Kategori: Ryssland

Kategorier
Kultur Politik Ryssland Vetenskap

Rysslandsaktivist ur tiden

Problemet med forskare som tar aktiv ställning i politiska frågor finns inte bara i klimatforskningen, utan även i många andra fält, inte minst sådana som i sig är politiska. Forskarens uppgift är nämligen inte aktivistens, det vill säga att förfäkta ett visst narrativ, utan att objektivt, konsekvensneutralt och förutsättningslöst framlägga fakta och omständigheter.

I samma ögonblick forskaren tar ställning för en viss sak, svärtas hans akademiska gärning omedelbart, och tvivel uppstår kring hans egentliga bevekelsegrunder. Det är som med den moderna erans «agendasättande» journalister, en yrkeskategori som på allvar tror sig ha i uppdrag att frisera beskrivningen av verkligheten i syfte att förändra denna i någon riktning.

Den uppgiften ligger istället hos politiker, opinionsbildare, debattörer och andra med en tydlig roll att förfäkta just åsikter. Forskarens och nyhetsjournalistens uppdrag är istället att ge underlag åt sådan debatt, varvid opinionsbildaren kan välja de körsbär han tycker är smakligast och förkasta andra.

Men «forskare» som ger luft åt personliga åsikter saknas inte, och inte sällan har de hemvist vid Utrikespolitiska institutet. Det kan gälla «kinakännare» som Björn Jerdén, som portades från Kina för sin aktivism kring konfuciusinstitut, och som nu leder ett helt kotteri av aktivister i ett «nationellt kunskapscentrum», och det gäller även sådana som «rysslandskännaren» Martin Kragh, vars senare karriär främst har varit aktivistens.

Inte sällan extraknäcker den typen av aktivistforskare vid någon «tankesmedja» för att dryga ut månadspengen, medan andra figurerar som «experter» i medier. Just Kragh kröntes för det senare uppdraget i främst statsmedier, medan hans kolleger emellanåt syns i spalterna på obskyra rapporter med yttersta finansiär i amerikanska kongressen.

Det är också denna omständighet som motiverar de många lovtal som nu hålls över Kragh, efter att denne somnat in efter en längre tids sjukdom, en form av panegyrik som aldrig hade förekommit för en mer undanskymd forskare utanför den mediala manégen. Elogen har helt enkelt sin bakgrund i den hållning som präglade Kraghs aktivism, som resonerar starkt med allmogens av media inpräntade uppfattning.

Ty neutral var Kragh inte i förhållande till Putin, Kreml och allt som har med det moderna Ryssland att göra, utan han tog tydlig ställning mot Kremls «spinndoktorer» (som han uttrycker det i en essä utgiven på… Timbro). Det är också just denna omständighet som ligger till grund för statstelevisionens värvning, ty det statsmediala ukraïnalaget är som bekant allt annat än neutralt utan snarare att se som en propagandistisk del i Sveriges och Västs aktiva engagemang i kriget.

Tragiskt är förstås att människor går bort i relativt ung ålder, men den egentliga tragiken är att inte bara människan Kragh slocknade, utan även hans akademiska livsgärning. Den litteratur han producerade kommer snart att falla i glömska, och han kommer inte att sätta något som helst avtryck i den fortsatta diskursen om Ryssland. Och inte heller kommer hans aktivism att ha tjänat till något, vilket var och en kommer att bli varse en bit in i framtiden.

Människor kommer och går, men Kreml består.
Kategorier
Kultur Politik Ryssland Språk

Ukraïnofil moderatregim

Tidöpartierna får inte mycket gjort, och har heller inga utsikter att vinna valet, men man kan för all del alltid passa på att utöva lite meningslös symbolpolitik i väntan på att bli vräkt. Till exempel att börja anamma namn och företeelser i Ukraïna med translitteration på den ukraïnska dialekten.

Själv skulle jag bli mer än nöjd om ukraïnofilerna i regimen och dess propagandapparater i statsmedierna börjar uttala självaste Ukraïna på korrekt sätt, det vill säga utan diftong -aj: oo-kra-ina. Det är så det uttalas i såväl ryskan som den ukraïnska dialekten, och det är så det markeras härstädes via dessa båda prickar över ï-et.

