Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Fettoombudsmannen

Reklamombudsmannen, som är något slags privat stiftelse, är en självutnämnd marknadsdomare med en självpåtagen «rätt» att «fälla» reklam som inte följer rådande vänsterkommunistiska «värderingar». Enligt egen utsago syftar verksamheten till «självreglering» för att undanhålla «lagstiftaren» från att yttermera inskränka uttrycksfriheterna, enkannerligen de med kommersiell bäring.

Vad en «fällning» egentligen innebär, annat än att en klick vänsterkommunistiska förståsigpåare uttrycker sin förfasan, är skrivet i stjärnorna, men en sådan mekanism kan givetvis inte ha laga kraft. Det är en av ett flertal liknande pajasinstitutioner i syfte att ge sken av «ansvarstagande» bland marknadens «aktörer».

Huruvida en «influencer» kan räknas till sådana «aktörer» är oklart, men i vilket fall som helst har någon Lovisa Worge «fällts» för att ha brustit i «socialt ansvar» i en annons, nämligen genom att visa upp sig själv och sin naturligt smala och hälsosamma kropp i samband med produktreklam. Ty i «ombudsmannens» optik är kvinnan i fråga nämligen «extremt mager», då «nyckelbenen och revbenen på bröstkorgen» framträder tydligt i urringningen.

Vilket de naturligtvis gör på en normal kropp, men i det fettoideal som präglar Sverige – och av allt att döma även «ombudsmannen» – blir detta till en black om foten, då man hellre lyfter ett vänsterkommunistiskt «kroppspositivistiskt» ideal av mullighet och övervikt.

Det är nu inte det enda woke-idealet man förordar, utan man har även fokus på «mångfald och inkludering». För den som till äventyrs undrar varför varannan klädmodell är neger, i fullständigt vanställd överproportion till verklighetens fördelning.

Nog för att ätstörningsproblematik finns, men den åtgärdas inte genom att angripa normala kroppar i reklamen eller andra sammanhang, utan har andra bevekelsegrunder. För att tackla det problemet behöver marknadens «aktörer» nog gå samman för att frivilligt angripa alla former av skräpmat med en frivillig straffskatt, då «lagstiftaren» inte ens förstår problemet.

En sådan fettoombudsman kan å alla feta personers vägnar kratta manegen för ett hälsosamt liv genom självreglering på marknaden, på det att allt tillsatt socker, all tillsatt vegetabilisk olja, all energidryck, allt godis och alla andra sötsaker och onyttigheter dels mångdubblas i pris, dels förses med motsvarande dödskallemärkning.

Det vore att ta «socialt ansvar»! Medan självcensur och angrepp på de grundläggande demokratiska friheterna bara är vänsterkommunistiskt trams som inte kostar företagen pengar, utan mest är ett slags sliskig godhetssignalering.

Lovisa Worge – detta är en normal kropp, en föredömligt smal och hälsosam sådan.
Kategorier
Kultur Politik

Jag ska bli kurd

Om kurder kan bli svenskar, så kan väl svenskar bli kurder? Eller judar? Eller torndedalingar? Eller japaner? Eller gäller olika regler för svenskar än andra folkslag? Och varför är det i så fall så?

Men svenskar kan inte bli kurder, eftersom kurder per definition är en etnisk identitet, en nedärvd egenskap som inte kan förvärvas. För att bli kurd krävs således att man föds in i denna etniska gemenskap.

Kurderna är till skillnad från de flesta andra folkslag i «Kurdistan» ett indoeuropeiskt folkslag, det vill säga av samma ursprung som svenskar, fransmän och ryssar. Det tyder på att de är nomader som har vandrat in i Mellanöstern, som domineras av araber, som inte är indoeuropéer.

Kurderna har likt judarna en vision om att upprätta en etnisk nationalstat, ett «Kurdistan», på denna ockuperade yta, och nöjer sig alltså inte med att vara türkar, irakier eller syrier. Varför kan man inte bara vara en türk i mängden, och varför är det så viktigt att bevara den kurdiska särarten?

