Kategori: USA

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Pöbelkrati

Opinionsundersökningar är trevlig lektyr att förkovra sig i då man förättar sitt tarv eller hämtar andan. Det är kort och snaskig information kring det rådande tillståndet i något ämne, mot vilket läge man kan jämföra sig själv och de egna ståndpunkterna samt begrunda den allmänna tidsandan.

För dagen levererar Novus detta läsestoff, i ämnet demokrati, det styrelseskick som har nått närmast religiös status med tiden, och som ständigt ska missioneras på samma vis som tidigare religion till andra folk och länder. Ändå finns ingen egentlig konsensus kring vad demokrati är, utan begreppet nyttjas som om det vore en självklarhet.

Kring demokratin finns hundraprocentig uppslutning enligt undersökningen, men vad demokratin då ska försvaras mot är inte gott att veta. Om hundra procent är för demokratin, är då noll procent emot samma demokrati, och det finns alltså inget hot mot styrelseskicket som sådant, i vart fall inte inom landet.

Ändå anser tre av tio att demokratin i Sverige är hotad, samtidigt som en av fyra inte känner tilltro kring den svenska demokratin. Föga förvånande finner man belackarna på den rödgröna oppositionens sida, den som har varnat för ett nära förestående nazistiskt Machtübernahme om Åkesson släpps in i värmen, och det hör till oppositionsrollen att vara överdrivet kritisk till den styrande entiteten.

Vad hotet mot demokratin skulle bestå i framgår av en separat frågeställning, och det visar sig att det inte är Putin och Ryssland som avses utan påverkanskampanjer och desinformation på socialer, följt av samhällelig okunskap, kriminalitet, hot mot politiker, vinkling i media samt begränsningar i yttrandefriheten.

Här har vi en märklig diskrepans kring yttrandefrihet och så kallade påverkanskampanjer i socialer, eftersom sådana «kampanjer» är en given del av yttrandefriheten. Det finns inte någon form av demokrati som bärs upp av inskränkningar i yttrandefriheten, men det är ändå det vi ser i Sverige och Europa. Ju mer denna för demokratin fundamentala frihet beskärs, desto mindre demokrati återstår.

Till yttermera visso skulle var tredje person undvika att torgföra sina åsikter pålina, av rädsla för konsekvenskultur i åsiktskorridoren, exempelvis då de «goda krafterna» i «civilsamhället» på rent korporativistiskt (fascistiskt) vis gör gemensam sak gentemot avfällingar, åsiktsbrottslingar och oortodoxa tänkare.

Det kan röra sig om banker som spärrar konton för att någon prenumererar på någon förhatlig tidning, eller andra metoder att bannlysa misshagliga personer som avviker från den konforma konsensuskulturen. Men större hot mot demokratin än att förvägra medborgare delaktighet i det offentliga samtalet, eller i offentligheten överhuvudtaget, finns inte.

Samtidigt som allmogen av någon anledning har fått för sig (hur?) att påverkanskampanjer bedrivs på sociala medier och att detta skulle vara ett hot mot demokratin, så anser sex av tio personer att svenska mediehus medvetet vinklar efter egen politisk preferens. Det rör sig då inte om opinionsbildning, utan om hur nyheter friseras och hur själva urvalet sker i kraftig bias.

Sådan bias hos enskilda mediehus är inte ett problem i ett diversifierat och pluralistiskt medielandskap, men i Sverige finns en stark ägarkoncentration till ett fåtal mestadels vänsterliberala mediehus, samtidigt som de skattefinansierade statsmedierna tar stort utrymme i förmedlingen av nyheter och ideologiproduktion. Vidare existerar statligt mediestöd med koppling till hur starkt man linjerar med det vänsterliberala etablissemanget, fenomen som inte har med demokrati att göra utan är ett renodlat fascistiskt (korporativistiskt) instrument.

Den svenska korporativismen omfattas även av akademin, som i stor utsträckning är en statlig angelägenhet med statliga bidrag som fördelas av politiker med en viss politisk agenda. Föga förvånanande anser sex av tio att även forskare har en agenda i sitt värv, kanske efter att under många år ha iakttagit «forskare» med starkt ideologiskt nit, enkannerligen i ämnen som klimat, genusstudier och «kritiska vithetsstudier».

Var tredje anser vidare att politiker försvagar demokratin, vilket är tre gånger fler än de som menar att politiker stärker demokratin. Det är ett kraftigt underbetyg och visar att populasen inte riktigt litar på politiken. Men då litar man inte heller på det demokratiska systemet per se, eftersom det ska vara konstruerat för att tolerera utmanare till demokratin.

