Kategori: Europa

Sedan vänsterliberala krafter tog över i Polen för tre år sedan har man i succession försökt att återta kontrollen över en rad institutioner, med början i den polska statstelevisionen, som ommöblerades fullständigt för att passa regimens linje. Nu tycks turen vara kommen till författningsdomstolen, efter en politisk kupp under helgen.

Polen har till skillnad från Sverige och de flesta andra europeiska länder verklig maktdelning, i alla fall på pappret, då dess författningsdomstol har vetorätt i fråga om att förkasta lagar som antas av Sejmen. Detta till skillnad från Sverige, där det så kallade Lagrådet blott har en rådgivande funktion, och vars rekommendationer regelmässigt körs över av regimer av alla kulörer.

Vetorätt innebär att en regim inte har full frihet att styra som man vill, utan det finns kontrollinstanser som kan pröva lagförslag mot grundlagen. Maktdelningsprincipen är från början fransk, men har sin främsta tillämpning i det amerikanska systemet, som är det preeminenta politiska föredömet i världen – det är bara det som hindrar Trump från att utropa sig själv till kejsare.

I Europa tillämpas inte maktdelningsprincipen, utan istället fusioneras de verkställande och lagstiftande makterna i en enhet, medan den dömande makten saknar rätt att pröva regimens lagar och reglementen. I Sverige gäller folksuveränitetsprincipen, det vill säga att all offentlig makt utgår från folket, det vill säga dess företrädare i riksdagen. Riksdagen är emellertid underställd partiautokratin, med en stark partipiska, och därför ytterst underställd regeringen, om den har majoritet.

Europa är därmed mer autokratiskt, och har stort demokratiskt underskott i såväl Europeiska unionen centralt som i de enskilda medlemsländerna. Så gott som samtliga europeiska nationer underhåller sin propaganda medelst statsmedier, medan så kallad public service broadcasting i USA är av privat natur.

Den polska situationen är emellertid inte ny, utan strid om kontrollen över författningsdomstolen har pågått sedan författningens tillkomst 1997. Man tycks inte förstå vad som menas med «oberoende», utan vill forma rätten efter eget behag, så att den blir ett lydigt «folksuveränt» redskap för regimen.

Tidigare Lag och Rättvisa (PiS) klandrades inte minst av EU för att stöpa om rätten i syfte att strömlinjeforma den egna politiken, medan partiet självt hävdade att man ville «rensa ut» övervintrade element från kommunisttiden. Kritiken mot PiS skulle ha fog för sig, om det inte vore för att samma slags «folksuveräna» synsätt är praxis i hela Europa, inte minst i Sverige, där man inte vill att «teknokrater» och jurister ska överpröva folkets vilja.

Nuvarande försteministern Donald Tusk försöker sig nu på samma slags utrensning med samma argument, det vill säga att domarna i författningsdomstolen är PiS-trogna samt att president Nawrocki har vägrat att svära in domare som har antagits av Sejmen. Det är samma manus som har plågat Polen i decennier, där edsförfarandet mer liknar något slags obstruktion än tillämpning av demokrati.

Det är oundvikligt att domstolen färgas av skiftande majoriteter, eftersom parlamentet med sin majoritet utser ledamöterna. Så är det i USA, och så måste det också vara i Polen. Bara tiden kan förändra sådana majoriteter, och i övrigt angår det inte de övriga makterna hur domstolen är sammansatt. Det är det fina med maktdelning, att det finns kontrollmekanismer som förhindrar exempelvis en nazistisk eller kommunistisk regim från att löpa amok.

Tystnaden i medier och från Bryssel ska tolkas som att man passivt stödjer Tusk i hans statskupp, ett «nödvändigt ont» som man säger. Det är OK när vi gör det, i vanlig ordning.

Men det är naturligtvis inte alls i sin ordning, utan vad vi ser här är att de vänsterliberala *2SHBTQIAP++-globalisterna är exakt lika goda kålsupare som någonsin PiS, och att ingendera sidan har någon som helst respekt för demokratins grundläggande väsen, maktdelning, yttrandefrihet och så vidare. Det är tyvärr Europas öde att styras av autokrater, från Tusk och Kristersson till Burnham och Merz.

Kravaller i Frankrike och ekonomisk kräftgång i Tyskland är två tecken i tiden på att Europa är stadd i kontinuerlig nedgång, och att kontinenten småningom kommer att falla – så som den har gjort så många gånger förr. Huruvida det blir i krig eller i en annan politisk ordning återstår att se, men den vänsterliberala eran är nu definitivt över.

Länder som Frankrike och Italien hör numera till de högst skuldsatta i världen, med över hundra procent av bruttonationalinkomsten. Vän av ordning kunde ju inflika att även USA, Kina och Japan befinner sig i den situationen, men skuldbergen har helt olika upphov och konstruktion.

Exempelvis Japan har tillgångar som i mångt och mycket balanserar skulden, medan Kinas skuld är lokal och uteslutande härrör från investeringar i infrastruktur och industri – den kommer att betala av sig själv. Europas skuld beror istället på sociala utgifter i en välfärd som inte längre kan upprätthållas, och det är just den ordningen som visar sig i Frankrike när man protesterar mot nedskärningar och ökade levnadsomkostnader.