Frågan är retorisk, och du förstår givetvis vad som följer, nämligen motsvarande resonemang kring svenskheten. Den förhärskande uppfattningen i det vänsterliberala etablissemanget är nämligen att alla i Sverige är svenskar, även om vissa även kan ha ett annat ursprung, som kurder eller judar.

Den som tänker i termer av att det även finns en svensk etnicitet är emellertid per definition rasist, enligt den rådande normen, en tankefigur som understöds även av kurder som arbetar för en kurdisk etnostat. Det blir inte mer syntax error än så.

Man kan alltså inte på en och samma gång förorda eller understödja etnostater som «Israel» eller «Kurdistan» och förneka att det finns en svensk (skandinavisk) etnicitet given av genetik och kultur, och då inte heller förvägra denna etnicitet att själv råda över sitt land.

Den springande punkten är förstås vad denna etnicitet då ska betyda i termer av en nationalstat, för själva tanken kring en etnostat likt «Israel», «Kurdistan» eller för den delen Hitler-Tyskland förskräcker. En etnicitet kan inte ha några fördelar gentemot andra, utan medborgarskapet måste vara likvärdigt.

Saken kokar ned till volymen på den invandrade skaran, det vill säga att den svenska (skandinaviska) etniciteten förblir i klar majoritet för att bibevara denna ordning. Alternativet är nämligen att den svenska etniciteten med förkrossande matematisk precision försvinner med tiden.

Vi kan alltså godta kurdernas och judarnas krav om att arbeta för att bevara sin särart, till och med upprätta en stat baserad på denna särart, men med villkoret att staten i fråga inte får eller kan vara en renodlad etnostat där majoritetsetniciteten har privilegier (det har den i «Israel»).

Samma sak gäller då Sverige, som alltid har varit, är och alltid kommer att vara ett land öppet för invandring och impulser utifrån, under den tämligen traditionella hållningen att de etniska svenskarna förblir i majoritet. Det är vad «debatten» i och kring Sverigedemokraterna och svenskhet kokar ned till, och det finns egentligen bara en rationell lösning på problematiken.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Skrota nyckelhålet

Livsmedelsverket vill uppdatera «nyckelhålsmärkningen» med högre krav på lägre salthalt, och därtill upphöja påbuden till EU-norm. Detta för att reducera kardiovaskulära sjukdomar, då högt blodtryck kan orsaka hjärtinfarkt och stroke. Naturligtvis en beundransvärd ambition, men metoden är förlegad, felaktig och direkt farlig.

Man slänger sig dessutom med begreppet «salt» slentrianmässigt, utan att närmare redogöra för saltets komposition. I pressmeddelandet nämner man visserligen natrium, men utelämnar samtidigt andra salter som är av betydelse för hälsan, som magnesiumsulfat och kaliumklorid.

Minskar man mängden «salt» ytterligare åstadkommer man elektrolytisk obalans, som kan resultera i kramper, störd signalfunktion och kardiovaskulära åkommor. Vi behöver nämligen inte mindre än 3500 milligram kalium per dag för fullgod hälsa, eller motsvarande sju gram kaliumklorid – det är sju gram salt bara från behovet av kalium.

Ytterligare tre gram erhålls från natriumklorid, och ett gram från magnesiumsulfat, det vill säga ett minimum om elva gram salt per dag. Det är dubbelt så mycket som Livsmedelsverkets «rekommendationer» anger som maxgräns.

Nutilldags har man börjat lägga den här bisarra saltreduktionen bakom sig, och fokuserar istället på saltbalans. «Man» är WHO, eller Världshälsoorganisationen, om någon undrar. Samt förstås det medicinska samfundet i stort.

