Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Shenzhen-mötet

Efterkrigstiden definierades i princip av de tre stora ledarna Stalin, Roosevelt och Churchill under Jalta-konferensen 1945, efter att Nazityskland och Japanska imperiet hade besegrats och gjorts ned i grunden. Det blev samtidigt början på det kalla krig som skulle definiera vår tid fram till 1989, varefter USA framträdde som hegemonisk supermakt då Sovjetunionen splittrades.

USA skulle då utgöra den fria världens ledare och den världspolis som skulle borga för att denna ordning under pax americana upprätthålls, men istället har man kommit att missbruka sin ställning grovt för att gynna sig själv och utvalda allierade. Inte minst nyttjar man sina ekonomiska muskler med exponentiellt tilltagande grad av sanktioner mot andra nationer.

Det förstörda Europa förlorade sin tidigare maktställning, och blev redan 1945 en satellit till USA. Den utvecklingen har accentuerats med tiden, och Europa kan numera betecknas som en vasallkontinent under amerikansk överhöghet, helt oförmögen att försvara sig själv eller upprätthålla tekniskt och finansiellt oberoende.

Kina fanns inte med som representant under Jalta, trots att man hörde till segrarmakterna. Det berodde på nationens svaghet, efter en lång tid av inbördeskrig och japansk ockupation, och Kina hade en lång väg att vandra innan man kunde etablera sig som en stormakt.

Men där befinner vi oss nu, då framförallt Kina och USA konkurrerar om världsherraväldet i allt fler discipliner, medan Ryssland väl främst är en stormakt i militärt hänseende och i vissa sektorer som energi. Det är därför dessa tre makter som avgör den framtida världsordningen, som karvas ut i detta nu genom de skeenden vi ser utspela sig.

På torsdag möts de tre ledarna för dessa nationer i Shenzhen för trilaterala samtal under Apec-mötet. Några avgörande beslut kanske inte tas just då och där, men det blir ändå en träffande symbol för den nya världsordningen.

Denna gång är det Europa som saknas, eftersom Europa helt enkelt inte finns vid bordet. Och finns man inte vid bordet finns man snarast på bordet, i form av menyn. Trump har redan tagit några tuggor, inte minst svalt Grönland med hull och hår under sken av avtal med Danmark.

Kina sväljer omkring en miljard euro av den europeiska ekonomin varje enskild dag, ty det är så stort handelsunderskottet är i reda pengar. Och Ryssland har tuggat i sig nästan fem ukraïnska oblast, och naggar därmed Europa i kanten. Det blir därför en realpolitisk föreställning när desse mäktige män kommer överens om att bekräfta och respektera varandras intressesfärer.

För Rysslands vidkommande gäller saken återupprätttande av den säkerhetsdoktrin som gällde under kalla kriget, men som successivt har urholkats av ett i östled expanderande Nato, i strid med muntligt avtal. Den röda linjen går exakt vid trettionde längdgraden, som skär genom den ukraïnska rumpstaten.

USA kräver å andra sidan sedan länge överhöghet över sin «hemisfär», vilket först fastslogs i Monroe-doktrinen, och numera är en del av motsvarande «Donroe-doktrin». Annekteringen av Grönland och interventionen i Venezuela är två aspekter av detta förhållningssätt, i syfte att hålla Ryssland och framförallt Kina borta från USA:s bakgård.

Beijing kan godta denna ordning, men bara under förutsättning att dess intressen respekteras på samma vis. Det gäller framförallt provinsen Taiwan, som man vill återinförliva med modernationen, helst på fredlig väg, utan att obstrueras av amerikanska intressen. Man har även en del gränsdispyter med Indien, Ryssland och Japan att lösa utan amerikansk eller europeisk inblandning.

I denna polycentriska eller multipolära världsordning har Europa egentligen ingen roll att spela, utan blir ett slags museum över en svunnen tid. Det är för att man inte vill spela med enligt de regler som gäller, utan man tror sig tvärtom kunna diktera för övriga världen vilka regler och «värderingar» som ska gälla.

