Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

🇨🇳 中俄友谊 · Китайско-российская дружба 🇷🇺

Tanken att Kina skulle ta avstånd från Ryssland när man samtidigt utsätts för omfattande fientligheter från västmakterna i form av sanktioner, tullar och annat är i grunden infantil, och om man verkligen menar allvar med en sådan ambition bör man istället lägga ned stridsyxan. I annat fall inträffar det motsatta, att Kina dras allt närmare till Ryssland, vilket är vad vi ser.

Putins andra visit i Beijing på kort tid sker bara veckan efter att Kina lagt i öppen dager sin taktik genom att förlägga besök i Serbien och Ungern, och är ännu en markering att man inte har för avsikt att förekomma Västs önskemål. Tvärtom fördjupar Zhongnanhai och Kreml samarbetet på en rad punkter, i ett tiotusen tecken långt dokument.

Beijing nyttjar tillfället att expandera på den ryska marknaden, samtidigt som man förser sig själv med billig gas och olja. Dessutom kommer man att behöva en vän i Ryssland när man småningom inleder befrielsen av Taiwan, en operation som kommer att kosta svårt i internationellt anseende och relationer. Ryssland blir då det ankare Kina behöver för sin försörjning av energi, vatten och spannmål.

Egentligen är det ett omaka par, med en historia av schismer snarare än vänskap, men omständigheterna tvingar fram detta konvenansäktenskap, nämligen för att det gynnar båda parterna. Ursprungligen engagerades Kina av USA i syfte att eliminera Sovjetunionen, medan Washingtons nuvarande strategi är att ta sig an båda samtidigt – ett fatalt misstag.

Putin är i sammanhanget inget annat än Xis knähund, men man upprätthåller ändå inför omvärlden skenet av jämställda relationer mellan två stormakter. Ryssland hålls i praktiken vid liv, medan Kina kan öka sitt kulturella, politiska och ekonomiska inflytande över sin nordliga granne.

Kina har även att balansera vänskapen med hot om sanktioner från Väst, och att således inte aktivt bidra till Kremls krigföring. I grunden vill Beijing inte ha kriget, men å andra sidan vill man inte heller att Moskva ska förlora. Man föreslår därför ett fredsfördrag under status quo, vilket samtidigt råkar vara det mest realistiska scenariot.

Zhongnanhai inser också att USA:s strategi är att nöta ned Ryssland snarare än att åstadkomma fred, samt att fortsätta expandera Västs och Natos inflytande österut. Det faller på sin egen orimlighet att Beijing skulle medverka i den utvecklingen. Därför stärker man banden med Moskva, uppgraderar det militära samarbetet, vidgar handeln och visar upp en gemensam front inför omvärlden.

Detta är den realpolitiska situation som är förhandenvarande, och den åstadkommer geopolitisk förkastning och polarisering i världspolitiken, ett nytt kallt krig om man så vill. Väst är i sammanhanget den aktiva aggressiva parten, Kina den reaktiva passiva. Väst är eld, Kina är vatten. Och Ryssland är oljan som brinner på vattenytan.

Lösning? Att snarast möjligt åstadkomma fred i Kiev under status quo, innan det blir värre. Ukraïna kan uppenbarligen inte ta tillbaka vad man förlorat med mindre än att Nato ingriper militärt, vilket vore liktydigt med världskrig. Men å andra sidan kan Moskva ta hela Ukraïna när Zelenskyjs manskap tryter.

Bryssel har också att inte alienera Kina för mycket, eftersom man då knyter Beijing och Moskva allt hårdare till varandra. Därför måste man frigöra sig från det amerikanska vasallskapet och ha en självständig hållning. Ståndpunkter som upprepas här med jämna mellanrum, men som nu är mer relevanta än någonsin.

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Naturlig georgisk agentlag

Utländsk påverkan vill vi inte kännas vid i Sverige, EU och Europa, varför vi blockerar RT och Sputnik, kastar ut oförargliga kulturella konfuciusinstitut samt på annat sätt begränsar vissa utvalda företeelser. Exempelvis Storbritannien medgav inte kinesiska CGTN att verka i landet, och USA har för vana att beteckna kinesiska medier och journalister som «utländska missioner» med särskilda krav kring visering och annat.

Däremot vill vi gärna själva obehindrat missionera värderingar, filosofi och religion till andra, exempelvis smälla upp globalistiska Soros-universitet under fina ord som akademisk frihet eller låta MR-organisationer söka påverka länder i vänsterliberal riktning genom att underhålla diskurs kring *2SHBTQIAP++ och annat. När så inte får ske, skriker vi i högan sky, eftersom det hindrar våra geopolitiska ambitioner.

