Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Vetenskap

Kungliga populistakademin

Det hände sig en gång att jag ville bli fysiker, indoktrinerad som jag var i betydelsen av naturvetenskaplig forskning och kåt på den prestige som följer i dess spår, samtidigt som jag var ovetande om att de allra flesta i den genren antingen misslyckas totalt och därmed blir kvar i akademin som lärare, eller slutligen hamnar på något företag för att utveckla någon slätstruken teknisk applikation.

Vägen till framgång, ära och nobelpris är därmed stängd för de allra flesta utom ett fåtal särskilt begåvade och tursamma. Men numera är det faktiskt inte någon som kan axla fysikens giganters mantel, eftersom grenen lider av existenskris och inte har producerat så mycket av värde på åtminstone ett halvsekel.

Det som sipprar ut bland de eviga «papers» forskare måste skriva för att vara «relevanta» och kommersiellt duktiga är till 99.99 % filosofiska traktat om «mörk materia», «mörk energi», «multiversum» och andra platshållare för ny fysik, men inget påtagligt som kan vederläggas med experiment eller förutsäga något. Fysiken har blivit en filosofisk sandlåda för spekulationer.

Man stampar på samma fläck sedan partikelfysikens standardmodell mer eller mindre färdigställdes under 1970-talet, en teoribyggnad som ännu inte (och förmodligen aldrig) kan jämkas med den sekelgamla relativitetsteori som gäller ohotad än i dag som referens för makrokosmos. Fysiken har nått en platå, eller kanske till och med närmar sig en övre gräns.

Kungliga vetenskapsakademin presenterar årets fysikpris.

Om detta vittnar även årets nobelpris i fysik, som inte gick till en fysikalisk upptäckt, utan till en datavetenskaplig algoritm som vi kallar neuralt nätverk. Man motiverar priset med att de båda pionjärerna använde fysik för att konstruera nätverken, och att nätverken i sig används i fysiken.

Men det kan inte vara en giltig motivering, eftersom ingen ny fysik lades i dagen, och eftersom fysiken fullkomligen vimlar av matematiska och datavetenskapliga metoder och resultat, utan att någon för den skull har förärats fysikpriset för matematiska upptäckter eller utvecklande av algoritmer. Det finns andra priser för de kategorierna.

Kungliga vetenskapsakademin förfaller därmed till populism när man hoppar på AI-trenden och därmed gör den egna institutionen en stor björntjänst. Fysikpriset är en av få kvarvarande institutioner med stora mått av trovärdighet och prestige, men nu går man i Tegmarks alarmistiska fotspår och låtsas vara relevant i samhällsdebatten istället för att premiera fysikaliska upptäckter. Det är som om Klimat-Greta skulle få fredspriset.

De båda nobelpristagarna med sitt neurala nätverk.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Lågt i tak i regimradion

Dina skattepengar går till att finansiera vänsterbliven regimradio och regimteve, statsmedier som utgör statsmaktens propagandagren med syfte att fastställa och upprätthålla värdegrund och annan överideologi. Ett tydligt exempel på detta gavs under ett skvalradioprogram på söndagsmorgonen, då en paneldeltagare med fel slags åsikter kastades ut av en upprörd programledarinna.

Frågeställningen gällde en kvinnlig lyssnares klagan på sin partners mindre goda prestationsförmåga i sänghalmen, vilket panelen således hade att reda ut. En paneldeltagare med mångårig bakgrund i Brasilien föreslog att pojkvännen skulle ta sig till Danmark och köpa sex för att öva upp självförtroendet och prestationsförmågan, men då slog det alldeles slint i huvudet på såväl programledarinna som övriga paneldeltagare.

Svenskbrassen, Henrik Brandão Jönsson, hade genom detta utspel ovetande brutit mot den socialistiska värdegrunden och den i politiskt korrekta miljöer förhärskande radikalfeministiska uppfattningen att sexköp är ett slags brott mot mänskligheten som inte längre är föremål för diskussion.

Snubben fick inte bara lämna studion omedelbums och för gott, utan tvangs även löpa gatlopp i etablissemanget under dagen, bara för att småningom avkrävas avbön under förnedrande former. I annat fall hade han med säkerhet även fått lämna sin post på den wokeliberala tidning han arbetar för, samt därefter blivit persona non grata i det vänsterliberala etablissemang som omhuldar denna repressiva värdegrund.

