Stora delar av Sahara fick under sommarperioden 400–600 % mer regn än normalt, vilket åstadkom en del översvämningar, men även resulterade i att öknen grönades och blötlades. Den torra sanden har potential att per omgående härbärgera liv när förusättningar finns.
I själva verket finns gott om snäckskal, fiskfossil och andra rester från forna våtperioder i Sahara, och de tenderar att komma med periodiska skiftningar som milankovićcykler. Senast var för bara fem tusen år sedan, och dessförinnan för ungefär sjuttio tusen år sedan, en period som sammanföll med Homo sapiens utvandring ur Afrika – klimatförändringar drev exodus till Eurasien.
Innevarande gröning kan även den härledas till klimatförändringar, men denna gång av antropogent slag. Det är vi själva som ger liv åt öknen genom våra utsläpp av växthusgaser, och processen sker därför alldeles för tidigt. Det är ekvivalent med att vi är på väg ut ur istiden för gott.
Man kunde tro att detta skulle tas emot som goda nyheter, men alarmisterna och dystopikerna tenderar att hellre se mörker, då det fläckvis uppstår torka på andra håll, samt som en konsekvens blir översvämningar. I själva verket är det välkänt att varmare klimat även är fuktigare, och att klimatet är som torrast och öknarna som flest under perioder av nedisning.
Issmältningen kring Arktis och Grönland resulterar alltså inte nödvändigtvis bara i stigande havsnivåer, utan även i riklig nederbörd, som bland annat sugs upp av enorma ökenområden som Sahara och Sahel. En fuktigare planet ger därför mer grönska och människan rikligare skördar.
En våtare planet ger även färre skogsbränder, vilken är den trend vi observerar, trots alarmistisk skogsbrandsporr i medier. Gröningen av Sahara har på samma sätt observerats under femton års tid vid det här laget, men har på senare tid alltså intensifierats – öknen blommar oerhört fort när skiftet väl sker.
Före och efter regnet. Sjöar bildas och växtligheten sätter fart i Sahara.
Dina skattepengar går till att finansiera vänsterbliven regimradio och regimteve, statsmedier som utgör statsmaktens propagandagren med syfte att fastställa och upprätthålla värdegrund och annan överideologi. Ett tydligt exempel på detta gavs under ett skvalradioprogram på söndagsmorgonen, då en paneldeltagare med fel slags åsikter kastades ut av en upprörd programledarinna.
Frågeställningen gällde en kvinnlig lyssnares klagan på sin partners mindre goda prestationsförmåga i sänghalmen, vilket panelen således hade att reda ut. En paneldeltagare med mångårig bakgrund i Brasilien föreslog att pojkvännen skulle ta sig till Danmark och köpa sex för att öva upp självförtroendet och prestationsförmågan, men då slog det alldeles slint i huvudet på såväl programledarinna som övriga paneldeltagare.
Svenskbrassen, Henrik Brandão Jönsson, hade genom detta utspel ovetande brutit mot den socialistiska värdegrunden och den i politiskt korrekta miljöer förhärskande radikalfeministiska uppfattningen att sexköp är ett slags brott mot mänskligheten som inte längre är föremål för diskussion.
Snubben fick inte bara lämna studion omedelbums och för gott, utan tvangs även löpa gatlopp i etablissemanget under dagen, bara för att småningom avkrävas avbön under förnedrande former. I annat fall hade han med säkerhet även fått lämna sin post på den wokeliberala tidning han arbetar för, samt därefter blivit persona non grata i det vänsterliberala etablissemang som omhuldar denna repressiva värdegrund.
Föruom att du och jag tvingas finansiera statsmediernas propaganda och billiga trams utgör detta ett flagrant regelbrott mot de lagar, regler och stadgar som omgärdar regimmedias verksamhet, framförallt regler kring opartiskhet och allsidig belysning.
5:8 Medverkandes åsikter En viktig del i vårt uppdrag är att låta många olika röster göra sig hörda. I det ingår att intervjupersoner i exempelvis direktsändning uttrycker en personlig åsikt i en kontroversiell fråga.
Varje redaktion har skyldighet att se till att inte endast en person får möjlighet att uttrycka en personlig åsikt utan att så pass många personer släpps fram att publiken får en mångsidig belysning av frågan.
Enligt det egna regelverket är det således fel att kasta ut en paneldeltagare med «kontroversiella» åsikter på detta sätt, och programledarens uppgift är under sådana omständigheter att debattera, nyansera och fördjupa ämnet. Till yttermera visso ska programledare hålla sig neutrala och objektiva och inte framföra sin egen åsikt, men man tog här entydig ställning för radikalfeministiska och socialistiska principer.
5:10 Medarbetares åsikter Medarbetare ska inte uttrycka sina egna uppfattningar eller värderingar i kontroversiella frågor i sändning. Det kan strida mot kravet på opartiskhet.
