För ovanlighetens skull förekommer i stats- och kommersmedier i huvudfåran något slags granskning av makten snarare än den sedvanliga uppfostringen av medborgarna eller propagandan kring utrikes förhållanden, och det som uppdagas är dyster läsning om nepotism, korruption och dubbla ersättningar i den offentliga förvaltningen.
Ett säkert tecken på att en nation – eller en epok, kultur och så vidare – är på fallrepet är att korruptionen snabbt tilltar, varvid envar i hög position roffar åt sig så mycket som möjligt av det dukade bordet innan festen tar slut, samt fördelar de stulna offentliga medlen inom den närmaste kretsen. Man ser i all girighet om sitt eget hus istället för att som klassisk oförvitlig tjänsteman ha det allmännas bästa för ögonen.
Det är också därför den politiska kritiken är ljummen, för att inte säga avslagen, för att alla partier sitter i samma nepobåt. En gång i tiden gick sosseriet till val på en slogan som nu är jag hjärtligt trött på egoismen, men eftersom exemplen på korruption inom partiet är legio kan man inte kritisera Kinberg Batra med flera på den andra kanten utan att skiten ska spilla över på den egna.
Moderattanten har nu med eftertryck visat att hon inte bara är smartare än lantisar, utan framförallt girigare, mer oförvägen och fullständigt skamlös i sitt korrupta beteende. Med ett hånleende avvisar hon på sedvanligt politikervis kritiken om vänskapskorruption, medveten om att hon inte riskerar särskilt mycket, utan i värsta fall kan gå i förtidspension med ett flott avgångsvederlag från den meningslösa reträttpositionen som landshövding.
Företeelsen är naturligtvis inte ny, men omfattningen tilltar allt mer, i så måtto att Sverige måste förstås som ett tämligen höggradigt korrupt land. Den så kallade sverigebilden krackelererar fullständigt, inte bara på grund av skjutningar och kriminalitet till följd av huvudlös migrationspolitik, utan även en offentlig förvaltning i fritt fall, ytterst under styre av en meritokratiskt tvivelaktig regim.
Chefer i den offentliga förvaltningen som erhåller fallskärmar och därefter ny anställning säger sig inte skämmas för sitt giriga beteende, och det är nog något vi behöver ändra på för att komma till rätta med saken. Sverige skulle behöva en Xi Jinping, naturligtvis under demokratiska former, som kan angripa korruptionen med tämligen hårda nypor.
Kanske kan man inte bara skjuta av Kinberg Batra och det övriga patrasket på så sätt som sker med korrupta element i Kina, men nog finns det andra mekanismer som kan nyttjas för ändamålet. Schavottering i pressen är en del i detta, men man måste även tokhöja straffen för korruption och omdana regelverket i förvaltningen. Kanske kunde man även planka vissa element av offentlig förnedring från den kinesiska kulturrevolutionen?
Sverige har emellertid ingen Xi Jinping, utan blott ett rövarband under ledning av Ulf Kristersson, som mest tycks vara intresserad av att mot folkets, partiets och regeringsunderlagets vilja genomföra meningslös och godhetssignalerande vänsterpolitik som gör honom populär i Bryssel och Washington.
Att angripa verkliga problem tycks inte vara Tidö-regimens prioritet, och därför lär svågerpolitiken, lobbymutorna och annan korruption fortgå som vanligt. Och att Kristersson skulle ta nesan att kicka sin egen partikamrat finns nog inte på kartan.
