Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

EU:s imperieplaner grusas

Tänk dig att Sverigedemokraterna hade vunnit en majoritet av rösterna i riksdagsvalet 2026, och att statschefen – kungen – därför betecknar den nya regeringen som «illegitim». Föreställ dig även att Bryssel och Washington båda hade «underkänt» valresultatet och infört sanktioner för att ett «demokratiskt underskott» har uppstått när folket har valt fel.

Ungefär så kan man karakterisera situationen i Georgien, där populistiska Georgisk dröm kammade hem valet med majoritet föregående månad. Men det gjorde man även 2016 och 2020, varför det förefaller märkligt att just nu anklaga partiet för såväl valfusk som ideologiskt avsteg. «Protesterna» mot resultatet förefaller vara iscensatta, och misstanken om upphovet leder i en bestämd riktning.

Det har att göra med EU:s planer på att integrera Georgien som en del i dess utvidgning, helt enkelt som en geopolitisk form av expansionism. Fordom var EU en västeuropeisk klubb för länder som kvalificerade ekonomiskt och demokratiskt, medan man nu har sänkt ribban betydligt och mer siktar på kvantitet än kvalitet.

Genom att försöka inlemma korrupta skithålsländer som Ukraïna, Moldavien och Georgien medelst färgrevolution och annan bearbetning hoppas man kunna skära av Ryssland och därmed återupprätta något slags reinkarnation av Rom, men i praktiken åstadkommer man mest förfall och instabilitet.

Georgien angrep man redan i maj för dess agentlag (på amerikansk förlaga), vilket då sågs som ett ingrepp mot västliga påverkansoperationer i syfte att locka landet i riktning mot den västliga gemenskapen. Men man glömmer då att landet, likt Ukraïna, är politiskt tudelat, och att en majoritet under Georgisk dröm motsätter sig den västliga *2SHBTQIAP++-ideologin och hellre orienterar sig mot den ortodoxa sfären med Ryssland som centrum.

Det är nu Georgiens folkrättsliga suveräna val att gå sin egen väg, och tills man för egen maskin har omorienterat sig samt instiftat institutioner värdiga ett medlemskap, bör Bryssel helt enkelt inte lägga sig i. Medlemskap i EU tillkommer enbart länder som kan bidra till unionen och som i övrigt är kompatibla. Varken Georgien eller Ukraïna uppfyller de kriterierna.

Faktum är att redan den nuvarande unionen har växt för snabbt, och man noterar uppror och instabilitet i länder som Rumänien. Därtill kommer att även EU:s kärna lider av ekonomisk recession och framgång för populistiska partier av alla de slag, samtidigt som man har ständigt gräl med Ungern om den vidare inriktningen.

I själva verket är unionen hårt ansatt från alla håll och kanter. Man har ett krig alldeles om knutarna, och har valt att gå i klinch med Ryssland kring detta, med energikris och ekonomisk recession som följd. Trots att man inte har någon egen vapenproduktion av betydelse har man valt att skänka sin materiel till Kiev, samtidigt som man förlitar sig på att Onkel Sam ska dra huvudlasset.

Men med Trump i Vita huset lär USA dra undan stödet till Ukraïna, och det blir då upp till européerna att fylla jänkarnas frånfälle. Det kan man göra, men det innebär då att man måste köpa amerikanska vapen och göda det amerikanska militärindustriella komplexet för att kunna fortsätta kampen och realisera den egna kraftiga upprustningen. Detta passar en affärsman som Trump.

Samtidigt kommer sagde Trump att införa allmänna tullar mot Europa, varför den ekonomiska krisen kommer att förvärras än mer. Redan under Biden har Inflation reduction act och liknande mekanismer slagit hårt mot Europa, som vill hålla fast vid sina märkliga «regler» kring hur handel ska bedrivas.

Ett sätt att upprätthålla dessa «regler» har varit att införa egna tullar, fast mot Kina, nämligen mot grön teknik som elbilar, vindsnurror och solceller, just sådant gods som kan uppfylla EU:s vidlyftiga klimatambitioner. Men man skrotar hellre de senare för att försöka rädda den europeiska bilindustrin, som är på fallrepet under det paradigmskifte som är förestående. Bryssel tycks inte veta vilket ben man ska stå på, utan är som en yr höna utan klar riktning.

Den riktningen måste man återta, samt finna lämpligt fokus på unionen som den är, inte som den skulle kunna vara. EU måste skrota imperiedrömmarna och satsa allt på att bli en självständig maktfaktor i en polycentrisk värld, vid sidan av USA och Kina och kanske även Ryssland och Indien.

