Kategori: Ryssland

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Äntligen europeisk industripolitik?

Ingen kan höra dig skrika i rymden, och inte heller i källaren eller garaget. Men det som här har skrikits länge, har förstås även yttrats av många andra, personer med inflytande. Och nu har ropen äntligen nått Bryssel, då Mario Draghi har levererat en rapport om Europas konkurrenskraft. Han har rätt i allt, och borde ha blivit EU-kommissionens president istället för skatan Uschela.

Draghi berättar i klartext att EU kontinuerligt tappar mot både Kina och USA i konkurrenskraft, produktivitet och ekonomisk tillväxt. Utan en radikal förändring kan Europa i längden inte upprätthålla sin välfärd och européerna inte sin livsstil.

Han pekar särskilt på att Europa inte har sådana teknikbolag som präglar Kina och USA, utan förlitar sig på gamla industrier. Europa tappade helt i den digitala revolutionen, och orsakerna står att finna i alldeles för stor reglering och oförmåga att frambringa och framförallt kvarhålla talang – framgångsrika entrepenörer sjappar till USA.

Technological change is accelerating rapidly. Europe largely missed out on the digital revolution led by the internet and the productivity gains it brought: in fact, the productivity gap between the EU and the US is largely explained by the tech sector. The EU is weak in the emerging technologies that will drive future growth. Only four of the world’s top 50 tech companies are European.

För att råda bot på den allt större innovationsklyftan föreslår Draghi en industripolitik under EU, omfattande inte mindre än fem procent av den samlade bruttonationalprodukten. Det är nivåer som aldrig tidigare har setts, men det är i paritet med Kinas satsningar.

Problemet är emellertid hur det ska omsättas i praktiken, eftersom förslagen innebär en större federalisering, vilket många länder motsätter sig. Pengarna ska även lånas, vilket även det lär bli föremål för dispyt. Slutligen innebär en mer dynamisk arbetsmarknad att socialistiska partier kommer att sätta sig på tvären för att värna arbetarnas villkor – men å andra sidan lär det inte gynna arbetarna att hela Europa går under, industri efter industri.

Draghi pekar även på skyhöga energipriser som en strukturell nackdel för Europa, samtidigt som han förordar fortsatt satsning på grön teknik. Energipriserna i sin tur beror på den politiska ambitionen att ställa om, samt på huvudlösa nationella beslut om att avveckla kärnkraft. Kriget i Ukraïna har påverkat utvecklingen på senare tid. Detta är åsnan mellan hötapparna, och man kan inte uppfylla båda villkoren samtidigt. Energipriserna måste ned, punkt slut.

Ett annat dilemma är att Europas befolkning kommer att minska, men invandring är inte längre en möjlig strategi för att tackla det problemet. Invandringens många negativa effekter måste istället lösas, samtidigt som ökad produktivitet får ordnas med högre effektivitet, mer innovation och lättad byråkrati. En EU-gemensam industripolitik kan inte heller ha tonvikt på protektionism som medel, utan på liberalisering – man får möta Kinas subventioner med samma mynt.

Huruvida denna plan någonsin sjösätts återstår att se, men ett omedelbart krav för att Europa ska kunna tillfriskna är att man ordnar fred med Ryssland och kommer överens om en säkerhetsdoktrin. EU kan inte vara en geopolitisk aktör som låter Nato expandera på Rysslands bekostnad, och man kan inte få ned energipriserna så länge man betalar fem gånger mer för naturgasen av jänkarna. Det är dags att ge upp högmodet och ta fram pragmatismen.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

Europeiska krigshetsare mjuknar?

Olaf Scholz’ socialistregim har skickat två tyska kanonbåtar till andra sidan jorden, där de av någon anledning ska passera Taiwansundet och därmed reta upp Kina. Det är svårt att se vad tyskarna vill uppnå med detta, annat än att undergräva relationerna med Kina samt visa sig duktiga inför den amerikanske hussen.

Även frau Merkel skickade fordom en tysk pråm till Sydkinesiska havet, ett område som inte angår Tyskland, vars närvaro i området bara komplicerar situationen ytterligare. Kanske Kina som motprestation borde skicka ett hangarfartyg till Kattegatt och Östersjön för att säkerställa navigeringsfriheten i farvatten präglade av konflikt mellan Ryssland och Nato?

