Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland Språk

Regimteve anammar regimspråk om Kiev

Vi är i krig, yttrade regimledaren Kristersson härförleden, med underförstådd syftning på Ryssland. Ryssland är emellertid inte i krig med oss, och inte heller har Sverige officiellt förklarat Ryssland krig, varför kriget nog mest pågår i Kristerssons mjuka och överhettade hjärna.

Sant är förstås att Väst sedan länge för ett hybridkrig mot Ryssland, omfattande ekonomiska sanktioner, sabotage och andra instrument, och att Ryssland i någon mån svarar på det, men det hetare kriget uteblir så länge ingen trupp skickas att strida på den ukraïnska rumpstatens sida.

Instrumenten omfattar sådant som att undanhålla svenska konsumenter ryska varor, exempelvis vodka på den statliga vinlådan, men även privata initiativ som att ta bort Vasiljev-katedralen från Kefir-paketen. Det är på den imbecilla nivån.

Kommunerna ägnar sig åt illegal paradiplomati genom att hissa den ukraïnska vimpeln i tid och otid, och de redan censurkåta biblioteken har funderat i termer av att låta Dostojevskij röna samma öde som tidigare utgåvor av Pippi Långstrump, det vill säga brännas på bål.

Staten censurerar medelst dess statstelefoni ryska nyhetskällor som RT och Sputnik, och har på senare tid även ägnat sig åt etnisk profilering genom att misstänkliggöra samtliga fastighetsägare av rysk härkomst för spioner. Man vill således expropiera egendomen, vilket väl visar hur lågt i kurs äganderätten står även i Tidöregimens ideologi.

Ukraïna först-policyn genomsyrar numera även de alldeles för många myndigheternas arbete, och man ska därför inte bli förvånad över att Institutet för språk och folkminnen i form av dess «språkråd» har föranstaltat ukraïnska translitterationer av hävdvunna geografiska platsnamn som Kiev, Odessa, Tjernobyl med flera, helt och hållet som en politisk partsinlaga – just vad en sådan myndighet inte ska göra.

Förvånad ska man inte heller bli att regimens propagandamedier SVT och SR genast anammar de nya «reglerna» och hastigt och lustigt skriver *Kyjiv, *Tjornobyl, *Odesa och *Donbas i sin propagandistiska rapportering. Det är så föga förvånande att jag till och med förutspådde detta för ett tag sedan, då regimen först yppade «reformen».

Regimteve visar sig alltså vara tvättäkta regimteve, som följer regimens minsta vink och utan undantag framför dess linje, allra helst i fråga om Ukraïna. Statsmedierna är sannerligen en del av hybridkriget mot Ukraïna, och arbetar därmed i samma tradition som Pravda i Sovjetunionen en gång i tiden.

Problemen med att så lättvindigt byta namn på dessa hävdvunna företeelser är emellertid flerfaldiga. Dels kommer Krim (*Krym) och Donbass (*Donbas) aldrig åter att bli ukraïnska territorier, varför «reformen» lär sitta illa med tiden, enkannerligen då kriget är slut och relationen med Ryssland har normaliserats. Risken finns även att hela Ukraïna slukas av Ryssland, nämligen då motståndet slutligen upphör då västmakterna har fått nog.

Till yttermera visso sitter en skriftform som *Kyjiv synnerligen illa i svensk ortografi, och är alltså inte i enlighet med svensk stavning. Det gäller även *Krym och många andra former, som helt enkelt får ett annat uttal, eftersom svenskar tenderar att uttala saker som de skrivs – till exempel *Taipei istället för det korrekta Taibei, eller det i och för sig hävdvunna *Peking istället för det internationellt erkända och språkligt korrekta Beijing. Man kunde ha ändrat de senare istället för att ge sig in i geopolitiken med tveksamma råd.

Människor är för övrigt väldigt konservativa i språkligt hänseende, och lär inte plötsligt börja yra om *Tjornobyl efter att ha vuxit upp med Tjernobyl som begrepp. Sådan propaganda kan bara vinna kraft hos de formbara generationerna alfa och beta, och det hör väl till att ungdomen ska förvirras och indoktrineras sålunda.

Att de propagandistiska statsmedierna måste väck är en hävdvunnen åsikt i ganska breda lager, men i och med detta debacle kan vi nog även lägga Institutet för språk och folkminnen till en lång lista av obehövliga myndigheter att nedmontera vid lämpligt tillfälle. Man har här frångått en lång rad principer för att tillmötesgå regimens begäran, och därmed har man även motiverat varför man inte längre behövs som expertmyndighet.

