Formatet var kanske giltigt under den omedelbara efterkrigstiden, då krigssargade europeiska länder åter skulle knyta band med varandra. Sång, musik och dans har en förmåga att föra samman människor i gemenskap, och kunde man vidga den andan över hela Europa i direktsändning av en glättig tävling som schlagerfestivalen, så fanns väl inget att erinra däremot.
Numera har emellertid flera tekniska paradigmskiften renderat evenemanget obsolet, tillsammans med de europeiska statstevebolag som står bakom företeelsen. Man har inte längre monopol på teveutsändning sedan satellit- och kabelteve omintetgjorde den sovjetliknande ordningen, och sedan internets popularisering har de yngre generationerna helt slutat titta på linjärteve.
Melodifestivalen har sedermera hållits vid konstgjort liv genom utspädning i allt fler deltävlingar och allt fler röster till varje enskild tittare, där den sistnämnda företeelsen har utnyttjats politiskt, senast genom att stödja den judiska apartheidstaten under omröstningen. För statstevebolagen är evenemanget kritiskt för att vidmakthålla ordningen med statskontrollerad regimteve under licensplikt eller tvångsskatt, i vad man kallar «lägereldsteve» i syfte att samla populasen och kontrollera det allmänna narrativet.
Men sedan föregående år har den judiska etnostatens genocid i Gaza formellt bekräftats som ett pågående folkmord av flertalet människorättsorganisationer, vilket har fått ett antal europeiska länder att hota med bojkott av meloditävlingen om «Israel» tillåts delta. Den svenska regimtelevisionen hör emellertid till dem som ställer sig bakom sagda folkmord, under den märkliga formuleringen att man inte tar «politisk ställning», något man gjorde bara något år dessförinnan avseende Rysslands medverkan.
Den klick som försvarar beslutet ylar i högan sky om «antisemitism», men detta handlar alltså om den judiska apartheidregimens pågående folkmord på palestinier, inte om något annat. Hamas’ terrorräd kan inte på något vis motivera den brutala slakt på civilia som har präglat den fullskaliga judiska invasionen. Judarnas tidigare umbäranden kan aldrig ursäkta folkmord eller andra brott mot mänskligheten, eller för den delen motivera att man blir sina slaktares arvtagare och söker samma slags vidgning av sitt «Lebensraum» under samma slags renrasiga etnostat som en gång Nazityskland.
När den europeiska statsteveunionen EBU nu har sammanträtt står det klart att man åter välkomnar folkmördarna, och att man därmed inte tar någon notis om bojkotthotet. Det senare förverkligades emellertid omedelbart, då Spanien, Nederländerna och Irland meddelade att man faktiskt inte deltar under tjugotjugosex års spektakel. Därtill kommer Slovenien, samtidigt som flera andra länder överväger att ansluta till bojkotten.
Tramstävlingen är därför stukad redan på förhand, och en tung våt politisk filt med folkmordets stank kommer att vila över evenemanget när (och om) det går av stapeln. Borta helt är förbrödringen som präglade dess ursprung, ersatt av visslingar och burop när folkmördarstatens bidrag presenteras, protestyttringar som av allt att döma kommer att manipuleras bort av ansvarig statsteveproducent på samma manér som under föregående år – statskontrollerad regimteve behärskar sådan teknik fullt ut.
Sång, dans och glädje ersätts då av toner i moll, och den glättiga ytan kan naturligtvis inte tvätta bort från näthinnan de förskräckliga bilder av tiotusentals döda, lemlästade och utsvultna kvinnor och barn som har mördats av den israeliska dödsregimens knektar, inte sällan med lust i sinnet.
Det vi kommer att bevittna är konvulsionerna av en döende företeelse, det sista krampaktiga försöket att vidmakthålla en förlegad ordning. Melodifestivalen skjuts i sank av ett Europa i kris och uppror, ett Europa präglat av djup oenighet, ett Europa som förbereder sig för det totala kriget snarare än att upprätthålla den fredssträvan som präglade den unga unionen.
Med melodikryssets hädangång slocknar förhoppningsvis även stateteves låga, i land efter land i Europa, och en otidsenlig och alldeles hopplöst förlegad företeelse dör sakta men säkert ut. Det är i så fall en positiv biverkning av den besynnerliga patologi vi nu bevittnar på kontinenten.
