Kategori: USA

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

På fel sida historien

Putin kom, såg, segrade. Ungefär så kan man sammanfatta toppmötet i Alaska mellan de ryska och amerikanska ledarfigurerna, en tillställning där röda mattan rullades ut för Putin inför hela världens ögon. Därmed bekräftades ånyo att USA har dragit sig ur stridigheterna, för att istället söka mäkla fred.

De som bestämmer här i världen – det vill säga Trump, Xi, Modi och Putin – är således överens om att spektaklet är över, och att Ukraïna bara har att bita i det sura äpplet, skriva på avtalet samt börja återbygga sin illa sargade nation. Allt medan de som inte bestämmer, det vill säga européerna, lovar fortsatta sanktioner och vidare motstånd, mest till men för den egna ekonomiska utvecklingen.

Ett Europa som rustar till tänderna för en fiende som bara finns i de egna huvudena, samtidigt som industrin och ekonomin går på tomgång, kan nämligen bara förlora ytterligare moment och kraft. Man befinner sig uppenbarligen på alldeles fel sida om historien, då man vägrar att se realia utan framhärdar i idealistiska lustgasfantasier om att «Ukraïna inte får förlora kriget».

Mellan EU och Ryssland finns redan vattentäta skott, med undantag för den naturgas Europa alltjämt handlar av Ryssland – man är i själva verket den största importören av rysk gas i världen, och därmed en finansiär av det krig man säger sig vilja stoppa. Därmed har fler sanktioner ingen som helst verkan, eftersom det inte finns något kvar att sanktionera, med undantag för sagda gas – men då skjuter européerna sig själva i foten.

Rysk ekonomi tuffar däremot på som tåget, och det beror inte som den västliga propagandan har det på att man har ställt om till krigsekonomi, utan på att man har styrt om handeln till Kina, Indien och det globala syd snarare än EU. Det man eventuellt behöver från EU, som förlegade tyska bensinbilar och lyxkrimskrams från Frankrike, kan man alltid plocka in via centralasiatiska transitländer till ett visst extra courtage.

Men förr eller senare skingras lustgasdimmorna, och den bistra verkligheten tränger sig slutligen på. Frågan är då vilken sorts damage control man ämnar ställa till med för att i efterhand motivera hur man kunde trampa så snett.

Det gäller sådana som klovnen Paasikivi, «experten» som i tid och otid får husera i media med amsagor om att den ryska ekonomin står på fallrepet och att det snart vänder på slagfältet. Denne Sveriges svar på Bagdad Bob har i drygt tre år «förutspått» rysk kollaps och Ukraïnas omedelbart förestående seger, medan verkligheten har visat sig vara något annorlunda beskaffad.

Mediehusen har för övrigt att rannsaka sig själva, i synnerhet de statsmedier som har att verka objektivt och opartiskt, men som i själva verket har blivit en del av propagandamaskineriet, med daglig socialporr och snyftreportage från Ukraïna, signerade Elin Jönsson och allt vad pajasarna heter. Rapporteringen kan karakteriseras som en enda lång påverkanskampanj och partsinlaga, och den som vill känna det verkliga förloppet får söka sig till källor utanför Sverige och Europa.

Slutligen har vi alla dessa politiker i huvudstäder runtom i Europa, papegojor som rapar samma mantra dag ut och in samt skyltar med omväxlande Ukraïna-flaggor och pridevimplar, lallande byfånar som gärna sätter sprätt på medborgarnas surt förvärvade slantar på ett krig som sedan länge är förlorat samtidigt som man låter den egna ekonomin och utvecklingen gå i stå.

För dessa kretiner är utgången förstås given. De förlorar småningom makten och försvinner ur historien, medan mer radikala alternativ vinner terräng. Och i Moskva sitter Putin kvar, sist och längst av alla, tillsammans med Xi i Kina. De får sista skrattet, samtidigt som lustgasampullerna i Europa inte längre har någon effekt.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kina nobbar Nvidias chips

Den amerikanska skurkstaten beslöt 2011 (Wolf amendment) att Nasa inte får samarbeta med Kinas motsvarighet (Guojia hangtianju, 国家航天局), under premissen att Kina stjäl amerikanska tekniska hemligheter och nyttjar tekniken för militära ändamål. Det sistnämnda är förstås sant, och det går inte att åtskilja rymdteknik för civila respektive militära ändamål.