Att däremot börja ändra på Kiev, Donbass, Odessa och andra hävdvunna namn är inte ägnat att hjälpa Ukraïnas sak, och det är i språkvetenskaplig mening fullständigt vansinne att ge sig på ett dylikt företag. Detta för att såväl den ukraïnska dialekten som ukraïnska företeelser ofta är kraftigt bastardiserade av historiska händelser, som polsk och litauisk kolonialism.

Poloniseringen till trots är den ukraïnska dialekten – och det är en dialekt, inte ett språk – given i den östslaviska familjen, tillsammans med ryska och belarusiska. Rötterna finns i fornöstslaviskan, och om något har väl ryskan moderniserats snabbare än sina kusiner.

Icke förty är det i Kievrus som Ryssland uppstod, ett historiskt faktum som inte är konsonant med den förhandenvarande ukraïnofila psykosen. En komplicerande faktor är även att en stor andel i Ukraïna är ryssar med ryska som modersmål, inte minst president Voldemort Zelenskyj himself – han får anstränga sig ordentligt för att tala på knagglig dialekt. Avrussifieringen i Ukraïna är därför nog inte kompatibel med EU:s traktat om mänskliga rättigheter, utan tvärtom det första steget i avhumanisering.

För de flesta svenskar är namnet Tjernobyl så inetsat att det lär bli praktiskt omöjligt att indoktrinera allmogen att börja använda *Tjornobyl. Det är som när jänkarna säger ’Gorbachev, utan att förstå att den sista vokalen e inte skrivs ut med den accent den faktiskt har, ë = o, samtidigt som den första vokalen a reduceras till vokalmummel: Gərba’tjov. Eller Horbanenko, som de skulle säga i Ukraïna – Rosenbadregimen får väl ta intryck.

Men visst, låt oss trycka om alla förhandenvarande pamfletter, rapporter, böcker och andra trycksaker för att uppfylla regimens direktiv. Det är som en scen hämtad ur «1984», där språkkommittér ständigt arbetar för att anpassa nyspråket till den politiska verkligheten. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan statsmedierna hakar på och därmed ofrivilligt bekräftar att man i själva verket är regimmedier.

En vanlig uppfattning är att ukraïnska är ett eget språk, men det förhåller sig till ryska ungefär som skånska förhåller sig till svenska, det vill säga är en ful dialekt.
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Joseons stigande stjärna

Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.

Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.

Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.

I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.

Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.

Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.

Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.

I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

(M) försätter Sverige i allvarligt läge

Moderatjuntan bränner nu alla sina skepp, väl medveten om att man kommer att förlora valet i höst. Inte en smula ska finnas kvar i skafferiet, och reformutrymmet ska begränsas maximalt genom att slösa bort alla pengar på tillfällig sänkning av matmomsen och bensinskatten samt ytterligare tionde till Ukraïna. Ladorna gapar tomma, det dukade bordet är vält över ända.

Statsskulden är redan upp 23 %, samtidigt som utgifterna accelererar och intäkterna sinar i en allt mer bekymmersam ekonomisk situation med låg tillväxt och bland Europas högsta arbetslöshet. Kristersson har inte bara gett upp hoppet om att kunna behålla makten, han har slutat att tro på Sverige och tillämpar därför den brända jordens taktik för att försvåra för efterträdaren.

Exempel på detta gavs under dagen, då moderatregimen gjorde verklighet av sin plan på att skänka sexton stridsflygplan av typ JAS-39 Gripen till Kiev, för ett sammanlagt värde av tjugofem miljarder kronor. Tanken är att de första planen ska levereras i början av nästa år.

Huruvida kriget då fortfarande pågår är inte gott att veta, men under alla omständigheter kommer de svenska planen inte att göra någon skillnad på slagfältet. Det är nämligen ett utnötningskrig med artilleri, där flyg spelar en marginell roll.

Frågan är vidare hur man hade tänkt sig att ett föråldrat plan i generation 4.5 ska kunna mäta sig med femte generationens Suchoj Su-57. Gripen är mer eller mindre chanslöst mot dessa moderna ryska plan, och det hjälper så att säga inte särskilt mycket att JAS-39 kan «landa på vanliga vägar» – det är inte där striden står.

