Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Demografisk målkonflikt

Vibbar av fallet Assange kännetecknar en ny märklig dom i det vänsterfeministiska kungariket Svedala, då en man dömdes till inte mindre än tre års fängelse och skadestånd omfattande en kvarts miljon för att inte ha använt kautschuk under sexakten. Det är helt ohemult och inte i samklang med allmänhetens rättsuppfattning. Men det finns även andra intressanta aspekter av fallet än det drakoniska straffet i sig för denna banala oaktsamhet.

Tidöregimen har ju nyligen slagit in på en ny alkoholpolitisk inriktning av mer positivt slag, istället för den snustorra folkhälsotalibanismen med sträng repression. Syftet är uttryckligen att låta alkoholen smörja sociala kontakter på det att populasen ska alstra fler barn. Födelsetalet i Sverige är nämligen bara 1.43, medan 2.1 behövs för bibevarad befolkning – alternativt än mer invandring.

Att fila bort kanterna är alltså det första steget i att etablera relationer, och alkoholen är därvidlag ett givet smörjmedel i brist på andra lagliga substanser. Men då mildras även omdömet och förmågan att förutse konsekvenser, varför sexuella relationer av både önskat och oönskat slag kommer att öka kraftigt. Det är så att säga poängen.

Den ambitionen frontalkrockar emellertid med den kontinuerligt omförhandlade kontraktsjuridik av radikalfeministiskt snitt som gäller. Den senare har nämligen den omvända effekten, med resultat att man hellre undviker krångliga relationer som tar död på all form av sinnlighet och spontanitet.

I den vänsterkommunistiska radikalfeminismens värld är nämligen män bara djur vars existens dessvärre är nödvändig men i övrigt oönskad. Mannen behövs för fortplantningen, men det ska då ske under renodlade avelsformer, helst i form av en spermabank. Sker det ändå på naturlig väg, ska det vara under flytande kontraktuella former där kvinnan kontinuerligt kan ändra ståndpunkt och förutsättningar.

Rättsligt tar det sig uttryck i omvänd bevisbörda, ett med rättsstaten inkompatibelt instrument. Mannen måste alltså inför rätten troliggöra att kvinnans påståenden är osanna, vilket i praktiken leder till att ord står mot ord, men med kvinnans som grund. Utan teknisk bevisning eller motsvarande blir mannen dömd på kvinnans anklagelse.

Det vänsterkommunistiska folkhemmet präglas även av en socialdemokratisk fix idé om fullständig planering i livets alla skeenden, från vaggan till graven, med staten som vägvisare. För socialdemokratin är ingen aspekt obetydlig, och exempelvis den heliga sexualdebut måste ske under kärleksliknande former snarare än vid ett bordellbesök i Tyskland – sålunda reglerat i lag.

Planeringsivern gäller även graviditet, där idealet är en ekonomiskt jämbördig relation mellan två jämngamla parter i en kärleksrelation, i vilken parterna planerar avkomman som vilken investering som helst. Preventivmedel är det instrument som nyttjas för att möjliggöra denna ordning.

Vem som helst förstår givetvis att detta är med kvinnors väl i baktanke, den elaka retoriken till trots. Det är traditionellt kvinnor som får ta de större konsekvenserna av oönskade graviditeter än män, men det är samtidigt en ordning som har utjämnats med sådant som underhållsskyldighet och andra ekonomiska utjämningsmedel. Det borde ha stannat där.

Saken är nämligen den att samtliga dessa instrument har en negativ inverkan på demografin, med just de sjunkande födelsetal som noteras. Det är den så kallade demografiska transitionen, det faktum att antalet födda barn per kvinna sjunker drastiskt i länder med högre utveckling och dylika instrument.

Det är självfallet önskvärt med en jämlik ordning där kvinnor utbildar sig i samma grad som män (det finns numera kvinnlig akademisk dominans) och att kvinnor och män i alla avseenden är jämlika. Men den ambitionen kan lätt gå överstyr när man överdriver jämställdhetsambitionen, vilket är just vad som manifesteras i sexualjuridiken, där likhet inför lagen har undanröjts.

I Sverige är planeringsgraden för graviditeter 74 %, medan den i världen i stort är omkring 50 %. Det är hela skillnaden mellan å ena sidan bibevarad eller växande befolkning och å den andra sjunkande. En uppenbar målkonflikt kommer här till uttryck, då individuella rättigheter inte är mycket värda i längden, om befolkningen som sådan är kontinuerligt krympande, asymptotiskt till noll.