En värld där Europa spelar en marginell roll.

Kontinenten tror på fullt allvar att man har något att säga till om, trots att man inte har några vapen att visa upp. Man har ingen egen energiförsörjning att tala om, utan är beroende av import, numera svindyr sådan sedan man begått ekonomiskt självmord genom att lägga ned kärnkraft och avsäga sig rysk gas.

Europa har heller inga egna IT- eller AI-system av rang att tala om, utan beror fullständigt av kinesisk hårdvara och amerikansk mjukvara. Betalmetoderna och kreditkorten är amerikanska, och institutioner som Swift överräckte man utan att blinka till USA, där de har kommit att missbrukas kraftigt.

Kvar i Europa är bara den svulstiga retoriken, godhetssignalerandet och den hybris som allt mer präglar kontinenten, som tror att man kan ställa villkor för utgången av kriget i Ukraïna genom ultimativa krav som mest liknar idealistiskt dårskap. Hela Europa är som en sveda-värk-bränn-kärring som gormar och skriker, men som ingen egentligen bryr sig om.

Därför finns inte Europa representerat i Shenzhen på torsdag, och därför har Europa ingen roll att spela i kommande fredssamtal kring Ukraïna. Man kan inte ens utse en enskild person som talar för Europa, utan måste ha en hel delegation för att tillförsäkra sig om att inte enskilda länder parasiterar på andra.

Istället är det Xi Jinping, Donald Trump och Vladimir Putin som drar upp riktlinjerna för, skissar konturerna av och sätter spelreglerna för den nya världsordningen. Allt medan Kaja Kallas, Ursula von der Leyen, Ulf Krisersson, Friedrich Merz med flera får nöja sig med vara passiva åskådare.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Fettoombudsmannen

Reklamombudsmannen, som är något slags privat stiftelse, är en självutnämnd marknadsdomare med en självpåtagen «rätt» att «fälla» reklam som inte följer rådande vänsterkommunistiska «värderingar». Enligt egen utsago syftar verksamheten till «självreglering» för att undanhålla «lagstiftaren» från att yttermera inskränka uttrycksfriheterna, enkannerligen de med kommersiell bäring.

Vad en «fällning» egentligen innebär, annat än att en klick vänsterkommunistiska förståsigpåare uttrycker sin förfasan, är skrivet i stjärnorna, men en sådan mekanism kan givetvis inte ha laga kraft. Det är en av ett flertal liknande pajasinstitutioner i syfte att ge sken av «ansvarstagande» bland marknadens «aktörer».

Huruvida en «influencer» kan räknas till sådana «aktörer» är oklart, men i vilket fall som helst har någon Lovisa Worge «fällts» för att ha brustit i «socialt ansvar» i en annons, nämligen genom att visa upp sig själv och sin naturligt smala och hälsosamma kropp i samband med produktreklam. Ty i «ombudsmannens» optik är kvinnan i fråga nämligen «extremt mager», då «nyckelbenen och revbenen på bröstkorgen» framträder tydligt i urringningen.

Vilket de naturligtvis gör på en normal kropp, men i det fettoideal som präglar Sverige – och av allt att döma även «ombudsmannen» – blir detta till en black om foten, då man hellre lyfter ett vänsterkommunistiskt «kroppspositivistiskt» ideal av mullighet och övervikt.

Det är nu inte det enda woke-idealet man förordar, utan man har även fokus på «mångfald och inkludering». För den som till äventyrs undrar varför varannan klädmodell är neger, i fullständigt vanställd överproportion till verklighetens fördelning.

Nog för att ätstörningsproblematik finns, men den åtgärdas inte genom att angripa normala kroppar i reklamen eller andra sammanhang, utan har andra bevekelsegrunder. För att tackla det problemet behöver marknadens «aktörer» nog gå samman för att frivilligt angripa alla former av skräpmat med en frivillig straffskatt, då «lagstiftaren» inte ens förstår problemet.

