Kategori: Liberalism

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Teknik

Folkpartistisk skärmnoja

Folkpartiet vill som bekant plagiera Xi Jinpings metoder för att begränsa barns skärmtid, även om den kinesiska varianten bara rör sig specifikt om spel på lina. Sosseliberalerna vill istället införa tvingande reglering kring sociala medier i statens regi, samt förstås särskilt förbjuda Tiktok att verka överhuvudtaget. Liberalare än så blir det förmodligen aldrig.

Eller kanske ändå. Ty Folkpartiets egentliga agenda är, enligt en debattartikel i underlivspressen, att återgå till riktiga lertavlor, kilskrift och mindre skärmtid i skolan. Eller i vart fall hederliga böcker, handskrift och avstängda appar på natten. Skärmtid ska ersättas av fritid, när Partiet pekar det statliga föräldraansvaret med hela armen.

Traditionell undervisning i kilskrift i skolan.

Man tycks därvid förväxla mediet med innehållet, samt förstås statens roll i förhållande till föräldrarnas. Skärmen har i själva verket inneburit lika mycket renässans i förhållande till boken som tidigare pappret till lertavlan, runstenen eller träbiten, och numera kan vi ha ett helt stadsbibliotek enkelt tillgängligt i mobilen, plus ett motsvarande filmarkiv på hårddisk.

Det egentliga problemet är således att man inte läser kvalitetslitteratur eller ser på kvalitetsfilm på skärmen, utan istället faller till föga för socialer, melodifestival, kvällstidningar och annat trams i samtiden. Men även trams och förströelse har sin beskärda roll hos människan, och det kan aldrig någonsin vara statens roll att lägga sig i den enskilda individens konsumtionsvolym, i vart fall inte i en demokrati eller ett fritt land.

Folkpartistisk lärare rycker mobilen från elev.

Vi har numera tillräckligt med government overreach i allt, utan att Storebror därutöver ska detaljstyra den enskildes mediekonsumtion och på annat sätt begränsa, reglera och censurera allt från porr och socialer till utländska nyhetskällor som RT. Väck med den sortens diktaturfasoner, och låt detta ansvar falla på den enskilde, föräldrar och personer i övriga umgängeskretsen.

Skolan är förstås ett undantag, och där är det helt naturligt att förvara mobilerna i ett skåp under hela skoldagen. Men i övrigt ska Johan Pehrsson och hans socialliberaler hålla sig väldigt långt borta från både barns och vuxnas sovrum. Det är nog hög tid att folket röstar bort detta illiberala pack, först från EU-parlamentet, och småningom även från riksdagen.

Folkpartiet har dock inget emot skärmar när det gäller indoktrinering via statsteve.
Kategorier
Europa Liberalism Politik

Skendemokrati

EU-valet närmar sig, varför stats- och kommersmedier i huvudfåran ställer an debatter samt riggar virriga och förenklade valkompasser för att valla valboskapet i rätt riktning. Därtill kryddar man förstås med sina egna agendafrågor, för att ge en liten extra puff åt de egna kandidaterna.

Det senare är särskilt utmärkande för den kraftigt vänsterlutande statstelevisionen, vars så kallade partiledardebatter alltid och utan undantag innehåller de två vänsterpunkterna klimat respektive vård. Man försöker numera inte ens dölja agendan och blocktillhörigheten, utan går all-in genom att i snart sagt varenda sammanhang och nyhetsutsändning inkorporera dessa två element.

I motsats hade man denna gång valt bort migration och kriminalitet, synbarligen för att missgynna högern samtidigt som man valkampanjar för MP-S-V. Som många har noterat hade man inte heller fokus på det stundande EU-valet och därmed kopplade frågor, vilket får sägas vara utomordentligt märkligt – i vart fall om man inte är införstådd med statstelevisionens subliminala påverkansagenda.

Populasen har till skillnad från regimmedierna en helt annan prioritering, i vilken det så kallade klimatet hamnar betydligt längre ned och för många av oss är en fundamental ickefråga för svenskt vidkommande. Det kommer inte an på oss att förändra, gå före eller vara «bäst i klassen», utan är en sak för de stora aktörerna, som både släpper ut och riskerar mest. Sveriges roll är att värna nationella intressen och att i övrigt följa strömmen.

