Kategori: Politik

Kategorier
Asien Kina Kultur Politik

Vaktavlösning i Singapore

För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet. Det vill säga det kinesiska exemplet i Singapore, stadsstaten med en bruttonationalinkomst per capita bland världens fem främsta och det mest ordnade av samhällen överlag.

Stabiliteten kännetecknas av att landet sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har varit under Kinesiska aktionspartiets (人民行动党, Renmin xindongdang) befäl i en märklig form av «auktoritär demokrati», det vill säga sex decennier av oavbrutet regeringsinnehav. I jämförelse regerade de svenska Socialdemokraterna blott under fyrtio år den svenska enpartistaten, nämligen 1936–1976.

Ett annat uttryck för stabilitet är att landet fram tills gårdagen enbart har haft tre premiärministrar, varav två från samma familj. Li Guangyao (李光耀, 1923–2015), vanligtvis renderat som Lee Kuan Yew, innehade först posten från 1959 till 1990, det vill säga under drygt trettio års tid.

Li lade grunden för Singapores tillväxt och välfärd genom att koncentrera landets ekonomi kring tillväxt och handel. Singapore var vid självständigheten utfattigt, men har under Lis ledning transformerats till en modern industrination, trots att man saknar naturresurser. Singapore står modell för det betydligt större Kina, som sedermera har gjort samma slags resa.

Ersatte gjorde Wu Zuodong (吴作栋, 1941–) eller Goh Chok Tong på minnandialekt, från 1990 till 2004, medan Li drog sig tillbaka i skymundan som ordförande för partiet och något slags supraledare i bakgrunden. Wu fullföljde den inslagna vägen, och får nog betraktas som administratör mer än reformator.

Familjeimperiet återupprättades med sonen Li Xianlong (李显龙, 1952–), eller Lee Hsien Loong, som övertog premiärministerposten 2004. Det är inte riktigt samma slags dynasti som man finner i Nordkorea, utan det rör sig här om politiker som är tämligen aktade i världssamfundet.

Singapore är formellt allierat med USA, men har under Li Xianlongs tid även öppnat upp ett brett samarbete med Kina, som man förstår betydligt bättre än Väst. Singapore är nu inte en kinesisk enklav i egentlig bemärkelse, men tre fjärdedelar av befolkningen är av kinesiskt ursprung. Singapore är därför en brygga mellan Kina och Väst, och man har både Bidens och Xis öron.

Man har ofta gjort sig lustig över Singapores styre, som av elaka tungor beskrivs som upplyst despoti mer än demokrati av västligt format. The Economist raljerade friskt härförleden över att landet bara har haft tre premiärministrar sedan 1965, medan tidningens egen nation kan stoltsera med inte mindre än tre tronskiften bara sedan 2022 (Johnson, Truss, Sunak) – ett kaotiskt föredöme!

Sedan i går har Singapore dock en ny premiärminister i Lawrence Wong (黄循财, Huang Xuncai, 1972–), medan Li Xianlong träder tillbaka som seniorminister, och därmed blir ett ankare i Wongs ministär. Wong är tidigare finansminister och vice premiärminister, och därför lämpligt skolad för posten.

Stabiliteten är förstås säkrad, och Wong kommer inte att ändra kurs. Däremot kan vindarna och vågorna tillta i det geopolitiska spelet mellan Kina och USA, och det kan därför bli stormigt för en så liten aktör som Singapore. Som handelshubb är man oerhört beroende av ostörd frihandel, och vill helst inte bli en bricka i ett annalkande krig omfattande det egna Malackasundet som farled.

Även inrikespolitiskt kan det bli allt svårare att navigera en redan mättad befolkning, som blir allt mer progressiv och därför hamnar i konflikt med de traditionella värden som har byggt landet. Aktionspartiet har visserligen en betryggande majoritet i opinionen, men kan ändå drabbas av motgångar – särskilt då en ny ledarfigur tillträder och utsätts för prövningar.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Naturlig georgisk agentlag

Utländsk påverkan vill vi inte kännas vid i Sverige, EU och Europa, varför vi blockerar RT och Sputnik, kastar ut oförargliga kulturella konfuciusinstitut samt på annat sätt begränsar vissa utvalda företeelser. Exempelvis Storbritannien medgav inte kinesiska CGTN att verka i landet, och USA har för vana att beteckna kinesiska medier och journalister som «utländska missioner» med särskilda krav kring visering och annat.

Däremot vill vi gärna själva obehindrat missionera värderingar, filosofi och religion till andra, exempelvis smälla upp globalistiska Soros-universitet under fina ord som akademisk frihet eller låta MR-organisationer söka påverka länder i vänsterliberal riktning genom att underhålla diskurs kring *2SHBTQIAP++ och annat. När så inte får ske, skriker vi i högan sky, eftersom det hindrar våra geopolitiska ambitioner.