Men samme Scholz antyder nu att det kunde vara tid att söka fred i det ryskukraïnska inbördeskriget, en meningslös konflikt som drar ned Europa allt djupare i ett slukhål, allt medan krigshetsare runt om i Europa viftar med de ukraïnska flaggorna och i höggradig paranoid psykos tror att Putin ska inleda något slags allmän expansion över Europa.

Scholz intar denna position dels för att Tyskland är i recession och tappar fart, framförallt gentemot Kina, dels för att man traditionellt har band med Ryssland – det var därför USA (eller möjligen Ukraïna) sprängde gasledningen – men framförallt för att ytterpartierna i Tyskland vinner mark med ett mer försonande fredsbudskap.

Både Alternative für Deutschland och Bündnis Sarah Wagenknecht, som nyligen hade framgångar i tyska lokalval, förordar nämligen fred i Ukraïna framför fortsatt krigshets, samtidigt som man vill ha goda relationer med både Ryssland och Kina. Man delar inte alls den amerikanska fientliga inställningen, och ser inte dessa länder som fiender till Europa. Man vill samtidigt sparka ut den eviga amerikanska ockupanten från Tyskland.

Det är en nykter position, och just den som borde prägla Europa, ett självständigt Europa som står fritt från amerikansk geopolitik och råder över sitt eget hus, med eget försvar och en gemensam ickekonfrontativ utrikespolitik. Ett Europa som inte låser in sig, utan som förmår frihandla och konkurrera med hela världen utan politiska konnotationer. Ett Europa som inte i kolonial anda skickar krigsskepp till andra sidan jorden för att gå USA:s smutsiga ärenden.

Det är en höggradig ironi att särskilt AfD baktalas för sin förment «högerextrema» prägel, när man samtidigt har ett uppenbart pacifistiskt budskap och en formel som är exakt rätt för Europa. Hitlertyperna är i själva verket de som skickar vapen till Ukraïna, understödjer det israeliska folkmordet samt söker långvarig konflikt med Ryssland och Kina, i allt från den dåraktige Nato-runkaren Kristersson i Rosenbad till den liberale parfymdiktatorn Macron i Paris.

Tyskland har en särställning i Europa, och det är därför också Tyskland som kan gå i bräschen för den nödvändiga förändringen. Fred i Ukraïna och säkerhetspolitisk uppgörelse med Ryssland står härvidlag först på agendan, därefter bättre relationer med Kina, samt slutligen gradvis orientering mot en polycentrisk världsordning med ett allt mer självständigt Europa i industriell renässans. Frågan är bara om det är Scholz’ etablissemang som ska ta befälet, eller alternativrörelsen.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ukraïna skjuter ned eget skrotplan

De skulle sättas in redan under sommaren, meddelade man stolt från Bryssel och en rad huvudstäder. Men först nu då hösten står för dörren har dessa västliga undervapen tagits i bruk, de F-16-plan som sägs kunna göra mirakel och än en gång vända krigsutvecklingen. I verkligheten blir resultatet dock det samma som i den så kallade «våroffensiven« och den nuvarande inbrytningen i Kursk, det vill säga nederlag.

Den sekunda materiel man har skickat visade sig mycket riktigt vara skrot, och det bar sig inte bättre än att premiärturen slutade med en krasch som kostade den illa utbildade ukraïnske piloten livet. Men eftersom kostnaden redan var avskriven är det egentliga värdet på förlusten noll, inklusive piloten.

Fjärde statsmakten, eller egentligen statsmaktens propagandaorgan, rapporterar visserligen om saken, men det är i notisform på undanskymd plats. Nesan är så ofantlig att skämskudden tas fram i regeringshögkvarter runtom i Europa och Nordamerika.

Desto mer så för Voldemort Zelenskyj, som avskedade flygvapenchefen på stående fot för debaclet. Kiev har ju gott om erfarna mannar att ersätta denne med, så det är säkert en god strategi… Vidare erkände man inte händelsen förrän i torsdags, men den lär ska ha inträffat redan på måndagen.