Statstevedebatten tog även ett grepp om Israels folkmord i Gaza, även om man inte benämnde saken sålunda. Men i denna fråga finns sedan länge upptrampade spår kring vilket lag man ska hålla på, vilket ger en del märkliga effekter. Exempelvis Sverigedemokraterna har att ta hänsyn till sina bruna rötter, varför man måste vara mest israelvänligt av alla och därmed rätta in sig i högerfåran.

Men å andra sidan rimmar det illa med huvudfrågan kring invandring från islam, då de fördrivna palestinierna småningom hamnar i Sverige och övriga Europa. Det borde ligga i sverigevännernas intresse av att få ordning i Mellanöstern, vilket med nödvändighet omfattar en tvåstatslösning och erkännande av Palestina.

Vilket parti företräder min liberala åskådning?

Märkligheter finner man även i valkompassernas frågeämnen, enkannerligen hur partierna emellanåt koncentreras i ett enda läger. Åttaklövern är således enig i att cannabis inte ska vara lagligt i EU, och det finns därmed ingen kandidat att lägga sin röst på för den som tycker annorlunda.

Den liberala positionen i svensk politik är alltså sedan länge ledig, med syftning på frihetsliberalism. Samma mönster återkommer i frågan om alkoholmonopolet, där enbart Moderaterna ställer sig något jakande. Här är Sverige en definitiv uteliggare i förhållande till Europa, och frågan är central då den rör gemensamma regler kring produkter och tjänster på den inre marknaden – varför ska vi vara med i EU om vi inte anses vuxna nog att ta del av dess friheter?

Den svenska samförståndsandan är inte förenlig med demokrati.

I motsats är frågan kring abort inte en EU-fråga, och inte heller en konstitutionell angelägenhet, utan en sak som bäst delibereras i nationella parlament. Ändå finns en klar aggregering av partier som anser att aborträtten inte bara bör grundlagssäkras nationellt, utan även skyddas av EU:s ramverk. Det är ett exempel på hur rättighetsliberalismen (socialliberalismen) dominerar politiken, ofta på frihetsliberalismens bekostnad.

I svensk politik är alla rättighetsliberaler, och ingen frihetsliberal.

Sammantaget ger mediekompasserna för mitt vidkommande ett tydligt utslag för SD och högersidan, vilket inte är särskilt överraskande. Men man får då förstå det som det minst dåliga utfallet i valet mellan pest och kolera, och vid en mer detaljerad granskning finns inget parti som ger ens en tillnärmelsevis tillfredställande matchning.

Det är huvudsakligen fråga om skendemokrati eller i vart fall stort demokratiskt underskott, dels för att folket bara har möjlighet att delta i demokratin via kollektiva partival vart fjärde år snarare än att i varje fråga ha utslagsgivande kraft i direktdemokrati, dels för att statsministern inte är folkvald, och dels för att det i EU-valet inte finns möjlighet att rösta på andra än provinsiella kandidater som emellanåt är rörande eniga. Det är djupt otillfredställande.

Är det ändå inte märkligt att många liberaler lutar åt SD?
Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik

Folkpartiets Tiktok-rövare

Ordern har nog ännu inte utgått från Washington om att följa i dess spår angående tvångsförsäljning av Tiktok, eftersom Supreme court småningom med all sannolikhet kommer att omintetgöra lagen i fråga. Icke desto mindre har «liberala» ledarskribenter och andra figurer fått ett nytt argument i sin ständiga hets mot Kina, naturligtvis utan minsta debatt om saken – det är alltjämt spel mot ett mål, eller kanske snarare fäktning mot en illa underbyggd halmgubbe.

Kverulanten Cwejman har således fått sällskap av den alltid lika förryckte Kronqvist på bonnierkonglomeratets kvällsblaska i funderingarna kring att förbjuda Tiktok, en tankefigur som även har snappats upp av Folkpartiets ledarfigur Johan Pehrson, som i en debattartikel i samma tidning driver linjen i fråga.