Detta är alltså inte ett manifest för mäns «rättighet» att strunta i kondom eller kvinnors andra önskemål, utan en konsekvensanalys av den förhandevarande juridiken med avseende på demografiska aspekter. För bibevarad folkmängd behövs inte bara mer alkohol och mindre friktionsyta, utan även en juridik som är anpassad för detta. Det är den inte om man får tre års fängelse för att inte ha använt gummi, en straffsats som mången verklig våldtäktsman eller till och med dräpare ofta undkommer.

När Muhammed lägger an på Aisha är tugget om kondom inte aktuellt, och saken skulle ändå aldrig nå rätten. Invandrade kvinnors födelsetal är långt högre än svenska kvinnors, och i slutändan tippar demografin till den invandrade skarans fördel. Befolkningsutbytet är fullbordat, och den svenska stammen dör långsamt ut.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Sverigepedofilernas valfläsk

Det vänsterliberala pedofilpartiet Sverigedemokraterna uteslöt ju nyligen en av de egna efter att denne påkommits med övergreppsmaterial. Till mans frågade vi oss då varför SD hade gått den vänsterliberala Center-svängen med märklig retorik om fler manliga medarbetare i förskolan och sådant vänsterliberalt trams, och att ingen tycktes reagera på detta.

Men man låter sig inte bekommas av den nesan, utan fortsätter den pedofilpopulism man har slagit in på efter såväl cirkusen kring Jeffrey Epstein och hans lolitaö som kalabaliken kring «Dumpen». Det är en naturlig populistisk piñata efter det att man har pinkat in reviren kring blattar och kriminella.

Samtidigt blöder Tidölaget i opinionen och man lär inte kunna hämta in försprånget till valdagen, varför man fläskar till med allt mer drastiska vallöften, som naturligtvis aldrig kommer att kunna infrias. Till en sådan hör givetvis en «interaktiv pedofilkarta» på vilken man ska kunna se var «dömda pedofiler» bor, sig själv till straff och androm till varnagel.

Detta för att en sådan mekanism skulle bryta mot varenda EU-regel om mänskliga rättigheter, varför förslaget stannar på ritbordet. Skulle man försöka kringgå reglerna genom att ge en vink om att en «dömd pedofil» bor i det vidare grannskapet skapar man nog fler problem än man löser, då hela orten då kommer att engagera sig i att försöka pricka rätt gubbe – det är som upplagt för lynchjustis och medborgargarden som plockar «odömda ickepedofiler».

Det större problemet med dylika instrument är att de är ineffektiva och meningslösa, de de allra flesta pedofiler och «pedofiler» alltså inte är «dömda», utan går under radarn. De finns i din idrottsklubb, i «kyrkis», i förskolan och i snart sagt varje miljö där barn finns. De söker sig naturligt dit, medan män i allmänhet inte har dylika intressen.

Till gruppen hör också ungdomar som delar bilder med varandra, men emellanåt råkar hamna på «fel» sida om den högst godtyckliga åldersindelningen för sådan sexting, eller för den delen sexuella relationer i allmänhet. I USA har detta lett till att sexuellt normala tonåringar får en livstidsmarkering som sexualförbrytare, med allt vad det innebär att bosätta sig i något område, skaffa jobb med mera.

Sverigedemokraternas medeltida metoder skapar alltså fler problem än de löser, och den som vill se en verklig lösning på problematiken bör då anlägga en annan angreppsvinkel. En sådan är att männen måste bort från förskolan och andra miljöer där barn vistas, och den extrema jämställdheten får därmed komma i andra hand.

Expressen har för en gångs skulle en klok tanke om att eliminera förtalslagen, på det att drabbade kan tala fritt om personer som har begått övergrepp mot vederbörande. Sanna utpekanden av dem det berör har alltså inte i juridiken att göra, utan kan tvärtom fungera avskräckande.

Sverigedemokraterna och andra borde således ägna sig åt seriös politik istället för att bedriva denna form av hysteriska populism. Man vinner heller inga val på desperation, utan förvärrar bara situationen.

Där bor peddot!
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Pöbelkrati

Opinionsundersökningar är trevlig lektyr att förkovra sig i då man förättar sitt tarv eller hämtar andan. Det är kort och snaskig information kring det rådande tillståndet i något ämne, mot vilket läge man kan jämföra sig själv och de egna ståndpunkterna samt begrunda den allmänna tidsandan.