Ukraïna, Moldavien och Georgien hör inte hemma i det konceptet, och varken kallt eller varmt krig med Ryssland kommer att gynna den europeiska situationen. Bäst är därför att avsluta kriget och upprätta ett säkerhetsfördrag med Ryssland, slicka sina sår och gå vidare med att stärka unionen och verka för dess medborgare.

På samma sätt måste man kamma ägget avseende Kina och inte lägga sig i dess angelägenheter i Sydkinesiska sjön på andra sidan jorden. Kina är inte heller en «systemisk rival», men däremot en ekonomisk. Ändå är vinn–vinn under maximal frihandel den enda möjlighet vi har att konkurrera med Kina och övriga världen, och framförallt att kontra den amerikanska protektionismen. Laga då så.

Bryssel måste konsolidera unionen och släppa imperietankarna. EU kan bara vara starkt om det är enat, tätt sammanbundet och står på egna ben i alla väder.
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ukrotrollens dagar räknade

En majoritet av ukraïnierna har nu gett upp och vill ha ett slut på kriget, med frysning av de nuvarande gränslinjerna. Man konstaterar att man aldrig kan ta tillbaka förlorat territorium, och att en «seger» inte är möjlig, men att man däremot kan fortsätta förlora tusentals män och kvinnor vid frontens köttkvarn till ingen nytta, samtidigt som man inte kan återbygga ekonomin så länge kriget pågår.

Men det bekommer inte de frejdiga svenskarna, som alltjämt står där med sina ukraïnaflaggor på kavajuppslaget och ropar sina märkliga politiska slagord. Man «står med Ukraïna» «så länge det behövs», och det är en «kamp för demokratin». Ryssland «får inte segra» för då «står vi näst på tur».

Det är klart att man kan inta en sådan idealistisk hållning när man inte behöver offra något, ty det är ju inte svenskarna som slits i stycken och bränns vid fronten. Det man uttrycker är att ukraïnierna är ställföreträdande soldater som gott kan offra sig i den idealistiska kampen för demokratins vidare expansion i österled.

Men eftersom premisserna är alldeles åt helvete fel, blir konklusionen också därefter. Ukraïna är inte och har aldrig varit någon demokrati, och den genomkorrupta kievstaten har knappt något gemensamt med EU och Väst. Demokratins ställning har överhuvudtaget inte med saken att göra.

Ukraïna är istället en proxyarena för Natos och Västs expansion, vilket är själva grundorsaken till konflikten. Därför stannar konflikten också vid Kiev, och föreställningen att Putin skulle ge sig på en allmän erövring av Europa är en fullständigt sinnesrubbad tankefigur. Det har inget med verkligheten att göra, utan är ett fantasifoster, frenetiskt nyttjat i den enfaldiga mediala propagandan.

Däremot har konflikten en given förlängning när västmakterna i allt större utsträckning lägger sig i handlingarna, först genom sanktioner, militärt bistånd och sabotage av Nord stream, därefter med allt mer offensiv materiel som kan nyttjas för att slå långt inne i Ryssland. Kremls givna svar är hybridkrigföring i Östersjön med flera andra platser, nyttjande av hypersoniska missiler i Ukraïna samt anställning av nordkoreansk trupp i Kursk för att mota bort de ukraïnska inkräktarna.

Det är uppenbart att Väst inte vill släppa Ukraïna och de enorma resurser man lagt ned på att därstädes anställa färgrevolution, en ansats som nu ändå går förlorad. Då kan man lika gärna störta allt i fördärvet och riskera storkonflikt i Europa genom ständig upptrappning. Så mycken prestige har byggts upp att man nu inte förmår tappa ansiktet när verkligheten infinner sig, det elementära faktum att Ryssland står som segrare.

Till den dramaturgin har inte minst den svenska moderatregimen med de korta härförarna Kristersson och Jonson samt det fullständigt malplacerade ägghuvudet Bohlin anslutit sig, kvacksalvare som har förskansat sig i sitt «situation room» i Rosenbad för att leka geopolitik med de stora grabbarna, samtidigt som man därmed äventyrar Sveriges säkerhet på riktigt.

Man trodde att man skulle bli säkrare genom att gå med i Nato och bli en amerikansk vasallstat, men det vi observerar är alltså den diametrala motsatsen. Vår egen aggressiva hållning får ett givet ryskt svar, medan ett traditionellt neutralt Sverige hade kunnat spela en ansvarsfull roll i att mäkla fred. Regimen har inte verkat för Sveriges och medborgarnas väl.

Ukraïna är ändå besegrat, och med Trump vid rodret för den amerikanska övermakten slipper Ryssland undan. Sverige och EU kan för all del fortsätta sin imbecilla kamp mot Moskva, men det är tämligen lönlöst så länge resten av världen inte ansluter sig. Det är i själva verket kontraproduktivt, och leder bara EU allt längre ned i dyngan.

