Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Pöbelkrati

Opinionsundersökningar är trevlig lektyr att förkovra sig i då man förättar sitt tarv eller hämtar andan. Det är kort och snaskig information kring det rådande tillståndet i något ämne, mot vilket läge man kan jämföra sig själv och de egna ståndpunkterna samt begrunda den allmänna tidsandan.

För dagen levererar Novus detta läsestoff, i ämnet demokrati, det styrelseskick som har nått närmast religiös status med tiden, och som ständigt ska missioneras på samma vis som tidigare religion till andra folk och länder. Ändå finns ingen egentlig konsensus kring vad demokrati är, utan begreppet nyttjas som om det vore en självklarhet.

Kring demokratin finns hundraprocentig uppslutning enligt undersökningen, men vad demokratin då ska försvaras mot är inte gott att veta. Om hundra procent är för demokratin, är då noll procent emot samma demokrati, och det finns alltså inget hot mot styrelseskicket som sådant, i vart fall inte inom landet.

Ändå anser tre av tio att demokratin i Sverige är hotad, samtidigt som en av fyra inte känner tilltro kring den svenska demokratin. Föga förvånande finner man belackarna på den rödgröna oppositionens sida, den som har varnat för ett nära förestående nazistiskt Machtübernahme om Åkesson släpps in i värmen, och det hör till oppositionsrollen att vara överdrivet kritisk till den styrande entiteten.

Vad hotet mot demokratin skulle bestå i framgår av en separat frågeställning, och det visar sig att det inte är Putin och Ryssland som avses utan påverkanskampanjer och desinformation på socialer, följt av samhällelig okunskap, kriminalitet, hot mot politiker, vinkling i media samt begränsningar i yttrandefriheten.

Här har vi en märklig diskrepans kring yttrandefrihet och så kallade påverkanskampanjer i socialer, eftersom sådana «kampanjer» är en given del av yttrandefriheten. Det finns inte någon form av demokrati som bärs upp av inskränkningar i yttrandefriheten, men det är ändå det vi ser i Sverige och Europa. Ju mer denna för demokratin fundamentala frihet beskärs, desto mindre demokrati återstår.

Till yttermera visso skulle var tredje person undvika att torgföra sina åsikter pålina, av rädsla för konsekvenskultur i åsiktskorridoren, exempelvis då de «goda krafterna» i «civilsamhället» på rent korporativistiskt (fascistiskt) vis gör gemensam sak gentemot avfällingar, åsiktsbrottslingar och oortodoxa tänkare.

Det kan röra sig om banker som spärrar konton för att någon prenumererar på någon förhatlig tidning, eller andra metoder att bannlysa misshagliga personer som avviker från den konforma konsensuskulturen. Men större hot mot demokratin än att förvägra medborgare delaktighet i det offentliga samtalet, eller i offentligheten överhuvudtaget, finns inte.

Samtidigt som allmogen av någon anledning har fått för sig (hur?) att påverkanskampanjer bedrivs på sociala medier och att detta skulle vara ett hot mot demokratin, så anser sex av tio personer att svenska mediehus medvetet vinklar efter egen politisk preferens. Det rör sig då inte om opinionsbildning, utan om hur nyheter friseras och hur själva urvalet sker i kraftig bias.

Sådan bias hos enskilda mediehus är inte ett problem i ett diversifierat och pluralistiskt medielandskap, men i Sverige finns en stark ägarkoncentration till ett fåtal mestadels vänsterliberala mediehus, samtidigt som de skattefinansierade statsmedierna tar stort utrymme i förmedlingen av nyheter och ideologiproduktion. Vidare existerar statligt mediestöd med koppling till hur starkt man linjerar med det vänsterliberala etablissemanget, fenomen som inte har med demokrati att göra utan är ett renodlat fascistiskt (korporativistiskt) instrument.

Den svenska korporativismen omfattas även av akademin, som i stor utsträckning är en statlig angelägenhet med statliga bidrag som fördelas av politiker med en viss politisk agenda. Föga förvånanande anser sex av tio att även forskare har en agenda i sitt värv, kanske efter att under många år ha iakttagit «forskare» med starkt ideologiskt nit, enkannerligen i ämnen som klimat, genusstudier och «kritiska vithetsstudier».