För dagen levererar Novus detta läsestoff, i ämnet demokrati, det styrelseskick som har nått närmast religiös status med tiden, och som ständigt ska missioneras på samma vis som tidigare religion till andra folk och länder. Ändå finns ingen egentlig konsensus kring vad demokrati är, utan begreppet nyttjas som om det vore en självklarhet.

Kring demokratin finns hundraprocentig uppslutning enligt undersökningen, men vad demokratin då ska försvaras mot är inte gott att veta. Om hundra procent är för demokratin, är då noll procent emot samma demokrati, och det finns alltså inget hot mot styrelseskicket som sådant, i vart fall inte inom landet.

Ändå anser tre av tio att demokratin i Sverige är hotad, samtidigt som en av fyra inte känner tilltro kring den svenska demokratin. Föga förvånande finner man belackarna på den rödgröna oppositionens sida, den som har varnat för ett nära förestående nazistiskt Machtübernahme om Åkesson släpps in i värmen, och det hör till oppositionsrollen att vara överdrivet kritisk till den styrande entiteten.

Vad hotet mot demokratin skulle bestå i framgår av en separat frågeställning, och det visar sig att det inte är Putin och Ryssland som avses utan påverkanskampanjer och desinformation på socialer, följt av samhällelig okunskap, kriminalitet, hot mot politiker, vinkling i media samt begränsningar i yttrandefriheten.

Här har vi en märklig diskrepans kring yttrandefrihet och så kallade påverkanskampanjer i socialer, eftersom sådana «kampanjer» är en given del av yttrandefriheten. Det finns inte någon form av demokrati som bärs upp av inskränkningar i yttrandefriheten, men det är ändå det vi ser i Sverige och Europa. Ju mer denna för demokratin fundamentala frihet beskärs, desto mindre demokrati återstår.

Till yttermera visso skulle var tredje person undvika att torgföra sina åsikter pålina, av rädsla för konsekvenskultur i åsiktskorridoren, exempelvis då de «goda krafterna» i «civilsamhället» på rent korporativistiskt (fascistiskt) vis gör gemensam sak gentemot avfällingar, åsiktsbrottslingar och oortodoxa tänkare.

Det kan röra sig om banker som spärrar konton för att någon prenumererar på någon förhatlig tidning, eller andra metoder att bannlysa misshagliga personer som avviker från den konforma konsensuskulturen. Men större hot mot demokratin än att förvägra medborgare delaktighet i det offentliga samtalet, eller i offentligheten överhuvudtaget, finns inte.

Samtidigt som allmogen av någon anledning har fått för sig (hur?) att påverkanskampanjer bedrivs på sociala medier och att detta skulle vara ett hot mot demokratin, så anser sex av tio personer att svenska mediehus medvetet vinklar efter egen politisk preferens. Det rör sig då inte om opinionsbildning, utan om hur nyheter friseras och hur själva urvalet sker i kraftig bias.

Sådan bias hos enskilda mediehus är inte ett problem i ett diversifierat och pluralistiskt medielandskap, men i Sverige finns en stark ägarkoncentration till ett fåtal mestadels vänsterliberala mediehus, samtidigt som de skattefinansierade statsmedierna tar stort utrymme i förmedlingen av nyheter och ideologiproduktion. Vidare existerar statligt mediestöd med koppling till hur starkt man linjerar med det vänsterliberala etablissemanget, fenomen som inte har med demokrati att göra utan är ett renodlat fascistiskt (korporativistiskt) instrument.

Den svenska korporativismen omfattas även av akademin, som i stor utsträckning är en statlig angelägenhet med statliga bidrag som fördelas av politiker med en viss politisk agenda. Föga förvånanande anser sex av tio att även forskare har en agenda i sitt värv, kanske efter att under många år ha iakttagit «forskare» med starkt ideologiskt nit, enkannerligen i ämnen som klimat, genusstudier och «kritiska vithetsstudier».

Var tredje anser vidare att politiker försvagar demokratin, vilket är tre gånger fler än de som menar att politiker stärker demokratin. Det är ett kraftigt underbetyg och visar att populasen inte riktigt litar på politiken. Men då litar man inte heller på det demokratiska systemet per se, eftersom det ska vara konstruerat för att tolerera utmanare till demokratin.

