Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Statsmoralismen konstant

Det finns inga andra begränsningar än det heliga samtycket, resonerar en ledarskribinna i en notorisk morgontabloid. Inga andra hinder finns i den samtida sexulmoralen, menar hon, så länge den tilltänkta partnern ger sitt uttryckliga kontraktuella medgivande.

Det är förstås rätt analyserat vad avser samtyckets störtlöjliga skenhelighet, men i övrigt alldeles galet. De traditionella sexuella hierarkierrna så som uppdragna av radfem-rörelsen kvarstår nämligen orubbade, och lär inte ändras förrän Sverige och dess socialistiska folkhem slutligen faller en gång för alla.

Samtycket spelar nämligen ingen som helst roll då pengar är inblandade i någon form. Inte heller äktliberala principer som skadeprincipen och det fria utbytet av tjänster och kapital har någon relevans under sådana omständigheter, utan det anses då vara ett ideologiskt brott mot staten under global räckvidd, med obligatoriskt fängelsestraff som påföljd. Detta samtidigt som fängelse i vänsterns optik anses vara förlegat för alla andra typer av brottslighet.

Även pornografin faller utanför det tillåtna spektrat, och ses av statsmoralisterna som ett skadligt fenomen som borde förbjudas, eller i vart fall skuffas undan än mer med mekanismer som identifiering och annat. I andra länder har man förbjudit pornografi med små bröst, kvinnlig ejakulation och andra specifika företeelser mot vilka man av olika skäl har särskild aversion.

Ett skäl är att pornografi traditionellt har koppling till kapitalet, varför sexualiteten inom sådana ramar då faller inom prostitutionens domäner, eller i dess gränsland. Fallna feminister som Skugge och dennas verksamhet på Onlyfans är ett exempel i samtiden. AI-genererad porr är ett annat modernt dilemma med beröringspunkter till samtyckesfrågan.

Men å andra sidan är den mesta porr numera av amatörslag, varför en annan mekanism träder in, nämligen den om synen på sexualitet som en strikt privat företeelse. I offentliga sammanhang är det således alltjämt förbjudet att förevisa pornografisk föreställning av allehanda slag, och den som vågar utmana normen med att etablera strippklubb får snart den djupa staten i form av Skatteverket efter sig.

Noga räknat ser man aldrig nakna kvinnor i offentliga skildringar eller i traditionella medier, annat än suggestiva bilder på nudister. Den moderna statsfeministiska sexualmoralen har gjort sig av med alla sådana uttryck, inklusive relaterade fenomen som skönhetstävlingar.

En annan hierarki utgörs av åldersskillnad i relationer, där det finns specifika «räkneregler» av social karaktär för vad som utgör godtagbara mått av avvikelser. Fyrtioårig man med tjugoårig kvinna sorterar således under «pedofili» i dessa kretsar, och goda relationer präglas enligt detta synsätt av tämligen jämnåriga parter.

Tillförne uteslöt man även homosexuella avarter i hierarkierna, varvid den heterosexuella normen upprätthölls. *2SHBTQIAP++-rörelsen har förstås ändrat på den saken, men under kompromissen att bögarna släpper bögsexet i parker och bastuklubbar och annan promiskuitet, för att istället låta sig upptas i av staten och statskyrkan välsignade parrelationer under traditionella äktenskapliga former. Även pederastrin med unga gossar har man tvingats ge upp enligt andra hierarkiska regler, men det är en företeelse som än i denna dag solkar ned Q-rörelsen.

Den heliga relationen omhuldas även i så måtto att man fnyser åt sex med objekt och andra former av självständig onani, kanske som en kristen sexualmoralisk rest. Härav följer även föraktet mot så kallade incels och för all del pornografi. Omvänt finns ingen högre tolerans för flervärda polyamorösa relationer, swingers, gruppsex och andra former av relationer utanför parnormen.