Men så här fjorton år senare dominerar Kina i rymden, och kom för ett tag sedan tillbaka med grus från månens bortre sida. Stoftet innehåller nya legeringar som inte existerar på jorden, och som därför är intressant ur materialteknisk synvinkel. Kina har erbjudit sig att dela måndammet med världens alla forskare, förutom USA:s, eftersom man där alltså har en lag som förbjuder sådant samarbete.

På samma sätt förfogar Kina över världens snart enda rymdstation, det toppmoderna Himmelspalatset (Tiangong, 天宫). Föråldrade Internationella rymdstationen (ISS) ska snart pensioneras, och det finns för närvarande inget som kan ersätta den. Även här gäller att Kina har sträckt ut en hand till världens forskare att arbeta på Tiangong, minus USA, med hänvisning till Wolf amendment.

Med samma argument om nationell säkerhet beslöt Sleepy Joe Bidens regim att införa exportkontroller mot Kina kring avancerade chips och annan halvledarteknik, samtidigt som man förbjöd Huawei, ZTE och andra kinesiska teknikföretag att verka i USA. Man beordrade vasallstater, däribland Sverige, att införa motsvarande reformer, vilket man gjorde utan att blinka.

Exportkontrollen omfattar all sådan avancerad teknik som har minsta amerikansk komponent, varför nederländska ASML belades med förbud att skicka sina mest avancerade litografimaskiner till Kina. På samma sätt förbjöds TSMC i Taiwan och Samsung i Korea att exportera sina främsta produkter till Kina.

Syftet var och är uppenbarligen att strypa och svälta Kina till döds, och till den ambitionen kommer även Trumps tariffer på allt och alla för att få stopp på Kinas export. Det räcker inte med att bara angripa Kina, eftersom man enkelt kan exportera via tredje land.

Men även här har man stött på patrull, eftersom Kina då svarar med att införa exportkontroll kring jordartsmetaller, en produkt man kontrollerar och dominerar stort. Sådana jordartsmetaller, med särskilt magnetiska egenskaper utöver det vanliga, förekommer i all modern teknik, som mobiltelefoner, vindsnurror, elbilar och så vidare, och inte minst i försvarsmateriel – ett halvt ton sådana mineraler går åt för att tillverka ett amerikanskt F-22.

Kina skulle hellre bedriva frihandel på världen, men ställd inför faktum tvingas man till sådana åtgärder för att freda sig från den amerikanska aggressionen. Det Väst, inklusive Europa, som alltid motiverar alla sina omfattande begränsningar kring Kina med «militära ändamål», fick nu bollen i stenhård retur, eftersom jordartsmetaller har en alldeles uppenbar militär tillämpning.

Det man kan observera i verkligheten är således 1) att den som gräver en grop åt andra, småningom själv faller däri; och 2) att om man försöker begränsa någon att avancera, sporras denne att frigöra sig från sitt beroende och ha en självständig produktion snarare än att importera godset i fråga.

Den andra punkten var och är tillämplig på Kinas rymdprogram, och är det även vad gäller halvledare och chips. Man är ännu inte ikapp, men är på god väg. Och i den ambitionen sätter man även extra press på sig själv genom att hjälpa till med de amerikanska begränsningarna. Nöden är nämligen alla uppfinningars moder.

Kinas ledning har i den andan uppmanat företag att inte köpa Nvidias H20, en nedbantad version av ett mer eller mindre föråldrat grafikkort, särskilt framtaget för den kinesiska marknaden med hänsyn till exportrestriktionerna. Dels alltså för att stimulera den inhemska industrin, där man redan har bättre ersättare i form av Huaweis Ascend 920 med flera, men också för att göra sig av med beroendet från USA en gång för alla.

