Kategori: Kultur

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Handlingsförlamad minister

Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) tycker än det ena och än det andra, inte minst om skolmaten, men verkar ändå inte få mycket uträttat. Men varför är han då minister, om han inte har möjlighet att förändra? Och består övriga regimen i själva verket av rödgröna (v)eganer, eller hur ska man tolka att Livsmedelsverket får fortsätta ostört med sin märkliga vegoagenda?

Saken rör de nya «kostråd» som Livsmedelsverket har föranstaltat om, råd som du och jag inte behöver bry oss om, men som har tvingande verkan i skolavårdomsorg. Det uppväxande släktet likväl som det sköra äldre måste alltså hålla till godo med det som (v)erket rekommenderar, och dess påbud är mestadels plantbaserad föda och ett maxtak om 125 gram rött kött per vecka (mindre än en dagsranson!).

Det senare har att göra med att rött kött skulle kunna ge upphov till cancer, en obevisad skröna som inte har så mycket med verkligheten att göra, eftersom man inte skiljer på processat och oprocessat kött. Men allra mest har det att göra med det så kallade «klimatet», som utgör överideologi hos Livsmedelsverket likväl som andra myndigheter.

Att det förhåller sig så beror på att regeringen utfärdar myndighetsbrev som beskriver arbetet och de prioriteter som ska gälla, och uppenbarligen har den rödgröna moderatregimen låtit tidigare vänsterkommunistiska ministärs direktiv kvarstå oförändrade. Således kan Kullgren tycka vad han vill om att elever borde få äta animaliskt varje dag, men det har alltså ingen inverkan på myndighetens arbete eller verkligheten i den kommunala verksamheten.

Frågan är således varför moderatregimen inte har gjort som kollegerna i USA, nämligen att bokstavligen vända upp och ned på matpyramiden och föranstalta om mer animalisk kost i skola och annan vård och omsorg? Det måste rimligen vara för att man omhuldar den vänsterkommunistiska hållningen om att skolbarn behöver brist på vitaminer B12, A, D, E och K för hämmad tillväxt och negativ kognitiv utveckling?

För det blir nämligen resultatet av en mestadels «plantbaserad» kost med minimala inslag av animalisk föda. En «plantbaserad» kost har inte dessa ämnen i nämnvärd grad, och den pyttemängd kött och fisk som rekommenderas täcker inte tillnärmelsevis behovet.

Om barnen inte får näringsriktig och artriktig kost i skolan, finns inte heller någon garanti för att de får sådan hemma. I själva verket är missbruket av ultraprocessad skräpmat så utbrett numera, att det närmast är garanterat att barn av i dag lider av näringsbrist, inte minst avseende de uppräknade vitaminerna samt omega-3-fettsyror som DHA och EPA.

Den ursprungliga tanken med «gratis» skolmat var just att avhjälpa sådan brist i hemmiljön, men med den «plantbaserade» kostregimen åstadkommer man den diametrala motsatsen. Barn får varken näring eller mättnad av den fattiga veganmaten, och söker sig således till andra källor till energi – vanligen godishyllan i den lokala butiken.

Desto märkligare då att Livsmedelsverket motiverar sina råd med att de ska «främja hälsa hos barn som växer och utvecklas», när de i själva verket gör motsatsen. Detta måste alltså stävjas, och om inte regeringen agerar, vem ska då göra det?

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Regimen: förbjud mobiler för barn

I och med att skolgången kryper ned i åldrarna med allt tidigare förskola har regimen fått en direktingång i barnens liv. Man har kopplat ett järngrepp om barnens tid, då man får tillfälle att indoktrinera på djupet och frånta föräldrarna rollen som primära fostrare.

Fordom hade man även full kontroll över vad som sändes i etern, då staten hade monopol på radio- och teveutsändningar. Med disruptiv satellitteknik och sådant som videoband och kabelteve förändrades emellertid situationen drastiskt, och allmogen kunde plötsligt ta del av sådant som regimen ansåg vara skadligt, som kommersiell reklam, pornografi och våldsfilm.

Socialdemokraterna diskuterade i termer av att förbjuda satellitmottagare för att behålla inflytandet över folket, och därmed förmågan att indoktrinera och propagera via massmedier. Men man förlorade slutligen sitt problemformuleringsprivilegium. Och även makten.