Var tredje anser vidare att politiker försvagar demokratin, vilket är tre gånger fler än de som menar att politiker stärker demokratin. Det är ett kraftigt underbetyg och visar att populasen inte riktigt litar på politiken. Men då litar man inte heller på det demokratiska systemet per se, eftersom det ska vara konstruerat för att tolerera utmanare till demokratin.

En märklig paradox visar sig därför i hur pöbeln uppfattar demokratin i Sverige jämfört med EU och USA. Här har nära hälften mycket liten tilltro till den amerikanska demokratin, som är urstark i jämförelse med den svenska och än mer den obefintliga i EU.

Man förväxlar då styrelseskicket i sig med dess förhandenvarande installation i form av Donald Trump, men denne rår alltså inte på de institutioner som bygger den amerikanska demokratin, som exempelvis maktdelning i dömande, lagstiftande och exekutiva grenar.

Man kan här notera att det folksuveräna (korporativistiska, fascistiska) Sverige helt saknar maktdelning, och att det inte finns någon konstitutionsdomstol med vetorätt. Det finns därmed inte heller någon kraft som kan motstå en Trump eller Hitler i svensk politik. Den svenska demokratin bärs upp enbart av den goda viljan hos politiker, och det är detta allmogen känner i form av oro för vad politikerklassen skulle kunna hitta på under andra förutsättningar.

Om svensken tror på demokrati och vill «försvara» denna, så är det bästa försvaret just att införa demokrati av amerikansk modell, med äkta maktdelning, en mer eller mindre orubblig konstitution under krav om kvalificerad majoritet samt i princip oinskränkt yttrandefrihet. Men den svenska pöbelkratin tror egentligen inte på demokrati, utan verkar hellre vilja försvara hetslagen, statsmedierna och monarkin över allt annat – det är ett indoktrinerat folk.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Starmer-regimen till ända

Det kommer inte som någon överraskning att Ingsoc-ledaren Keir «Big Brother» Starmer lämnar in handduken, utan är en given konsekvens av Arbetarepartiets förnedring i lokalvalen härförleden. Det, tillsammans med knackig ekonomi, rekordlågt förtroende och en växande högerkonservativ rörelse, blev Starmers baneman.

Passande för en diktatur som Storbritannien är att efterträdaren Andy Burnham hämtas från lokalpolitiken utan att folket får delta i processen. Burnhams hjässa smors och han placeras på tronen efter ett tekniskt fyllnadsval för att bli parlamentsledamot. Kröning, kallar man det.

Att det forna imperiet inte längre är en demokrati beror inte enbart på att man byter försteminister som andra byter underkläder, utan att konsultera folket, utan framförallt på den politik som förs gemensamt och i samförstånd av systempartierna. En politik som stavas massövervakning, censur och digital repression, tre begrepp som inte hör hemma i en demokrati.

Exempelvis har Starmer-regimen föranstaltat om åtkomst till krypterade data hos molnoperatörer och tillverkare av mobiltelefoner, en reform som i ett svep skulle omintetgöra säkerheten på nätet. Detta då buset alltid tar sig in i dylika dörrar, om de lämnas på glänt.

Regimen har även klubbat en «Online safety act» omfattande sådant som åldersverifiering hos alla större sajter, under den märkliga förhoppningen att allmogen inte ska ta till sig VPN-tjänster och annat. Trots att man har hoppat av EU går man ändå snäppet längre i sina försök att tygla nätet, så till den grad att USA har öppnat en ventil mot det censurindustriella komplexet i Europa.

På samma sätt som i den tyska diktaturen har Starmers socialistregim gått hårt åt allmogens förmenta åsiktsbrottslighet på nätet, genom att helt sonika arrestera, bötfälla och fängsla den som tar sig ton mot den vänsterliberala ordningen. På fullt allvar har man även begrundat att förbjuda X, Grok och andra tjänster, för att man inte tål det fria ordet och diskussion som inte följer det vänsterliberala manuset.

Den primära anledningen är i England såväl som i Tyskland de «högernationalistiska» framgångarna, som man vill stävja i syfte att behålla makten. Starmers regim har ännu inte föreslagit att förbjuda oppositionen, så som i Tyskland, men nog har man motarbetat den kraftigt genom att angripa förgrundsgestalter som Tommy Robinson och Nigel Farage med lawfare av olika slag.

