Mohamed Abdukardir Ali har blivit följetong i vänsterliberala stats- och kommersmedier allt sedan han kryssade sig in i riksdagen genom «personval», det vill säga smet förbi den ordinarie partibundna semidemokratin. Genom att fördela förkryssade valsedlar till sina analfabetiska landsmän i den lokala somaliklanen, kunde Ali kamma hem 648 personröster, vilket alltså är tillräckligt för att ta sig ända in i landets lagstiftande kammare.
Avgångskraven har haglat, inte minst sedan det framkom att Ali minsann hade skulder när han blev svensk medborgare, och att han alltjämt har skulder. Mig veterligen sitter emellertid en majoritet av svenska folket med skulder, och det är då fråga om dryga huslån i mångmiljonklassen snarare än de löjliga studielån som Ali kan betala av på några månader med sin nya maffiga lön. Att vara svensk, det är att vara skuldsatt.
I själva verket borde man framhålla Ali som en mönstermedborgare, i det att han har gjort en sådan kometkarriär utan egentliga förutsättningar att komma sig upp i den sociala klassstrukturen. Det är ett ideal för invandrare att se upp till, en Sveriges Obama, en representant för «färgade» personer (negrer).
Ali har också anpassat sig perfekt till den svenska kulturen, exempelvis genom att frikostigt sjukskriva sig och på annat vis överutnyttja systemet. Under alla omständigheter är han den perfekte vänsterpartisten, i det att han personifierar kommunisternas bidrags- och migrationspolitik. Honom vill man inte göra sig av med i VPK, utan tvärtom behålla som en röstmagnet för kanske bortåt en miljon likasinnade nyanlända svenskländare.
Samtidigt måste man taktiskt manövrera i mediedrevet och parera de högernationalistiska rasisternas pikar, och partiet gör därvidlag ett gott jobb. Det är nu inte så svårt att försvara, eftersom demokratin per definition är öppen för alla, till och med för skuldsatta negrer, som inte tycks ha samma sociala privilegium som exempelvis Annika Strandhäll (S) att sjabbla med privatekonomin.
Man måste helt enkelt gilla snubben, som sätter fingret på precis allt som är fel med Sverige, utan att egentligen ha för avsikt att göra så – han försöker bara vara svensk så gott det går. Det är således att betrakta som en oavsiktlig konstinstallation, som någon nyligen yppade om ett annat fenomen i samma klass.