Länge sökte man lappa och laga systemet genom att vidga radio- och tevelagen så att regimmedierna skulle gynnas, samtidigt som sagda statsmedier drev hätska kampanjer mot kabelkanaler som visade pornografi och annat förment skadligt innehåll. Regler om och förbud mot reklam vässades i samma anda, för att gröpa ur den bas på vilken de kommersiella kanalerna opererade.

När man väl hade ringat in ett antal stabila operatörer i det egna hägnet och skapat statstevekopior som TV4, kom emellertid nästa disruptiva våg då internet populariserades. Allmogen kunde nu för första gången någonsin kommunicera fritt utan förhandsmoderering av mediala grindvakter, och regimen gillade inte alls vad man såg.

Klappjakt bedrevs bland annat på Flashback och liknande diskussionsfora, som fick se sig nödgade att flytta utomlands för att kunna bibevara sin funktion av fritt forum. Men samtidigt var slaget förlorat i informationshänseende, då världen nu fanns ett knapptryck bort för den sedan länge inlåsta svensken. Socialdemokratins världsbild fick konkurrens.

Sedermera tillkom skräddarsydda sociala medier för sådan kommunikation, där man utan regimens övervakande hand kan samtala fritt om allsköns ämnen. Inte heller det gillar regimen, som på förekommen anledning vill införa en åldersgräns för såväl mobiler som sociala medier. Samt även ha bakdörrar till krypterade kanaler, nota bene.

Man vill inte ha konkurrens om uppmärksamheten, och framförallt vill man inte att den egna indoktrineringen ska påverkas negativt av fri diskussion och andra berättelser. Man vill fortsätta att ostört låta transor berätta sagor för förskolebarn och lägga fram det korrekta statliga narrativet i allt, utan att ifrågasättas.

Den här gången är det emellertid inte Socialdemokraterna som ligger bakom förslaget, även om man nog håller med, utan det är istället det moralistiska förbudspartiet Kristdemokraterna som viftar med bibelen och menar att «barnen exponeras för skadligt och olämpligt innehåll samtidigt som fysisk aktivitet, sömn och gemenskap trängs undan».

Den oförbätterlige Jakob Forssmed vill i föräldrarnas ställe alltså diktera reglerna kring mobilanvändande, det vill säga att staten går in som barnens huvudfostrare. Den kristdemokratiske renlevnadsfascisten har utöver begränsad skärmtid för barn tidigare kommenderat motion som lösning på fetmaproblemet bland barn, snarare än att ta eget ansvar genom att sköntaxera ultraprocessad skräpföda.

Kanske är det ändå vettigt att reglera mobiltid för barn, men det är i så fall en fråga för föräldrarna, inte för regimen. Det är en helt vettlös utveckling vi ser nutilldags, då regimen kryper allt längre in i enskilda människors liv för att ställa till rätta sådant man anser är fel leverne.

Och att förbjuda en viss apparat och vissa medier, som måste förstås som digitala universalknivar i det moderna samhället, är direkt sinnessjukt. Det handikappar barnen och fråntar dem utbildningsmöjligheter via videokanaler och andra källor av ett slag som de efterblivna statsmedierna inte kan matcha. Den gemenskap man finner pålina och via appar fösvinner med ens, och kvar blir ett ensamt barn utelämnat till sig självt.

Det finns förvisso gott om förbudspartier i den svenska politiken, samtidigt som frihetspartier lyser med sin frånvaro, men att det är just Kristdemokraterna som står för en «reform» som hämtad från Amish-sekten är inte ägnat att förvåna. Gissningsvis har den inget stöd i Riksdagen, och om regimen ändå skulle klubba den skulle det nog snart vimla av illegala lurar bland barn.

Indoktrinering av barn via den enda godkända skärmen: Storebrors teleskärm.
Kategorier
Kultur Politik

Manipulerat förtroende för statsmedier

Vänstertomtarna vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet manipulerar data för att gynna statsmedieras förtroendesiffror, låter en tidskrift meddela. I sitt urval har man en betydligt lägre representation av sverigedemokrater och andra grupper än vad som är fallet i samhället, men man viktar för den skull inte resultaten.