Även i denna genre har vi sett Kina runda de amerikanska restriktionerna, dels genom att bygga större kluster med mindre kraftfulla grafikkort och därigenom få önskad effekt för såväl militära som civila tillämpningar (väder, klimat med mera), och dels genom effektivisering på mjukvarunivå. Det senare ledde till att Deepseek tog världen med häpnad, en språkmodell i paritet med de bästa västerländska, men med bara bråkdelen av träningstiden och därmed -kostnaden.

Vad det lider kommer Kina naturligtvis att bemästra och sedermera dominera den mest avancerade halvledartekniken, och därmed avhänder man USA detta vapen. Redan nu är det alltså så trubbigt, att man kan avstå det.

H20 såldes tidigare i Kina, men även det lades till restriktionslistan efter att Deepseek chockade Washington. Trump godkände förnyad export, efter förhandlingar med Kina om att få sina magneter och under villkor att Nvidia pröjsar femton procent av vinsten till amerikanska regimen… man måste ta sig för pannan.

En intressant fråga är om Kina i framtiden kommer att slå tillbaka mot USA med samma mynt, när man själv dominerar, för att ge igen för gammal ost. Jag tror inte det, kineser har helt enkelt inte det kynnet och den karaktären (i allmänhet), utan är alltid beredda att ta i hand och gå vidare, att se den större bilden, att agera för den större kretsen dajia (大家) eller allas bästa. Det vidriga skurkbeteendet stannar därför hos USA.

Pandan fredar sig från den aggressiva örnen.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Inga eftergifter

Trump och Putin möts under dagen i Alaska för preliminära samtal kring en lösning av skärmytslingen i Ukraïna. För Donalds vidkommande gäller saken främst att bilägga konflikten och få åtkomst till jordartsmetaller i de nya ryska oblasten. Han tror sig kunna hämta hem Nobels fredspris för det, men så fungerar det nog inte.

Vladimir vill även han få slut på inbördeskriget, eftersom det tär hårt på ekonomin och det politiska kapitalet. Men kompromissviljan är i hans fall mer begränsad, då Kreml inte kan tolerera några som helst eftergifter kring konfliktens kärna, den om Natos expansion.

Eftergiftspolitik är dålig politik, men Ryssland hade nog inte så mycket annat val än att se på när Tjeckien, Ungern och Polen anslöt 1999, trots försäkringar om att så inte skulle ske. I rask takt vidgades pakten med Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen och Rumänien 2004, därefter med Albanien och Kroatien 2009. Montenegro och Nordmakedonien tillkom senare, och slutligen Finland och Sverige ipso facto.

Den ryska federationen försvagades kraftigt efter Sovjetunionens kollaps, och den neokonservativa chockpolitiken fungerade inte som avsett när oligarker roffade åt sig tillgångarna och korruptionen bredde ut sig. Brödköerna och andra anomalier kanske försvann, men folket blev knappast rikare. Ryssland har haft en fortsatt svag ekonomisk utveckling, men har ändå en stabil näring i energiexporten.

En röd linje gäller dock Ukraïna, vars närhet till Moskva är en säkerhetspolitisk fråga av största vikt för Kreml. Terrängen i området är dessutom flack, till skillnad från de skogiga träskmarkerna kring Karelen. Hit men inte längre, har varit Putins bud, och det är han inte beredd att förhandla om.

Väst har emellertid inte varit berett att ge upp sin murbräcka i Kiev, som man har bearbetat intensivt under lång tid i syfte att slå in en kil mot Ryssland. Trump är härvidlag ett undantag, eftersom han inte hör till samma slags klaner som har söndrat och härskat under Pax americana.

Donald gör hellre business, och med det kan Moskva leva. Putin skulle kunna ge Trump guld och gröna skogar i utbyte mot stabilitet kring Ukraïna, en ny säkerhetspolitisk doktrin som skulle garanteras av USA och helt enkelt åsidosätta hökarna i Bryssel.