Utöver att upprepa vulgärargumenten kring Tiktok och dess användardata menar han att appen «äter sig in i barnens hjärnor», men det är nog inte unikt för just Tiktok? Om en app försvinner, kvarstår mönstret med en annan. Folkpartiet har tidigare föreslagit att begränsa barns skärmtid, en reform som ironiskt nog stammar från Kina, för att komma till rätta med problemet.

Även om just sådan grotesk social ingenjörskonst inte rimmar med liberala friheter, är det ändå en liknande generell ansats man har att anlägga kring problemen med socialer, och det gäller även de säkerhetsmässiga aspekterna. Att stirra sig blind på Tiktok när amerikanska NSA sedan länge finns i luren, mobilnätet och de flesta socialer är därvidlag absurt, och den företeelse man fruktar existerar redan, men i annat lands regi.

Förbudsliberalen Johan Pehrson vill tysta barnen.

Att USA är «allierat» är irrelevant, varför man regelmässigt har mobilförbud under viktigare diskussioner i politiken och näringslivet. Tiktoks existens i denna miljö gör alltså varken till eller från, och om Kina vill komma åt metadata finns sådana att köpa på den öppna marknaden, att nyttjas för generella mönster i AI-tillämpningar i näringslivet snarare än för individuellt «spioneri».

Återstår då argumentet att «kommunistpartiet» medelst styrning av algoritmen möjligen skulle kunna påverka världsbilden hos användare, exempelvis framhäva vissa företeelser och undertrycka andra. Alltså samma sak som redan sker på de flesta amerikanska sociala medier under FBI:s inflytande eller allmän vänsterliberal hållning hos företagen i fråga.

Det stora problemet här är således att sådan government overreach med styrning av socialer redan existerar, tillsammans med omfattande kartläggning av användarna, inte att en app utanför detta USA-dominerade system möjligen skulle kunna göra samma sak under vissa teoretiska förutsättningar. För oss liberaler är uppgiften därför att få bort staten ur apparna och låta ordet flöda fritt oavsett avsändare, i fri konkurrens om uppmärksamheten. Vår hjälte heter Elon Musk, inte Johan Pehrson eller Joe Biden.

Så kommer Tiktok att förbjudas i Sverige? Om Washington säger hoppa!, säger Stockholm naturligtvis hur högt?, men tills så sker lär ingenting hända i den riktningen. Det vore alldeles för politiskt riskabelt att peta i det sociala medielandskapet på sådant sätt, vilket paradoxalt nog är orsaken till att folkpartiledaren lyfter frågan just nu.

Det «frisinnade» förbudspartiet lider nämligen av katastrofsiffror (3.3 %) inför det stundande EU-valet, och behöver därför en härlig batongliberal fråga för att synas i debatten och möjligen kunna få lite syre ovanför fyraprocentspärren. Det är en chansning, i vilken man tar risken att alienera framtida Linjalerna-sympatisörer bland barn och ungdom mot att få några stödröster bland oroliga och förvirrade föräldrar.

Men sådan dårliberalism har nog inget att hämta i opinionen, och det är faktiskt dags att få bort Folkpartiet ur både europapolitiken och småningom även den inhemska partifloran. Partiet gör mer skada än nytta med sin ständiga populism i allehanda frågor. Istället för soffan får det därför bli en röst på vilket annat parti som helst än Folkpartiet för att motverka galenskaperna.

Stockholm följer Washingtons påbud.
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Tidölaget salamiskivar det fria ordet

Biståndsminister Forssell och kollegan tillika kulturministern Liljestrand i Kristerssons moderatregim godhetssignalerar å det grövsta under den så kallade pressfrihetens dag i en debattartikel i underlivspressen, då man berömmer sig för att öka biståndet till «oberoende medier» världen över via demokratimissionerande spjutspetsorganisationer som European endowment for democracy (EED).

Organisationen i fråga är en analog till eller kopia av den kongressfinansierade National endowment for democracy (NED), i själva verket en inofficiell gren av den amerikanska utrikespolitiken i syfte att avancera Washingtons agenda, exempelvis genom stöd till upprorsmakare i Hongkong och annorstädes.