Manipulationen lär ska ha pågått i över tio år, under vilken tid man inte har förnyat underlaget. Sverigedemokratiska väljare i urvalet motsvarar bara runt tio procent, medan val och opinionssiffror indikerar det dubbla.

Samtidigt är det välkänt att statsmedierna har en mycket tung vänsterkantring, och att individer har allt lägre förtroende för statsmedierna ju längre högerut på skalan man befinner sig. Sammantaget blir effekten att regimmedierna därmed ges sken av att ha högre förtroende än vad som kan förväntas av ett korrekt urval.

Troligtvis är «metodiken» helt medveten. I institutionens återkommande panelundersökningar är man patologiskt fixerad vid allmänhetens konsumtion av stats- och andra vänsterliberala medier, och man när en vänsterkommunistisk uppfattning om att dessa mediehus skule vara en väsentlig del av den svenska demokratin – men de har ingenting alls med demokrati att göra.

Och i den så kallade verkligheten finns inte heller det höga förtroende som åberopas, åtminstone inte i min bekantskapskrets, som regelmässigt betraktar statsmedier som just de vänsterkommunistiska propagandacentraler de är. Därför är det bra att denna förtroendebubbla nu brister, och att fusket äntligen blottläggs.

Symptomatiskt skriver inte statsmedierna själva om detta, utan har för vana att rapportera med kraftig bias för att gynna sig själva och sina doktriner och agendor. Kanske låter man småningom sin egen «verifieringsdesk» leda i «bevis» att statsmedierna trots allt har högt förtroende, och att viktning eller representativt urval inte skulle påverka utfallet i nämnvärd utsträckning – det är nämligen så man brukar göra för att avfärda kritik.

Statsmediernas vänsterkantring och låga förtroende bland högerväljare går inte ihop med tesen om ett generellt högt förtroende.
Kategorier
Europa Film Kultur Liberalism Politik Ryssland

Rysk-västligt kulturkrig

Mer patetiskt blir det aldrig som när svenska statsmedia (plural) rapporterar om «rysk statsmedia», som om man själv vore något slags privat mediehus med en objektiv utblick snarare än en nationalistisk propagandistisk agenda. Det skulle möjligen vara då samma statsmedier utger sig för att vara något slags sanningsministerium med rätt att «verifiera».

Senast har den statliga skräpteven tagit på sig att «verifiera» ett ryskt påstående om att man kvoterar utländsk film med hänvisning till att Frankrike gör samma sak. Själva påståendet är av mindre betydelse, ty andemeningen är att peka på att Ryssland minsann blockerar och begränsar västerländska företeelser.

Men då ser man nog inte riktigt skogen för alla träden, ty Väst har sedan konfiktens inledning tagit initiativet till det kulturkrig som sedan dess rasar mellan Väst och Ryssland. Man började med att censurera RT, Sputnik och andra ryska källor, med hänvisning till att de utgör «propaganda», och därefter har det fortsatt av bara farten.

Exempelvis kan man numera inte finna Ryssland i sportsammanhang, då landet bojkottas av väststyrda organisationer. Inom scenkonst och andra kulturyttringar har ryssar sparkats ut på löpande band, och i näringslivet har man avryssifierat allt från Kefir till förekomsten av rysk sprit på statliga Systembolaget. Ja, västerländska företag har ju för övrigt lämnat Ryssland helt och hållet.

Och den som trodde att man kan se rysk film i Sverige, på biograf eller i statlig skräpteve, har nog misstagit sig rejält. Vi som inte vill se svensk och amerikansk skräpfilm – det enda som finns i utbudet – har därför att förlita oss på torrentteknik och andra källor för att tillgodose vårt behov av rysk, asiatisk och annan film av högre klass.

Ryssarna får göra likadant om de händelsevis skulle vilja se ideologisk wokeproduktion av västligt snitt, eller möjligen någon sällsynt sevärd rulle som inte dryper av vänsterliberala doktriner. Och det gör man naturligtvis, det går inte att stoppa informationsflödet någonstans i världen, möjligen med undantag för Nordkorea.