Inte för att man kan lita på Västs ord, det är Natos aggressiva expansion ett levande bevis för, men Moskva har under alla omständigheter satt ned foten och visat att man inte längre tolererar fortsatt vidgning av pakten. Av det borde Bryssel dra lärdom, och därmed dra ett streck i sanden.

De sura minerna lär väl bestå under en tid, även när konflikten har bilagts. Men realpolitiken här är att Ryssland handlar friskt med Kina, Indien och många fler, och egentligen inte behöver EU, medan EU alltjämt befinner sig i energikris. Grundtipset får därför bli att kranarna snart nog slås på igen, att rören lagas och att gasen och oljan flödar som aldrig förr.

Kartan visar varför Ukraïna är så strategiskt viktigt, och varför Ryssland inte kan tolerera ytterligare eftergifter gentemot Väst.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Realpolitiken segrar

Medierapporter gör gällande att Voldemort Zelenskyj nu är beredd att överträda de territorier han redan har förlorat, nämligen i utbyte mot säkerhetsgarantier och en väg till medlemskap i Nato. Det sistnämnda är uteslutet, och alltså själva grundorsaken till kriget, men nu finns i vart fall konkreta bitar att förhandla om snarare än idealistiskt lustgassnack om att Ryssland måste dra sig tillbaka.

Det innebär att realpolitiken segrar, på det vis som har berättats här i drygt tre års tid. Det gör den alltid, och det kan aldrig gå på annat sätt, eftersom verkligheten sätter en hård gräns. Och den gränsen går just nu vid Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson, eller i vart fall större delen av dessa oblast.

Det är mark som Moskva kontrollerar och som Kiev aldrig kan vinna tillbaka, och därför är det tämligen meningslöst att fortsätta en kamp som aldrig kan vinnas. Det har sagts att man ändå fortsätter för att skaffa ett så bra förhandlingsläge som möjligt för Ukraïna, men vi ser nu att det inte blir någon bättre deal än villkorslös kapitulation.

Om det kan man tycka vad man vill, det är realpolitikens kärna. Känslor och sådant trams har ingen relevans alls i detta, och vad man tycker om ditten och datten ändrar alltså ingenting, varken på slagfältet eller i diplomatin. Man kan förstå vurmen för Ukraïna, men den är vid det här laget överspelad och mestadels kontraproduktiv.

Kokainisten i Kiev kunde ha behållit åtminstone Zaporozje och Cherson, om han inledningsvis hade gått med på förhandlingar med Putin. Men han lurades av Boris Johnson och det västliga kotteriet att ta strid med Ryssland under löften om evigt stöd.

För Moskva är territorierna underordnade den större frågan om Ukraïnas ställning som en buffertzon mellan Väst och Ryssland, den säkerhetsfråga som kriget ytterst grundas på. Kreml har sedan sekelskiftet sett hur Nato målmedvetet avancerar österut, trots löften om att inte förfara så, och framförallt har man observerat hur Ukraïna har blivit en politisk experimentverkstad för amerikansk och europeisk infiltration.

Så fort man förstår och erkänner det, finns förutsättningar för fred. Det skiljer sig inte i något avseende från hur krig och fred har manifesterats i den tidigare historien, det är exakt samma förlopp. Huruvida den insikten realiseras på fredag, då Putin och Trump möts, återstår att se, men nu finns i vart fall verkligheten på bordet. Det var inte en dag för tidigt.

Kategorier
Kultur Politik USA

Hemlöshetens land

Det sägs ofta att USA inte är trygghetens utan möjligheternas land. För den som vinner väntar guld och gröna skogar, och för den som förlorar en sängplats under en bro. Så vaskar man fram vinnare, med tydliga incitament och motsvarande straff för de lata som inte orkar ta sig själva i kragen!

Bara det att all forskning förstås visar att möjligheterna är tätt sammankopplade med bakgrund och andra förutsättningar, och om man inte likt Donald Trump föds med silversked i mun utan snarare har växt upp i Trenton, NJ, eller liknande hålor, så är förutsättningen att lyckas mer eller mindre obefintlig.

