Kategori: Kultur

Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Religion Ryssland

«Judiskt liv»

Det är en märklig term, och den används strikt taget bara av ett visst klientel, samt av politiker som vill godhetssignalera. Frågan som ofta ställs i sammanhanget är huruvida vi «vill ha judiskt liv i Sverige», vad man nu menar med det. Manlig könsstympning?

Bonnierägda storkukstabloiden tar med jämna mellanrum upp frågan i sina anonyma ledarstick, då i samband med det «judehat» som sägs grassera. Det tycks vara extra viktigt under det folkmord som judar nu bedriver i Gaza, och under en tid sades i denna typ av medier faktiskt inget alls om sagda genocid, utan bara pladder om hur vedervärdigt Hamas är.

Andemeningen är att judar i Sverige inte ska behöva klä skott för Netanyahus brott mot mänskligheten, ett bekvämt alibi som emellertid inte hindrar den judiska diasporan från att mangrant vifta med den israelitiska vimpeln emellanåt. Det är att både ha och äta kakan.

Men principiellt är det förstås riktigt, så låt oss då tillämpa denna princip konsekvent över hela linjen, så får vi se om Expressen faktiskt håller måttet. En i förstone lika naturlig fråga som huruvida vi vill ha «judiskt liv» i Sverige är om vi i samma utsträckning vill ha «ryskt liv»?

När allt kommer omkring ska inte vanliga ryssar och ryska företag behöva finna sig i kollektiv bestraffning för vad Putin gör, i analogi med resonemanget ovan om judestatens människorättsbrott. Men i realiteten ser vi rysk kultur undertryckas och ryssar i allmänhet behandlas illa.

Lyfter man på holken på det utedass som heter Flashback får man en ganska träffsäker bild av hur ryssen i gemen uppfattas av svenskar. Flugorna som surrar kring den demagogiska stanken berättar om att ryssar är ett vidrigt folk, i kontrast till det genetiskt och kulturellt identiska ukraïnska folket, som ses som högtstående och så vidare.

Den uppfattningen manifesteras i lite finare termer i det officiella Sverige, när ryskortodoxa kyrkor vräks från kommuner eller då ryska produkter tas bort från det stora statliga bolagets sortiment. En tillverkare av mjölkkultur fick nog av ortodoxa kupoler på sin kefir, och en del tyckare i lådvinsvänstern har på halvt allvar muttrat om att bannlysa Dostojevskij från biblioteken, där man ju redan har bokbrännarvanan inne.

Frågan är nu på vilket sätt Expressen har motarbetat denna rasism och aversion gentemot ryssar och rysk kultur? Svaret är att det har man inte, utan man har tvärtom gått i första ledet för att inskärpa hatet. Med lite finare ord än på det flashbackska utedasset, men avföringen är ändå av samma fräna sort.

På samma sätt kan man fråga huruvida vi vill ha «kinesiskt liv» i Sverige, på vilket storkukstabloiden säger blankt nej. Här är det inte bara en uppenbar säkerhetsrisk som infinner sig när kommunistregimen i Beijing kan få för sig att installera avlyssningsutrustning i Volvobilar, Tiktokappar eller Labubudockor, utan varje enskild kines är enligt Expressens paranoida resonemang en potentiell «cell» som kan aktiveras för kommunistpartiets räkning.

Därför ska vi inte ha konfuciusinstitut vid svenska universitet, och därför måste kinesiska doktorander finna sig i särskild säkerhetsprövning. Alla kineser och företag är nämligen den kinesiska statens instrument, utan egen vilja och ambition, om man får tro den kontinuerliga demagogin i blaskan.

Till skillnad från judar, som är det mest högtstående folk världen känner, med vattentäta skott till regimen i Tel Aviv. Inga israeliska intressen verkar i Sverige och bland den judiska diasporan, och så vidare.

Man kunde kanske inflika att det är skillnad på svenska judar och utländska ryssar och kineser, men resonemanget ovan gäller alltså även svenskar med rysk och kinesisk bakgrund. De där ortodoxa kyrkorna man vill riva har stått där i decennier, men ses nu som Putins verktyg.