Det är också därför det är så tragiskt att det är Väst som leder utvecklingen i denna auktoritära riktning. Väst är och ska per definition vara den entitet som står för frihet, och som är trygg i sina egna värderingar och därför inte känner sig hotad av omvärldens «påverkanskampanjer» och annan ideologi som florerar.

Istället är det Väst som är extremt ängsligt för att medborgarna inte kan hantera informationen, utan behöver statlig och överstatlig gallring och filtrering. Ja, inte bara för att mota ryssen i grind, utan även för att lägga sordin på den «högernationalistiska» strömningen inom den egna sfären.

Så växer en vänsterliberal diktatur fram, en företeelse som inte på något fundamentalt vis skiljer sig från Kremls motsvarande envälde. Såväl Ryssland som Europa måste numera betecknas som valautokratier, utan minsta antydan till liberal demokrati under givna fri- och rättigheter, framförallt yttrande- och informationsfrihet.

Айка (2018). Ryssland är givetvis en stor kulturnation med stor tradition inom filmkonst.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Varför kunna meningslösa grundlagar?

Folkpartiledararinnan Mohammedsdotter lät av någon anledning figurera i ett av den statliga regimtelevisionens mångahanda «humorprogram», vilka till antalet överträffar debatt- och nyhetssändningar med råge. Det skulle hon inte ha gjort, ty några enkla frågor om Sveriges statsskick och en vanlig måttenhet fick ledarinnan för Sveriges förmenta «bildningsparti» att framstå som idiot.

Frågan gällde Sveriges grundlagar, i plural, till skillnad från alla andra länder som har en enhetlig grundlag. Mohammedsdotter såg ut som ett frågetecken, men till hennes försvar ska läggas att man inte alltid kan ha allt i primärminnet, och grundlagsfrågor är inte det man dagligen sysselsätter sig med.

Icke förty kan man nog begära att en politiker på riksnivå ska kunna rabbla TF-YGL-SO-RF som ett smattrande pärlband av kinapuffar, vilket föranleder kritiken. Men även kritikerna går våldsamt fel i sina «analyser», vilket bara späder på den allmänna bildningsbristen.

Regimteves Mats Knutsson menar till exempel att tryckfrihetsförordningen «ger medborgarna rätt att sprida tryckta skrifter och reglerar offentlighetsprincipen», men TF har alltså ingenting med medborgarna att göra. Det är en skrålag med tillämpning på mediehus med ansvariga utgivare, även om privatpersoner (som undertecknad) numera kan ansöka om samma slags «skydd».

För medborgarna gäller istället RF, det vill säga regeringsformen, vars samtliga «friheter» har kilometerlånga undantag och därtill kan regleras i helt ordinär lag på grund av långvarig socialdemokratisk motorsågsmassaker. Regeringsformen är mindre värd än toalettpapper, och fungerar väl mest som karottunderlägg vid finare middagar i Rosenbad. Det är av den anledningen en störtflod av privatpersoner lagförs summariskt för «hets mot folkgrupp» och andra åsiktsbrott, och någon «yttrandefrihet» existerar alltså överhuvudtaget inte i Sverige.

På förekommen anledning behövs heller ingen kännedom om dessa fyra grundlagar, eftersom de är inbördes inkompatibla och oförenliga med varandra, och alltså inte har någon särskild juridisk kraft. Domstolar väger inte sina domar mot grundlagen, och det finns inte heller någon instans som kan överpröva lagstiftarens alster gentemot grundlagarna – Lagrådet körs regelmässigt över av regimen och dess gummistämpelparlament.

Här kunde ju Mohammedsdotter vända fiasko till trumf genom att förorda en äktliberal reform som siktar på att vaska fram en och endast en enhetlig grundlag, i vilken yttrandefriheten utgör portalparagraf utan några som helst undantag. «Successionsordningen» upphävs samtidigt genom att Sverige blir en liberal demokrati, det vill säga en republik, varvid hovet privatiseras och rollen som statsöverhuvud blir en valbar president.

På så sätt kunde de meningslösa grundlagarna (i plural) bli en levande grundlag av rang, som i äkta demokratier. Men det är nog det folksuveräna Sverige inte redo för, partierna vill ju inte mista sina privilegier och friheten att utöva godtycke.

¿Que?