Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Sverigevännernas nedgång och fall

Den fetlagde spelmissbrukaren Jimmie Åkesson (SD) levererar i något slags debattartikel en känga till etnonationalisterna i partiet, och menar att de kan skriva på en blogg eller ägna sig åt plakatpolitik på gatan om de vill framhärda i etnicitet som faktor för svenskheten. Partiet har under alla omständigheter gått vidare, och passar det inte är det bara att dra.

I samma storkukstabloid drar ledarredaktionen oväntat en lans för Åkessons kultursvenska hållning, vilket är en smula märkligt med tanke på hur den Bonnier-ägda tabloiden samtidigt är djupt involverad i att försvara och propagera för den judiska etnonationalismen i världens enda etnostat, folkmördarstaten Israel.

I sådana sammanhang går det alldeles utmärkt att prata om det judiska folket och judarnas land, medan något motsvarande inte tycks existera för svenskarna – här är vi bara medborgare, och någon svensk etnicitet finns överhuvudtaget inte. I vart fall är den inte värd att försvara, till skillnad från när det gäller fint folk som kurder, judar och andra, folk med kultur och sammanhållning i själva etniciteten.

Även Jimmie har som bekant slagit in på den judiska saken, så till den grad att partiet har formulerat en Israel först-policy, följt av en Ukraïna därefter-policy, medan man kompromissade bort Sverige och svenskarna någonstans på vägen. Kompromisser som är priset för att sitta vid maktens taburetter, med grund i en vilja av att tvätta bort partiets fascistiska historia.

Partiet visar således hur djupt korrumperat det har blivit i sin strävan att vara till lags och passa in, men på en och samma gång avhänder man sig då den radikalisering som banade väg för dess framgång. Som ett socialdemokratiskt dussinparti i en homogen åttaklöver finns överhuvudtaget ingen tillväxtpotential, men desto större fallhöjd när man blir en gråsossig aktör i mängden.

Frågan om svenskheten är komplicerad, och det rör sig i princip om balans och volym snarare än renodlad Blut und Boden, men man kan inte undanta etnicitet som en faktor i det resonemanget. Det kunde Åkesson ha frågat judarna om, för vilka etnicitet är just den huvudsakliga faktorn.

Åkessons och chefsideolog Karlssons hållning är ekvivalent med att Miljöpartiet skulle komma ut som kolkraftens främsta försvarare, det vill säga att man inte bara sågar av den gren man sitter på, utan i själva verket rycker upp hela trädet med rötterna i en märklig bootstrap. Det är också en form av politiskt självmord.

Man kan ana konturerna av det fortsatta skeendet i denna händelseutveckling, där de få råa rasisterna drar till Nationaldemokraterna och liknande falanger, medan de mer moderata etnonationalisterna troligen anammar Alternativ för Sverige som primärt val. För övriga sympatisörer finns inget skäl alls att hålla fast vid ett parti som har förlorat sina rötter, utan man kan då lika gärna lägga sin röst på ett mer stabilt traditionellt parti som Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Kategorier
❤️ Asien Japan Korea Kultur Musik

❤️ Le Sserafim (르세라핌)

Seoul är numera världens Babe-Mekka, till vilket Östasiens allra vackraste och talangfullaste flickor inom en radie om tusen mil anländer för att göra karriär. Från Japan och Kina, Vietnam och Thailand, Nya Zeeland och Australien, alla dras de till Sydkorea, för att det är där infrastrukturen finns i form av den genre vi kallar K-pop.

Le Sserafim (르세라핌) är härvidlag en typisk grupp, bestående av två japanskor, två sydkoreanskor och en koreansk amerikanska. Man får förstå att flickorna är rätt maxade i fråga om smink och dylikt, men man kan inte enkelt fejka drag, kroppsformer med mera.

Bländande utseende är alltså en del av paketet, en audiovisuell framställning i videoformat, med banbrytande redigering och den fräschaste popen för dagen. Det är för övrigt inte bara östasiatiska babes som drar till Seoul, utan även alla världens låtskrivare, inte minst de svenska.

Men vad gäller grupper som Le Sserafim och ❤️ Nmixx är musiken i sig ganska radikal, och skiljer sig väldigt mycket från typisk K-pop. I fallet Le Sserafim består mycket av EDM och mer udda inslag, varvat med en och annan traditionell låt. Givet kompositionen sjunger man på såväl koreanska som japanska, utblandat med en del engelska.

Icke desto mindre är det videoverken som lockar mest, och jag erkänner villigt att detta är en form av porr för mig, ett gift jag inte kan sluta med, bländverk jag inte kan sluta att titta på. Det gäller inte minst tjejerna själva, och i mitt sinne odlas en märklig form av habegär och vilja att äga. Läckrare än så här blir det inte.

Bandets namn är frasen I’m fearless med omkastade bokstäver, vilket syftar på debutsingeln 2022. Sedan dess har gruppen varit synnerligen produktiv, med ett omfattande register av låtar och videor, ofta med hundratals miljoner visningar per styck.

