Kategori: Politik

Kategorier
Politik

F, IG, U och 1 för Kristersson

Halva mandatperioden har gått, men Kristerssons moderatregim har inte fått ett skapandes grand gjort. För svenska folket har man inte gjort ett dyft, samtidigt som man har haft allt fokus på ett krig som inte angår oss samt umgåtts flitigt med psykotiska krigsfantasier.

Bunkermentaliteten dominerar helt, med ett «situation room» på agendan för att likt de stora grabbarna i Washington «följa utvecklingen». Man har kapitulerat för USA och gett dess regim fritt tillträde över hela landet, och man öser pengar över försvar och civilförsvar i en kapitalförstöring som saknar motstycke.

Till det ukraïnska slukhålet har man likaledes öst miljarder i bistånd och materiel och därmed bidragit till att förlänga kriget istället för att söka fred. Det finns inget vettigt i att expandera försvaret om man samtidigt skänker bort den kapacitet man har, inklusive jaktplan som kommer att sluta på krigsmuseum i Moskva.

Krigshetsen har resulterat i att svenskarna har tappat stort i realinkomst när inflationen har gett värdeminskning och kronkursen till råga på allt har dykt som en sten. Några reformer för att stärka näringslivet och minska arbetslösheten har inte sjösatts av den passiva regimen. Arbetslösheten har istället stigit, och Sverige befinner sig i den absoluta bottenligan i Europa.

Inte heller har man fått bukt med kriminaliteten, utan man tycks ha fastnat i en evig utredningsspiral. Man kunde byta säkerhetsdoktrin på en eftermiddag utan demokratisk förankring, men är helt oförmögen att ändra lagstiftning utan att först rådfråga statskyrkan och vänstermarxistiska grupper som Talita i långbänk vad de kan tänkas tycka om detta.

Några frihetsreformer har man inte genomfört eller ens aviserat. Den socialdemokratiska folkhemsrepressionen ligger fast, i allt från systembolag till hetslagar. Dissidenten och konstnären Dan Park är åter dömd till fängelse i fysisk form snarare än under fotboja, samtidigt som anstalterna är överfulla och tusentals kriminella med våldskapital går fria på gatan.

Häromdagen tvangs ett moderat kommunalråd avgå för att ha sagt det så kallade negerordet, och i dag meddelar SD:s Richard Jomshof att han pausar sitt arbete i justitieutskottet enkom för att han är kallad till förhör angående misstänkt «hets mot folkgrupp» efter att ha publicerat ett par satirteckningar som inte på lång väg uppfyller kriterierna för sagda lagparodi. I Sverige silar vi uppenbarligen mygg samtidigt som vi sväljer kameler, och moderatregimen tycks inte vilja styra upp prioritetsordningen.

De utlovade energireformerna gick åt fanders, och man har nu drygat ut reduktionsplikten istället för att minska den. Inga infrastrukturprojekt har planerats eller påbörjats, och med mineralutvinningen har inget alls hänt. Istället har man öst pengar över bedragare som Northvolt och amerikanska företag som Microsoft.

Underligt är det därför inte att den socialistiska oppositionen har ett rejält övertag, särskilt som de båda mikropartierna FP och KD åter kippar efter andan under spärren. Frågan är om den förrädiska Busch än en gång kan slå blå dunster i folkets ögon, eller om man sluligen ramlar ut ur riksdagen? Och om det museala Folkpartiet åter kan motivera sin eländiga existens?

Om Kristersson ska vända på det här måste väldigt mycket ske under den andra halvleken, och slutligen måste han också plocka in Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget. I annat fall har borgerligheten sumpat sin chans till långvarigt regeringsinnehav och mer eller mindre skänkt bort makten till socialisterna under Maggan. Allt talar för att Tidölaget blir en dagslända.

Kategorier
Kultur Politik USA

Swifts politiska flugvikt

De mulliga glitterbögarna i kraftigt vänsterlutande statstelevisionen är förstås «swifties», och utöver de ständigt återkommande reportagen och inslagen om Taylor Swift och hennes muzak kan regimteves kulturbubbla sägas vara inskränkt till förortsrap och amerikansk mainstreamfilm. Det är så lågt man har sjunkit.

