Kategorier
Asien Europa Kultur Matematik Politik

Sverige matematikens U-land

En morbid hobby jag har är att titta på videor om matematik på tuben, för rent nöjes skull. Svårare integraler och differentialekvationer varvas med sinnrika lösningar av algebraiska ekvationer och mer abstrakt matematik, och man får en bra kick av att själv kunna lösa problemen innan de presenteras.

Samma rus kunde jag emellanåt uppleva i studier i gymnasiet och på högskola, trots att jag egentligen hasade mig fram i gymnasiet fram till tredje årskursen. Det var då faktiskt inga som helst problem att läsa in tidigare stoff när intresset och motivationen väl fanns på plats.

Av det kan man dra vissa slutsatser, bland annat att Sveriges problem med kontinuerligt sämre kunskaper i matematik bland elever och befolkningen i stort nog inte bottnar i bristfälliga läroböcker eller andra teknikaliteter, så som hävdas i debatten. Det har nämligen aldrig funnits så goda möjligheter som nu att finna studiematerial och pedagogisk expertis vid sidan av skolundervisningen, och en kass lärare eller bok kan enkelt ersättas av eller kompletteras med en uppsjö av videoresurser, en veritabel guldgruva som fordom helt enkelt inte fanns.

Man kan jämföra med förhållandevis bättre kunskaper i engelska bland yngre generationer, en förmåga som nog inte kan tillskrivas skolan, utan snarare den omgivande kulturen. Inte heller det är nytt, utan även förr lärde man mer av film och musik än i formell undervisning, men utbudet är så mycket större numera, och därtill av mer interaktivt slag.

Konkurrens från det allt ymnigare kulturella smörgåsbordet är samtidigt en given delförklaring till att vi observerar ett kontinuerligt fall i kunskaper i matematik, hela vägen från 1960-talet, då man började mäta förkunskaper vid universitet och högskola. Att döma av än tidigare entréprov har den trenden varit ihållande under hela 1900-talet, och det är alltså inget man specifikt kan klandra regimerna Persson eler Reinfeldt för.

Det är inte heller unikt för Sverige, utan en trend som observeras i hela Västvärlden. Saken gäller dessutom inte bara matematik, utan även basala språkkunskaper och andra färdigheter. Ungdomarna kanske är lite bättre på engelska, men samtidigt är kunskaperna i modersmålet avgjort sämre, samtidigt som man inte längre läser böcker.

Med massiv invandring har analfabetismen återkommit till Sverige, tillsammans med utrotade sjukdomar, förlegade beteenden och annat misshagligt elände, omfattande inte mindre än tio procent av befolkningen. Eftersom detta klientel blandas med det inhemska, försämras studiemiljön omedelbart som en given konsekvens, när «alla ska med» i minsta gemensamma nämnarens takt.

Generation zombies mobilberoende och ointresse för böcker hjälper inte den utvecklingen, och med bristfälliga språkkunskaper blir inlärning av såväl matematik som annat stoff lidande. Vi talar alltså om ett större systemfel snarare än enskilda brister i just matematikundervisningen.

Motsvarande defekter finns inte bland de östasiatiska nationerna, som år efter år tronar i ensamt majestät i Pisa-undersökningarna i matematik. Kina, Japan, Sydkorea och Singapore har vitt skilda politiska system, men en gemensam bildningskultur med fond i meritokrati och konfucianism, en kultur som förmår motstå moderna inslag som sociala medier, spel och annat.

Det är också i dessa östasiatiska länder dagens och morgondagens teknik danas, eftersom det finns ett givet incitament att förkovra sig i dessa ämnen och en kultur som premierar meritokrati mer än politisk korrekthet, kontakter och annat irrelevant stoff.

Man behöver i denna kultur inte tampas med frågor kring *2SHBTQIAP++ eller utforska sin «könsidentitet», och inte heller har man att bekymra sig om stök och bråk i klassrummet eftersom läraren har erforderlig auktoritet. Samma kultur ger tigermammor med hårda krav om resultat i skolan, vilket borgar för flit och småningom resultat.