En märklig paradox visar sig därför i hur pöbeln uppfattar demokratin i Sverige jämfört med EU och USA. Här har nära hälften mycket liten tilltro till den amerikanska demokratin, som är urstark i jämförelse med den svenska och än mer den obefintliga i EU.

Man förväxlar då styrelseskicket i sig med dess förhandenvarande installation i form av Donald Trump, men denne rår alltså inte på de institutioner som bygger den amerikanska demokratin, som exempelvis maktdelning i dömande, lagstiftande och exekutiva grenar.

Man kan här notera att det folksuveräna (korporativistiska, fascistiska) Sverige helt saknar maktdelning, och att det inte finns någon konstitutionsdomstol med vetorätt. Det finns därmed inte heller någon kraft som kan motstå en Trump eller Hitler i svensk politik. Den svenska demokratin bärs upp enbart av den goda viljan hos politiker, och det är detta allmogen känner i form av oro för vad politikerklassen skulle kunna hitta på under andra förutsättningar.

Om svensken tror på demokrati och vill «försvara» denna, så är det bästa försvaret just att införa demokrati av amerikansk modell, med äkta maktdelning, en mer eller mindre orubblig konstitution under krav om kvalificerad majoritet samt i princip oinskränkt yttrandefrihet. Men den svenska pöbelkratin tror egentligen inte på demokrati, utan verkar hellre vilja försvara hetslagen, statsmedierna och monarkin över allt annat – det är ett indoktrinerat folk.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Europa slut

USA är slut som stormakt, dundrar en ledarskribinna i en tabloid, eller i vart fall kraftigt försvagat. Detta tycks vara det bestående intrycket efter att USA har förlorat kriget i Iran, tappat sina allierade i Europa samt inte förmått få Kina på knä med handelskrig så som man hade hoppats. Därtill är världen så grumlig att ingen sägs kunna se vad som ska komma efter, enligt skribinnan.

Men det är nog bara tabloiden i fråga som ser grumligt, så som den brukar göra, enkannerligen när det gäller geopolitik och utrikesfrågor. Den förhandenvarande utvecklingen har nämligen förutspåtts länge av en hel drös analytiker, men de brukar inte få utrymme i den svenska samförståndsdiskursen, eftersom svaren inte överensstämmer med det liberalistiska önsketänkandet.

Stormakt kommer USA att vara under lång tid framöver, men däremot är dess tid som hegemonisk supermakt över för alltid. Man hade den rollen under en kort tid efter kalla kriget, då Sovjetunionen imploderade och det inte fanns någon som kunde utmana Washington om världsherraväldet.

Men det kan numera Kina, som inte bara har en produktionsförmåga som vida överstiger övriga världens, utan även en allt mer framskjuten placering i vetenskap, forskning och teknik, discipliner som utgör grunden för globalt ledarskap. Inte för att man söker rollen som hegemon efter USA, men det vi ser är framväxten av en mångpolär ordning, en polycentrisk värld, faktiskt det naturliga stadiet.

Slut som global maktfaktor är istället Europa, vars tid i rampljuset nu är ute. Kontinenten plågas av inre konflikter kring migration och sociala problem, samtidigt som tillväxten är kroniskt svag. EU saknar energioberoende samtidigt som groteskt överdrivna klimatambitioner driver upp energipriserna så till den grad att näringslivet inte längre kan konkurrera med USA och Kina, där elen är hälften så billig.

Europa är inte en federation så som Kina och USA, och har därför inre friktion av ett slag som inte existerar i enhetliga politiska kroppar. Tjugosju enskilda länder måste komma överens, samtidigt som den inre marknaden aldrig har fungerat beroende på att nationella regler överträffar EU-gemensamma. I ekonomiska termer motsvarar denna friktion handelstullar om 67 % på varor och 110 % på tjänster.

EU är alltså sin egen värsta fiende, och det blir inte bättre av att det ständiga ordbajsandet från Bryssel präglas av så vidlyftiga ambitioner att målkonflikter uppstår som omöjliggör resultat. Till exempel vill man säkra åtkomst till kritiska mineraler, men det går inte att förena med ohemula miljö- och klimatkrav utan att kostnaden blir massivt mycket högre än i Kina.

Överlag är Europa alldeles för dyrt i alla avseenden, ett ok som är följden av överreglering, ickefungerande inre marknad, brist på egen energi och råvaror samt överdriven välfärd. När all verksamhet ska underordnas överdoktriner kring klimat, jämställdhet, *2SHBTQIAP++ med mera samt handikappanpassas in absurdum, blir det inte mycket till konkurrenskraft kvar.