Huruvida EED har en lika långtgående ambition är oklart, men det man stödjer är uppenbarligen inte det fria ordet, utan aktivister i en viss ideologisk inriktning. Därmed är de «journalister» som bärs upp av stödet inte alls «oberoende», utan federalt understödda av antingen USA eller EU – överstatligt finansierade agenter.

Vi stödjer er för att vi gillar era åsikter!

Demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och så vidare är förstås de godaste av ting, men av det följer ingalunda att dessa måste «försvaras», missioneras och påtvingas andra i strid med folkrätt och andra större rättsliga ramverk, särskilt inte med geopolitiska undertoner. Demokratins roll är att stå modell för andra att emulera, likt hur en gång Sverige och andra europeiska stater tog till sig statsskicket utan bombliberalism eller yttre tryck. Journalistens roll är inte heller aktivistens.

Till yttermera visso borde man städa framför egen dörr innan man slår sig för bröstet, ty i både EU och Sverige beskärs yttrandefriheten kontinuerligt med nya inskränkningar, i likhet med hur en salami skivas eller en groda kokas. Europa har därtill aldrig haft full informations- och yttrandefrihet, utan ordet har alltid kringskurits kraftigt.

Det här får ni inte titta på.

Moderna former av sådana inskränkningar gäller inte minst censuren av socialer, som under viteshot måste frisera innehållet för att passa makthavarna i Bryssel och nationella motsvarigheter. Efter Rysslands invasion av Ukraïna beslöt man från EU-håll ålägga operatörer att spärra ut RT, Sputnik med flera ryska medier, vilket åtlyddes pliktskyldigast – man måste alltjämt nyttja VPN för att tillgodogöra sig andra vinklar i saken än västpropagandan.

På nationell nivå har Tidölaget fullföljt den tidigare sosseregimens ambition att på kontinentalt manér införa kriminalisering av «förintelseförnekelse» under åsiktsbrottet hets mot folkgrupp, det vill säga att snitta upp ytterligare en skiva i salamikorven. Därmed förbjuder man inte bara uttryck av en i och för sig stollig utsaga, utan upphöjer även viss historieskrivning till statlig sanning – jag vet inte riktigt vad som är värst.

If we don’t believe in freedom of expression for people we despise, we don’t believe in it at all.

Noam Chomsky

Det fria ordet, i beteckningen yttrandefrihet, tar alltså inte avstamp i vem som yttrar något, om det så är en rysk statsaktör eller en iransk bloggare, utan har enbart bäring på överföringen. Ordet är fritt först när det inte hindras att propageras till var och en (informationsfrihet), och ordet är fritt först när var och en kan propagera det utan hinder (yttrandefrihet).

Vi har alla ett val mellan att bara se på en utveckling där det fria ordet inskränks alltmer, eller att göra vad vi kan för att skydda det, skriver Forssell och Liljestrand i sin märkliga pamflett. Om man verkligen menar allvar med den utsagan, borde man således börja med att skrota det statliga sanningspåbudet, och därefter successivt avveckla hetslagarna för att närma sig amerikansk nivå av yttrandefrihet.

I samma andetag kunde man även högtidligen benåda Dan Park, den timida konstnär som fängslas stup i ett av regimer av alla kulörer, blott för att ha uttryckt sig fritt på affischer och i socialer. Tidöregimen förmår inte bekämpa den grova kriminaliteten, men för dissidenten Park finns alltid en anstaltsplats ledig.

Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.

Noam Chomsky
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Aliberalt EU

Socialdemokraternas demagogiska retorik i opposition tar ofta fasta på att «borgarna» monterar ned demokratin, det vill säga i förekommande fall reverserar politiska beslut som tidigare har tagits under en sosseministär. Man förväxlar därvid det politiska skelettet – demokratins ramverk – med det politiska kött som utgör demokratins muskler.

Det är inte för inte som liberala demokratier i sitt ramverk har en konstitution samt en självständig gren i maktdelning för att vaka över sagda grundlag, ett rättsstatligt dokument som reglerar skelettet, det vill säga maximum (och minimum) av grundläggande och gemensamma förutsättningar för det politiska arbetet. Grundlagarna är således inte föremål för partipolitiskt käbbel, och måste vara stabila över tid.

