Nationalistledare Åkesson gjorde det rationella valet att gå i opposition och därmed frigöra Tidö-regimen för upptag av agrarerna i Centerpartiet. Rationellt, för att alternativet med en vänsterkommunistisk regim skulle reversera den politik som förts under den senaste mandatperioden.
Centerkärringen svarade omedelbart genom att plötsligt öppna upp för en sådan lösning, men vill först fortsätta med sina trotsåldersfasoner genom att begära att de båda statsministerkandidaterna presenterar ett «paket» som Centerpedofilerna kan godta, och som minimerar «ytterkanternas» inflytande.
Men detta ändrar ingenting i sak, eftersom mandatförhållandena är som de är. För att få igenom borgerlig politik kommer Tidö att bli beroende av SD-nationalisterna, och omvänt måste en rödgrön ministär konsultera VPK för att få igenom sin.
SD-sionisternas ledare har just gett Thand exakt det hon vill ha, medan kommunisterna på den rödgröna sidan har som oomkullrunkeligt krav att ingå i en ministär. Därmed är valet redan gjort i praktiken, eftersom Centern trots allt nog inte vill ha nyval, speciellt inte när andra partier så generöst dyrkar upp låset.
Det vi ser nu är alltså en form av politisk teater för att motivera Centerpartiets kommande avhopp från den rödgrönrosa sidan, ty det hade sett tämligen löjligt ut att omedelbart hoppa i Kristerssons famn. Thand vill hålla på sig och låtsas vara «hard to get», men i princip har hon redan trosorna nere.
Därmed kommer en kristborgerlig minoritetsregim med nationalisterna som stödhjul att ratta den rostiga gamla kärran vi kallar Sverige för kommande fyra år, och det kommer inte att bli lika friktionsfritt som under föregående mandatperiod. Emellanåt kommer nämligen såväl SD com C att rösta med oppositionen, vilket kommer att orsaka en del tandagnissel. Men dock inget som kommer att orsaka nyval.