Därför väntar vi nu bara på den slutliga upplösningen av detta drama, då ukrotrollen tappar både ansiktet och brallorna i fullständig förnedring, och då man tvingas ge upp sin idealism för den bistra verkligheten, i vilken bara realpolitiken gäller. Efterdebatten lär bli en fars av stora mått.

Nog har jag sett detta komma under lång tid… men det gäller inte det paffa svenska folk.
Kategorier
Europa Kina Politik USA

EU rekalibrerar

Mindre än en månad efter att EU:s handelstullar gentemot kinesiska elbilar trädde i kraft, tycks Bryssel nu vara på väg att skrota sagda tariffer. Unionen beslöt i juli att införa upp till 35 % handelstullar på kinesiska elbilar, utöver de 10 % som redan föreligger, vilket fick Beijing att kontra med motsvarande tullar på en rad europeiska produkter.

Men sedan dess har en faktor X tillkommit, en svart svan i form av Donald Trump som tillträdande president. En affärsman som inte lirar det gängse politiska spelet, och som säger sig älska handelstullar. Han har redan utlovat fler tullar mot både Kina och Europa, vilket borgar för fyra spännande år.

EU är här den svagaste parten, och om man vill spela med i denna teateruppsättning kommer man att förlora benhårt. Dels kommer Kina denna gång inte att vila på hanen, utan kommer att besvara den amerikanska elden, och därför även den europeiska.

Dels har USA och Kina fördelar som Europa helt enkelt inte åtnjuter, bland annat mindre reglering, betydligt lägre el- och energipriser, avsevärt fler entreprenörer och innovatörer, samt inte minst en statligt dirigerad industripolitik. EU har samtidigt ett krig alldeles om knutarna att hantera.

Under de omständigheterna kan man inte längre drömma om fina ideal och värderingar, utan måste se till verkligheten som den är. Europa måste nu en gång för alla inse att man måste stå självständigt från USA, istället för att vart fjärde år oroa sig för vem som ska tillträda som president.

Unionen måste vidare lira med Kina snarare än emot, och tugget om att Mittens rike är en «systemisk rival» måste upphöra. Kina är en konkurrent på en rad marknader, men de båda aktörernas respektive «system» har inte med varandra att göra. Här råder istället en vinn–vinn-situation om de båda gör gemensam sak för att hantera Trumps aggressiva handelskrig.

Frihandel över den eurasiska kontinenten tar alltså effektivt sönder den amerikanska merkantilismen, och det kunde vara läge för regeringar runt om i Europa att på nytt bedöma lämpligheten i att delta i Väg- och bältesprojektet. Man tycks vara så rädd för att Kina ska vinna, utan att begrunda de egna vinster man gör under denna handelns autostrada.

Fast nu ser man istället vad man har att förlora när det globala krogslagsmålet bryter ut, och det ser riktigt mörkt ut för Europas vidkommande. Därför tycks man rekalibrera sina doktriner och den övergripande ideologin, och det är inte en dag för tidigt. Protektionism har aldrig tjänat Europa väl, och kommer inte att göra det denna gång heller.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland USA

Sökes död eller levande: Benjamin Netanyahu

Internationella brottmålsdomstolen (ICC), en marionettdomstol som mest har gett sig på småsten i skithålsländer i tredje världen, eftersom man helt enkelt inte vågar agera mot de mäktiga uppdragsgivarna i Väst, har nu orsakat visst rabalder genom att efterlysa folkmördarstaten Israels regeringschef, Benjamin Netanyahu.

Brott mot mänskligheten har den judiska apartheidstaten visserligen begått i drygt sjuttio år under ockupation, förtryck, bosättningspolitik, utomrättsliga avrättningar och andra illegala företeelser, men man har alltid skyddats av USA och EU, som av historiska och religiösa skäl har en alldeles blind fläck angående skurkstatens göranden och låtanden.

Men folkmordet i Gaza, medelst fördrivning av hela populationen, blockad av förnödenheter, bombningar av skolor och sjukhus, medveten utsvältning, samt dödandet av tiotusentals icke stridande kvinnor och barn, är uppenbarligen droppen som kom bägaren att rinna över, och man fann sig nödgad att slutligen agera för att inte uppenbart framstå som den västliga marionett man ändå ytterst är.

Nu sätts den «regelbaserade världsordningen» på mer substantiellt prov, och man finner då genast att USA helt förväntat fördömer arresteringsordern. Mer intressant är emellertid hur EU kommer att agera, om man verkligen kommer att efterleva de «regler» man säger sig hålla så högt, eller om man kommer att titta åt andra hållet.

