Kategorier
Europa Politik

Paki-Sunaks regim ger upp

Snårig brittisk politik har allmänna val vart femte år, men under märkliga omständigheter där regeringen bestämmer datum. Den nuvarande konservativa regimen under Paki-Sunak skulle under de förutsättningarna kunna hålla ut till december för att söka förbättra sitt usla opinionsläge, men valde att istället kasta in handduken och utlysa val redan fjärde juli.

Det är ett uttryck för uppgivenhet, insikten att man inte har rimlig förmåga att ta in på Arbetarepartiets osedvanligt stora försprång i opinionen. Nyligen blev de konservativa mosade sönder och samman i lokalval landet runt, vilket lär ha bidragit till beslutet att lämna in i förtid.

Det blir alltså en socialistisk regering under Keir Starmer som småningom tar över rodret, givet att inte något alldeles oväntat inträffar. Man ligger stabilt kring 45 % i opinionen, att jämföra med 23 % för de konservativa.

Ställningen i opinionen (Guardian).

Men Labor lär inte kunna vända utvecklingen, eftersom den beror på faktorer som inte omedelbart låter sig påverkas. Till dessa hör effekterna av Brexit, coronapandemin, gasberoende, skenande invandring med mera, som ger stillastående eller avtagande ekonomi tillsammans med inflation och levnadskostnadskris för Lillbritanniens underklass.

Önationen har även ett attitydproblem, då man alltjämt tror sig vara ett imperium med rätt och förmåga att tillrättavisa andra, inte minst Kina. Men i realiteten har landet krympt till ingenting alls, och utgör numera en simpel vasall till Washington. Ingen bryr sig när pudeln gläfser.

Härförleden påpekade en arrogant brittisk tidning att Singapore under sex decennier enbart har haft tre premiärministrar, vilket skulle förstås som ett demokratiskt underskott. Men vad är då den brittiska kalabalik som sedan 2022 har sett inte mindre än fyra regimer komma och gå, nämligen Bojo II, Truss, Paki-Sunak och nu småningom Starmer?

För Lillbritannien finns ingen omedelbar räddning, och Starmer är inte heller rätt person att föra befäl över den sjunkande skutan. Det är bara en tidsfråga innan Skottland lämnar, och därefter återstår bara en sorglig brittisk rumpstat med Wales och Nordirland som underkast.

På sikt måste England åter ansluta till Europeiska unionen, samtidigt som man hakar av den amerikanska kroken. Det fungerar uppenbarligen inte att stå på egna ben, och man kontrollerar inte alls utvecklingen så som man hade förutspått – inte ens invandringen. Starmers första punkt på agendan är således att utlysa folkomröstning på nytt i frågan.

Mandatfördelning under nuvarande opinion (Guardian).
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Liberalt dilemma: SD eller KD?

Röstkortet har anlänt, och under morgondagen drar förtidsröstningen till europavalet igång. Vad det nu kan vara värt att lägga sin simpla röst vart fjärde år, för att därefter bli sviken, lurad och blåst på konfekten av karriärkåta politiker som inte kunde bry sig mindre om populasen. Men vad är egentligen alternativet, i brist på verklig direktdemokrati?

Allmogen åligger åtminstone att staka ut den huvudsakliga ideologiska riktningen, även om skillnaderna i åttaklövern blir allt mindre i detta konformismens och samförståndsandans förlovade land. För en vilsen äktliberal framstår valet som det mellan pest och kolera, då mina ståndpunkter i allmänhet inte är representerade överhuvudtaget.

Soffan har således varit förstahandsalternativet, då europavalet i synnerhet är meningslöst för svenskt vidkommande. Partierna går till val på allt annat än europafrågor, samtidigt som man inte äger rätt att rösta på de kontinentala partier som kan göra skillnad. Till Europa skickar man till yttermera visso B-laget, de som inte platsar i den gängse politiska debatten, som något slags reträttpost för trogen tjänst.

Men så kom det mediala drevet om SD:s trollfabriker, då etablissemangsnära stats- och kommersmedier i huvudfåran åter unisont angrep det förhatliga partiet, naturligtvis i syfte att söka förminska dess möjligheter i valet. Men som vanligt faller man på eget grepp, och partiet kan återigen hänvisa till hur man blir utmobbat av etablissemanget. Det kliar således i handen att välja det gulblå alternativet, bara för att ge fingret åt äckelmedia och Folkpartiet.

Rösta bör man, även under skrala demokratiska förutsättningar.

