Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Geopolitiskt skifte med Trump

Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.

Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.

Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.

Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.

Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.

Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.

För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.

Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.

Kategorier
Europa Kultur Politik

Skit-OS

Olympiska sommarspel i Paris närmar sig, men staden tycks inte vara riktigt redo för evenemanget. Tanken är att tävlingar ska äga rum i Seine, som sedan hundra år är belagt med badförbud på grund av omfattande bakteriehalt. De smutsiga parisarnas avföring åker nämligen rakt ut i floden när kloakerna översvämmas av vattenmassor under regnperioder, som under sommaren.

Någon plan B har man inte och borgmästaren har sagt sig vara villig att själv ta första doppet när man har åtgärdat avloppsproblemen. Premiärdoppet har dock skjutits upp, och nu är det bara tio dagar kvar. Paris kunde verkligen ha nytta av lite «sports washing».

Seine är också föremål för en båtparad med de aktiva under invigningen, vilket är ägnat att leda till omfattande säkerhetsrisker. Paris är redan måltavla för terrorism, och stadens stora grupp muslimer och nordafrikaner är i sammanhanget ett potentiellt problem. Det är också de många kriminella och de hemlösa, men de senare har i sedvanlig ordning bussats ut ur staden tillsammans med migranter i vad som benämns «social rensning».

Säkerhetsdilemmat föreställer man sig kunna lösa genom att ta i bruk AI-assisterad övervakning av ett slag som EU inte säger sig tolerera, och hade spelen gått av stapeln i Kina hade statsteve och andra aktörer tjutit i falsett i extrainsatta hatprogram. Nu rycker man istället mest på axlarna, och det är nog ingen vild gissning att programmet permanentas efter spelen. Det är OK när vi gör det.

Den postmoderna OS-affischen har fått svidande kritik för att den förringar fransk historia, exempelvis genom att utelämna korset på domen till vänster.

Stats- och kommersmedier i huvudfåran brukar även ha svarta krigsrubriker när regnbågsflaggan inte får visas under evenemang i Qatar och dylika platser, men tycks inte bry sig nämnvärt om att Frankrike faktiskt har förbjudit hijab på allmän plats under spelen. Var är Johan Esk och Sebastian Samuelsson nu?

De internationella förvecklingarna tar inte semester under spelen, även om det är just tanken med den olympiska freden. Ryssland är således representerat av individuella idrottare utan flagg, och så även Belarus, på grund av att man sägs aktivt stödja den ryska krigföringen i Ukraïna. Hur man får ihop det med att Nordkorea tävlar utan sådana restriktioner är en märklig gåta, och en annan nöt att knäcka är hur Israel får ställa upp samtidigt som man anställer folkmord i Gaza – München i repris, kanske?

Att man har dubbla måttstockar och ser mellan fingrarna när den forna kolonialstaten med dess omfattande människorättsproblem arrangerar spelen är egentligen inte förvånande, utan ett omistligt västerländskt kännetecken, som vi nog bara har att godta. Upplägget tyder ändå på att det nog mest blir skit av dessa olympiska spel, och då inte bara i bildlig bemärkelse.

OS-maskoten Fryg ses på affischen argt övervaka spelen, som en sinnebild för den franska kolonialmaktens mer hårdföra elektroniska AI-övervakning under spelen.
Kategorier
Kultur Politik USA

Amerikansk ketchupeffekt

Informationskriget pågår för fullt om skytten och dennes motiv respektive politiska hemvist, men de definitiva svaren låter vänta på sig. Vänstermedier gör stor sak av att Thomas Matthew Crooks var registrerad som republikan i det underliga amerikanska röstregistreringssystemet, medan andra noterar att det i sig inte har någon bäring på politisk sympati utan blott är ett formellt krav.

Det är i sig en märklig omständighet att en republikansk sympatisör skulle försöka mörda Republikanernas kandidat, och mer troligt är i så fall att Crooks i egenskap av hörande till partiet skulle kunna ha inflytande i den interna proceduren och därmed rösta emot Trump. Samtidigt har han donerat en mindre summa till ett demokratiskt vänsterprojekt, vilket inte rimmar med republikansk hållning.

Eftersom han inte tycks ha varit aktiv i sociala medier föreligger ingen dokumentation om politiska åsikter, och hans bakgrund i övrigt ger inte mycket att gå på. Mamman ska ha varit demokrat, pappan libertarian.

Crooks beskrivs som något udda och föremål för mobbning under uppväxten. Han lär ska ha närt vapenintresse, men ändå inte fått medverka i skolans skytteklubb på grund av att han ansågs vara en usel skytt, vilket sedermera tycks ha bekräftats då han missade Trump med sina åtta skjutna skott.

Thomas Matthew Crooks, 2020.

Av denna mängd information kan man sluta sig till att politiska motiv nog inte främst ligger bakom dådet, och i själva verket har han nog ingen bestämd uppfattning om Donald Trump. I min optik står orsaken istället att finna i någon psykiatrisk diagnos, och Crooks tycks med detta dåd ha sökt revansch och upprättelse för sina tillkortakommanden och vedersakarnas mobbning.

Det har därmed likhet med en rad skolskjutningar, där elever som länge varit utsatta för mobbning en dag får psykbryt och anställer en massaker i vad som brukar benämnas ketchupeffekten, det vill säga att allt hat kommer på en och samma gång.

Det är då på en och samma gång även självmord, eftersom en någorlunda intelligent person förstår dimensionen av säkerhetsapparaten och att det inte finns någon reträtt. Thomas Matthew Crooks ville därmed terminera sitt liv, men inte utan att först ha satt sin signatur i historieböckerna genom att mörda Trump.

