Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Handlingsförlamad minister

Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) tycker än det ena och än det andra, inte minst om skolmaten, men verkar ändå inte få mycket uträttat. Men varför är han då minister, om han inte har möjlighet att förändra? Och består övriga regimen i själva verket av rödgröna (v)eganer, eller hur ska man tolka att Livsmedelsverket får fortsätta ostört med sin märkliga vegoagenda?

Saken rör de nya «kostråd» som Livsmedelsverket har föranstaltat om, råd som du och jag inte behöver bry oss om, men som har tvingande verkan i skolavårdomsorg. Det uppväxande släktet likväl som det sköra äldre måste alltså hålla till godo med det som (v)erket rekommenderar, och dess påbud är mestadels plantbaserad föda och ett maxtak om 125 gram rött kött per vecka (mindre än en dagsranson!).

Det senare har att göra med att rött kött skulle kunna ge upphov till cancer, en obevisad skröna som inte har så mycket med verkligheten att göra, eftersom man inte skiljer på processat och oprocessat kött. Men allra mest har det att göra med det så kallade «klimatet», som utgör överideologi hos Livsmedelsverket likväl som andra myndigheter.

Att det förhåller sig så beror på att regeringen utfärdar myndighetsbrev som beskriver arbetet och de prioriteter som ska gälla, och uppenbarligen har den rödgröna moderatregimen låtit tidigare vänsterkommunistiska ministärs direktiv kvarstå oförändrade. Således kan Kullgren tycka vad han vill om att elever borde få äta animaliskt varje dag, men det har alltså ingen inverkan på myndighetens arbete eller verkligheten i den kommunala verksamheten.

Frågan är således varför moderatregimen inte har gjort som kollegerna i USA, nämligen att bokstavligen vända upp och ned på matpyramiden och föranstalta om mer animalisk kost i skola och annan vård och omsorg? Det måste rimligen vara för att man omhuldar den vänsterkommunistiska hållningen om att skolbarn behöver brist på vitaminer B12, A, D, E och K för hämmad tillväxt och negativ kognitiv utveckling?

För det blir nämligen resultatet av en mestadels «plantbaserad» kost med minimala inslag av animalisk föda. En «plantbaserad» kost har inte dessa ämnen i nämnvärd grad, och den pyttemängd kött och fisk som rekommenderas täcker inte tillnärmelsevis behovet.

Om barnen inte får näringsriktig och artriktig kost i skolan, finns inte heller någon garanti för att de får sådan hemma. I själva verket är missbruket av ultraprocessad skräpmat så utbrett numera, att det närmast är garanterat att barn av i dag lider av näringsbrist, inte minst avseende de uppräknade vitaminerna samt omega-3-fettsyror som DHA och EPA.

Den ursprungliga tanken med «gratis» skolmat var just att avhjälpa sådan brist i hemmiljön, men med den «plantbaserade» kostregimen åstadkommer man den diametrala motsatsen. Barn får varken näring eller mättnad av den fattiga veganmaten, och söker sig således till andra källor till energi – vanligen godishyllan i den lokala butiken.

Desto märkligare då att Livsmedelsverket motiverar sina råd med att de ska «främja hälsa hos barn som växer och utvecklas», när de i själva verket gör motsatsen. Detta måste alltså stävjas, och om inte regeringen agerar, vem ska då göra det?

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Kina drar ifrån Europa i kris

Orbán Viktor är borta, och därmed också «ryssen» i rummet då EU-byråkraterna samlas för att smida ränker. Men Orbán hade också Xi Jinpings öra, och den bilden har inte förändrats med efterträdaren Sulyok Tamás, som ser goda förbindelser med Kina som avgörande för Ungerns ekonomiska utveckling.

Därtill har vi spelevinken i Madrid, Pedro Sánchez, som har besökt Beijing inte mindre än fyra gånger under lika många år, och som har en helt egen linje gentemot Beijing än övriga EU. Relationerna är hjärtliga, och investeringarna på båda sidor omfattande.

Spanien blir därmed en av flera kilar i vilka Kina kan ta bakvägen in i EU, då andra företrädare för unionen dissar landet i Öst på falska grunder. Exempelvis har världsledande CATL (宁德时代新能源科技, Ningde shidai xin nengyuan keji) en batterifabrik i Zaragoza under uppbyggnad, vilket i ett slag omintetgör andra lokala initiativ i Europa (typ Northvolt).