Som en konsekvens är tillväxten obefintlig eller rent av krympande. Betraktar man lönsamhet, exempelvis för tyska bilar, maskiner och kemiska produkter, är den visserligen högre än tidigare, men studerar man istället produktionsvolymen har den krympt med tjugo procent. Produkterna är alltså färre men dyrare, samtidigt som företag slår igen, minskar arbetskraften eller flyttar produktion utomlands – BASF till Kina, för att ta ett exempel.

Kina har det omvända problemet, vilket är betydligt mer angenämt. Man producerar alldeles för mycket, till priser som är en liten bråkdel av Europas. Alltså måste EU införa handelstullar mot Kina, eftersom man inte kan konkurrera med elbilar som kostar en tredjedel av de tyska motsvarigheterna av samma kvalitet. I alla fall känns det bra för stunden, men man blir nog inte mer konkurrenskraftig på det viset.

Faktum är att Bryssel tror sig kunna diktera fram produktion av en billig (liten) elbil, men det är inte riktigt så marknadsekonomi fungerar. Målkonflikterna kommer för övrigt här fram i full dager, då man belägger billig grön teknik från Kina med strafftullar för att värna den egna utdöende industrin, samtidigt som man har storvulna ambitioner om att klimatomställa snabbare än övriga världen. En ekvation som saknar reella lösningar.

Någon annan lösning på problemet finns inte heller, eftersom det är en trend som har varit förhandenvarande i femtio år, även om det är först nu som den mer akuta fasen inträffar. Svaga ledare som von der Liar i Bryssel, Lügen-Merz i den tyska diktaturen, Big Brother Starmer i den brittiska motsvarigheten samt Macron i Frankrike har ingen möjlighet att vända på förloppet, utan går mest i cirklar.

Den gamla världen dör alltså framför våra ögon, och sådana institutioner som G7 är numera föråldrade och irrelevanta, samtidigt som Europa långsamt förvandlas till ett levande museum. Mer relevant är då G2, det vill säga USA och Kina, som förblir de två stora polerna i den nya ordningen, och där Europa får nöja sig med en underordnad roll, tillsammans med snabbt växande Indien, Afrika och Sydöstasien.

Den ordningen har vi faktiskt sett komma, och det under lång tid. Kina och Asien dominerar numera ekonomiskt, medan det traditionella Västs storlek av kakan krymper allt mer. Den ekonomiska tyngdpunkten förskjuts österut, medan Europa allt mer hamnar i skymundan, som en regional aktör mer än en global. För många är detta svårt att ta in, än mer att svälja.

Men detta har vi ju sett komma?
Kategorier
Asien Politik USA

Skurkregimen förlorade

Amerikanska skurkregimen får dra sig hem med svansen mellan benen, på samma sätt som i Vietnam, Afghanistan med flera konflikter. Mission unaccomplished, och inget av de mål med vilka US-regimen motiverade det illegala kriget mot Iran har gått i uppfyllelse.

Den folkrättsvidriga likvideringen av Tehrans ledargarnityr störtade inte alls den iranska regeringen, så som man hade hoppats, utan stärkte den istället. Tehran fick åter bevis för att juderegimen i Tel Aviv och dess sponsor i Washington är opålitliga odjur, som anföll mitt under pågående samtal om kärnvapen.

Dessa samtal ska nu återupptas under en två månader lång vapenvila, under vilken tid ett nu undertecknat ramavtal ska fyllas med detaljer. Huruvida vilan håller vet ingen, men det påverkar i vart fall inte den huvudsakliga utgången, att US-regimen gruvligt har förlorat.

Tehran kan lova vitt och brett att inte anskaffa kärnvapen, ty det har man gjort i många år. Förr eller senare når man emellertid sitt mål, och är då på samma vis som Nordkorea fredat från den skabbiga amerikanska örnen och den smutsiga ockupationsmakten i Palestina – i vart fall om Jaffa inte ska förvandlas till aska.

Perserna är visserligen rejält tilltufsade av den överlägsna amerikanska krigsmakten, men som plåster på såren kommer sanktionerna att hävas och Irans frysta tillgångar att tinas. Det blir klirr i kassan, och landet kommer att erfara en ekonomisk renässans som stärker ayatollorna än mer.

USA däremot kammar noll, och erhåller inget överhuvudtaget, annat än skamfilat rykte som internationell ärkeskurk. I omvärldens ögon är Washington kraftigt försvagat, och Beijing noterar nog detta med viss tillfredsställelse – hur skulle USA egentligen kunna förhindra en kommande konflikt på Taiwan när man inte ens kan bemästra ett litet sund?

