Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

På fel sida historien

Putin kom, såg, segrade. Ungefär så kan man sammanfatta toppmötet i Alaska mellan de ryska och amerikanska ledarfigurerna, en tillställning där röda mattan rullades ut för Putin inför hela världens ögon. Därmed bekräftades ånyo att USA har dragit sig ur stridigheterna, för att istället söka mäkla fred.

De som bestämmer här i världen – det vill säga Trump, Xi, Modi och Putin – är således överens om att spektaklet är över, och att Ukraïna bara har att bita i det sura äpplet, skriva på avtalet samt börja återbygga sin illa sargade nation. Allt medan de som inte bestämmer, det vill säga européerna, lovar fortsatta sanktioner och vidare motstånd, mest till men för den egna ekonomiska utvecklingen.

Ett Europa som rustar till tänderna för en fiende som bara finns i de egna huvudena, samtidigt som industrin och ekonomin går på tomgång, kan nämligen bara förlora ytterligare moment och kraft. Man befinner sig uppenbarligen på alldeles fel sida om historien, då man vägrar att se realia utan framhärdar i idealistiska lustgasfantasier om att «Ukraïna inte får förlora kriget».

Mellan EU och Ryssland finns redan vattentäta skott, med undantag för den naturgas Europa alltjämt handlar av Ryssland – man är i själva verket den största importören av rysk gas i världen, och därmed en finansiär av det krig man säger sig vilja stoppa. Därmed har fler sanktioner ingen som helst verkan, eftersom det inte finns något kvar att sanktionera, med undantag för sagda gas – men då skjuter européerna sig själva i foten.

Rysk ekonomi tuffar däremot på som tåget, och det beror inte som den västliga propagandan har det på att man har ställt om till krigsekonomi, utan på att man har styrt om handeln till Kina, Indien och det globala syd snarare än EU. Det man eventuellt behöver från EU, som förlegade tyska bensinbilar och lyxkrimskrams från Frankrike, kan man alltid plocka in via centralasiatiska transitländer till ett visst extra courtage.

Men förr eller senare skingras lustgasdimmorna, och den bistra verkligheten tränger sig slutligen på. Frågan är då vilken sorts damage control man ämnar ställa till med för att i efterhand motivera hur man kunde trampa så snett.

Det gäller sådana som klovnen Paasikivi, «experten» som i tid och otid får husera i media med amsagor om att den ryska ekonomin står på fallrepet och att det snart vänder på slagfältet. Denne Sveriges svar på Bagdad Bob har i drygt tre år «förutspått» rysk kollaps och Ukraïnas omedelbart förestående seger, medan verkligheten har visat sig vara något annorlunda beskaffad.

Mediehusen har för övrigt att rannsaka sig själva, i synnerhet de statsmedier som har att verka objektivt och opartiskt, men som i själva verket har blivit en del av propagandamaskineriet, med daglig socialporr och snyftreportage från Ukraïna, signerade Elin Jönsson och allt vad pajasarna heter. Rapporteringen kan karakteriseras som en enda lång påverkanskampanj och partsinlaga, och den som vill känna det verkliga förloppet får söka sig till källor utanför Sverige och Europa.

Slutligen har vi alla dessa politiker i huvudstäder runtom i Europa, papegojor som rapar samma mantra dag ut och in samt skyltar med omväxlande Ukraïna-flaggor och pridevimplar, lallande byfånar som gärna sätter sprätt på medborgarnas surt förvärvade slantar på ett krig som sedan länge är förlorat samtidigt som man låter den egna ekonomin och utvecklingen gå i stå.

För dessa kretiner är utgången förstås given. De förlorar småningom makten och försvinner ur historien, medan mer radikala alternativ vinner terräng. Och i Moskva sitter Putin kvar, sist och längst av alla, tillsammans med Xi i Kina. De får sista skrattet, samtidigt som lustgasampullerna i Europa inte längre har någon effekt.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Inga eftergifter

Trump och Putin möts under dagen i Alaska för preliminära samtal kring en lösning av skärmytslingen i Ukraïna. För Donalds vidkommande gäller saken främst att bilägga konflikten och få åtkomst till jordartsmetaller i de nya ryska oblasten. Han tror sig kunna hämta hem Nobels fredspris för det, men så fungerar det nog inte.

Vladimir vill även han få slut på inbördeskriget, eftersom det tär hårt på ekonomin och det politiska kapitalet. Men kompromissviljan är i hans fall mer begränsad, då Kreml inte kan tolerera några som helst eftergifter kring konfliktens kärna, den om Natos expansion.

