Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

🇨🇳 中俄友谊 · Китайско-российская дружба 🇷🇺

Tanken att Kina skulle ta avstånd från Ryssland när man samtidigt utsätts för omfattande fientligheter från västmakterna i form av sanktioner, tullar och annat är i grunden infantil, och om man verkligen menar allvar med en sådan ambition bör man istället lägga ned stridsyxan. I annat fall inträffar det motsatta, att Kina dras allt närmare till Ryssland, vilket är vad vi ser.

Putins andra visit i Beijing på kort tid sker bara veckan efter att Kina lagt i öppen dager sin taktik genom att förlägga besök i Serbien och Ungern, och är ännu en markering att man inte har för avsikt att förekomma Västs önskemål. Tvärtom fördjupar Zhongnanhai och Kreml samarbetet på en rad punkter, i ett tiotusen tecken långt dokument.

Beijing nyttjar tillfället att expandera på den ryska marknaden, samtidigt som man förser sig själv med billig gas och olja. Dessutom kommer man att behöva en vän i Ryssland när man småningom inleder befrielsen av Taiwan, en operation som kommer att kosta svårt i internationellt anseende och relationer. Ryssland blir då det ankare Kina behöver för sin försörjning av energi, vatten och spannmål.

Egentligen är det ett omaka par, med en historia av schismer snarare än vänskap, men omständigheterna tvingar fram detta konvenansäktenskap, nämligen för att det gynnar båda parterna. Ursprungligen engagerades Kina av USA i syfte att eliminera Sovjetunionen, medan Washingtons nuvarande strategi är att ta sig an båda samtidigt – ett fatalt misstag.

Putin är i sammanhanget inget annat än Xis knähund, men man upprätthåller ändå inför omvärlden skenet av jämställda relationer mellan två stormakter. Ryssland hålls i praktiken vid liv, medan Kina kan öka sitt kulturella, politiska och ekonomiska inflytande över sin nordliga granne.

Kina har även att balansera vänskapen med hot om sanktioner från Väst, och att således inte aktivt bidra till Kremls krigföring. I grunden vill Beijing inte ha kriget, men å andra sidan vill man inte heller att Moskva ska förlora. Man föreslår därför ett fredsfördrag under status quo, vilket samtidigt råkar vara det mest realistiska scenariot.

Zhongnanhai inser också att USA:s strategi är att nöta ned Ryssland snarare än att åstadkomma fred, samt att fortsätta expandera Västs och Natos inflytande österut. Det faller på sin egen orimlighet att Beijing skulle medverka i den utvecklingen. Därför stärker man banden med Moskva, uppgraderar det militära samarbetet, vidgar handeln och visar upp en gemensam front inför omvärlden.

Detta är den realpolitiska situation som är förhandenvarande, och den åstadkommer geopolitisk förkastning och polarisering i världspolitiken, ett nytt kallt krig om man så vill. Väst är i sammanhanget den aktiva aggressiva parten, Kina den reaktiva passiva. Väst är eld, Kina är vatten. Och Ryssland är oljan som brinner på vattenytan.

Lösning? Att snarast möjligt åstadkomma fred i Kiev under status quo, innan det blir värre. Ukraïna kan uppenbarligen inte ta tillbaka vad man förlorat med mindre än att Nato ingriper militärt, vilket vore liktydigt med världskrig. Men å andra sidan kan Moskva ta hela Ukraïna när Zelenskyjs manskap tryter.

Bryssel har också att inte alienera Kina för mycket, eftersom man då knyter Beijing och Moskva allt hårdare till varandra. Därför måste man frigöra sig från det amerikanska vasallskapet och ha en självständig hållning. Ståndpunkter som upprepas här med jämna mellanrum, men som nu är mer relevanta än någonsin.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Naturlig georgisk agentlag

Utländsk påverkan vill vi inte kännas vid i Sverige, EU och Europa, varför vi blockerar RT och Sputnik, kastar ut oförargliga kulturella konfuciusinstitut samt på annat sätt begränsar vissa utvalda företeelser. Exempelvis Storbritannien medgav inte kinesiska CGTN att verka i landet, och USA har för vana att beteckna kinesiska medier och journalister som «utländska missioner» med särskilda krav kring visering och annat.

Däremot vill vi gärna själva obehindrat missionera värderingar, filosofi och religion till andra, exempelvis smälla upp globalistiska Soros-universitet under fina ord som akademisk frihet eller låta MR-organisationer söka påverka länder i vänsterliberal riktning genom att underhålla diskurs kring *2SHBTQIAP++ och annat. När så inte får ske, skriker vi i högan sky, eftersom det hindrar våra geopolitiska ambitioner.