Georgien är ett färskt exempel, där den så kallade agentlagen nu har klubbats. Under lagen måste ickekommersiella organisationer, medieföretag och liknande entiteter registrera sig som agenter under främmande infytande om minst en femtedel av finansieringen tillhandahålls av främmande makt (exempelvis amerikanska kongressen, som fonderar en rad MR-organisationer).

Lagen innebär inga restriktioner i verksamheten, men ger transparens kring vem som drar i trådarna vid protester och andra aktiviteter, det vill säga om det är en spontan inhemsk protestaktion eller utländskt försök till «färgrevolution» eller annat påverkansförsök.

Kritiker menar att det är en kopia av en motsvarande rysk lag, medan regeringen bestämt hävdar amerikansk förlaga, det vill säga det aktstycke som betecknar kinesiska medier som utländska agenter – det är alltid i sin ordning när vi gör det, enligt den «regelbaserade världsordningen».

Eftersom Georgien är föremål för geopolitisk kamp mellan å ena sidan Ryssland och den andra EU och USA, kan det tyckas vara i sin ordning att närmare låta organisationer varudeklarera och ursprungsmärka sig själva för att ge allmänheten insyn i vem som kan tänkas ha intressen i saken. Lagen är samtidigt mjukare utformad än amerikanska Foreign agents registration act och står inte i konflikt med europeisk lagstiftning.

Agentlagen innebär därför inget hot mot georgiskt EU-medlemskap, så som rapporteras i medier, särskilt som EU för närvarande är beredd att ta både Georgien och Ukraïna under substandard för att förekomma ryskt inflytande. Däremot innebär lagen att det blir svårare för utländska organisationer att obehindrat anstifta oroligheter, exempelvis en georgisk variant av ukraïnska Euromajdan eller kaoset i Hongkong.

Genuin inhemsk protest eller «färgrevolution» under amerikanskt inflytande?
Kategorier
Europa Politik

Hittepåstaten Israel

Det är inte bara Mellanösterns enda ockupationsmakt som har gjort bort sig för evinnerlig tid genom att anställa folkmord på palestinier i Gaza, utan även de svenska kommersmedier vars ledarstick unisont tar den israeliska skurkstatens parti. Att judarna kontrollerar tidningarna sägs vara en «antisemitisk» skröna, men under det senaste halvåret har vi fått svart på vitt i den frågan.

I ett färskt ledarstick i en notorisk tidning beklagar man sig över att ungdomar under demonstrationer skanderar «krossa sionismen», samt undrar varför man inte lika gärna angriper indisk, kinesisk eller katalansk nationalism sålunda. Man försöker vidare associera med Sovjetunionen och kommunism, då sådana uttryck nyttjades av den falangen.

Ledarskribenten i fråga är emellertid antingen felprogrammerad eller rent av dum i huvudet om han inte förstår skillnaden mellan judisk och annan nationalism. Förmodligen bådadera, givet vad han har presterat tidigare i en rad vitt skilda spörsmål.

Folk utan land som har drivit nationalistiska rörelser har gjort det på den plats där de redan befinner sig och där de hör hemma, som en ganska färsk reaktion mot kolonialism från imperier i grannskapet. Man kan alltså svårligen ha något emot att baltstater återuppstår efter det sovjetiska imperiets fall, eller att tjecker och slovaker bildar nation.

Det finns inte heller någon som missunnar judar ett projekt av samma natur, men den fundamentala skillnaden här är att judar inte bara är ett folk utan land, utan även att de är utspridda över den europeiska kontinenten och ständigt fördrivna under religiös och sedermera etnisk diskriminering. De har ingen vedertagen territorialrätt där de befinner sig.

Den sionistiska rörelsen är ett svar på detta, med mål om att bilda nation i det «ursprungliga» hemlandet i Palestina. Även det vore helt i sin ordning, om det inte vore för att två tusen år har förflutit sedan judarna fördrevs av Rom, och att det därstädes redan finns en etablerad befolkning.

Ungdomen protesterar mot kolonialism, apartheid, förtryck och genocid.

Bäst före-datum för att återetablera en stat i området har alltså med råge passerats, och det som väller ur den sionistiska förpackningen är därför en synnerligen illaluktande sörja som vi benämner kolonialism, apartheid, ockupation, bosättarpolitik, fördrivning, folkmord och förtryck, företeelser som inte föreligger hos andra nationalistiska rörelser med mer naturliga anspråk.