Säkrast är nog att behålla hävdvunna former i detta fall.
Kategorier
Europa Liberalism Politik Ryssland

Proryska narrativ

Moderatledaren Kristersson hävdar i en intervju med en vänsterliberal tidning att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige. Detta eftersom vi befinner oss i ett europeiskt krig. Där spikade han den svenska konformiteten och åsiktskorridoren, och upphävde i princip den åsikts- och yttrandefrihet som aldrig har funnits annat än i högtidlig retorik.

Saken gäller att ett antal personer i Sverigedemokraterna har gett uttryck för «proryska narrativ» och till och med delat material från de i Sverige och Europa censurerade medierna RT och Sputnik. I Sverige är det bara tillåtet att dela material från den vänsterliberala propagandan om Rysslands «fullskaliga» invasion, en töntig kvalificerare man fortsätter med så här fyra år in i kriget, men inte använder i övrigt, exempelvis avseende folkmordet i Gaza.

«Avslöjandet» kommer för övrigt från vänsterextrema Expo, den vänsterkommunistiska organisationen AFA:s civila gren, som har ett intimt samarbete med de vänsterliberala stats- och kommersmedierna. Den retoriska frågan du ska ställa dig nu är om detta «avslöjande» månne är ett försök till valpåverkan från den vänsterkommunistiska falangen, givet tidpunkten tio dagar före valet?

Det är annars ingen hemlighet att en stor andel av sverigevännernas klientel är mer proryskt än i allmänhet, och det är en genomgripande trend för den sortens partier i Europa. Inte för att de nödvändigtvis gillar Putin eller är för något krig, utan för att det är en realpolitisk hållning i många avseenden.

Inte minst Alternative für Deutschland menar att Tysklands nedgång och fall beror på att man avhände sig den ryska gasen, varvid energipriserna blev för höga för att näringslivet ska kunna hävda sig i konkurrensen. Om priset för att stödja Ukraïna är europeiskt ekonomiskt sönderfall, är inte mycket vunnet.

Den realpolitiska skolan har också en helt annan syn på grundorsakerna till kriget, men det betraktas givetvis som ett annat «ryskt narrativ» och «kremlvänlig propaganda» av de vänsterkommunistiska krafterna, även om det kommer från amerikaner som John Mearsheimer eller Jeff Sachs, två figurer som aldrig någonsin hörs i den svenska debatten, där det enbart finns plats för Applebaum och andra personer på den «rätta» sidan – så gestaltas propaganda i verkligheten.

Den svartvita bilden av konflikten tjänar inte våra intressen, och inte heller är en sådan rigid hållning kompatibel med den ideologi som lär ska prägla Väst. Kristersson låter mer som Putin än Putin själv när han hävdar att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige.

Så vad ska han göra åt saken? Bussa kjolstygen på Säpo efter oss ickekonforma avfällingar från den rätta läran om Rysslands fördärvlighet, eller låta försvarets gubbar göra hembesök, kanske tillsammans med Expressen, som också är hemfallen åt den sortens husförhör för att hålla allmogen innanför det ideologiska stängslet? Det är så efterblivet.

Fakking idiot.
Kategorier
Kultur Politik Ryssland Vetenskap

Rysslandsaktivist ur tiden

Problemet med forskare som tar aktiv ställning i politiska frågor finns inte bara i klimatforskningen, utan även i många andra fält, inte minst sådana som i sig är politiska. Forskarens uppgift är nämligen inte aktivistens, det vill säga att förfäkta ett visst narrativ, utan att objektivt, konsekvensneutralt och förutsättningslöst framlägga fakta och omständigheter.

I samma ögonblick forskaren tar ställning för en viss sak, svärtas hans akademiska gärning omedelbart, och tvivel uppstår kring hans egentliga bevekelsegrunder. Det är som med den moderna erans «agendasättande» journalister, en yrkeskategori som på allvar tror sig ha i uppdrag att frisera beskrivningen av verkligheten i syfte att förändra denna i någon riktning.

Den uppgiften ligger istället hos politiker, opinionsbildare, debattörer och andra med en tydlig roll att förfäkta just åsikter. Forskarens och nyhetsjournalistens uppdrag är istället att ge underlag åt sådan debatt, varvid opinionsbildaren kan välja de körsbär han tycker är smakligast och förkasta andra.

Men «forskare» som ger luft åt personliga åsikter saknas inte, och inte sällan har de hemvist vid Utrikespolitiska institutet. Det kan gälla «kinakännare» som Björn Jerdén, som portades från Kina för sin aktivism kring konfuciusinstitut, och som nu leder ett helt kotteri av aktivister i ett «nationellt kunskapscentrum», och det gäller även sådana som «rysslandskännaren» Martin Kragh, vars senare karriär främst har varit aktivistens.

Inte sällan extraknäcker den typen av aktivistforskare vid någon «tankesmedja» för att dryga ut månadspengen, medan andra figurerar som «experter» i medier. Just Kragh kröntes för det senare uppdraget i främst statsmedier, medan hans kolleger emellanåt syns i spalterna på obskyra rapporter med yttersta finansiär i amerikanska kongressen.