Föruom att du och jag tvingas finansiera statsmediernas propaganda och billiga trams utgör detta ett flagrant regelbrott mot de lagar, regler och stadgar som omgärdar regimmedias verksamhet, framförallt regler kring opartiskhet och allsidig belysning.

5:8 Medverkandes åsikter
En viktig del i vårt uppdrag är att låta många olika röster göra sig hörda. I det ingår att intervjupersoner i exempelvis direktsändning uttrycker en personlig åsikt i en kontroversiell fråga.

Varje redaktion har skyldighet att se till att inte endast en person får möjlighet att uttrycka en personlig åsikt utan att så pass många personer släpps fram att publiken får en mångsidig belysning av frågan.

Enligt det egna regelverket är det således fel att kasta ut en paneldeltagare med «kontroversiella» åsikter på detta sätt, och programledarens uppgift är under sådana omständigheter att debattera, nyansera och fördjupa ämnet. Till yttermera visso ska programledare hålla sig neutrala och objektiva och inte framföra sin egen åsikt, men man tog här entydig ställning för radikalfeministiska och socialistiska principer.

5:10 Medarbetares åsikter
Medarbetare ska inte uttrycka sina egna uppfattningar eller värderingar i kontroversiella frågor i sändning. Det kan strida mot kravet på opartiskhet.

Medarbetare ska inte delta i debatter i våra egna program eller publiceringar. Det gäller oavsett om det handlar om publiceringar i den kanal de vanligtvis förekommer eller i andra sammanhang. Det beror på att de inte kan vara en part eller ta ställning i en kontroversiell eller politisk fråga. Det kan strida mot kravet på opartiskhet.

Inget annat är förstås att vänta av regimmedier som aktivt kvoterar in vänsterblivna medarbetare med «kulturell kompetens», men det kan vara upplysande att emellanåt påminna om hur stor vänsterkantringen faktiskt är genom att observera fadäser som denna. Detta är statsradion när man alldeles tappar masken och visar sitt verkliga fula tryne.

Det står därmed klarare än någonsin att regimmedierna måste avvecklas i grunden, och ur dess ruiner får man bygga en helt ny verksamhet med helt nya medarbetare och helt nytt uppdrag, nämligen att leverera sakliga och objektiva nyheter, anställa debatt utan gränser och bias, samt att sända företeelser som inte bär sig på den kommersiella marknaden.

Klart är också att den förhatliga sexköpslagen måste röna samma öde, och det vore faktiskt en välgärning om varenda man i landet tog sig till København för att roa sig med horor istället för att låtsas spela med i det politiskt korrekta spelet. Sverige måste ansluta sig till Europa i denna fråga, och ta rygg på Belgiens fullständiga avkriminalisering.

Utsparkad från statsradion för att ha hyst fel slags åsikter.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Lägg ned Livsmedelsverket

Maten för dagen har bestått i två hundra gram lax, fyra hundra gram nötfärs, sex ägg, chiafrön, kakao och rejäla mängder kaffe. Men därmed har jag bara under en dag överskridit den mängd rött kött som Rapsböndernas centralorganisation Livsmedelsverket föreslår bör begränsas till blott trehundrafemtio gram per vecka eller femtio gram per dag.

Varför vill myndigheten införa en sådan rekommendation? Enligt egen utsago för att «ohälsosamma matvanor» är det största hotet mot folkhälsan i Sverige, och för att det finns «starka belägg» för att rött kött skulle orsaka cancer.

Men i verkligheten finns inga belägg alls för att rött kött skulle ge vare sig cancer eller några andra sjukdomar. Vi är utvecklade för att konsumera kött, och det finns ingenting specifikt i kött som skulle kunna orsaka sjukdom. De «belägg» som föreligger är observationsstudier i vilka man smäller ihop rött kött med ultraprocessade livsmedel, exempelvis snabbmat vid Donken eller något annat hak.

Problemet är alltså inte burgaren, utan den potatis som friteras i inflammatorisk fabriksolja av det slag Livsmedelsverket tror är nyttigt, den bulle som bakas med än mer industriolja och ett helt apotek med kemikalier, och inte minst den ultrasockrade cola som serveras till rätten.