Men detta flit brukar man härstädes fnysa åt som gammalmodig preussisk undervisning av repetitiv form, som sägs resultera i robotar utan förmåga till självständigt tänkande, medan vi i Väst är så oerhört «kreativa» enbart i kraft av vår förmenta frihet (hur den nu skiljer sig från motsvarande frihet i Sydkorea eller Japan).

Matematik är dock elementärt av påbyggnadskaraktär, där tusentals och åter tusentals element bygger en större helhet. Behärskar man inte de underliggande grunderna, förmår man inte heller ta till sig mer avancerade begrepp. Och byggstenarna lär man med repetition, repetition, repetition. Repetition är grunden i allt lärande, och en direkt förutsättning för kreativt tänkande med utgångspunkt i befintlig kunskap.

Härav förstår vi att det inte är läroböckernas fel att eleverna presterar allt sämre i matematik, utan en lång rad faktorer som samverkar i riktning mot bildningsförfall: konkurrens om uppmärksamheten, stök i skolan, fokus på politisk korrekthet, kravlöshet från både hem och skola, massinvandring, misslyckad integration, usla incitament, ständigt politiskt pillande i skolan med betygsreformer och annat.

Hur man ska tackla det problemet är inte gott att veta, men man måste nog vända på var och en av dessa stenar för att få rätsida på problemet. Hur danar man en stabil bildningkultur ur detta moras? En meritokratisk ordning? Incitament för att lära matematik? Nej, lösningen ligger nog inte i att avskaffa «mängdlära» eller andra flashbackmässiga stolligheter…

Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Nässpray mot fetma

Det kanske ändå finns hopp för Expressens Marteus och andra fetton som inte förmår ändra livsstil, utan hellre söker hopp i medicinska framsteg. Ozempic med andra semaglutidderivat är förstås ingen lösning på sikt, eftersom effekten bara varar så länge man tar medlet.

Förutom att det blir en kostsam historia med livstidslång medicinering har semaglutid även en rad otrevliga biverkningar, samtidigt som det inte riktigt löser grundproblemet med metabolt syndrom och insulinresistens. Brukarna fortsätter nämligen typiskt med sin ultraprocessade livsstil, även om aptiten regleras ned.

En bättre lösning är då att inhalera fluorosamin, ett ämne som löser upp den plack som bildas i hjärnan vid insulinresistens, nämligen i form av ett allt tjockare «ställverk» runt neuroner som signalerar hunger och mättnad via hormoner som leptin.

Ultraprocessad skräpdiet med hög halt av matolja, tillsatt socker och kemikalier sätter alltså hungerregleringen ur funktion genom hormonell störning, varvid insulinresistens uppstår. Men samma slags plackbildning leder också till demens, vilket visar hur moderna livsstilssjukdomar har samma grundorsak.

I vart fall har man i studier på möss visat att fluorosamin löser upp placken, varefter insulinresistensen upphör, energibalansen återställs och vikten rasar. Det finns ingen anledning tro att mekanismen skulle vara annorlunda hos människor, men det är förenat med vissa etiska problem att skiva sönder hjärnan för detaljerat studium.

Alltså får man istället studera effekterna i epidemiologiska undersökningar, som lär följa i strid ström kommande år. Patentansökningar föreligger redan, även om kommersiella tillämpningar ligger längre fram i tiden.

Så varför skulle en medicin vara bättre än en annan? Därför att det angriper grundproblemet istället för att ta en omväg, samtidigt som det inte är förenat med biverkningar. Det lär även ha en annan prisbild, i vart fall på sikt. Snopet för danskarna, men bra för mänskligheten.

En sådan spray undanröjer inte problemet med skräpdiet, stillasittande och andra livsstilsrelaterade vanor, men det kan ge den skjuts som krävs för att angripa livsstilen. Man får i vart fall en tillfällig respit av friskhet, under vilken tid normal hormonreglering kan leda till förändrade vanor då sötsug och annat regleras ned.

Pathogenic hypothalamic extracellular matrix promotes metabolic disease (Nature, 2024-09-18)
Kategorier
Ekonomi Politik

Regim i ekonomisk obalans

Det så kallade överskottsmålet slopas för att istället ersättas av ett motsvarande balansmål. Detta sedan en majoritet av riksdagens partier kommit överens om att lätta på trycket och tillåta ett större mått av belåning.