Georgien är ett färskt exempel, där den så kallade agentlagen nu har klubbats. Under lagen måste ickekommersiella organisationer, medieföretag och liknande entiteter registrera sig som agenter under främmande infytande om minst en femtedel av finansieringen tillhandahålls av främmande makt (exempelvis amerikanska kongressen, som fonderar en rad MR-organisationer).

Lagen innebär inga restriktioner i verksamheten, men ger transparens kring vem som drar i trådarna vid protester och andra aktiviteter, det vill säga om det är en spontan inhemsk protestaktion eller utländskt försök till «färgrevolution» eller annat påverkansförsök.

Kritiker menar att det är en kopia av en motsvarande rysk lag, medan regeringen bestämt hävdar amerikansk förlaga, det vill säga det aktstycke som betecknar kinesiska medier som utländska agenter – det är alltid i sin ordning när vi gör det, enligt den «regelbaserade världsordningen».

Eftersom Georgien är föremål för geopolitisk kamp mellan å ena sidan Ryssland och den andra EU och USA, kan det tyckas vara i sin ordning att närmare låta organisationer varudeklarera och ursprungsmärka sig själva för att ge allmänheten insyn i vem som kan tänkas ha intressen i saken. Lagen är samtidigt mjukare utformad än amerikanska Foreign agents registration act och står inte i konflikt med europeisk lagstiftning.

Agentlagen innebär därför inget hot mot georgiskt EU-medlemskap, så som rapporteras i medier, särskilt som EU för närvarande är beredd att ta både Georgien och Ukraïna under substandard för att förekomma ryskt inflytande. Däremot innebär lagen att det blir svårare för utländska organisationer att obehindrat anstifta oroligheter, exempelvis en georgisk variant av ukraïnska Euromajdan eller kaoset i Hongkong.

Genuin inhemsk protest eller «färgrevolution» under amerikanskt inflytande?
Kategorier
Europa Politik

Hittepåstaten Israel

Det är inte bara Mellanösterns enda ockupationsmakt som har gjort bort sig för evinnerlig tid genom att anställa folkmord på palestinier i Gaza, utan även de svenska kommersmedier vars ledarstick unisont tar den israeliska skurkstatens parti. Att judarna kontrollerar tidningarna sägs vara en «antisemitisk» skröna, men under det senaste halvåret har vi fått svart på vitt i den frågan.

I ett färskt ledarstick i en notorisk tidning beklagar man sig över att ungdomar under demonstrationer skanderar «krossa sionismen», samt undrar varför man inte lika gärna angriper indisk, kinesisk eller katalansk nationalism sålunda. Man försöker vidare associera med Sovjetunionen och kommunism, då sådana uttryck nyttjades av den falangen.

Ledarskribenten i fråga är emellertid antingen felprogrammerad eller rent av dum i huvudet om han inte förstår skillnaden mellan judisk och annan nationalism. Förmodligen bådadera, givet vad han har presterat tidigare i en rad vitt skilda spörsmål.

Folk utan land som har drivit nationalistiska rörelser har gjort det på den plats där de redan befinner sig och där de hör hemma, som en ganska färsk reaktion mot kolonialism från imperier i grannskapet. Man kan alltså svårligen ha något emot att baltstater återuppstår efter det sovjetiska imperiets fall, eller att tjecker och slovaker bildar nation.

Det finns inte heller någon som missunnar judar ett projekt av samma natur, men den fundamentala skillnaden här är att judar inte bara är ett folk utan land, utan även att de är utspridda över den europeiska kontinenten och ständigt fördrivna under religiös och sedermera etnisk diskriminering. De har ingen vedertagen territorialrätt där de befinner sig.

Den sionistiska rörelsen är ett svar på detta, med mål om att bilda nation i det «ursprungliga» hemlandet i Palestina. Även det vore helt i sin ordning, om det inte vore för att två tusen år har förflutit sedan judarna fördrevs av Rom, och att det därstädes redan finns en etablerad befolkning.

Ungdomen protesterar mot kolonialism, apartheid, förtryck och genocid.

Bäst före-datum för att återetablera en stat i området har alltså med råge passerats, och det som väller ur den sionistiska förpackningen är därför en synnerligen illaluktande sörja som vi benämner kolonialism, apartheid, ockupation, bosättarpolitik, fördrivning, folkmord och förtryck, företeelser som inte föreligger hos andra nationalistiska rörelser med mer naturliga anspråk.

Judarnas folkrätt att bilda stat trumfar alltså inte palestiniernas folkrätt att kontrollera det område de har behärskat under lång tid. Hittepåstaten Israel bildades med våld i strid mot den etablerade lokalbefolkningen och det övriga grannskapet, men de västliga kolonialmakter som borgade för arrangemanget tog ingen notis om saken.

