Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Shenzhen-mötet

Efterkrigstiden definierades i princip av de tre stora ledarna Stalin, Roosevelt och Churchill under Jalta-konferensen 1945, efter att Nazityskland och Japanska imperiet hade besegrats och gjorts ned i grunden. Det blev samtidigt början på det kalla krig som skulle definiera vår tid fram till 1989, varefter USA framträdde som hegemonisk supermakt då Sovjetunionen splittrades.

USA skulle då utgöra den fria världens ledare och den världspolis som skulle borga för att denna ordning under pax americana upprätthålls, men istället har man kommit att missbruka sin ställning grovt för att gynna sig själv och utvalda allierade. Inte minst nyttjar man sina ekonomiska muskler med exponentiellt tilltagande grad av sanktioner mot andra nationer.

Det förstörda Europa förlorade sin tidigare maktställning, och blev redan 1945 en satellit till USA. Den utvecklingen har accentuerats med tiden, och Europa kan numera betecknas som en vasallkontinent under amerikansk överhöghet, helt oförmögen att försvara sig själv eller upprätthålla tekniskt och finansiellt oberoende.

Kina fanns inte med som representant under Jalta, trots att man hörde till segrarmakterna. Det berodde på nationens svaghet, efter en lång tid av inbördeskrig och japansk ockupation, och Kina hade en lång väg att vandra innan man kunde etablera sig som en stormakt.

Men där befinner vi oss nu, då framförallt Kina och USA konkurrerar om världsherraväldet i allt fler discipliner, medan Ryssland väl främst är en stormakt i militärt hänseende och i vissa sektorer som energi. Det är därför dessa tre makter som avgör den framtida världsordningen, som karvas ut i detta nu genom de skeenden vi ser utspela sig.

På torsdag möts de tre ledarna för dessa nationer i Shenzhen för trilaterala samtal under Apec-mötet. Några avgörande beslut kanske inte tas just då och där, men det blir ändå en träffande symbol för den nya världsordningen.

Denna gång är det Europa som saknas, eftersom Europa helt enkelt inte finns vid bordet. Och finns man inte vid bordet finns man snarast på bordet, i form av menyn. Trump har redan tagit några tuggor, inte minst svalt Grönland med hull och hår under sken av avtal med Danmark.

Kina sväljer omkring en miljard euro av den europeiska ekonomin varje enskild dag, ty det är så stort handelsunderskottet är i reda pengar. Och Ryssland har tuggat i sig nästan fem ukraïnska oblast, och naggar därmed Europa i kanten. Det blir därför en realpolitisk föreställning när desse mäktige män kommer överens om att bekräfta och respektera varandras intressesfärer.

För Rysslands vidkommande gäller saken återupprätttande av den säkerhetsdoktrin som gällde under kalla kriget, men som successivt har urholkats av ett i östled expanderande Nato, i strid med muntligt avtal. Den röda linjen går exakt vid trettionde längdgraden, som skär genom den ukraïnska rumpstaten.

USA kräver å andra sidan sedan länge överhöghet över sin «hemisfär», vilket först fastslogs i Monroe-doktrinen, och numera är en del av motsvarande «Donroe-doktrin». Annekteringen av Grönland och interventionen i Venezuela är två aspekter av detta förhållningssätt, i syfte att hålla Ryssland och framförallt Kina borta från USA:s bakgård.

Beijing kan godta denna ordning, men bara under förutsättning att dess intressen respekteras på samma vis. Det gäller framförallt provinsen Taiwan, som man vill återinförliva med modernationen, helst på fredlig väg, utan att obstrueras av amerikanska intressen. Man har även en del gränsdispyter med Indien, Ryssland och Japan att lösa utan amerikansk eller europeisk inblandning.

I denna polycentriska eller multipolära världsordning har Europa egentligen ingen roll att spela, utan blir ett slags museum över en svunnen tid. Det är för att man inte vill spela med enligt de regler som gäller, utan man tror sig tvärtom kunna diktera för övriga världen vilka regler och «värderingar» som ska gälla.

En värld där Europa spelar en marginell roll.

Kontinenten tror på fullt allvar att man har något att säga till om, trots att man inte har några vapen att visa upp. Man har ingen egen energiförsörjning att tala om, utan är beroende av import, numera svindyr sådan sedan man begått ekonomiskt självmord genom att lägga ned kärnkraft och avsäga sig rysk gas.

Europa har heller inga egna IT- eller AI-system av rang att tala om, utan beror fullständigt av kinesisk hårdvara och amerikansk mjukvara. Betalmetoderna och kreditkorten är amerikanska, och institutioner som Swift överräckte man utan att blinka till USA, där de har kommit att missbrukas kraftigt.

