Man delibererar nu på halvt allvar om Åkesson (SD) ska axla rollen som statsminister efter nästa val, istället för den nuvarande rollinnehavaren Kristersson (M). Därmed visar man upp den klassiska «borgerliga splittringen» lagom till valrörelsen, vilket bara är ämnat att gynna Anderssonskan (S) i den socialistiska oppositionen.
Till yttermera visso är det nog ingen idé att prata ministerposter om man inte ens har utsikter att vinna valet. Ty det har inte Tidölaget, man har bränt sina chanser på att försumma styrelsen av Sverige, köra ekonomin i botten samt lägga all sin kraft på en märklig Ukraïna först-policy. Nästa statsministrinna heter därför Andersson, och inget annat.
För att Åkesson skulle kunna ta befälet krävs dessutom att man är överens inom Tidö-partierna om en sådan lösning. Här skulle i princip den gamla devisen «största parti vinner» kunna tillämpas, och Moderaterna skulle nog kunna godta en sådan lösning. Men det faller på att de socialliberala bråkstakarna inte kan se Åkesson i den rollen, eller ens Sverigedemokraterna som medlemmar av regeringen, det vill säga samma problem som har infekterat borgerligheten det senaste decenniet.
Denna splittring mellan socialliberaler och liberalkonservativa präglar också den förda och föreslagna politiken. De så kallade tankesmedjorna Timbro och 🐷 Oinkos har i dagarna släppt en punktlista över önskvärda reformer, en pamflett man kallar «Tidö 2.0 – nystart för Sverige», men man ser direkt att större delen av dess innehåll aldrig kommer att kunna förverkligas så länge tjuriga socialliberala element står i vägen.
Vi trodde dumt nog på en sådan «nystart» redan efter det föregående valet, men av det utlovade «paradigmskiftet» blev noll och intet, och det resulterade mest i en oändlig ström av utredningar. Invandringen ligger kvar på samma nivå som tidigare, så även den grova brottsligheten, skjutningarna och sprängningarna. Polisen inte bara fortsätter att plocka poäng, utan har fått nya verktyg att utöka den verksamheten i form av en märklig lag om förolämpning mot konstaplar.
Här föreslår Oinkos-Timbro en «översyn» av den demokratifientliga lagen om hets mot folkgrupp, ett lovvärt initiativ i riktning mot att slutligen avskaffa eländet samt införa yttrandefrihet i Sverige. Men då ska man komma ihåg att moderatregimen under innevarande mandatperiod har utökat sagda hetslagstiftning med ett märkligt förbud mot att ifrågasätta statlig sanning om «förintelsen», utöver sagda förbud mot att förolämpa snutar och andra hantlangare i statens sold.
Översyn av hets mot folkgrupp. Bestämmelserna om hets mot folkgrupp ses över. Reglerna förtydligas och snävas in till att avse särskilt skadliga yttranden som exempelvis anspelar på våld eller uppmanar till brottslig gärning. En särskild erinran om återhållsamhet i tillämpningen och betydelsen av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande övervägs.
Man får alltså inte ens med sig Strömmer och Moderaterna på detta tåg, och naturligtvis än mindre förbudsliberalerna i Folkpartiet, som helt enkelt älskar att skriva folk på näsan vad man får säga och inte säga. Det är alltså en helt irrelevant punkt, som inte har den minsta förutsättning att infrias.
Så är det även med en rad andra intressanta förslag av äktliberalt snitt, punkter undertecknad utan minsta tvekan skriver under på och ansluter sig till. Här finns exempelvis ett förslag om att successivt fasa ut systemonopolet och inledningsvis tillåta försäljning av åtminstone vin och öl i butiker.
Försäljning av öl och vin tillåts i livsmedelsbutiker. En finländsk modell införs, med successivt höjd alkoholhalt i butiksförsäljningen.
Förbudsliberalerna Folkpartiet kommer emellertid att vägra gå med på att myndigförklara svensken, och det gäller nog även en stor del av de övriga partierna, som när allt kommer omkring egentligen är sossar i borgerlig förklädnad.
Likadant är det med «public service», där de etatistiska socialistliberalerna är varma anhängare av statsmedier. Tanken är annars väl så god att inleda en försiktig nedmontering genom att slå ihop statstelevisionen och statsradion till en enhet, halvera dess budget samt koncentrera uppdraget.
Nytt ramverk för de statliga medierna. Ett nytt sändningstillstånd införs med tydligt fokus på det icke-kommersiella kärnuppdraget och en successiv halvering av anslagen. UR läggs ned och en sammanslagning av SVT och SR utreds.
Även den statliga styrningen av andra medier genom ett villkorat «mediestöd» ifrågasätts, likväl som motsvarande styrning av trossamfund och andra grenar av civilsamhället. Detta är inget annat än en korporativistisk (det vill säga fascistisk) styrning av samhället som inte hör hemma i en liberal demokrati. Men folkpartister älskar just sådant gods.
Stödet till trossamfund avvecklas. Myndigheten för stöd till trossamfund avvecklas.
MUCF avvecklas. En plan för långsiktigt oberoende finansiering av civilsamhället och en nedläggning av MUCF tas fram.
Mediestödet reformeras. Dagens system för mediestöd är godtyckligt utformat och ställer upp mycket luddiga krav. Systemet görs mer rättssäkert och oberoende. Den korporativa mediestödsnämnden avskaffas till förmån för en mer schabloniserad modell.
Det är bra att den här typen av liberala förslag förs fram, ty det är numera sällan sådant förekommer i debatten. Men det vore naivt tro att det finns någon jordmån för sådana att förverkligas.
Det är ändå sådana frihetsreformer som skulle kunna få Tidö-regimen att återvinna förtroendet och därmed mirakulöst vinna valet en andra gång, nämligen om man med den största tydlighet högtidligt lovar att inte bara utreda utan faktiskt införa sådana äktliberala reformer, på snabbast möjliga vis. Om man för en gångs skull avviker från socialistisk folkhemspolitik.
Politiken först, och därefter kan man käbbla om den formella ledningsgruppens sammansättning. Allt annat lika vore det bättre om Kristersson fortfarande har uppdraget att leda ministären, samtidigt som han i praktiken sitter i knäet på suprematiska ledaren Åkesson. Däremot är det ju hög tid för SD att faktiskt ingå i regeringsunderlaget, och Åkesson skulle passa perfekt i rollen som kulturminister.
