Det stod tidigt klart att den judiska folkmördarstaten Israel under den internationellt efterlyste folkmördaren och människorättsförbrytaren Netanyahu nyttjade Hamas lilla räd som förevändning för att slutligen ockupera och jämna med marken Gaza samt fördriva dess invånare till grannländer och spridda enklaver världen över. Det är en liten del i den större planen att bit för bit annektera hela Palestina, och att på bekostnad av det palestinska folket lägga under sig dess territorium.
Tidigt stod också klart att Väst inte bara står med händerna i fickorna och rycker på axlarna, utan rent av applåderar förloppet och entydigt tar ställning för den judiska apartheidstatens brutala folkmord. «Vi står med Israel», uttalade EU-kommissionens «president» von der Liar, medan den svenska moderatregimen yrade i termer av «proportionerligt svar» när 70 000 civila, främst kvinnor och barn, bombades sönder och samman under blott några månader, en siffra som är fem gånger högre än för det ryska inbördeskrig som man mangrant har fördömt och för vilket man har pytsat ut en störtflod av sanktioner.
Var och en förstår ju av denna händelsekedja att den «regelbaserade världsordningen» aldrig har varit annat än sämsta sortens ordbajs utan förankring i verkligheten, och att det enda som gäller är den starkes rätt under den amerikanska skurkstatens befäl. I denna ordning ska USA och dess sheriff i Mellanöstern förstås som «exceptionella» stater, eller rent av «det utvalda folket» i det senare fallet, medan övriga av världens länder har att rätta in sig som lydstater, vasaller och marionetter, eller att möta den amerikanska vreden i alla dess former av bombliberalism, sanktioner och annat ekonomiskt tvång.
Några sanktioner för människorättsförbrytaren och folkmördaren Netanyahu blir det alltså inte tal om, och han tycks alltjämt ha fri lejd att komma och gå som han vill i EU och naturligtvis även i USA. Under de omständigheterna ska man inte alls bli förvånad av att Donald Trump aviserar ett amerikanskt Machtübernahme av Gaza, helt enkelt för att underlätta processen och inte låta israeliterna ensamt stå med blodsspillan.
Den amerikanska regimen kan enklare ta och skaka av sig kritiken, och som bekant är man antingen med eller emot USA, även i detta fall. Den som är emot lär snart bli varse Washingtons vrede, vilket brukar räcka för att övertyga valfritt land att rätta in sig i ledet. Exempelvis Kanada och Mexiko föll snabbt till föga under hotet om handelskrig, och så gjorde även socialistregimen Persson (S) under egyptienavvisningarna 2001.
Lyckligtvis finns numera starka stater som Kina, som tar fajten med den amerikanska skurkstaten och inte viker sig, men det är dessvärre inte till någon nytta när det gäller Gaza, som blir ett enkelt byte för den nyimperialistiska regimen i Washington. Med Trump kan man aldrig veta, men man ska ändå ta utspelet på fullt allvar, på samma sätt som tugget om annektering av Grönland, Panama och till och med Kanada.
Om man lyfter blicken lite och kontemplerar det större skeendet, är det ändå bra att Trump engagerar sig i Mellanöstern och andra regioner, eftersom det med automatik kommer att leda till svåra förvecklingar, vilket i sin tur ger Kina betydligt större svängrum. Zhongnanhai kan därmed få en smula andrum och konsolidera sin regionala hegemoni, inklusive att återinförliva den förlupna renegatprovinsen Taiwan.
Arabvärlden kommer emellertid inte att stillatigande åse hur Gaza ockuperas av USA, utan resultatet blir att den islamistiska terrorn åter flammar upp, med sedvanlig överföring till Europa. Vinna kan man naturligtvis aldrig mot en så övermäktig fiende som USA, men man kan ändå bidra till den större helheten med en mängd mindre nålstick i syfte att slutligen få jätten på fall, även om imperiets sönderfall främst kommer att ske inifrån.
Avseende judarnas vidare öde avstår jag tills vidare från att spekulera, då det faller utanför den svenska «yttrandefriheten». Men den dagen kommer tveklöst, då man inte längre är herre på täppan, och då räkenskaperna slutligen ska redovisas och rättvisa skipas.