En märklig paradox visar sig därför i hur pöbeln uppfattar demokratin i Sverige jämfört med EU och USA. Här har nära hälften mycket liten tilltro till den amerikanska demokratin, som är urstark i jämförelse med den svenska och än mer den obefintliga i EU.

Man förväxlar då styrelseskicket i sig med dess förhandenvarande installation i form av Donald Trump, men denne rår alltså inte på de institutioner som bygger den amerikanska demokratin, som exempelvis maktdelning i dömande, lagstiftande och exekutiva grenar.

Man kan här notera att det folksuveräna (korporativistiska, fascistiska) Sverige helt saknar maktdelning, och att det inte finns någon konstitutionsdomstol med vetorätt. Det finns därmed inte heller någon kraft som kan motstå en Trump eller Hitler i svensk politik. Den svenska demokratin bärs upp enbart av den goda viljan hos politiker, och det är detta allmogen känner i form av oro för vad politikerklassen skulle kunna hitta på under andra förutsättningar.

Om svensken tror på demokrati och vill «försvara» denna, så är det bästa försvaret just att införa demokrati av amerikansk modell, med äkta maktdelning, en mer eller mindre orubblig konstitution under krav om kvalificerad majoritet samt i princip oinskränkt yttrandefrihet. Men den svenska pöbelkratin tror egentligen inte på demokrati, utan verkar hellre vilja försvara hetslagen, statsmedierna och monarkin över allt annat – det är ett indoktrinerat folk.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Starmer-regimen till ända

Det kommer inte som någon överraskning att Ingsoc-ledaren Keir «Big Brother» Starmer lämnar in handduken, utan är en given konsekvens av Arbetarepartiets förnedring i lokalvalen härförleden. Det, tillsammans med knackig ekonomi, rekordlågt förtroende och en växande högerkonservativ rörelse, blev Starmers baneman.

Passande för en diktatur som Storbritannien är att efterträdaren Andy Burnham hämtas från lokalpolitiken utan att folket får delta i processen. Burnhams hjässa smors och han placeras på tronen efter ett tekniskt fyllnadsval för att bli parlamentsledamot. Kröning, kallar man det.

Att det forna imperiet inte längre är en demokrati beror inte enbart på att man byter försteminister som andra byter underkläder, utan att konsultera folket, utan framförallt på den politik som förs gemensamt och i samförstånd av systempartierna. En politik som stavas massövervakning, censur och digital repression, tre begrepp som inte hör hemma i en demokrati.

Exempelvis har Starmer-regimen föranstaltat om åtkomst till krypterade data hos molnoperatörer och tillverkare av mobiltelefoner, en reform som i ett svep skulle omintetgöra säkerheten på nätet. Detta då buset alltid tar sig in i dylika dörrar, om de lämnas på glänt.

Regimen har även klubbat en «Online safety act» omfattande sådant som åldersverifiering hos alla större sajter, under den märkliga förhoppningen att allmogen inte ska ta till sig VPN-tjänster och annat. Trots att man har hoppat av EU går man ändå snäppet längre i sina försök att tygla nätet, så till den grad att USA har öppnat en ventil mot det censurindustriella komplexet i Europa.

På samma sätt som i den tyska diktaturen har Starmers socialistregim gått hårt åt allmogens förmenta åsiktsbrottslighet på nätet, genom att helt sonika arrestera, bötfälla och fängsla den som tar sig ton mot den vänsterliberala ordningen. På fullt allvar har man även begrundat att förbjuda X, Grok och andra tjänster, för att man inte tål det fria ordet och diskussion som inte följer det vänsterliberala manuset.

Den primära anledningen är i England såväl som i Tyskland de «högernationalistiska» framgångarna, som man vill stävja i syfte att behålla makten. Starmers regim har ännu inte föreslagit att förbjuda oppositionen, så som i Tyskland, men nog har man motarbetat den kraftigt genom att angripa förgrundsgestalter som Tommy Robinson och Nigel Farage med lawfare av olika slag.

Upplopp och kravaller har kantat Starmers tid vid makten, nämligen som en följd av repressionen och det faktum att folket har tappat tålamodet med systempartiernas oförmåga att lösa energikrisen, levnadskostnadskrisen, migrationskrisen och femtielva andra kriser. Populasen graviterar naturligt till andra partier, vilket systempartierna avser hindra i görligaste mån.