Det är människosynen det handlar om, att ett visst folk är så mycket finare och exceptionellare än andra. En vedervärdig människosyn, som framförallt Bonniers och Stampens publikationer propagerar.

«Judiskt liv» i Sverige.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Europeisk skymning

Det fanns en tid när man mangrant nyttjade Kina som piñata för dess ofria internet och brist på yttrandefrihet i allmänhet, men få förstod då att det mest var ett spel för galleriet. I bakgrunden smidde man nämligen ränker för att helt enkelt kopiera Kinas metoder, och det är väl ungefär där vi är nu.

Som brukligt i dessa sammanhang nyttjas argumentum ad passiones i form av att säga sig vilja skydda barn från allsköns obehagligheter, men det större syftet är att återta problemformuleringsprivilegiet och kontrollen över narrativet medelst de gängse grindvakterna i statsunderstödda och -kontrollerade mediehus.

EU:s «Digital services act» stipulerar således att «olagligt innehåll» måste elimineras från sociala medier och andra plattformar, i vart fall om man vill undvika godtyckliga böter om fantasiljarder euro. Det går naturligtvis inte ihop med de nationella yttrandefrihetslagar som gäller i europeiska länder, men man tror sig ändå kunna reglera nätet sålunda från Bryssels högkvarter.

Tyskarna är i vanlig ordning värst i klassen, med gryningsräder och beslag av elektronisk apparatur som straff för den som skymfar politiker och andra personer i etablissemanget. På agendan står även att införa ett förbud mot lögner, hur det nu ska regleras i praktiken.

Amerikanske vicepresidenten Vances ord om europeisk censur tog dessvärre inte särskilt hårt på de tyska fascisterna, som nu arbetar för att förbjuda Tysklands största parti, Alternative für Deutschland. Om man inte kan få bort AfD från nätet, så kan man i vart fall renodla den vänsterliberala diktaturen. För det är vad det är.

Britterna vill emellertid inte vara sämre, och har med sin «Online safety act» lagstiftat om att porrsajter och andra större sajter – inklusive Wikipedia – måste ha «åldersverifiering». Trafiken från brittiska domäner till porrsajterna störtdök naturligtvis när lagen tog effekt nyligen, men å andra sidan noterades en lika stor ökning från VPN-domäner. Vad trodde man egentligen?

Barn kan naturligtvis hantera VPN och annan teknik hundra gånger bättre än sina efterblivna päron, varför just det argumentet alltid faller pladask. Så på samma sätt som kineserna sitter vi nu till mans och kvinns med en sådan virtuell uppkoppling via något någorlunda fritt land, och i framtiden lär väl dessa öar av frihet minska undan för undan.

Sverige då? Här finns ingen skillnad alls mellan de åtta vänsterliberala partierna, som samtliga vill strypa informations- och yttrandefriheterna ytterligare. Sossar, kommunister, moderater och sverigedemokrater är helt överens om att yttermera vidga den märkliga svenska sexköpslagen genom att kriminalisera «digitala tjänster» som Onlyfans, med ett givet framtida slutmål att förbjuda all slags erotik och pornografi.

Så går alltså Europa under, i ett moras av ofrihet, censur och repression. Det är alltid så det går till, och det är ett tecken i tiden, en fingervisning om en ny och mer brutal tid. Vi har sett det förr, och vi ser det nu igen.

Kategorier
Kultur Politik USA

Hemlöshetens land

Det sägs ofta att USA inte är trygghetens utan möjligheternas land. För den som vinner väntar guld och gröna skogar, och för den som förlorar en sängplats under en bro. Så vaskar man fram vinnare, med tydliga incitament och motsvarande straff för de lata som inte orkar ta sig själva i kragen!

Bara det att all forskning förstås visar att möjligheterna är tätt sammankopplade med bakgrund och andra förutsättningar, och om man inte likt Donald Trump föds med silversked i mun utan snarare har växt upp i Trenton, NJ, eller liknande hålor, så är förutsättningen att lyckas mer eller mindre obefintlig.

