Opinionsundersökningar är trevlig lektyr att förkovra sig i då man förättar sitt tarv eller hämtar andan. Det är kort och snaskig information kring det rådande tillståndet i något ämne, mot vilket läge man kan jämföra sig själv och de egna ståndpunkterna samt begrunda den allmänna tidsandan.
För dagen levererar Novus detta läsestoff, i ämnet demokrati, det styrelseskick som har nått närmast religiös status med tiden, och som ständigt ska missioneras på samma vis som tidigare religion till andra folk och länder. Ändå finns ingen egentlig konsensus kring vad demokrati är, utan begreppet nyttjas som om det vore en självklarhet.
Kring demokratin finns hundraprocentig uppslutning enligt undersökningen, men vad demokratin då ska försvaras mot är inte gott att veta. Om hundra procent är för demokratin, är då noll procent emot samma demokrati, och det finns alltså inget hot mot styrelseskicket som sådant, i vart fall inte inom landet.

Ändå anser tre av tio att demokratin i Sverige är hotad, samtidigt som en av fyra inte känner tilltro kring den svenska demokratin. Föga förvånande finner man belackarna på den rödgröna oppositionens sida, den som har varnat för ett nära förestående nazistiskt Machtübernahme om Åkesson släpps in i värmen, och det hör till oppositionsrollen att vara överdrivet kritisk till den styrande entiteten.

Vad hotet mot demokratin skulle bestå i framgår av en separat frågeställning, och det visar sig att det inte är Putin och Ryssland som avses utan påverkanskampanjer och desinformation på socialer, följt av samhällelig okunskap, kriminalitet, hot mot politiker, vinkling i media samt begränsningar i yttrandefriheten.

Här har vi en märklig diskrepans kring yttrandefrihet och så kallade påverkanskampanjer i socialer, eftersom sådana «kampanjer» är en given del av yttrandefriheten. Det finns inte någon form av demokrati som bärs upp av inskränkningar i yttrandefriheten, men det är ändå det vi ser i Sverige och Europa. Ju mer denna för demokratin fundamentala frihet beskärs, desto mindre demokrati återstår.
Till yttermera visso skulle var tredje person undvika att torgföra sina åsikter pålina, av rädsla för konsekvenskultur i åsiktskorridoren, exempelvis då de «goda krafterna» i «civilsamhället» på rent korporativistiskt (fascistiskt) vis gör gemensam sak gentemot avfällingar, åsiktsbrottslingar och oortodoxa tänkare.

Det kan röra sig om banker som spärrar konton för att någon prenumererar på någon förhatlig tidning, eller andra metoder att bannlysa misshagliga personer som avviker från den konforma konsensuskulturen. Men större hot mot demokratin än att förvägra medborgare delaktighet i det offentliga samtalet, eller i offentligheten överhuvudtaget, finns inte.
Samtidigt som allmogen av någon anledning har fått för sig (hur?) att påverkanskampanjer bedrivs på sociala medier och att detta skulle vara ett hot mot demokratin, så anser sex av tio personer att svenska mediehus medvetet vinklar efter egen politisk preferens. Det rör sig då inte om opinionsbildning, utan om hur nyheter friseras och hur själva urvalet sker i kraftig bias.

Sådan bias hos enskilda mediehus är inte ett problem i ett diversifierat och pluralistiskt medielandskap, men i Sverige finns en stark ägarkoncentration till ett fåtal mestadels vänsterliberala mediehus, samtidigt som de skattefinansierade statsmedierna tar stort utrymme i förmedlingen av nyheter och ideologiproduktion. Vidare existerar statligt mediestöd med koppling till hur starkt man linjerar med det vänsterliberala etablissemanget, fenomen som inte har med demokrati att göra utan är ett renodlat fascistiskt (korporativistiskt) instrument.
Den svenska korporativismen omfattas även av akademin, som i stor utsträckning är en statlig angelägenhet med statliga bidrag som fördelas av politiker med en viss politisk agenda. Föga förvånanande anser sex av tio att även forskare har en agenda i sitt värv, kanske efter att under många år ha iakttagit «forskare» med starkt ideologiskt nit, enkannerligen i ämnen som klimat, genusstudier och «kritiska vithetsstudier».

Var tredje anser vidare att politiker försvagar demokratin, vilket är tre gånger fler än de som menar att politiker stärker demokratin. Det är ett kraftigt underbetyg och visar att populasen inte riktigt litar på politiken. Men då litar man inte heller på det demokratiska systemet per se, eftersom det ska vara konstruerat för att tolerera utmanare till demokratin.

En märklig paradox visar sig därför i hur pöbeln uppfattar demokratin i Sverige jämfört med EU och USA. Här har nära hälften mycket liten tilltro till den amerikanska demokratin, som är urstark i jämförelse med den svenska och än mer den obefintliga i EU.
Man förväxlar då styrelseskicket i sig med dess förhandenvarande installation i form av Donald Trump, men denne rår alltså inte på de institutioner som bygger den amerikanska demokratin, som exempelvis maktdelning i dömande, lagstiftande och exekutiva grenar.
Man kan här notera att det folksuveräna (korporativistiska, fascistiska) Sverige helt saknar maktdelning, och att det inte finns någon konstitutionsdomstol med vetorätt. Det finns därmed inte heller någon kraft som kan motstå en Trump eller Hitler i svensk politik. Den svenska demokratin bärs upp enbart av den goda viljan hos politiker, och det är detta allmogen känner i form av oro för vad politikerklassen skulle kunna hitta på under andra förutsättningar.
Om svensken tror på demokrati och vill «försvara» denna, så är det bästa försvaret just att införa demokrati av amerikansk modell, med äkta maktdelning, en mer eller mindre orubblig konstitution under krav om kvalificerad majoritet samt i princip oinskränkt yttrandefrihet. Men den svenska pöbelkratin tror egentligen inte på demokrati, utan verkar hellre vilja försvara hetslagen, statsmedierna och monarkin över allt annat – det är ett indoktrinerat folk.