Det är inte någon nyhet att natrium höjer det osmotiska trycket, medan kalium har den motsatta effekten. Högt blodtryck i sig orsakas inte av salt överhuvudtaget, men när man väl har åkomman är förhöjda halter av natrium skadliga. Botemedel? Kaliumklorid. Så länge man kompenserar med kaliumklorid och magnesiumsulfat, behöver man således inte tänka på halten av natrium, eftersom effekterna tar ut varandra.

Därmed har vi också lösningen på livsmedelsoligarkernas överanvändning av simpelt bordssalt (ultraprocessat salt, ren natriumklorid), och en lämplig märkning för sunda livsmedel. En sådan märkning kan inte och ska inte ta fasta på enbart natriumhalten, utan saltbalansen i stort.

Samtidigt måste incitament ges till livsmedelsindustrin att verkligen efterleva kraven, varvid skatteinstrumentet är ett lämpligt verktyg. Ta ut en krona i straffskatt för varje gram ren natriumklorid, varje gram linolsyra, varje gram tillsatt vegetabiliskt fett, varje gram tillsatt socker (oavsett form och namn) samt varje gram extraherat naturligt fett.

En ny sådan hälsomärkning skulle således premiera vissa produkter, men samtidigt krävs nog en form av dödskallemärkning för alla former av ultraprocessade livsmedel, som bakelser, färdigrätter, matoljor som rapsolja, chips, godis, flingor, juice, energidrycker med mera, för att ytterligare ge incitament till konsumenter att välja naturliga livsmedel och laga maten själv från äkta råvaror.

I den mån färdigrätter erbjuds, ska de vara helt fria från tillsatser och ultraprocess för att komma i fråga för hälsomärkning och skattebefrielse. Det är inte svårt för industrin att åstadkomma detta, men det krävs tvång i form av ekonomiska styrmedel och annan form av lagstiftning.

Problemet är bara att lagstiftarna (Riksdagen) inte förstår problemet, och inte har något intresse av att komma till rätta med välfärdssjukdomar och den enorma kostnad dessa medför. Inte undra på det, när inte heller statens myndigheter för ändamålet har rätt fokus, utan sitter fast i lastgamla paradigm och samtidigt har «klimatet» som övergripande dogm.

Livsmedelsoligarkerna har fri lejd att göra dig sjuk för pengar.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Porrfilmande kommunchef tillgång

Vänsterkommunistiska statstelevisionen idkar åter radikalfeministisk statsmoralism, denna gång genom att «granska» en kommunchefs tidigare förehavanden i kulturbranschen. Det rör sig om Jokkmokks gemenskap, där en snubbe för några år sedan medverkade i pornografisk framställning i filmens medium, och för detta nu får schavottera genom att sparkas som kommunchef.

«Orsaken» sägs vara att killen kan falla offer för «utpressning» av «främmande makt» (läs Ryssland), men givet att regimteve redan har avslöjat saken faller det argumentet så att säga pladask. Även om statsmedierna inte hade «granskat» mannens förehavanden, är sådant inget som kan utnyttjas av vare sig främmande eller inhemsk makt – möjligen med undantag av Skatteverket, som i sin statsfeministiska överideologi angriper allt som andas minsta erotik i kombination med pengar.

Nej, man kan inte diskutera «det moraliska i att medverka i eller ha producerat porrfilm och samtidigt vara högsta tjänsteman i en kommun», eftersom det är en strikt laglig verksamhet. Det är en frihet som står alla till buds, och man kan så att säga inte straffas inofficiellt av en skara vänsterkommunistiska kadrer som driver ett privat statsfeministiskt korståg mot porren.

Tvärtom är en porrfilmande kommunchef en tillgång, eftersom det då rör sig om en person från verkligheten snarare än en politisk påläggskalv eller akademisk streber som aldrig har haft ett riktigt jobb. Det är sådana politiker från verkligheten som kan vidga våra få kvarvarande friheter istället för att som de vänsterkommunistiska krafterna ständigt inskränka dem.

