Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Tankemässig härdsmälta i Rosenbad

Ministären Kristersson skänker ytterligare tretton miljarder till det svarta slukhålet i Ukraïna, varvid den sammanlagda militära stödsumman uppgår till fyrtiotre och en halv miljard kronor. Den långsiktiga ramen anges vara sjuttiofem miljarder under en treårsperiod 2024–2026, fördelat på tjugofem miljarder per år.

Dämed landar notan på långt över hundra miljarder kronor för äventyret i Ukraïna enbart för det militära stödet, men till detta kommer även humanitärt stöd och förstås en våldsam satsning på försvaret och integration i Nato, ytterst till följd av samma konflikt. Man kan här börja tala om ett tionde till Ukraïna, pengar som tas från medborgarna utan att omsättas i nyttig och uppbygglig verksamhet, utan som bidrar till Sveriges fortsatta förfall och därtill försätter oss i större risk än eljest.

Det hade varit en annan sak om man kunde förvänta sig framgång i att pressa tillbaka den ryska fronten, men det vi ser är det motsatta, samtidigt som inget alls tyder på att detta förhållande skulle ändras. Ryssland har det ultimativa övertaget i kraft av större manskap, varför det inte spelar någon roll hur mycket vapen som skickas till Kiev, eftersom det saknas erfaren personal att rätt hantera materielen.

Om Sverige, EU och Väst på allvar vill se en förändring av frontlinjen måste man själv sätta stövlar i backen, men det kan naturligtvis inte ske utan att det totala kriget bryter ut. Förhoppningsvis förstår man att det knappast är en lösning, utan rent vansinne, som än en gång kommer att skicka ned Europa i fördärv och ruiner.

Icke desto mindre yttras sådana tankar numera i debatten, bland andra av Frankrikes Macron, medan andra menar att vapen som skickas till Kiev bör kunna sättas in mot mål i Ryssland, under tanken att Ukraïna måste ha rätt att försvara sig. Från Moskvas horisont kan en sådan utveckling tolkas som att Väst mer aktivt griper in i striderna, och man skulle därför kunna svara reciprokt. Det är en oerhört farlig fas som nu blottläggs i konflikten.

Om kriget ändå inte vidgas, kommer status quo att bestå. Fronten kommer inte att flyttas österut, men möjligen får Ryssland fritt fram när de ukraïnska styrkorna blir så få att ytterligare motstånd blir meninglöst. Då faller Ukraïna, och allt stöd har i praktiken varit förgäves, eller snarare kontraproduktivt.

I de kort som spelas kan man emellertid se att saken egentligen inte gäller Ukraïna och dess «demokrati», utan förstås handlar om skir geopolitisk strategi. Kiev blir mest en ställföreträdande pjäs i ett skuggkrig mot Ryssland, varvid unga ukraïnska män offras i skyttegravarna för att nöta ned Moskva och för lång tid försvaga Kremls projektionsyta.

Sådan friktion gagnar främst USA, medan Europa i vanlig ordning tar stryk, inte minst ekonomiskt. Även Europa är i detta avseende mest en bricka i spelet, även om man själv nog tror att man är en central aktör.

Det fundamentala problemet med utnötningsstrategin är att Ryssland inte är isolerat, utan har full handel med världen utanför Väst, inte minst med Kina och Indien, och att sanktionerna inte biter. Olja, gas och andra naturtillgångar kommer att ge det flöde Moskva behöver för att hålla ställningarna indefinitivt, på vilket Europa då måste kontra.

Den som till äventyrs hade tänkt sig att Kina därför måste «straffas» eller «hanteras» i detta avseende har nog inte riktigt begripit styrkeförhållandena eller den grad i vilken Kina är integrerat i världshandeln och dess logisitiska flöde. Samtidigt är «strategin» att ständigt spotta Kina i ansiktet med tariffer, sanktioner och inblandning i dess interna angelägenheter nog inte rätt väg att gå om man vill ha Beijing med på tåget gentemot Ryssland – i Bryssel och Washington råder uppenbarligen härdsmälta i tankeverksamheten, och så även i Rosenbad.

Elaka tungor skulle säkert hävda att denna typ av resonemang är att gå Moskvas ärenden och sprida Rysslands «propaganda», men det är alltså inget annat än den realpolitiska analys som har legat fast under lång tid. Politiken drivs emellertid mer av känslor än de gränser verkligheten sätter, varför man alltjämt skyfflar miljarder att omsättas i den eviga ukraïnska branden, till ingen nytta.

