Vänsterkommunistiska statstelevisionen idkar åter radikalfeministisk statsmoralism, denna gång genom att «granska» en kommunchefs tidigare förehavanden i kulturbranschen. Det rör sig om Jokkmokks gemenskap, där en snubbe för några år sedan medverkade i pornografisk framställning i filmens medium, och för detta nu får schavottera genom att sparkas som kommunchef.
«Orsaken» sägs vara att killen kan falla offer för «utpressning» av «främmande makt» (läs Ryssland), men givet att regimteve redan har avslöjat saken faller det argumentet så att säga pladask. Även om statsmedierna inte hade «granskat» mannens förehavanden, är sådant inget som kan utnyttjas av vare sig främmande eller inhemsk makt – möjligen med undantag av Skatteverket, som i sin statsfeministiska överideologi angriper allt som andas minsta erotik i kombination med pengar.
Nej, man kan inte diskutera «det moraliska i att medverka i eller ha producerat porrfilm och samtidigt vara högsta tjänsteman i en kommun», eftersom det är en strikt laglig verksamhet. Det är en frihet som står alla till buds, och man kan så att säga inte straffas inofficiellt av en skara vänsterkommunistiska kadrer som driver ett privat statsfeministiskt korståg mot porren.
Tvärtom är en porrfilmande kommunchef en tillgång, eftersom det då rör sig om en person från verkligheten snarare än en politisk påläggskalv eller akademisk streber som aldrig har haft ett riktigt jobb. Det är sådana politiker från verkligheten som kan vidga våra få kvarvarande friheter istället för att som de vänsterkommunistiska krafterna ständigt inskränka dem.
Det är bara dessa friheter som skiljer oss från totalitära krafter som den ryska, och det är där den verkliga motståndskraften ligger, att vi kan göra saker som de inte tillåts göra. Så har det varit ända sedan kalla kriget, och det var jeans och rockmusik som småningom bröt ned sovjetimperiet.
Numera är det emellertid snart tvärtom, då våra friheter inskränks i allt snabbare tempo, samtidigt som de möjliggörs i österled i allt större utsträckning. Hela Europa liknar numera en vänsterkommunistisk diktatur, där man hämtas i gryningsräder för att ha yppat något «olämpligt» om politiker eller andra.
Denna ordning måste brytas, och en bra början kunde vara att lägga ned vänsterkommunistiska statsmedier, som inte bidrar till att främja frihet, utan snarare underminerar våra friheter och går auktoritära förbudskrafter till mötes.
Filmen som sådan är komplett värdelös, en amerikansk kliché på porrfilm, snarast mansförnedrande. Men det är inte på kvaliteten saken hänger, utan principen.
Sedan vänsterliberala krafter tog över i Polen för tre år sedan har man i succession försökt att återta kontrollen över en rad institutioner, med början i den polska statstelevisionen, som ommöblerades fullständigt för att passa regimens linje. Nu tycks turen vara kommen till författningsdomstolen, efter en politisk kupp under helgen.
Polen har till skillnad från Sverige och de flesta andra europeiska länder verklig maktdelning, i alla fall på pappret, då dess författningsdomstol har vetorätt i fråga om att förkasta lagar som antas av Sejmen. Detta till skillnad från Sverige, där det så kallade Lagrådet blott har en rådgivande funktion, och vars rekommendationer regelmässigt körs över av regimer av alla kulörer.
Vetorätt innebär att en regim inte har full frihet att styra som man vill, utan det finns kontrollinstanser som kan pröva lagförslag mot grundlagen. Maktdelningsprincipen är från början fransk, men har sin främsta tillämpning i det amerikanska systemet, som är det preeminenta politiska föredömet i världen – det är bara det som hindrar Trump från att utropa sig själv till kejsare.
I Europa tillämpas inte maktdelningsprincipen, utan istället fusioneras de verkställande och lagstiftande makterna i en enhet, medan den dömande makten saknar rätt att pröva regimens lagar och reglementen. I Sverige gäller folksuveränitetsprincipen, det vill säga att all offentlig makt utgår från folket, det vill säga dess företrädare i riksdagen. Riksdagen är emellertid underställd partiautokratin, med en stark partipiska, och därför ytterst underställd regeringen, om den har majoritet.