Det är bara dessa friheter som skiljer oss från totalitära krafter som den ryska, och det är där den verkliga motståndskraften ligger, att vi kan göra saker som de inte tillåts göra. Så har det varit ända sedan kalla kriget, och det var jeans och rockmusik som småningom bröt ned sovjetimperiet.

Numera är det emellertid snart tvärtom, då våra friheter inskränks i allt snabbare tempo, samtidigt som de möjliggörs i österled i allt större utsträckning. Hela Europa liknar numera en vänsterkommunistisk diktatur, där man hämtas i gryningsräder för att ha yppat något «olämpligt» om politiker eller andra.

Denna ordning måste brytas, och en bra början kunde vara att lägga ned vänsterkommunistiska statsmedier, som inte bidrar till att främja frihet, utan snarare underminerar våra friheter och går auktoritära förbudskrafter till mötes.

Filmen som sådan är komplett värdelös, en amerikansk kliché på porrfilm, snarast mansförnedrande. Men det är inte på kvaliteten saken hänger, utan principen.
Kategorier
Kultur Politik Ryssland

Chicken Swedes

Den amerikanska skurknationen har fört illegitima krig under nästan hela sin existens som nation, och man känner blott åtta år av fred. Men för den skull finns inte ett enda exempel på att någon nation eller organisation har bojkottat landet, exempelvis i sportsammanhang.

Inte heller judestatens brutala folkmord på palestinier tycks vara tillräckligt för att få de västliga nationerna att sanktionera och bojkotta landet, utan man får hållas oavsett konsekvenserna, samt släpps in i schlagervärmen år efter år.

Så varför en diametralt annorlunda hållning gentemot Ryssland? Mattan drogs undan för Moskva i olympiska spel och en lång rad internationella organisationer, samtidigt som man bojkottade rysk kultur efter bästa förmåga.

Men nu har åtminstone de större idrottsorganisationerna tröttnat, då det stukar sporten att utestänga bland de bästa utövarna i världen. Vad är egentligen ett guld i hockey-VM värt utan deltagande av den röda maskinen? Noll och intet.

På förekommen anledning deltar Ryssland åter i hockey-VM 2027, tillsammans med Belarus, som av någon anledning också har bojkottats. USA:s knähund Storbritannien har likt husse emellertid aldrig bojkottats sålunda, exempelvis under den illegitima och fullskaliga invasionen av Irak, vilket demonstrerar hur olika man bedömer konflikter.

Nu är själva tanken med sport, särskilt olympiska spel, att den ska vara fristående från politik. Men i den moderna samtiden har idrotten tvärtom kommit att politiseras så till den milda grad att det nog inte längre kan betraktas som sport i dess ursprungliga bemärkelse.

Även om internationella förbundet har hävt bojkotten av Ryssland och Belarus, kommer således nationella förbund som det svenska och finska att fortsätta bojkotten på egen hand, nämligen genom att vägra möta nationen på rinken.

Det är analogt med att man inte vågar möta ryssen på slagfältet i Ukraïna, eftersom man på förhand vet att man skulle förlora. De fega svenska hackkycklingarna vågar inte gå i klinch med den ryska björnen, utan skulle helst vilja föredra den tidigare regimen med en enkel resa till medalj genom att slå Schweiz och andra blåbär. Money for nothin’, and the chicks for free.

Vad man kan förstå innebär emellertid detta att Ryssland kan promenera till final, alternativt vinna slutspelet utan att spela en enda match. Det vore en märklig händelse, särskilt om folkmordsjudarna åter ska tillåtas sjunga i melodifestivalen i ett samtidigt evenemang framåt maj nästkommande.

Blågula mesar är dock inget jag vill associeras med, och jag skäms för mitt land och dess idealistiska trotsåldersfasoner. Då håller jag hellre på Ryssland, som den underhund landet har kommit att bli. Och de spelar ju avgjort bättre hockey än swedistanierna.

Ryssland är hjärtligt välkommet tillbaka. Som vi har längtat!