Antalet hemlösa i USA har under senare år åter skjutit i höjden, främst under Sleepy Joe Bidens vakt, då pandemin slutligen fick sådana konsekvenser. Men även opioidkrisen ligger i botten, då många i denna grupp har kvaddat sig själva med fentanyl.

Accelererande hemlöshet i USA.

USA upplever likt övriga Väst även en levnadskostnadskris, och inflationen har tagit ut sin rätt genom att omöjliggöra budgeten för många. Både hyror och huspriser har i medel kravlat sig över medianinkomsten, varför gruppen numera även omfattar mängder med hårt dubbelarbetande mammor och andra som lever från löning till löning.

Den trenden kommer att fortsätta, och det i accelererande fart, då Trumps handelstullar har just den effekten att kraftigt fördyra varor. Det är en form av omfördelning så att man kan sänka inkomstskatten och istället taxera allmänheten genom att lägga avgifter på importvaror, och de med sämst marginaler är förstås de som kommer att drabbas hårdast av det.

Med fler hemlösa följer ökad brottslighet, och givet den amerikanska vapenkulturen ökar gissningsvis även den vapenrelaterade kriminaliteten. I Europa hade man sökt tackla problemet med oilka stödformer samt att angripa vapeninnehavet, medan detta snarast är heliga kor i USA.

The Donald har istället anammat en helt egen metod för att lösa problemet, i vart fall i huvudstaden. De hemlösa ska likt vid arrangemang som olympiska spel helt enkelt fösas ut ur staden, på det att man slipper åsynen av denna misär. Att sopa problemen under mattan är en bekväm och beprövad metod, om än inte särskilt effektiv.

Ju varmare klimat desto fler hemlösa är en av flera korrelationer. Andra faktorer är ekonomisk ojämlikhet, storstadsmiljö med mera.

Dessvärre är detta förfall inte begränsat till USA, utan är allestädes förekommande även i Europa och Sverige, om än inte i samma skala. I vart fall inte än. Men även här tar det ekonomiska förfallet ut sitt pris, då energikris, recession och annat elände råder till följd av sovjetbyråkrati och vettlösa politiska beslut kring kärnkraft och invandring samt allmän regleringsiver.

Hemlöshet och annan misär är vad både USA och Europa kommer att förknippas med vad det lider, medan man får leta väldigt länge för att hitta motsvarande fenomen i Kina, Korea och Japan. Det är individualismens baksida, att man står ensam när lyckan inte står en bi.

Det är ändå märkligt att världens förment rikaste land mer liknar Indien, med omfattande misär och elände fullt synligt för var och en. Men det beror på att den rikaste procenten har fortsatt att berika sig, medan den fattigaste kvartilen har tappat stort. Medelklassen har samtidigt inte rört sig en millimeter uppåt i reallön sedan 1990.

USA har haft kraftig tillväxt till följd av globaliseringen, då företagare och magnater som Trump har skott sig rejält på att flytta produktionen till Kina och ta hem vinster, medan amerikanska arbetare har fått sparken och drabbats av kontinuerligt sämre villkor, och alltså även ökad hemlöshet.

Ironin har att det är detta klientel som har fört fram Trump till makten i tron att han ska kunna förändra, men hans politik leder i själva verket i motsatt riktning. Om detta vittnar den senaste statistiken om den amerikanska jobbtillväxten, som helt enkelt kollapsade under den dystra utsikten av fortsatt osäkerhet och stegrade priser.

Donald Trump har i själva verket förutsättning att gå till historien som den president som initierade USA:s fullständiga kollaps, med skenande budetunderskott, en lavin av konkurser, minskat förtroende för dollarn samt förstås inrikes kaos med stegrande hemlöshet och kriminalitet. Det finns en gräns för hur många man kan fösa ut ur staden och försämra för allmänheten innan inbördeskriget bryter ut.

USA i ett nötskal: omfattande misär.