Till yttermera visso har judarna i allt visat tecken på att man inte är nöjda med den tvåstatslösning som kolonialmakterna drog upp, utan vill lägga under sig hela Palestina, antingen genom långsam och kontinuerlig bosättarpolitik på kvarvarande palestinsk mark, eller genom att nyttja palestinskt motstånd som förevändning för militär framryckning, som nu i Gaza.

Sådan kolonialism har världen helt enkelt fått nog av, och därför protesterar man mot den israeliska sionismen. Sådan apartheid har världen sett tillräckligt av, och därför protesterar man mot den judiska sionismen. Det är i grunden inte en fråga om ideologi, höger eller vänster, utan om elementär folkrätt och grundläggande anständighet.

Mna kan här tänka sig att ett folk som vill ha ett hemland även vill leva i fred och harmoni med grannskapet, villkor som här inte är uppfyllda, och förmodligen aldrig kommer att bli det. En bättre lösning är då att judarna köper mark i ett område där man har sympatier, exempelvis Florida, och där upprättar en judisk stat.

På så sätt behöver USA inte heller längre använda sin militära överkapacitet i Mellanöstern, eller tynga budgeten med ständiga utgifter för det israeliska försvaret. Judarna får ett hemland, Mellanöstern får fred och världen i övrigt kan dra en lättnadens suck.

Juidskt hemland i Florida.
Kategorier
Kultur Politik

Statsmedieutredningen

Tidöregeringens betänkande om nästa regleringsbrev för statsmedierna – så kallad public service broadcasting eller medier i allmänhetens tjänst – dimper i dag ned hos kulturministern, varvid den sedvanliga byråkratin ska ha sin gång. Småningom utkristalliseras något urvattnat förslag, som sedan ska baxas igenom riksdagen.

Någon «slakt» så som sossetrollen yrar om blir det emellertid inte, om man får tro kommitténs statstevevänliga folkpartist Lars Leijonborg. Däremot en rad effektiviseringar, vilket kan innebära sammanslagningar av de allt fler mediebolagen i statens sold.

Från socialistiskt håll befarar man även att man inte längre ska få behålla den oerhörda fördel man har i statsmedier med stor kantring åt vänster i såväl utbud som nyhetsrapportering och debatt, då direktiv kan finnas om att upprätthålla objektivitet och opartiskhet. Alltså på riktigt, inte i en faktaruta om att man låtsas sträva efter sådan.

Sedan länge är det nämligen känt att ju längre till vänster väljare står, desto mer tillfreds är man med statsmedierna, och vice versa. Ett flertal medarbetare vittnar om en personalkultur inpyrd i vänsterns doktriner, och en rad utredningar och rapporter har slagit fast personalstyrkans förankring i vänsterns partiflora.

Statsmediernas vänsterkantring är alldeles uppenbar, och lika uppenbart är att vänstern slåss med näbbar och klor för att behålla detta oerhörda privilegium.

Tittaren märker enkelt hur detta implementeras, exempelvis i hur mångfald i kultur och etnicitet återspeglas genom att kvotera in invandrare som pratar så usel svenska att inslaget måste textas, på bekostnad av mer kompetenta svenskar som därmed ratas för vänsterns kvoteringspolitik. Samtidigt begränsas mångfalden i åsikter genom att aktivt motarbeta Sverigedemokraterna och dess politik.

Mångfalden i kulturen lämnar mycket i övrigt att önska, då statsmedierna har förfallit till skir mainstream av amerikanskt och annat engelskspråkigt innehåll som Taylor Swift, förortsrap och Netflix-serier, och den som söker något om CJK-pop eller annan musik eller film utanför den gyllene biljonens Väst får leta förgäves – såvida det inte handlar om nedlåtande propaganda, förstås. Ja, inte ens fransk, spansk och annan europeisk kultur förekommer annat än i melodifestivalsammanhang.

Det vore således önskvärt att statsmedia bleve betydligt mer smala och spetsiga i sitt uppdrag, och att man inte alls befattar sig med sådant som redan är välrepresenterat i kommersiella medier och andra sammanhang. Medier i allmänhetens tjänst åligger att förmedla trovärdig, opartisk och objektiv nyhetsförmedling och debatt, helst dygnet runt, en verksamhet som kan utvecklas hur mycket som helst när budgeten för amerikanska filmer, melodifestival och sportevenemang återbördas till kärnuppdragets fromma.

Det torde vidare vara självklart att statsmedier ska återspegla svensk kultur i hög utsträckning, med vilket inte menas gangsterrap från förorten, utan snarare klassisk film och smalare produktioner. Men uppdrgaet måste också vara att spegla världen korrekt, snarare än att som i dag sätta fram en förvrängd skrattspegel för att karikera en rad nationer och kulturer i nationalistisk självgodhet.

