Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

Europeiska krigshetsare mjuknar?

Olaf Scholz’ socialistregim har skickat två tyska kanonbåtar till andra sidan jorden, där de av någon anledning ska passera Taiwansundet och därmed reta upp Kina. Det är svårt att se vad tyskarna vill uppnå med detta, annat än att undergräva relationerna med Kina samt visa sig duktiga inför den amerikanske hussen.

Även frau Merkel skickade fordom en tysk pråm till Sydkinesiska havet, ett område som inte angår Tyskland, vars närvaro i området bara komplicerar situationen ytterligare. Kanske Kina som motprestation borde skicka ett hangarfartyg till Kattegatt och Östersjön för att säkerställa navigeringsfriheten i farvatten präglade av konflikt mellan Ryssland och Nato?

Men samme Scholz antyder nu att det kunde vara tid att söka fred i det ryskukraïnska inbördeskriget, en meningslös konflikt som drar ned Europa allt djupare i ett slukhål, allt medan krigshetsare runt om i Europa viftar med de ukraïnska flaggorna och i höggradig paranoid psykos tror att Putin ska inleda något slags allmän expansion över Europa.

Scholz intar denna position dels för att Tyskland är i recession och tappar fart, framförallt gentemot Kina, dels för att man traditionellt har band med Ryssland – det var därför USA (eller möjligen Ukraïna) sprängde gasledningen – men framförallt för att ytterpartierna i Tyskland vinner mark med ett mer försonande fredsbudskap.

Både Alternative für Deutschland och Bündnis Sarah Wagenknecht, som nyligen hade framgångar i tyska lokalval, förordar nämligen fred i Ukraïna framför fortsatt krigshets, samtidigt som man vill ha goda relationer med både Ryssland och Kina. Man delar inte alls den amerikanska fientliga inställningen, och ser inte dessa länder som fiender till Europa. Man vill samtidigt sparka ut den eviga amerikanska ockupanten från Tyskland.

Det är en nykter position, och just den som borde prägla Europa, ett självständigt Europa som står fritt från amerikansk geopolitik och råder över sitt eget hus, med eget försvar och en gemensam ickekonfrontativ utrikespolitik. Ett Europa som inte låser in sig, utan som förmår frihandla och konkurrera med hela världen utan politiska konnotationer. Ett Europa som inte i kolonial anda skickar krigsskepp till andra sidan jorden för att gå USA:s smutsiga ärenden.

Det är en höggradig ironi att särskilt AfD baktalas för sin förment «högerextrema» prägel, när man samtidigt har ett uppenbart pacifistiskt budskap och en formel som är exakt rätt för Europa. Hitlertyperna är i själva verket de som skickar vapen till Ukraïna, understödjer det israeliska folkmordet samt söker långvarig konflikt med Ryssland och Kina, i allt från den dåraktige Nato-runkaren Kristersson i Rosenbad till den liberale parfymdiktatorn Macron i Paris.

Tyskland har en särställning i Europa, och det är därför också Tyskland som kan gå i bräschen för den nödvändiga förändringen. Fred i Ukraïna och säkerhetspolitisk uppgörelse med Ryssland står härvidlag först på agendan, därefter bättre relationer med Kina, samt slutligen gradvis orientering mot en polycentrisk världsordning med ett allt mer självständigt Europa i industriell renässans. Frågan är bara om det är Scholz’ etablissemang som ska ta befälet, eller alternativrörelsen.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Hitlers folkbil i graven

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv i den. Devisen gäller inte minst för Europas märkliga neomerkantilistiska ordning i att införa strafftullar på kinesiska elbilar, sådan grön teknik som skulle kunna säkerställa omställningen. En naturlig konsekvens blir nämligen att Kina svarar med reciproka tullar, och att kineserna därtill självmant väljer att handla inhemskt framför europeiskt.

Huvudeffekten blir därför inte att Kina tappar fart, utan att Europa gör det, då den kinesiska marknaden stängs. Och när vi pratar bilar och Europa, är det främst Tyskland saken gäller. Den tyska bilindustrin vet detta, och är på samma sätt som Elon Musk emot sådana tullar. De är för frihandel, och i den mån Kina subventionerar sin industri, så får Europa kontra på motsvarande sätt.