I denna erbarmliga soppa är bara Kina vinnare, medan resten av världen i någon mån åter har blivit omtöcknad av plötsliga skeenden iscensatta av den osäkrade pistolen i Washington. Energikris, matkris, inflation och ytterligare försvagning av ekonomin har pajat året som helhet, och först 2027 kan en återgång till det normala vara förhandenvarande. Förutsatt att Trump-dåren inte slår till igen, vilket nog inte ska uteslutas.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Joseons stigande stjärna

Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.

Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.

Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.

I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.

Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.

Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.

Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.

I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.

Kategorier
Kultur Politik USA

Inte Trumps fotbolls-VM

Med indignerad gnällbältesdialekt beklagar vänsterkommunistiska statstelevisionens inbjudna deltagare i ett politikprogram den stundande fotbollsfesten i Nordamerika för att vara politiserad, bara för att i nästa andetag förfasa sig över att Donald Trump i ett dekret rätteligen har förbjudit transsexuella från att delta i nationella idrottstävlingar samt en lång rad andra omständigheter av just politisk karaktär.

Vem minns inte sossekvinnornas politiska kampanj «football yes, prostitution no» under VM 2006 i Tyskland, med flera efterföljande arrangemang av samma karaktär? Eller den «svenska modellen» med hållbarhet, facklighet och hela faderullan av rödgröna vänsterkommunistiska sexord som åberopas inför svenska ansökningar om olympiska spel, som vi därför förstås aldrig erhåller? Politiserade är alla dylika mästerskap, från alla håll och kanter, men vissa sådana politiska angrepp tycks vara finare än andra.

I statstelevisionen är det ju kutym att inför varje stort mästerskap begråta det faktum att diktaturer «tillåts» arrangera dylika evenemang, av den ena orsaken efter den andra, men nu visar det sig att inte heller demokratin USA duger åt dessa kräsna finsmakare. Man kan misstänka att det enda godtagbara vore om de ädla socialdemokratiska skandinaviska länderna prenumererar på samtliga stora mästerskap, så hade sporten varit en fin värld.

Är det inte för att Fifa:s Infantilo stryker makten medhårs och i princip ingår i den amerikanska administrationen, som det uttrycks, så är det för att migrationen har strypts eller annat elände. Men priset tas nog ändå av att man förfasas över att man i VM 2026 kommer att tillämpa «dynamisk prissättning», en företeelse som råkar vara förbjuden (!) i det vänsterkommunistiska Europa, där fotbollen anses vara var mans egendom och en utväxt av arbetarklassens kultur.

Med «dynamisk prissättning» menas inget annat än att efterfrågan styr tillgången och därmed priset på biljetter, det vi vanligen kallar marknadsekonomi, den mekanism som gäller för i stort sett alla andra varor och tjänster i samhället. Varför skulle just fotbollen vara undantagen?

Man beklagar sig över att en vanlig familj inte kan bekosta biljetter kring tusen dollar – plus resa och tilltugg –, eller för den delen finalbiljetter för tio till trettio tusen dollar, men man nämner inte att det finns mängder av budgetbiljetter för 150–250 dollar, som väl är en överkomlig summa för ett arrangemang av sådan klass – det är inte korpfotboll vi talar om, och det är nog inte en mänsklig rättighet att få bevista ett fotbolls-VM på plats och ställe. Oaktat att mängder av överblivna biljetter kommer att reas ut enligt samma princip.

Det är samtidigt samma vänsterkommunistiska klick som brukar förespråka «lika lön för lika arbete» med avseende på damfotbollen, som om kvinnlig amatörfotboll på allvar skulle dra in mer än någon procent i intäkter jämfört med den riktiga fotbollen. Men sådan kommunism förutsätter samtidigt att pengarna tas någonstans ifrån, och då vore väl «dynamisk prissättning» en bra mekanism? Vem tror man betalar kalaset, egentligen?

Fotbollen är förstås sedan länge hyperkommersialiserad, varför den typen av vänsterkommunistiskt ideal är ytterligt malplacerat i samtiden. Det är i princip bara i svensk statstelevision man kan höra sådant dravel, som om det fortfarande vore 1973.

Bojkott av idrottstävlingar kan vara motiverat i undantagsfall, som när det gällde apartheid i Sydafrika och Rhodesia, eller när det gäller apartheid och folkmord i Palestina, men i övriga fall ställer vi helt enkelt politiken åt sidan när det gäller sådana kulturella evenemang. Det spelar ingen roll var matcherna spelas, bara att de bästa lagen möts under rättvisa omständigheter, och att det blir en folkfest. Detta är inte Trumps fotbolls-VM, utan världens.

VM går alltså i Nordamerika, det vill säga USA, Mexiko och Kanada, inte bara i Trumpland.