Utöver missnöjesalternativet finns även möjlighet att stödja vad som ser ut som ett någorlunda ärligt initiativ från Kristdemokraterna, därtill med verkligen bäring på europafrågor. Godingen Ebba Busch har visserligen visat att hon är lika falsk som andra i att inte hålla vallöften, men det är återigen det där med att med sin röst peka i någon suddig huvudsaklig riktning.

Förvånansvärt nog rör utspelet mjölkkor, en fråga som vanligen (tillförne) borde ligga hos bönderna i Centern eller kanske Moderaterna, men som nu finner plats hos kådisarna. Rent principiellt borde det även omhuldas av Miljöpartiet, men tomtarna i den rödgröna falangen förespråkar som bekant hellre veganism, insektsföda och ultraprocessat konstkött under nedläggning av vår ursprungliga indoeuropeiska boskapskultur.

Det är förstås meningslöst att länka till inlägg bakom penispressens betalvägg, men kontentan av budskapet är att metanutsläpp från boskapskultur inte ska medtas i ansvarsfördelningen i fråga om klimatutsläpp, och att EU inte ska befatta sig med traditionella industrier av det slaget. Att det svenska jordbruket ska värnas.

KD har landat i den helt korrekta slutsatsen att metanutsläpp från kor ingår i ett slutet kretslopp och därmed gör varken till eller från i fråga om utsläpp, till skillnad från de kolväten man fiskar upp från fossila lager. Likaså att kor betar gräs och delar av foder som inte är tjänliga som föda för vare sig människor eller andra djur, och att kon därmed är en synnerligen effektiv maskin i att omvandla otjänlig terräng till nyttig mat. Samt därtill deltar i att ge gödsel och spela en given roll i den biologiska mångfalden.

Vi ser med fasa hur den nederländska regimen under Rutte har angripit den egna jordbruksindustrin under klimatfascistisk agenda, och hur detta har lett till revolt och småningom regeringsskifte under Wilders och hans parti Partij voor de vrijheid. Det är märkligt hur man kan fasa ut den egna livsmedelsindustrin och därmed äventyra livsmedelssäkerheten på så lösa boliner. Äventyret med den ryska gasen borde ha lärt Europa att värna självförsörjningen.

Frågan har således beröringspunkter i både Bryssel och inrikespolitiken, men det är den förras direktiv som ger den senare, varför det är en lämplig angreppspunkt för europapolitiken. Kött, smör, mjölk och ost är den grundläggande basen i svensk kost och livsmedelsindustri, och vår förmåga till självförsörjning måste värnas. Det lutar därför åt KD.

Vår hjälte, för övrigt symbolen för Europa i stort.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

🇨🇳 中俄友谊 · Китайско-российская дружба 🇷🇺

Tanken att Kina skulle ta avstånd från Ryssland när man samtidigt utsätts för omfattande fientligheter från västmakterna i form av sanktioner, tullar och annat är i grunden infantil, och om man verkligen menar allvar med en sådan ambition bör man istället lägga ned stridsyxan. I annat fall inträffar det motsatta, att Kina dras allt närmare till Ryssland, vilket är vad vi ser.

Putins andra visit i Beijing på kort tid sker bara veckan efter att Kina lagt i öppen dager sin taktik genom att förlägga besök i Serbien och Ungern, och är ännu en markering att man inte har för avsikt att förekomma Västs önskemål. Tvärtom fördjupar Zhongnanhai och Kreml samarbetet på en rad punkter, i ett tiotusen tecken långt dokument.

Beijing nyttjar tillfället att expandera på den ryska marknaden, samtidigt som man förser sig själv med billig gas och olja. Dessutom kommer man att behöva en vän i Ryssland när man småningom inleder befrielsen av Taiwan, en operation som kommer att kosta svårt i internationellt anseende och relationer. Ryssland blir då det ankare Kina behöver för sin försörjning av energi, vatten och spannmål.

Egentligen är det ett omaka par, med en historia av schismer snarare än vänskap, men omständigheterna tvingar fram detta konvenansäktenskap, nämligen för att det gynnar båda parterna. Ursprungligen engagerades Kina av USA i syfte att eliminera Sovjetunionen, medan Washingtons nuvarande strategi är att ta sig an båda samtidigt – ett fatalt misstag.

Putin är i sammanhanget inget annat än Xis knähund, men man upprätthåller ändå inför omvärlden skenet av jämställda relationer mellan två stormakter. Ryssland hålls i praktiken vid liv, medan Kina kan öka sitt kulturella, politiska och ekonomiska inflytande över sin nordliga granne.