Antalet hemlösa i USA har under senare år åter skjutit i höjden, främst under Sleepy Joe Bidens vakt, då pandemin slutligen fick sådana konsekvenser. Men även opioidkrisen ligger i botten, då många i denna grupp har kvaddat sig själva med fentanyl.

Accelererande hemlöshet i USA.

USA upplever likt övriga Väst även en levnadskostnadskris, och inflationen har tagit ut sin rätt genom att omöjliggöra budgeten för många. Både hyror och huspriser har i medel kravlat sig över medianinkomsten, varför gruppen numera även omfattar mängder med hårt dubbelarbetande mammor och andra som lever från löning till löning.

Den trenden kommer att fortsätta, och det i accelererande fart, då Trumps handelstullar har just den effekten att kraftigt fördyra varor. Det är en form av omfördelning så att man kan sänka inkomstskatten och istället taxera allmänheten genom att lägga avgifter på importvaror, och de med sämst marginaler är förstås de som kommer att drabbas hårdast av det.

Med fler hemlösa följer ökad brottslighet, och givet den amerikanska vapenkulturen ökar gissningsvis även den vapenrelaterade kriminaliteten. I Europa hade man sökt tackla problemet med oilka stödformer samt att angripa vapeninnehavet, medan detta snarast är heliga kor i USA.

The Donald har istället anammat en helt egen metod för att lösa problemet, i vart fall i huvudstaden. De hemlösa ska likt vid arrangemang som olympiska spel helt enkelt fösas ut ur staden, på det att man slipper åsynen av denna misär. Att sopa problemen under mattan är en bekväm och beprövad metod, om än inte särskilt effektiv.

Ju varmare klimat desto fler hemlösa är en av flera korrelationer. Andra faktorer är ekonomisk ojämlikhet, storstadsmiljö med mera.

Dessvärre är detta förfall inte begränsat till USA, utan är allestädes förekommande även i Europa och Sverige, om än inte i samma skala. I vart fall inte än. Men även här tar det ekonomiska förfallet ut sitt pris, då energikris, recession och annat elände råder till följd av sovjetbyråkrati och vettlösa politiska beslut kring kärnkraft och invandring samt allmän regleringsiver.

Hemlöshet och annan misär är vad både USA och Europa kommer att förknippas med vad det lider, medan man får leta väldigt länge för att hitta motsvarande fenomen i Kina, Korea och Japan. Det är individualismens baksida, att man står ensam när lyckan inte står en bi.

Det är ändå märkligt att världens förment rikaste land mer liknar Indien, med omfattande misär och elände fullt synligt för var och en. Men det beror på att den rikaste procenten har fortsatt att berika sig, medan den fattigaste kvartilen har tappat stort. Medelklassen har samtidigt inte rört sig en millimeter uppåt i reallön sedan 1990.

USA har haft kraftig tillväxt till följd av globaliseringen, då företagare och magnater som Trump har skott sig rejält på att flytta produktionen till Kina och ta hem vinster, medan amerikanska arbetare har fått sparken och drabbats av kontinuerligt sämre villkor, och alltså även ökad hemlöshet.

Ironin har att det är detta klientel som har fört fram Trump till makten i tron att han ska kunna förändra, men hans politik leder i själva verket i motsatt riktning. Om detta vittnar den senaste statistiken om den amerikanska jobbtillväxten, som helt enkelt kollapsade under den dystra utsikten av fortsatt osäkerhet och stegrade priser.

Donald Trump har i själva verket förutsättning att gå till historien som den president som initierade USA:s fullständiga kollaps, med skenande budetunderskott, en lavin av konkurser, minskat förtroende för dollarn samt förstås inrikes kaos med stegrande hemlöshet och kriminalitet. Det finns en gräns för hur många man kan fösa ut ur staden och försämra för allmänheten innan inbördeskriget bryter ut.

