Folkpartiet förbudsilliberalerna preppar inför sitt «landsmöte» nästa helg, och medlemmarna springer för närvarande omkring som yra höns i panik inför det prekära opinionsläget, i vilket man bara samlar 2.2 %. Då piper kravet från Uppsala att FP måste avsluta allt samarbete med SD, eftersom det är detta som tydligen ska vara orsaken till partiets kräftgång.
Men det är lätt att leda i bevis att Förbudsliberalernas nedgång började långt tidigare, nämligen efter valet 2014, med ytterligare kraftigt tapp efter valet 2018. Inför spurten i valet 2022 låg partiet på ungefär samma nivå som nu, utan att man hade något som helst samarbete med SD.
Den gången räddades man av moderata stödröster, varefter man under Tidöpartiet har legat högre i opinionen än under tidigare mandatperiod. Man hade till och med en stabil period av uppgång, innan det åter blev partiledarkris och med den svikande stöd. Muhammedsdotters «blågula islam» har inte varit ägnad att locka nya väljare, och inte heller har det bisarra SD-motståndet fallit i god jord.
Centerpartiet har haft en snarlik utveckling med kontinuerlig kräftgång, svaga partiledare och alltjämt samma sinnessjuka motstånd gentemot Sverigedemokraterna, även om man håller sig ovanför spärren. Men i förhållande till nivåerna under Allians-regimen är det ett veritabelt fiasko som vi ännu inte har sett slutet på.
De båda «liberala» partierna faller alltså på sin prussiluskaktiga höga svansföring och sitt snobbiga avståndstagande från sverigevännerna, på ett manér som typiskt präglar unga storstadskvinnor som tror att de är förmer än andra. Men politik definieras av att kompromissa kring sakfrågor, inte att sätta upp spärrar till höger och vänster. Röstboskapen noterar och visar sitt missnöje genom att välja bort dessa bångstyriga och tjuriga trotspartier.
Men den primadonnaaktiga retoriken fortsätter trots denna uppenbara utveckling, med den smått komiska situationen att ett parti som samlar blott 2 % i opinionen formulerar krav till de två partier som samlar 20 % vardera om sammansättningen i en ny ministär. Lättölspartiet tror sig alltså kunna diktera villkoren under dessa förutsättningar, istället för att inse att man har huvudet under vattenytan.
Och denna gång kommer moderata väljare inte att fiska upp det drunknande partiet, eftersom det än en gång saboterar för en borgerlig regering genom att hålla fast vid sitt alldeles förlegade SD-hat. Stödrösterna uteblir, och Folkpartiet försvinner ur riksdagen, förhoppningsvis för gott.
Vill man ändå stanna kvar i politiken har man att erkänna Sverigedemokraterna fullt ut som samarbetspartner, med ministerposter i en formell regeringsbildning. Folkpartiets möjlighet att bedriva politik är begränsat till sakpolitik, exempelvis på skolans område, och man bör således ta den chansen. Ty det är den sista man någonsin får.