Kina har även att balansera vänskapen med hot om sanktioner från Väst, och att således inte aktivt bidra till Kremls krigföring. I grunden vill Beijing inte ha kriget, men å andra sidan vill man inte heller att Moskva ska förlora. Man föreslår därför ett fredsfördrag under status quo, vilket samtidigt råkar vara det mest realistiska scenariot.

Zhongnanhai inser också att USA:s strategi är att nöta ned Ryssland snarare än att åstadkomma fred, samt att fortsätta expandera Västs och Natos inflytande österut. Det faller på sin egen orimlighet att Beijing skulle medverka i den utvecklingen. Därför stärker man banden med Moskva, uppgraderar det militära samarbetet, vidgar handeln och visar upp en gemensam front inför omvärlden.

Detta är den realpolitiska situation som är förhandenvarande, och den åstadkommer geopolitisk förkastning och polarisering i världspolitiken, ett nytt kallt krig om man så vill. Väst är i sammanhanget den aktiva aggressiva parten, Kina den reaktiva passiva. Väst är eld, Kina är vatten. Och Ryssland är oljan som brinner på vattenytan.

Lösning? Att snarast möjligt åstadkomma fred i Kiev under status quo, innan det blir värre. Ukraïna kan uppenbarligen inte ta tillbaka vad man förlorat med mindre än att Nato ingriper militärt, vilket vore liktydigt med världskrig. Men å andra sidan kan Moskva ta hela Ukraïna när Zelenskyjs manskap tryter.

Bryssel har också att inte alienera Kina för mycket, eftersom man då knyter Beijing och Moskva allt hårdare till varandra. Därför måste man frigöra sig från det amerikanska vasallskapet och ha en självständig hållning. Ståndpunkter som upprepas här med jämna mellanrum, men som nu är mer relevanta än någonsin.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Naturlig georgisk agentlag

Utländsk påverkan vill vi inte kännas vid i Sverige, EU och Europa, varför vi blockerar RT och Sputnik, kastar ut oförargliga kulturella konfuciusinstitut samt på annat sätt begränsar vissa utvalda företeelser. Exempelvis Storbritannien medgav inte kinesiska CGTN att verka i landet, och USA har för vana att beteckna kinesiska medier och journalister som «utländska missioner» med särskilda krav kring visering och annat.

Däremot vill vi gärna själva obehindrat missionera värderingar, filosofi och religion till andra, exempelvis smälla upp globalistiska Soros-universitet under fina ord som akademisk frihet eller låta MR-organisationer söka påverka länder i vänsterliberal riktning genom att underhålla diskurs kring *2SHBTQIAP++ och annat. När så inte får ske, skriker vi i högan sky, eftersom det hindrar våra geopolitiska ambitioner.

Georgien är ett färskt exempel, där den så kallade agentlagen nu har klubbats. Under lagen måste ickekommersiella organisationer, medieföretag och liknande entiteter registrera sig som agenter under främmande infytande om minst en femtedel av finansieringen tillhandahålls av främmande makt (exempelvis amerikanska kongressen, som fonderar en rad MR-organisationer).

Lagen innebär inga restriktioner i verksamheten, men ger transparens kring vem som drar i trådarna vid protester och andra aktiviteter, det vill säga om det är en spontan inhemsk protestaktion eller utländskt försök till «färgrevolution» eller annat påverkansförsök.

Kritiker menar att det är en kopia av en motsvarande rysk lag, medan regeringen bestämt hävdar amerikansk förlaga, det vill säga det aktstycke som betecknar kinesiska medier som utländska agenter – det är alltid i sin ordning när vi gör det, enligt den «regelbaserade världsordningen».

Eftersom Georgien är föremål för geopolitisk kamp mellan å ena sidan Ryssland och den andra EU och USA, kan det tyckas vara i sin ordning att närmare låta organisationer varudeklarera och ursprungsmärka sig själva för att ge allmänheten insyn i vem som kan tänkas ha intressen i saken. Lagen är samtidigt mjukare utformad än amerikanska Foreign agents registration act och står inte i konflikt med europeisk lagstiftning.

Agentlagen innebär därför inget hot mot georgiskt EU-medlemskap, så som rapporteras i medier, särskilt som EU för närvarande är beredd att ta både Georgien och Ukraïna under substandard för att förekomma ryskt inflytande. Däremot innebär lagen att det blir svårare för utländska organisationer att obehindrat anstifta oroligheter, exempelvis en georgisk variant av ukraïnska Euromajdan eller kaoset i Hongkong.

