Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Kina drar ifrån Europa i kris

Orbán Viktor är borta, och därmed också «ryssen» i rummet då EU-byråkraterna samlas för att smida ränker. Men Orbán hade också Xi Jinpings öra, och den bilden har inte förändrats med efterträdaren Sulyok Tamás, som ser goda förbindelser med Kina som avgörande för Ungerns ekonomiska utveckling.

Därtill har vi spelevinken i Madrid, Pedro Sánchez, som har besökt Beijing inte mindre än fyra gånger under lika många år, och som har en helt egen linje gentemot Beijing än övriga EU. Relationerna är hjärtliga, och investeringarna på båda sidor omfattande.

Spanien blir därmed en av flera kilar i vilka Kina kan ta bakvägen in i EU, då andra företrädare för unionen dissar landet i Öst på falska grunder. Exempelvis har världsledande CATL (宁德时代新能源科技, Ningde shidai xin nengyuan keji) en batterifabrik i Zaragoza under uppbyggnad, vilket i ett slag omintetgör andra lokala initiativ i Europa (typ Northvolt).

På samma vis har biltillverkaren Chery (奇瑞, Qirui) en fabrik under uppförande i Barcelona, medan energilagringsspecialisten Hithium (海辰储能, Haichen chuneng) etablerar sig i Navarra. Till skillnad från övriga EU-länder har Madrid även nobbat USA:s påbud att utestänga Huawei (华为), som följaktligen bygger Spaniens telekomnätverk.

I utbyte deltar Spanien i Kinas världsledande kvantforskning och andra projekt, samt får större åtkomst till den kinesiska marknaden genom bilaterala avtal. Detta medan EU i stort alltjämt vägrar ratificera investeringsavtalet CAI, utan väljer att sura på oklara grunder.

Faktum är att EU:s paranoida psykos nu har nått sådan nivå att man tror att hela världen är emot unionen, och att bara européerna är de goda i en ond värld. I vart fall menar fransosen Macron att USA, Kina och Ryssland är benhårt emot oss, och att EU måste bli självständigt i förhållande till dessa makter.

Det är riktigt, det måste vi bli. Men vi måste också samarbeta med alla tre, inte minst Kina, som inte riktigt är den «fiende» som Macron och andra utmålar landet som. Kina har inte den inställningen eller det tillvägagångssättet, utan söker samarbete med så många som möjligt och allianser med ingen.

Inte heller USA är «emot» Europa, men har förvisso en tillfällig svacka under Trump, då man anställer konflikt och bråkar med större delen av världen. Europa har kulturella och ideologiska band med USA som gör att vi alltid kommer att ha förutsättningar för samarbete, men för den skull kan vi inte som under efterkrigstiden lägga alla våra ägg i den amerikanska korgen, utan måste hedga, framförallt med Kina, den nya supermakten.

Sådan hedgning omfattar kinesiska digitala lösningar vid sidan av amerikanska och inte minst inhemska, som måste komma till stånd genom omfattande avreglering och massiva ekonomiska incitament. Europa behöver egna molnlösningar, egna «techjättar» och egna appar, som genom konkurrens med amerikanska och kinesiska motsvarigheter kan jämna ut förutsättningarna.

Men Europa är alldeles för litet och resurssvagt för att på egen hand bli en jämbördig aktör med Kina och USA, utan behöver likt Kina samarbeta med så många som möjligt, utan att för den skull koppla det till mission av europeiska «värderingar» kring woke och annat vänsterliberalt trams. På samma sätt som för Kina måste utbyten vara strikt affärsmässiga, utan politiska undertoner. Inte minst i Afrika, som Europa helt har förlorat till Kina på grund av det ständiga missionerandet kring demokrati, mänskliga rättigheter och woke.

Slutligen är Ryssland inte heller en «fiende», men EU gör naturligtvis landet till en sådan alldeles på egen hand när man tar parti för Ukraïna och låter den konflikten bli allenarådande för europeisk politik. Det är utomordentligt skadligt för Europa, eftersom vi då plöjer ned pengar och tid i en ren förlustaffär istället för att investera i en europeisk renässans.

Argumenten om att «vi står näst på tur» och att Ukraïna skulle vara en «demokrati» som «slåss för oss» måste avfärdas som febriga fantasier, och konflikten har istället reella och lättförståeliga faktorer och bevekelsegrunder, som Europa emellertid inte vill ta till sig. Innan man låter den verkligheten sjunka in, kan kontinenten inte heller resa sig och ta upp kampen med Kina och USA, utan blir offer för sin egen inbillningssjuka.