Freden låter alltså vänta på sig när Kristersson och andra ministärer förbereder sig på flera års fortsatt utnötningskrig, med enda resultat att villkoren stadigt försämras för Zelenskyj. Förlorade territorier kan inte återtas, men man kan tappa än mer terräng när armén successivt och kontinuerligt tunnas ut.

Fronten ligger fast, även om man nu kan skymta en del ryska inbrott. Över tid kollapsar därför Ukraïna och Väst förlorar ansiktet.
Kategorier
❤️ Ekonomi Kina Politik

❤️ 金刻羽 (Jin Keyu)

Ett av Folkrepubliken Kinas starkaste kort är kanske lite oväntat en docent vid London school of economics med doktorsgrad i ekonomi från Harvard. Det är normalt inte den sexigaste grenen inom akademin, och än mindre så utanför detta näste av aptrista torrbollar.

Men Jin Keyu (金刻羽) är just både tilldragande och fascinerande, och därtill en intellektuellt rörlig person som förmår föra Kinas talan i världen på västerlänningars språk. Med ett ben i varje kultur är hon särskilt skickad att för både västerländska och kinesiska åhörare dissekera politiska och ekonomiska dilemman som präglar relationen mellan Öst och Väst, fjärran från den fantasi- och låtsasdiskurs som vanligen äger rum.

Jin äger således förmåga att avdramatisera den annars falsetthöga skrämselretoriken samt plocka ned diskussionen på realpolitisk nivå, vilket tenderar att förarga motståndarna i kinakollapslägret. Å andra sidan charmar hon ständigt mer neutrala analytiker med sina skarpa argument och typiskt konfucianistiskt följsamma natur.

Född 1982 är Jin Keyu ett barn av Deng Xiaopings Kina, och har därför egna erfarenheter av vad ekonomisk tillväxt innebär i realiteten. Förvisso knappast tillhörande det fattigare samhällslagret, men hennes far Jin Liqun (金立群) drabbades ändå av den tidiga Folkrepublikens eländen, inte minst kulturrevolutionens fasor.

Fadern påbörjade således sin akademiska bana först vid 29 års ålder, då högskolorna åter öppnade efter tio års avbrott, en karriär som tog honom till USA för vidare studier och sedermera till en rad toppjobb i finanskretsar. Numera chefar han över den mäktiga Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken, som är en motsvarighet till Världsbanken under kinesisk kontroll.

Familjen Jin har därmed gjort en klassresa som heter duga, naturligtvis tillsammans med mängder av andra kineser. Jin Keyu har därför en inherent förståelse för Kinas politiska och ekonomiska villkor och utveckling, parametrar som ofta är svåra att greppa för en västerländsk publik.

Diskursen i Väst bygger vanligen på tanken att Kina är ett hemskt totalitärt land med omfattande övervakning och repression, och att medborgarna därför tar eller borde ta varje chans att etablera sig i annat land som politiska flyktingar. Men sådan förvrängning har förstås inte mycket med verkligheten att göra, vilket Jin vet att berätta i sina föredrag.

Till USA anlände hon redan som fjortonåring, varför hon är helt integrerad i den amerikanska och västerländska kulturen. Till skillnad från många andra kineser som numera föredrar en karriär i Kina, särskilt under växande västerländsk fientlighet, pendlar hon frekvent mellan Beijing och London.

Kändisskapet har främst kommit med fascinerande boken The New China Playbook: Beyond Socialism and Capitalism (2023), som ger de kinesiska argumenten i den annars ensidiga och intetsägande debatten. Jin skulle kunna pulvrisera vem som helst i debatt om Kina, av vilket man förstår att hon aldrig lär dyka upp i agendajournalistik av det slag som svensk statstelevision representerar.

Kategorier
Kultur Politik

Fiaskobetonat medialt trolldrev

Etablissemangsnära stats- och kommersmedier i huvudfåran har under närmare en månads tid bedrivit den värsta sortens kampanjjournalistik, med udden tydligt riktad mot det förhatliga uppstickarpartiet. Det är inte det första drevet, inte heller det sista, men gemensamt för dem alla är att de inte har uppnått det avsedda syftet.

Kanske är det en nyhetsvärd händelse på marginalen att Sverigedemokraterna bedriver opinion på socialer under otydlig avsändare, men det motiverar då inte att man på denna rostiga spik långkokar en giftig soppa. Syftet har inte varit att i god ton deliberera huruvida metodiken äger giltighet i den demokratiska debatten, utan att smutskasta en meningsmotståndare – skrikvänstern har haft fest.

Sådan agendajournalistik är dessvärre numera standardförfarande, medan den objektiva nyhetsjournalistiken sedan länge är död och begraven. I såväl urval som prioritering och innehåll sker en medveten förvrängning av verkligheten, varför journalistiken trivialt har reducerats till en inrikes medial påverkanskampanj, i vilken vänsterliberala journalister antar rollen som både reporter och ledarskribent.