Genuin inhemsk protest eller «färgrevolution» under amerikanskt inflytande?
Kategorier
Europa Politik

Hittepåstaten Israel

Det är inte bara Mellanösterns enda ockupationsmakt som har gjort bort sig för evinnerlig tid genom att anställa folkmord på palestinier i Gaza, utan även de svenska kommersmedier vars ledarstick unisont tar den israeliska skurkstatens parti. Att judarna kontrollerar tidningarna sägs vara en «antisemitisk» skröna, men under det senaste halvåret har vi fått svart på vitt i den frågan.

I ett färskt ledarstick i en notorisk tidning beklagar man sig över att ungdomar under demonstrationer skanderar «krossa sionismen», samt undrar varför man inte lika gärna angriper indisk, kinesisk eller katalansk nationalism sålunda. Man försöker vidare associera med Sovjetunionen och kommunism, då sådana uttryck nyttjades av den falangen.

Ledarskribenten i fråga är emellertid antingen felprogrammerad eller rent av dum i huvudet om han inte förstår skillnaden mellan judisk och annan nationalism. Förmodligen bådadera, givet vad han har presterat tidigare i en rad vitt skilda spörsmål.

Folk utan land som har drivit nationalistiska rörelser har gjort det på den plats där de redan befinner sig och där de hör hemma, som en ganska färsk reaktion mot kolonialism från imperier i grannskapet. Man kan alltså svårligen ha något emot att baltstater återuppstår efter det sovjetiska imperiets fall, eller att tjecker och slovaker bildar nation.

Det finns inte heller någon som missunnar judar ett projekt av samma natur, men den fundamentala skillnaden här är att judar inte bara är ett folk utan land, utan även att de är utspridda över den europeiska kontinenten och ständigt fördrivna under religiös och sedermera etnisk diskriminering. De har ingen vedertagen territorialrätt där de befinner sig.

Den sionistiska rörelsen är ett svar på detta, med mål om att bilda nation i det «ursprungliga» hemlandet i Palestina. Även det vore helt i sin ordning, om det inte vore för att två tusen år har förflutit sedan judarna fördrevs av Rom, och att det därstädes redan finns en etablerad befolkning.

Ungdomen protesterar mot kolonialism, apartheid, förtryck och genocid.

Bäst före-datum för att återetablera en stat i området har alltså med råge passerats, och det som väller ur den sionistiska förpackningen är därför en synnerligen illaluktande sörja som vi benämner kolonialism, apartheid, ockupation, bosättarpolitik, fördrivning, folkmord och förtryck, företeelser som inte föreligger hos andra nationalistiska rörelser med mer naturliga anspråk.

Judarnas folkrätt att bilda stat trumfar alltså inte palestiniernas folkrätt att kontrollera det område de har behärskat under lång tid. Hittepåstaten Israel bildades med våld i strid mot den etablerade lokalbefolkningen och det övriga grannskapet, men de västliga kolonialmakter som borgade för arrangemanget tog ingen notis om saken.

Till yttermera visso har judarna i allt visat tecken på att man inte är nöjda med den tvåstatslösning som kolonialmakterna drog upp, utan vill lägga under sig hela Palestina, antingen genom långsam och kontinuerlig bosättarpolitik på kvarvarande palestinsk mark, eller genom att nyttja palestinskt motstånd som förevändning för militär framryckning, som nu i Gaza.

Sådan kolonialism har världen helt enkelt fått nog av, och därför protesterar man mot den israeliska sionismen. Sådan apartheid har världen sett tillräckligt av, och därför protesterar man mot den judiska sionismen. Det är i grunden inte en fråga om ideologi, höger eller vänster, utan om elementär folkrätt och grundläggande anständighet.

Mna kan här tänka sig att ett folk som vill ha ett hemland även vill leva i fred och harmoni med grannskapet, villkor som här inte är uppfyllda, och förmodligen aldrig kommer att bli det. En bättre lösning är då att judarna köper mark i ett område där man har sympatier, exempelvis Florida, och där upprättar en judisk stat.

På så sätt behöver USA inte heller längre använda sin militära överkapacitet i Mellanöstern, eller tynga budgeten med ständiga utgifter för det israeliska försvaret. Judarna får ett hemland, Mellanöstern får fred och världen i övrigt kan dra en lättnadens suck.

Juidskt hemland i Florida.