Sverige är just ingen liberal demokrati, eftersom Lagrådet inte har vetorätt i maktdelning. Dess «rekommendationer» lämnas ofta därhän av den folksuveräna regim som innehar makten, samtidigt som man ständigt och jämt petar i grundlagen för att anpassa den till dagsfärsk politik, i regel i försvagande syfte, som att införa allt fler hål i yttrandefriheten genom hänvisning till allmän lag.

Men även tossigheter som att «grundlagsskydda» aborträtten förekommer i denna redigeringskultur, det vill säga att med grundlags kraft stärka en fråga som definitivt inte har konstitutionell bäring, utan främst rör partipolitiken. Än märkligare blir saken då spörsmålet inte längre har någon politisk spänning i svensk politik, sedan Kristdemokraterna – som en gång grundades på frågan – gått i bräschen för sagda grundlagsskydd. Sverige är därför konstitutionellt labilt.

EU:s kropp ossifieras och åderförkalkas när dess ramverk växer på musklers bekostnad.

Europeiska unionen har ett liknande problem, i så måtto att man numera ständigt åberopar «värden» (med vilket man menar värderingar) och växer över alla bräddar i fråga om reglering av det mest ingående slag. I styrdokumenten, motsvarande en federal grundlag, förekommer exempelvis en helt egen uppsättning «mänskliga rättigheter», som vidgar de motsvarigheter som definieras av FN, bland annat med *2SHBTQIAP++ och andra slags extensioner.

Men om sådana rättigheter ska ha universell räckvidd, kan det bara finnas en enskild katalog i världssamfundets regi. Lokala vidgningar är i det avseendet verkningslösa, även om EU pytsar ut sanktioner till höger och vänster när något land anses «bryta» mot dessa hemkörda «regler».

Det gäller även inom EU, där det finns en konstant schism mellan väst och öst, en värderingskonflikt av betydligt äldre snitt och som knappast kan överbryggas i unionen. Europeiska stater har en gång i tiden gått i krig för sådana skiljelinjer, som i mångt och mycket består än i dag. Det ortodoxa öst är härvidlag annorlunda än det katolska och protestantiska väst avseende tankesätt, normer och traditioner, och EU kan alltså inte tvinga en viss tolkning på samtliga medlemsländer.

EU måste i grunden vara aliberalt, det vill säga värderingsmässigt neutralt – varken liberalt eller illiberalt – och istället fokusera all kraft på gemensamma regler kring standarder, handel och andra världsliga utbyten, i enlighet med unionens rötter. Värderingspolitiken är upp till varje land att bestämma om, exempelvis avseende *2SHBTQIAP++, sexhandel, narkotika, abort med mera, och kan inte fixeras federalt.

Om EU mot all förmodan skulle anta en mer federal inriktning istället för nuvarande konfederativa profil, gäller alltjämt att det politiska köttet måste vara föremål för deliberering i kammaren under ett stramt ramverk. I annat fall ossifieras EU-kroppen med allt större benstruktur och allt mindre kött i takt med att allt fler politiska frågor fixeras i fasta styrdokument – så dör demokratin i byråkratisk överreglering.

När EU nu under kommande val tenderar att gå mer åt höger i politiken, så innebär alltså inte heller det att demokratin försvagas, så som det framställs i statstelevisionen och andra etablissemangsnära mediala bastioner, utan tvärtom att demokratin i högsta grad är levande. Demokrati är nämligen ständig förändring, agil förhandling under aktuella förutsättningar för att lösa förhandenvarande problem, under ett demokratiskt ramverk som inte är övertungt.

Det är för övrigt bara så unionen kan vara livskraftig och utgöra en motvikt till USA och Kina, genom att hålla en gemensam ram för alla medlemsländer på konfliktfri nivå, och i övrigt bedriva flexibel politik efter givna förutsättningar.

EU:s röda tejp och doktrinära överhäng är ett hinder i konkurrensen med Kina och USA.