En sådan fettoombudsman kan å alla feta personers vägnar kratta manegen för ett hälsosamt liv genom självreglering på marknaden, på det att allt tillsatt socker, all tillsatt vegetabilisk olja, all energidryck, allt godis och alla andra sötsaker och onyttigheter dels mångdubblas i pris, dels förses med motsvarande dödskallemärkning.

Det vore att ta «socialt ansvar»! Medan självcensur och angrepp på de grundläggande demokratiska friheterna bara är vänsterkommunistiskt trams som inte kostar företagen pengar, utan mest är ett slags sliskig godhetssignalering.

Lovisa Worge – detta är en normal kropp, en föredömligt smal och hälsosam sådan.
Kategorier
Kina Politik Taiwan Teknik USA

Kinesisk Mata Hari eller ny ballongfadäs?

Det där med honungsfällor är läckert klickbete för kommersmedierna, men det är ofta si och så med substansen i anklagelserna. I fallet med Nvidias VD «Jensen» Huang Rensun (黄仁勋) och dennes affär med «Alice» Huang Le (黄乐) vet man helt enkelt inte, utan slänger ut misstankarna offentligt utan egentlig grund.

Om Huang Le vet vi att hon har en framskjuten position vid Megaspeed, ett AI-företag i Singapore. Företaget råkar ha ett avtal med Nvidia om större volymer av grafikkort, men hur och var de används är inte fastställt och går inte heller att undersöka.

«Risken» ur amerikansk synvinkel är att korten finner sin väg till Kina, i strid med de «sanktioner» som den amerikanska skurkstaten har upprättat gentemot landet, men det är då bara en av ett flertal vägar på vilka Kina erhåller de grafikkort man behöver. Man har nog aldrig närt tanken om ett vattentätt embargo.

Därutöver har man emellertid låtit framhålla att Huang Le är en particell som har infiltrerat Huang för att befinna sig i hans närhet och kunna påverka hans beslutsfattande, inte minst då han har US-presidentens öra. Det är i linje med den paranoida amerikanska tanken att varje kinesisk medborgare egentligen är en sådan cell, redo att när som helst aktiveras.

Exempelvis förföljde USA i sitt China initiative kinesiska studenter och forskare i USA så till den grad att dessa valde att istället återvända till Kina, där de nu är verksamma i att leda landet mot dominans i AI-kapplöpningen. Så kan man också såga av den gren man sitter på, och det är inte första gången USA agerar i strid med sitt egenintresse.

Kinesiska Tiktok – en västerländsk variant av Douyin (抖音) – anklagades som bekant för att vara kinesiska statens spioninstrument, och under utfrågningen av företagets VD Zhou Shouzi (周受资) i kongressförhör upprepades till leda frågan huruvida Zhou var medlem av Kinas kommunistparti och således potentiellt bunden till partiets intressen. Han fick upprepa lika många gånger att han är från Singapore, ett USA-allierat land.

Den amerikanska paranojan nådde extrema höjder för några år sedan, då en kinesisk väderballong på vift över USA tolkades som en «spionballong» i syfte att kartlägga amerikanska intressen. Detta i en tid då satelliter är kapabla att ta högupplösta foton var som helst på jorden, och då drönare kan användas på backen för att mer noggrant undersöka objekt av intresse. Det amerikanska psykbrytet fick den gången sin makabra upplösning i att ett stycke F-22 skickades upp för att plocka ned ballongen.

Historien med Huang Le liknar mest av allt denna ballongincident, då man ser saker som inte har med verkligheten att göra, utan är ett spratt av den egna paranoida fantasin. Huang Le lockas som alla kvinnor av makt, pengar och inflytande, och råkade få in en fot i Huang Rensuns liv. Det går inte att placera sådana personer, och skulle man ändå göra det är Huang Les kvalifikationer inte tillräckliga – hon ser bra ut, men har inte riktigt den klass som skulle krävas för ett sådant uppdrag.

Det är inte heller så att Kina saknar spioner, utan man har (likt USA) tvärtom gott om dem, förmodligen även med inslag av Mata Hari-liknande honungsfällor. Men de används inte på det viset, utan har andra operationella mål och metoder.

