Röstkortet har anlänt, och under morgondagen drar förtidsröstningen till europavalet igång. Vad det nu kan vara värt att lägga sin simpla röst vart fjärde år, för att därefter bli sviken, lurad och blåst på konfekten av karriärkåta politiker som inte kunde bry sig mindre om populasen. Men vad är egentligen alternativet, i brist på verklig direktdemokrati?
Allmogen åligger åtminstone att staka ut den huvudsakliga ideologiska riktningen, även om skillnaderna i åttaklövern blir allt mindre i detta konformismens och samförståndsandans förlovade land. För en vilsen äktliberal framstår valet som det mellan pest och kolera, då mina ståndpunkter i allmänhet inte är representerade överhuvudtaget.
Soffan har således varit förstahandsalternativet, då europavalet i synnerhet är meningslöst för svenskt vidkommande. Partierna går till val på allt annat än europafrågor, samtidigt som man inte äger rätt att rösta på de kontinentala partier som kan göra skillnad. Till Europa skickar man till yttermera visso B-laget, de som inte platsar i den gängse politiska debatten, som något slags reträttpost för trogen tjänst.
Men så kom det mediala drevet om SD:s trollfabriker, då etablissemangsnära stats- och kommersmedier i huvudfåran åter unisont angrep det förhatliga partiet, naturligtvis i syfte att söka förminska dess möjligheter i valet. Men som vanligt faller man på eget grepp, och partiet kan återigen hänvisa till hur man blir utmobbat av etablissemanget. Det kliar således i handen att välja det gulblå alternativet, bara för att ge fingret åt äckelmedia och Folkpartiet.
Utöver missnöjesalternativet finns även möjlighet att stödja vad som ser ut som ett någorlunda ärligt initiativ från Kristdemokraterna, därtill med verkligen bäring på europafrågor. Godingen Ebba Busch har visserligen visat att hon är lika falsk som andra i att inte hålla vallöften, men det är återigen det där med att med sin röst peka i någon suddig huvudsaklig riktning.
Förvånansvärt nog rör utspelet mjölkkor, en fråga som vanligen (tillförne) borde ligga hos bönderna i Centern eller kanske Moderaterna, men som nu finner plats hos kådisarna. Rent principiellt borde det även omhuldas av Miljöpartiet, men tomtarna i den rödgröna falangen förespråkar som bekant hellre veganism, insektsföda och ultraprocessat konstkött under nedläggning av vår ursprungliga indoeuropeiska boskapskultur.
Det är förstås meningslöst att länka till inlägg bakom penispressens betalvägg, men kontentan av budskapet är att metanutsläpp från boskapskultur inte ska medtas i ansvarsfördelningen i fråga om klimatutsläpp, och att EU inte ska befatta sig med traditionella industrier av det slaget. Att det svenska jordbruket ska värnas.
KD har landat i den helt korrekta slutsatsen att metanutsläpp från kor ingår i ett slutet kretslopp och därmed gör varken till eller från i fråga om utsläpp, till skillnad från de kolväten man fiskar upp från fossila lager. Likaså att kor betar gräs och delar av foder som inte är tjänliga som föda för vare sig människor eller andra djur, och att kon därmed är en synnerligen effektiv maskin i att omvandla otjänlig terräng till nyttig mat. Samt därtill deltar i att ge gödsel och spela en given roll i den biologiska mångfalden.
Vi ser med fasa hur den nederländska regimen under Rutte har angripit den egna jordbruksindustrin under klimatfascistisk agenda, och hur detta har lett till revolt och småningom regeringsskifte under Wilders och hans parti Partij voor de vrijheid. Det är märkligt hur man kan fasa ut den egna livsmedelsindustrin och därmed äventyra livsmedelssäkerheten på så lösa boliner. Äventyret med den ryska gasen borde ha lärt Europa att värna självförsörjningen.
Frågan har således beröringspunkter i både Bryssel och inrikespolitiken, men det är den förras direktiv som ger den senare, varför det är en lämplig angreppspunkt för europapolitiken. Kött, smör, mjölk och ost är den grundläggande basen i svensk kost och livsmedelsindustri, och vår förmåga till självförsörjning måste värnas. Det lutar därför åt KD.