Samma vänsterteve fick som bekant förnyat hopp när Kamala Harris ersatte Sleepy Joe Biden, då dennes demens blev så påtaglig att man slutligen tvangs rapportera om den. Sedan Kamala – som uttalas Camela enligt Kamala själv snarare än den nyamerikanska man använder – övertog stafettpinnen har statsteve och andra vänsterliberala medier haft en stående agenda att puffa kandidaten, allt medan man har tonat ned Trump och mordförsöket på denne.

Faktiskt hade man till och med en direktsändning om utnämningen av Kamalas vicepresidentkandidat, en perifer händelse som knappt någon svensk kan sägas ha intresse av. Motsvarande hände förstås inte då Trump aviserade J.D. Vance, vilket är ägnat att illustrera regimtelevisionens agenda och bias.

Naturligtvis sändes även debatten mellan Trump och Kamala i direktsändning, och statsteve proklamerade genast seger för den senare. För den som till äventyrs ville se med egna ögon blev besvikelsen nog stor när sverigetelevisionen hade plockat bort nattsändningen redan på morgonkvisten, säkert på grund av «sändningsrättigheter» eller något annat.

Men i dessa tider ser man mangrant på tuben snarare än på statlig linjärteve, varför man snabbt kunde konstatera att det nog rörde sig om bias även här. Det var en trist debatt som inte hade någon given segrare, och det mest frapperande var nog hur de båda ankarna var partiska till Kamalas fördel genom att ständigt «faktagranska» Trump men inte den egna vänsterfavoriten, som ideligen tilläts svamla om irrelevanta ting.

Inte heller denna debatt kommer därför att ha någon avgörande betydelse för valutgången, och respektive falang lär inte ha drabbats av något tapp i nämnvärd omfattning. Och de inte redan frälsta lär inte ens ha tittat, eller i vart fall ha stängt av efter en kvart. Soffliggarna lät sig inte övertygas.

Vilket återför oss på Taylor Swift, ty det är här det blir mer intressant då hon grep in i händelseutvecklingen genom att ta ställning för Kamala efter debatten. Det är väl för all del var och ens frihet att göra så, men en sällsynt dålig idé för en person (eller företag) som inte finns i det politiska facket. Swift behöver visserligen inte mer pengar, men den generella principen är att det är en dålig affär att så split och polarisera den egna beundrarskaran.

Tanken är säkert att Swifts politiska, eh, tyngd ska smitta beundrarna i tillräcklig mån för att ge ett avgörande, men i själva verket befläckar Swift bara sig själv och lär istället få se en krympande fanclub. Hennes miserabla muzak får därmed ett äckligt vänsterliberalt stänk som mången republikan nog kunde vara utan, i den mån republikaner överhuvudtaget lyssnar på den barnlösa kattkvinnan – det är vänsterliberal sörja för statsteves fjolliga glitterbögar.

Det är å andra sidan inte första gången artisteriet håller på så, utan man har för vana att alltid «förbjuda» det konservativa lägret att använda artisters musik. Det är ett uttryck för att musik- och även filmbranschen har en tydlig vänsterliberal prägel. Men därmed vet vi också att Swifts ställningstagande inte kommer att betyda ett skvatt för valutgången, eftersom sådana åthävor ignoreras av den stora massan, som redan är hjärligt less på den woke som kommer till uttryck genom Disney och andra.

Swift tar ställning för Kamala, *2SHBTQIAP++ och annat vänsterliberalt tankegods.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Äntligen europeisk industripolitik?

Ingen kan höra dig skrika i rymden, och inte heller i källaren eller garaget. Men det som här har skrikits länge, har förstås även yttrats av många andra, personer med inflytande. Och nu har ropen äntligen nått Bryssel, då Mario Draghi har levererat en rapport om Europas konkurrenskraft. Han har rätt i allt, och borde ha blivit EU-kommissionens president istället för skatan Uschela.

Draghi berättar i klartext att EU kontinuerligt tappar mot både Kina och USA i konkurrenskraft, produktivitet och ekonomisk tillväxt. Utan en radikal förändring kan Europa i längden inte upprätthålla sin välfärd och européerna inte sin livsstil.