Tvärtom accelererar Kina när USA gör bort sig i Mellanöstern och Europa åter drabbas av energikris, vilket sammanfattas i en tillväxt om fem procent för första kvartalet, högre än prognosticerat. Kinas gröna satsning ger nu fullt resultat, tillsammans med diversifiering av basenergin, medan Europa förbereder sig för ransonering och ännu en period av inflation och recession. Det är helt och hållet självförvållat.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Ingen europeisk motståndskraft

Ordbajs är diktatorerna i Bryssel fenomenalt bra på, med floskler som «resilience», «coordination» och dylikt i allehanda sammanhang, nu specifikt med avseende på energikrisen till följd av USA:s och judestatens illegala krig mot Iran. Problemet är att de många handlingsplanerna och agendorna stannar vid just ord, och att de inte har så mycket med verkligheten att göra.

Någon «resilience» kan man nämligen inte tala om när det gäller energi, eftersom EU är djupt beroende av import utifrån för olja, gas och andra fossila ämnen, samtidigt som halva kontinenten har lagt ned eller helt enkelt förbjudit kärnkraft. Energikostnaden är således dubbelt så hög som i USA och Kina, vilket omedelbart ger ett fatalt handikapp för europeisk industri samt tynger europeiska konsumenter ekonomiskt.

Tanken har länge varit att «ställa om» till «grön energi», men i verkligheten är fossilberoendet alltjämt stort. Det spelar heller ingen roll att man installerar många vindsnurror om man samtidigt lägger ned baskraften i kärnkraft, eftersom man då inte kan hantera variationerna kostnadseffektivt.

Inte heller hjälper det att EU-byråkraterna har smällt upp kraftiga handelshinder för världsledande grön teknik från Kina. Tanken är att stimulera den egna industrin hellre än att raskt genomföra omställningen, men se då igen punkten ovan om den dyra energins förödande inverkan på europeisk konkurrenskraft.

Europa har helt enkelt ingen som helst möjlighet att konkurrera med Kina eller USA förrän man får ordning på energi- och andra priser, och för att åstadkomma det behöver man dels raskt uppföra kärnenergi samt importera väldiga mängder grön teknik från Kina i form av vindturbiner, solpaneler och inte minst bilar, de sista för hälften av de europeiska tillverkarnas snordyra priser.

Vi behöver givetvis också avsluta det förödande kriget mot Ryssland och låta Ukraïna gå förlorat; det är ändå inte vårt krig. Vi behöver gasen för att kunna stärka vårt kraftigt eftersatta näringsliv, och ju längre vi bränner pengar på det ukraïnska slukhålet, desto längre på efterkälken hamnar vi.

Det är dags för dessa efterblivna apkretiner i Bryssel och huvudstäder runt om i Europa att vakna upp från sin idealistiska törnrosasömn och se verkligheten som den är, samt laga för att Europa kan påbörja sin långa väg till att åter bli en aktör av rang. Annars lär det bära snabbt utför inom en ganska snar framtid.

Elbil köper jag bara om den är kinesisk och inte straffskattad.
Kategorier
Europa Film Kultur Liberalism Politik Ryssland

Rysk-västligt kulturkrig

Mer patetiskt blir det aldrig som när svenska statsmedia (plural) rapporterar om «rysk statsmedia», som om man själv vore något slags privat mediehus med en objektiv utblick snarare än en nationalistisk propagandistisk agenda. Det skulle möjligen vara då samma statsmedier utger sig för att vara något slags sanningsministerium med rätt att «verifiera».

Senast har den statliga skräpteven tagit på sig att «verifiera» ett ryskt påstående om att man kvoterar utländsk film med hänvisning till att Frankrike gör samma sak. Själva påståendet är av mindre betydelse, ty andemeningen är att peka på att Ryssland minsann blockerar och begränsar västerländska företeelser.

Men då ser man nog inte riktigt skogen för alla träden, ty Väst har sedan konfiktens inledning tagit initiativet till det kulturkrig som sedan dess rasar mellan Väst och Ryssland. Man började med att censurera RT, Sputnik och andra ryska källor, med hänvisning till att de utgör «propaganda», och därefter har det fortsatt av bara farten.

Exempelvis kan man numera inte finna Ryssland i sportsammanhang, då landet bojkottas av väststyrda organisationer. Inom scenkonst och andra kulturyttringar har ryssar sparkats ut på löpande band, och i näringslivet har man avryssifierat allt från Kefir till förekomsten av rysk sprit på statliga Systembolaget. Ja, västerländska företag har ju för övrigt lämnat Ryssland helt och hållet.

Och den som trodde att man kan se rysk film i Sverige, på biograf eller i statlig skräpteve, har nog misstagit sig rejält. Vi som inte vill se svensk och amerikansk skräpfilm – det enda som finns i utbudet – har därför att förlita oss på torrentteknik och andra källor för att tillgodose vårt behov av rysk, asiatisk och annan film av högre klass.