Men det är i själva verket värre än så. Enligt ukraïnska parlamentsledamoten Mariana Bezuglaja sköts planet ned av amerikanska Patriot-missiler under ukraïnskt kommando, det vill säga ett självmål som heter duga. Man måste ta sig för pannan.

Det säger för övrigt en hel del när ett jaktplan kan omintetgöras av sådana primitiva system, och då kan även ryssarna lika enkelt plocka ned dem ett efter ett, i takt med att de anländer och sätts in. Men det kan också vara hög tid för Moskva att nyttja den egna flygstyrkan för mer precisa angrepp i Ukraïna, som ett sätt att markera.

Kategorier
Kina Politik Ryssland Teknik USA

Nukleär paritet

Kina har fördubblat sin kärnvapenkapacitet sedan 2020, och har numera närmare fem hundra kärnstridsspetsar. Det är bara en tiondel av de amerikanska och ryska arsenalerna, men ändå skriker jänkarna som stuckna grisar i högan sky om det «kinesiska kärnvapenhotet», som därmed läggs till det «kinesiska hotet» överlag.

Hotretoriken har föga verklighetsförankring, men tjänar sitt retoriska syfte att ytterligare stärka det amerikanska militärindustriella komplexet och utöka den amerikanska militära överkapaciteten. Det är nämligen denna industri som bygger amerikansk välfärd och hegemoni, och man ser här ett gyllene tillfälle till ny kapprustning.

Under kalla kriget ledde en sådan kapprustning mellan USA och Sovjetunionen till kollaps för den instängda sovjetiska dvärgekonomin, men man kan nog inte räkna med att det scenariot ska komma att upprepas. Det är då troligare att amrisarna kör sig själva i bankrutt, givet att man har avindustrialiserat, utlokaliserat produktionen till Kina samt lider av en gigantisk statsskuld, samtidigt som Kina är världens ledande industrination med överlägsen produktionskapacitet.

Det amerikanska programmet för modernisering av kärnvapen har redan fördubblat sin budget till två biljoner dollar, motsvarande hela afghanistankriget, men den siffran lär komma att flerfaldigas ytterligare innan seklets mitt. Visst, man sätter folk i arbete och «producerar» i industri, men produkterna kan inte säljas och har ingen annan nytta än militär avskräckning.

USA:s avskräckning är emellertid redan tillräcklig och mer därtill, och det tjänar alltså inget verkligt syfte att söka nå kalla krigets nivåer av stridsspetsar. Ur strategisk synvinkel räcker det med att upprätthålla terrorbalans, vilket man gör med Ryssland. Kina behöver man i detta avseende inte bry sig om förrän dess kapacitet närmar sig eller överskrider den amerikanska, vilket inte lär ske i närtid, om någonsin.

Kinas motiv är att uppnå ett större mått av nukleär paritet, så som det anstår en supermakt. Att man utökar sin arsenal betyder alltså inte att man har för avsikt att begå självmord genom att angripa USA eller någon annan, utan syftar tvärtom till att befästa sin position som regional hegemon och hålla amerikanerna på mattan.

USA har nämligen vid ett flertal tillfällen hotat med kärnvapenattacker mot Kina, nämligen under koreakriget 1950 (inte mindre än trettiofyra atombomber planerades), och under första taiwankrisen 1954, då US-presidenten Eiseinhower hotade med kärnvapen i Fujian snett över Taiwan.

Kina producerde sin första atombomb 1964, och den första vätebomben följde ett par år därefter. Man hade ursprungligen sovjetiskt stöd, men man bröt som bekant med Sovjetunionen 1960, och har sedan dess stått på egna ben. Man ansåg det helt nödvändigt i ljuset av de (verkliga) amerikanska hoten att utveckla ett kärnvapenprogram för avskräckning. Även den tidigare historien med japansk ockupation motiverar en sådan strategi.

Den massiva amerikanska närvaron runt Kina samt den aggressiva amerikanska politiken gentemot Kina ger ytterligare incitament att stärka arsenalen, nämligen i fall konflikten når ett hetare stadium, exempelvis ett krig om Taiwan. Så länge Kinas arsenal är relativt beskedlig, kan USA alltjämt få för sig att nyttja kärnvapen mot Kina från Guam, långt från moderlandet.