Eftergiftspolitik är dålig politik, men Ryssland hade nog inte så mycket annat val än att se på när Tjeckien, Ungern och Polen anslöt 1999, trots försäkringar om att så inte skulle ske. I rask takt vidgades pakten med Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen och Rumänien 2004, därefter med Albanien och Kroatien 2009. Montenegro och Nordmakedonien tillkom senare, och slutligen Finland och Sverige ipso facto.

Den ryska federationen försvagades kraftigt efter Sovjetunionens kollaps, och den neokonservativa chockpolitiken fungerade inte som avsett när oligarker roffade åt sig tillgångarna och korruptionen bredde ut sig. Brödköerna och andra anomalier kanske försvann, men folket blev knappast rikare. Ryssland har haft en fortsatt svag ekonomisk utveckling, men har ändå en stabil näring i energiexporten.

En röd linje gäller dock Ukraïna, vars närhet till Moskva är en säkerhetspolitisk fråga av största vikt för Kreml. Terrängen i området är dessutom flack, till skillnad från de skogiga träskmarkerna kring Karelen. Hit men inte längre, har varit Putins bud, och det är han inte beredd att förhandla om.

Väst har emellertid inte varit berett att ge upp sin murbräcka i Kiev, som man har bearbetat intensivt under lång tid i syfte att slå in en kil mot Ryssland. Trump är härvidlag ett undantag, eftersom han inte hör till samma slags klaner som har söndrat och härskat under Pax americana.

Donald gör hellre business, och med det kan Moskva leva. Putin skulle kunna ge Trump guld och gröna skogar i utbyte mot stabilitet kring Ukraïna, en ny säkerhetspolitisk doktrin som skulle garanteras av USA och helt enkelt åsidosätta hökarna i Bryssel.

Inte för att man kan lita på Västs ord, det är Natos aggressiva expansion ett levande bevis för, men Moskva har under alla omständigheter satt ned foten och visat att man inte längre tolererar fortsatt vidgning av pakten. Av det borde Bryssel dra lärdom, och därmed dra ett streck i sanden.

De sura minerna lär väl bestå under en tid, även när konflikten har bilagts. Men realpolitiken här är att Ryssland handlar friskt med Kina, Indien och många fler, och egentligen inte behöver EU, medan EU alltjämt befinner sig i energikris. Grundtipset får därför bli att kranarna snart nog slås på igen, att rören lagas och att gasen och oljan flödar som aldrig förr.

Kartan visar varför Ukraïna är så strategiskt viktigt, och varför Ryssland inte kan tolerera ytterligare eftergifter gentemot Väst.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Teknik

Europeisk skymning

Det fanns en tid när man mangrant nyttjade Kina som piñata för dess ofria internet och brist på yttrandefrihet i allmänhet, men få förstod då att det mest var ett spel för galleriet. I bakgrunden smidde man nämligen ränker för att helt enkelt kopiera Kinas metoder, och det är väl ungefär där vi är nu.

Som brukligt i dessa sammanhang nyttjas argumentum ad passiones i form av att säga sig vilja skydda barn från allsköns obehagligheter, men det större syftet är att återta problemformuleringsprivilegiet och kontrollen över narrativet medelst de gängse grindvakterna i statsunderstödda och -kontrollerade mediehus.

EU:s «Digital services act» stipulerar således att «olagligt innehåll» måste elimineras från sociala medier och andra plattformar, i vart fall om man vill undvika godtyckliga böter om fantasiljarder euro. Det går naturligtvis inte ihop med de nationella yttrandefrihetslagar som gäller i europeiska länder, men man tror sig ändå kunna reglera nätet sålunda från Bryssels högkvarter.

Tyskarna är i vanlig ordning värst i klassen, med gryningsräder och beslag av elektronisk apparatur som straff för den som skymfar politiker och andra personer i etablissemanget. På agendan står även att införa ett förbud mot lögner, hur det nu ska regleras i praktiken.

Amerikanske vicepresidenten Vances ord om europeisk censur tog dessvärre inte särskilt hårt på de tyska fascisterna, som nu arbetar för att förbjuda Tysklands största parti, Alternative für Deutschland. Om man inte kan få bort AfD från nätet, så kan man i vart fall renodla den vänsterliberala diktaturen. För det är vad det är.

Britterna vill emellertid inte vara sämre, och har med sin «Online safety act» lagstiftat om att porrsajter och andra större sajter – inklusive Wikipedia – måste ha «åldersverifiering». Trafiken från brittiska domäner till porrsajterna störtdök naturligtvis när lagen tog effekt nyligen, men å andra sidan noterades en lika stor ökning från VPN-domäner. Vad trodde man egentligen?