Frågan har ingen bäring alls på det stundande europavalet, men förlades i tid så att detta B-val alldeles kom i skymundan. Kanske medvetet, nämligen för att söka peta ned SD en pinne eller två, men resultatet blev istället att främst småpartierna dränktes i den etablissemangsnära mediala trollfabrikens högljudda propaganda.

Resultatet av det mediala trolldrevet mot SD: partiet ökar i opinionen, medan S+M backar.

Svart på vitt finns numera även på att Sverigedemokraterna inte alls har tagit skada i den gängse inrikes opinionen, utan tvärtom stärker sina aktier på huvudmotståndarnas bekostnad. Partiet rusar från 20 % till 22.5 % i de två senaste mätningarna från Demoskop respektive Indikator, medan såväl regeringspartiet M och oppositionspartiet S backar med motsvarande siffror. Surt sa räven!

Det innebär inte bara att sverigevännerna själva inte har påverkats en millimeter av den mediala kampanjen, vilket är förväntat givet att man när stark misstro gentemot de etablissemangsnära mediehusen, utan även att tio procent fler sympatisörer har tillkommit som ett resultat av drevet. Det är anmärkningsvärt.

Ett annat sätt att beskriva saken är att det mediala trolldrevet är ett fullständigt fiasko från början till slut, och det enda man har åstadkommit är att ytterligare stärka polariseringen genom att inför de egna vänsterliberala läsarna, tittarna och väljarna befästa och förstärka det redan förefintliga och oresonliga hatet och föraktet gentemot Sverigedemokraterna.

Det är alltså en del i vänsterns kulturkrig snarare än legitim nyhetsjournalistik, och just denna batalj har ägt rum i ett skede då det givna debattämnet borde vara europapolitiken. Debaclet är i grunden bara ägnat att ytterligare öka misstron mot en journalistkår som alldeles har tappat det.

Medietrollens agendajournalistiska propaganda slutade i fiasko.
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Kultur Politik Taiwan USA

🇯🇵 Östasiens 🇨🇳 trippelentent 🇰🇷

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet såg japansk imperialism breda ut sig med krig mot Kina och invasion av Korea, sedermera kompletterat med invasion av Kina och andra delar av Asien. Bestående följder blev bland annat klyvning av såväl Korea som Kina i tvenne delar vardera, en situation som ännu är förhandenvarande i vår tid i konflikterna kring Taiwan och Nordkorea.

De tre makterna ruinerades i grunden av stridigheterna, på samma sätt som europeiska länder under världskriget, men i både Korea och Kina vidtog dessutom inbördeskrig omedelbart efter Japans kapitulation 1945. Japan ockuperades istället av USA, som danade landet som en demokrati.

Japan hade också en i stort sett intakt industriell infrastruktur, som man hade byggt sedan man skrotade shogunatet och grundlade Meiji 1868. Det var därför ingen överraskning att Japan tog ledningen i att återuppbygga sitt land i vad som kallas det japanska ekonomiska undret.

Inte heller är det särskilt märkvärdigt att de fyra asiatiska tigrarna följde därpå, det vill säga Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hongkong, då dessa åtnjöt västerländskt stöd och inflytande. Folkrepubliken Kina var å andra sidan utsatt för västerländska sanktioner av olika slag, samtidigt som man plågades av interna politiska problem fram till slutet av 1970-talet.

Men med Deng Xiaoping (邓小平) vid rodret från 1978 tog Kina samma väg som tidigare Japan och tigerekonomierna, med i stort sett samma metoder av att erbjuda billig arbetskraft och stabila förhållanden i utbyte mot tekniköverföring, varvid man från grunden har kunnat bygga upp en konkurrenskraftig industri och småningom blivit världens fabrik och logistiska nav.

I dag utgör Kina, Japan och Sydkorea en östasiatisk stålaxel, runt vilken snurrar mindre aktörer som Taiwan, Singapore och hela blocket av Asean. Politiska dispyter saknas inte, och har aldrig gjort, men i grunden är det tre välmående nationer i världens ekonomiska och teknologiska toppskikt som tillsammans har en livlig handel och andra utbyten efter en lång renässans, ännu i danande.

Detta är försås inte något nytt, utan är en dynamik som har upprepats gång efter annan under historiens lopp, med likartade ned- och uppgångar, interna stridigheter och monstruösa krig staterna emellan. Fordom gick man under benämningarna Qing (清), Joseon (조선, 朝鮮) och Tokugawa / Edo (徳川 / 江戸) med flera varianter dessförinnan, men i grunden är det samma länder som nu, med en gemensam grundkultur med rums- och tidsmässigt centrum i Tangdynastins Kina.

