Unionen har långt om länge kunnat lägga fram ett förslag till ny migrationspakt, som i brist på bättre sannolikt kommer att effektueras kommande år. Ungern och Polen är inte nöjda, men kommer efter smärre modifikationer ändå att ratificera pakten, för att det är det realpolitiskt bästa alternativet.
En punkt i pakten gäller förstärkta gränser och något slags återupplivande av Schengen, men det senare fördraget annullerades som bekant i praktiken när stora skaror av migranter släpptes fria att vandra i Europa under krisåren, med destination rika välfärdsstater norröver. Det är därför svårt tro att tanken om asylprövning vid första anhalt plötsligt ska fungera.
Å andra sidan finns en rad förbättringar i form av obligatorisk identifiering, fingeravtrycksavläsning samt nyttjande av en central databas, även om man kunde önska en betydligt bredare biometrisk flora. Ett snabbspår för personer som sannolikt kommer att få avslag är förstås bra, men varför ska det ta uppemot ett halvår att konstatera en sådan sak?
Incitamentet för sociala migranter att ta sig till Europa har dessvärre inte minskat med denna pakt, varför drunkningsdöden på Medelhavet kommer att fortsätta, allrahelst som EU inte tycks vilja förlägga migrantkontor till Tunisien, Türkiet och andra platser utanför unionen för att erbjuda lokal prövning. Hugade spekulanter kommer att sätta sina familjers liv på spel för att få in en fot i det europeiska bidragsparadiset, och människohandlare kommer att ha fortsatt lukrativ kommers.
En annan punkt gäller «tvingande solidaritet», där enskilda medlemsstater åläggs att bidra kollektivt till ytterligare migration. Man kan visserligen vägra migranter, men måste i gengäld betala en kvarts miljon kronor per anvisad migrant eller hjälpa till på annat sätt i hanteringen av migrationen, exempelvis bedriva gränskontroll.
Det är således en modern form av gammal unken kristen avlat, tanken att man kan «botgöra» sina «synder» genom att köpa sig fri eller på annat sätt få absolution för sina förmenta illgärningar. Men sådan migrationsavlat är en mycket tveksam företeelse, då migration är och förblir en fråga för den suveräna nationalstaten snarare än den europeiska konfederationen.
I grunden har Bryssel inte tagit hänsyn till kritiken, utan fortsatt i gamla intrampade spår. Migrationen måste, enligt den kritiken, ske enligt beprövade principer, vilket bland annat innebär att asyl ska vara av tillfällig natur samt ske i det omedelbara närområdet. Exempelvis är det Sveriges och Tysklands ansvar att bistå Kiev i att ge skydd åt ukraïnska kvinnor, barn och åldringar så länge kriget pågår, och därefter ska de återbördas till hemlandet, om det inte finns rationella skäl för att stanna. Däremot är det inte Sveriges eller Tysklands ansvar att härbärgera afghaner från trygga Iran.
Annan migration än asyl måste gagna båda parter, vilket innebär att en nation kan locka kompetent arbetskraft. Andra beprövade skäl gäller kärleksrelationer, men det under förutsättning att den invandrade bär sig själv eller underhålls ekonomiskt av sin partner. Däremot är plötslig religiös «konvertering» eller hävdande av någon modern form av «sexualitet» inte godtagbara skäl, och räknas inte som «mänskliga rättigheter» i vedertagen mening.
Verkliga mänskliga rättigheter är de som är fastslagna i konventionen i fråga, och de är inte svåra att tillämpa i praktiken, förutsatt att det finns skäliga bevis. Det duger förstås inte hävda att man är medlem i «Falun gong», utan man måste på något sätt troliggöra att man är utsatt för politisk förföljelse.
Under en sådan ordning, som gällde efter andra världskriget, är migration inte problematisk utan kontrollerbar. Det är just incitamentet att man kan söka sig ett «bättre liv» någon annanstans utan att ha erforderliga kvalifikationer som ställer till med oredan, och den förutsättningen ändras alltså inte med denna migrationspakt. Det är inte en hållbar ordning, för att använda ett modernt sexord.
Därmed kommer personer utan egentliga skyddsskäl att fortsätta strömma in i Europa och till Sverige, varav en hög andel är människor utan förmåga att bidra till samhället. Det spelar alltså mindre roll att en majoritet bidrar förtjänstfullt när en tillräckligt hög andel är mer problematisk, och det är då vi får effekter som utanförskapsområden, gängkriminalitet, lokal sharialag, kulturell friktion, allmän nedgång i skolresultat med mycket mera.