Europa är därmed mer autokratiskt, och har stort demokratiskt underskott i såväl Europeiska unionen centralt som i de enskilda medlemsländerna. Så gott som samtliga europeiska nationer underhåller sin propaganda medelst statsmedier, medan så kallad public service broadcasting i USA är av privat natur.
Den polska situationen är emellertid inte ny, utan strid om kontrollen över författningsdomstolen har pågått sedan författningens tillkomst 1997. Man tycks inte förstå vad som menas med «oberoende», utan vill forma rätten efter eget behag, så att den blir ett lydigt «folksuveränt» redskap för regimen.
Tidigare Lag och Rättvisa (PiS) klandrades inte minst av EU för att stöpa om rätten i syfte att strömlinjeforma den egna politiken, medan partiet självt hävdade att man ville «rensa ut» övervintrade element från kommunisttiden. Kritiken mot PiS skulle ha fog för sig, om det inte vore för att samma slags «folksuveräna» synsätt är praxis i hela Europa, inte minst i Sverige, där man inte vill att «teknokrater» och jurister ska överpröva folkets vilja.
Nuvarande försteministern Donald Tusk försöker sig nu på samma slags utrensning med samma argument, det vill säga att domarna i författningsdomstolen är PiS-trogna samt att president Nawrocki har vägrat att svära in domare som har antagits av Sejmen. Det är samma manus som har plågat Polen i decennier, där edsförfarandet mer liknar något slags obstruktion än tillämpning av demokrati.
Det är oundvikligt att domstolen färgas av skiftande majoriteter, eftersom parlamentet med sin majoritet utser ledamöterna. Så är det i USA, och så måste det också vara i Polen. Bara tiden kan förändra sådana majoriteter, och i övrigt angår det inte de övriga makterna hur domstolen är sammansatt. Det är det fina med maktdelning, att det finns kontrollmekanismer som förhindrar exempelvis en nazistisk eller kommunistisk regim från att löpa amok.
Tystnaden i medier och från Bryssel ska tolkas som att man passivt stödjer Tusk i hans statskupp, ett «nödvändigt ont» som man säger. Det är OK när vi gör det, i vanlig ordning.
Men det är naturligtvis inte alls i sin ordning, utan vad vi ser här är att de vänsterliberala *2SHBTQIAP++-globalisterna är exakt lika goda kålsupare som någonsin PiS, och att ingendera sidan har någon som helst respekt för demokratins grundläggande väsen, maktdelning, yttrandefrihet och så vidare. Det är tyvärr Europas öde att styras av autokrater, från Tusk och Kristersson till Burnham och Merz.
Den fetlagde spelmissbrukaren Jimmie Åkesson (SD) levererar i något slags debattartikel en känga till etnonationalisterna i partiet, och menar att de kan skriva på en blogg eller ägna sig åt plakatpolitik på gatan om de vill framhärda i etnicitet som faktor för svenskheten. Partiet har under alla omständigheter gått vidare, och passar det inte är det bara att dra.
I samma storkukstabloid drar ledarredaktionen oväntat en lans för Åkessons kultursvenska hållning, vilket är en smula märkligt med tanke på hur den Bonnier-ägda tabloiden samtidigt är djupt involverad i att försvara och propagera för den judiska etnonationalismen i världens enda etnostat, folkmördarstaten Israel.
I sådana sammanhang går det alldeles utmärkt att prata om det judiska folket och judarnas land, medan något motsvarande inte tycks existera för svenskarna – här är vi bara medborgare, och någon svensk etnicitet finns överhuvudtaget inte. I vart fall är den inte värd att försvara, till skillnad från när det gäller fint folk som kurder, judar och andra, folk med kultur och sammanhållning i själva etniciteten.
Även Jimmie har som bekant slagit in på den judiska saken, så till den grad att partiet har formulerat en Israel först-policy, följt av en Ukraïna därefter-policy, medan man kompromissade bort Sverige och svenskarna någonstans på vägen. Kompromisser som är priset för att sitta vid maktens taburetter, med grund i en vilja av att tvätta bort partiets fascistiska historia.