Georgien är ett färskt exempel, där den så kallade agentlagen nu har klubbats. Under lagen måste ickekommersiella organisationer, medieföretag och liknande entiteter registrera sig som agenter under främmande infytande om minst en femtedel av finansieringen tillhandahålls av främmande makt (exempelvis amerikanska kongressen, som fonderar en rad MR-organisationer).

Lagen innebär inga restriktioner i verksamheten, men ger transparens kring vem som drar i trådarna vid protester och andra aktiviteter, det vill säga om det är en spontan inhemsk protestaktion eller utländskt försök till «färgrevolution» eller annat påverkansförsök.

Kritiker menar att det är en kopia av en motsvarande rysk lag, medan regeringen bestämt hävdar amerikansk förlaga, det vill säga det aktstycke som betecknar kinesiska medier som utländska agenter – det är alltid i sin ordning när vi gör det, enligt den «regelbaserade världsordningen».

Eftersom Georgien är föremål för geopolitisk kamp mellan å ena sidan Ryssland och den andra EU och USA, kan det tyckas vara i sin ordning att närmare låta organisationer varudeklarera och ursprungsmärka sig själva för att ge allmänheten insyn i vem som kan tänkas ha intressen i saken. Lagen är samtidigt mjukare utformad än amerikanska Foreign agents registration act och står inte i konflikt med europeisk lagstiftning.

Agentlagen innebär därför inget hot mot georgiskt EU-medlemskap, så som rapporteras i medier, särskilt som EU för närvarande är beredd att ta både Georgien och Ukraïna under substandard för att förekomma ryskt inflytande. Däremot innebär lagen att det blir svårare för utländska organisationer att obehindrat anstifta oroligheter, exempelvis en georgisk variant av ukraïnska Euromajdan eller kaoset i Hongkong.

Genuin inhemsk protest eller «färgrevolution» under amerikanskt inflytande?
Kategorier
Europa Kina Kultur Teknik USA

Den besvärliga verkligheten

Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Politik USA

Tiktokriffraff dödar Biden

Interwebben propagerar för närvarande hypotesen att Genocide Joe vill eliminera Tiktok för att appens algoritm genererar resultat i propalestinsk riktning, vilket då är i strid med den absoluta sionistiska hållning som Vita huset omhuldar. Säkerligen irriterar man sig i den politiska klassen över att Tiktoks algoritm inte är under NSA:s och FBI:s överinseende och därför inte kan styras i önskvärd riktning, men det är icke förty en paranoid konspirationshypotes som inte har med verkligheten att göra.

Man kan här notera att Tiktok i likhet med andra socialer inledningsvis gav motsatt resultat, i sionistisk favör, efter att Hamas lät skicka stormtrupper över den israeliska gränsen för att idka terror av ett slag som världen helt enkelt har fått nog av. Allmogen har inget att invända mot att Tel Aviv försvarar sig mot sådan illvilja, under proportionerliga former.

Sedan dess har emellertid mycket blod flutit i Jordan, och judestaten har utnyttjat situationen för att accelerera ockupationen och helt sonika jämna Gaza med marken, varvid den sionistiska skurkregimen har gjort sig skyldig till folkmord och andra brott mot mänskligheten. Man kanske har Bryssels och Washingtons – och de etablissemangsnära mediernas – oreserverade stöd i detta genocid, men i de breda massorna, enkannerligen bland ungdomen, när man en annan åsikt.

Tiktoks algoritmer svarar helt enkelt mot denna verklighet, medan andra socialer är politiskt styrda på olika vis i syfte att prioritera regimvänliga och vänsterliberala resultat samt i förekommande fall även skuggbanna eller utesluta sådana källor som är alltför avvikande gentemot etablissemangsnarrativet, inte bara avseende Israels folkmord på palestinier, utan även kriget i Ukraïna, pandemin med mera.

Elementärt har vi här emellertid att det amerikanska presidentvalet – och förmodligen även det judiska folkmordet i Gaza – kommer att vara överstökat när klockan klämtar för Tiktok framåt nyår, och att lagen om tvångsförsäljning – om den mot all förmodan överlever en rättsprocess – därmed inte hinner få effekt avseende denna fråga.