Upplopp och kravaller har kantat Starmers tid vid makten, nämligen som en följd av repressionen och det faktum att folket har tappat tålamodet med systempartiernas oförmåga att lösa energikrisen, levnadskostnadskrisen, migrationskrisen och femtielva andra kriser. Populasen graviterar naturligt till andra partier, vilket systempartierna avser hindra i görligaste mån.

Att byta premiärminister löser emellertid ingenting, vilket de senaste sex försöken på tio år har visat. Problemen är de samma nu som då Cameron, May, Johnson, Truss och Sunak axlade ledartröjan, det vill säga systemfel som kräver att systemet i sig störtas. Jag ger Burnham sex månader, sedan vill vi se ett nyval och att Reform UK tar makten i syfte att implementera systemskiftet.

Poor old England.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Europa slut

USA är slut som stormakt, dundrar en ledarskribinna i en tabloid, eller i vart fall kraftigt försvagat. Detta tycks vara det bestående intrycket efter att USA har förlorat kriget i Iran, tappat sina allierade i Europa samt inte förmått få Kina på knä med handelskrig så som man hade hoppats. Därtill är världen så grumlig att ingen sägs kunna se vad som ska komma efter, enligt skribinnan.

Men det är nog bara tabloiden i fråga som ser grumligt, så som den brukar göra, enkannerligen när det gäller geopolitik och utrikesfrågor. Den förhandenvarande utvecklingen har nämligen förutspåtts länge av en hel drös analytiker, men de brukar inte få utrymme i den svenska samförståndsdiskursen, eftersom svaren inte överensstämmer med det liberalistiska önsketänkandet.

Stormakt kommer USA att vara under lång tid framöver, men däremot är dess tid som hegemonisk supermakt över för alltid. Man hade den rollen under en kort tid efter kalla kriget, då Sovjetunionen imploderade och det inte fanns någon som kunde utmana Washington om världsherraväldet.

Men det kan numera Kina, som inte bara har en produktionsförmåga som vida överstiger övriga världens, utan även en allt mer framskjuten placering i vetenskap, forskning och teknik, discipliner som utgör grunden för globalt ledarskap. Inte för att man söker rollen som hegemon efter USA, men det vi ser är framväxten av en mångpolär ordning, en polycentrisk värld, faktiskt det naturliga stadiet.

Slut som global maktfaktor är istället Europa, vars tid i rampljuset nu är ute. Kontinenten plågas av inre konflikter kring migration och sociala problem, samtidigt som tillväxten är kroniskt svag. EU saknar energioberoende samtidigt som groteskt överdrivna klimatambitioner driver upp energipriserna så till den grad att näringslivet inte längre kan konkurrera med USA och Kina, där elen är hälften så billig.

Europa är inte en federation så som Kina och USA, och har därför inre friktion av ett slag som inte existerar i enhetliga politiska kroppar. Tjugosju enskilda länder måste komma överens, samtidigt som den inre marknaden aldrig har fungerat beroende på att nationella regler överträffar EU-gemensamma. I ekonomiska termer motsvarar denna friktion handelstullar om 67 % på varor och 110 % på tjänster.

EU är alltså sin egen värsta fiende, och det blir inte bättre av att det ständiga ordbajsandet från Bryssel präglas av så vidlyftiga ambitioner att målkonflikter uppstår som omöjliggör resultat. Till exempel vill man säkra åtkomst till kritiska mineraler, men det går inte att förena med ohemula miljö- och klimatkrav utan att kostnaden blir massivt mycket högre än i Kina.

Överlag är Europa alldeles för dyrt i alla avseenden, ett ok som är följden av överreglering, ickefungerande inre marknad, brist på egen energi och råvaror samt överdriven välfärd. När all verksamhet ska underordnas överdoktriner kring klimat, jämställdhet, *2SHBTQIAP++ med mera samt handikappanpassas in absurdum, blir det inte mycket till konkurrenskraft kvar.

Som en konsekvens är tillväxten obefintlig eller rent av krympande. Betraktar man lönsamhet, exempelvis för tyska bilar, maskiner och kemiska produkter, är den visserligen högre än tidigare, men studerar man istället produktionsvolymen har den krympt med tjugo procent. Produkterna är alltså färre men dyrare, samtidigt som företag slår igen, minskar arbetskraften eller flyttar produktion utomlands – BASF till Kina, för att ta ett exempel.

