Efter hot om invasion och andra otillbörliga påtryckningar föreligger nu under gevärspipans hot ett «avtal» mellan å ena sidan den amerikanska skurkstaten och den andra Danmark och Grönland. Ett sådant avtal under tvångsmässiga former kan emellertid inte vara värt ett skvatt i internationell rätt.
Skurkpresidenten själv hävdar att USA omedelbart ska påbörja en kraftig expansion av sin militära närvaro på ön, och att avtalet ger Washington veto över andra makters inflytande och investeringar i den danska kolonin. Andra hävdar att avtalet kräver parlamentariskt godkännande i respektive länder.
Skrälingarna på Grönland menar att man har fått gehör för sina krav om självbestämmande och erkännande av den grönländska befolkningen, men det är nog inte mycket till självbestämmande om Godthåb måste fråga USA varje gång ett kinesiskt konglomerat vill åta sig ett gruvprospekt på ön.
Den forna danska kolonin har därmed blivit ett amerikanskt protektorat, samtidigt som Danmark i stort i än högre grad än tidigare blir ett amerikanskt lydrike. Man låtsas i København ha vunnit en seger, men det är bara i jämförelse med alternativet.
I praktiken kommer USA därför att ockupera Grönland och ytterst att kontrollera viktigare skeenden på ön, och «avtalet» är därmed av samma snitt som det som gäller mellan USA och Venezuela, vilket också undertecknades medelst fysiskt våld och hot om invasion. Omvärlden ska inte respektera sådana «avtal», eftersom de inte har ingåtts frivilligt, utan under hot och tvång.
Den icke folkvalda kommissionsordföranden Uschela von der Liar tycks ha utropat ett «associerat medlemskap» i EU för Kanada, till mången parlamentsledamots stora förvåning. EU har ingen sådan mekanism, och medlemskap av alla de slag kräver omfattande förhandlingar och är omgärdat av strikta villkor.
«Snabbspåret» är alltså uteslutet för såväl Kanada som Ukraïna, som också vill utnyttja unionen till dess fördel. Kanada ligger dessutom i Nordamerika, och har inget med Europa att göra – man får hålla sig till bilaterala handelsavtal som alla andra. Den som hade tänkt sig att reglerna skulle kunna ändras, måste först övertyga samtliga medlemsländer, vilket aldrig kommer att ske.
Utspelet är en del av Uschelas årliga «linjetal», som om hon vore en monark som enväldigt stakar ut Europas kurs. Tanten har inget som helst mandat för sådana utspel, men får ändå hållas år efter år utan att bli avsatt.
Till yttermera visso håller von der Liar benhårt fast vid en kurs som redan har orsakat Europas nedgång och direkta fall, som megalomaniska satsningar på «klimatet» samtidigt som Europa avindustrialiseras och snabbt tappar i konkurrens mot omvärlden, enkannerligen Kina och USA.
Kina, som skulle kunna bistå i den «gröna omställningen» med billiga elbilar, vindkraftverk och solpaneler, går von der Liar istället till frontalangrepp mot, i någon märklig trosvisshet att Europa har något att komma med. Men Europa har bara dyr energi, en eftersatt industri och stora sociala och politiska problem till följd av långvarig invandring.
Den industrikrisen går inte att lösa med tullar och andra former av protektionism, utan kommer bara att accentuera Europas nedgång och fall. Tvärtom har man att välkomna Kina och dess teknik, särskilt som USA för närvarande väljer att bråka med EU.
Unionens medlemsländer borde alltså för det första häva det av Washington stipulerade marknadsförbudet mot Huawei och andra kinesiska företag på telekommarknaden, på det att 5G-utbyggnaden kan ta fart och utgöra en motpol mot den amerikanska dominansen och det direkta hotet om villkorad amerikansk teknik. Man trodde att Kina skulle kunna nyttja teknik som politiskt påtryckningsmedel, men vi ser alltså att det är den andre killen som beter sig så – och har ju alltid gjort.