Reformen motiveras med att Sverige behöver frigöra kapital för investeringar, och att statsskulden är låg i förhållande till jämförbara länder. Två partier reserverade sig emellertid mot beslutet, och vill istället se ett underskottsmål, det vill säga växande statsskuld.

Sverige har pressat ned sin offentliga skuld, men nu ska kurvan plana ut.

Inte oväntat är det extremvänsterns kommunister i Vänsterpartiet och ekofascister i Mijlöpartiet som vill sätta sprätt på pengar som inte finns. Marxisterna för att öka välfärden utan att först tjäna in erforderligt kapital, miljöanarkisterna för att investera i meningslösa åtgärder för «klimatet», en fråga Sverige helt enkelt inte äger.

Det är klart att man kan skuldsätta sig för investeringar som i längden ger ökat netto, det är så all företagsamhet och personlig utveckling fungerar. Men det förutsätter då att man investerar rätt, vilket här är den springande punkten.

Överskottsmålet har tjänat landet väl, och har sparat stora summor i räntor.

Den tidigare socialistregimen ville exempelvis investera i «grönt stål» och batteritillverkning i Norrland, två idiotprojekt som har slukat pengar till ingen som helst nytta. Sverige är en alldeles för liten spelare i sammanhanget, och sådan lågteknologi ger inte heller någon ekonomisk utväxling värd namnet.

Men inte heller den kristborgerliga Tidö-regimen förefaller ha en vettig investeringsplan, då man dels vill bränna pengar på massiv militär upprustning, och dels avser upplåta nya kärnkraftsverk under usla villkor för statens vidkommande. Till yttermera visso skänker man bort skatteintäkter till den rikare skaran, det vill säga borgerliga kärnväljare, istället för att investera i företagsamhet.

Sveriges tillväxt under moderatregimen imponerar inte.

Sedan Kristerssons moderatregim tillträdde har Sverige präglats av nolltillväxt, samtidigt som inflationen har pressat ned svenskarnas inkomster och tillgångar. Man vill säkert skylla det på Putin eller Anderssonskan, men faktum är att det finns gott om länder som har bättre utveckling under samma period.

Sverige har vidare halkat ned i den absoluta bottenligan vad avser arbetslöshet, men trots det sitter man med armarna i kors. Det är klart att om man har en arbetsförmedling som inte förmedlar jobb utan istället syftar till att bedriva förnedrande vuxendagis, så kommer inte mycket att hända. Inte heller ger man några incitament till näringslivet att anställa fler.

Den låga tillväxten är kopplad till motsvarande nivåer i industriproduktionen, som är stadd i minskande. Även här kan man förstås finna kopplingar till kriget och tysk recession, men regimen gör alltså inte mycket för att råda bot på problemet.

Svensk ekonomi befinner sig i en mindre kris.

Förvisso är det nödvändigt att investera i ny kärnkraft, men därtill behövs även andra investeringar i infrastruktur, som höghastighetståg och upprustat järnvägsnät i övrigt. Dessvärre är regimen inte intresserad av det, utan ser hellre ökad privatbilism, samtidigt som man drar bort incitamenten för nyköp av elbilar – den ena handen vet inte vad den andra gör.

Men framförallt skulle Sverige behöva satsa avsevärt mer på forskning och utveckling, naturligtvis inte i «genusvetenskap» eller sådana stolligheter, utan i hårda naturvetenskaper och tillämpade tekniska applikationer, sådan högteknologi som har varit bärande i den svenska exportindustrin och helt nödvändig för välståndet. Men några sådana satsningar har inte aviserats.

Nu skiljer sig balansmål inte så mycket från ett mindre överskottsmål, och statens skuldsättning är mycket riktigt förhållandevis låg. Men samtidigt skenar den privata skuldsättningen, vilket egentligen är en omfördelning av den totala skuldsättningen. Staten har bara sopat problemen under mattan genom att föra över skuld till medborgarna.

Sverige är därför ett land med hög skuldsättning, hög arbetslöshet, avtagande industriproduktion och låg tillväxt, samtidigt som skolan är i permanent kris, brottsligheten systemhotande och samhället höggradigt polariserat.