Volkswagen tycks bli först i den tyska bildöden, efter att ha annonserat ett besparingsprogram om tio miljarder euro. Man säger sig ha två år på sig att vända skutan, men inget talar för att man lyckas med det. Företaget har blödit pengar i femton år, närmare 1.5 miljarder euro årligen, och ironiskt nog har man kunnat balansera den utgiften med försäljning i Kina, Volkswagens största marknad.

Det fönstret minskar nu, samtidigt som företaget laggar i utvecklingen. Man kan inte konkurrera med vare sig teknik eller pris, och man har inte heller någon förmånlig «folkvagn» att erbjuda marknaden. En stor ironi med tanke på att företaget grundades 1937 av Nationalsocialisterna under Hitler just för att varje tysk skulle kunna äga en bil.

Samma ironi har att Volkswagen länge var en kinesisk folkbil (大众, dazhong, den stora massan), men att den inhemska bilindustrin har tagit ett stort språng förbi företaget i fråga om elbilar. Fossildrivna bilar kunde kineserna aldrig konkurrera om, för att man saknade både logistik och spets i knowhow, medan det omvända förhållandet råder kring elbilar: Kina kontrollerar logistiken, batterierna, råvarorna, forskningen och utvecklingen i hela kedjan.

Enligt uppgift säljer företaget en halv miljon för få bilar, motsvarande två fabriker, samtidigt som man har tjugo tusen anställda för mycket. Det är samtidigt en form av dästa arbetare som oftare är «sjuka» och frånvarande (likt vabbandet i Sverige), medan kinesiska arbetare är både billigare och effektivare. Det är en svår ekvation att lösa, och den kommer småningom att smitta av sig på hela den tyska bilindustrin.

Det hjälper så att säga inte att att Europa har skyhöga energipriser under en skogstokig klimatpolitik och krigshets, samtidigt som Bryssel reglerar sönder och samman industri efter industri. Under sådana former kommer ingen att överleva i konkurrensen med vare sig Kina eller USA, och i längden går Europa under.

När Kina trycker plattan i botten…
Kategorier
Afrika Europa Kina Liberalism Politik

Kina danar Afrika

Inte mindre än femtio regeringschefer från den afrikanska kontinenten samlas i Beijing i dagarna tre för överläggningar med Xi Jinpings ministär. Det är hela Afrika, förutom Eswatini, mikrostaten som är köpt av Taibei att erkänna ön Taiwan, och det visar än en gång att det är Kina som har kommandot.

Medan Bryssel och de europeiska nationerna har grävt ned sig i skyttegravarna och rustar för långvarig konflikt med Ryssland, bygger Kina nya broar i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Man bygger Afrikas fysiska infrastruktur, men knyter även till sig afrikanska länder i politisk mening – det kan komma väl till pass i omröstningar i FN och andra internationella frågor.

Och Medan Bryssel och Washington pratar än hit och än dit om att återerövra Afrika, är det Kina som får saker att hända i verkligheten. Det beror dels på att man har en så mycket enklare modell med business only, utan ohemula villkor om demokrati, mänskliga rättigheter, *2SHBTQIAP++, facklighet och andra «värden» som är så viktiga för Väst att sprida i sin MR-jesuitiska ansats.

Dels beror det på att Afrika känner de forna koloniala erövrarna från Europa, och inte alls litar på dem. Man förstår visserligen att Kina inte har för avsikt att bedriva socialhjälp eller bistånd, och inte gör detta främst för Afrika, utan för sig själva – det är hela tanken med business. Men man förstår också att den modellen har tjänat Kina väl, och man vill emulera den bäst man kan.

Kina, som också naggades i kanten av de västliga kolonisatörerna och imperierna, har genomlevt ett «förnedringens århundrade», under vilket man gick från världens ledande nation till världens fattigaste, under umbäranden som kolonisation, revolution, ockupation, inbördeskrig och slutligen inhemskt terrorvälde. Afrikanska nationer kan känna igen sig i den karakteristiken, och man har därför gemensamma beröringspunkter även i detta avseende.

