Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Geopolitiskt skifte med Trump

Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.

Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.

Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.

Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.

Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.

Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.

För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.

Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

America going bye-bye

Creepy Joe fungerade någorlunda habilt under någon timmes utfrågning, kanske för att man hade pumpat honom full med stimulantia för att kunna hantera situationen. Några missöden förekom emellertid, som att han inte skulle ha valt Trump som vicepresident om hon inte vore kapabel för jobbet. Tidigare under dagen introducerade han Zelenskyj som Putin.

Namnförvirringen till trots pekar alltså det mesta mot att gubben vägrar kliva åt sidan, och att han därmed fullföljer valkampanjen. Det är också den strategi som har bäst möjligheter att vinna valet för Demokraterna, givet att Biden kan hålla sig någorlunda vid sunda vätskor fram till november.

Svensk regimtelevision berättar visserligen ur sitt sedvanliga vänsterperspektiv att «en mätning» visar att Kamala har ett mindre övertag gentemot Trump, men i aggregat ger sådana mätningar att hon är chanslös. Det finns även andra indikatorer som berättar att Kamala har avgjord nackdel om hon skulle ställas mot Trump, och att finna en annan habil kandidat på så kort tid är inte realistiskt.

Vi har alltså ett vägval i november, som i mångt och mycket kan komma att avgöra betydligt mer än USA:s inrikespolitiska framtid. Med Trump vid rodret lär kriget i Ukraïna läggas till handlingarna med en svidande förlust för Kiev och Europa, medan Putin kan ställa till med segerbankett i Kreml.

Trump lär också dra sig bort från Nato och Europa i viss mån, varvid den tidigare klyftan återuppstår. America is back, sade Sleepy Joe för fyra år sedan, men nu är kanske America going bye-bye på nytt. Det sätter Sveriges nya och underliga roll i den förlegade organisationen i förnyat perspektiv, och innebär att Europa måste börja förlita sig på sig själv istället för USA i fråga om säkerhet och försvar.

Förutom att definiera en ny relation med Ryssland måste EU även stabilisera den med Kina, och kan inte längre vara en bricka i USA:s smutsiga geopolitiska spel. Bryssel måste skaffa sig en industripolitik, då USA och Kina har satt ramarna sålunda, och det finns ingen möjlighet för Bryssel att sätta spelregler för världen.

För all del kommer Trump att fortsätta gå hårt åt Kina i syfte att återindustrialisera och «ta hem jobben», men som isolationist har han inte alls samma geopolitiska ambition som Sleepy Joe och hans anhang. Zhongnanhai kan därför få större spelrum trots att man blir hårdare ansatt ekonomiskt. Därmed befästs den polycentriska världsordningen.

Under general Biden eskalerar konflikterna i världen.

Om Biden å andra sidan får förnyat mandat är framtiden mer oviss. Dels vet vi inte hur länge gubben har kvar några fungerande hjärnceller eller ens lever, eller vem som styr i hans ställe när man byter blöjor på presidenten i ovala rummet. Dels vet vi inte hur en utrikespolitiskt oerfaren radikal vänsterkvinna som Kamala skulle hantera omvärldssituationen i Sleepy Joes slutliga frånfälle, som lär inträffa under mandatperioden.

Oavsett vem som då är formell president skulle den exekutiva makten i USA i hög grad ligga hos rådgivare med dold agenda, det vill säga hökar bland det militärindustriella komplexet. Det vore ett recept för fortsatt och eskalerad konflikt med såväl Ryssland som Kina, och därmed inte en lösning som gagnar oss och övriga världen.

Snubbarna med ukraïnaflaggor på kavajen vill säkert ha en fortsättning under Creepy Joe, men den vägen leder inte till fred och stabilitet, utan till en fryst konflikt mitt i Europa. Av det gynnas inte EU och framförallt inte Ukraïna, utan mest USA och Kina. Tanken att Kiev skulle kunna «vinna» kriget är förstås fullständigt orealistisk, men dessvärre är det den som dominerar narrativet och den yviga retoriken. Det är mer känslor än rationell analys.