Den verkliga anledningen till att man avskaffar överskottsmålet är således att man vill täppa till de många hålen i ekonomin snarare än att investera landet ur krisen. Och det är ett i mängden av illavarslande tecken.

Den privata skuldsättningen skenar.
Kategorier
Indien Kina Politik

Ridån går ned för Kanada

Sikhiska separatisten Hardeep Singh Nijjar mördades för drygt ett år sedan i British Columbia, vilket föranledde den kanadensiska folkmördarstatens liberale diktator Justin Trudeleau att peka ut Indiens regering för attentatet. Ottawa och Naī Dillī spelade även diplomatisk pingpong genom att kasta ut varsin diplomat.

Debaclet resulterade i strandade frihandelsförhandlingar, samtidigt som Bharat vägrade ge visum åt kanandensiska medborgare. Kanada svarade med att plocka hem fyrtioen diplomater, och det är uppenbart att det nu förelåg en allvarlig diplomatisk kris mellan de två länderna.

Ett år senare fortsätter emellertid farsen, efter att ridande polisen arresterat tre personer för inblandning i mordet och pajasen i Ottawa kastat ut inte mindre än sex indiska diplomater ur landet, med reciprok vedergällning från Indiens sida. Man hävdar att det finns oantastliga bevis för att Narendra Modis regering ligger bakom mordet på såväl Nijjar som en annan separatist under 2023.

Kanada har sedan tidigare en liknande fnurra på tråden med Kina efter att på amerikansk order ha hållit Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresteard i närmare tre år, och nu ger man sig på Asiens andra gigant på motsvarande vis.

Problemet här är att Kanada hör till såväl Nato som Five eyes och därmed har en geopolitisk roll att spela. I det spelet är Kina den primära måltavlan, varför man tenderar att se mellan fingrarna på Indiens snedsteg och missföhållanden. Man vill engagera Naī Dillī som en strategisk «vän» mot ärkefienden i Beijing, i vart fall för stunden.

Eftersom Kina och Indien i sin tur är i ständiga bråk kunde man tro att det skulle passa Modi ganska bra, men den egentliga relationen mellan Kina och Indien är den mellan bror och syster. De båda Brics-länderna har mer positiva förehavanden med varandra än negativa, trots att ytan är stormig.

Indien hedgar därtill friskt med såväl Ryssland som andra för Väst förhatliga stater, och man förbehåller sig rätten att ha handel och relationer med vem man vill. Man samarbetar gärna med Väst, men har knappast glömt sitt koloniala förflutna och vad västmakterna egentligen står för. Något uttalat block vill man inte ingå i.

Geopolitiken ger att övriga Five eyes och Nato har hållit ganska tyst om saken för att inte yttermera slänga ved i brasan, även om man på senare tid har uppmanat Indien att samarbeta med ridande polisen. Australiens regim vägrar dock alltjämt att uttala sig om saken.

Indien delar med Kina ett problem gällande extremister och separatister, en fråga som anses vara viktigare än relationer med Väst. Man anklagar såväl Kanada som andra västländer för att hysa dessa terrorister och därmed ge dem en fristad från vilken man kan smida ränker mot Indien.

Den renläriga kanadensiska liberalistdiktaturen vill dock inte lyssna på detta öra eller vara pragmatiskt till lags i geopolitiska allianser, utan anlägger en rättshaveristisk ådra som mest är ägnad att ytterligare skada landet. Sedan en rad år går den kanadensiska ekonomin knackigt, vilket får sägas vara en naturlig effekt av att bråka med en tredjedel av världen – Kina och Indien – och ridån går därför ned för Kanada.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Krigsscenarier

Om Trump vinner valet skulle han effektivt kunna stifta fred i Ukraïna genom att helt enkelt avveckla det amerikanska stödet till Kiev samt uppmana parterna till förhandling, naturligtvis huvudsakligen på Rysslands villkor. Snopna EU och Nato får därmed slicka såren och gå vidare, när Ryssland vinner kriget man «inte får» vinna.

En kanske troligare utveckling är emellertid att konflikten inte bara fortsätter, utan eskalerar. Detta är trots allt det svåra tjugotalet, och vi går obönhörligt mot storkrig, kanske det totala kriget om dumheterna får fortsätta.