USA i ett nötskal: omfattande misär.
Kategorier
Hälsa Kultur

Långevitet

Imperietermen lyder longevity, men det är i själva verket ett lån från latinets longaevitās, med betydelse långt liv. Beståndsdelarna är longo (lång) och aevum (ålder, levnad), det senare med konnotation av evighet (grekiska αἰών eller eon på svenska). Så säger Wiktionary.

På ärans och hjältarnas språk skulle man då kunna tala om långevitet med samma slags lån (lång + evig samt en släng av vita, liv), i likhet med de romanska språkens longevo för samma ord långlivad. Bara det att långlivad är ett adjektiv, medan nyordet långevitet alltså är det substantiv vi söker. Jag koinade det, glöm inte det!

Begreppet i fråga är för närvarande på tapeten i mediekonglomeratens agendajournalistik, där den vänsterliberala ambitionen är att maxa både livet och «klimatet» med någon lämplig kombination av plantbaserade konkokter (ett annat ord som inte finns i svenska lexika) och religöst flagellantlik självplågan. Men utanför det mediala narrativet är saken emellertid ständigt aktuell, för att människan lider av dödsångest och sedan urminnes tider letar efter ungdomens källa och sätt att sakta ned åldrandet.

Life’s a beach (bitch), and the you die. Trots ständiga plågor och jämna krämpor söker man alltså förlänga lidandet så mycket det bara går, men det är i själva verket en pipdröm. Nämligen för att proceduren i sig kan gå till så mycken överdrift att det påverkar livskvaliteten negativt och därmed omintetgör ambitionen.

Men visst kan man påverka långeviteten eller livsspannet, men än viktigare är nog hälsospannet, det vill säga den tid vi befinner oss vid god hälsa. Optimalt sammanfaller de båda spannen, även om åldrandet för de flesta småningom leder till ohälsa, lidande och död.

Begreppen är givetvis sammanlänkade, och ohälsa är således ett förstadium till den oundvikliga döden. Den som drabbas av diabetes har tio år kortare livslängd att förvänta sig i medel, alltså sämre utfall både i livs- och hälsospann. Nämligen för att diabetes är ett uttryck för metabol ohälsa, med förgrening i andra uttryck som cancer och kardiovaskulära problem.

Den som söker långevitet kan alltså inte börja tänka på det på ålderns höst, utan måste redan i unga år ha en plan. Chips, cola och ultraprocessad skräpföda är inte förenligt med långt liv i allmänhet, men det är faktiskt inte heller den «plantbaserade» diet det vänsterliberala långkoksetablissemanget förespråkar.

Man kan alltså i studier inte påvisa någon som helst skillnad i mortalitet och livslängd mellan vegetarianer och allätare, medan de mer extrema veganerna i själva verket förefaller ha en markant ökad mortalitetsrisk på grund av vissa brister i näringsupptaget (framförallt B12). I vanlig ordning finns inga studier alls kring karnivor diet, kanske för att man är rädd för vad resultatet skulle kunna tänkas utvisa.

En «plantbaserad» diet är också ett recept för katastrof för äldre människor, vars accelererande muskelatrofi kräver ökad konsumtion av ägg och animalt protein för att hålla muskelmassan vid god vigör, i kombination med lämplig träning. En annan vanlig lögn från det vänsterliberala plantlägret är att «kolesterol» är en farlig substans, men det är i själva verket ett essentiellt hormon vars halt korrelerar väl med högre livslängd.

Vi trampar alltså i ett veritabelt minfält när det gäller åskådningar kring diet och hälsa, och det kan vara svårt att orientera sig i denna djungel av mestadels desinformation och önsketänkande. Det man faktiskt vet i ämnet är att vissa dietära mönster är långt viktigare än själva makronutrienterna i fråga, nämligen att äta hela ingredienser och verklig föda med någon form av temporal restriktion i kombination med regelbunden träning.

Kort och gott måste man ge kroppen det den behöver (näringsämnen), undanhålla kroppen det den inte behöver (ultraprocess, rökning), undvika övervikt samt låta organismen få den rörelse den är avsedd att utföra. Det är vad liv är i en definition, att underhålla en materieström med nutrienter i optimal ämnesomsättning.