Terrorbalans och strategisk stabilitet är alltså även Kinas motiv i detta avseende, och det man utvecklar är sin sekundära förmåga att retaliera, nämligen med angrepp av interkontinentala robotar från underjordiska silon från vitt spridda platser. Sådan avskräckning är uppenbarligen inget «hot» mot USA, men däremot mot fortsatt amerikansk regional hegemoni.

Det lär dröja innan Kina närmar sig amerikanska och ryska nivåer, även med alarmistiska amerikanska uppskattningar. Men Kinas förhöjda nivå ger ändå strategisk balans. Bild från rapporten Chinese nuclear weapons, 2024.
Kategorier
Kultur Politik Ryssland

🇷🇺 Jag hissar rysk flagg 🇷🇺

Försvarsmakten tycks ha blivit ett nytt Stasi med åsiktskontroll på agendan. I vart fall fick en privatperson besök av civilklädda snubbar från försvaret, efter att ha hissat en luggsliten och blodig ukraïnsk flagga. Han blev utfrågad om vimpeln, och blev även upplyst om att det hade «varit andra bullar» om den hade varit rysk. Detta enligt kommersmedier i huvudfåran.

Detta märkliga beteende ger kalla kårar längs ryggraden, och är symptomatiskt för diktaturer av östtyskt snitt. Det får helt enkelt inte förekomma i demokratier att enskilda av myndigheter eller dess propagandautskott utsätts för åsiktsförtryck eller förtäckta hot om man intar en annan position än majoritetens eller statens. Då har man nämligen åsidosatt demokratins fundament i åsikts- och uttrycksfriheterna. Vad är det för «andra bullar» man åsyftar?

Försvaret har på senare tid alldeles tappat det, då man prioriterar att upprätthålla den socialistiska värdegrunden och därmed polarisera befolkningen, istället för att fokusera på just försvar av landets fysiska gränser. Man deltar i pride-spektakel och viftar med ideologiska flaggor hellre än att vässa sin urusla förmåga.

Och nu ägnar man sig alltså även åt inre spaning för att kontrollera vilken «sida» människor står på, som om vi vore i krig. Det vore möjligen en uppgift för Säpo under vissa omständigheter, som här inte är i närheten av att vara uppfyllda, men inte för Must eller försvarets andra grenar.

På försvaret, kommuner och andra offentliga institutioner kan man ställa krav om att enbart den svenska flaggan får hissas, och man ska således inte flagga med vare sig Ukraïnas fana eller pridevimpeln. Privatpersoner har emellertid inga sådana restriktioner, och det finns heller ingen lag som reglerar sådan flaggning.

På förekommen anledning hissar jag således den ryska flaggan, i vart fall i virtuell mening då jag inte har någon flaggstång. Jag har inte heller någon rysk flagga, men dock en kinesisk, som jag också hissar. Bara för att. Samtidigt bränner jag de ukraïnska, israeliska och amerikanska flaggorna, samt förrättar mitt tarv på prideflaggan. Även det på virtuell fason.

Must, Säpo och vänsterns speciella informationsbyrå för åsiktsinhämtning – Expo – får väl helt enkelt plita ned i sina rullor att undertecknad är både «prorysk» och «prokinesisk», om en sådan anteckning mot all förmodan inte redan finns i protokollen. Jag bär ett sådant stigma med den största stolthet.

Som här länge har konstaterats kommer ryssen naturligtvis inte, och det största hotet mot Sverige är den pågående krigspsykosen, det paranoida tillstånd som kommer till uttryck i denna form av åsiktskontroll. Om ryssen mot all förmodan ändå skulle komma, vore det normalt en plikt att försvara landet, oavsett sympatier i övrigt.

Men frågan är om det nu finns något land kvar att försvara, annat än i fysisk mening? En stat som beter sig som Honeckers Östtyskland är nämligen inget man tar vapen i hand för att värna, utan tvärtom ett monster man gör bäst i att göra ned i grunden. Kanske man ändå borde välkomna Putin för att göra slut på denna sjuka wokeliberala misär?

Waffenstasi kommer på hembesök för husförhör i värdegrunden: är du prorysk eller proukraïnsk?