Min bedömning är att Netanyahu även framgent kommer att kunna röra sig fritt i Berlin och Paris, och att man kommer att skylla på den ena omständigheten efter den andra för att man inte griper fanskapet. Det är Västs hycklande natur som då kommer till fullt uttryck, och jag ämnar påminna om saken när så sker.

Om man inte själv kan efterleva de regler man ständigt åberopar, är man inget annat än en tyrann, en mobbare som godtyckligt sätter upp ramar som man själv inte behöver omfattas av. Vi känner typen från sandlådan i barndomen, men så kan världen faktiskt inte styras.

Antingen har vi en ordning under Förenta nationerna och dess organ, eller så gäller den starkes rätt. Det är det senare som är förhandenvarande i realiteten, och man bedrar bara sig själv om man tror något annat. Makt växer ur gevärspipans mynning, och den vars gevär får sista ordet sätter «reglerna».

De nuvarande «reglerna» drogs upp av andra världskrigets segrarmakter, men är nu ifrågasatta av nya regionala hegemoner som Kina och Indien. Man ifrågasätter inte behovet av en regelbaserad ordning, men vill ha ett ord med i laget om utformningen. Det vill av naturliga skäl inte den förhärskande hegemonen USA, som vill bevara sina enorma privilegier till varje pris, inklusive krig.

Det är också vad konflikten i Ukraïna dröjer sig om, den eviga dragkampen mellan Öst och Väst. Ukraïna är spelplan, men inte huvudaktör, och det rör sig om ett traditionellt skuggkrig. Även Israel har en instrumentell roll i Mellanöstern att för USA:s räkning söndra och härska, utöver den ideologiska och religiösa komponenten.

Sionistpressen kommer naturligtvis hävda sina gängse barnsliga argument att det minsann var «Hamas som började», men det ursäktar naturligtvis inte det utstuderade folkmord som har skett därefter – vi har inte kollektiv bestraffning i internationell lag.

Putin, också efterlyst av ICC, kanske inledde ett anfallskrig, men han har inte tillnärmelsevis agerat som Netanyahu. Det är den flagranta skillnaden, som också sätter fingret på Västs eviga hyckleri, och nu är sanningens ögonblick inne. Det är dags för Bryssel att visa sina kort.

Folkmördaren Netanyahu måste förpassas till en cell i den Haag för resten av sitt liv, om den «regelbaserade världordningen» ska ha någon mening.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

Kinanoja i Östersjön

Om två kablar kapas på Östersjöns botten inom loppet av ett dygn är sannolikheten hög att det rör sig om sabotage. Men på samma sätt som man gick alldeles fel när det gällde misstankarna kring vem som sprängde Nord stream, har man här försökt implicera Kina som delaktig i händelserna.

Till grund för detta resonemang ligger att det kinesiskflaggade fartyget Yipeng-3 (伊鹏-3号) har befunnit sig i närheten av kabeln då brotten har skett, och man har även noterat långsammare styrfart under detta förlopp. Andra fartyg har inte uppvisat samma mönster, varför vindförhållanden och dylikt inte har spelat in.

Det kan då röra sig om ett ankare som drar längs botten, en inte helt ovanlig företeelse. Exempelvis drog ett annat kinesiskt fartyg, Newnew polarbear (新新北极熊号), sönder en gaskabel utanför Finland för något år sedan, varvid man förlorade ankaret. Även då misstänktes sabotage.

För all del kan det förhålla sig på det sättet, men det betyder alltså inte att Kina som nation är involverad. Det vore fullständigt huvudlöst och kontraproduktivt av Kina att blanda sig i konflikten mellan Väst och Ryssland, och speciellt att bedriva hybridkrigföring i Östersjön.

Fartyget kanske är kinesiskt, och flaggar även kinesiskt, men det betyder inte så mycket i dessa sammahang, där man rutinmässigt nyttjar annan flagg av olika skäl. Såväl kapten som övrig besättning är av rysk härkomst, och det skulle då röra sig om en rysk operation snarare än en kinesisk.

Vilken kapten som helst kan för övrigt köpas för en billig peng i uppdrag att råka lossa ankaret på lämplig plats, varvid saken kan avskrivas som en olycka. Det är mer eller mindre omöjligt att bevisa skuld i juridisk mening. Skepparen tar sin miljon i belöning utan att så mycket som svettas när kustbevakningen anländer.

Troligast här är alltså att Ryssland bär ansvaret, som en del i hybridkrigföring då Väst trappar upp krigshandlingarna, bland annat genom att tillåta medeldistansrobotar att slå långt in i Ryssland. Det är då mer riktat till allmänheten i berörda länder, som en symbolisk handling. då kablarna inte har någon militär betydelse.

Kineserna skakar på huvudet angående beskyllningarna.