Kina har det omvända problemet, vilket är betydligt mer angenämt. Man producerar alldeles för mycket, till priser som är en liten bråkdel av Europas. Alltså måste EU införa handelstullar mot Kina, eftersom man inte kan konkurrera med elbilar som kostar en tredjedel av de tyska motsvarigheterna av samma kvalitet. I alla fall känns det bra för stunden, men man blir nog inte mer konkurrenskraftig på det viset.

Faktum är att Bryssel tror sig kunna diktera fram produktion av en billig (liten) elbil, men det är inte riktigt så marknadsekonomi fungerar. Målkonflikterna kommer för övrigt här fram i full dager, då man belägger billig grön teknik från Kina med strafftullar för att värna den egna utdöende industrin, samtidigt som man har storvulna ambitioner om att klimatomställa snabbare än övriga världen. En ekvation som saknar reella lösningar.

Någon annan lösning på problemet finns inte heller, eftersom det är en trend som har varit förhandenvarande i femtio år, även om det är först nu som den mer akuta fasen inträffar. Svaga ledare som von der Liar i Bryssel, Lügen-Merz i den tyska diktaturen, Big Brother Starmer i den brittiska motsvarigheten samt Macron i Frankrike har ingen möjlighet att vända på förloppet, utan går mest i cirklar.

Den gamla världen dör alltså framför våra ögon, och sådana institutioner som G7 är numera föråldrade och irrelevanta, samtidigt som Europa långsamt förvandlas till ett levande museum. Mer relevant är då G2, det vill säga USA och Kina, som förblir de två stora polerna i den nya ordningen, och där Europa får nöja sig med en underordnad roll, tillsammans med snabbt växande Indien, Afrika och Sydöstasien.

Den ordningen har vi faktiskt sett komma, och det under lång tid. Kina och Asien dominerar numera ekonomiskt, medan det traditionella Västs storlek av kakan krymper allt mer. Den ekonomiska tyngdpunkten förskjuts österut, medan Europa allt mer hamnar i skymundan, som en regional aktör mer än en global. För många är detta svårt att ta in, än mer att svälja.

Men detta har vi ju sett komma?
Kategorier
Europa Politik Ryssland

(M) försätter Sverige i allvarligt läge

Moderatjuntan bränner nu alla sina skepp, väl medveten om att man kommer att förlora valet i höst. Inte en smula ska finnas kvar i skafferiet, och reformutrymmet ska begränsas maximalt genom att slösa bort alla pengar på tillfällig sänkning av matmomsen och bensinskatten samt ytterligare tionde till Ukraïna. Ladorna gapar tomma, det dukade bordet är vält över ända.

Statsskulden är redan upp 23 %, samtidigt som utgifterna accelererar och intäkterna sinar i en allt mer bekymmersam ekonomisk situation med låg tillväxt och bland Europas högsta arbetslöshet. Kristersson har inte bara gett upp hoppet om att kunna behålla makten, han har slutat att tro på Sverige och tillämpar därför den brända jordens taktik för att försvåra för efterträdaren.

Exempel på detta gavs under dagen, då moderatregimen gjorde verklighet av sin plan på att skänka sexton stridsflygplan av typ JAS-39 Gripen till Kiev, för ett sammanlagt värde av tjugofem miljarder kronor. Tanken är att de första planen ska levereras i början av nästa år.

Huruvida kriget då fortfarande pågår är inte gott att veta, men under alla omständigheter kommer de svenska planen inte att göra någon skillnad på slagfältet. Det är nämligen ett utnötningskrig med artilleri, där flyg spelar en marginell roll.

Frågan är vidare hur man hade tänkt sig att ett föråldrat plan i generation 4.5 ska kunna mäta sig med femte generationens Suchoj Su-57. Gripen är mer eller mindre chanslöst mot dessa moderna ryska plan, och det hjälper så att säga inte särskilt mycket att JAS-39 kan «landa på vanliga vägar» – det är inte där striden står.