Som alla K-pop-artister är medlemmarna väl drillade i sång, musik, dans och andra grenar, men exempelvis Nakamura Kazuha (中村一葉) har bakgrund som balettdansös, med utbildning vid Bolsjojteatern i Moskva samt motsvarande institut i tre andra länder. Landsmaninnan Miyawaki Sakura (宮脇咲良) har ett förflutet i japanska supergruppen AKB48.

Även de koreanska medlemmarna Gim Chaewon (김채원), Hong Eunchae (홍은채) och Huh Yunjin (허윤진) har formell utbildning i bagaget, nämligen vid «idolakademien» Hanlim i Seoul och andra institutioner, samt erfarenhet från andra grupper. Något man omedelbart och instinktivt förstår när man konsumerar deras sköna verk.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ingen fred utan samtal

Den europeiska krigföringen mot Ryssland sker indirekt, genom ekonomiska sanktioner och andra tvångsmedel, medan man allmänt inte vågar möta ryssen på slagfältet. Frågan är ändå varför man överhuvudtaget har valt att gå i krig med Moskva, eftersom konflikten med Ukraïna inte rör Europa.

Annat än i egenskap av en pjäs då, i syfte att vidga den västallierade sfären med expansion av Nato och sedermera EU. Det är allt det handlar om, och har man inte fattat det vid det här laget är allt hopp nog ute. Europa har inget annat intresse av den forna sovjetstaten, Europas mest korrupta nation tillika fattigaste land, den ukraïnska rumpstaten.

Men den geopolitiska konflikten har man redan förlorat, eftersom Ryssland kontrollerar just de territorier som har ryskkulturell majoritet bland befolkningen, samtidigt som Kiev försvagas och nekas inträde i västklubbarna. Kreml upprätthåller därmed den hävdvunna säkerhetsordningen, även om det i västpropagandan betecknas som «imperialism» och en expansion som småningom kan vidgas till Nato-länder. 🤦🏼

Putin kanske försvagas ekonomiskt av trycket, men har i gengäld stabilt stöd av Kina, Indien och *-stan i att hålla hjulen snurrande, och därmed finns inget som kan reversera förloppet i termer av proxystrid. Man skulle behöva sätta stövlar i backen för att nå förändring, till risken av kärnvapenkrig – då skulle Nato-länder angripas i ryskt självförsvar.

Enda vägen ut är således fredssamtal, med praktiskt resultat att de oblast som Ryssland har tagit förblir under rysk kontroll, medan den ukraïnska rumpstaten ges återbyggnadsstöd och säkerhetsgarantier, förutsatt att man håller sig utanför Nato. Man får nöja sig med EU.

En del europeiska ledare förstår faktiskt detta, även om majoriteten ännu har en idealistisk barnatro om att man kan förmå Putin att backa ända hem till Moskva. Norges Gahr Støre och Finlands Stubb hör till de realpolitiska företrädarna, vilket beror på att man är grannar med Ryssland och därmed bättre känner björnen på dess klo.

På inrådan av Kievs Vladimir Zelenskij har det nordiska ledarparet haft samtal med Putin, vilket är en förutsättning för att vaska fram en fred. Utan sådana samtal fortsätter dödandet och lidandet, till ingens båtnad. Allra minst Europa, som är nedtyngd av ekonomisk recession, energikris, amerikanskt handelskrig och hårt konkurrenstryck från Kina – man har tagit alldeles fel konflikt.

Ändå får man kritik av nordiska kolleger, som Mette Fredriksen och Tuffe Uffe Kristersson, som agerar självsvådligt utan att först förhöra sig om bakgrundsdetaljerna. Man tycks alltså inte ha förstått att det är Kiev som är initiativtagare, och man brukar ju hävda att freden måste komma till på Kiev-statens villkor.

En sådan fred kan inte ske utan samtal, men de samtal som hålls behöver naturligtvis inte ha Europa som part – EU är akterseglat i stort i konflikten, och en fred görs då upp mellan stormakterna USA, Kina och Ryssland i konsultation med Ukraïna. Norges och Finlands deltagande är i egenskap av grannländer, inget annat.

Vad Fredriksen och Kristersson «tycker», eller vad Tysklands diktator Merz eller Storbritanniens diktator Burnham «anser» om detta är irrelevant, de har nämligen ingen plats vid bordet, utan får finna sig i att vara åskådare.

Kategorier
Politik

Centerkärringens tre alternativ

Så har då Thand-Ringqvist sonderat färdigt, och till allas stora förvåning kunde tanten inte presentera ett regeringsalternativ för den «breda mitten». Samtidigt uppmanar kärringen nu andra partier att «se över sina röda linjer», när det i själva verket bara är bondeförbundarna som har sådana hårda gränser.

Jo, socialisterna och kommunisterna har förvisso «röda linjer» gentemot nationalisterna, men det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett regeringsalternativ. I övrigt finns inga som helst skarpa gränser, men däremot praktiska sådana.

