Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Liberalt dilemma: SD eller KD?

Röstkortet har anlänt, och under morgondagen drar förtidsröstningen till europavalet igång. Vad det nu kan vara värt att lägga sin simpla röst vart fjärde år, för att därefter bli sviken, lurad och blåst på konfekten av karriärkåta politiker som inte kunde bry sig mindre om populasen. Men vad är egentligen alternativet, i brist på verklig direktdemokrati?

Allmogen åligger åtminstone att staka ut den huvudsakliga ideologiska riktningen, även om skillnaderna i åttaklövern blir allt mindre i detta konformismens och samförståndsandans förlovade land. För en vilsen äktliberal framstår valet som det mellan pest och kolera, då mina ståndpunkter i allmänhet inte är representerade överhuvudtaget.

Soffan har således varit förstahandsalternativet, då europavalet i synnerhet är meningslöst för svenskt vidkommande. Partierna går till val på allt annat än europafrågor, samtidigt som man inte äger rätt att rösta på de kontinentala partier som kan göra skillnad. Till Europa skickar man till yttermera visso B-laget, de som inte platsar i den gängse politiska debatten, som något slags reträttpost för trogen tjänst.

Men så kom det mediala drevet om SD:s trollfabriker, då etablissemangsnära stats- och kommersmedier i huvudfåran åter unisont angrep det förhatliga partiet, naturligtvis i syfte att söka förminska dess möjligheter i valet. Men som vanligt faller man på eget grepp, och partiet kan återigen hänvisa till hur man blir utmobbat av etablissemanget. Det kliar således i handen att välja det gulblå alternativet, bara för att ge fingret åt äckelmedia och Folkpartiet.

Rösta bör man, även under skrala demokratiska förutsättningar.

Utöver missnöjesalternativet finns även möjlighet att stödja vad som ser ut som ett någorlunda ärligt initiativ från Kristdemokraterna, därtill med verkligen bäring på europafrågor. Godingen Ebba Busch har visserligen visat att hon är lika falsk som andra i att inte hålla vallöften, men det är återigen det där med att med sin röst peka i någon suddig huvudsaklig riktning.

Förvånansvärt nog rör utspelet mjölkkor, en fråga som vanligen (tillförne) borde ligga hos bönderna i Centern eller kanske Moderaterna, men som nu finner plats hos kådisarna. Rent principiellt borde det även omhuldas av Miljöpartiet, men tomtarna i den rödgröna falangen förespråkar som bekant hellre veganism, insektsföda och ultraprocessat konstkött under nedläggning av vår ursprungliga indoeuropeiska boskapskultur.

Det är förstås meningslöst att länka till inlägg bakom penispressens betalvägg, men kontentan av budskapet är att metanutsläpp från boskapskultur inte ska medtas i ansvarsfördelningen i fråga om klimatutsläpp, och att EU inte ska befatta sig med traditionella industrier av det slaget. Att det svenska jordbruket ska värnas.

KD har landat i den helt korrekta slutsatsen att metanutsläpp från kor ingår i ett slutet kretslopp och därmed gör varken till eller från i fråga om utsläpp, till skillnad från de kolväten man fiskar upp från fossila lager. Likaså att kor betar gräs och delar av foder som inte är tjänliga som föda för vare sig människor eller andra djur, och att kon därmed är en synnerligen effektiv maskin i att omvandla otjänlig terräng till nyttig mat. Samt därtill deltar i att ge gödsel och spela en given roll i den biologiska mångfalden.

Vi ser med fasa hur den nederländska regimen under Rutte har angripit den egna jordbruksindustrin under klimatfascistisk agenda, och hur detta har lett till revolt och småningom regeringsskifte under Wilders och hans parti Partij voor de vrijheid. Det är märkligt hur man kan fasa ut den egna livsmedelsindustrin och därmed äventyra livsmedelssäkerheten på så lösa boliner. Äventyret med den ryska gasen borde ha lärt Europa att värna självförsörjningen.

Frågan har således beröringspunkter i både Bryssel och inrikespolitiken, men det är den förras direktiv som ger den senare, varför det är en lämplig angreppspunkt för europapolitiken. Kött, smör, mjölk och ost är den grundläggande basen i svensk kost och livsmedelsindustri, och vår förmåga till självförsörjning måste värnas. Det lutar därför åt KD.