Ryssarna får göra likadant om de händelsevis skulle vilja se ideologisk wokeproduktion av västligt snitt, eller möjligen någon sällsynt sevärd rulle som inte dryper av vänsterliberala doktriner. Och det gör man naturligtvis, det går inte att stoppa informationsflödet någonstans i världen, möjligen med undantag för Nordkorea.

Det är också därför det är så tragiskt att det är Väst som leder utvecklingen i denna auktoritära riktning. Väst är och ska per definition vara den entitet som står för frihet, och som är trygg i sina egna värderingar och därför inte känner sig hotad av omvärldens «påverkanskampanjer» och annan ideologi som florerar.

Istället är det Väst som är extremt ängsligt för att medborgarna inte kan hantera informationen, utan behöver statlig och överstatlig gallring och filtrering. Ja, inte bara för att mota ryssen i grind, utan även för att lägga sordin på den «högernationalistiska» strömningen inom den egna sfären.

Så växer en vänsterliberal diktatur fram, en företeelse som inte på något fundamentalt vis skiljer sig från Kremls motsvarande envälde. Såväl Ryssland som Europa måste numera betecknas som valautokratier, utan minsta antydan till liberal demokrati under givna fri- och rättigheter, framförallt yttrande- och informationsfrihet.

Айка (2018). Ryssland är givetvis en stor kulturnation med stor tradition inom filmkonst.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Ungersk demokrati till val

Alliansen Fidesz–KDNP har regerat Ungern med kvalificerad majoritet sedan 2010, och har således tagit hem segern i fyra val i rad. Klarare än så blir inte ett demokratiskt mandat, men enligt Bryssel utgör Ungern en «hybridregim», nämligen för att man har valt en annan väg än massinvandring, *2SHBTQIAP++ och annan vänsterliberal smörja.

Bryssel leds å andra sidan av Uschela von der Liar, som inte är folkvald i någon som helst mening, utan utsedd på samma sätt som Xi Jinping i Kina. Det demokratiska underskottet i EU är välkänt, men ändå drar man sig inte för att peka finger åt medlemsländer för dess förmenta demokratiska brister. Eller kanske just därför.

Men i Ungern delibererar man inte att förbjuda oppositionen, så som i den fullfjädrade tyska diktaturen. Man fängslar inte heller människor för sina åsikter, så som i diktaturerna Storbritannien, Tyskland och en rad andra europeiska stater, inklusive Sverige. För grundlagsförändringar krävs i Ungern kvalificerad majoritet, medan exempelvis Sverige klipper och klistrar i de meningslösa grundlagarna som vore det ordinär lag.

Man kan säga mycket om Fidesz och Orbán Viktor (namn ges i den ordningen i Ungern), men EU är inte definierad som en vänsterliberal klubb för inbördes beundran, och det var inte heller en sådan union Ungern en gång ingick i. EU är inte en federation, utan en konfederation av suveräna stater, mellan vilka fri rörlighet ska råda.

EU som sådan konferation har inte och kan inte och ska inte ha en «utrikespolitik», särskilt inte under den fullständigt okvalificerade skatan Kalla Kajas’ inkompetenta ledning, utan sådan faller på de enskilda medlemsländerna. Man kan hävda att EU borde vara en federation med utrikespolitik och beskattning på programmet, men där är vi alltså inte i dag.

Ungern är således suveränt i sin utrikespolitik, och så även i förhållandet till Ryssland. Man är granne med Ukraïna, och vill inte ha ett utdraget krig som riskerar att sprida sig, då först till Ungern. Man förespråkar realistisk fred, till skillnad från EU:s många krigshetsare på behörigt avstånd.

Budapest har även ett energiberoende av Ryssland, då man saknar kuster och naturliga vägar för import av flytande gas. Det är en realpolitisk bedömning, och Ungern har inte möjlighet att dra ned landet i fullständig recession för att uppfylla EU-diktaturens flummiga ambitioner och ideal.

Geografiskt är Ungern granne med Slovakien och Serbien, två nationer med likartat förhållande i dylika spörsmål, särskilt det pragmatiska förhållandet till Ryssland och även Kina. Ungern och Slovakien tillsammans med Bulgarien och Rumänien betraktas i EU som något slags B-lag vars ståndpunkter man inte behöver bry sig om, medan A-laget med franker och germaner drar upp riktlinjerna. Men på så vis är unionen inte konstruerad.

När Ungern i morgon går till val kan ett regeringsskifte mycket väl ske, det är så det fungerar i demokratier. Opinionsundersökningarna är emellertid inte tillförlitliga, utan pekar i olika riktningar beroende på huvudman. Vägt medelvärde indikerar att Magyar Péters parti Tisza kammar hem segern, men avgörandet står som alltid först på valdagen.