Partiet visar således hur djupt korrumperat det har blivit i sin strävan att vara till lags och passa in, men på en och samma gång avhänder man sig då den radikalisering som banade väg för dess framgång. Som ett socialdemokratiskt dussinparti i en homogen åttaklöver finns överhuvudtaget ingen tillväxtpotential, men desto större fallhöjd när man blir en gråsossig aktör i mängden.
Frågan om svenskheten är komplicerad, och det rör sig i princip om balans och volym snarare än renodlad Blut und Boden, men man kan inte undanta etnicitet som en faktor i det resonemanget. Det kunde Åkesson ha frågat judarna om, för vilka etnicitet är just den huvudsakliga faktorn.
Åkessons och chefsideolog Karlssons hållning är ekvivalent med att Miljöpartiet skulle komma ut som kolkraftens främsta försvarare, det vill säga att man inte bara sågar av den gren man sitter på, utan i själva verket rycker upp hela trädet med rötterna i en märklig bootstrap. Det är också en form av politiskt självmord.
Man kan ana konturerna av det fortsatta skeendet i denna händelseutveckling, där de få råa rasisterna drar till Nationaldemokraterna och liknande falanger, medan de mer moderata etnonationalisterna troligen anammar Alternativ för Sverige som primärt val. För övriga sympatisörer finns inget skäl alls att hålla fast vid ett parti som har förlorat sina rötter, utan man kan då lika gärna lägga sin röst på ett mer stabilt traditionellt parti som Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Det var en gång en regering, en rödgrön regering, som skulle rädda planeten och klimatet. Sagt och gjort stängde man ned kärnkraftverken, den stabila baskraften utan utsläpp av vare sig koldioxid eller andra växthusgaser, och till råga på allt saboterade man verken så att de inte skulle gå att återstarta. Nu hade man räddat världen!
Istället skulle man satsa på vind och sol och grönt stål och batterier. Men det visade sig att Kina redan behärskade de teknikerna bättre än Europa, så för att påskynda den gröna omställningen lade man kraftiga tullar på kinesisk grön teknik, för att stimulera den egna industrin.
Stora satsningar gjordes på Northvolt, och statliga skattemedel forsade in i SSAB:s satsning på grönt stål. Men projekten rann ut i sanden, och upphovsmannen till Northvolt tog miljarderna och stack, innan han påbörjade nya projekt med samma upplägg.
Elektricitet, det är framtiden det, har politiker sagt till höger och vänster. Därför slopades stödpaketet bonus malus när Tidöregimen tog över efter den tidigare sossregimen, den som stängde ned kärnkraften, samtidigt som man satsade stort på att upprätthålla förbränningsmotorns tidevarv ett tag till.
Utan ekonomiskt omställningsstöd, och med kraftiga handelstullar mot kinesiska elbilar, störtdök därför försäljningen av elbilar. Det samtidigt som Kina tar stora kliv mot att bli den första elektrostaten i historien, med gigantisk elproduktion och stor utrullning av en elektriferad fordonsflotta.
Längst gick DDR-regimen i Tyskland, som stängde ned samtliga sina kärnkraftverk, och kort därefter slutade handla rysk naturgas. Man fick nu betala fem till tio gånger så mycket för samma gas, och minst det dubbla priset för el som i Kina och USA. Man räddade världen en gång till, med resultat att den tyska bilindustrin havererade, med aviseringar om stora nedläggningar.
Eftersom Sverige i princip är en underleverantör till Tyskland, drabbas vi automatiskt av den tyska baissen. Men även de få exportföretag av rang vi ännu har kvar drabbas av samma problem med dyr el, stor byråkrati, handelshinder, höga skatter, och politisk mani kring Ryssland och Kina.
