Tuffe Uffes tidigare «nationella säkerhetsrådgivare» – en karbonkopia på motsvarande amerikanska fjanttjänst – står för närvarande inför skranket för att ha supit bort hemliga dokument. Landerholms enda egentliga «merit» är att vara Uffes barndomskamrat, ett uttryck för det korporativistiska kamaraderi som präglar moderatregimen.
Den påtänkte efterträdaren Thyberg blev bara några timmar på jobbet innan en packe bögporrbilder av vederbörande damp ned på stassmisterns bord, och ännu en skandal var ett faktum. Man släppte loss Säpos hundar efter tjallaren, som fick rejält med stryk och sitt hem vandaliserat, som det anstår en «rättsstat». Därefter tog han sitt liv, om han nu inte blev mördad, vill säga.
Givet denna bakgrund ska man kanske inte bli helt förvånad över att regimens dementa hantlangare även tycks ha tappat bort en dossier med toppensekreta Nato-handlingar på en toalett på Arlanda. Kokainruset blev kanske lite för kraftigt, och snubben tappade helt enkelt fattningen. Jag vet att när jag själv reser långväga limmar jag mer eller mindre pass och viktiga saker längs kroppen, och det är svårförståeligt att man inte har samma attityd till denna typ av dokument.
Detta är vad som är känt, men det som är okänt har i regel större volym. Förmodligen finns mängder av hemliga dokument som har kommit på avvägar, och som kanske inte har skickats hem utan snarare vidare till främmande makt. Eller så florerar luntorna på lite mer exklusiva fora, vem vet?
Men detta systematiska slarv är bara en liten bråkdel av Tidölagets problem just nu. Utöver att man inte kan prestera några konkreta resultat kring paradfrågorna migration, energi och brottslighet, låter man arbetslösheten ligga kvar på tokhöga nivåer samtidigt som ekonomin fortsätter att harva. Man lägger istället alla resurser på att leka geopolitik med de stora grabbarna, samt spenderar flott på ett redan avgjort krig.
Splittringen inom borgerligheten tar dessutom fart så här ett år inför valet. Folkmordshögern med Kristdemokraterna i spetsen kritiserar den egna regeringens utrikespolitik, medan Sverigedemokraterna uttrycker att det snarare rör sig om ett «haveri». Uppenbarligen vill man flörta med judelobbyn inför valet, samtidigt som man skrämmer bort mer normala väljare.
Frågan är dock vad förflyttningar på marginalen inom de borgerliga partierna egentligen betyder, då borgerligheten i stort sjunker som en sten i opinionen. Om man inte har något regeringsunderlag kan man inte regera, och då spelar det ingen roll vilka ministerposter man hade tänkt att fördela. Den sysslan övergår istället till Anderssonskan när moderatregimen kollapsar inför öppen ridå.
Efter tre år med denna junta står det klart att ingenting har förändrats till det bättre, och att inte ett enda vallöfte av betydelse har infriats. Däremot har i vanlig ordning en skur inskränkningar av friheter levererats, sådant som politiker är extra duktiga på över hela det politiska spektrat.
Fyra förlorade år leder därför till regimskifte, ur askan i elden och ytterligare en period med rödgrönt vanstyre. Tidölaget sumpade helt och hållet sin chans att regera för evig tid, helt enkelt genom att prestera ännu sämre än vänsterblocket. Det såg vi inte komma.