Crooks kan därvidlag sägas ha lyckats i sitt uppsåt, och huruvida han träffade Trump eller inte är sekundärt, givet analysen ovan. Ty hans namn kommer att eka i evigheten, som tidigare för Booth, Oswald och Hinckley, även om vidden av händelsen skulle ha varit oerhört mycket större om Trumps huvud hade exploderat i direktsändning, som tidigare med Kennedy.

Trump hade fullständigt sagolik tur.
Kategorier
Politik USA

Här vinner Trump valet

Det var visserligen en hårfin miss, men skotten mot Donald Trump kommer att skapa just den sympativåg som krävs för att definitivt säkra hans vinst i presidentvalet. Den knutna näven och det blodiga örat är redan en ikonisk bild, och amerikanerna kommer inte tolerera att valet avgörs med politiskt våld.

Demokraterna försökte först lagföra bort Trump från valet genom den djupa statens försorg, omfattande rättsprocesser och andra legala hinder mot hans kandidatur. När den vägen ogiltigförklarades av Supreme court återstår bara mer våldsamma metoder, varför man engagerar vänsterns väpnade gren Antifa (AFA) att utföra attentat.

Tur i oturen för Trump är att den demokratiska particellen av allt att döma var en dilettant som saknade erforderliga kunskaper och resurser, men samtidigt återstår många möjligheter fram till valdagen. Många andra är kallade.

Det är samtidigt symptomatiskt för bananrepubliken USA att det politiska våldet återkommer stup i ett, nämligen för att man vägrar ta itu med vapenfrågan. Trump har viss självförvållan i detta fall, medan Sleepy Joe kan konstatera att han fick rätt. Politiska attentat inträffar förvisso även i länder som Sverige och Japan, med betydligt annorlunda hållning till skjutvapen, men frekvensen är ändå avsevärt lägre.

Icke desto mindre kommer en del agitatorer i den socialistiska vänstern att närmast hylla attentatsförsöket, enkom för att man när ett sådant avgrundsdjupt och irrationellt hat mot Trump. Man ser mellan fingrarna avseende det politiska våld som anställs av vänstergrupper när det gynnar den egna saken, och inser inte att det i nästa ögonblick kan drabba dem själva.

Kategorier
Kultur Språk

Godvillig kulturimperialism

Tvenne socialliberala blaskor publicerar tätt inpå varandra ett par ledare i ämnet svengelska, med andemeningen att det är tämligen töntigt att nyttja en amerikansk vokabulär för att framstå som mer raffinerad. I den ena får man veta att Gôtelaborgs centralstation föreslås få namnet «Göteborg grand central» (!!) i analogi med amerikanska motsvarigheter. Skämskudden kommer med ens fram.

Vi har varit inne på det tidigare, och för en gångs skull har folkpartisterna rätt. Undertecknad står allra längst fram i kön för att förorda kunskaper i främmande språk, inte blott engelska, utan så många som möjligt, för att det dels ger en inkörsport till andra kulturer och dels stärker kännedomen om modersmålet.

Men på en och samma gång måste det svenska modersmålet värnas från främmande tillskott som inte tillför något nytt, utan blott ersätter befintliga ord. Ett annat förhållande rådde då plattyskan och senare franskan erbjöd nya termer för moderna företeelser då Sverige långsamt anslöt till kontinenten, och på samma sätt var vi dåtilldags i en socioekonomiskt underdånig position gentemot Hansans kontinentala herrar.

Så icke gentemot jänkarna, mot vilka vi har ett tämligen barockt förhållande, som allena grundar sig på film och annan kultur. Svenskarna har köpt illusionen om Amerika, men förstår inte hur landet ligger i verkligheten, till skillnad från oss som har verklig bakgrund i det dystopiska amerikanska samhället.

För egen del är engelska i princip arbetsspråk och även principiellt föredraget språk numera, men det skulle för den skull aldrig falla mig in att kommunicera med en svensk eller i förekommande fall person av annan nationalitet på engelska, om jag förstår dennes språk. För mig framstår det som att man har underkastat sig en annan kultur och avsagt sig sin egen, och med sådana personer har jag inget gemensamt och heller ingen som helst respekt.

Ändå är det kutym att HR-nissar och andra läskiga figurer kommunicerar just på imperiespråket, kanske av lathet och under täckmantel av ett «koncernspråk». Sådant går direkt ned i papperskorgen, särskilt som alstren andas en synnerligen arrogant ton, dessutom under den imbecilla föreställningen att man skulle ha en särskild begåvning i ämnet.

I verkligheten bryter 99.5 % av svenskar tämligen grovt, utan att förstå att så är fallet, och under den infantila tron att man är något slags världsmästare i engelska. Det är en tantaliserande tanke att en sådan assertativ attityd skulle kunna vara konduciv för den vidare dialogen, men så är obviöst inte fallet.

Jag går gärna ned mig i engelska och andra språk och deras respektive utveckling i minsta detalj, men jag vinnlägger mig samtidigt om att ha vattentäta skott språken emellan och att någorlunda konservera det egna målet, inte minst för att bevara den historiska kontinuiteten och värna den egna kulturen – i annat fall är vi koloniserade och utsatta för andras kulturimperialism.

Jackson Crawford samtalar med en svensk forskare om rökstenen, och i denna internationella kontext är engelskan det naturliga språket. Men samtidigt är rökstenen ett exempel på svenskans snabba förändring under blott tolv hundra år, och ingen svensk utan specialkunskaper kan numera förstå textens innebörd. Av det skälet bör man ha en konservativ hållning gentemot modersmålet.