🇭🇰 Val till LegCo 🇨🇳

Bortglömt bland alla de stora händelser som präglar vår tid är numera Hongkong, som under gårdagen gick till parlamentsval för andra gången efter att centralregeringen i Beijing rensat ut disruptiva element med splittring på programmet. Specifikt minskades andelen röster från populasen till 20 av 90, varvid expertfacken istället dominerar.

Valdeltagandet var undermåliga 31.9 %, visserligen en förbättring gentemot 2021 års val, men betydligt lägre än den tidigare andelen kring fyrtio–femtio procent. Det indikerar ett visst missnöje bland allmogen, vad man kan förmoda främst bland sympatisörer till «demokratilägret», eller mer rätteligen benämnt secessionsklicken.

Den har under alla omständigheter nästan alltid befunnit sig i parlamentariskt underläge gentemot det Beijing-trogna blocket, som främst utgörs av näringsidkare och andra i de så kallade funktionella valkretsarna. Dessa vill inte kännas vid ständiga protestyttringar och annat som lamslår kommers och turism, utan föredrar tätare band med fastlandet.

Det är vidare en generationsfråga, då mjuka hjärnor bland universitetsutbildad ungdom har förletts tro att Hongkong var en bättre plats under den brittiska tyrannin, men de var förstås inte ens födda då 10 Downing Street i London utsåg en vit guvernör genom dekret och parlamentsval inte existerade. De har ingen erfarenhet alls av den rasism som har präglat den brittiska regimen i Hongkong sedan man stal ön under 1840-talet.

Fordom var inte heller politik ett kännetecken för Hongkong, framförallt inte i film och annan kultur, utan man hade främst handel och välstånd för ögonen. Men numera har Hongkong tappat i kulturell status, och det görs inte längre någon särskilt spännande film från den autonoma regionen. Kantopopen har fått ge vika för såväl mandopop som K-pop, i synnerhet den senare.

Detta är inte kommunistpartiets fel, som en hel del säkert vill göra gällande, utan är ett resultat av att Hongkong har förändrats per se, inte minst genom den universitetsutbildade ungdomens destruktiva navelskåderi under inflytande av amerikansk underrättelsetjänst. Man har tagit till gatorna för att protestera kring meningslösheter istället för att utveckla regionen och kulturen.

Den politik de unga borde ta fasta på rör mer jordnära företeelser, som boendekostnader i ett allt dyrare Hongkong. Det är ingen naturlag att det måste förhålla sig så, vilket man enkelt kan konstatera genom att betrakta den snarlika stadsstaten Singapore, som tillsammans med Hongkong tävlar om att vara världens friaste ekonomi samtidigt som man samlar befolkningen på en liten yta.

Och den politiken är bara möjlig att angripa om man utnyttjar sin rösträtt för att lyfta fram personer med en sådan politisk agenda. Det är vad demokrati ytterst handlar om, medan demokrati inte har någonting alls att göra med att vifta med den brittiska flaggan, demolera stadens infrastruktur och parlament samt inbilla sig att Hongkong är något slags «land».

Demokratin i Hongkong är sedan sinobrittiska deklarationen 1984 bestämd till devisen ett land, två system, där det första (ett och endast ett land, Kina) är en förutsättning för det andra (ett autonomt system i Hongkong). Den läxan har den yngre generationen alltjämt att göra, och när den poletten trillar ned kan Hongkong återfå sin forna glans som en spännande kultur.