Europeiska sovjetunionen har beslutat att skicka ytterligare nittio miljarder euro till Ukraïna, i ett bud om att hålla kriget vid liv så länge som möjligt och därmed sabotera de pågående fredsförhandlingarna. Pengarna motsvarar runt 4 000 kronor per arbetande EU-medborgare, till vilket belopp naturligtvis även kommer nationellt beslutade stödpaket.
Tiondet till Ukraïna vidgas därmed, med pengar som kunde ha använts på ett mer konstruktivt vis, inte minst av den europeiska kontinent som är stadd i förfall och ekonomisk recession sedan en längre tid. Men istället för satsning på civila projekt som infrastruktur och forskning, går anslagen till krig och militär upprustning i en absurd skala.
Sedan 1990 har EU:s andel av global BNP minskat från 28 % till 17 %, samtidigt som glappet mellan EU och USA har växt med nära tio procentenheter sedan 2010. Samtidigt befinner sig det postkoloniala Europa i en smärre industrikris, i sig accentuerad av en motsvarande energikris. Det är kanske inte geopolitiska äventyr i det ryska kärnlandet som då borde prioriteras?
Pengarna utgör ett «räntefritt» lån till Kiev, som inte behöver betala tillbaka förrän Ryssland har «kompenserat» Ukraïna. Det senare kommer dock aldrig att ske, varför lånet i praktiken är en gåva från det europeiska folk.
Överhuvudtaget är det tämligen huvudlöst att tro sig kunna sätta villkor för Ryssland när man inte ens är en del av förhandlingarna. Europa har inget att komma med i frågan, och Rysslands eventuella skadestånd till Ukraïna kan bara regleras i ett fredstraktat. Moskva sitter med trumf på hand.
Huvudlös, för att inte säga hjärndöd, är även spelevinken Kristersson och de goa gubbar på kontinenten som trodde sig kunna norpa ryska tillgångar för att skänka till den korrupta ukraïnska rumpstaten. Frågan måste väckas om Kristersson verkligen har det som krävs för att leda ett land när han ställer sig bakom sådana förryckta idéer.
Nu röstade betydligt mer sansade killar ned det dåraktiga förslaget, varför man istället satsade på plan B med ett gigantiskt lån. Men skadan är delvis ändå skedd, eftersom man öppet har delibererat möjligheten att i strid med internationell rätt konfiskera andra nationers tillgångar. Statsaktörer på den finansiella marknaden har nu att ställa sig frågan huruvida Europa verkligen är en pålitlig hamn för besparingar, och svaret torde ju vara nej.
Så sabbar man alltså Europa på flera plan och fronter, medan Kina och USA obekymrat kan dra ifrån ytterligare, i energinyttjande, i ekonomisk tillväxt, i forskning och utveckling, i industriproduktion, i artificiell intelligens, i den gröna omställningen och i kulturell utveckling.