Han pekar särskilt på att Europa inte har sådana teknikbolag som präglar Kina och USA, utan förlitar sig på gamla industrier. Europa tappade helt i den digitala revolutionen, och orsakerna står att finna i alldeles för stor reglering och oförmåga att frambringa och framförallt kvarhålla talang – framgångsrika entrepenörer sjappar till USA.

Technological change is accelerating rapidly. Europe largely missed out on the digital revolution led by the internet and the productivity gains it brought: in fact, the productivity gap between the EU and the US is largely explained by the tech sector. The EU is weak in the emerging technologies that will drive future growth. Only four of the world’s top 50 tech companies are European.

För att råda bot på den allt större innovationsklyftan föreslår Draghi en industripolitik under EU, omfattande inte mindre än fem procent av den samlade bruttonationalprodukten. Det är nivåer som aldrig tidigare har setts, men det är i paritet med Kinas satsningar.

Problemet är emellertid hur det ska omsättas i praktiken, eftersom förslagen innebär en större federalisering, vilket många länder motsätter sig. Pengarna ska även lånas, vilket även det lär bli föremål för dispyt. Slutligen innebär en mer dynamisk arbetsmarknad att socialistiska partier kommer att sätta sig på tvären för att värna arbetarnas villkor – men å andra sidan lär det inte gynna arbetarna att hela Europa går under, industri efter industri.

Draghi pekar även på skyhöga energipriser som en strukturell nackdel för Europa, samtidigt som han förordar fortsatt satsning på grön teknik. Energipriserna i sin tur beror på den politiska ambitionen att ställa om, samt på huvudlösa nationella beslut om att avveckla kärnkraft. Kriget i Ukraïna har påverkat utvecklingen på senare tid. Detta är åsnan mellan hötapparna, och man kan inte uppfylla båda villkoren samtidigt. Energipriserna måste ned, punkt slut.

Ett annat dilemma är att Europas befolkning kommer att minska, men invandring är inte längre en möjlig strategi för att tackla det problemet. Invandringens många negativa effekter måste istället lösas, samtidigt som ökad produktivitet får ordnas med högre effektivitet, mer innovation och lättad byråkrati. En EU-gemensam industripolitik kan inte heller ha tonvikt på protektionism som medel, utan på liberalisering – man får möta Kinas subventioner med samma mynt.

Huruvida denna plan någonsin sjösätts återstår att se, men ett omedelbart krav för att Europa ska kunna tillfriskna är att man ordnar fred med Ryssland och kommer överens om en säkerhetsdoktrin. EU kan inte vara en geopolitisk aktör som låter Nato expandera på Rysslands bekostnad, och man kan inte få ned energipriserna så länge man betalar fem gånger mer för naturgasen av jänkarna. Det är dags att ge upp högmodet och ta fram pragmatismen.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Vettig kostpolicy i Uddevalla

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof är en sekulär princip som uttrycks i den amerikanska konstitutionen. Sverige har inget motsvarande, utan kontrollerar fortfarande statskyrkan i lag. Men i praktiken sker den offentliga ämbetsutövningen i övrigt ändå under sekulära former.

Principen innebär bland annat att det allmänna inte ska ta särskild hänsyn till religiösa personers önskemål och krav, utan tillämpa likabehandling. Det är ekvivalent med att man inte gör skillnad på sossar och moderater, eller för den delen sverigedemokrater.

Ett exempel i vardagen ges av Uddevalla kommun, som har beslutat att skolan ska servera svensk husmanskost med ett vegetariskt alternativ. De tidigare alternativa kötträtterna för «muslimska» barn har därmed rätteligen avskaffats, och man hänvisar alla till samma slags bespisning enligt svensk kultur.

Nu är det så att säga inte fläsk varje dag, utan en varierad meny. Men barn till muslimska föräldrar anses ändå vara «diskriminerade» av reformen, och Aftonbladets narr till ledarskribent menar att det är en avsiktlig pik mot muslimer.

Lindberg hänvisar även till svensk religionsfrihet, utan att förstå den sekulära princip som skissas ovan. Ingen har här förhindrat religionsutövning, och det står var och en fritt tro vad man vill samt även förrätta sin underliga praxis kring kost och annat – men den offentliga maktutövningen är blind för detta, och ska så vara.