Vår hjälte, för övrigt symbolen för Europa i stort.
Kategorier
Asien Kina Kultur Politik Taiwan

Taiwan vänder blad och vräker statyer

Lai Qingde (赖清德) vann ju presidentvalet i Taiwan för Demokratiska framstegspartiets (民进党, Minjindang) räkning, men samtidigt förlorade partiet majoriteten i kammaren. Det borgar för en svårstyrd provins, och redan har slagsmål brutit ut kring reformer som oppositionen försöker pressa fram.

Lai tillträder under morgondagen, och han efterträder då Cai Yingwen (蔡英文). Den sistnämnda har på senare tid varit fullt upptagen med att radera historien och «avsinisera» provinsen för att cementera sitt politiska arv, bland annat genom att föreslå demolering av närmare tusen statyer av den nationalistiske diktatorn Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek»), som styrde med järnhand under närmare trettio års undantagstillstånd under den «vita terrorn».

Problemet här är att Nationalistpartiet (国民党, Guomindang), som Jiang företrädde, är större i parlamentet Lifayuan (立法院), där man tillsamamns med Folkpartiet (民众党, Minzhongdang) lär sätta krokben för sådana tilltag. Även den armé som Cai Yingwen och Lai Qingde vill nyttja för att försvara ön från de elaka kommunisterna på fastlandet svär trohet till Jiang, Republiken Kinas ledare från 1928–1949 samt diktator på Taiwan fram till 1975.

Sådan ikonoklasm har för övrigt vissa beröringspunkter med den västerländska wokerörelsen, där vänsterns bildstormare vill redigera historien genom att vräka över ända statyer av Churchill, Jefferson och von Linné, i tron att man därmed även raderar historien och anakronistiska övergrepp. Ett annat syfte är att klippa banden med Kina och därmed gå vidare på självständighetens väg, men det är alltså inte Taiwans hållning utan enbart Framstegspartiets.

Lais intention är emellertid att fortsätta på Cais inslagna bana, vilket lär leda till fortsatt konfrontation med fastlandet, förstärkt av västerländsk inblandning från Washington och Bryssel i syfte att frigöra provinsen. Det är visserligen business as usual, men med högre volym än eljest.

Beijing kan tänkas reagera skarpt om Taibei formellt deklarerar självständighet (det vågar man inte), om konstitutionen ändras i sådan riktning (majoritet saknas) eller om USA anlägger militär närvaro på ön i någon kapacitet eller på annat sätt provocerar fram konflikt. Det är det senare som är det verkligt riskfyllda, medan Framstegspartiet i övrigt har begränsade möjligheter att ändra status quo under denna mandatperiod.

Just en snygg demokrati…
Kategorier
Asien Kina Kultur Politik

Vaktavlösning i Singapore

För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet. Det vill säga det kinesiska exemplet i Singapore, stadsstaten med en bruttonationalinkomst per capita bland världens fem främsta och det mest ordnade av samhällen överlag.

Stabiliteten kännetecknas av att landet sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har varit under Kinesiska aktionspartiets (人民行动党, Renmin xingdongdang) befäl i en märklig form av «auktoritär demokrati», det vill säga sex decennier av oavbrutet regeringsinnehav. I jämförelse regerade de svenska Socialdemokraterna blott under fyrtio år den svenska enpartistaten, nämligen 1936–1976.

Ett annat uttryck för stabilitet är att landet fram tills gårdagen enbart har haft tre premiärministrar, varav två från samma familj. Li Guangyao (李光耀, 1923–2015), vanligtvis renderat som Lee Kuan Yew, innehade först posten från 1959 till 1990, det vill säga under drygt trettio års tid.

Li lade grunden för Singapores tillväxt och välfärd genom att koncentrera landets ekonomi kring tillväxt och handel. Singapore var vid självständigheten utfattigt, men har under Lis ledning transformerats till en modern industrination, trots att man saknar naturresurser. Singapore står modell för det betydligt större Kina, som sedermera har gjort samma slags resa.

Ersatte gjorde Wu Zuodong (吴作栋, 1941–) eller Goh Chok Tong på minnandialekt, från 1990 till 2004, medan Li drog sig tillbaka i skymundan som ordförande för partiet och något slags supraledare i bakgrunden. Wu fullföljde den inslagna vägen, och får nog betraktas som administratör mer än reformator.

Familjeimperiet återupprättades med sonen Li Xianlong (李显龙, 1952–), eller Lee Hsien Loong, som övertog premiärministerposten 2004. Det är inte riktigt samma slags dynasti som man finner i Nordkorea, utan det rör sig här om politiker som är tämligen aktade i världssamfundet.

