Under Kristerssons moderatregim har svenska folket tappat tio års reallöneökningar på grund av inflation och politiskt vanstyre. Arbetslösheten har rakat i höjden, i motsatt trend till övriga Europa. Tillväxten har varit svag eller negativ, och inga infrastrukturprojekt värda namnet har påbörjats under mandatperioden.
Pengarna har styrts till Zelenskyjs korrupta fickor i Kiev, då moderatregimen under Kristersson har prioriterat att engagera sig i ett krig som inte angår oss istället för att värna nationen, dess invånare och välfärden. Pengar som aldrig kommer tillbaka och som inte ger någon avkastning, utan bokstavligen går upp i rök vid frontlinjen.
Plikta för detta får de som inte bedöms vara arbetsdugliga av de piffiga «HR»-ärtorna vid portarna till näringslivets allt högre murar, de förlorare som ytterst drabbas av Svantessons uppgivna arbetsmarknadspolitik. När regimen inte kan tackla arbetslösheten och när allt mer pengar ska begravas i Ukraïna eller läggas på upprustning, då sänks ersättningen för detta värnlösa klientel.
Den dumsnåla reformen ger grogrund för ytterligare kriminalitet, ett område där Kristerssons moderatregim i lika hög grad som sosseriet har misslyckats med att åstadkomma förändring. Ingenting har egentligen förändrats, utan snuteriet fortsätter att prioritera poängjakt och ideologiska brott mot staten framför att röja i förortsdjungeln.
I sitt årliga jultal vill Kristersson tacka svenska folket för att man har låtit sig luras så grundligt av moderatregimen, den som utlovade sänkt skatt på el men tvärtom höjde den; den som utlovade mer kärnkraft men som ännu inte har påbörjat ett enda reaktorbygge; den som lovade att krossa gängen, men vars utredningsbyråkrati ännu inte har levererat något överhuvudtaget, annat än att yttermera inskränka svenskens synnerligen hårt skurna friheter.
I sitt märkliga tal hävdar stassmistern att tiderna nu blir ljusare, inte bara i astronomisk mening, utan även i bildlig och vardaglig. Sveriges tillväxt spås bli «bland de högsta i Europa», triumferar försteministern, men det är att märka att det då sker i ett Europa på randen till recession. 1.1 % tillväxt förslår så att säga inte mot USA:s dubbla siffra, eller Kinas fem procent, utan indikerar att vi tappar ytterligare mark.
Svenskarna har ändå mycket att vara stolta över, menar Kristersson. Vi är en av de främsta demokratierna, med stor jämlikhet och bland de lägsta «klimatavtrycken» i Europa, enligt ministern. De högstämda orden mättar säkert småbarnsmammans familj, och får väl fungera som substitut för julklappar under granen.
Sverige kan även bli världens bästa land att leva i, menar Kristersson. Detta om vi anstränger oss gemensamt och arbetar mot samma mål. Det vill säga att leverera ännu mer pengar till slukhålet Ukraïna, öka arbetslösheten än mer och fortsätta försumma utbyggnaden av infrastruktur som elnät med mera?
Om Sverige ska bli världens bästa land krävs fler elektroner. Väldigt mycket fler elektroner. Det vill säga energi, ty all utveckling står i proportion till graden av energiutnyttjande, vilket i den moderna världen är liktydigt med elektricitet. Det är inte bara artificiell intelligens som slukar energi, men det är en bra sinnebild för den fortsatta utvecklingen.
Sveriges energiutnyttjande har i princip inte ökat under de senaste decennierna, samtidigt som man har haft allt fokus på att ersätta baskraften med opålitlig vindkraft. Moderatregimen visade under föregående valkampanj vissa tecken på att förstå detta dilemma, men har inte kommit till skott att leverera. Sverige behöver inte bara återställa de reaktorer som har lagts ned, utan även bygga fler. Om jag säger tjugo fler är det ändå en underdrift, det kommer inte att räcka för att täcka det framtida behovet av elbilar och annat. Det måste dessutom ske nu, alldeles omedelbart.
Vi skulle kunna börja där. Fler elektroner, och kraftig utbyggnad av kommunikationer, exempelvis ett nät av höghastighetståg mellan större städer. Saker som vi redan kunde ha investerat i, om vi inte hade kastat miljarderna på att fortsätta det meningslösa dödandet i Ukraïna.
Uppenbart är att Kristerssons regim inte är kapabel att utveckla Sverige i en sådan riktning, och man har inte ens förstått grundproblemet, utan är helt fixerad vid Ukraïna. Regimen förlorar därför valet stenhårt, men det som kommer istället är förstås inte heller i stånd att ta Sverige i rätt riktning. Det blir istället än mer klimatextremism, än mer värdegrundspolitik och än mindre friheter. Alltså knappast världens bästa land att leva i, utan snarare en veritabel mardröm, ett vänsterliberalt fängelse.
Någon väg ur detta becksvarta mörker ser jag inte, eftersom det inte finns någon kraft som är kapabel att ta oss ur detta dilemma och den politiska ordning som präglar landet. En ordning som enbart tar fasta på det politiska spelet om makten, men där makten aldrig nyttjas konstruktivt, och inte heller förslår mot den djupa statens verkliga maktbas.
Kristersson är i detta sammanhang bara en marionett, och hans regim tämligen orkeslös. Man förmår inte ens förändra strukturen hos det polisväsende som ska exekvera de storvulna planerna på att kasta buset in i fängelse och ut ur landet. Ty polisen har en egen agenda, som bestäms av dess vänsterkotteri till ledning.
Och så är det med allt. Det stannar vid högtravande formuleringar på papper och i tal, men urvattnas sedermera till en tunn soppa som inte gör någon egentlig skillnad. Det finns i Sverige ingen stark man som kan förändra på allvar, utan allt utmynnar småningom i myndighetsvänsterns diktatur. Det socialdemokratiska folkhemmet består därför intakt, år efter år, mandatperiod efter mandatperiod, och förändringar sker bara på ytan och i marginalen, oftast till det sämre.
Hur som helst måste Kristersson bort. Han har visat sig vara en katastrof för riket, och har inte hållit måttet. Det får bli en vända till med den rödgröna extremvänstern, på det att högern kan formera en styrka som kan göra skillnad, och framförallt i gemensam anda istället för att kannibalisera på varandra och dra ojämnt.
