Kategori: Europa

¡Lo podemos! säger Sánchez och hans vänsterkommunistiska regim, i något försök att efterapa den tyska katastrofen under Merkel. Wir schaffen das! sade man där och då, medan man hos oss yttrade att «mitt land bygger inga murar!». Sagt och gjort gav regimen amnesti åt illegala «papperslösa» i landet, varvid 1.2 miljoner ansökningar inkom.

Den omständigheten ligger i sin tur till grund för gårdagens invasion i spanska exklaven Ceuta av en marockansk här omfattande inte mindre än 49 000 man. Halvön är uppenbarligen helt oförsvarad, och Rabat skulle väl kunna inta den på en eftermiddag om man verkligen vill, och om man inte räds europeiska repressalier och eventuella krigshandlingar.

Men å andra sidan behöver man inte ta till väpnade styrkor, utan det duger lika bra med horder av migranter, som orsakar kaos inte bara på Ceuta, utan i övriga Spanien och i förlängningen hela Europa. För bara en generation sedan var andelen personer med utlandsbakgrund blott en procent i landet, medan den nu är tjugo procent, det vill säga liknande katastrofsiffror som i Sverige och Tyskland.

Den största gruppen migranter är föga förvånande marockaner, givet den geografiska närheten. Men eftersom Spanien är ett relativt fattigt land med mindre grad av social välfärd än i norra Europa, går den vidare färden från Spanien till Centraleuropa, Tyskland och slutligen Sverige. Det är ändå innebörden av den fria rörlighet som sägs motivera EU:s själva existens.

Men som under migrantkrisen 2015 och covidspektaklet 2020 blir resultatet bara att denna fria rörlighet upphävs och ersätts med traditionella gränser och barriärer. Hela idén med EU omintetgörs av vänsterextrema regimer, som fortsatt ger incitament till migranter att söka sig till Europa för ett förment bättre liv.

Det finns inget annat ord att nyttja än re-reconquistan, med anspelning på den återerövring av större delen av Iberiska halvön som ägde rum mellan 700- och 1400-talet, med formellt avslut 1492, samma år som den Nya världen upptäcktes med utgångspunkt just från Spanien – med ett fortsatt moriskt al-Andalus hade den utvecklingen aldrig ägt rum.

Befolkningsutbyte är en annan term med ungefär samma innebörd, det vill säga en långsam men exponentiellt stabil förskjutning av den inhemska befolkningen till förmån för migranter av annan etnicitet och kultur. De där tjugo procenten utlandsfödda är på så sätt en chimär, eftersom statistiken inte tar hänsyn till n:te generationens invandrare födda inom den egna diasporan – de räknas som spanjorer.

Islamisering blir en given konsekvens, med element som vi sedan länge redan känner – tvånget bland allmogen att visa respekt för hijab och andra hälsningsgester än handslag, under statens straffansvar och oss allom till varnagel. Den märkliga förekomsten i butiker av «halal» och typiskt muslimska produkter. Förändringen av stadsbilden med allt fler moskéer och andra religiösa inslag. Med mycket mera.

Numera finns ändå regimer runt om i Europa som har börjat reversera förloppet och som inte har några planer på att bistå Spanien med fördelning av migrantskaran. Men de har inte kunnat stoppa den vidare migrationen, och i fallet Sverige väntar en rödgrön regim om bara ett par månader. Det vänsterkommunistiska blocket har redan välkomnat marockanerna till Sverige, vilket inte bådar gott för framtiden – intet har man lärt.

Nu måste vi därför mota Hamza i grind, på det att en ny migrantkris kan undvikas. Schengen har inte fungerat på några decennier, och det är därför bara att fortsätta med traditionella gränskontroller. Man har länge talat om att stärka de yttre gränserna, men som fallet Ceuta visar är detta mest sedvanligt pladder från byråkrater i Bryssel.

Den spanska regimen måste hanteras på något sätt, då man med sin vårdslösa migrationspolitik äventyrar Europas välfärd och säkerhet. Krigsminister Jonson kunde ju här för en gångs skull göra en insats, nämligen genom att skicka några korvetter till Ceuta för att hålla migranterna borta vattenvägen.

Det är ju valår, och därför är statstelevisionen extra på hugget för att stödja det vänsterkommunistiska blocket genom sedvanlig bias i urvalet av nyheter och «analysen» därav. Några inhemska bränder finns ju inte i det osedvanligt kalla vädret, så man letar sig dit där det för ögonblicket brinner – det gör det alltid någonstans.

Faktum är att bränderna har lyst med sin frånvaro sedan det statsmediala orgasmåret 2018, varför man har tvingats reprisera detta gång efter annan i brist på verkliga bränder – skogsbränderna minskar ju kontinuerligt med tiden. Detta för att man gör en märklig koppling mellan bränder och «klimatet».

Men bränderna i Sydeuropa har föga med klimatförändringar att göra, och desto mer med avskogning, pyromani och vädernycker. Europa har sedan Rom skövlats på sin naturliga flora av lövskog, vilket har gynnat ett torrare klimat och därmed gett större risk för brand. Man har med berått mod gjort Spanien till en halvöken, medan den omvända processen äger rum på sina håll i Kina och Sahara – man planterar träd.

Nog för att klimatförändringar äger rum, men det är väl att märka att dessa dels ger en högre medeltemperatur med främst högre nattemperaturer, och att högre medeltemperatur ger ett fuktigare klimat snarare än ett torrare. Det torraste klimat vi känner är det under den innevarande istidens maximala utbredning för 20 000 år sedan, med omfattande inslag av torra kall- och varmöknar.

Utbredning och reversering av öknar har således föga med värme att göra, utan bestäms mer av andra faktorer. Exempelvis Sahara grönas och föröknas i pulser motsvarande milankoviçcyklerna, samma cykler som bestämer den innevarande istidens utbredning och kontraktion av polernas istäcken.

Icke desto mindre är den tillfälliga hettan under en del av sommarmånaderna uppenbarligen ett problem i Sydeuropa. Temperaturer på över 40 °C är vanligt i kinesiska städer som Beijing, Tianjin och Shanghai, men där har man till skillnad från Paris och Rom luftkonditionering överallt. Europa måste givetvis ta till sig sådan standardkomfort som präglar USA och Kina istället för att plåga sig i oventilerad och ålderstigen byggnation.

Även Sverige måste ta till sig av detta, eftersom det uppenbarligen är så att åldringar vanvårdas i kvav värme inomhus istället för att puffas ut i friska luften. I villor är ventilation medelst värmepump numera ganska vanligt, men luftkonditionering i verklig bemärkelse är alltjämt en raritet i hyresrätter – det ger bistert kalla vintrar och outhärdlig högsommarvärme under en tid.

Istället för att ständigt bitcha om väder i sin agendasättande «journalistik» kunde ju regimtelevisionen således gå i bräschen för att förorda teknik för att hantera förändringarna, inte minst att bygga ut luftkonditionering i Sveriges alla hus och lägenheter.

Men det kräver å andra sidan mycket mer el, på samma sätt som elbilar, AI och annat som hör till den moderna samtiden, och då kan man kanske inte ha skräckpropaganda om kärnkraften som bärande element i nyhetsrapporteringen. Statsteve måste alltså skärpa till sig betänkligt, eller så gör vi helt enkelt så att vi begraver detta missfoster en gång för alla.