Huang Rensun är inte heller så dum i huvudet att han låter munlädret gå för att impa på en brud, och hans manicker är inte så beskaffade att de kan röja något som skulle skada företaget (eller den «nationella säkerheten»). Vill han ha läcker kinesisk pussy kan han skaffa det på annat vis, utan att gå till överdrift i att skryta – det är vad makt och pengar öppnar upp för.

Den egentliga storyn rör Huang Rensun personligen, hur han har kvaddat sin egen familj på klassiskt vis med en otrohetsaffär och därmed äventyrat sin egen fortsatta karriär samt inte minst företagets framtid. Nvidia lever ändå på lånad tid, då företaget egentligen handlar med virtuella produkter, medan den egentliga hårdvaran tillverkas på Taiwan – det är ett våldsamt övervärderat företag.

Kategorier
Kultur Politik

Jag ska bli kurd

Om kurder kan bli svenskar, så kan väl svenskar bli kurder? Eller judar? Eller torndedalingar? Eller japaner? Eller gäller olika regler för svenskar än andra folkslag? Och varför är det i så fall så?

Men svenskar kan inte bli kurder, eftersom kurder per definition är en etnisk identitet, en nedärvd egenskap som inte kan förvärvas. För att bli kurd krävs således att man föds in i denna etniska gemenskap.

Kurderna är till skillnad från de flesta andra folkslag i «Kurdistan» ett indoeuropeiskt folkslag, det vill säga av samma ursprung som svenskar, fransmän och ryssar. Det tyder på att de är nomader som har vandrat in i Mellanöstern, som domineras av araber, som inte är indoeuropéer.

Kurderna har likt judarna en vision om att upprätta en etnisk nationalstat, ett «Kurdistan», på denna ockuperade yta, och nöjer sig alltså inte med att vara türkar, irakier eller syrier. Varför kan man inte bara vara en türk i mängden, och varför är det så viktigt att bevara den kurdiska särarten?

Frågan är retorisk, och du förstår givetvis vad som följer, nämligen motsvarande resonemang kring svenskheten. Den förhärskande uppfattningen i det vänsterliberala etablissemanget är nämligen att alla i Sverige är svenskar, även om vissa även kan ha ett annat ursprung, som kurder eller judar.

Den som tänker i termer av att det även finns en svensk etnicitet är emellertid per definition rasist, enligt den rådande normen, en tankefigur som understöds även av kurder som arbetar för en kurdisk etnostat. Det blir inte mer syntax error än så.

Man kan alltså inte på en och samma gång förorda eller understödja etnostater som «Israel» eller «Kurdistan» och förneka att det finns en svensk (skandinavisk) etnicitet given av genetik och kultur, och då inte heller förvägra denna etnicitet att själv råda över sitt land.

Den springande punkten är förstås vad denna etnicitet då ska betyda i termer av en nationalstat, för själva tanken kring en etnostat likt «Israel», «Kurdistan» eller för den delen Hitler-Tyskland förskräcker. En etnicitet kan inte ha några fördelar gentemot andra, utan medborgarskapet måste vara likvärdigt.

Saken kokar ned till volymen på den invandrade skaran, det vill säga att den svenska (skandinaviska) etniciteten förblir i klar majoritet för att bibevara denna ordning. Alternativet är nämligen att den svenska etniciteten med förkrossande matematisk precision försvinner med tiden.

Vi kan alltså godta kurdernas och judarnas krav om att arbeta för att bevara sin särart, till och med upprätta en stat baserad på denna särart, men med villkoret att staten i fråga inte får eller kan vara en renodlad etnostat där majoritetsetniciteten har privilegier (det har den i «Israel»).