Planen hamnar därför mycket snart på backen, eller som andra pjäser på krigmuseum i Moskva, utan att för den skull ha haft någon egentlig inverkan på krigets utgång. Det rör sig därför om sedvanligt godhetssignalerande, förstås på andras bekostnad.

Regimtrogna statsmedier tar mer fasta på att Ukraïna faktiskt ska köpa tjugo plan för att kunna komma i åtnjutande av de sexton bortskänkta, alltså ett slags rea av typen tag två betala för en. Faktiskt finns en fantasifull option om att köpa etthundrafemtio plan på sikt, med sedvanliga motprestationer.

Problemet är att Ukraïna inte har några pengar, och inte heller kommer att ha några medel att betala planen med under överskådlig tid. Europas mest korrupta land lever på lånade tillgångar, och får all sin militära materiel till skänks. Det blir alltså i slutändan vi skattebetalare som får stå för springnotan för trettiosex plan, om inte bördan övertas gemensamt av EU i något paket.

Värre än de pekuniära omständigheterna är ändå att Kristerssons aggression uppfattas som en provokation av Kreml. Sveriges säkerhetsläge har kontinuerligt försämrats genom moderatregimens engagemang i det ryska inbördeskriget, samt förstås den märkliga anslutningen i elfte timmen till den förlegade Nato-pakten. Vid en skarp konflikt hör Sverige därför numera till de primära ryska målen, en omständighet vi kan tacka statsminister Kristersson och krigsminister Jonson för.

Den bortskänkta materielen måste ersättas, vilket yttermera frestar på statsfinanserna.
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Oresjnik mot Bryssel

Regimkontrollerade statstelevisionen har sin sedvanliga socialporr om de stackars ukraïninerna, som får uthärda ryska angrepp med drönare och hypersoniska robotar. Men det man undviker att berätta, eller i vart fall tonar ned maximalt, är bevekelsegrunden för vedergällningen, nämligen Kievs terrorangrepp mot ett studenthem i ryska Luhansk då 21 unga personer miste livet.

Zelenskyj är numera lika hänsynlös som Netanyahu, i det att den ukraïnska rumpstaten medvetet nyttjar civila mål i terrorbombningar mot Ryssland. Man kan ju alltid hävda att man avsåg att träffa militära mål, och den ukraïnavänliga västpressen sväljer då detta med hull och hår, till skillnad från det man kallar den ryska «propagandan».

Men Zelenskyj visste tidigt att vedergällningen skulle komma, och han förstod varför. Uppenbarligen förstod inte den regimkontrollerade statstelevisionen SVT det, eftersom dess gråterskor i Ukraïna fortsätter med sin märkliga selfiejournalistik på betryggande avstånd från slagfältet istället för att redovisa faktiska omständigheter.

I den märkliga statsteverapporteringen förstår man inte heller vad det egentliga syftet med vedergällningen är, utan man betraktar det som ett sedvanligt angrepp. Men Oresjnik används inte för att precisionsbomba konventionella mål, utan är en ganska trubbig robot för att bära ett antal kärnladdningar.

Mottagaren är inte i första hand Ukraïna, utan Väst: en påminnelse om att dessa ryska hasselnötter kan användas i kärnvapenbestyckat utförande mot Väst, som inte har förmåga att hindra eller eliminera dylika hypersoniska pjäser. Lyckligtvis för oss har Ryssland än så länge bara en handfull sådana missiler, då Oresjnik alltjämt är i experimentell fas, men serieproduktion kan snabbt åstadkomma en större arsenal.

Det är för närvarande bara Kina som har hypersoniska robotar i fullt operationellt skick, och även om man inte kommer att sälja några Dongfeng till Ryssland, kan man helt säkert bistå i den inhemska utvecklingen och med komponenter. Det torde helt och hållet bero på Västs egen hållning visavis Kina.

Säkerligen finns även ett element av att skapa oro bland den ukraïnska befolkningen, men den huvudsakliga mottagaren är regeringar i Väst, de som förlänger det faktiska kriget med sitt massiva stöd till Kiev och samtidigt utnyttjar Ukraïna för sin ekonomiska och politiska skuggkonflikt med Ryssland. Det ska inte uteslutas att Moskvas kärnvapendoktrin småningom blir giltig när omdömeslösa europeiska politiker går ett steg för långt.