Kvar i Europa är bara den svulstiga retoriken, godhetssignalerandet och den hybris som allt mer präglar kontinenten, som tror att man kan ställa villkor för utgången av kriget i Ukraïna genom ultimativa krav som mest liknar idealistiskt dårskap. Hela Europa är som en sveda-värk-bränn-kärring som gormar och skriker, men som ingen egentligen bryr sig om.

Därför finns inte Europa representerat i Shenzhen på torsdag, och därför har Europa ingen roll att spela i kommande fredssamtal kring Ukraïna. Man kan inte ens utse en enskild person som talar för Europa, utan måste ha en hel delegation för att tillförsäkra sig om att inte enskilda länder parasiterar på andra.

Istället är det Xi Jinping, Donald Trump och Vladimir Putin som drar upp riktlinjerna för, skissar konturerna av och sätter spelreglerna för den nya världsordningen. Allt medan Kaja Kallas, Ursula von der Leyen, Ulf Krisersson, Friedrich Merz med flera får nöja sig med vara passiva åskådare.

Kategorier
Kina Politik Taiwan Teknik USA

Kinesisk Mata Hari eller ny ballongfadäs?

Det där med honungsfällor är läckert klickbete för kommersmedierna, men det är ofta si och så med substansen i anklagelserna. I fallet med Nvidias VD «Jensen» Huang Rensun (黄仁勋) och dennes affär med «Alice» Huang Le (黄乐) vet man helt enkelt inte, utan slänger ut misstankarna offentligt utan egentlig grund.

Om Huang Le vet vi att hon har en framskjuten position vid Megaspeed, ett AI-företag i Singapore. Företaget råkar ha ett avtal med Nvidia om större volymer av grafikkort, men hur och var de används är inte fastställt och går inte heller att undersöka.

«Risken» ur amerikansk synvinkel är att korten finner sin väg till Kina, i strid med de «sanktioner» som den amerikanska skurkstaten har upprättat gentemot landet, men det är då bara en av ett flertal vägar på vilka Kina erhåller de grafikkort man behöver. Man har nog aldrig närt tanken om ett vattentätt embargo.

Därutöver har man emellertid låtit framhålla att Huang Le är en particell som har infiltrerat Huang för att befinna sig i hans närhet och kunna påverka hans beslutsfattande, inte minst då han har US-presidentens öra. Det är i linje med den paranoida amerikanska tanken att varje kinesisk medborgare egentligen är en sådan cell, redo att när som helst aktiveras.

Exempelvis förföljde USA i sitt China initiative kinesiska studenter och forskare i USA så till den grad att dessa valde att istället återvända till Kina, där de nu är verksamma i att leda landet mot dominans i AI-kapplöpningen. Så kan man också såga av den gren man sitter på, och det är inte första gången USA agerar i strid med sitt egenintresse.

Kinesiska Tiktok – en västerländsk variant av Douyin (抖音) – anklagades som bekant för att vara kinesiska statens spioninstrument, och under utfrågningen av företagets VD Zhou Shouzi (周受资) i kongressförhör upprepades till leda frågan huruvida Zhou var medlem av Kinas kommunistparti och således potentiellt bunden till partiets intressen. Han fick upprepa lika många gånger att han är från Singapore, ett USA-allierat land.

Den amerikanska paranojan nådde extrema höjder för några år sedan, då en kinesisk väderballong på vift över USA tolkades som en «spionballong» i syfte att kartlägga amerikanska intressen. Detta i en tid då satelliter är kapabla att ta högupplösta foton var som helst på jorden, och då drönare kan användas på backen för att mer noggrant undersöka objekt av intresse. Det amerikanska psykbrytet fick den gången sin makabra upplösning i att ett stycke F-22 skickades upp för att plocka ned ballongen.

Historien med Huang Le liknar mest av allt denna ballongincident, då man ser saker som inte har med verkligheten att göra, utan är ett spratt av den egna paranoida fantasin. Huang Le lockas som alla kvinnor av makt, pengar och inflytande, och råkade få in en fot i Huang Rensuns liv. Det går inte att placera sådana personer, och skulle man ändå göra det är Huang Les kvalifikationer inte tillräckliga – hon ser bra ut, men har inte riktigt den klass som skulle krävas för ett sådant uppdrag.

Det är inte heller så att Kina saknar spioner, utan man har (likt USA) tvärtom gott om dem, förmodligen även med inslag av Mata Hari-liknande honungsfällor. Men de används inte på det viset, utan har andra operationella mål och metoder.

Huang Rensun är inte heller så dum i huvudet att han låter munlädret gå för att impa på en brud, och hans manicker är inte så beskaffade att de kan röja något som skulle skada företaget (eller den «nationella säkerheten»). Vill han ha läcker kinesisk pussy kan han skaffa det på annat vis, utan att gå till överdrift i att skryta – det är vad makt och pengar öppnar upp för.

