Den liberala positionen står alltjämt vidöppen i svensk politik och företräds inte av någon, varken i allmän ideologi eller i enskild sak. De som kallar sig liberaler – men inte är det – är i själva verket statskramare, systembolagsivrare, statsteveanhängare och så vidare i det «frisinnade» (frikyrkliga) förbudspartiet Folkpartiet, som är det rätta namnet på dessa fisförnäma primadonnor.
Det filterliberala partiet står på randen till avgrunden, men det spelar ingen roll, ty bandet spelar ändå samma låt om och om igen tills skutan står helt under vattenlinjen och sjunker i den iskalla vattenmassan. Den låten är «Vi vill inte leka med Jimmie», samma slags sandlåderetorik som under Annie Lööf lamslog svensk politik under flera år, och som en konsekvens förpassade även det andra illiberala idiotpartiet under spärren.
Retoriken är att man inte vill «släppa fram» Sverigedemokraterna i regering eller ens «medverka till» att en sådan ministär kommer i dagen, för då är det tydligen «godnatt» med den svenska «liberalismen» (som ju ändå inte existerar) och till och med «demokratin» (privilegiet att rösta vart fjärde år men inget mer).
Det är stora ord av ett litet skitparti, givet att Sverigedemokraterna själva bekvämt har en femtedel av väljarna i ryggen, och att man numera «tolereras» av såväl Moderaterna, som har ytterligare en femtedel av opinionen bakom sig, som det mindre stödhjulet Kristdemokraterna. 2010 är förbi, och verkligheten släppte in SD i värmen för länge sedan – frågan nu gäller vilken ministerpost Åkesson ska ha.
Men i huvudet och den egna fantasin tror nykterhetsvännerna bland socialistliberalerna fortfarande att man är något slags «kungamakare» i den «breda mitten», när man i själva verket mest är som en fluga som bara väntas på att smällas. Småpartierna är helt enkelt i vägen, och tillför överhuvudtaget ingenting med sitt primadonnemässiga tramsande och ständiga «avståndstagande» till allt som inte passar. Politik är konsten att kompromissa, inte att obstruera.
Nya partiledarinnan Mohammedsdotter har visat subtila tecken på kursändring, och frågan är under dagen uppe för debatt i partistyrelsen. Sedan ska dess eventuella rekommendation avhandlas under landsmötet, de långa knivarnas natt då man sticker varandra i ryggen för att verkligen säkerställa att allt går åt helvete. Det ska nog till ett mirakel innan man gör sig av med denna skadliga doktrin, och man kan notera att det andra socialistliberala partiet har väsentligen samma problem.
Säger man högmodigt fortsatt nej till samarbete med SD har man då ställt sig utanför borgerligt samarbete, och det som återstår är antingen att agera oppositionell «vilde» bland partierna, eller att ansluta sig till det rödgröna fulljädrade vänsterkommunistiska blocket – där man inte heller vill samarbeta med dess utböling bland Vänsterpartiet kommunisterna.
Men partiet ligger för närvarande och stadigt på folkölsnivå i opinionsstödet – 2.8 % vill jag minnas – och om man ställer sig utanför det borgerliga samarbetet finns inga moderata stödröster att hämta, och heller inga andra. Då lämnar partiet riksdagen, förhoppningsvis tillsammans med de andra yra illiberalerna.
Det är välkommet, och jag vill faktiskt att såväl Folkpartiet som Bondepartiet inte bara försvinner ur partipolitiken, utan faktiskt dör som partier. Att dessa reliker från anno dazumal äntligen förpassas till historiens ideologiska soptipp, på det att vi kan gå vidare och reparera den skada dessa repressiva partier har åsamkat landet.
Demokratin skulle stärkas väsentligt av att det finns två huvudlinjer i politiken, och att medborgarna på schweiziskt manér deltar i omröstningar i alla viktigare frågor. Det korporativistiska (läs: fascistiska) systemet med allt fler småpartier och särintressen är däremot demokratins dödgrävare, och lamslår fullständigt politiken med kiv och tjafs.