Medarbetare ska inte delta i debatter i våra egna program eller publiceringar. Det gäller oavsett om det handlar om publiceringar i den kanal de vanligtvis förekommer eller i andra sammanhang. Det beror på att de inte kan vara en part eller ta ställning i en kontroversiell eller politisk fråga. Det kan strida mot kravet på opartiskhet.
Inget annat är förstås att vänta av regimmedier som aktivt kvoterar in vänsterblivna medarbetare med «kulturell kompetens», men det kan vara upplysande att emellanåt påminna om hur stor vänsterkantringen faktiskt är genom att observera fadäser som denna. Detta är statsradion när man alldeles tappar masken och visar sitt verkliga fula tryne.
Det står därmed klarare än någonsin att regimmedierna måste avvecklas i grunden, och ur dess ruiner får man bygga en helt ny verksamhet med helt nya medarbetare och helt nytt uppdrag, nämligen att leverera sakliga och objektiva nyheter, anställa debatt utan gränser och bias, samt att sända företeelser som inte bär sig på den kommersiella marknaden.
Klart är också att den förhatliga sexköpslagen måste röna samma öde, och det vore faktiskt en välgärning om varenda man i landet tog sig till København för att roa sig med horor istället för att låtsas spela med i det politiskt korrekta spelet. Sverige måste ansluta sig till Europa i denna fråga, och ta rygg på Belgiens fullständiga avkriminalisering.
Utsparkad från statsradion för att ha hyst fel slags åsikter.
Argentina valde ny väg för närmare ett år sedan, då Javier Milei lovade att dollarisera ekonomin, bekämpa inflationen och på annat sätt stärka den argentinska ekonomin, bland annat genom att närma sig USA och fjärma sig från Kina. Resultatet är att inflationen är fortsatt rekordhög över 200 %, och att Milei nu kryper till korset angående Kina.
Motorsågsdåren avser nämligen avlägga visit i Beijing i januari, då han ska slå en koutou (叩头) inför Xi Jinping, under förhoppning om stärkta bilaterala förbindelser. Tidigare har han benämt landet som en «mördarstat», medan retoriken nu mer är att han är «positivt överraskad av Kina».
Mileis tanke var att närmandet till den amerikanska skurkstaten automatiskt skulle generera stöd och investeringar, men från Bidens regim har ekat alldeles tomt. Man bryr sig helt enkelt inte om bananrepubliker på sin egen bakgård, såvida inte fruktimporten är hotad eller drogkartellerna gör för stort avtryck.
För Kina är dock Sydamerika en viktig faktor i att kontra den amerikanska hegemonin, varför man gärna förlåter Mileis övertramp och förnyar relationerna i en mer positiv riktning. Kina har härvidlag en pragmatiksk ådra, och man hoppas kunna etablera tillverkning i Argentina för att kringgå amerikanska tariffer. Argentina är även en viktig importkälla av kött för Kinas vidkommande.
Argentina förfogar vidare över omfattande litiumkällor, närmare bestämt en femtedel av jordens reservoar. Litium nyttjas i batteriteknik, varför Kina av naturliga skäl vill komma i åtnjtuande av dessa fynd, för att klämma åt Australien och andra exportörer. I utbyte kan Kina bidra med omfattande infrastruktursatsningar i Argentina, och därmed stimulera den argentinska ekonomin.
Under Milei har fattigdomen ökat betänkligt, och mer än hälften av argentinier betecknas nu som fattiga, upp från fyrtio procent för ett år sedan. Mileis reformer fungerar inte, och han behöver komma tillbaka till verkligheten. Kina kan i detta avseende ge en hjälpande hand och få fart på bananrepublikens ekonomi.
Europa har begått ett märkligt självmord, eller i vart fall inlett ett försök därtill. Nämligen genom att besluta om tullar om upp till 35 % på kinesiska elbilar, utöver de tio procent som redan ligger. Ändå röstade bara tio länder för, medan tolv lade ner sina röster, däribland Sverige.
Man ska se det som en trevare i de förhandlingar som pågår, i syfte att sätta press på Kina. Men utgången är ändå att det blir någon form av ytterligare tullar, vilket med automatik för med sig en rad konsekvenser.
Den första är att elbilar blir dyrare, oavsett om Kina svarar eller inte. Konsumenten fråntas möjligheten att köpa billiga kinesiska elbilar, och förhoppningen är då att valet istället ska falla på en inhemsk europeisk bil när kostnadsbilden pareras. Men även de «inhemska» bilarna tillverkas till stor del i Kina, vilket ytterligare drar upp priset.