Nu ser vi resultatet av denna idiotpolitik även i Sverige, då Volvo går back 5.6 miljarder kronor samt tar tillfället i akt att sparka två tusen personer. Man har svårt att sälja sina ultradyra och gammalmodiga bensinbilar i Kina, som ju numera har svängt över till huvudsakligen el i nybilsförsäljningen. Samtidigt är Volvo och andra europeiska biltillverkare rejält avhängda i teknikutvecklingen, där Kina dominerar.
Volvo är samtidigt ett kinesiskt märke, och det vi ser nu kan vara början på slutet av en svensk industriepok. Geely har ingen anledning att behålla ett förlustföretag som inte förmår ställa om, och kan därför plundra det som går att nyttja samt stycka företaget i övrigt. Ridå, Göteborg!
Man verkar ändå vara förvånad, trots att denna utveckling är helt given och förväntad av de ultraknasiga beslut som såväl rödgröna som gulblå CP-politiker i Sverige har tagit kring energi, oftast av helt ideologiska skäl – där «sverigevännernas» motstånd mot vindkraft är ungefär lika dement som vänsterkommunisternas psykos kring kärnkraft. Vi har helt enkelt fullblodsidioter till politiker över hela spektrat, och det får vi lida för nu.
Någon väg ur detta finns inte, annat än att kavla upp armarna och börja på ny kula. El- och energipriserna måste långt ned i källaren för att europeiskt näringsliv ska ha skuggan av en chans att återhämta sig, och det samma gäller skatterna, välfärden och lönerna. Kärnkraften måste byggas ut ultrasnabbt och i massiv skala. Byråkratin måste väck.
Tullarna måste bort, och frihandel åter premieras. Det duger inte att bygga vindskydd när det blåser, utan det är då man är innovativ och bygger vindkraftverk, för att nyttja en analogi. Istället får nationalstater och EU centralt stödja vissa industrier genom subventioner och annan industripolitik, på samma sätt som i Kina, för att påskynda önskvärda mönster, exempelvis elektrifiering.
Eller så går Europa under. Det är ett högt pris för att rädda världen.
Jag vill köpa en BYD, men strafftullar och avsaknad av omställningsstöd gör att det blir alldeles för tokdyrt.
Kravaller i Frankrike och ekonomisk kräftgång i Tyskland är två tecken i tiden på att Europa är stadd i kontinuerlig nedgång, och att kontinenten småningom kommer att falla – så som den har gjort så många gånger förr. Huruvida det blir i krig eller i en annan politisk ordning återstår att se, men den vänsterliberala eran är nu definitivt över.
Länder som Frankrike och Italien hör numera till de högst skuldsatta i världen, med över hundra procent av bruttonationalinkomsten. Vän av ordning kunde ju inflika att även USA, Kina och Japan befinner sig i den situationen, men skuldbergen har helt olika upphov och konstruktion.
Exempelvis Japan har tillgångar som i mångt och mycket balanserar skulden, medan Kinas skuld är lokal och uteslutande härrör från investeringar i infrastruktur och industri – den kommer att betala av sig själv. Europas skuld beror istället på sociala utgifter i en välfärd som inte längre kan upprätthållas, och det är just den ordningen som visar sig i Frankrike när man protesterar mot nedskärningar och ökade levnadsomkostnader.
Fransoserna har dessutom konverterat billiga lån till dyra i värsta lyxfällanstil, enkom för att upprätthålla den sociala ordningen för stunden. Det är i denna miljö Rassemblement national frodas, och det är därför vi ser Marine Le Pen leda stort i opinionsmätningarna inför kommande presidentval. Högerpartiet skuggas av den hårda vänstern i Nouveau front populaire, medan traditionella vänsterliberala partier går kräftgång.
Situationen är snarlik i Tyskland, där högerns Alternative für Deutschland leder överlägset i opinionen, med ytterkantsvänstern i släptåg, samtidigt som CDU, SDP med flera vänsterliberala partier emellanåt faller under spärren i lokalval. Människor har tröttnat på de ickelösningar som denna patetiska skara vänsterliberaler presenterar.