Därvidlag måste man ständigt växla mellan ett anabolt eller uppbyggande stadium, som kräver protein och näringsämnen, samt ett katabolt eller nedbrytande i form av motion och kalorirestriktion. Utan den katabola fasen befinner sig organismen i en ständig anabol motsvarighet, vilket ger metabol överbelastning och småningom metabolt syndrom med hela raddan av symptom (övervikt, erektionsproblem) och åtföljande sjukdomar (diabetes, cancer).

Fasta eller tidsbegränsat ätande är således en given ingrediens i en plan för att maximera livslängden, men det måste som allt annat ske i balans. Den som fastar för jämnan riskerar att katabolisera sig själv sönder och samman och därmed utsätta organismen för alldeles för mycket skadlig stress.

På samma sätt är det inte optimalt att träna hårt sex dagar i veckan, men däremot att faktiskt röra på sig regelbundet i mer makligt tempo varje dag, att ta sina 15 000 steg för perfekt belastning. Periodisk «mikroträning» är inte heller att förakta, det vill säga att stillasittande kontorsråttor tar ett par minuter per timme för att studsa hundra gånger på stället och göra femtio armhävningar – över åtta arbetstimmar ger det en ganska tillfredsställande ackumulerad dos.

Långevitetsplanen kan alltså inskränka sig till ett vanemönster, och utöver detta behöver man inte tänka mer på saken. Vanor är automatiska beteenden, exempelvis att borsta tänderna, eller i detta fall att utföra någon form av regelbunden träning eller hålla sig till en viss diet och undvika vissa andra ämnen.

Det är i princip allt man kan göra för att maxa sannolikheten att nå både optimalt livs- och hälsospann, och sedan kan man bara hoppas att man inte blir överkörd eller ihjälskjuten under resans gång. Dör gör vi under alla omständigheter.

Det bästa du kan göra: rör på dig, ge kroppen den näring den behöver, och avstå allt det kroppen inte behöver.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA Vetenskap

Nya näringsrekommendationer

Så kallade näringsrekommendationer tenderar att svälla till Hallandsås-liknande megaprojekt med tiden, även om den hårda kärnan av (mestadels felaktiga) råd kvarstår år efter år. För varje ny utgåva tycks man bara linda in sagda kärna i allt mer fluffig retorik samt kombinera rönen med det senaste politiska modet.

De så kallade «nordiska näringsrekommendationerna», som inte är skrivna på ett nordiskt språk, väger exempelvis in på 374 sidor, men har mer med «hållbarhet» och «klimat» att göra än artriktig föda. Den amerikanska förlagan är på 453 sidor, även om den mer konsumentinriktade varianten «bara» räknar 164 sidor.

Motsvarande publikation år 2010 uppgick till 95 sidor, 2010 till 39 sidor och 1980 till 18 sidor. Men det bestående (och felaktiga) rådet i samtliga dessa skrifter kan sammanfattas i en enda mening: Begränsa tillsatt socker till högst 10 % av energiintaget, mättat fett till högst 10 :% och natrium till 2300 mg samt minska intaget av alkohol.

Åtminstone en person i den amerikanska administrationen har insett hur tokig denna ordning är, och har således lovat att dels sammanfatta nya näringsrekommendationer på fyra sidor och dels låta vetenskapen i ensamt majestät diktera dessa rekommendationer. Det visar sig nämligen att 95 % av de som arbetar med att ta fram rekommendationerna har uppdrag i livsmedelsindustrin, som därmed har ett stort inflytande i arbetet och dess resultat.

Det tycks inte spela någon roll att amerikanerna bara blir fetare och sjukare för varje år som går, rekommendationerna kvarstår ändå oförändrade. Man spelar helt enkelt «kvitt eller dubbelt» genom att slå allmogen i huvudet med allt tjockare publikationer, men vägrar uppdatera sina förlegade «rön» från anno dazumal.