Den andra är att Kina faktiskt kommer att svara med motsvarande tullar på lämpliga varor, som italienskt vin, franska lyxprodukter, danskt fläsk med mera, men även på europeiska bilar. Kostnaden sugs upp av konsumenten, och allt blir således dyrare i en ny inflationsspiral.
Den tredje är att de patriotiska kineserna helt enkelt kommer att bojkotta europeiska märken, vilket kommer att slå oerhört hårt mot Tyskland och i förlängningen även svenska och andra underleverantörer. En tredjedel av Tysklands export finns just i Kina, och man blöder redan, om än av andra skäl. Recessionen förvärras.
Den fjärde är att EU:s megalomaniska klimatambitioner går åt pipan när européerna får än mindre råd att handla ny bil, enkannerligen elbilar. Man kommer emellertid inte att ge upp dessa, utan istället finna andra vägar att beskatta och ytterligare fördyra för europeiska konsumenter och företag. Därmed går kontinenten ned sig än mer i träsket, medan USA och Kina seglar förbi.
EU har alltså avlossat ett skott mot det egna huvudet, och nu återstår bara att se om patienten har någon möjlighet att överleva. Traumat är omfattande, och vägen tillbaka mycket svår.
Det anstår inte Europa att bedriva merkantilism och protektionism, utan frihandeln måste stå i centrum. Och om andra makter bedriver industripolitik av stora mått, omfattande subventioner och stimulanser, så bör EU göra sammalunda.
Man borde i själva verket ha gjort det för länge sedan, och följt Kina i spåren. Det är nämligen så Kina kunde lämna smoggen i städerna bakom sig, genom att med lämpliga styrmedel ge elbilsindustrin och den övriga gröna industrin incitament. För EU med dess våldsamma klimatambitioner vore det en given modell att ta efter.
Kina har 56 kärnkraftsreaktorer i drift, 31 under uppförande samt förfogar över teknik som omöjliggör härdsmälta i kärnkraftverk. Vidare är landet världsledande avseende forskning kring fusion, och man förfogar även över 500 kärnvapen sedan första sprängningen 1964.
Detta ska kontrasteras med Sverige, som förfogar över sex reaktorer efter att sju stängts ned. Kärnkraften är inte bara sedan många år stadd i avveckling, utan man införde även från politiskt håll den så kallade tankeförbudslagen mot forskning som syftar till uppförande av nya reaktorer.
Under de omständigheterna undrar vän av ordning nog vad Studsvik skulle kunna tillföra Kina och dess kärnkraftsindustri, eller än mer barockt, dess kärnvapenprogram. Det är givetvis Studsvik och Sverige som har att lära av Kina, men av pressen bibringas man en helt annan uppfattning.
Notoriska TV4 har nämligen «grävt fram» att en anställd person vid Studsvik skulle ha kopplingar till kinesiska Enhetsfronten, en organisation som främjar Kinas intressen. Reportaget illustreras effektfullt med bilder på Kinas robot Dongfang DF-5B (från 1960-talet), som om det överhuvudtaget kunde finnas någon koppling.
Studsvik har alltså ingen teknik som Kina kan stjäla, och Kina är som ledande makt på området inte heller i behov av att stjäla information som inte finns. Det är tvärtom Studsvik som har behov av Kinas kompetens på området, vilket är varför personen i fråga är anställd. Personens politiska åsikter och patriotiska hållning gentemot sitt hemland är irrelevant.
Personen är av ganska uppenbara skäl verksam som forskare vid CNNC (China National Nuclear Corporation, 中国核工业集团公司), som står för export av kinesisk reaktorteknologi, med bland annat reaktorer i Storbritannien och Frankrike på programmet. Fast i TV4:s reportage benämns det kort och gott «den kinesiska diktaturens kärnvapenbolag».
Den så kallade säkehetspolitiska debattören Patrik Oksanen (vid «tankesmedjan» Frispel) är «chockad», medan sossarnas Peter Hultqvist kräver en utredning av «Kinas spionage mot universitet och näringsliv». Det är vidare «en systematisk infiltration från Kinas sida», enligt samme talesperson, som sätter det våta fingret i luften.
Det finns emellertid inget särskilt märkligt med Enhetsfronten, utan det är en typ av nätverk som varje land i världen håller sig med för att odla kontakter, utbyta erfarenheter och inte minst lägga fram den egna världsbilden. TV4 verkar vara av uppfattningen att medlemsantalet i Sverige skulle uppgå till sjutton personer, men det är i själva verket långt fler än så.
Den paranoja om Kina som ständigt och jämt kommer till uttryck i pajasmedia och i politiken är skadlig av ett flertal skäl, men framförallt för att den sätter käppar i hjulet för helt normala samarbeten som vi är i stort behov av, inte minst avseende återuppförandet av kärnkraft.
Kina har inget att lära av efterblivna Sverige i fråga om kärnteknologi. Men vi kan lära av Kina.