Sådant stoff går inte att filtrera ut med statistiska metoder i observationsstudier, varför resultatet blir skevt. Nog för att man försöker, men då inträder den enskilde forskarens bias genast i det att man måste välja parametrar i modellen. Den biasen kan i sig påverkas av ekonomiska, politiska och andra incitament.

Det finns för övrigt ett busenkelt sätt att vederlägga hypotesen, nämligen att studera korrelationen mellan konsumtion av rött kött och incidens av sjukdom. Och eftersom den korrelationen inte föreligger, så kan inte heller ett samband finnas. Konsumtionen av rött kött har pendlat upp och ned kring ett medeltal sedan 1960-talet, medan incidensen av cancer (likväl som andra sjukdomar) har en linjärt ökande trend.

Vi blir alltså sjukare, och det allt tidigare, men rött kött har ingenting med det att göra. Det enda kött som har ökat i motsvarande linjär utveckling är fågel, från två kilo 1960 till tjugotvå kilo 2022, en elvadubbling. En korrelation betyder inte att samband nödvändigtvis föreligger, men om ett sådant ändå finns beror det nog inte på kycklingen i sig, utan på det foder man ger fäna: extrakt av majs, sojabönor med mera, det vill säga samma slags omega-6-baserade gunk som i rapsoljan.

Det verket kunde göra istället, men som man struntar blankt i, är att angripa den förkrossande majoriteten av ultraprocessade livsmedelsslag, den skräpmat som fyller närmare åttio procent av livsmedelsbutikerna. Den sortens «mat», tillverkad i fabriker med ingredienser kroppen inte har mekanismer att hantera, är vi inte utvecklade för att konsumera, men det är den som alstrar sjukdom genom insulinresistens och hormonrubbningar.

Alltså är det inte «folkhälsan» Livsmedelsverket är intresserat av, utan något annat. Man sitter på multipla stolar, och ska tjäna både politiken och industrin samtidigt som man ger råd till allmänheten. Politiken består i direktiv från regeringen, och innebär i detta fall att «klimatet» ska ha en överordnad roll.

Här finns en en märklig tro att köttproduktion skulle påverka klimatet negativt, men någon sådan påverkan föreligger inte – kan inte föreligga – i ett slutet kretslopp. Samtidigt behövs djurhållning i ett annat kretslopp för att återmineralisera och gödsla marken samt sörja för biologisk mångfald, men verket tycks här tro att oändliga fält med raps och andra grödor skulle vara mer hållbart.

Lika märkligt är att inte mindre än tre – säkert fler – myndigheter har synpunkter på «folkhälsan», nämligen Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen utöver Livsmedelsverket. Vad vi skulle behöva är en näringsmyndighet som förutsättningslöst och fri från överideologiska direktiv studerar hälsa och enbart hälsa i termer av mat och livsstil, och så får man jämka resultat från olika instanser i en annan process.

I väntan på en sådan näringsmyndighet kan man lika gärna lägga ned Livsmedelsverket, för det fyller inte längre någon vettig funktion. Det har blivit en ideologiproducerande instans i myndighetsvänstern snarare än ett ämbetsverk med vederhäftig expertis. Det skulle inte förvåna det minsta om höga chefer och andra centrala figurer i verket är genomkorrumperade och köpta av flingindustrin med flera, utöver rapsbönderna.

Oavsett vilket fortsätter jag att äta kött, därtill i allt större mängd. Korn och gryn äter jag inte alls, inte heller frukt, och absolut inga magra (= ultraprocessade) alternativ eller industriella matoljor. Om något dras jag åt en allt mer plantfri diet, även om det inte kan förnekas att en viss mängd fibergrönsaker hör till ett hälsosamt paradigm – det är upp till var och en att välja mängd.

Kardiolog utreder saken.
Kategorier
Kultur Politik

Tioårig skitskola

Folkpartiet är som bekant lärarnas parti, med dille på att ständigt reformera skolan och dess betygssystem för att göra det extra rörigt och opålitligt. Nu är det således dags igen när man avser göra grundskolan tioårig samt peta i en rad detaljer kring lärande, bland annat avseende «skärmtid» och dylika perifera inslag.

