Justitieombudsmannen har uttalat sig angående landshövding Anna Kinberg Batras nepotism i sitt tjänsteutövande, och kritiken är därvidlag inte nådig. Men moderattanten verkar inte dra rätt slutsatser av utslaget, utan väljer att sitta kvar som om ingenting hade hänt.
Men problemet är inte så mycket Kinberg Batra som allmänhetens förtroende för staten och den offentliga myndighetsutövningen. Detta förtroende är redan lågt och statt i kontinuerligt sjunkande, och för varje ny korruptionsskandal urholkas det än mer. Om eliten inte kan följa regler, varför skulle vi andra göra det?
Samtidigt spiller kritiken över på Tidö-regimen och dess store rorsman Kristersson, som är den som har utsett Kinberg Batra till ämbetet. Men för regimen är det politiska spelet viktigare än formalia, varför stassmistern kommer att streta emot och i det längsta undvika att fälla en av de egna.
Bilan faller visserligen även på Kristerssons mjuka hjässa, men man kommer ändå att göra en kostnadsanalys för att se vad som ger minst skada. Det är trots allt mitt i mandatperioden, och denna skandal kan vara glömd innan nästa valrörelse drar igång, i vart fall utanför Aftonbladets ledarbubbla.
Men den kan även fortsätta och bilda ett varigt sår i moderatregimen, och småningom kommer även Riksrevisionen med en rapport om Kinberg Batras smutsiga handel och vandel. När skiten träffar fläkten sprids odören vida omkring, och det kan småningom leda till en brottsutredning.
Om Kristersson hade kunnat sin Machiavelli skulle han ha vetat att bästa drag nu är att förekomma vidare kritik och fimpa Kinberg Batra till förmån för någon annan. Skadan är redan skedd och går inte att reparera, men den går däremot att minimera. Avlägsna tumören och sy igen såret.