Barn kan naturligtvis hantera VPN och annan teknik hundra gånger bättre än sina efterblivna päron, varför just det argumentet alltid faller pladask. Så på samma sätt som kineserna sitter vi nu till mans och kvinns med en sådan virtuell uppkoppling via något någorlunda fritt land, och i framtiden lär väl dessa öar av frihet minska undan för undan.

Sverige då? Här finns ingen skillnad alls mellan de åtta vänsterliberala partierna, som samtliga vill strypa informations- och yttrandefriheterna ytterligare. Sossar, kommunister, moderater och sverigedemokrater är helt överens om att yttermera vidga den märkliga svenska sexköpslagen genom att kriminalisera «digitala tjänster» som Onlyfans, med ett givet framtida slutmål att förbjuda all slags erotik och pornografi.

Så går alltså Europa under, i ett moras av ofrihet, censur och repression. Det är alltid så det går till, och det är ett tecken i tiden, en fingervisning om en ny och mer brutal tid. Vi har sett det förr, och vi ser det nu igen.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Realpolitiken segrar

Medierapporter gör gällande att Voldemort Zelenskyj nu är beredd att överträda de territorier han redan har förlorat, nämligen i utbyte mot säkerhetsgarantier och en väg till medlemskap i Nato. Det sistnämnda är uteslutet, och alltså själva grundorsaken till kriget, men nu finns i vart fall konkreta bitar att förhandla om snarare än idealistiskt lustgassnack om att Ryssland måste dra sig tillbaka.

Det innebär att realpolitiken segrar, på det vis som har berättats här i drygt tre års tid. Det gör den alltid, och det kan aldrig gå på annat sätt, eftersom verkligheten sätter en hård gräns. Och den gränsen går just nu vid Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson, eller i vart fall större delen av dessa oblast.

Det är mark som Moskva kontrollerar och som Kiev aldrig kan vinna tillbaka, och därför är det tämligen meningslöst att fortsätta en kamp som aldrig kan vinnas. Det har sagts att man ändå fortsätter för att skaffa ett så bra förhandlingsläge som möjligt för Ukraïna, men vi ser nu att det inte blir någon bättre deal än villkorslös kapitulation.

Om det kan man tycka vad man vill, det är realpolitikens kärna. Känslor och sådant trams har ingen relevans alls i detta, och vad man tycker om ditten och datten ändrar alltså ingenting, varken på slagfältet eller i diplomatin. Man kan förstå vurmen för Ukraïna, men den är vid det här laget överspelad och mestadels kontraproduktiv.

Kokainisten i Kiev kunde ha behållit åtminstone Zaporozje och Cherson, om han inledningsvis hade gått med på förhandlingar med Putin. Men han lurades av Boris Johnson och det västliga kotteriet att ta strid med Ryssland under löften om evigt stöd.

För Moskva är territorierna underordnade den större frågan om Ukraïnas ställning som en buffertzon mellan Väst och Ryssland, den säkerhetsfråga som kriget ytterst grundas på. Kreml har sedan sekelskiftet sett hur Nato målmedvetet avancerar österut, trots löften om att inte förfara så, och framförallt har man observerat hur Ukraïna har blivit en politisk experimentverkstad för amerikansk och europeisk infiltration.

Så fort man förstår och erkänner det, finns förutsättningar för fred. Det skiljer sig inte i något avseende från hur krig och fred har manifesterats i den tidigare historien, det är exakt samma förlopp. Huruvida den insikten realiseras på fredag, då Putin och Trump möts, återstår att se, men nu finns i vart fall verkligheten på bordet. Det var inte en dag för tidigt.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Omritad geopolitisk karta

Tiondet till Ukraïna uppgår nu till 17 740 riksdaler per arbetande svensk, i vad som för allt vad det är värt motsvarar en form av straffskatt lagd ovanpå världens högsta skattetryck. Regimen har nämligen inga egna pengar, utan hanterar bara folkets beslagtagna medel.

Vad fan man får för de pengarna är inte alls oklart, utan det rör sig om skir kapitalförstöring utan någon som helst återbäring. Frågar man regimen Kristersson skulle den säkert hävda att man har investerat i «säkerhet», men det enda man har åstadkommit är att förlänga lidandet och dra ut än mer på konflikten, vars slutstadium ändå är givet.

Om något har man även bidragit till att öka osäkerheten samt gjort Sverige till ett givet mål för ryska stridsspetsar i händelse av vidare aggression från Västs sida. Deltar man i ett ekonomiskt krig mot Ryssland samt ansluter till en försvarspakt med udden riktad mot Moskva, är den givna konsekvensen att man blir föremål för landets mer närgångna intresse. Inte bara på Östersjöns kabeltäta botten.