Planen hamnar därför mycket snart på backen, eller som andra pjäser på krigmuseum i Moskva, utan att för den skull ha haft någon egentlig inverkan på krigets utgång. Det rör sig därför om sedvanligt godhetssignalerande, förstås på andras bekostnad.

Regimtrogna statsmedier tar mer fasta på att Ukraïna faktiskt ska köpa tjugo plan för att kunna komma i åtnjutande av de sexton bortskänkta, alltså ett slags rea av typen tag två betala för en. Faktiskt finns en fantasifull option om att köpa etthundrafemtio plan på sikt, med sedvanliga motprestationer.

Problemet är att Ukraïna inte har några pengar, och inte heller kommer att ha några medel att betala planen med under överskådlig tid. Europas mest korrupta land lever på lånade tillgångar, och får all sin militära materiel till skänks. Det blir alltså i slutändan vi skattebetalare som får stå för springnotan för trettiosex plan, om inte bördan övertas gemensamt av EU i något paket.

Värre än de pekuniära omständigheterna är ändå att Kristerssons aggression uppfattas som en provokation av Kreml. Sveriges säkerhetsläge har kontinuerligt försämrats genom moderatregimens engagemang i det ryska inbördeskriget, samt förstås den märkliga anslutningen i elfte timmen till den förlegade Nato-pakten. Vid en skarp konflikt hör Sverige därför numera till de primära ryska målen, en omständighet vi kan tacka statsminister Kristersson och krigsminister Jonson för.

Den bortskänkta materielen måste ersättas, vilket yttermera frestar på statsfinanserna.
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Oresjnik mot Bryssel

Regimkontrollerade statstelevisionen har sin sedvanliga socialporr om de stackars ukraïninerna, som får uthärda ryska angrepp med drönare och hypersoniska robotar. Men det man undviker att berätta, eller i vart fall tonar ned maximalt, är bevekelsegrunden för vedergällningen, nämligen Kievs terrorangrepp mot ett studenthem i ryska Luhansk då 21 unga personer miste livet.

Zelenskyj är numera lika hänsynlös som Netanyahu, i det att den ukraïnska rumpstaten medvetet nyttjar civila mål i terrorbombningar mot Ryssland. Man kan ju alltid hävda att man avsåg att träffa militära mål, och den ukraïnavänliga västpressen sväljer då detta med hull och hår, till skillnad från det man kallar den ryska «propagandan».

Men Zelenskyj visste tidigt att vedergällningen skulle komma, och han förstod varför. Uppenbarligen förstod inte den regimkontrollerade statstelevisionen SVT det, eftersom dess gråterskor i Ukraïna fortsätter med sin märkliga selfiejournalistik på betryggande avstånd från slagfältet istället för att redovisa faktiska omständigheter.

I den märkliga statsteverapporteringen förstår man inte heller vad det egentliga syftet med vedergällningen är, utan man betraktar det som ett sedvanligt angrepp. Men Oresjnik används inte för att precisionsbomba konventionella mål, utan är en ganska trubbig robot för att bära ett antal kärnladdningar.

Mottagaren är inte i första hand Ukraïna, utan Väst: en påminnelse om att dessa ryska hasselnötter kan användas i kärnvapenbestyckat utförande mot Väst, som inte har förmåga att hindra eller eliminera dylika hypersoniska pjäser. Lyckligtvis för oss har Ryssland än så länge bara en handfull sådana missiler, då Oresjnik alltjämt är i experimentell fas, men serieproduktion kan snabbt åstadkomma en större arsenal.

Det är för närvarande bara Kina som har hypersoniska robotar i fullt operationellt skick, och även om man inte kommer att sälja några Dongfeng till Ryssland, kan man helt säkert bistå i den inhemska utvecklingen och med komponenter. Det torde helt och hållet bero på Västs egen hållning visavis Kina.

Säkerligen finns även ett element av att skapa oro bland den ukraïnska befolkningen, men den huvudsakliga mottagaren är regeringar i Väst, de som förlänger det faktiska kriget med sitt massiva stöd till Kiev och samtidigt utnyttjar Ukraïna för sin ekonomiska och politiska skuggkonflikt med Ryssland. Det ska inte uteslutas att Moskvas kärnvapendoktrin småningom blir giltig när omdömeslösa europeiska politiker går ett steg för långt.