Efterkrigstiden definierades i princip av de tre stora ledarna Stalin, Roosevelt och Churchill under Jalta-konferensen 1945, efter att Nazityskland och Japanska imperiet hade besegrats och gjorts ned i grunden. Det blev samtidigt början på det kalla krig som skulle definiera vår tid fram till 1989, varefter USA framträdde som hegemonisk supermakt då Sovjetunionen splittrades.
USA skulle då utgöra den fria världens ledare och den världspolis som skulle borga för att denna ordning under pax americana upprätthålls, men istället har man kommit att missbruka sin ställning grovt för att gynna sig själv och utvalda allierade. Inte minst nyttjar man sina ekonomiska muskler med exponentiellt tilltagande grad av sanktioner mot andra nationer.
Det förstörda Europa förlorade sin tidigare maktställning, och blev redan 1945 en satellit till USA. Den utvecklingen har accentuerats med tiden, och Europa kan numera betecknas som en vasallkontinent under amerikansk överhöghet, helt oförmögen att försvara sig själv eller upprätthålla tekniskt och finansiellt oberoende.
Kina fanns inte med som representant under Jalta, trots att man hörde till segrarmakterna. Det berodde på nationens svaghet, efter en lång tid av inbördeskrig och japansk ockupation, och Kina hade en lång väg att vandra innan man kunde etablera sig som en stormakt.
Men där befinner vi oss nu, då framförallt Kina och USA konkurrerar om världsherraväldet i allt fler discipliner, medan Ryssland väl främst är en stormakt i militärt hänseende och i vissa sektorer som energi. Det är därför dessa tre makter som avgör den framtida världsordningen, som karvas ut i detta nu genom de skeenden vi ser utspela sig.
På torsdag möts de tre ledarna för dessa nationer i Shenzhen för trilaterala samtal under Apec-mötet. Några avgörande beslut kanske inte tas just då och där, men det blir ändå en träffande symbol för den nya världsordningen.
Denna gång är det Europa som saknas, eftersom Europa helt enkelt inte finns vid bordet. Och finns man inte vid bordet finns man snarast på bordet, i form av menyn. Trump har redan tagit några tuggor, inte minst svalt Grönland med hull och hår under sken av avtal med Danmark.
Kina sväljer omkring en miljard euro av den europeiska ekonomin varje enskild dag, ty det är så stort handelsunderskottet är i reda pengar. Och Ryssland har tuggat i sig nästan fem ukraïnska oblast, och naggar därmed Europa i kanten. Det blir därför en realpolitisk föreställning när desse mäktige män kommer överens om att bekräfta och respektera varandras intressesfärer.
För Rysslands vidkommande gäller saken återupprätttande av den säkerhetsdoktrin som gällde under kalla kriget, men som successivt har urholkats av ett i östled expanderande Nato, i strid med muntligt avtal. Den röda linjen går exakt vid trettionde längdgraden, som skär genom den ukraïnska rumpstaten.
USA kräver å andra sidan sedan länge överhöghet över sin «hemisfär», vilket först fastslogs i Monroe-doktrinen, och numera är en del av motsvarande «Donroe-doktrin». Annekteringen av Grönland och interventionen i Venezuela är två aspekter av detta förhållningssätt, i syfte att hålla Ryssland och framförallt Kina borta från USA:s bakgård.
Beijing kan godta denna ordning, men bara under förutsättning att dess intressen respekteras på samma vis. Det gäller framförallt provinsen Taiwan, som man vill återinförliva med modernationen, helst på fredlig väg, utan att obstrueras av amerikanska intressen. Man har även en del gränsdispyter med Indien, Ryssland och Japan att lösa utan amerikansk eller europeisk inblandning.
I denna polycentriska eller multipolära världsordning har Europa egentligen ingen roll att spela, utan blir ett slags museum över en svunnen tid. Det är för att man inte vill spela med enligt de regler som gäller, utan man tror sig tvärtom kunna diktera för övriga världen vilka regler och «värderingar» som ska gälla.
Kontinenten tror på fullt allvar att man har något att säga till om, trots att man inte har några vapen att visa upp. Man har ingen egen energiförsörjning att tala om, utan är beroende av import, numera svindyr sådan sedan man begått ekonomiskt självmord genom att lägga ned kärnkraft och avsäga sig rysk gas.
Europa har heller inga egna IT- eller AI-system av rang att tala om, utan beror fullständigt av kinesisk hårdvara och amerikansk mjukvara. Betalmetoderna och kreditkorten är amerikanska, och institutioner som Swift överräckte man utan att blinka till USA, där de har kommit att missbrukas kraftigt.
Kvar i Europa är bara den svulstiga retoriken, godhetssignalerandet och den hybris som allt mer präglar kontinenten, som tror att man kan ställa villkor för utgången av kriget i Ukraïna genom ultimativa krav som mest liknar idealistiskt dårskap. Hela Europa är som en sveda-värk-bränn-kärring som gormar och skriker, men som ingen egentligen bryr sig om.
Därför finns inte Europa representerat i Shenzhen på torsdag, och därför har Europa ingen roll att spela i kommande fredssamtal kring Ukraïna. Man kan inte ens utse en enskild person som talar för Europa, utan måste ha en hel delegation för att tillförsäkra sig om att inte enskilda länder parasiterar på andra.
Istället är det Xi Jinping, Donald Trump och Vladimir Putin som drar upp riktlinjerna för, skissar konturerna av och sätter spelreglerna för den nya världsordningen. Allt medan Kaja Kallas, Ursula von der Leyen, Ulf Krisersson, Friedrich Merz med flera får nöja sig med vara passiva åskådare.
