Västerproggarna vid universitet och högskolor vill inte medverka i att ta fram ett medborgarskapsprov för utlänningar, enligt de instruktioner som moderatregimen har lämnat. Ett sådant uppdrag anses nämligen vara politiskt och därmed inte en angelägenhet för universiteten.
Andra menar att uppdraget dessutom inte rimmar med den akademiska friheten, vad det nu kan tänkas innebära i en svensk kontext. Det är nämligen illa ställt med den, då det vimlar av förordningar kring genus, klimat och annat, samt regler kring vad man får och inte får yppa, med eller utan «triggervarning» – som «negerordet».
Exempelvis säger en märklig och högst politisk regel att man måste iaktta jämlikhet vid citering och referenser av olika slag i publikationer och läromedel, men det är inte alltid helt lätt att finna kvinnliga representanter i material från 1800-talet eller tidigare. Den regeln är i sig en detaljerad implementation av högskolelagens femte paragraf:
5 § Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.
I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.
Den samlade internationella verksamheten vid varje högskola ska dels stärka kvaliteten i högskolans utbildning och forskning, dels bidra nationellt och globalt till sådan hållbar utveckling som avses i första stycket.
Högskolorna ska också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.
Luktar det politik, månne? Det beror på att högskolevärlden sedan länge är genompolitiserad, främst befolkad av vänsterhjon som tjänar Partiet efter att ha gått den långa marschen genom institutionerna. Det är därför universiteten genomsyras av sådant vänsterextremt trams som «genuscertifiering».
Sedan länge är det främst politiker som beslutar om forskningsanslag, som man lättast erhåller genom att forska kring för vänstern angelägna ämnen. Det är därför det finns avhandlingar kring «genustrumpeter» och sådant, medan den mer nyttiga grundforskningen får stå tillbaka.
Problemet här är alltså inte att universiteten får ett politiskt uppdrag, utan att det är fel slags politiskt uppdrag, från fel kant på den politiska skalan. Hade det gällt något uppdrag kring «klimatet», *2SHBTQIAP++ eller liknande hade helt enkelt ingen debatt uppstått, utan man hade då med den största entusiasm tagit sig an uppdraget.
Men som migrationsminister Forssell påpekar är universiteten statliga myndigheter som verkar under regeringsdirektiv, och man har därför bara att lyda. Det finns inte heller någon annan myndighet som bättre kan lösa uppdraget, då det är en fråga om examination av kunskaper. Den «akademiska friheten» påverkas förstås inte heller, då den har med forskning att göra – men universiteten bedriver även annan verksamhet.
Här måste man återigen ställa frågan varför Tidölaget inte likt Trump i USA möblerar om fullständigt i myndighetsfloran, då det är uppenbart att man ständigt blir motarbetad av denna vänsterextremistiska mobb som mer tjänar Partiet än nationen och allmänheten. Utan rätt gubbar på rätt plats i ledningsgrupper av olika slag händer alltså ingenting.