Singapore är formellt allierat med USA, men har under Li Xianlongs tid även öppnat upp ett brett samarbete med Kina, som man förstår betydligt bättre än Väst. Singapore är nu inte en kinesisk enklav i egentlig bemärkelse, men tre fjärdedelar av befolkningen är av kinesiskt ursprung. Singapore är därför en brygga mellan Kina och Väst, och man har både Bidens och Xis öron.

Man har ofta gjort sig lustig över Singapores styre, som av elaka tungor beskrivs som upplyst despoti mer än demokrati av västligt format. The Economist raljerade friskt härförleden över att landet bara har haft tre premiärministrar sedan 1965, medan tidningens egen nation kan stoltsera med inte mindre än tre tronskiften bara sedan 2022 (Johnson, Truss, Sunak) – ett kaotiskt föredöme!

Sedan i går har Singapore dock en ny premiärminister i Lawrence Wong (黄循财, Huang Xuncai, 1972–), medan Li Xianlong träder tillbaka som seniorminister, och därmed blir ett ankare i Wongs ministär. Wong är tidigare finansminister och vice premiärminister, och därför lämpligt skolad för posten.

Stabiliteten är förstås säkrad, och Wong kommer inte att ändra kurs. Däremot kan vindarna och vågorna tillta i det geopolitiska spelet mellan Kina och USA, och det kan därför bli stormigt för en så liten aktör som Singapore. Som handelshubb är man oerhört beroende av ostörd frihandel, och vill helst inte bli en bricka i ett annalkande krig omfattande det egna Malackasundet som farled.

Även inrikespolitiskt kan det bli allt svårare att navigera en redan mättad befolkning, som blir allt mer progressiv och därför hamnar i konflikt med de traditionella värden som har byggt landet. Aktionspartiet har visserligen en betryggande majoritet i opinionen, men kan ändå drabbas av motgångar – särskilt då en ny ledarfigur tillträder och utsätts för prövningar.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Naturlig georgisk agentlag

Utländsk påverkan vill vi inte kännas vid i Sverige, EU och Europa, varför vi blockerar RT och Sputnik, kastar ut oförargliga kulturella konfuciusinstitut samt på annat sätt begränsar vissa utvalda företeelser. Exempelvis Storbritannien medgav inte kinesiska CGTN att verka i landet, och USA har för vana att beteckna kinesiska medier och journalister som «utländska missioner» med särskilda krav kring visering och annat.

Däremot vill vi gärna själva obehindrat missionera värderingar, filosofi och religion till andra, exempelvis smälla upp globalistiska Soros-universitet under fina ord som akademisk frihet eller låta MR-organisationer söka påverka länder i vänsterliberal riktning genom att underhålla diskurs kring *2SHBTQIAP++ och annat. När så inte får ske, skriker vi i högan sky, eftersom det hindrar våra geopolitiska ambitioner.

Georgien är ett färskt exempel, där den så kallade agentlagen nu har klubbats. Under lagen måste ickekommersiella organisationer, medieföretag och liknande entiteter registrera sig som agenter under främmande infytande om minst en femtedel av finansieringen tillhandahålls av främmande makt (exempelvis amerikanska kongressen, som fonderar en rad MR-organisationer).

Lagen innebär inga restriktioner i verksamheten, men ger transparens kring vem som drar i trådarna vid protester och andra aktiviteter, det vill säga om det är en spontan inhemsk protestaktion eller utländskt försök till «färgrevolution» eller annat påverkansförsök.

Kritiker menar att det är en kopia av en motsvarande rysk lag, medan regeringen bestämt hävdar amerikansk förlaga, det vill säga det aktstycke som betecknar kinesiska medier som utländska agenter – det är alltid i sin ordning när vi gör det, enligt den «regelbaserade världsordningen».

Eftersom Georgien är föremål för geopolitisk kamp mellan å ena sidan Ryssland och den andra EU och USA, kan det tyckas vara i sin ordning att närmare låta organisationer varudeklarera och ursprungsmärka sig själva för att ge allmänheten insyn i vem som kan tänkas ha intressen i saken. Lagen är samtidigt mjukare utformad än amerikanska Foreign agents registration act och står inte i konflikt med europeisk lagstiftning.