En bifurkation i världspolitiken är därför det mest önskvärda scenariot i november, det vill säga America going bye-bye då Trump tar hem spelet. Den orangefärgade idioten är visserligen oberäknelig och opålitlig, men samtidigt isolationistisk och mindre benägen att dra i krig. Med Trump kommer fred och stabilitet, helt enkelt en något bättre värld.

Medan Trump lägger ned vapnen och drar sig tillbaka.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Nato «varnar» Kina…

Den åldrade papperstigern Nato vågar inte ge sig i lag med Ryssland i direkt strid, men tror sig nu kunna varna Kina för konsekvenser ifall Beijing inte upphör med att «möjliggöra» rysk krigföring genom normal handel. Men därmed åstadkommer man förstås bara än mer närmande de båda makterna emellan, en mekanism man borde ha förstått för länge sedan.

Man har redan fjärmat Kina genom den amerikanska innestängningspolitiken, exportkontroll, sanktioner och andra fientliga instrument, och därvid tvingat fram ett närmare förhållande mellan Beijing och Moskva. Man hade nog fått bättre respons och resultat med en annan taktik, och särskilt befinner man sig inte längre i en styrkeposition visavis Kina.

Every nation has the right to choose its own security arrangements.

Med undantag för Ryssland, så klart. Eller för den delen Kuba tidigare i historien.

Tiden då man kunde gorma på och befalla Beijing som en lopphund är alltså för evigt förbi, och att skicka en spottloska mot Zhongnanhai kommer inte att ha någon positiv effekt. Tanken att Kina skulle åtlyda «varningen» är absurd, och konsekvenserna skulle bli minst lika kännbara hos den som önskar infria «varningen» i handling.

The People’s Republic of China’s (PRC) stated ambitions and coercive policies continue to challenge our interests, security and values. The deepening strategic partnership between Russia and the PRC and their mutually reinforcing attempts to undercut and reshape the rules-based international order, are a cause for profound concern.

Enligt den «regelbaserade världsordningen» och FN-stadgan äger var och en nation att handla med varandra utan hinder, och speciellt är inte Nato polis, åklagare och domare i saken. Den som är «coercive» här är Nato, som vill tvinga andra länder att dansa efter dess pipa under hot.

Nato, Washington och Bryssel ska vara extremt tacksamma för att Kina står neutralt i kriget, och att man därmed inte skickar krigsmateriel till Ryssland. I så fall hade det regnat missiler i en helt annan skala över Ukraïna, givet Kinas helt överlägsna produktionskapacitet, som Nato-länderna inte kan matcha – man kan inte ens tillgodose behovet av lutfvärnsprojektiler givet att man har avindustrialiserat under fyrtio års tid.

Kravet att Kina skulle sluta handla med Ryssland är löjeväckande, då Kina inte är en del av konflikten och inte har något ansvar för den. I princip alla produkter har dubbla civila och militära användningsområden, och de kan inte enkelt åtskiljas.

The PRC has become a decisive enabler of Russia’s war against Ukraine through its so-called “no limits” partnership and its large-scale support for Russia’s defence industrial base. This increases the threat Russia poses to its neighbours and to Euro-Atlantic security. We call on the PRC, as a permanent member of the United Nations Security Council with a particular responsibility to uphold the purposes and principles of the UN Charter, to cease all material and political support to Russia’s war effort. This includes the transfer of dual-use materials, such as weapons components, equipment, and raw materials that serve as inputs for Russia’s defence sector. The PRC cannot enable the largest war in Europe in recent history without this negatively impacting its interests and reputation.

Vidare är marknaden global, vilket innebär att antingen har alla åtkomst eller ingen. Man kan notera att det är kinesiska drönare som nyttjas av Ukraïna, men vid ett fullständigt embargo försvinner alltså även den komponenten. Det rör sig om samma civila drönare som exporteras till Ryssland, och som sedermera byggs om och apteras.