Vidare måste tullarna mot kinesisk grön och annan teknik hävas, och vill man ha större åtkomst till den kinesiska marknaden är det bara att skriva under det investeringsavtal (CAI) som ligger färdigt sedan 2020. I annat fall har kineserna ingen anledning att överväga EU:s förnyade hot, eftersom sådana inte lär bita på Beijing.
Samtidigt måste man öka det akademiska och kulturella utbytet med Kina med stora mått, inte minst för att hedga gentemot USA och dess hot om att strypa åtkomst till AI och militär utrustning. Strategiskt oberoende kräver att vi lägger äggen i mer än en korg, men lilla Kanada är alltså inte ett alternativ till USA – det är däremot Kina.
Tant Uschelas tanke om att EU enväldigt skulle kunna begränsa kinesisk import är infantil, och kommer bara att leda till reciproka åtgärder från Zhongnanhai. Utan kinesiska jordartsmetaller, magneter och elektroniska komponenter stannar EU snabbt – det är vad Trump fick erfara när han försökte domptera Kina, och von der Liar spelar så att säga inte ens i samma liga, utan snarare i gärdsgårdsserien.
Mest frapperande med detta års val är opinionsinstitutens pyramidala misslyckande att träffa rätt, inte minst statstelevisionens och vänsterkommunistiska Göteborgs universitets så kallad vallokalsundersökning. Trots ett massivt underlag om 13 000 punkter felade man kapitalt med cirka fem procentenheter, ett misslyckande som borde rendera statstevestatsvetaren Ekengrens omedelbara avsked.
Den andra omedelbara observationen rör valets efterblivna genomförande, med bortsjabblade förtidsröster, långa köer och långsam räkning, problem som helt hade kunnat undvikas med moderna digitala val. I vilken utsträckning detta debacle hade åverkan på själva resultatet får vi aldrig veta, medan en digital modell är felfri.
Klart är i vilket fall som helst att Tidöregimen faller, om än med knapp marginal. Den märkliga spurten för Folkpartiet i kombination med Moderaternas ökning tyder på att stödrösterna har kommit från annat håll, nämligen från Sverigedemokraterna. Partiet tappar nämligen närmare tre procentenheter, vilket delvis kan förklaras med stödröster, sedan nationalistledaren hattat fram och tillbaka i frågan.
Men «sverigevännernas» katastrofval kan till största delen förklaras med egna misslyckanden. Om mandatperioden inleddes med att Kristersson satt i Åkessons knä, slutar den med den omvända situationen, efter att Åkesson lagt sig dyngrak för att vara till lags i allehanda frågor.
SD-partiets tvärvändning i frågan kring hetslagen är ett uttryck för det, likaså att man godtar högre invandring på totalen, oavsett om den är asylrelaterad eller ej. Acceptansen för statsmedierna är en annan fråga som har satt myror i huvudet på partiets väljare, som undrar vart partiets själ tog vägen.
Israeldemokraterna satte inte heller Sverige och svenskarna först, utan vurmade för judarna i det uttryckliga syftet att tvätta bort sin forna naziststämpel. Vi som inte gillar judarnas folkmord på palestinier, och som inte heller vill ha hit tre miljoner palestinier, undrade vad som egentligen rörde sig i huvudet på den fetlagde spelmissbrukaren. Jimmie sade uttryckligen att partiet kommer att förlora röster på den hållningen, och nu har vi resultatet – varför då så förvånad?
Det socialdemokratiska partiet Moderaterna – som ju vidgade sossarnas hetslag, expanderade sosseriets sexköpslag och dammade av Socialdemokraternas femicidlag – gick förvånande nog framåt något, men givet SD:s katastrofval är Tidöregimen ändå all, och en vänsterkommunistisk regim kommer att formeras.
Hur en sådan kommer att te sig, och när den kan tillträda, är skrivet i stjärnorna, givet de hårda röda linjerna från det vänsterkommunistiska blockets inbördes partier. Men i sinom tid lär man böja sig från någotdera hållet, under hot om nyval och en helt annan majoritet. Man har chansen här och nu att bilda en rödgrön vänsterkommunistisk regering, och det är inte säkert att den återkommer.