Strängeligen förbjudet i lag är alltjämt så kallad våldspornografi, och statens advokat ses allmänt jaga med blåslampa sådana personer som låter importera sådant material, trots att skildringar av dylikt slag finns ett knapptryck bort. Sadomasochism och liknande genrer finns för allt vad det är värt i huvudfåran numera, varför begränsningen känns tämligen förlegad. Men det är ändå ett givet inslag i den statsfeministiska sexualhierarkin.

Vissa anomalier finns i teoribildningen, exempelvis att man ser mellan fingrarna på manlig prostitution eller kvinnor som åker på sexresa till Gambia. Det kan även passera att medelålders så kallade batikhäxor utnyttjar ensamkommande afghanpojkar och andra, medan en anständig parrelation mellan en vit man och en asiatisk kvinna sorterar under «pedofili» enligt Tobias Hübinette och andra tongivande teoretiker i det vänstermoralistiska facket.

Det finns således många hierarkier att riva för den som är lagd åt det revolutionära hållet, även om «normkritik» i det socialistiska folkhemmet vanligen betyder något annat. Sexualiteten är i detta fall lika fri som ordet, nämligen i den ringa grad och art som makten tillåter.

Man kan finna en rad yttringar som har tveksamt stöd i den samtida sexualmoralen, som 女体盛 (nyotaimori / nütisheng) eller sexuell lek med mat och dryck.
Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Bevisläget för ultraprocess

Här är ett snabbt «quiz» för dig: givet att diabetes, cancer, alzheimers, fetma, ADHD och så vidare har antagit epidemiska proportioner under det senaste seklet, beror i så fall denna utveckling på sådant som vi som art har livnärt oss på under 300 000 år, eller beror det på dietära nymodigheter och möjligen moderna gifter?

Här svarar Livsmedelsverket och delar av «vetenskapen» mättat fett och rött kött, det vill säga just det vi har livnärt oss på under 300 000 år som samlare–jägare innan vi blev bofasta, samtidigt som man rekommenderar industriella oljor som har funnits i dieten först i den industriella epoken som «nyttig» ersättning för naturliga fetter.

Till yttermera visso rekommenderar man en fördelning av makronutrienter som saknar motstycke i naturen, nämligen en oerhört kolhydrattung (sockerrik) kost med minimalt intag av fett, samtidigt som man vill att vi ska äta i princip hela dygnet, det vill säga beta som kor.

Diabetes vill man samtidigt behandla med insulin istället för att gå till roten av problemet, eller med särskilda «shakes» med lågt kaloriinnehåll, det vill säga ultraprocessade pulverblandningar istället för riktig föda. Ursäkta en dilettant på området, men är det bara jag som ser problem med denna åskådning? Are you shitting me‽

Världen blir allt tyngre.

Att leda i bevis orsak och verkan i ett dietärt pussel med tusentals variabler låter sig helt enkelt inte göras, men man behöver å andra sidan inte mer än en smula sunt förnuft och grundläggande vetenskaplig bildning för att inse vad som ligger bakom den globala folkhälsopandemin. Hint: det är inte mättat fett, inte heller rött kött, utan just sådant som har introducerats i kosten under de senaste hundra åren.

Den formella vetenskapliga stringensen kanske inte uppfylls sålunda, men det behövs inte då orsaken är uppenbar för alla utom processindustrins representanter och allsköns dietister i Kelloggs sold. Tobaksindustrin höll länge ställningarna med egen «forskning», men vi behöver inte upprepa den proceduren med ultraprocessindustrialisterna.

Tillgängligheten av ultraprocess matchar i stort utbredningen av fetma och metabolt syndrom med följdsjukdomar.

Det är sålunda ställt bortom allt tvivel att tillsatt socker, vegetabiliska oljor och annan ultraprocess är den elementära boven bakom pandemin med metabolt syndrom och dess effekter i form av kontinuerligt ökad prevalens av fetma, diabetes, cancer och så vidare. Vi ser det särskilt tydligt i vissa socioekonomiskt utsatta områden, så kallade födoöknar.