Judarnas folkrätt att bilda stat trumfar alltså inte palestiniernas folkrätt att kontrollera det område de har behärskat under lång tid. Hittepåstaten Israel bildades med våld i strid mot den etablerade lokalbefolkningen och det övriga grannskapet, men de västliga kolonialmakter som borgade för arrangemanget tog ingen notis om saken.

Till yttermera visso har judarna i allt visat tecken på att man inte är nöjda med den tvåstatslösning som kolonialmakterna drog upp, utan vill lägga under sig hela Palestina, antingen genom långsam och kontinuerlig bosättarpolitik på kvarvarande palestinsk mark, eller genom att nyttja palestinskt motstånd som förevändning för militär framryckning, som nu i Gaza.

Sådan kolonialism har världen helt enkelt fått nog av, och därför protesterar man mot den israeliska sionismen. Sådan apartheid har världen sett tillräckligt av, och därför protesterar man mot den judiska sionismen. Det är i grunden inte en fråga om ideologi, höger eller vänster, utan om elementär folkrätt och grundläggande anständighet.

Mna kan här tänka sig att ett folk som vill ha ett hemland även vill leva i fred och harmoni med grannskapet, villkor som här inte är uppfyllda, och förmodligen aldrig kommer att bli det. En bättre lösning är då att judarna köper mark i ett område där man har sympatier, exempelvis Florida, och där upprättar en judisk stat.

På så sätt behöver USA inte heller längre använda sin militära överkapacitet i Mellanöstern, eller tynga budgeten med ständiga utgifter för det israeliska försvaret. Judarna får ett hemland, Mellanöstern får fred och världen i övrigt kan dra en lättnadens suck.

Juidskt hemland i Florida.
Kategorier
Europa Kultur Musik Politik

Transvänstern trumfade sionisthögern

*2SHBTQIAP++ vann före Ukraïna och Israel i den politiska sångtävlingen i EBU:s regi. Nej, jag såg naturligtvis inte spektaklet, eftersom det äcklar mig djupt och nivån är infantil. Icke desto mindre har det antagit en intressant politisk dimension, som måste redas ut och småningom åtgärdas.

Studerar man röstlistor för det besynnerliga evenemanget under europeiska statsteveorganisationers ledning kan man notera att det bidrag som på musikaliska grunder borde ha vunnit är Kroatien, givet att man höstade hem flest folkliga röster och även återfanns på tredje plats i juryns omröstning. Man hamnade sedermera på en kombinerad andraplats i den officiella resultatlistan.

Samma resonemang ger att Frankrike i musikalisk mening borde ha hamnat på andra plats efter Kroatien, då bidraget värderades näst högst av juryn och bland folket erhöll fjärde plats. Därefter tycks det ha varit jämnt skägg mellan Italien och Irland, bland de nationer som inte hade en politisk konnotation i sina bidrag.

Officiell vinnare blev Schweiz, vars bidrag utfördes av en transsexuell man som dessutom viftade med en «ickebinär» flagga i den förment «opolitiska» tävlingen. Man kan förmoda att EBU av detta skäl ändå inte kommer att diskvalificera den tävlande, eftersom *2SHBTQIAP++ numera är en underliggande doktrin i arrangemanget. Transan vann statstevejuryns hjärtan, medan han hade mindre framgång bland folkets mass-SMS-röster.

*2SHBTQIAP++ vann tävlingen.

Det är nämligen så att man inte bara har en röst, utan kan skicka ett betal-SMS hela tjugo gånger, naturligtvis i syfte att maximera intäkterna. Det rimmar illa med demokratins grundtanke. Men därmed har man även bäddat för den politiska kalabalik som präglar spektaklet, enkannerligen under årets upplaga.

Bruset i diverse fora indikerar nämligen att det har funnits stort intresse av att medelst sådan massröstning stödja det judiska bidraget, inte för att man särskilt omhuldar den sionistiska saken utan för att man hatar muslimer och «vänstern». Israel erhöll således en andraplats i teleröstningen, men bara en tolfteplacering i juryns värdering.

Noterbart här är att högsta poängantal – tolv – utdelades till Israel av femton länders teleröstare, men att bidraget inte fick en enda tolva i juryröstningen. Omvänt fick Schweiz hela tjugotvå tolvor i jurysystemet, men bara en enda i teleröstningen. Sådan våldsam diskrepans är inte statistiskt försvarbar, utan indikerar att politiska värderingar här föreligger och dessutom trumfar de artistiska.

Högern massröstade på det sionistiska bidraget, och förlorade därmed slaget mot vänstern.