Dessvärre har valet präglats av påverkan utifrån, inte minst från EU-diktaturen själv, som håller inne omfattande medel under den implicita andemeningen att beloppen betalas ut om ungerska folket plockar bort Orbán. En lång rad företrädare för unionen har även uttalat sig om valet till Magyars fördel.

Men även om Orbán skulle förlora, kvarstår Ungerns många dilemman intakta. Magyar har att fortsatt förhålla sig till landets energisituation och närhet till Ryssland, och han kan inte heller trolla bort det sentiment som alltjämt präglar en majoritet av ungerska folket. Risken för nyval är påtaglig om Magyar skulle ta hem segern, i vart fall om han vill styra Ungern mot vänsterliberalt marionettskap och anta rollen som Bryssels lydiga redskap.

Tisza mot Fidesz.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Kina vinner igen

Trump-regimen verkar inte ha något slutmål med sitt krig mot Iran, utan irrar planlöst med det ena befängda uttalandet efter det andra. US-presidenten trodde kanske att han kunde uppnå en transaktionell affär med Tehran, men ett land styrt med religiös ideologi fungerar så att säga inte på det viset.

Persiens historia är för övrigt en enda lång rad av invasioner, från greker och romare till muslimer och i modern tid britter, judar och amerikaner. Plus ett lokalt derby initierat av Saddam-regimen i Irak. Ändå är det Iran som ständigt utmålas som «hot» och «fiende», ja till och med av den svenska regimens märkliga underrättelsetjänster.

Men av historien kan vi lära att Iran knappast kommer att ge med sig, annat än om det gynnar landet på sikt. Tehran spelar likt Kina det långa spelet, medan USA numera mest tycks agera på Trumps slumpmässiga neuronimpulser. Hot hit och hot dit, men till saken hör att TACO Trump aldrig levererar.

Vad den amerikanska skurkregimens egentliga syfte är står alltså skrivet i stjärnorna, eftersom man inte fullföljer det man har initierat. Man kanske trodde att man kunde slå ut ledarskiktet och sedan installera en marionettregim, men Irans styrelse är decentraliserad på alla plan. Ska man störta mullorna krävs alltså invasion, av ett land som mest består av berg.

Och man kanske trodde att man kunde slå ut Irans kärnvapenprogram, men istället aktiverade man Tehrans egentliga kärnvapen, nämligen stängningen av Hormuz-sundet. Det har redan slagit hårt mot Asien, och nu kommer effekterna till Europa och Nordamerika. Oljan är grunden för transporter och produktion, och när priset på råolja och raffinerade produkter stiger, följer allt annat med. Inflationen tilltar, brister uppstår, produktionen haltar.

Förutom i Kina, som sedan länge har planerat för energisäkerhet och scenarier som dessa. Dels släpps fartyg med destination Kina genom Hormuz-sundet, varför man inte lider någon egen brist, och dels har man diversifierat sin energiproduktion med kol, kärnkraft och förnybart, till skillnad från Europa som lade alla sina ägg i vindkraft och rysk gas samt stängde ned sina kärnkraftverk.

Dels har man bunkrat olja för många månaders behov, och dels bygger man ut infrastrukturen mot Ryssland och över Centralasien för att slippa dessa farliga flaskhalsar i Hormuz, Malacka och Suez.

Och dels har man sedan en längre tid satsat stort på att bygga ut laddinfrastruktur samt sponsrat inhemsk tillväxt av elbilar, med resultat att varannan bil som produceras i Kina nu är elektrisk. Man har övertag gentemot Europa i både kvalitet och kvantitet.

Den kvantiteten – den så kallade «överproduktionen» – kommer väl till pass nu, då ytterligare incitament ges för kinesiska konsumenter att investera i en elbil. Dessvärre är samma bilar försedda med kraftiga straftullar i Europa, varför motsvarande effekt uteblir på vår kontinent. Det blir istället samling vid pumpen, Jimmie-priser på soppan och kanske till och med ransonering vad det lider.

Trumps blixtkrig inleddes i februari, och skulle snart vara överstökat, sades det. Nu skriver vi april, och det är i vanlig ordning så att krig är enkla att påbörja, men desto svårare att avsluta. USA kan förstås dra sig hem med svansen mellan benen, men frågan är om Trumps ego tål en sådan nesa.

Förlorare är under alla omständigheter vi i Europa, tillsammans med Afrika och delar av Asien, medan Kina åter står som vinnare. Utan att avlossa ett enda skott tar man hem slag efter slag, när den amerikanska idiotregimen och dess europeiska marionetter gör bort sig gång efter annan med det ena självmålet efter det andra.

Kina har täten i förnybar teknik, numera motsvarande en tredjedel av BNP.