Agentlagen innebär därför inget hot mot georgiskt EU-medlemskap, så som rapporteras i medier, särskilt som EU för närvarande är beredd att ta både Georgien och Ukraïna under substandard för att förekomma ryskt inflytande. Däremot innebär lagen att det blir svårare för utländska organisationer att obehindrat anstifta oroligheter, exempelvis en georgisk variant av ukraïnska Euromajdan eller kaoset i Hongkong.

Genuin inhemsk protest eller «färgrevolution» under amerikanskt inflytande?
Kategorier
Kultur Politik

Statsmedieutredningen

Tidöregeringens betänkande om nästa regleringsbrev för statsmedierna – så kallad public service broadcasting eller medier i allmänhetens tjänst – dimper i dag ned hos kulturministern, varvid den sedvanliga byråkratin ska ha sin gång. Småningom utkristalliseras något urvattnat förslag, som sedan ska baxas igenom riksdagen.

Någon «slakt» så som sossetrollen yrar om blir det emellertid inte, om man får tro kommitténs statstevevänliga folkpartist Lars Leijonborg. Däremot en rad effektiviseringar, vilket kan innebära sammanslagningar av de allt fler mediebolagen i statens sold.

Från socialistiskt håll befarar man även att man inte längre ska få behålla den oerhörda fördel man har i statsmedier med stor kantring åt vänster i såväl utbud som nyhetsrapportering och debatt, då direktiv kan finnas om att upprätthålla objektivitet och opartiskhet. Alltså på riktigt, inte i en faktaruta om att man låtsas sträva efter sådan.

Sedan länge är det nämligen känt att ju längre till vänster väljare står, desto mer tillfreds är man med statsmedierna, och vice versa. Ett flertal medarbetare vittnar om en personalkultur inpyrd i vänsterns doktriner, och en rad utredningar och rapporter har slagit fast personalstyrkans förankring i vänsterns partiflora.

Statsmediernas vänsterkantring är alldeles uppenbar, och lika uppenbart är att vänstern slåss med näbbar och klor för att behålla detta oerhörda privilegium.

Tittaren märker enkelt hur detta implementeras, exempelvis i hur mångfald i kultur och etnicitet återspeglas genom att kvotera in invandrare som pratar så usel svenska att inslaget måste textas, på bekostnad av mer kompetenta svenskar som därmed ratas för vänsterns kvoteringspolitik. Samtidigt begränsas mångfalden i åsikter genom att aktivt motarbeta Sverigedemokraterna och dess politik.

Mångfalden i kulturen lämnar mycket i övrigt att önska, då statsmedierna har förfallit till skir mainstream av amerikanskt och annat engelskspråkigt innehåll som Taylor Swift, förortsrap och Netflix-serier, och den som söker något om CJK-pop eller annan musik eller film utanför den gyllene biljonens Väst får leta förgäves – såvida det inte handlar om nedlåtande propaganda, förstås. Ja, inte ens fransk, spansk och annan europeisk kultur förekommer annat än i melodifestivalsammanhang.

Det vore således önskvärt att statsmedia bleve betydligt mer smala och spetsiga i sitt uppdrag, och att man inte alls befattar sig med sådant som redan är välrepresenterat i kommersiella medier och andra sammanhang. Medier i allmänhetens tjänst åligger att förmedla trovärdig, opartisk och objektiv nyhetsförmedling och debatt, helst dygnet runt, en verksamhet som kan utvecklas hur mycket som helst när budgeten för amerikanska filmer, melodifestival och sportevenemang återbördas till kärnuppdragets fromma.

Det torde vidare vara självklart att statsmedier ska återspegla svensk kultur i hög utsträckning, med vilket inte menas gangsterrap från förorten, utan snarare klassisk film och smalare produktioner. Men uppdrgaet måste också vara att spegla världen korrekt, snarare än att som i dag sätta fram en förvrängd skrattspegel för att karikera en rad nationer och kulturer i nationalistisk självgodhet.

Sannolikt går man dock bet på uppgiften, då statsmedierna är en organism med välutvecklat försvar, en gammelgädda som vet att undvika de politiska finterna för att överleva i karaktär och andemening. Det enda riktiga vore att spränga luftslottet i bitar, och att från grunden bygga upp en helt ny verksamhet med fräscha förutsättningar och medarbetare.

När insekts- och veganagendan upphör eller kompletteras med karnivor diet och andra motsvarigheter vet vi att statsmedierna har kommit en bit på väg.