Den egentliga storyn rör Huang Rensun personligen, hur han har kvaddat sin egen familj på klassiskt vis med en otrohetsaffär och därmed äventyrat sin egen fortsatta karriär samt inte minst företagets framtid. Nvidia lever ändå på lånad tid, då företaget egentligen handlar med virtuella produkter, medan den egentliga hårdvaran tillverkas på Taiwan – det är ett våldsamt övervärderat företag.

Kategorier
Politik USA

Oproportionerligt USA-fokus

Öppnar man statsteves vitwebb för att granska dagens propaganda möts man av närmast krigsrubriker kring ett ordinärt val i USA, som inte har någon som helst bäring på Sverige, Europa eller världen. Utslaget, att Demokraterna skulle ta makten i båda kamrarna, var givet på förhand, och knappast någon skräll så som stats- och kommersmedier hävdar.

Även bevekelsegrunderna var kända på förhand, främst brandgule mannens illegala krig mot Iran och de konsekvenser detta har fört med sig i fråga om ökade bränslepriser och därmed stigande levnadskostnader. Amrisarna är helt enkelt inte vana vid att betala tio dollar vid pump för en imperiemängd soppa.

Maktskiftet innebär att kongressen vingklipper Trumps möjligheter att verka på hemmaplan, nämligen i fråga om skatter och andra inrikes reformer, även om US-presidenten här kommer att nyttja sitt veto för att blockera demokratin – den polska situationen.

Men han har ju fortfarande fria händer att verka utrikespolitiskt via presidentordrar, och det är där han har ställt till med skada, i form av illegalt globalt handelskrig, illegal kidnappning av Venezuelas statschef, illegal statskupp i Carácas, illegalt anfall mot Iran, illegalt stöd till det illegala folkmordet i Palestina och så vidare. Den eskapaden lär inte bara fortsätta, utan nu intensifieras, då Trump vill lämna så stort avtryck som möjligt i sitt eftermäle.

Inrikes har Trump tvärtom haft positiva verkningar, bland annat genom att angripa den djupa vänsterliberala staten och dess korruption, eliminera inslag av woke samt effektivisera förvaltningen. Med demokraterna vid rodret i kongressen riskerar den processen att reverseras, vilket knappast kommer att gynna gemene man.

De som i dag «firar» något slags «seger» bör betänka att Trump har hela två år kvar på sin mandatperiod, och därmed gott om tid att försätta världen i brand, något han helt säkert kommer att göra. För att det bara är så han kan skriva in sig i historieböckerna, vilket är hans elementära syfte.

Mellanårsvalet säger faktiskt ingenting om maktförhållandena om två år, utan är mest en form av missnöjesyttring, ungefär som när svenskar protesterar mot sittande regering genom att rösta på ett annat parti i EU-valet. Det verkligt intressanta är istället vilken riktning Republikanerna kommer att ta nu, och vem som kommer efter Trump – man ska inte ta för givet att MAGA-rörelsen lägger sig ner att dö på grund av detta.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Ukraïnsk diktator olämplig

Utbrytarprovinsen Taiwan hade undantagstillstånd i 38 år, från 1949 till 1987, då diktaturen under Nationalistpartiet påbörjade en lokal demokratisering. Med nuvarande kurs och låsning kanske Ukraïna småningom kan aspirera på det rekordet, men för närvarande har man bara haft undantagstillstånd sedan februari 2022, eller snart fem år.

Problemet med det är emellertid att det «demokratiska» landet inte kan hålla val enligt konstitutionen, varför dess president Vladimir Zelenskij blir enväldig diktator. Huruvida folket står bakom komikerns fortsatta agenda av att lägga landet i runier vet ingen egentligen, men de flesta opinionsundersökningar tyder sedan länge på att populasen är redo för en kompromiss med Ryssland om landavträdelser.

Motparten, det vill säga Ryssland, höll nyligen val, trots ukraïnska terrorbombningar på själva valdagen och dagarna däromkring, med idel civila mål som logistikcentra med mera. Ändå är det Ryssland man benämner pejorativt som «valautokrati», medan Ukraïna i propagandan berättas vara en «demokrati».

Men enligt Economist Democracy Index är Ukraïna en hybridregim sedan 2011, långt innan stridigheter med Ryssland påbörjades. Även andra index, som V-dems, betecknar Ukraïna som en valautokrati, och därtill Europas mest korrupta land. Siffrorna pendlar dessutom stadigt nedåt, varför det bara är en tidsfråga innan Ukraïna karakteriseras som en regelrätt auktoritär regim.

Det borde oroa Vladimir Zelenskij, då det fortsatta stödet kan komma att sina om hans despoti uppfattas som illegitim. Samtidigt har han vuxit in i rollen som envåldshärskare, och lär få svårt att lämna ifrån sig makten frivilligt. Zelenskij personifierar dessutom det ukraïnska motståndet, och en mindre karismatisk person får inte nödvändigtvis samma uppbackning av Väst.