Det är också denna omständighet som motiverar de många lovtal som nu hålls över Kragh, efter att denne somnat in efter en längre tids sjukdom, en form av panegyrik som aldrig hade förekommit för en mer undanskymd forskare utanför den mediala manégen. Elogen har helt enkelt sin bakgrund i den hållning som präglade Kraghs aktivism, som resonerar starkt med allmogens av media inpräntade uppfattning.

Ty neutral var Kragh inte i förhållande till Putin, Kreml och allt som har med det moderna Ryssland att göra, utan han tog tydlig ställning mot Kremls «spinndoktorer» (som han uttrycker det i en essä utgiven på… Timbro). Det är också just denna omständighet som ligger till grund för statstelevisionens värvning, ty det statsmediala ukraïnalaget är som bekant allt annat än neutralt utan snarare att se som en propagandistisk del i Sveriges och Västs aktiva engagemang i kriget.

Tragiskt är förstås att människor går bort i relativt ung ålder, men den egentliga tragiken är att inte bara människan Kragh slocknade, utan även hans akademiska livsgärning. Den litteratur han producerade kommer snart att falla i glömska, och han kommer inte att sätta något som helst avtryck i den fortsatta diskursen om Ryssland. Och inte heller kommer hans aktivism att ha tjänat till något, vilket var och en kommer att bli varse en bit in i framtiden.

Människor kommer och går, men Kreml består.
Kategorier
Kultur Politik Ryssland Språk

Ukraïnofil moderatregim

Tidöpartierna får inte mycket gjort, och har heller inga utsikter att vinna valet, men man kan för all del alltid passa på att utöva lite meningslös symbolpolitik i väntan på att bli vräkt. Till exempel att börja anamma namn och företeelser i Ukraïna med translitteration på den ukraïnska dialekten.

Själv skulle jag bli mer än nöjd om ukraïnofilerna i regimen och dess propagandapparater i statsmedierna börjar uttala självaste Ukraïna på korrekt sätt, det vill säga utan diftong -aj: oo-kra-ina. Det är så det uttalas i såväl ryskan som den ukraïnska dialekten, och det är så det markeras härstädes via dessa båda prickar över ï-et.

Att däremot börja ändra på Kiev, Donbass, Odessa och andra hävdvunna namn är inte ägnat att hjälpa Ukraïnas sak, och det är i språkvetenskaplig mening fullständigt vansinne att ge sig på ett dylikt företag. Detta för att såväl den ukraïnska dialekten som ukraïnska företeelser ofta är kraftigt bastardiserade av historiska händelser, som polsk och litauisk kolonialism.

Poloniseringen till trots är den ukraïnska dialekten – och det är en dialekt, inte ett språk – given i den östslaviska familjen, tillsammans med ryska och belarusiska. Rötterna finns i fornöstslaviskan, och om något har väl ryskan moderniserats snabbare än sina kusiner.

Icke förty är det i Kievrus som Ryssland uppstod, ett historiskt faktum som inte är konsonant med den förhandenvarande ukraïnofila psykosen. En komplicerande faktor är även att en stor andel i Ukraïna är ryssar med ryska som modersmål, inte minst president Voldemort Zelenskyj himself – han får anstränga sig ordentligt för att tala på knagglig dialekt. Avrussifieringen i Ukraïna är därför nog inte kompatibel med EU:s traktat om mänskliga rättigheter, utan tvärtom det första steget i avhumanisering.

För de flesta svenskar är namnet Tjernobyl så inetsat att det lär bli praktiskt omöjligt att indoktrinera allmogen att börja använda *Tjornobyl. Det är som när jänkarna säger ’Gorbachev, utan att förstå att den sista vokalen e inte skrivs ut med den accent den faktiskt har, ë = o, samtidigt som den första vokalen a reduceras till vokalmummel: Gərba’tjov. Eller Horbanenko, som de skulle säga i Ukraïna – Rosenbadregimen får väl ta intryck.

Men visst, låt oss trycka om alla förhandenvarande pamfletter, rapporter, böcker och andra trycksaker för att uppfylla regimens direktiv. Det är som en scen hämtad ur «1984», där språkkommittér ständigt arbetar för att anpassa nyspråket till den politiska verkligheten. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan statsmedierna hakar på och därmed ofrivilligt bekräftar att man i själva verket är regimmedier.

En vanlig uppfattning är att ukraïnska är ett eget språk, men det förhåller sig till ryska ungefär som skånska förhåller sig till svenska, det vill säga är en ful dialekt.
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Joseons stigande stjärna

Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.

Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.

Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.

I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.

Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.

Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.

Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.

I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.