Det är inte heller så att amerikanerna inte följer sagda rekommendationer, det gör man. Man äter exempelvis mer frukt än någonsin, närmare 200 kg per år och person, vilket är mer än fem gånger så mycket som de friskare och betydligt smalare japanerna. Mer frukt (= socker) är därför nog inte lösningen på problemet, men det är ändå det mantra som ideligen kablas ut.

Nu läser förstås ingen vettig människa näringsrekommendationerna, utan de är avsedda att studeras av det exponentiellt växande facket av «dietister» och andra med uppdrag att utfodra populasen i utvalda segment. De amerikanska rekommendationerna ligger till grund för vad som ingår i matkuponger i socialtjänstens regi (svaret är Coca-Cola och annan ultraprocessad föda, men inte riktig mat) samt vad som serveras i «skolavårdochomsorg».

Samma sak gäller i Sverige, varför man tvångsmatar åldringar med näringsfattig plantföda istället för artriktig animalisk mat samt på motsvarande vis gör skolelever särskilt trötta med «köttfria» dagar och annat vänsterpolitiskt trams. Man ska därför inte bli förvånad över att sagda elever utnyttjar raster till att handla «energidryck» och annat stärkande på rasterna.

Mannen som vill ändra på denna ordning, i USA vill säga, är förstås ingen mindre än Robert Kennedy, som får löpa gatlopp för sin omstridda syn på vaccin och en del andra hälsorelaterade frågor. I fråga om diet är hans insikter emellertid välgrundade, och han är tillräckligt med outsider – i likhet med resten av cirkus Trump – för att kunna åstadkomma verklig förändring.

Till sådan förändring hör bland annat att helt överge det ytterligt felaktiga och föråldrade rådet att begränsa mättat fett, och att istället slå ned på tillsatt socker, ultraprocessade substanser, tillsatser och annat skadligt. RFK vill vidare rensa ut flingindustrin från maktens korridorer, i enlighet med det inledande resonemanget ovan.

Foldern på fyra sidor är utlovad till hösten, och det ska bli spännande att se hur radikal omdaningen verkligen blir, samt vilket inflytande nya rekommendationer får på det amerikanska samhället och vilka ringar dessa sedan ger på vattnet runt om i världen. Om USA byter riktning, tenderar världen att följa med viss fördröjning, inte minst Sverige.

En välgrundad gissning är att rådet kring mättat fett försvinner helt och istället ersätts med en rekommendation att äta mer fett, då förstås inte i ultraprocessad variant utan i form av fisk, kött och ägg – artriktig föda som människan är utvecklad för. Troligen bannlyser man tillsatt socker helt och hållet samt förordar hela ingredienser i matlagning snarare än halvfabrikat.

De ultraprocessade fabriksoljorna som är så populära bland dessa organisationer lär också få sig en släng av sleven, i utbyte mot att rekommendera naturliga fetter som smör, sådan föda vi har livnärt oss av under tusentals år utan minsta problem. Så kallade välfärdssjukdomar är av helt modernt snitt och existerade bara på marginalen före industriell tid.

På den tiden tycks man ändå ha vetat ganska bra vad som utgör god föda, trots – eller tack vare – att man inte hade några «näringsrekommendationer» att tillgå. Människan har under sin två miljoner år långa existens klarat sig tämligen bra utan sådana rekommendationer, och frågan är varför de alltså behövs överhuvudtaget.

Svaret är för att det numera finns så mycket skräpföda att tillgå, medan den naturliga tillvaron erbjöd just naturliga råvaror och inget annat. Varför ska människan behöva flera hundra sidor av «rekommendationer» för att navigera i detta matlandskap, när man helt enkelt kan förbjuda eller åtminstone skatta skiten ur skräpet?

Det är den ordningen man borde sträva efter, och det är just vad RFK har som målsättning att göra. Rapsoljevänstern på Livsmedelsverket och den köpta klassen av korrupta politiker har småningom bara att följa.

Man behöver inte ens fyra sidor för att åskådliggöra det mänskliga behovet och motsvarande ickebehov – det räcker med en sammanfattande bild.