Någon motsvarande ordning finns inte i Sverige, dels eftersom ekonomin är förhållandevis god i jämförelse med kontinenten, dels eftersom Sverige inte har något egentligt högeralternativ utan snarare antar formen av en socialdemokratisk enpartistat under skepnad av en åttahövdad partistruktur med identisk politik över hela spektrat, från Ukraïna och *2SHBTQIAP++ till Systembolaget och skattepolitiken.
Högern på kontinenten har en helt annan agenda, och den innefattar att avsluta betalningarna till Ukraïna och söka fred med Ryssland, på det att rysk energi åter kan flöda och underlätta för det hårt ansatta europeiska näringslivet. Det är en realpolitisk hållning som inte nödvändigtvis är «prorysk», utan pragmatisk – om Europa ska överleva måste vi ha billig energi och gynnsamma förutsättningar för ekonomiskt tillväxt.
Hållningen till Kina är på samma vis pragmatisk, till skillnad från den idealistiska som präglar det vänsterkommunistiska blocket. Man kanske inte gillar Kinas system, men det är samtidigt irrelevant för vårt vidkommande, och vi behöver hålla oss väl med supermakter samt främja frihandel snarare än att låsa in oss i skadlig protektionism.
Denna pragmatiska höger är sedan länge på frammarsch, och genombrotten är nära förestående. Det är i princip bara den som kan rädda Europa från att falla, om den får genomslag över större delen av kontinenten.
Detta medan en fortsatt vänsterliberal idealistisk ordning leder till antingen djup ekonomisk depression genom accelererad skuldbörda, eller i värsta fall krig med Ryssland i det fullständigt barocka försvaret av en korrupt autokrati som inte angår oss.
Kriget i Ukraïna är en utlösande faktor för EU:s problem, i så måtto att vi då avhände oss den billiga energi vi behöver för vår konkurrenskraft. Det hjälper så att säga inte att vänsterliberala krafter stängde ned baskraften i form av kärnenergi i land efter land, utan detta var det mest hjärndöda politiker har åstadkommit i den kända politiska historien.
Även pandemin var en utlösande faktor, eftersom man då påbörjade massiva utbetalningar av sociala utgifter för att dämpa det ekonomiska fallet av nedstängningar i samhället. Där grundlades skulden, som aldrig betalades av, utan bara fortsätter att växa in i denna dag.
En tredje omständighet som ligger till grund för Europas nedgång och fall är förstås den massiva invandringen från tredje världen, en ordning som genomfördes för att försöka trygga den ständiga lånecirkusen i välfärdssystemen, den ordning som förutsätter ständig tillväxt för att pensionerna ska kunna betalas ut.
Istället fick vi massarbetslöshet då den invandrade skaran saknade relevant kompetens för att verka i moderna samhällen, med resultat att de sociala utgifterna ökade. Därtill ökade de sociala spänningarna, med ökat våld i samhället, framväxt av parallellsamhällen och utanförskap samt försämrade resultat i utbildningen. Istället för att bredda vår kompetens i naturvetenskap och teknik, måste vi numera förhålla oss till medeltida företeelser som hijab, burqa, halal och haram, samtidigt som den vänsterliberala staten förtrycker medborgare som tycker annorlunda.
Allt detta konvergerar i försämrad konkurrensförmåga med omvärlden, och Europa har numera ingenting att hämta i kampen med USA och Kina. Vi har ingen egen IT-industri av rang, vi saknar egna betalsystem och framförallt har vi ingen egen energiförsörjning efter nedläggningen av kärnkraften. Det enda Europa har är flummiga «värderingar» och ideal, och i övrigt är kontinenten numera mest ett museeum över en forna stormakt.
Även om den nya kontinentala högern kopplar greppet, är det alltså en grannlaga uppgift att återställa Europa i dugligt skick, och bara att återupprätta en självklar europeisk identitet kommer att ta decennier i anspråk. Bara de yngre generationerna kan hoppas på att få se en europeisk renässans under sin livstid, medan de äldre möjligen får nöja sig med ljuset i tunneln – det är en dyster utsikt, men så är verkligheten ty värre beskaffad.
Skuldsättningen i världen har olika upphov och struktur. I Europa beror den på välfärdsutgifter, pengar som aldrig kommer åter.