På samma sätt som Europa trivs bäst under fred, frihet och ekonomisk utveckling, gäller givetvis samma sak i Östasien, som för närvarande befinner sig i en långvarig fredlig period, trots skärmytslingar i haven, diverse gränsdispyter och vapenskrammel kring Taiwan och Nordkorea. Man har visserligen olika system, och har alltid haft, men det borde inte utgöra hinder för handel och samarbete.

I dagarna möts premiärministrarna Li Qiang (李强) och Kishida Fumio (岸田文雄) från Kina respektive Japan med Sydkoreas president Yun Seokyeol (윤석열, 尹錫悅) i ett trilateralt möte i Seoul, det första sedan pandemin bröt ut 2019. På agendan står bland annat Taiwan och Nordkorea, men även handelsrelaterade frågor.

Kina har sedan något år tillbaka en bojkott gentemot japansk fisk efter att Tokyo släppt ut radioaktiva rester från Fukushima i havet, i aktivitetsdoser som av internationella organ bedöms som obetydliga. I bakgrunden finns därför egentligen andra dispyter, som gruff kring öar eller retorisk pingpong om Taiwan och annat. Förmodligen kan man komma överens och därmed bilägga tvisten under detta möte.

Sydkorea är en mer resonlig partner, och Seoul tar inte ställning för Taiwan utan håller sig till principen om ett Kina. Å andra sidan har man placerat ut amerikanskt luftförsvar för att möta det nordkoreanska hotet, vilket av Kina mer ses som ett sätt att låta USA spionera på Kina från koreansk terräng. Eviga politiska tjuvnyp och kulturella gräl präglar också relationen, som dock i grunden är god.

Å andra sidan har Japan och Sydkorea ansträngt sig för att tina upp sin vanligen frostiga relation med upprinnelse i de japanska övergreppen under kriget. Bakgrunden är Kinas allt mer dominerande ställning i regionen, varvid man ser sig nödgade att hålla samman. Både Japan och Sydkorea är samtidigt allierade med USA och Väst i många avseenden, vilket komplicerar saken något.

Icke desto mindre är Kina både Japans och Sydkoreas största handelspartner, och man är därför beroende av goda relationer. Det gäller även för Kinas del, även om dess största handelspartner är USA, som man ligger i handelskrig med och i vilket Japan och Sydkorea är en del, nämligen avseende exportkontroll av avancerad teknik.

Men kilen slogs in av USA och andra för länge sedan, och så länge Väst har sådana hävstänger gentemot nationerna i Östasien och angränsande länder finns risk för konfrontation. Exempelvis kan en skarp konflikt mellan Kina och Taiwan urarta om Japan tar aktiv del i handlingarna på Taiwans och USA:s sida, varvid handelsutbytet och välståndet följer med ned i djupet.

Taiwan och Nordkorea är således veritabla krutdurkar som i ett slag kan explodera och destabilisera hela regionen, särskilt under amerikanskt inflytande. Därför har man att upprätta mekanismer för att undvika en sådan utveckling, vilket i praktiken innebär att Japan håller sig till sin pacifistiska konstitution och inte lägger sig i.

De tre nationerna står i kultur oerhört mycket närmare varandra än vad de inbördes politiska systemen vittnar om, och man borde i Beijing, Seoul och Tokyo gemensamt inse att man har allra mest att vinna på största möjliga samarbete och ömsesidiga utbyten, utan att för den skull försaka relationer med Väst och andra.

Tillsammans utgör de anrika kulturnationerna Östasiens trippelentent, eller skulle i vart fall kunna göra, det vill säga centrala makter som i gemensam regi upprätthåller fred, frihet och välstånd till allas båtnad. Det är kanske världens just nu viktigaste relationer, de tre makterna emellan, även om det sällan framgår i den gängse politiska diskursen och analysen.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Statsmoralismen konstant

Det finns inga andra begränsningar än det heliga samtycket, resonerar en ledarskribinna i en notorisk morgontabloid. Inga andra hinder finns i den samtida sexulmoralen, menar hon, så länge den tilltänkta partnern ger sitt uttryckliga kontraktuella medgivande.

Det är förstås rätt analyserat vad avser samtyckets störtlöjliga skenhelighet, men i övrigt alldeles galet. De traditionella sexuella hierarkierna så som uppdragna av radfem-rörelsen kvarstår nämligen orubbade, och lär inte ändras förrän Sverige och dess socialistiska folkhem slutligen faller en gång för alla.