Fransoserna har dessutom konverterat billiga lån till dyra i värsta lyxfällanstil, enkom för att upprätthålla den sociala ordningen för stunden. Det är i denna miljö Rassemblement national frodas, och det är därför vi ser Marine Le Pen leda stort i opinionsmätningarna inför kommande presidentval. Högerpartiet skuggas av den hårda vänstern i Nouveau front populaire, medan traditionella vänsterliberala partier går kräftgång.

Situationen är snarlik i Tyskland, där högerns Alternative für Deutschland leder överlägset i opinionen, med ytterkantsvänstern i släptåg, samtidigt som CDU, SDP med flera vänsterliberala partier emellanåt faller under spärren i lokalval. Människor har tröttnat på de ickelösningar som denna patetiska skara vänsterliberaler presenterar.

Någon motsvarande ordning finns inte i Sverige, dels eftersom ekonomin är förhållandevis god i jämförelse med kontinenten, dels eftersom Sverige inte har något egentligt högeralternativ utan snarare antar formen av en socialdemokratisk enpartistat under skepnad av en åttahövdad partistruktur med identisk politik över hela spektrat, från Ukraïna och *2SHBTQIAP++ till Systembolaget och skattepolitiken.

Högern på kontinenten har en helt annan agenda, och den innefattar att avsluta betalningarna till Ukraïna och söka fred med Ryssland, på det att rysk energi åter kan flöda och underlätta för det hårt ansatta europeiska näringslivet. Det är en realpolitisk hållning som inte nödvändigtvis är «prorysk», utan pragmatisk – om Europa ska överleva måste vi ha billig energi och gynnsamma förutsättningar för ekonomiskt tillväxt.

Hållningen till Kina är på samma vis pragmatisk, till skillnad från den idealistiska som präglar det vänsterkommunistiska blocket. Man kanske inte gillar Kinas system, men det är samtidigt irrelevant för vårt vidkommande, och vi behöver hålla oss väl med supermakter samt främja frihandel snarare än att låsa in oss i skadlig protektionism.

Denna pragmatiska höger är sedan länge på frammarsch, och genombrotten är nära förestående. Det är i princip bara den som kan rädda Europa från att falla, om den får genomslag över större delen av kontinenten.

Detta medan en fortsatt vänsterliberal idealistisk ordning leder till antingen djup ekonomisk depression genom accelererad skuldbörda, eller i värsta fall krig med Ryssland i det fullständigt barocka försvaret av en korrupt autokrati som inte angår oss.

Kriget i Ukraïna är en utlösande faktor för EU:s problem, i så måtto att vi då avhände oss den billiga energi vi behöver för vår konkurrenskraft. Det hjälper så att säga inte att vänsterliberala krafter stängde ned baskraften i form av kärnenergi i land efter land, utan detta var det mest hjärndöda politiker har åstadkommit i den kända politiska historien.

Även pandemin var en utlösande faktor, eftersom man då påbörjade massiva utbetalningar av sociala utgifter för att dämpa det ekonomiska fallet av nedstängningar i samhället. Där grundlades skulden, som aldrig betalades av, utan bara fortsätter att växa in i denna dag.

En tredje omständighet som ligger till grund för Europas nedgång och fall är förstås den massiva invandringen från tredje världen, en ordning som genomfördes för att försöka trygga den ständiga lånecirkusen i välfärdssystemen, den ordning som förutsätter ständig tillväxt för att pensionerna ska kunna betalas ut.

Istället fick vi massarbetslöshet då den invandrade skaran saknade relevant kompetens för att verka i moderna samhällen, med resultat att de sociala utgifterna ökade. Därtill ökade de sociala spänningarna, med ökat våld i samhället, framväxt av parallellsamhällen och utanförskap samt försämrade resultat i utbildningen. Istället för att bredda vår kompetens i naturvetenskap och teknik, måste vi numera förhålla oss till medeltida företeelser som hijab, burqa, halal och haram, samtidigt som den vänsterliberala staten förtrycker medborgare som tycker annorlunda.

Allt detta konvergerar i försämrad konkurrensförmåga med omvärlden, och Europa har numera ingenting att hämta i kampen med USA och Kina. Vi har ingen egen IT-industri av rang, vi saknar egna betalsystem och framförallt har vi ingen egen energiförsörjning efter nedläggningen av kärnkraften. Det enda Europa har är flummiga «värderingar» och ideal, och i övrigt är kontinenten numera mest ett museeum över en forna stormakt.

Även om den nya kontinentala högern kopplar greppet, är det alltså en grannlaga uppgift att återställa Europa i dugligt skick, och bara att återupprätta en självklar europeisk identitet kommer att ta decennier i anspråk. Bara de yngre generationerna kan hoppas på att få se en europeisk renässans under sin livstid, medan de äldre möjligen får nöja sig med ljuset i tunneln – det är en dyster utsikt, men så är verkligheten ty värre beskaffad.