Konservativa kan inte regera med socialister och vice versa, för att det är huvudalternativen i svensk politik. Bara i samlingsregering under krig eller annan större kris är en sådan konstellation möjlig, annars inte. I annat fall upphävs i all praktisk mening den lilla demokrati som finns, då den «breda mitten» kommer att utgöra en vänsterliberal enpartistat.

I den förhärskande verkligheten finns alltjämt ett smärre alternativ, även om blockens respektive politik är snarlik. Det alternativet kallar vi höger respektive vänster, alternativt socialistiskt och ickesocialistiskt, alternativt socialistiskt och borgerligt, alternativt vänsterkommunistiskt och högernationalistiskt, alternativt rödgrönt och gulblått.

För centerkärringen Thand finns därmed tre klara alternativ, och bara ett av dem kommer att infrias. Det finns överhuvudtaget inga andra utvägar, så det är upp till vågmästare Ringqvist att bestämma sig, ju förr desto bättre.

  1. Att ingå i en en rödgrön vänsterkommunistisk regering med kommunisterna i regeringsställning. Centerpartiet har förordat Anderssonskan (S) som statsministrinna, och därmed måste man också godta kommunisterna i det underlaget. Det är vad mandaten berättar, och det är även vad kommunisternas kongressbeslut visar, ett beslut man inte kan frångå.
  2. Att ingå i en gulblå högernationalistisk regering med nationalisterna i regeringsställing, eller med starkt nationalistiskt inflytande. Det är det naturliga valet, då Centern har en marknadsliberal ekonomisk politik som ligger längst till höger av alla partier. Samtidigt har man denna psykotiska låsning kring de gula, en bestående varböld från Lööf-tiden.
  3. Extra val, nyval, eller vad du nu vill kalla det. Antingen tar centertanten de rödgröna, eller så tar hon de gulblå, eller så utlyser talmannen nyval, på det att allmogen får ta ställning på nytt för att kasta om mandaten. Säker kan man aldrig vara, men det kommer troligen inte att gynna vare sig Centerpartiet eller de rödgröna, utan snarare lag Tidö.

Detta har faktiskt stått klart i flera år vid det här laget, men ändå framhärdar centerledarinnan i sin envishet, mest för att försöka ta ut så mycket som möjligt i pris för sina tjänster. På annat sätt kan man inte tolka dröjsmålet, nämligen att det socialilliberala partiet än en gång saboterar svensk demokrati med sina sandlådefasoner.

Dafuq? Vart tog den «breda mitten» vägen?
Kategorier
Kultur Politik

Mohamed Ali, mönstermedborgare

Mohamed Abdukardir Ali har blivit följetong i vänsterliberala stats- och kommersmedier allt sedan han kryssade sig in i riksdagen genom «personval», det vill säga smet förbi den ordinarie partibundna semidemokratin. Genom att fördela förkryssade valsedlar till sina analfabetiska landsmän i den lokala somaliklanen, kunde Ali kamma hem 648 personröster, vilket alltså är tillräckligt för att ta sig ända in i landets lagstiftande kammare.

Avgångskraven har haglat, inte minst sedan det framkom att Ali minsann hade skulder när han blev svensk medborgare, och att han alltjämt har skulder. Mig veterligen sitter emellertid en majoritet av svenska folket med skulder, och det är då fråga om dryga huslån i mångmiljonklassen snarare än de löjliga studielån som Ali kan betala av på några månader med sin nya maffiga lön. Att vara svensk, det är att vara skuldsatt.

I själva verket borde man framhålla Ali som en mönstermedborgare, i det att han har gjort en sådan kometkarriär utan egentliga förutsättningar att komma sig upp i den sociala klassstrukturen. Det är ett ideal för invandrare att se upp till, en Sveriges Obama, en representant för «färgade» personer (negrer).

Ali har också anpassat sig perfekt till den svenska kulturen, exempelvis genom att frikostigt sjukskriva sig och på annat vis överutnyttja systemet. Under alla omständigheter är han den perfekte vänsterpartisten, i det att han personifierar kommunisternas bidrags- och migrationspolitik. Honom vill man inte göra sig av med i VPK, utan tvärtom behålla som en röstmagnet för kanske bortåt en miljon likasinnade nyanlända svenskländare.

Samtidigt måste man taktiskt manövrera i mediedrevet och parera de högernationalistiska rasisternas pikar, och partiet gör därvidlag ett gott jobb. Det är nu inte så svårt att försvara, eftersom demokratin per definition är öppen för alla, till och med för skuldsatta negrer, som inte tycks ha samma sociala privilegium som exempelvis Annika Strandhäll (S) att sjabbla med privatekonomin.

Man måste helt enkelt gilla snubben, som sätter fingret på precis allt som är fel med Sverige, utan att egentligen ha för avsikt att göra så – han försöker bara vara svensk så gott det går. Det är således att betrakta som en oavsiktlig konstinstallation, som någon nyligen yppade om ett annat fenomen i samma klass.