På samma vis har biltillverkaren Chery (奇瑞, Qirui) en fabrik under uppförande i Barcelona, medan energilagringsspecialisten Hithium (海辰储能, Haichen chuneng) etablerar sig i Navarra. Till skillnad från övriga EU-länder har Madrid även nobbat USA:s påbud att utestänga Huawei (华为), som följaktligen bygger Spaniens telekomnätverk.

I utbyte deltar Spanien i Kinas världsledande kvantforskning och andra projekt, samt får större åtkomst till den kinesiska marknaden genom bilaterala avtal. Detta medan EU i stort alltjämt vägrar ratificera investeringsavtalet CAI, utan väljer att sura på oklara grunder.

Faktum är att EU:s paranoida psykos nu har nått sådan nivå att man tror att hela världen är emot unionen, och att bara européerna är de goda i en ond värld. I vart fall menar fransosen Macron att USA, Kina och Ryssland är benhårt emot oss, och att EU måste bli självständigt i förhållande till dessa makter.

Det är riktigt, det måste vi bli. Men vi måste också samarbeta med alla tre, inte minst Kina, som inte riktigt är den «fiende» som Macron och andra utmålar landet som. Kina har inte den inställningen eller det tillvägagångssättet, utan söker samarbete med så många som möjligt och allianser med ingen.

Inte heller USA är «emot» Europa, men har förvisso en tillfällig svacka under Trump, då man anställer konflikt och bråkar med större delen av världen. Europa har kulturella och ideologiska band med USA som gör att vi alltid kommer att ha förutsättningar för samarbete, men för den skull kan vi inte som under efterkrigstiden lägga alla våra ägg i den amerikanska korgen, utan måste hedga, framförallt med Kina, den nya supermakten.

Sådan hedgning omfattar kinesiska digitala lösningar vid sidan av amerikanska och inte minst inhemska, som måste komma till stånd genom omfattande avreglering och massiva ekonomiska incitament. Europa behöver egna molnlösningar, egna «techjättar» och egna appar, som genom konkurrens med amerikanska och kinesiska motsvarigheter kan jämna ut förutsättningarna.

Men Europa är alldeles för litet och resurssvagt för att på egen hand bli en jämbördig aktör med Kina och USA, utan behöver likt Kina samarbeta med så många som möjligt, utan att för den skull koppla det till mission av europeiska «värderingar» kring woke och annat vänsterliberalt trams. På samma sätt som för Kina måste utbyten vara strikt affärsmässiga, utan politiska undertoner. Inte minst i Afrika, som Europa helt har förlorat till Kina på grund av det ständiga missionerandet kring demokrati, mänskliga rättigheter och woke.

Slutligen är Ryssland inte heller en «fiende», men EU gör naturligtvis landet till en sådan alldeles på egen hand när man tar parti för Ukraïna och låter den konflikten bli allenarådande för europeisk politik. Det är utomordentligt skadligt för Europa, eftersom vi då plöjer ned pengar och tid i en ren förlustaffär istället för att investera i en europeisk renässans.

Argumenten om att «vi står näst på tur» och att Ukraïna skulle vara en «demokrati» som «slåss för oss» måste avfärdas som febriga fantasier, och konflikten har istället reella och lättförståeliga faktorer och bevekelsegrunder, som Europa emellertid inte vill ta till sig. Innan man låter den verkligheten sjunka in, kan kontinenten inte heller resa sig och ta upp kampen med Kina och USA, utan blir offer för sin egen inbillningssjuka.

Tvärtom accelererar Kina när USA gör bort sig i Mellanöstern och Europa åter drabbas av energikris, vilket sammanfattas i en tillväxt om fem procent för första kvartalet, högre än prognosticerat. Kinas gröna satsning ger nu fullt resultat, tillsammans med diversifiering av basenergin, medan Europa förbereder sig för ransonering och ännu en period av inflation och recession. Det är helt och hållet självförvållat.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Regimen: förbjud mobiler för barn

I och med att skolgången kryper ned i åldrarna med allt tidigare förskola har regimen fått en direktingång i barnens liv. Man har kopplat ett järngrepp om barnens tid, då man får tillfälle att indoktrinera på djupet och frånta föräldrarna rollen som primära fostrare.

Fordom hade man även full kontroll över vad som sändes i etern, då staten hade monopol på radio- och teveutsändningar. Med disruptiv satellitteknik och sådant som videoband och kabelteve förändrades emellertid situationen drastiskt, och allmogen kunde plötsligt ta del av sådant som regimen ansåg vara skadligt, som kommersiell reklam, pornografi och våldsfilm.