För det gulblå laget återstår att göra eftervalsanalys och att av denna dra rätt slutsatser. Nämligen att man inte ska driva motståndarens politik (hetslag, sexköpslag, femicidlag) utan tvärtom avveckla denna; inte försumma landets ekonomi (högre arbetslöshet, högre levnadsomkostnader, högre elskatt); inte ha mer fokus på utlandet än den inrikes politiken (Ukraïna, Israel, Iran); samt inte göra avkall på den plattform man gick till val på, så som SD gjorde.
För ovanlighetens skull lade jag detta valår min röst på själva valdagen, istället för att förtidsrösta. Det skulle jag inte ha gjort, ty här uppenbarades det svenska valsystemet i all sin otidsenliga efterblivenhet. Kön ringlade lång, så lång att den gick utanför själva huset, och det tog en timma att göra sin «plikt».
Sådant dröjsmål är inte godtagbart, utan uppmuntrar till att avstå från att rösta. Med ett digitalt valssystem uppstår inga sådana köer, utan man kan omgående lägga sin röst utan dröjsmål. Dessutom behöver man då inte fysiskt transportera sig till vallokalen, vilket alltså alla röstberättigade nu måste göra – hur många bilresor blir det?
Till yttermera visso föreligger ingen som helst risk att valsedlar skulle «råka» saknas vid ett digitalt val, eftersom digitala valsedlar inte är en fysisk vara som kan «råka» slarvas bort. Man kan inte heller lägga dubbla valsedlar i ett digitalt kuvert med risk att rösten blir ogiltigförklarad, så som med fysiska – de sitter tätt limmade på varandra i den fysiska formen.
Som lök på laxen behövs inte heller fem valarbetare per röstberättigad för att förrätta valproceduren, och än färre rösträknare krävs vid själva rösträkningen. Rösträkningen kan inte heller drabbas av mänskliga misstag som med matematisk precision alltid uppstår, utan den elektroniska räknaren är så exakt som något kan bli.
Vid digital röstning kan den mänskliga faktorn inte heller sjabbla så att förtidsröster riskerar att bli ogiltiga i femtio kommuner, så som skedde under denna valperiod. Ett digitalt val har alltså bara fördelar, och de eventuella nackdelar som hypotetiskt finns föreligger även vid manuella val av 1900-talsmodell.
Någon förändring av systemet lär emellertid inte ske under min livstid, eftersom förändringar överhuvudtaget inte sker i Sverige, i vart fall inte till det bättre – allt blir sämre och ofriare. Det är ett efterblivet land, i vilken den enda möjliga positionen man kan inta är missnöjets.
Så skedde vid föregående val, då «sverigevännerna» fick rösten, i hopp om att tugget om «paradigmskifte» skulle bli verklighet. Det blev det nu inte, utan invandringen ökade istället, samtidigt som elskatten höjdes i inte mindre än tre omgångar, i motsats till utställda vallöften. Ökade gjorde även arbetslösheten och levnadskostnaderna.
«Sverigevännerna» visade sig mer vara israel- och ukraïnavänner, och förlorade sig sedermera i iransk inrikespolitik istället för att söka förbättra svensk ekonomi och förändra systemet. Partiet tvangs kompromissa bort sin själ för att få plats vid maktens grytor, om än på utsidan finrummet.
Och de så kallade «borgerliga» partierna ägnade sig mest åt vänsterkommunistisk politik, som att vidga den socialdemokratiska hetslagen med märkliga påbud om statliga sanningar kring «förintelsen» och förbud att «förneka» denna; som att vidga den socialdemokratiska sexköpslagen med «digitala tjänster» på Onlyfans; och som att damma av ett socialdemokratiskt lagförslag om «femicid».