Om Nato vill få slut på kriget är lösningen enkel: förhandla. Man kan näppeligen skylla Kina eller andra för en europeisk konflikt som helt och hållet är Natos och Västs egen förskyllan genom dess aggressiva expansion österut. Alternativt ger man sig in i kriget på riktigt istället för att sitta gömd bakom ett bord för att skriva politiska pamfletter utan värde.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Förlegat men farligt Nato

En sjuttiofemårig allians under informell ledning av en åttioettårig senildement US-president illustrerar ganska väl Natos tillstånd som en förlegad organisation. Den borde ha pensionerats efter kalla kriget, men istället tog man tillfället i akt att expandera med nya medlemmar från det forna sovjetblocket.

En titt på kartan ger en ganska kuslig bild av denna expansion, som skedde trots muntliga löften till Gorbatjëv om motsatsen. Den svaga ryska federationen kunde emellertid inte göra så mycket annat än att titta på när land efter land anslöts till Nato, och i stort utgjorde det inte heller något problem för Moskvas säkerhet. Man hade större problem med att få ordning på ekonomi och en begynnande demokrati under neokonservativ chockterapi.

Av kartan framgår emellertid också att Belarus och Ukraïna utgör mer geopolitiskt strategiska territorier, och det blir än mer uppenbart när man tar hänsyn till terrängen i området, som erbjuder flacka partier för truppförlyttning vidare mot Moskva. Vitryssland och Lillryssland är därtill ryska kulturella och historiska kärnområden, till skillnad från forna satelliter och buffertstater som baltländerna.

Därför kommer Kreml aldrig att släppa taget om Ukraïna, och även om Väst bångstyrigt inte vill ge upp sin massiva investering i att frikoppla Ukraïna, kommer det helt enkelt aldrig att ske att Ukraïna blir medlem i Nato. En eventuell ukraïnsk rumpstat, om en sådan blir fallet efter kriget, kan möjligen upptas i Europeiska unionen, om man någonsin kan komma tillrätta med den egna korruptionen och ekonomin.

Kartan punkterar även effektivt tesen om det ryska «hotet», och Sleepy Joe har förstås alldeles rätt när han hävdar att Nato i dag är starkare än det någonsin har varit. Ryssland varken kan eller vill angripa något land i Nato eller för den delen något annat land utanför dess berättigade intressesfär.

Allra minst har Ryssland intresse av att invadera Sverige, eftersom man dels inte kan hålla territoriet, och dels först måste ta Baltikum och Finland. Att Sverige sjuttiofem år efter alliansens bildande upptas som medlem är därför århundradets västgötaklimax, helt enkelt ett uruselt skämt som får oss att framstå som imbecilla och efterblivna amerikanska marionetter.

Sveriges säkerhet är inte och var inte hotad av Ryssland, men kan mycket väl bli om det fullskaliga kriget bryter ut, då vi nu har gjort oss själva till måltavlor genom att erbjuda USA en korridor till Ryssland. Det enda som har åstadkommits härvidlag är att stärka politiska egon, och den korte Kristerssons mindervärdeskomplex får nu fullt spel när han får leka med de stora grabbarna.

Allianser är farliga företeelser, vilket vi har sett i en rad historiska episoder, inte minst första världskriget som med automatik involverade allierade som fallande dominobrickor. Allianser är också en typiskt europeisk företeelse, medan länder som Kina helt enkelt inte ingår sådana.

Natos ambition att vidga sitt verksamhetsområde till «Indopacifien» är därför illavarslande, för att det bidrar till att militarisera och destabilisera en region som länge har haft fred under Pax sinica. Att engagera de amerikanska kolonierna Sydkorea och Japan i sådan allians är således vanvett, och särskilt att åter släppa loss den japanska terriern efter sjuttio år under pacifistisk konstitution.

Japan har aldrig hotats av grannländer, med undantag för två misslyckade mongoliska invasionsförsök, men däremot självt ställt till med omfattande kaos genom återkommande invasioner av Korea och sedermera även Kina och större delen av Öst- och Sydöstasien. Till skillnad från Tyskland har Japan aldrig riktigt sonat sina krigsbrott, och ser sig alltjämt som förmer än andra.

Kina är möjligen en buffel i regionen, men knappast ett hot mot någon i vedertagen mening. Kina är snarare garanten för fred och stabilisatorn för ekonomisk tillväxt, men med västlig intervention i form av allsköns pakter som Quad, Aukus och nu en antydan om ett Nato vidgat till Östasien blir effekten bara ökade spänningar och risk för storkrig.