Under det senaste seklet har vi sett en exponentiell uppgång i konsumtionen av «vegetabiliska» fröoljor likväl som i industriellt formulerade ersättningar för färsk föda i form av frysta färdigrätter och beständiga produkter i allt från bröd och kakor till godis av alla slag. Sådan billig och lättillgänglig föda har gått på export världen över, och man kan enkelt följa dess spår.

Ett fattigt land som Indien platsar således i samma division som USA i fråga om prevalens av diabetes, till följd av konsumtion av ultraprocessad föda och minimalt intag av näringsrikt kött (blott 5 kg per år och person). Det är en plantbaserad dystopi, i så måtto att man tror att föda är hälsosam så länge den är från växtriket, även i form av sockrad UPF.

Några vidare bevis för den ultraprocessade ickefödans fördärvlighet behövs därför inte, utan det kommer istället an på livsmedelsoligarkerna att bevisa att dess industriellt formulerade skräpmat inte är hälsovådlig. Tills dess att så sker borde statsmakterna ingripa och helt sonika förbjuda och beskatta skiten, ty den orsakar verkligt lidande till följd av försämrad hälsa.

Exponentiell tillväxt i konsumtion av «vegetabilisk» olja, samtidigt som motsvarande konsumtion av smör och mjölk har dalat, i såväl USA som Sverige och Europa. Men det är förstås ändå det mättade fettet som är boven i dramat…
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Liberalt dilemma: SD eller KD?

Röstkortet har anlänt, och under morgondagen drar förtidsröstningen till europavalet igång. Vad det nu kan vara värt att lägga sin simpla röst vart fjärde år, för att därefter bli sviken, lurad och blåst på konfekten av karriärkåta politiker som inte kunde bry sig mindre om populasen. Men vad är egentligen alternativet, i brist på verklig direktdemokrati?

Allmogen åligger åtminstone att staka ut den huvudsakliga ideologiska riktningen, även om skillnaderna i åttaklövern blir allt mindre i detta konformismens och samförståndsandans förlovade land. För en vilsen äktliberal framstår valet som det mellan pest och kolera, då mina ståndpunkter i allmänhet inte är representerade överhuvudtaget.

Soffan har således varit förstahandsalternativet, då europavalet i synnerhet är meningslöst för svenskt vidkommande. Partierna går till val på allt annat än europafrågor, samtidigt som man inte äger rätt att rösta på de kontinentala partier som kan göra skillnad. Till Europa skickar man till yttermera visso B-laget, de som inte platsar i den gängse politiska debatten, som något slags reträttpost för trogen tjänst.

Men så kom det mediala drevet om SD:s trollfabriker, då etablissemangsnära stats- och kommersmedier i huvudfåran åter unisont angrep det förhatliga partiet, naturligtvis i syfte att söka förminska dess möjligheter i valet. Men som vanligt faller man på eget grepp, och partiet kan återigen hänvisa till hur man blir utmobbat av etablissemanget. Det kliar således i handen att välja det gulblå alternativet, bara för att ge fingret åt äckelmedia och Folkpartiet.

Rösta bör man, även under skrala demokratiska förutsättningar.

Utöver missnöjesalternativet finns även möjlighet att stödja vad som ser ut som ett någorlunda ärligt initiativ från Kristdemokraterna, därtill med verkligen bäring på europafrågor. Godingen Ebba Busch har visserligen visat att hon är lika falsk som andra i att inte hålla vallöften, men det är återigen det där med att med sin röst peka i någon suddig huvudsaklig riktning.

Förvånansvärt nog rör utspelet mjölkkor, en fråga som vanligen (tillförne) borde ligga hos bönderna i Centern eller kanske Moderaterna, men som nu finner plats hos kådisarna. Rent principiellt borde det även omhuldas av Miljöpartiet, men tomtarna i den rödgröna falangen förespråkar som bekant hellre veganism, insektsföda och ultraprocessat konstkött under nedläggning av vår ursprungliga indoeuropeiska boskapskultur.

Det är förstås meningslöst att länka till inlägg bakom penispressens betalvägg, men kontentan av budskapet är att metanutsläpp från boskapskultur inte ska medtas i ansvarsfördelningen i fråga om klimatutsläpp, och att EU inte ska befatta sig med traditionella industrier av det slaget. Att det svenska jordbruket ska värnas.

