Man ser nu ryssar överallt, eller antar i vart fall att det är ryssar om man inte kan identifiera dem. Som förmodade drönare över Kastrup och Gardemoen, drönare som tydligen kunde komma och gå utan upptäckt, hela vägen från ryskt territorium. Vad säger det om dansk och europeisk förmåga?
Drönarna – om det nu var sådana – skulle förstås kunna ha smugglats in och opereras lokalt av någon «kapabel aktör», eller handhas från något skepp i närheten. Ett amerikanskt hangarfartyg noterades i farvattnen kring Danmark under incidenten, vem vet egentligen vad amerikanerna smider för ränker? Det har i alla fall sådana stora pjäser att tillgå.
Det räcker med att säga Nord stream för att så tvivel kring den paranoida rapporteringen om ryska «kränkningar». Tanken som då fördes fram av statsteve, Pussykiwi och andra «kapabla aktörer» var ju att Putin hade sprängt sin egen pipeline, den som genererar intäkter till inbördeskriget i Ukraïna…
Spåret nu är att Putin «testar» oss, eller möjligen vill splittra alliansen genom att så tvivel i befolkningen. Kan ni försvara ert eget territorium, är det verkligen en god idé att slösa munition på Ukraïna? Så skulle det ju kunna vara, ingen vet faktiskt ens med någon mindre säkerhet.
Men givet de efterblivna dumheter som vanligen präglar analysen kring inbördeskriget i Ukraïna, bör man ta utspelen med en grävskopa salt och fundera lite djupare. Om jag vore den store rorsmannen i Kreml skulle jag helt enkelt inte förfara så klumpigt, utan mer utstuderat peta på Natos svaga punkter.
Tidigare påpekade jag att om det verkligen rör sig om ryska kränkningar, så måste ledare i Nato och nationella försvar agera resolut och utan den minsta tvekan, genom att omgående skjuta ned de objekt som kränker territorium. Inga varningsskott eller sådant trams, utan direkt en skur missiler. Omedelbart ned på backen! Det är det enda som kan få en provokatör att upphöra med dylika kränkningar. Och man tycks nu resonera på liknande sätt i ledningsgrupper, vad man kan förstå av nyhetsflödet.
Men problemet här är att det nog inte kommer att röra sig om kränkningar med flygplan, utan med svärmar av drönare. Ryssland producerar för närvarande 70 000 Geran-2 (modifierad Shahed-136) per år, pjäser med lång räckvidd, Nvidia-chips och förmåga att motstå elektronisk störning. De behöver inte apteras, men motparten måste ändå betrakta dem som skarpa pjäser och därmed skjuta ned dem. Enklare drönare räknas samtidigt i miljontals.
Ska vi därmed skicka upp JAS-39 och F-35 varje gång larmet går om drönare? Det blir i längden ohållbart, och resulterar nog i kollateral egenskada när man råkar skjuta sönder något annat istället. Den store rorsmannen i Kreml skulle ledigt kunna avvara en stor mängd billiga drönare för sådant rackarspel, och därmed anstränga Natos kapacitet.
Spelet kan uppas med robotar, där Ryssland producerar drygt tusen Iskander per år, medan Nato totalt producerar Patriot i hälften av denna numerär. Men de ska nyttjas över hela världen, och sådana robotförsvarssystem kostar dessutom skjortan, till skillnad från de ryska pjäserna. Om Vladimir skulle ha en plan är det nog av den sorten, att trötta ut Nato, att göra en omvänd Sovjet, att få Nato att spendera flera miljoner dollar på varje attrapp av frigolit som skickas.
På pappret har den amerikanska lydstaten Polen en ganska bra militär förmåga, men den är i sammanhanget helt värdelös, eftersom den inte har förmåga att hantera psykologisk krigföring med drönarsvärmar eller robotattrapper. Samma sak gäller för övrigt försvar runt om i Europa, enheter drillade för konventionellt krig, men inte för denna typ av hybridkrigföring.
I modern asymmetrisk krigföring är kvantitet en kvalitet i sig, och det är Ryssland som har produktionskapaciteten gentemot det avindustrialiserade Väst. I ryggen har man även indirekt Kinas brutala produktionskapacitet, samt i mindre mån uppbackning av Iran och Nordkorea.
Den store rorsmannen skulle kunna spela det spelet, och kanske gör han det om det verkligen krävs. Och Väst har då egentligen inget att sätta emot, om man inte vill gå i fullt krig med kärnvapenmakten Ryssland. Det vore nog ingen bra idé.
Men allt annat lika vill Putin inte utmana Väst, utan få ett slut på kriget och fastställa de erövringar som är gjorda. Det vill däremot inte Väst, varför sansade bedömare i vart fall bör överväga tanken att kränkningsproblematiken har andra källor än Ryssland och kanske inte helt har med verkligheten att göra, att det snarare är Väst som söker något slags provokation för att hålla ångan uppe bland en ganska krigstrött allmänhet.