Samtycket spelar nämligen ingen som helst roll då pengar är inblandade i någon form. Inte heller äktliberala principer som skadeprincipen och det fria utbytet av tjänster och kapital har någon relevans under sådana omständigheter, utan det anses då vara ett ideologiskt brott mot staten under global räckvidd, med obligatoriskt fängelsestraff som påföljd. Detta samtidigt som fängelse i vänsterns optik anses vara förlegat för alla andra typer av brottslighet.

Även pornografin faller utanför det tillåtna spektrat, och ses av statsmoralisterna som ett skadligt fenomen som borde förbjudas, eller i vart fall skuffas undan än mer med mekanismer som identifiering och annat. I andra länder har man förbjudit pornografi med små bröst, kvinnlig ejakulation och andra specifika företeelser mot vilka man av olika skäl har särskild aversion.

Ett skäl är att pornografi traditionellt har koppling till kapitalet, varför sexualiteten inom sådana ramar då faller inom prostitutionens domäner, eller i dess gränsland. Fallna feminister som Skugge och dennas verksamhet på Onlyfans är ett exempel i samtiden. AI-genererad porr är ett annat modernt dilemma med beröringspunkter till samtyckesfrågan.

Men å andra sidan är den mesta porr numera av amatörslag, varför en annan mekanism träder in, nämligen den om synen på sexualitet som en strikt privat företeelse. I offentliga sammanhang är det således alltjämt förbjudet att förevisa pornografisk föreställning av allehanda slag, och den som vågar utmana normen med att etablera strippklubb får snart den djupa staten i form av Skatteverket efter sig.

Noga räknat ser man aldrig nakna kvinnor i offentliga skildringar eller i traditionella medier, annat än suggestiva bilder på nudister. Den moderna statsfeministiska sexualmoralen har gjort sig av med alla sådana uttryck, inklusive relaterade fenomen som skönhetstävlingar.

En annan hierarki utgörs av åldersskillnad i relationer, där det finns specifika «räkneregler» av social karaktär för vad som utgör godtagbara mått av avvikelser. Fyrtioårig man med tjugoårig kvinna sorterar således under «pedofili» i dessa kretsar, och goda relationer präglas enligt detta synsätt av tämligen jämnåriga parter.

Tillförne uteslöt man även homosexuella avarter i hierarkierna, varvid den heterosexuella normen upprätthölls. *2SHBTQIAP++-rörelsen har förstås ändrat på den saken, men under kompromissen att bögarna släpper bögsexet i parker och bastuklubbar och annan promiskuitet, för att istället låta sig upptas i av staten och statskyrkan välsignade parrelationer under traditionella äktenskapliga former. Även pederastrin med unga gossar har man tvingats ge upp enligt andra hierarkiska regler, men det är en företeelse som än i denna dag solkar ned Q-rörelsen.

Den heliga relationen omhuldas även i så måtto att man fnyser åt sex med objekt och andra former av självständig onani, kanske som en kristen sexualmoralisk rest. Härav följer även föraktet mot så kallade incels och för all del pornografi. Omvänt finns ingen högre tolerans för flervärda polyamorösa relationer, swingers, gruppsex och andra former av relationer utanför parnormen.

Strängeligen förbjudet i lag är alltjämt så kallad våldspornografi, och statens advokat ses allmänt jaga med blåslampa sådana personer som låter importera sådant material, trots att skildringar av dylikt slag finns ett knapptryck bort. Sadomasochism och liknande genrer finns för allt vad det är värt i huvudfåran numera, varför begränsningen känns tämligen förlegad. Men det är ändå ett givet inslag i den statsfeministiska sexualhierarkin.

Vissa anomalier finns i teoribildningen, exempelvis att man ser mellan fingrarna på manlig prostitution eller kvinnor som åker på sexresa till Gambia. Det kan även passera att medelålders så kallade batikhäxor utnyttjar ensamkommande afghanpojkar och andra, medan en anständig parrelation mellan en vit man och en asiatisk kvinna sorterar under «pedofili» enligt Tobias Hübinette och andra tongivande teoretiker i det vänstermoralistiska facket.

Det finns således många hierarkier att riva för den som är lagd åt det revolutionära hållet, även om «normkritik» i det socialistiska folkhemmet vanligen betyder något annat. Sexualiteten är i detta fall lika fri som ordet, nämligen i den ringa grad och art som makten tillåter.

Man kan finna en rad yttringar som har tveksamt stöd i den samtida sexualmoralen, som 女体盛 (nyotaimori / nütisheng) eller sexuell lek med mat och dryck.