliva med modernationen, helst på fredlig väg, utan att obstrueras av amerikanska intressen. Man har även en del gränsdispyter med Indien, Ryssland och Japan att lösa utan amerikansk eller europeisk inblandning.

I denna polycentriska eller multipolära världsordning har Europa egentligen ingen roll att spela, utan blir ett slags museum över en svunnen tid. Det är för att man inte vill spela med enligt de regler som gäller, utan man tror sig tvärtom kunna diktera för övriga världen vilka regler och «värderingar» som ska gälla.

En värld där Europa spelar en marginell roll.

Kontinenten tror på fullt allvar att man har något att säga till om, trots att man inte har några vapen att visa upp. Man har ingen egen energiförsörjning att tala om, utan är beroende av import, numera svindyr sådan sedan man begått ekonomiskt självmord genom att lägga ned kärnkraft och avsäga sig rysk gas.

Europa har heller inga egna IT- eller AI-system av rang att tala om, utan beror fullständigt av kinesisk hårdvara och amerikansk mjukvara. Betalmetoderna och kreditkorten är amerikanska, och institutioner som Swift överräckte man utan att blinka till USA, där de har kommit att missbrukas kraftigt.

Kvar i Europa är bara den svulstiga retoriken, godhetssignalerandet och den hybris som allt mer präglar kontinenten, som tror att man kan ställa villkor för utgången av kriget i Ukraïna genom ultimativa krav som mest liknar idealistiskt dårskap. Hela Europa är som en sveda-värk-bränn-kärring som gormar och skriker, men som ingen egentligen bryr sig om.

Därför finns inte Europa representerat i Shenzhen på torsdag, och därför har Europa ingen roll att spela i kommande fredssamtal kring Ukraïna. Man kan inte ens utse en enskild person som talar för Europa, utan måste ha en hel delegation för att tillförsäkra sig om att inte enskilda länder parasiterar på andra.

Istället är det Xi Jinping, Donald Trump och Vladimir Putin som drar upp riktlinjerna för, skissar konturerna av och sätter spelreglerna för den nya världsordningen. Allt medan Kaja Kallas, Ursula von der Leyen, Ulf Kristersson, Friedrich Merz med flera får nöja sig med att vara passiva åskådare.