Socialdemokraterna diskuterade i termer av att förbjuda satellitmottagare för att behålla inflytandet över folket, och därmed förmågan att indoktrinera och propagera via massmedier. Men man förlorade slutligen sitt problemformuleringsprivilegium. Och även makten.

Länge sökte man lappa och laga systemet genom att vidga radio- och tevelagen så att regimmedierna skulle gynnas, samtidigt som sagda statsmedier drev hätska kampanjer mot kabelkanaler som visade pornografi och annat förment skadligt innehåll. Regler om och förbud mot reklam vässades i samma anda, för att gröpa ur den bas på vilken de kommersiella kanalerna opererade.

När man väl hade ringat in ett antal stabila operatörer i det egna hägnet och skapat statstevekopior som TV4, kom emellertid nästa disruptiva våg då internet populariserades. Allmogen kunde nu för första gången någonsin kommunicera fritt utan förhandsmoderering av mediala grindvakter, och regimen gillade inte alls vad man såg.

Klappjakt bedrevs bland annat på Flashback och liknande diskussionsfora, som fick se sig nödgade att flytta utomlands för att kunna bibevara sin funktion av fritt forum. Men samtidigt var slaget förlorat i informationshänseende, då världen nu fanns ett knapptryck bort för den sedan länge inlåsta svensken. Socialdemokratins världsbild fick konkurrens.

Sedermera tillkom skräddarsydda sociala medier för sådan kommunikation, där man utan regimens övervakande hand kan samtala fritt om allsköns ämnen. Inte heller det gillar regimen, som på förekommen anledning vill införa en åldersgräns för såväl mobiler som sociala medier. Samt även ha bakdörrar till krypterade kanaler, nota bene.

Man vill inte ha konkurrens om uppmärksamheten, och framförallt vill man inte att den egna indoktrineringen ska påverkas negativt av fri diskussion och andra berättelser. Man vill fortsätta att ostört låta transor berätta sagor för förskolebarn och lägga fram det korrekta statliga narrativet i allt, utan att ifrågasättas.

Den här gången är det emellertid inte Socialdemokraterna som ligger bakom förslaget, även om man nog håller med, utan det är istället det moralistiska förbudspartiet Kristdemokraterna som viftar med bibelen och menar att «barnen exponeras för skadligt och olämpligt innehåll samtidigt som fysisk aktivitet, sömn och gemenskap trängs undan».

Den oförbätterlige Jakob Forssmed vill i föräldrarnas ställe alltså diktera reglerna kring mobilanvändande, det vill säga att staten går in som barnens huvudfostrare. Den kristdemokratiske renlevnadsfascisten har utöver begränsad skärmtid för barn tidigare kommenderat motion som lösning på fetmaproblemet bland barn, snarare än att ta eget ansvar genom att sköntaxera ultraprocessad skräpföda.

Kanske är det ändå vettigt att reglera mobiltid för barn, men det är i så fall en fråga för föräldrarna, inte för regimen. Det är en helt vettlös utveckling vi ser nutilldags, då regimen kryper allt längre in i enskilda människors liv för att ställa till rätta sådant man anser är fel leverne.

Och att förbjuda en viss apparat och vissa medier, som måste förstås som digitala universalknivar i det moderna samhället, är direkt sinnessjukt. Det handikappar barnen och fråntar dem utbildningsmöjligheter via videokanaler och andra källor av ett slag som de efterblivna statsmedierna inte kan matcha. Den gemenskap man finner pålina och via appar fösvinner med ens, och kvar blir ett ensamt barn utelämnat till sig självt.

Det finns förvisso gott om förbudspartier i den svenska politiken, samtidigt som frihetspartier lyser med sin frånvaro, men att det är just Kristdemokraterna som står för en «reform» som hämtad från Amish-sekten är inte ägnat att förvåna. Gissningsvis har den inget stöd i Riksdagen, och om regimen ändå skulle klubba den skulle det nog snart vimla av illegala lurar bland barn.

Indoktrinering av barn via den enda godkända skärmen: Storebrors teleskärm.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Ingen europeisk motståndskraft

Ordbajs är diktatorerna i Bryssel fenomenalt bra på, med floskler som «resilience», «coordination» och dylikt i allehanda sammanhang, nu specifikt med avseende på energikrisen till följd av USA:s och judestatens illegala krig mot Iran. Problemet är att de många handlingsplanerna och agendorna stannar vid just ord, och att de inte har så mycket med verkligheten att göra.