Sannolikt går man dock bet på uppgiften, då statsmedierna är en organism med välutvecklat försvar, en gammelgädda som vet att undvika de politiska finterna för att överleva i karaktär och andemening. Det enda riktiga vore att spränga luftslottet i bitar, och att från grunden bygga upp en helt ny verksamhet med fräscha förutsättningar och medarbetare.

När insekts- och veganagendan upphör eller kompletteras med karnivor diet och andra motsvarigheter vet vi att statsmedierna har kommit en bit på väg.
Kategorier
Europa Kultur Musik Politik

Transvänstern trumfade sionisthögern

*2SHBTQIAP++ vann före Ukraïna och Israel i den politiska sångtävlingen i EBU:s regi. Nej, jag såg naturligtvis inte spektaklet, eftersom det äcklar mig djupt och nivån är infantil. Icke desto mindre har det antagit en intressant politisk dimension, som måste redas ut och småningom åtgärdas.

Studerar man röstlistor för det besynnerliga evenemanget under europeiska statsteveorganisationers ledning kan man notera att det bidrag som på musikaliska grunder borde ha vunnit är Kroatien, givet att man höstade hem flest folkliga röster och även återfanns på tredje plats i juryns omröstning. Man hamnade sedermera på en kombinerad andraplats i den officiella resultatlistan.

Samma resonemang ger att Frankrike i musikalisk mening borde ha hamnat på andra plats efter Kroatien, då bidraget värderades näst högst av juryn och bland folket erhöll fjärde plats. Därefter tycks det ha varit jämnt skägg mellan Italien och Irland, bland de nationer som inte hade en politisk konnotation i sina bidrag.

Officiell vinnare blev Schweiz, vars bidrag utfördes av en transsexuell man som dessutom viftade med en «ickebinär» flagga i den förment «opolitiska» tävlingen. Man kan förmoda att EBU av detta skäl ändå inte kommer att diskvalificera den tävlande, eftersom *2SHBTQIAP++ numera är en underliggande doktrin i arrangemanget. Transan vann statstevejuryns hjärtan, medan han hade mindre framgång bland folkets mass-SMS-röster.

*2SHBTQIAP++ vann tävlingen.

Det är nämligen så att man inte bara har en röst, utan kan skicka ett betal-SMS hela tjugo gånger, naturligtvis i syfte att maximera intäkterna. Det rimmar illa med demokratins grundtanke. Men därmed har man även bäddat för den politiska kalabalik som präglar spektaklet, enkannerligen under årets upplaga.

Bruset i diverse fora indikerar nämligen att det har funnits stort intresse av att medelst sådan massröstning stödja det judiska bidraget, inte för att man särskilt omhuldar den sionistiska saken utan för att man hatar muslimer och «vänstern». Israel erhöll således en andraplats i teleröstningen, men bara en tolfteplacering i juryns värdering.

Noterbart här är att högsta poängantal – tolv – utdelades till Israel av femton länders teleröstare, men att bidraget inte fick en enda tolva i juryröstningen. Omvänt fick Schweiz hela tjugotvå tolvor i jurysystemet, men bara en enda i teleröstningen. Sådan våldsam diskrepans är inte statistiskt försvarbar, utan indikerar att politiska värderingar här föreligger och dessutom trumfar de artistiska.

Högern massröstade på det sionistiska bidraget, och förlorade därmed slaget mot vänstern.

Om skrikhögern gjorde vad man kunde för att lyfta det sionistiska bidraget, motarbetades man således av statetevevänstern i juryn, som valde att lägga hela sin kraft bakom transagendan. En enkel aritmetisk övning ger emellertid att *2SHBTQIAP++-vänstern hade förlorat om allmogen hade röstat politiskt neutralt, eftersom Kroatien då hade erhållit fler SMS-tolvor och slutligen stått som segrare.

En komplicerande faktor är att Ukraïna – som vann tävlingen 2022 på samma politiska grunder genom sympatiröstning bland folket – erhöll betydligt fler SMS-röster än jurynomineringar, och därmed bidrog till att splittra populasen i politisk mening. Det betyder att sympatierna för Kievs sak har svalnat i ljuset av det israeliska folkmordet på palestinier, samtidigt som sionisthögern har fått rejäl blodvittring.

Israelhögern föll således på eget grepp, varvid transvänstern kunde kamma hem segern under full koncentration på woke. Säkert fanns bland statstevefolket även en viss ånger över det spöke man släppt lös, varför man valde att rösta ned Tel Avivs bidrag något för att «kompensera» för en förväntad SMS-anstormning. Därmed neutraliserades bomben, och spektaklet överlever ännu något år.

Resultatlista, Eurovision 2024.