Men framförallt har Kina gjort den omvända resan på bara ett halvt sekel, från den absoluta botten till att återigen befinna sig i toppen i allt fler avseenden och parametrar. Det momentet kan man nu förflytta till Afrika, samtidigt som man får del av kontinentens råvaror, som behövs i modern teknik av olika slag. Det är ett rättvist utbyte, och Kina döljer inte den ambitionen.

I längden kommer Afrika därför att transformeras från efterblivna klanvälden under ständig krigföring till modern civilisation. Man kan inte börja med demokratin och de esoteriska värdena, utan man måste först bygga grunden, infrastrukturen och institutionerna, och det är vad som sker nu under den kinesiska modellen. Om ett halvsekel eller mer kan man börja fundera på att finslipa styrelseskicket.

Det är vad pappskallarna i Bryssel aldrig har fattat. Men så är den europeiska kontinenten också stadd i fritt fall, och man har misslyckats med att bygga motsvarande broar till världen. Washington är å andra sidan mer inställd på att riva broar och förstöra så gott man kan för att upprätthålla hegemoni – det amerikanska kriget är alltid allestädes närvarande.

Faktum är att USA även gärna river sönder Europa genom skuggkriget i Ukraïna, och vi ser effekterna inte bara i inflation, energikris och recession, utan nu även i den tyska industridöden. Anrika Volkswagen varslar om kraftiga neddragningar, för att man inte kan konkurrera med Kina. Småningom försvinner hela det tyska bilundret, då man inte kan konkurrera under drakonisk reglering och stratosfäriska energipriser. Så dör Europa, medan Kina återtar sin forna ställning i världen.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

Önska väck mussarna

Islam är inte kompatibel med demokrati, och därför kan ett land dominerat av muslimer inte vara demokratiskt. Det är så per definition, eftersom demokrati är ett sekulärt styrelseskick, medan islam sätter den religiösa doktrinen främst. Samma sak kan sägas om kristendom eller vilken som helst monoteistisk religion.

Ändå har demokratin uppstått i forna monoteistiskt kristna länder, men först då kyrkan angreps och förkastades för att senare avskiljas från staten. Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof, som det så vackert heter i världens första moderna demokrati.

Fransmännen hade en mer brutal variant i att halshugga prästerskapet och så när instifta en «sekulär religion». Men Robespierre var ändå rätt ute, det var helt nödvändigt att krossa den skändliga för att demokratin skulle kunna få livsrum.

Skulle samma sak kunna hända med islam? Självklart. Men i en sådan sekulariseringsprocess står islam inte längre i främsta ledet, och människor betecknar sig inte heller längre som främst muslimer. Då har man sedan länge kastat slöjan och sätter inte längre religiösa regler först, utan låter islam verka i bakgrunden som en personlig filosofi eller förvärvad tradition. Man blir då kulturmuslim, på samma sätt som många svenskar är kulturkristna: gifter sig i kyrkan, men följer inte religiösa påbud.

Islam i Kina kan tjäna som exempel, där gruppen av Hui (回) förvisso har en muslimsk prägel, men sätter landet och majoritetskulturen främst. Man är kineser först, muslimer därefter. Uigurerna i Xinjiang har haft vissa problem med den prioriteringen, vilket är varför konflikt har uppstått. Kinas egen variant av Robespierres metoder har därför fått spelrum, med goda resultat.

Muslimer i Sverige och Europa har att göra samma metamorfos, det vill säga att i första hand bli svenskar eller européer och i andra muslimer. Prioriteringen är för närvarande den omvända, vilket inte är hållbart i ett demokratiskt samhälle. Här gäller Svea rikes lag, inte sharia. Och samhällsordningen kräver en gemensam majoritetskultur, vilket med nödvändighet är midsommar, fläsk och sill med nubbe. I annat fall uppstår konflikt.

Ta av slöjan!