Sverige och Europa har med sitt märkliga engagemang för Ukraïna dragit ned sig själva i en kökkenmödding omfattande energikris, recession och politisk instabilitet, varvid man har blivit en enkel måltavla för amerikansk merkantilism under Trump. Världen i övrigt anpassar sig till dessa omständigheter, med resultat att den geopolitiska kartan ritas om.

Man trodde sig kunna försvaga Ryssland genom allt fler sanktioner, men istället har landet rest sig genom ökad produktion och högre grad av självhushållning. Bryssel och de europeiska huvudstäderna är fast i 1989 års mentala bojor, under en tid då Väst i ensamt majestät kunde svinga piskan och tvinga omvärlden att följa dess diktat.

Men med främst Kina och Indien som givna handelsparter har Ryssland vidare importintäkter att hämta då de västliga strömmarna av olja (men inte gas) sinar, och omvänt kan man från dessa länder hämta hem allt vad man behöver i övrigt. Den som trodde på brödköer och varubrist i Moskva misstog sig gruvligt.

Då tror sig Väst kunna slå mot Indien och Kina med hot om sanktioner och handelstullar, men som Trump nyligen fick erfara resulterar det bara i att man skjuter sig själv i huvudet och att leveranserna av jordartsmetaller och annat kritiskt gods upphör. Man tycks ännu inte ha förstått att den unipolära ordningen under USA:s tyranni har upphört.

I själva verket arbetar man just nu starkt för att inte bara befästa utan även förstärka den ordningen. Ryssland har man så klart alienerat för evig tid, och Moskva har inte längre något intresse av EU. Handelstullar och hot riktade mot Kina och Indien resulterar på motsvarande vis i att dessa båda länder föses närmare varandra trots ständiga dispyter, och naturligtvis också drar in Ryssland allt mer i den egna sfären – de tre länderna utgör för övrigt kärnan i Brics.

Premiärminister Narendra Modi ämnar således avlägga visit i Tianjin om tre veckor, det första besöket på sju år, vilket är en markant upptining av de djupfrysta relationerna sedan gruffen i Himalaya för några år sedan. Klart är att de båda länderna nu har större incitament att lägga ned stridsyxan och öka handeln inbördes, under Västs aggression och hot om «economic coercion».

Man ser på samma vis Japan närma sig Kina under samma omständigheter, och i det stora hela stärks Kinas inflytande radikalt under Trumps märkliga globala handelskrig mot allt och alla. I kombination med EU:s än märkligare krav om att omvärlden måste ansluta till Bryssels vettlösa krigföring mot Moskva, knakar tidigare allianser i sina fogar.

Exempelvis Australien, som också har haft en fnurra på tråden med Beijing under de senaste åren, har snabbt ändrat inställning efter att ha utsatts för USA:s ekonomiska mobbning. När militärpakten Aukus också verkar skrotas och inköpen av de amerikanska atomdrivna ubåtarna inte ser ut att förverkligas, återstår bara för Canberra att ta sitt förnuft till fånga och inse att man är en del av Asien snarare än USA:s vicesheriff och yes-man i regionen.

Men Väst är oenigt även med sig självt numera, givet Trump och dennes tullkrig. Därtill kommer att Trump inte bryr sig nämnvärt om det ryska inbördeskriget, utan alltjämt vill ha ett avslut på det att resurserna kan riktas mot viktigare saker, som Kina. Men i vägen för Trumps kamp för Nobels fredspris står de gapiga européerna, som med sina verklighetsfrånvända «krav» om att Ryssland måste lämna tillbaka territorier som man kontrollerar alltså bara bidrar till att förlänga konflikten och cementera den europeiska nedgången.

När Putin och Trump slutligen möts nu i veckan sker det under förutsättningen att detaljerna för en fredsplan förmodligen redan har utverkats, och som Zelenskyj och de europeiska gaphalsarna småningom bara har att skriva under. I annat fall finns ingen anledning att ställa till med toppmöte, utan man kan då talas vid i telefon och låta underhuggare förhandla vidare.

Summa summarum av tre års konflikt är således att Ryssland vinner fem oblast med internationellt erkännande; att Europa har tappat i ekonomisk utväxling och konkurrensförmåga gentemot omvärlden; att Kina, Indien och Ryssland står närmare varandra än någonsin; att Kina tar hem segern ekonomiskt och politiskt; och att Ukraïna faller i glömska som ett än mer utfattigt och efterblivet europeiskt u-land. Allt detta fick du för en kostnad om futtiga 17 740 kronor!