Man ska här komma i håg att Washington inte har regionens stabilitet och välgång för ögonen, utan främst vill kontrollera och dominera Kina, en ambition i vilken man har sällskap av Tokyo. USA tar gärna ett krig om Taiwan, medan ett sådant skulle vara förödande för Östasiens vidkommande.

Men just därför kommer övriga länder i regionen att nobba samarbeten av sådant slag, och man kommer överhuvudtaget inte att ta ställning. Som forna västerländska kolonier förstår man att Väst har dolda motiv för sitt agerande. Som av en händelse är det också därför man inte tar ställning i konflikten i Ukraïna, för att den för världen i övrigt framstår som typiskt geopolitisk till sin natur, det vill säga att Väst nyttjar Ukraïna instrumentalt för andra syften än att värna lillryssarna.

Väst släppte aldrig sin kolonialistiska ådra, utan tog bara en kort paus. Man vill ha fortsatt total världsdominans med ett Nato i «Indopacifien».
Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland

Orbán och Modi visar vägen

Regimtelevisionen SVT:s propaganda kring konflikten i Ukraïna har en uppenbar bias, inte bara i så måtto att man tar ställning för Zelenskyjs sida och därmed gör sig till en aktiv part i informationskriget, utan även i hur man i skevt urval rapporterar kring händelser relaterade till kriget.

Exempelvis agerar man megafon för Zelenskyj när Indiens premiärminister Narendra Modi besöker Moskva för att diskutera möjliga vägar till fred, och av statsteves rapportering framgår således bara att Zelenskyj är «besviken» över att ledaren för världens största demokrati träffar Putin. Vad herrarna har samtalat om berättar man inte, eftersom det stör det förhärskande narrativet.

Samtidigt fortsatte Orbán Viktor sin turné i samma syfte, det vill säga att söka finna en väg till dialog mellan parterna samt supermakterna USA och Kina. Men Orbáns fredsinviter uppskattas inte av Bryssel, vars «utrikeschef» hävdar att Orbán inte har «mandat» att agera för EU:s räkning. Ungern har för närvarande ordförandeskapet i unionen.

Men «utrikeschefen» Borrell har inte heller något «mandat» att diktera för enskilda EU-länder vilka de kan träffa eller vad de kan diskutera med andra parter. Borrell är en icke folkvald byråkrat utan någon som helst befogenhet att tala för Europas räkning, och han är tillsammans med «presidenterna» von der Leyen och Michel mest en belastning för kontinenten.

Kina, Indien och Ungern agerar för fred, till skillnad från Väst.

Orbáns initiativ måste tvärtom ses som välkommet då EU har grävt ned sig djupt i skyttegravarna och inte är villigt att söka fred, utan mest ställer töntiga ultimata som inte har någon som helst möjlighet att förverkligas. Man vill inte förstå att Ryssland kontrollerar situationen och har övertaget, särskilt i det längre loppet, och vill uppenbarligen inte heller förhandla.

Orbán förstår å andra sidan detta, och är en av mycket få realister i den europeiska skaran av statsmän. Hans blixtvisit till Beijing och Modis motsvarande besök i Moskva ska ses i ljuset av den fullständigt misslyckade «fredskonferensen», till vilken motparten Ryssland inte ens var inbjuden och vars slutdokument inte skrevs under av andra än de krigförande västländerna med allierade.

Dokumentet i fråga var för övrigt en nedskalad kopia på det fördrag Kina lade fram långt tidigare, men som då avvisades av Väst och Zelenskyj. Kina framställs i Västs propaganda som Rysslands anförvant, men man står alltså fullständigt neutral i konflikten. Man hävdar folkrätten och betonar Ukraïnas suveränitet, samtidigt som man i balans beaktar säkerhetspolitiska aspekter av Natos utvidgning.

Det är och har varit den springande punkten i konflikten ända sedan 2008, och det är alltså om det man måste förhandla, ju förr desto bättre. Hur man skulle få slut på kriget på annat sätt står nämligen skrivet i stjärnorna, och det måste Bryssel inse.