Mussarna kanske slutligen vinner med demografiska medel, nämligen genom att föda fler barn än svenskar, samtidigt som invandringen fortsätter. Då når man småningom en kritisk massa, och islam blir en politisk maktfaktor. Då avvecklas demokratin, eftersom Muhammeds lagar står överst, och då är folkutbytet genomfört. Det är inte en teoretisk fundering, utan ett matematiskt faktum. Sverige blir då som Türkiet i politisk och annan mening.

För att undvika en sådan utveckling måste därför muslimerna sekulariseras och integreras i svensk kultur. Människorna i sig blir vi förstås inte av med, men vi kan önska bort muslimerna i dessa människor, och välkomna de nya svenskarna. De som kastar slöjan och med entusiasm griper sig an den svenska kulturkanon.

Sekulär islam kan sedan gå på export till de efterblivna länder som i dag är muslimska, det vill säga hierokratier eller i vart fall diktaturer under islamiskt styre. Det är den uppgift som ligger framför muslimer i Sverige och Europa, ty det är de som ska anpassa sig efter vår kultur, inte tvärtom. Eller ta planet hem, för egna medel.

Bilan Osman har därför fel när hon i en debattartikel i en notorisk kvällstidning hävdar att muslimer inte kan önskas bort. Det kan de visst. Däremot har hon rätt i att det står mellan demokrater och antidemokrater, eftersom muslimer definitionsmässigt är antidemokrater.

Frihet
Kategorier
Europa Kultur Politik

Extremvänstern framåt i Tyskland

Sachsen och Thüringen har haft delstatsval, med resultat att vänsterextrema Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) kniper hela 15 mandat i respektive delstat. I Thüringen omfattar landsdagen 88 platser, medan Sachsen räknar 120. I procent räknat kammade BSW hem 15.8 % respektive 11.9 %, vilket är ett betydande insteg för ett parti som bildades först i år.

Läser man stats- och kommersmedier i huvudfåran kan man dock få för sig att «högerextrema» Alternative für Deutschland (AfD) gick allra starkast, men det är alltså en medielögn i mängden. AfD stärkte sina positioner med 10 mandat (till 32) i Thüringen och 3 i Sachsen (till 41), vilket alltså är en relativt beskedlig framgång. Icke desto mindre blir AfD största parti i Thüringen och näst största i Sachsen, vilket av någon anledning betecknas som «historiskt».

Emellertid finns mer som förenar BSW och AfD än som skiljer dem åt, och man ska nog inte stirra sig blind på meningslösa pejorativa etiketter om extremism. Båda partierna är nationalistiska, poulistiska, migrationskritiska, russofila och socialkonservativa, och utgör reaktioner på den «wir schaffen das»-politik som CDU och SPD drev och som i grunden förstörde Tyskland.

Partierna gick som bekant fram i EU-valet, och det är därför helt väntat att man gör framryckningar även i delstats- och småningom nationella val i Tyskland. Man ser samma mönster i Tyskland som i så många andra europeiska länder som har fått nog av massinvandringens förödande konsekvenser i form av kriminalitet, våld, utanförskap, misär och kulturell friktion.

På samma sätt som Sverigedemokraterna i Sverige har motarbetats av det vänsterliberala etablissemanget, har motsvarande utveckling ägt rum med AfD i Tyskland. Men den tyska staten har aldrig varit riktigt demokratiskt rumsren, utan har för vana att bussa säkerhetstjänsten på politiska motståndare, eller rent av förbjuda dem att verka. Det är ekvivalent med hur Socialdemokraterna med satellitpartier i Sverige ständigt klipper och klistrar i «grundlagen» för att hålla meningsmotståndare tystade och på mattan.

Men den «breda» vänsterliberala «mitten» krymper alltså betänkligt när ytterkantspartierna inte bara växer på respektive planhalva, utan även möts i gemensamma ståndpunkter och andra beröringspunkter. Vad ska man göra om AfD och BSW går samman i en nationalistisk koalition för att åstadkomma respektive partis huvudmål? I Thüringen har de majoritet tillsammans (47/88 mandat), och även om det mest är en teoretisk konstruktion kan den realiseras om omständigheterna är gynnsamma.