KD har landat i den helt korrekta slutsatsen att metanutsläpp från kor ingår i ett slutet kretslopp och därmed gör varken till eller från i fråga om utsläpp, till skillnad från de kolväten man fiskar upp från fossila lager. Likaså att kor betar gräs och delar av foder som inte är tjänliga som föda för vare sig människor eller andra djur, och att kon därmed är en synnerligen effektiv maskin i att omvandla otjänlig terräng till nyttig mat. Samt därtill deltar i att ge gödsel och spela en given roll i den biologiska mångfalden.

Vi ser med fasa hur den nederländska regimen under Rutte har angripit den egna jordbruksindustrin under klimatfascistisk agenda, och hur detta har lett till revolt och småningom regeringsskifte under Wilders och hans parti Partij voor de vrijheid. Det är märkligt hur man kan fasa ut den egna livsmedelsindustrin och därmed äventyra livsmedelssäkerheten på så lösa boliner. Äventyret med den ryska gasen borde ha lärt Europa att värna självförsörjningen.

Frågan har således beröringspunkter i både Bryssel och inrikespolitiken, men det är den förras direktiv som ger den senare, varför det är en lämplig angreppspunkt för europapolitiken. Kött, smör, mjölk och ost är den grundläggande basen i svensk kost och livsmedelsindustri, och vår förmåga till självförsörjning måste värnas. Det lutar därför åt KD.

Vår hjälte, för övrigt symbolen för Europa i stort.
Kategorier
Asien Kina Kultur Politik Taiwan

Taiwan vänder blad och vräker statyer

Lai Qingde (赖清德) vann ju presidentvalet i Taiwan för Demokratiska framstegspartiets (民进党, Minjindang) räkning, men samtidigt förlorade partiet majoriteten i kammaren. Det borgar för en svårstyrd provins, och redan har slagsmål brutit ut kring reformer som oppositionen försöker pressa fram.

Lai tillträder under morgondagen, och han efterträder då Cai Yingwen (蔡英文). Den sistnämnda har på senare tid varit fullt upptagen med att radera historien och «avsinisera» provinsen för att cementera sitt politiska arv, bland annat genom att föreslå demolering av närmare tusen statyer av den nationalistiske diktatorn Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek»), som styrde med järnhand under närmare trettio års undantagstillstånd under den «vita terrorn».

Problemet här är att Nationalistpartiet (国民党, Guomindang), som Jiang företrädde, är större i parlamentet Lifayuan (立法院), där man tillsamamns med Folkpartiet (民众党, Minzhongdang) lär sätta krokben för sådana tilltag. Även den armé som Cai Yingwen och Lai Qingde vill nyttja för att försvara ön från de elaka kommunisterna på fastlandet svär trohet till Jiang, Republiken Kinas ledare från 1928–1949 samt diktator på Taiwan fram till 1975.

Sådan ikonoklasm har för övrigt vissa beröringspunkter med den västerländska wokerörelsen, där vänsterns bildstormare vill redigera historien genom att vräka över ända statyer av Churchill, Jefferson och von Linné, i tron att man därmed även raderar historien och anakronistiska övergrepp. Ett annat syfte är att klippa banden med Kina och därmed gå vidare på självständighetens väg, men det är alltså inte Taiwans hållning utan enbart Framstegspartiets.

Lais intention är emellertid att fortsätta på Cais inslagna bana, vilket lär leda till fortsatt konfrontation med fastlandet, förstärkt av västerländsk inblandning från Washington och Bryssel i syfte att frigöra provinsen. Det är visserligen business as usual, men med högre volym än eljest.

Beijing kan tänkas reagera skarpt om Taibei formellt deklarerar självständighet (det vågar man inte), om konstitutionen ändras i sådan riktning (majoritet saknas) eller om USA anlägger militär närvaro på ön i någon kapacitet eller på annat sätt provocerar fram konflikt. Det är det senare som är det verkligt riskfyllda, medan Framstegspartiet i övrigt har begränsade möjligheter att ändra status quo under denna mandatperiod.