Nordkorea förser redan Ryssland med ammunition, men kan nu även komma att skicka soldater till fronten. Nordkoreas folkarmé råkar vara störst i världen, med drygt sju miljoner soldater, varför man har råd att avsätta ganska många trupper, hårt drillade dödsmaskiner som inte fruktar något.

Samtidigt har man klippt förbindelserna med grannen i syd, och de båda kombattanterna roar sig hjärtligt med drönare, avföringsballonger, propaganda medelst k-pop och k-drama samt symboliska sprängningar av olika slag. Exempelvis sprängde Pyeongyang häromdagen sina egna småvägar mot gränsen för att markera.

Världens näst största armé hittar man för övrigt i Sydkorea, och det inbördeskrig som rasade 1950–1953 fick aldrig något egentligt avslut. Sannolikheten är låg, men konflikten kan ändå blossa upp igen, särskilt om spänningarna fortsätter att öka, eller om Sydkorea och Japan skaffar kärnvapen.

Ännu äldre är konflikten mellan kinesiska fastlandet och avfällingsön Taiwan, ett inbördeskrig som rasade 1923–1949 innan nationalisterna sjappade till sin sista utpost. Även här har det hettat till sedan främst Framstegspartiet på ön gått i riktning mot självständighet, underblåst av USA och EU.

Senast i går iscensatte Beijing en blixtblockad av ön för att markera mot öpresidenten Lai Qingde (赖清德) och dennes secessionistiska tal på öns «nationaldag», omfattande bland annat ett hangarfartyg och 125 jaktplan. En mindre markering och övning, som visar att elden kan ta fart vid minsta gnista.

Till denna krutdurk har Västvärlden fått för sig att skicka kanonbåtar av olika slag, som om det skulle minska spänningen på något sätt. Ja, till och med lilla Sverige har numera för avsikt att under sin, eh… «indopacifiska strategi» skicka schabrak till Taiwansundet för att… förmodligen sänkas om man inte passar sig.

Även Japan har aviserat vilja att lägga sig i en konflikt om Taiwan, samtidigt som man återmilitariserar för fullt. Filippinerna bistår på motsvarande vis USA med baser på norra delen av ön, och även Australien har fått för sig att man har något att skaffa med saken.

En konflikt om Taiwan kan alltså utlösa en kedjereaktion där inte bara USA och Kina för ett begränsat krig, utan där hela regionen blir inblandad och småningom hela världen. Om Japan griper in kan både Nordkorea och Ryssland angripa Japan, och även Kina lär slå hårt mot varje entitet som väljer att lägga sig i. Sydkorea dras in av bara farten om Nordkorea agerar.

Detta lär i sin tur engagera USA fullt ut, och därmed även EU och kanske Nato. Under sådana omständigheter ökar risken betänkligt för eskalering även vid den europeiska fronten, och Putins nordkoreanska soldater kan då skickas mot Baltikum eller Polen, samtidigt som man gör slut på Ukraïna. Kärnvapenhotet hänger då i luften.

Som alla simuleringar visar blir det inte mycket kvar av Taiwan vid en sådan konflikt, och särskilt försvinner allt vad demokrati heter. Frågan är då varför man faktiskt söker denna konflikt, om man säger sig vilja bevara demokratin och autonomin. Och varför man ständigt lägger näsan i blöt på andra sidan jorden.

I verkligheten bryr man sig inte ett smack om vare sig demokratin eller kineserna på Taiwan, utan det är en i raden av geopolitiska pjäser som nyttjas helt instrumentalt under flummig retorik. Saken gäller amerikansk och därmed västlig hegemoni, inget annat, och det är därför man är beredd att anställa ett armageddon för att bevara ordningen.

Lösningen är annars busenkel, nämligen att Taiwan formellt återansluts till fastlandet med höggradig politisk autonomi för evigt, medan Beijing kontrollerar utrikespolitik och territoriets försvar. Man brukar här hänvisa till förment negativt utfall medl Hongkong, men man har där ett annat avtal.

Zhongnanhai är i själva verket berett till stora eftergifter för en fredlig lösning, och fredspresidenten Trump skulle därför även här kunna göra skillnad genom insikten att man inte har något att vinna på ett krig om Taiwan, och att man inte har riktigt samma motivation som Kina.