Att byta premiärminister löser emellertid ingenting, vilket de senaste sex försöken på tio år har visat. Problemen är de samma nu som då Cameron, May, Johnson, Truss och Sunak axlade ledartröjan, det vill säga systemfel som kräver att systemet i sig störtas. Jag ger Burnham sex månader, sedan vill vi se ett nyval och att Reform UK tar makten i syfte att implementera systemskiftet.

Poor old England.
Kategorier
Kultur Politik

VM-antihjältar

Fotbolls-VM har hittills varit en avslagen historia, med mestadels ballongboll av udda slag, som när Haiti spelar oavgjort mot Spanien. Sådant får mig tro att fotboll är mer slump än skicklighet, men säkert skänker det glädje att det alltid finns något slags hopp även för blåbär.

Frankrike levererade emellertid som man skulle mot Senegal, som ändå är ett betydligt mer kvalificerat lag än Haiti. Men inledningsvis var det svårt att se vilket lag som var Frankrike respektive Senegal, då i princip alla spelare var negrer. Någon enstaka vithyad back av frankisk börd syntes småningom, vilket då gav resultatet – de afrikanska lagen är nämligen etniskt homogena.

Detta är förvisso en konsekvens av Frankrikes forna roll som kolonialmakt, då man lade under sig stora delar av Afrika. Vid tiden behandlades de koloniala undersåtarna visserligen som andra klassens medborgare, om ens det, men självklart blir det långsiktiga utfallet etnisk blandning. Därmed inte sagt att det franska landslaget är representativt för Frankrike, utan snarare oerhört skevt.

Får man tro vänsterkommunistiska Aftonbladet är det emellertid invandrarna som bär upp landslagen, inklusive det svenska – trots att Sverige ju inte är någon kolonialmakt. Numera är det inte direkt Glennarna från Götet som bär upp truppen, utan sådana storheter som Isak, Hien och Ayari, med inslag av muslimsk bön efter målen.

Den politiska vinklingen av den vänsterkommunistiska skribenten är att dessa så kallade stjärnor inte hade förgyllt det svenska laget om den elaka fascistregeringen hade fått för sig att utvisa föräldrarna, nämligen om de hade kommit i dag.

Tankegången är givetvis på barns och socialdemokraters nivå, och man kan lika enkelt föreställa sig att Sverige hade gjort avsevärt bättre ifrån sig om man hade sluppit massinvandringen och dess nedbrytande effekter, om man hade kunnat koncenterra sig på att utveckla nationen och sporten, istället för att tvingas förhålla sig till hijab, burqa, halal, haram, moskéer, muslimsk bön, förnedringsvåld och annat märkligt importerat gods i samtiden.

Faktum är att historien ger visst stöd för den hållningen, då Sverige som lag presterar allt sämre i mästerskap med tiden. I den tidiga fotbollen placerade vi oss som fyra, trea och slutligen tvåa på hemmaplan 1958, och vi hade även placeringar fem och tre i Västtyskland 1974 respektive USA 1994. På senare år har vi inte ens kvalificerat oss (2010, 1014, 2022), och risken är överhängande att Sverige åker ur tävlingen redan i gruppspelet i innevarande upplaga.

Sveriges placering i alla tiders världsmästerskap.

I ärlighetens namn beror förstås mycket av den utvecklingen på att fotbollen har internationaliserats, och att lilla Sverige krymper i den växande världen. Samtidigt har den lokala aspekten mer eller mindre försvunnit, och det finns ingen given anledning att «hålla på» ett lag numera.

Fordom höll man på ÖIS eller Änglarna, Djuregårn eller Gnaget, Iff-iff och så vidare, för att spelarna hade lokal förankring, och på samma sätt höll man på sin nation för att spelarna var svenska och representarde Sverige. Kanske kunde man godta ett och annat proffs från annat land.

Men numera är klubblagen helt renons på lokal förankring, vilket är orsaken till att kidzen «håller på» Juventus eller Arsenal och så vidare, det vill säga lag till vilka man inte har någon egentlig koppling annat än att de råkar höra till den yppersta eliten. På samma vis är landslagen i Västvärlden söndertrasade av importerat gods, med vilket inget gemensamt finns annat än nationalitetsbeteckningen i passet.

Med Yasin Ayari och hans muslimska bön har jag just inget gemensamt, och han representerar således inte mig och mitt Sverige. Under världsmästerskapen håller jag därför hellre på lag som vårdar sin kultur och är mer eller mindre fullständigt etniskt homogena, som Japan och Sydkorea.

VM-antihjälte.