Just en snygg demokrati…
Kategorier
Asien Kina Kultur Politik

Vaktavlösning i Singapore

För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet. Det vill säga det kinesiska exemplet i Singapore, stadsstaten med en bruttonationalinkomst per capita bland världens fem främsta och det mest ordnade av samhällen överlag.

Stabiliteten kännetecknas av att landet sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har varit under Kinesiska aktionspartiets (人民行动党, Renmin xingdongdang) befäl i en märklig form av «auktoritär demokrati», det vill säga sex decennier av oavbrutet regeringsinnehav. I jämförelse regerade de svenska Socialdemokraterna blott under fyrtio år den svenska enpartistaten, nämligen 1936–1976.

Ett annat uttryck för stabilitet är att landet fram tills gårdagen enbart har haft tre premiärministrar, varav två från samma familj. Li Guangyao (李光耀, 1923–2015), vanligtvis renderat som Lee Kuan Yew, innehade först posten från 1959 till 1990, det vill säga under drygt trettio års tid.

Li lade grunden för Singapores tillväxt och välfärd genom att koncentrera landets ekonomi kring tillväxt och handel. Singapore var vid självständigheten utfattigt, men har under Lis ledning transformerats till en modern industrination, trots att man saknar naturresurser. Singapore står modell för det betydligt större Kina, som sedermera har gjort samma slags resa.

Ersatte gjorde Wu Zuodong (吴作栋, 1941–) eller Goh Chok Tong på minnandialekt, från 1990 till 2004, medan Li drog sig tillbaka i skymundan som ordförande för partiet och något slags supraledare i bakgrunden. Wu fullföljde den inslagna vägen, och får nog betraktas som administratör mer än reformator.

Familjeimperiet återupprättades med sonen Li Xianlong (李显龙, 1952–), eller Lee Hsien Loong, som övertog premiärministerposten 2004. Det är inte riktigt samma slags dynasti som man finner i Nordkorea, utan det rör sig här om politiker som är tämligen aktade i världssamfundet.

Singapore är formellt allierat med USA, men har under Li Xianlongs tid även öppnat upp ett brett samarbete med Kina, som man förstår betydligt bättre än Väst. Singapore är nu inte en kinesisk enklav i egentlig bemärkelse, men tre fjärdedelar av befolkningen är av kinesiskt ursprung. Singapore är därför en brygga mellan Kina och Väst, och man har både Bidens och Xis öron.

Man har ofta gjort sig lustig över Singapores styre, som av elaka tungor beskrivs som upplyst despoti mer än demokrati av västligt format. The Economist raljerade friskt härförleden över att landet bara har haft tre premiärministrar sedan 1965, medan tidningens egen nation kan stoltsera med inte mindre än tre tronskiften bara sedan 2022 (Johnson, Truss, Sunak) – ett kaotiskt föredöme!

Sedan i går har Singapore dock en ny premiärminister i Lawrence Wong (黄循财, Huang Xuncai, 1972–), medan Li Xianlong träder tillbaka som seniorminister, och därmed blir ett ankare i Wongs ministär. Wong är tidigare finansminister och vice premiärminister, och därför lämpligt skolad för posten.

Stabiliteten är förstås säkrad, och Wong kommer inte att ändra kurs. Däremot kan vindarna och vågorna tillta i det geopolitiska spelet mellan Kina och USA, och det kan därför bli stormigt för en så liten aktör som Singapore. Som handelshubb är man oerhört beroende av ostörd frihandel, och vill helst inte bli en bricka i ett annalkande krig omfattande det egna Malackasundet som farled.

Även inrikespolitiskt kan det bli allt svårare att navigera en redan mättad befolkning, som blir allt mer progressiv och därför hamnar i konflikt med de traditionella värden som har byggt landet. Aktionspartiet har visserligen en betryggande majoritet i opinionen, men kan ändå drabbas av motgångar – särskilt då en ny ledarfigur tillträder och utsätts för prövningar.