Samma sak gäller då Sverige, som alltid har varit, är och alltid kommer att vara ett land öppet för invandring och impulser utifrån, under den tämligen traditionella hållningen att de etniska svenskarna förblir i majoritet. Det är vad «debatten» i och kring Sverigedemokraterna och svenskhet kokar ned till, och det finns egentligen bara en rationell lösning på problematiken.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Skrota nyckelhålet

Livsmedelsverket vill uppdatera «nyckelhålsmärkningen» med högre krav på lägre salthalt, och därtill upphöja påbuden till EU-norm. Detta för att reducera kardiovaskulära sjukdomar, då högt blodtryck kan orsaka hjärtinfarkt och stroke. Naturligtvis en beundransvärd ambition, men metoden är förlegad, felaktig och direkt farlig.

Man slänger sig dessutom med begreppet «salt» slentrianmässigt, utan att närmare redogöra för saltets komposition. I pressmeddelandet nämner man visserligen natrium, men utelämnar samtidigt andra salter som är av betydelse för hälsan, som magnesiumsulfat och kaliumklorid.

Minskar man mängden «salt» ytterligare åstadkommer man elektrolytisk obalans, som kan resultera i kramper, störd signalfunktion och kardiovaskulära åkommor. Vi behöver nämligen inte mindre än 3500 milligram kalium per dag för fullgod hälsa, eller motsvarande sju gram kaliumklorid – det är sju gram salt bara från behovet av kalium.

Ytterligare tre gram erhålls från natriumklorid, och ett gram från magnesiumsulfat, det vill säga ett minimum om elva gram salt per dag. Det är dubbelt så mycket som Livsmedelsverkets «rekommendationer» anger som maxgräns.

Nutilldags har man börjat lägga den här bisarra saltreduktionen bakom sig, och fokuserar istället på saltbalans. «Man» är WHO, eller Världshälsoorganisationen, om någon undrar. Samt förstås det medicinska samfundet i stort.

Det är inte någon nyhet att natrium höjer det osmotiska trycket, medan kalium har den motsatta effekten. Högt blodtryck i sig orsakas inte av salt överhuvudtaget, men när man väl har åkomman är förhöjda halter av natrium skadliga. Botemedel? Kaliumklorid. Så länge man kompenserar med kaliumklorid och magnesiumsulfat, behöver man således inte tänka på halten av natrium, eftersom effekterna tar ut varandra.

Därmed har vi också lösningen på livsmedelsoligarkernas överanvändning av simpelt bordssalt (ultraprocessat salt, ren natriumklorid), och en lämplig märkning för sunda livsmedel. En sådan märkning kan inte och ska inte ta fasta på enbart natriumhalten, utan saltbalansen i stort.

Samtidigt måste incitament ges till livsmedelsindustrin att verkligen efterleva kraven, varvid skatteinstrumentet är ett lämpligt verktyg. Ta ut en krona i straffskatt för varje gram ren natriumklorid, varje gram linolsyra, varje gram tillsatt vegetabiliskt fett, varje gram tillsatt socker (oavsett form och namn) samt varje gram extraherat naturligt fett.

En ny sådan hälsomärkning skulle således premiera vissa produkter, men samtidigt krävs nog en form av dödskallemärkning för alla former av ultraprocessade livsmedel, som bakelser, färdigrätter, matoljor som rapsolja, chips, godis, flingor, juice, energidrycker med mera, för att ytterligare ge incitament till konsumenter att välja naturliga livsmedel och laga maten själv från äkta råvaror.

I den mån färdigrätter erbjuds, ska de vara helt fria från tillsatser och ultraprocess för att komma i fråga för hälsomärkning och skattebefrielse. Det är inte svårt för industrin att åstadkomma detta, men det krävs tvång i form av ekonomiska styrmedel och annan form av lagstiftning.

Problemet är bara att lagstiftarna (Riksdagen) inte förstår problemet, och inte har något intresse av att komma till rätta med välfärdssjukdomar och den enorma kostnad dessa medför. Inte undra på det, när inte heller statens myndigheter för ändamålet har rätt fokus, utan sitter fast i lastgamla paradigm och samtidigt har «klimatet» som övergripande dogm.

Livsmedelsoligarkerna har fri lejd att göra dig sjuk för pengar.