Vi har vidare att antipatin och aggressionen gentemot Tiktok är av äldre datum, ursprungligen initierad av Donald Trump, i harmoni med Vita husets generella ansats av att innestänga, angripa och obstruera Kina med alla tillgängliga medel i syfte att sinka landets vidare tillväxt och utveckling. När man inte kan konkurrera med Huawei, ZTE, Tiktok, BYD med flera, inför man istället tariffer, marknadsförbud, exportkontroll och så vidare, under ett övergripande argument om «nationell säkerhet».

Helst skulle man vilja lägga beslag på Tiktoks algoritm, som Meta med flera försökt kopiera utan större framgång, men det kommer helt enkelt inte att ske eftersom det är i strid med kinesisk lagstiftning att utan tillstånd sälja algoritmer av sådant slag. Zhongnanhai kommer givetvis inte att ge sådant tillstånd under former av «economic coercion», där den amerikanska regimen under den starkes rätt försöker roffa åt sig andras intellektuella egendom.

Till yttermera visso har Trump sent omsider kommit underfund med att Zuckerschmucks Facebook är ett betydligt större hot mot USA och dess vacklande demokrati, och han motsätter sig således numera försäljning av Tiktok. Den djupa statens angrepp mot honom efter the steal och hans sorti från Twitter med flera omständigheter torde ligga till grund för detta – när självaste presidenten blir bannad från socialer är det allvar.

Trumps ledning i opinionen är knapp men stabil – och kan accelerera efter Bidens angrepp på Tiktok.

Därmed är det upplagt för en rafflande valkampanj, i vilken man passande nog har satt Trump i rättslig tvångströja under en process som är noga förlagd i tiden för att gynna Creepy Joe, men som i vanlig ordning tycks få motsatt effekt. Genom att signera beslutet att avrätta Tiktok har Sleepy Joe samtidigt gjort sig till potentiell ovän med 170 miljoner användare, som dessutom till övervägande del motsätter sig hans stöd till Israels folkmord på palestinier.

Tiktok-pöbeln kan därför bli den kraft som slutligen avgör valet, och Biden-regimen faller då alldeles på eget grepp genom att fjärma sig från den yngre skara som nyttjar Tiktok och uttrycker propalestinska sympatier under Israels genocid. Säkerligen finns i dessa kretsar även stor antipati gentemot Trump, men givet allt annat lika har republikanerna nog en mindre fördel under rådande omständigheter, vilket kan bli den slutliga tungan på vågen.

Opinionsmätningar ger att Trump alltjämt har ett litet övertag, och att Creepy Joe har sämre resultat i förtroendemätningar än någon annan president, samtidigt som Bidens kognitiva ohälsa numera delibereras även i etablissemangsnära medier. Den sista aspekten lär dessutom komma än mer i fokus under kommande debatter – om Trumps rättsliga tvångströja så medger – då Sleepy Joe inte längre kan förlita sig på en teleprompter utan har att i realtid leverera svar inför det amerikanska folket. Vacklar han för mycket här, är saken helt enkelt avgjord.

Biden har usla förtroendesiffror i opinionen, vilket är till men för hans kandidatur.

Det är nu jänkarnas suveräna privilegium att välja president, men jag ska ändå heja på Trump som observatör. Mycket kan förstås sägas om denne knasboll, men han är trots allt en realpolitisk kraft som snabbt kan ställa en del saker till rätta, inte minst konflikten i Ukraïna och det europeiska säkerhetsläget.

Genom att fjärma sig från Europa blir det än en gång tydligt för Bryssel och nationella parlament att vi inte kan förlita oss på att utgöra en amerikansk vasall, utan har att etablera en egen och självständig roll i förhållande till både USA och Kina, en utveckling som är nödvändig för vårt vidkommande om kontinenten ska bli annat än en avdankad museipjäs.

Men framförallt kan Trump bli en motvikt mot den vänsterliberala dårskap som nu har gått alldeles överstyr, och han kan därvidlag bli en kraft för demokratisk renässans under verklig yttrandefrihet utan politisk styrning av narrativet, frågor som har än större bäring för oss undertryckta européer i den sovjetbyråkrati som heter EU.

Biden har snubblat färdigt.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Spionfars

Det givna uppslaget i medier häromdagen var att en misstänkt kinesisk spion härjar i EU-parlamentet, nämligen i egenskap av rådgivare åt AfD-ledamoten Maximilian Krah. Som av en händelse lät samtidigt meddelas att ytterligare tre tyska medborgare gripits misstänkta för industrispionage för Kinas räkning, och därtill två britter för motsvarande brott. Koordinationen är förstås inte en tillfällighet, utan avsiktlig, välplanerad och med ett givet syfte.