Man skulle även kunna ifrågasätta det vegetariska alternativet, eftersom vegetarisk kost inte motsvarar de näringsbehov barn och unga har. Samtidigt finns alltid personer med allergier och andra besvär. Kanske kunde man lösa saken bättre med två val av husmanskost, varvid även den religiösa kritiken skulle omintetgöras?

Det sagt är det skolans uppgift att verka i och förmedla svensk kultur och tradition, så även i bespisningen. Husmanskost är faktiskt på utdöende i en tid då utbudet av falafel och kebab konkurrerar med snabbmatshak och annat. Det är även en självklar del i integrationen, och barn till invandrare ska inte ges några särskilda privilegier, utan ska anpassa sig till våra seder och bruk – eller återvandra.

Gemensam bespisning med traditionell svensk mat. Nästa steg är att i skolan eliminera slöjor och andra religiösa attribut för att främja integration och jämlikhet.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

Europeiska krigshetsare mjuknar?

Olaf Scholz’ socialistregim har skickat två tyska kanonbåtar till andra sidan jorden, där de av någon anledning ska passera Taiwansundet och därmed reta upp Kina. Det är svårt att se vad tyskarna vill uppnå med detta, annat än att undergräva relationerna med Kina samt visa sig duktiga inför den amerikanske hussen.

Även frau Merkel skickade fordom en tysk pråm till Sydkinesiska havet, ett område som inte angår Tyskland, vars närvaro i området bara komplicerar situationen ytterligare. Kanske Kina som motprestation borde skicka ett hangarfartyg till Kattegatt och Östersjön för att säkerställa navigeringsfriheten i farvatten präglade av konflikt mellan Ryssland och Nato?

Men samme Scholz antyder nu att det kunde vara tid att söka fred i det ryskukraïnska inbördeskriget, en meningslös konflikt som drar ned Europa allt djupare i ett slukhål, allt medan krigshetsare runt om i Europa viftar med de ukraïnska flaggorna och i höggradig paranoid psykos tror att Putin ska inleda något slags allmän expansion över Europa.

Scholz intar denna position dels för att Tyskland är i recession och tappar fart, framförallt gentemot Kina, dels för att man traditionellt har band med Ryssland – det var därför USA (eller möjligen Ukraïna) sprängde gasledningen – men framförallt för att ytterpartierna i Tyskland vinner mark med ett mer försonande fredsbudskap.

Både Alternative für Deutschland och Bündnis Sarah Wagenknecht, som nyligen hade framgångar i tyska lokalval, förordar nämligen fred i Ukraïna framför fortsatt krigshets, samtidigt som man vill ha goda relationer med både Ryssland och Kina. Man delar inte alls den amerikanska fientliga inställningen, och ser inte dessa länder som fiender till Europa. Man vill samtidigt sparka ut den eviga amerikanska ockupanten från Tyskland.

Det är en nykter position, och just den som borde prägla Europa, ett självständigt Europa som står fritt från amerikansk geopolitik och råder över sitt eget hus, med eget försvar och en gemensam ickekonfrontativ utrikespolitik. Ett Europa som inte låser in sig, utan som förmår frihandla och konkurrera med hela världen utan politiska konnotationer. Ett Europa som inte i kolonial anda skickar krigsskepp till andra sidan jorden för att gå USA:s smutsiga ärenden.

Det är en höggradig ironi att särskilt AfD baktalas för sin förment «högerextrema» prägel, när man samtidigt har ett uppenbart pacifistiskt budskap och en formel som är exakt rätt för Europa. Hitlertyperna är i själva verket de som skickar vapen till Ukraïna, understödjer det israeliska folkmordet samt söker långvarig konflikt med Ryssland och Kina, i allt från den dåraktige Nato-runkaren Kristersson i Rosenbad till den liberale parfymdiktatorn Macron i Paris.

Tyskland har en särställning i Europa, och det är därför också Tyskland som kan gå i bräschen för den nödvändiga förändringen. Fred i Ukraïna och säkerhetspolitisk uppgörelse med Ryssland står härvidlag först på agendan, därefter bättre relationer med Kina, samt slutligen gradvis orientering mot en polycentrisk världsordning med ett allt mer självständigt Europa i industriell renässans. Frågan är bara om det är Scholz’ etablissemang som ska ta befälet, eller alternativrörelsen.