Donald Trump har ändå rätt i att konflikten aldrig får någon lösning så länge den judiske kokainisten rattar den ukraïnska skutan, och indirekt så länge Europa fortsätter med sitt idealistiska och verklighetsfrämmande stöd till den ukraïnska rumpstaten, på bekostnad av Europas välstånd, utveckling och konkurrenskraft.

Den amerikanska oron gäller Zelenskijs bombningar av ryska oljeraffinaderier, en form av statsterrorism som inte bara får återverkningar för Ryssland, utan driver upp bränsle- och matpriser i hela världen. Trump är sig själv närmast och bekymrar sig mest för mellanårsvalet, men för världen i övrigt är oron av mer basal och existentiell natur.

Större delen av världen ger blanka fan i Zelenskij och Ukraïna, och den vanligaste uppfattningen därstädes är att kriget sedan länge är över och att det är dags att bekräfta territoriella skiften med respektive presidents penndrag. Nu tillåts emellertid Zelenskij hålla hela världen som gisslan med sina ohemula krav om att Ryssland ska lämna tillbaka Lugansk, Donetsk, Cherson, Zaporozje och till och med Krim, en kokainists fria fantasier och febriga återfallsdrömmar som aldrig kommer att infrias.

Kievstaten behöver således en ny president, en handlingskraftig person som kan bryta dödläget, mäkla fred och påbörja den ukraïnska återuppbyggnaden. Men ett sådant skifte lär inte kunna komma till stånd genom val, varför någon annan mekanism måste nyttjas – kanske amerikansk intervention?

Just en snygg «demokrati».
Kategorier
Europa Politik USA

Folkmordshögern knorrar

Årets nobelpristjosan blev en gäspig tillställning, kanske precis så tråkigt som evenemaget bör och ska vara. Det hade varit mer livat om den norske nobelkomite hade gjort en Obama 2.0 och förärat Donald Trump fredspriset, eller en Dainzin Gyaco 2.0 och gett Klimat-Greta utmärkelsen.

Nu gick fredspriset istället till Navi Pillay, som en högst medveten markering mot den israeliska etnostatens genocid i Mellanöstern, en utmärkelse som fick folkmordshögern att krevera av ilska. Inte bara så att Vita dårhuset i Washington åter sanktionerade internationella brottsmålsdomstolen ICC, utan från Tel Aviv kom surmulna kommentarer om att Goebbels skrattar i helvetet.

De enda verkliga Goebbels och Hitler i den här soppan är emellertid folkmördarstaten Israels representanter samt dess sponsor i Washington, de som är sina slaktares arvtagare och på samma vis som Adolf vill vidga sitt Lebensraum på andras bekostnad. Den Mellanösterns enda ockupationsmakt som kontinuerligt gnager till sig mer palestinsk mark genom illegal bosättarpolitik, invasioner, och andra instrument.

Precis som i fallet Sydafrika finns här en internationell svans, en folkmordshöger som av någon anledning fått för sig att det är värt att försvara apartheid i Sydafrika och Israel, och nu veritabelt folkmord i Israel, bara och enkom och blott av den anledningen att det finns element i vänstern som stödjer Palestina och för att vänstern i stort inte är för folkmord. Det är som att vad för slags position vänstern än intar, måste folkmordshögern inta den motsatta.

Men folkmord är folkmord och apartheid är apartheid, företeelser som aldrig någonsin går att försvara med något som helst argument, allra minst att det finns vänsterungdomar som viftar med Hamas-flaggor. Det är i så fall politisk idioti, men det är ändå en idioti man dagligen får höra från kolleger och andra.

Det går alltså alldeles utmärkt att inta den rationella, neutrala och objektiva positionen att Israels folkmord är förkastligt, illegalt, illegitimt, avskyvärt och så vidare samtidigt som man tar avstånd från Hamas, antisemitism med mera. Det är i själva verket den enda positionen med de egenskaperna, medan samtliga andra lider av bias, hyckleri och idioti.

Idioti är också att som svenskt politiskt parti föra upp denna fråga som väsentlig, vilket ju sionistpartiet Sverigedemokraterna gjorde – det kostade dem valet och makten. Dubbel idioti i meningen att ett invandrarkritiskt parti arbetar aktivt på att skaffa hit än fler medlemmar ur den palestinska diasporan och därmed i praktiken än fler palestinska flaggor på gatorna.

Åkesson är alltså en politisk idiot, tillsammmans med samtliga element i folkmordshögern med samma slags felprogrammerade hjärnor. Det är dags för er kretiner att släppa sargen och börja stämma in i kören mot genocidstaten Israel. Trots allt är ju högern inte längre för apartheid i Sydafrika?

Inte denna gång heller.