Någon «resilience» kan man nämligen inte tala om när det gäller energi, eftersom EU är djupt beroende av import utifrån för olja, gas och andra fossila ämnen, samtidigt som halva kontinenten har lagt ned eller helt enkelt förbjudit kärnkraft. Energikostnaden är således dubbelt så hög som i USA och Kina, vilket omedelbart ger ett fatalt handikapp för europeisk industri samt tynger europeiska konsumenter ekonomiskt.

Tanken har länge varit att «ställa om» till «grön energi», men i verkligheten är fossilberoendet alltjämt stort. Det spelar heller ingen roll att man installerar många vindsnurror om man samtidigt lägger ned baskraften i kärnkraft, eftersom man då inte kan hantera variationerna kostnadseffektivt.

Inte heller hjälper det att EU-byråkraterna har smällt upp kraftiga handelshinder för världsledande grön teknik från Kina. Tanken är att stimulera den egna industrin hellre än att raskt genomföra omställningen, men se då igen punkten ovan om den dyra energins förödande inverkan på europeisk konkurrenskraft.

Europa har helt enkelt ingen som helst möjlighet att konkurrera med Kina eller USA förrän man får ordning på energi- och andra priser, och för att åstadkomma det behöver man dels raskt uppföra kärnenergi samt importera väldiga mängder grön teknik från Kina i form av vindturbiner, solpaneler och inte minst bilar, de sista för hälften av de europeiska tillverkarnas snordyra priser.

Vi behöver givetvis också avsluta det förödande kriget mot Ryssland och låta Ukraïna gå förlorat; det är ändå inte vårt krig. Vi behöver gasen för att kunna stärka vårt kraftigt eftersatta näringsliv, och ju längre vi bränner pengar på det ukraïnska slukhålet, desto längre på efterkälken hamnar vi.

Det är dags för dessa efterblivna apkretiner i Bryssel och huvudstäder runt om i Europa att vakna upp från sin idealistiska törnrosasömn och se verkligheten som den är, samt laga för att Europa kan påbörja sin långa väg till att åter bli en aktör av rang. Annars lär det bära snabbt utför inom en ganska snar framtid.

Elbil köper jag bara om den är kinesisk och inte straffskattad.
Kategorier
Kultur Politik

Manipulerat förtroende för statsmedier

Vänstertomtarna vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet manipulerar data för att gynna statsmedieras förtroendesiffror, låter en tidskrift meddela. I sitt urval har man en betydligt lägre representation av sverigedemokrater och andra grupper än vad som är fallet i samhället, men man viktar för den skull inte resultaten.

Manipulationen lär ska ha pågått i över tio år, under vilken tid man inte har förnyat underlaget. Sverigedemokratiska väljare i urvalet motsvarar bara runt tio procent, medan val och opinionssiffror indikerar det dubbla.

Samtidigt är det välkänt att statsmedierna har en mycket tung vänsterkantring, och att individer har allt lägre förtroende för statsmedierna ju längre högerut på skalan man befinner sig. Sammantaget blir effekten att regimmedierna därmed ges sken av att ha högre förtroende än vad som kan förväntas av ett korrekt urval.

Troligtvis är «metodiken» helt medveten. I institutionens återkommande panelundersökningar är man patologiskt fixerad vid allmänhetens konsumtion av stats- och andra vänsterliberala medier, och man när en vänsterkommunistisk uppfattning om att dessa mediehus skule vara en väsentlig del av den svenska demokratin – men de har ingenting alls med demokrati att göra.

Och i den så kallade verkligheten finns inte heller det höga förtroende som åberopas, åtminstone inte i min bekantskapskrets, som regelmässigt betraktar statsmedier som just de vänsterkommunistiska propagandacentraler de är. Därför är det bra att denna förtroendebubbla nu brister, och att fusket äntligen blottläggs.

Symptomatiskt skriver inte statsmedierna själva om detta, utan har för vana att rapportera med kraftig bias för att gynna sig själva och sina doktriner och agendor. Kanske låter man småningom sin egen «verifieringsdesk» leda i «bevis» att statsmedierna trots allt har högt förtroende, och att viktning eller representativt urval inte skulle påverka utfallet i nämnvärd utsträckning – det är nämligen så man brukar göra för att avfärda kritik.

Statsmediernas vänsterkantring och låga förtroende bland högerväljare går inte ihop med tesen om ett generellt högt förtroende.