Inte mindre än femtio regeringschefer från den afrikanska kontinenten samlas i Beijing i dagarna tre för överläggningar med Xi Jinpings ministär. Det är hela Afrika, förutom Eswatini, mikrostaten som är köpt av Taibei att erkänna ön Taiwan, och det visar än en gång att det är Kina som har kommandot.
Medan Bryssel och de europeiska nationerna har grävt ned sig i skyttegravarna och rustar för långvarig konflikt med Ryssland, bygger Kina nya broar i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Man bygger Afrikas fysiska infrastruktur, men knyter även till sig afrikanska länder i politisk mening – det kan komma väl till pass i omröstningar i FN och andra internationella frågor.
Och Medan Bryssel och Washington pratar än hit och än dit om att återerövra Afrika, är det Kina som får saker att hända i verkligheten. Det beror dels på att man har en så mycket enklare modell med business only, utan ohemula villkor om demokrati, mänskliga rättigheter, *2SHBTQIAP++, facklighet och andra «värden» som är så viktiga för Väst att sprida i sin MR-jesuitiska ansats.
Dels beror det på att Afrika känner de forna koloniala erövrarna från Europa, och inte alls litar på dem. Man förstår visserligen att Kina inte har för avsikt att bedriva socialhjälp eller bistånd, och inte gör detta främst för Afrika, utan för sig själva – det är hela tanken med business. Men man förstår också att den modellen har tjänat Kina väl, och man vill emulera den bäst man kan.
Kina, som också naggades i kanten av de västliga kolonisatörerna och imperierna, har genomlevt ett «förnedringens århundrade», under vilket man gick från världens ledande nation till världens fattigaste, under umbäranden som kolonisation, revolution, ockupation, inbördeskrig och slutligen inhemskt terrorvälde. Afrikanska nationer kan känna igen sig i den karakteristiken, och man har därför gemensamma beröringspunkter även i detta avseende.
Men framförallt har Kina gjort den omvända resan på bara ett halvt sekel, från den absoluta botten till att återigen befinna sig i toppen i allt fler avseenden och parametrar. Det momentet kan man nu förflytta till Afrika, samtidigt som man får del av kontinentens råvaror, som behövs i modern teknik av olika slag. Det är ett rättvist utbyte, och Kina döljer inte den ambitionen.
I längden kommer Afrika därför att transformeras från efterblivna klanvälden under ständig krigföring till modern civilisation. Man kan inte börja med demokratin och de esoteriska värdena, utan man måste först bygga grunden, infrastrukturen och institutionerna, och det är vad som sker nu under den kinesiska modellen. Om ett halvsekel eller mer kan man börja fundera på att finslipa styrelseskicket.
Det är vad pappskallarna i Bryssel aldrig har fattat. Men så är den europeiska kontinenten också stadd i fritt fall, och man har misslyckats med att bygga motsvarande broar till världen. Washington är å andra sidan mer inställd på att riva broar och förstöra så gott man kan för att upprätthålla hegemoni – det amerikanska kriget är alltid allestädes närvarande.
Faktum är att USA även gärna river sönder Europa genom skuggkriget i Ukraïna, och vi ser effekterna inte bara i inflation, energikris och recession, utan nu även i den tyska industridöden. Anrika Volkswagen varslar om kraftiga neddragningar, för att man inte kan konkurrera med Kina. Småningom försvinner hela det tyska bilundret, då man inte kan konkurrera under drakonisk reglering och stratosfäriska energipriser. Så dör Europa, medan Kina återtar sin forna ställning i världen.