Klart är förstås att något måste göras för att råda bot på en situation där var fjärde elev inte kan läsa ordentligt, och där en stor andel elever därför inte klarar grundskolans tämligen måttliga krav. Men kvantitet kan nog inte kompensera för bristande kvalitet, och en tioårig skitskola är inte bättre än en nioårig.

Grundorsaken till debaclet står att finna i den massinvandring som inte minst Folkpartiet varit delaktig i att förorda och genomdriva, med resultat att Sverige numera härbärgerar drygt två miljoner utlandsfödda och än fler med «utrikes bakgrund», av vilka en stor del befinner sig i kulturellt isolat i utanförskapsområden av olika slag.

Bland dessa förmenta pensionsräddare är inte mindre än 800 000 (!!) individer dessutom analfabeter bara i den vuxna skaran, vilket så att säga inte underlättar för avkommans förutsättningar till inlärning. I en så sjaskig studiemiljö lockar kriminaliteten mer, vilket är just vad vi observerar. Det ena problemet leder således vidare till nästa i evig succession, och landet förfaller.

När «alla ska med» i den folkpartistiska och socialistiska retoriken blir ghettobarnen den minsta gemensamma nämnaren, vilket i sin tur förklarar de bedrövliga resultaten i Pisa-undersökningar, även rensat för elever med invandrarbakgrund. Även de mer normala och duktiga eleverna påverkas negativt under sådan kunskapsinflation.

Att förskolan blir första klass kommer inte att förändra denna bild det minsta, inte heller att man bedriver undervisning med «riktiga skolböcker», papper och penna istället för digitala hjälpmedel – problemet sitter knappast i mediet, utan har helt andra orsaker som inte alls berörs i Folkpartiets «reform».

Visserligen föreslås – det är alltså bara ett förslag – en pilotverksamhet med intensivträning i svenska i ett enskilt utanförskapsområde, men i själva verket är det en allmän reform av det slaget som skulle krävas för att förverkliga folkpartisternas dröm om att ge «alla en rättvis chans». Bara det att varken pengar eller erforderlig pedagogisk personal finns för en sådan gigantisk observationsklassmässig reform i utanförskapsområdena, och därför kommer det inte heller att ske.

Farhågan om en förlorad generation av praktiska analfabeter är således redan verklighet, och det kunde därför vara en god idé att knoppa av denna och satsa kvalitativt istället för att försöka rädda varenda kotte på det sjunkande skeppet. Alla kan inte dras med ned i djupet.

För att ändå vässa skolan för uppdraget att förbättra genomströmningen kunde ett smalare utbud vara av värde. Huruvida man läser på skärm eller papper har ingen som helst betydelse, men däremot att man läser ofta och regelbundet. Således måste undervisningen i svenska och främmande språk (dock inte hemspråk) stärkas kraftigt, och det på bekostnad av alldeles obsoleta ämnen som slöjd, bild och musik – ämnen som den särskilt intresserade eleven får ta till sig i valfritt utbud eller i kommunal miljö.

Skolan måste också satsa mer på naturvetenskapliga ämnen som matematik, fysik och kemi framför religion, historia och samhällskunskap. Inte så att de senare ämnena är oviktiga, men de kan koncentreras bättre. Förfallet i naturvetenskap måste hejdas om Sverige ska kunna värna sin position som tekniskt avancerad nation.

Överlag måste tempot höjas i grundutbildningen, vilket är fullt möjligt – och bara möjligt – om man släpper det enfaldiga kravet om att «alla ska med». B-laget får helt enkelt samsas i en lägre division med mindre ambition och aspiration, och kan istället förberedas för en mer praktiskt orienterad yrkesverksamhet. Stort behov finns nämligen även i framtiden av rörmokare, svetsare och servicepersonal, och universitetet kan helt enkelt inte vara för alla.

I själva verket kunde man gå åt motsatt håll och istället göra grundskolan åttaårig, på det att eleverna tidigare kunde komma i åtnjutande av gymnasieutbildning. Det om något skulle bidra till att forma den medelklass och elit som Sverige behöver för att hävda sig i konkurrensen, snarare än att bränna pengar på det hopplösa bottendrägget.

Skola i förfall under folkpartistiskt styre.
Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Japan Kina Kultur Politik Religion Ryssland USA

Världsnyordning

Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.

Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.

Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.

Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.

FN måste reformeras.

Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.

Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.

Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.

Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.

Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.

Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.

EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.