Om skrikhögern gjorde vad man kunde för att lyfta det sionistiska bidraget, motarbetades man således av statetevevänstern i juryn, som valde att lägga hela sin kraft bakom transagendan. En enkel aritmetisk övning ger emellertid att *2SHBTQIAP++-vänstern hade förlorat om allmogen hade röstat politiskt neutralt, eftersom Kroatien då hade erhållit fler SMS-tolvor och slutligen stått som segrare.

En komplicerande faktor är att Ukraïna – som vann tävlingen 2022 på samma politiska grunder genom sympatiröstning bland folket – erhöll betydligt fler SMS-röster än jurynomineringar, och därmed bidrog till att splittra populasen i politisk mening. Det betyder att sympatierna för Kievs sak har svalnat i ljuset av det israeliska folkmordet på palestinier, samtidigt som sionisthögern har fått rejäl blodvittring.

Israelhögern föll således på eget grepp, varvid transvänstern kunde kamma hem segern under full koncentration på woke. Säkert fanns bland statstevefolket även en viss ånger över det spöke man släppt lös, varför man valde att rösta ned Tel Avivs bidrag något för att «kompensera» för en förväntad SMS-anstormning. Därmed neutraliserades bomben, och spektaklet överlever ännu något år.

Resultatlista, Eurovision 2024.
Kategorier
Europa Kultur Politik

Regimteves folkmordsfest

Schlagerfestivalen tillkom en gång i tiden för att ena ett evigt krigande Europa i ett gemensamt arrangemang, och blev initialt ett av efterkrigstidens definierande evenemang, särskilt i en miljö dominerad av nationella tevemonopol med ringa alternativa utbud. Det var en kulturfest i vilken man lärde känna varandras länder, folk och seder i ett lättsmält format.

Sedermera spårade programmet dock ur, först genom att *2SHBTQIAP++-rörelsen kapade arrangemanget för att framhäva den egna politiska agendan, och senare genom en våldsam kommersialisering och utspädning i allt fler deltävlingar. Evenemanget var inte längre en folkfest för alla, utan främst avsett för ett vänsterliberalt kotteri.

Härförare av denna klick är inte minst nationella kringkastningsbolag, som den svenska statstelevisionen, i syfte att upprätthålla ett slags lägereldsteve för att kunna fortsätta locka till sig tittare i en tid då linjärteve sjunger på sista versen och framförallt yngre generationer hellre väljer Youtube och Tiktok framför mossig gammelteve.

Det är också i ljuset av detta publikfrieri man ska se regimteves beslut att tillåta folkmördarstaten Israel att delta i tävlingen, eftersom det sätter extra fokus på evenemanget. Som förväntat av etablissemangsnära statsteve linjerar agendan med maktens, varför man inte har några problem att å ena sidan slänga ut Ryssland och å den andra välkomna genocidets Israel under krystade motiveringar om att vara «opolitisk».

Maktens uppfattning här är ju den att Rysslands invasion av Ukraïna är en oprovocerad händelse utan annan bakgrund än att Putin är en maktgalen diktator som vill återupprätta Sovjetunionen, medan man å andra sidan ser Israels massmord på civila kvinnor och barn som ett «proportionerligt» svar på Hamas’ räd. Statsteve håller det våta fingret i vädret, och följer vindriktningen.

Men därmed fjärmar man sig än mer från grundtanken med eurovisionen, givet att kringarrangemangen med protester och demonstrationer mot de satans mördarna i Tel Aviv drar långt fler skaror än själva huvudnumret. Detta är inte att ena folket, utan att polarisera, splittra och söndra.

Vad man kan förstå av bakgrundsbruset hör det judiska bidraget till favoriterna, vilket då kan förstås som ett slags politiskt stöd till Israel bland stora segment av befolkningen. Man undrar lite försynt varför man vill ha hit fler palestinier, för det blir ju småningom resultatet av att Mellanösterns enda ockupationsmakt fullföljer den etniska rensningen.

Och om det ickeeuropeiska bidraget vinner i en tävling avsedd för att ena Europas folk, kommer evenemanget nästa år att gå av stapeln i Tel Aviv – eller möjligen ockuperade al-Quds – vilket då komplicerar saken ytterligare. Särskilt knepigt lär det bli om hittepålandets ledarfigur då är efterlyst av Internationella domstolen för folkmord och andra brott mot mänskligheten.

Om EBU inte förmår kasta ut skurkstaten nu, lär man inte kunna ändra sig till nästa år, vilket då ger upphov till än större schismer och slitningar. Kanske ökar man därmed momentant «intresset» för arrangemanget, men samtidigt gräver man nog eurovisionens grav i det längre perspektivet. Det kanske är lika bra, och tramset får gärna självdö tillsammans med statsteve.