Slutsatsen har redan dragits att Ryssland ligger bakom drönarepidemin i Danmark, och så skulle det ju kunna vara. Det är till och med troligt att det skulle kunna vara så, men tills man har faktiska evidens för detta bör man nog hålla sig till manus och tala i mer generella termer.
Som att det rör sig om en «kvalificerad aktör» med okänt ursprung, annars gör man sig skyldig till samma penibla misstag som när svensk statstelevision och andra medier och «aktörer» i bästa Paasikivi-klass i samband med sprängningen av Nord stream bestämt hävdade att Ryssland låg bakom, det vill säga att Putin sprängde sin egen inkomstkälla. «Vem skulle det annars vara?», som man formulerade saken.
I Danmarks fall kan man konstatera att landet ligger i konflikt med USA, som har hotat att annektera Grönland, med militärt våld om så krävs. Man har ingen motsvarande konflikt med Ryssland, även om man som Nato-land är indirekt involverat i det ryska inbördeskriget som vapenleverantör med mera. Det kan alltså finnas andra «aktörer» än just Ryssland som har intresse av att agera sålunda, och man måste alltså fråga sig varför just Danmark är måltavla.
Målet med operationerna skulle vara, enligt polis och säkerhetstjänst, att skrämma, skapa rädsla och splittra, eller att skapa osäkerhet om den egna förmågan. Att testa och utmana. Men i så fall inställer sig genast en lång rad frågor av ganska obevämt snitt.
1 Man säger sig inte vilja skjuta ned drönarna av rädsla för att orsaka civila skador. Men i Ukraïna skjuter man ned mängder av drönare varje dag, utan att det tycks generera motsvarande problem. Här finns ett bestämt behov av att få information, varför en nedskjutning är motiverad, så varför denna beslutsvånda?
2 Orter där dessa «ufon» har siktats är utöver Kastrup tre militärflygplatser, varav två på landsbygden, rent av en Nato-bas. Där finns ingen tätort, utan mest åkermark, varför risken att någon skulle komma till skada vid en nedskjutning är liten. Har man verkligen inte kapaciteten och beredskapen för ett sådant angrepp?
3 Om man ändå inte vill skjuta ned farkosterna, varför skickar man då inte upp egna drönare för att närmare studera och förfölja dem? Danska försvaret måste väl ändå ha sådan utrustning vid de egna militärbaserna?
4 Dessa pjäser i personbilsklass är inte direkt smygarplan, utan ger avtryck på radar. Har man verkligen inte förmåga att se såväl inflygning som senare tillbakadragande, och varför då inte sätta en helikopter på att jaga efter?
5 Med denna beslutsvånda och oförmåga att agera, hur förberett är egentligen Danmark – och Nato – på en vidare konflikt med den konkursfärdiga papperstigern i österled? I detta narrativ förefaller det ju som att angriparen redan är i operativt läge att slå ut hela Danmarks flygförsvar, inifrån landet.
Se där en lång rad frågor som pockar på svar, men som vi nog får vänta förgäves på, om man inte kan plocka ned någon pjäs. Frågan är vidare om detta kommer att sprida sig eller stanna i just Danmark, och vad det då betyder. Och hur Nato-färskingen Sverige skulle reagera på motsvarande problematik, det skulle kunna bli en ganska farsartad tillställning med herrar Jonson och Kristersson som primära pajasar i cirkusen.