Spionen i Bryssel – Guo Jian (郭建) – sägs ha vidarebefordrat information från interna diskussioner i EU-högkvarteret, samt förstås i sedvanlig ordning hållit ett öga på dissidenter i den kinesiska diasporan i Tyskland. På samma sätt som i det svenska fallet med journalisten Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson sägs spioneriet ha pågått i «flera år», utan att man för den skull tycks ha ingripit – förrän det passar agendan.

Det brittiska fallet är av nygammalt snitt, och rör historikern Chris Cash med kompanjon, synbarligen misstänkta för att ha överräckt skadlig information till Kina. Även Cash arbetade åt en parlamentsledamot.

Kines spionerar på EU-debatten.

Huruvida misstankarna har fog för sig får den vidare utredningen visa, men det är klart att Kina har intresse av att tillgodogöra sig information från både öppna och hemliga källor – allt annat vore tjänstefel. Guo Jians fall tycks mer ligga i en gråzon, och kineserna får nog nöja sig med den metodiken då man inte som Washington helt enkelt kan avlyssna europeiska politiker.

Den amerikanska övervakningen och spioneriet ser vi dock mellan fingrarna med, eftersom vi inte har så mycket annat val. Hellre amrisarna än kineserna, som logiken lyder. Även om vänner tydligen inte ska spionera på varandra. Luren lägger vi i mikrovågsugnen för säkerhets skull.

Inte för att vi spionerar på USA, eller för den delen på Kina eller andra. Nej, nej, det är en missuppfattning. Vi är ju de goda, med de rätta och fina värderingarna kring demokrati och mänskliga rättigheter och sådant, och vi skulle aldrig nedlåta oss till så smutsliga handlingar. Det är bara diktaturer som Kina som bedriver spioneri, i syfte att skada oss och «vårt sätt att leva», för att ta över världen, und so weiter. Vi spionerar inte, vi signalspanar!

Vi har metoder för att handskas med NSA:s mer övergripande spioneri.

Vi har överhuvudtaget inga spioner, och när sådana ändå grips i Kina och annorstädes, så rör det sig förstås om oskyldiga lamm utsatta för gisslandiplomati. Det enda vi skickar är människorättsadvokater, diplomater och journalister i syfte att göra gott, exempelvis att anstifta eller medverka till uppror och secession i demokratins namn.

Nå, kärnfrågan här är inte huruvida Kina spionerar – för det gör man i lika hög grad och stor utsträckning som vi – utan varför man släpper denna information just nu? Det generella syftet är att göda och underhålla eländesnarrativet om Kina, men det sker här med lagom tajming inför US-sekreterare Blinkens tredagarssejour i landet.

Det är så det brukar se ut, nämligen att man vidarebefordrar några pikanta «avslöjanden» i anslutning till större möten mellan företrädare för Kina och USA respektive EU, i tron att man därmed kan sätta mer press på Kina och få ett litet övertag. Metoden får dock sägas ha haft måttlig framgång.

Föregående år fick man till och med draghjälp av en kinesisk väderballong som hade förirrat sig in över amerikanskt territorium, vilket i pressen alltjämt sägs vara en spionballong – vilket mest vittnar om västlig sinofobi av klassiskt snitt.

Märkligt är också att man alltjämt närmar sig Kina med en rad örfilar och spottloskor i tron att man har en styrkeposition, bara för att senare begära att Kina tar sin hand från Ryssland och slutar förse dess industri med erforderliga komponenter och material, samt i övrigt önskar att Kina uppfyller en lång rad önskemål om att minska sin «överkapacitet» och så vidare. Även den «strategin» har lämnat mycket i övrigt att önska, och är att betrakta som tämligen kontraproduktiv.

Spionnarrativet är besynnerligt även i förhållande till Kinas utvecklingsnivå, eftersom man i egenskap av ledande teknikmakt har allt mindre behov av att idka industrispionage. Det var avsevärt större under perioden 1990–2010, även om man då tillgodogjorde sig lejonparten av begärlig information genom kontraktsbunden tekniköverföring, på samma sätt som tidigare i Japan och Korea.

Att man nu, när man spottar ut flest patent i världen, skulle ha något drastiskt ökat behov av att bedriva sådant spionage faller alltså på sin egen orimlighet, och är snarare ett uttryck för västlig paranoja, omfattande obehagliga former av etnisk profilering avseende studenter, forskare och andra. Sådana mönster har vi sett tidigare i historien, och det brukar inte sluta väl.

Kinesiska rymdstationen Tiangong spionerar på rymdbasen Esrange i Kiruna för att lära av den avancerade svenska rymdnationen…