Om fakking idiot Gunnar Strömmer ska skandera «mäns våld mot kvinnor» kan han dra åt helvete, och hans parti förtjänar då inte någon borgerlig väljares röst. Demokrati kräver att det finns skarpa ideologiska skillnader mellan partier, men sådana kan helt enkelt inte skönjas i den svenska valautokratin, en konform soppa där inga ideologiska skillnader av rang finns.
Om vi ska ha vänsterkommunistisk politik är det således bättre att originalet får styra skutan. Sagt och gjort har jag i dag avlagt min röst på Vänsterpartiet kommunisterna, de «borgerliga» partierna till straff och androm till varnagel. Därmed mister SD och det blågula laget inte bara en röst, utan motståndarsidan får dessutom sagda röst – delta är två, inte ett.
Det blir mina 0.00000013 andelars bidrag till det slutliga resultatet, ett helt försumbart inflytande. I verkligheten avgörs svenska (och andra) val oftast av kollektiva strömmar, som dirigeras av propagandistiska instrument som stats- och kommersmedier, men som fallet SD i Sverige och AfD i Tyskland visar, finns även folkliga missnöjesströmmar av rang.
Detta valår tycks kollektivet gå mot betryggande vänsterdominans, samtidigt som Folkpartiet förhoppningsvis får nådastöten – det är oroväckande att ett parti utan egentliga väljare stödröstas in år efter år. De så kallade «borgerliga» partierna får då sitta i utvisningsbåset i minst fyra år, under vilken tid man kanske kan komma fram till ett ickesocialistiskt manifest som i allt står i opposition till det socialistiska folkhemmet, i allt från systembolag och sexköpslag till hetslagen och förekomsten av ISK-skatt.
Konformistisk svensk politik. I åttaklövern finns bara en liberal ståndpunkt, och den intas av VPK.
Hemmet ska vara en trygg borg i vilken man är skyddad från angrepp utifrån av alla de slag, som försäljare, religiösa missionärer och inte minst politiska kvacksalvare som säljer sin ormolja. Det gäller såväl den fysiska tomten eller lägenheten som den digitala anropsenheten (luren, mailen), till vilken obehöriga helt enkelt ej äger tillträde.
Ändå noterar vi åter fenomenet med socialdemokratiska och andra partiarbetare som fysiskt knackar dörr hos personer, det vill säga gör intrång å någons fysiska boning för att söka påverka. Detta är inte «OK», för att prata socialdemokratiska.
Du ska icke störa människor i deras hemmiljö, och du ska icke terrorisera människor med e-post eller telefonsamtal. Vill du föra ut ditt budskap, gör det då i offentliga miljöer, som på torg och i kommersiella arenor, men för helvete inte hemma hos människor!
Om du ändå gör det ska du inte bli förvånad om du får ett kok stryk, eller i värsta fall får smaka bly från en AR-15. Stryk fick en SSU-are häromdagen när han idkade trespassing i Bromölla, och det var välförtjänt. Socialdemokratin gick över en röd linje när man på detta vis klampade in i människors privata skrymslen. Gör inte det.
I reklamsammanhang finns ett så kallat «nix-register», och en del menar att ett sådant även borde inrättas för politiska och andra doktrinära företeelser (religion). Men det enda rätta är att rakt av förbjuda sådan ovälkommen och påträngande marknadsföring, eventuellt kompletterat med ett aktivt opt-in i vilket man godtar sådana störande moment.
Det mest störande är att socialdemokratin inte förstår att man har gått över gränsen, och att man gråter ut i statsteve och andra kanaler över det inträffade. Även stassmister Kristersson beklagar sig med orden Vår fina demokrati bygger på att tusentals samhällsengagerade medborgare höjer rösten, går ut på gator och torg och deltar i demokratins debatt, men tycks alltså inte förstå att detta inte rör sig om offentliga miljöer som gator och torg utan privat miljö i hemmet.
Någon demokrati har vi ju inte i Sverige, och politikerklassens oförståelse för äganderätt och människors vilja att slippa politisk påverkan i det privata är ett stort problem. Politiker ska hålla sig till sina egna kanaler och offentliga miljöer och inte terrorisera allmogen med ovälkommen propaganda.
