Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Europa förnedras

Som sagt, en ny världsordning formeras inför våra ögon efter att US-presidenten Trump tillrätt, och det går så fort att det blir svårt att hänga med i svängarna. Primadonnorna i Europa blev häromdagen utskällda efter noter av vicepresident Vance för att upprätthålla «brandväggar» mot oppositionen, tysta kritiska röster och allmänt avlägsna sig demokratiska kärnvärden och därmed även USA.

Än mer satte man nog punschen i halsen när försvarsminister Hegseth slog fast att det inte är realistiskt tro att Ukraïna kan återfå sina forna gränser, eller för den delen bli medlem i Nato. Européerna menar därmed att USA kastar Ukraïna under bussen och bedriver ren eftergiftspolitik gentemot Putin när man redan innan förhandlingar har påbörjats ger Putin segern.

Men dråpslaget kom nog under gårdagen, då speciella sändebudet för Ukraïna och Ryssland, Keith Kellogg, under en paneldebatt hävdade att Europa inte kommer att sitta vid förhandlingsbordet då freden underhandlas. Faktum är att inte heller Ukraïna får plats vid den första rundan i Saudiarabien, då USA och Ryssland ämnar dra upp de huvudsakliga riktlinjerna.

Europa förnedras därmed storligen då man reduceras till en NPC, som visserligen kan konsulteras vid behov och sedermera få en polisiär roll att upprätthålla freden i Ukraïna. Ryssland kammar hem segern, medan européerna står snopna och gråtande med byxorna nere, redo att åter få smisk av Onkel Sam.

Där har du slutresultatet av alla de miljarder som har pumpats in i Ukraïna, till ingen som helst nytta, annat än att ha bidragit till omfattande materiell förstörelse, slakt av människor och allmänt lidande. Uffe och Pålle har fått leka statsmän och geostrateger under en tid, men kan nu återgå till att bevista prideparader och utföra andra för dem lämpliga göromål av samma karaktär, efter att yttermera ha förskingrat medborgarnas skattemedel.

Frågan man ställer sig på sina håll är varför Trump agerar så här, men hans rational är känd sedan tidigare. Han vill ha tillbaka en tidigare ordning där Ryssland är klient till Väst snarare än fiende, nämligen för att ett fientligt Ryssland drivs mot Kina och därmed bildar en pakt som inte går att betvinga. För Trump och USA är det Kina som är huvudmotståndare, inte Ryssland.

Trump anser således att det var ett stort misstag av USA att infiltrera Kiev och mer eller mindre iscensätta en statskupp för att försöka genomföra «färgrevolution» i landet, eftersom det genast fick Moskva att agera preventivt genom att inta Krim och engagera sig i Donbass. Det är den ordningen han nu avser åtgärda, med konsekvens att Ryssland avgår med segern.

Bekräftar denna analys gör det faktum att Elon Musk under Doge i princip har lagt ned National endowment for democracy (NED), en kongressfinansierad organisation med syfte att åstadkomma regimskifte i och på annat sätt infiltrera andra länder. NEDs signatur finns bland annat i Xinjiang, Hongkong och Tibet.

Trump drar den korrekta slutsatsen att sådan infiltration har små förutsättningar att nå framgång, och arbetssättet passar inte in i hans isolationistiska program. Han föredrar öppen konfrontation, vilket han har visat med eftertryck under sina första rasande veckor i ämbetet, först genom att ta Kanadas Trudeleau och Mexikos Sheinbaum i örat, sedan genom att göra anspråk på Grönland och hota hela världen med tullar.

För att kunna konfrontera Kina behöver han dock först neutralisera Ryssland, nämligen genom att slänga ett lämpligt köttben till byrackan i Moskva och fånga in den rabaiata vovven i fållan. Trump drar ett streck i debatten och tvingar fram ett avslut i konflikten, välkomnar Ryssland in i G8 samt uppmanar Europa att anamma denna nya ordning.

Observera att detta är den omvända ordningen till hur USA vann det första kalla kriget mot Sovjetunionen, nämligen genom att tina upp relationerna med Kina och engagera Beijing i världshandeln. Nu vill USA ha Ryssland vid sin sida när man försöker innesluta eller i vart fall motverka Kina på motsvarande vis. Analysen har alltid varit att det inte är möjligt att bekämpa både Ryssland och Kina på en och samma gång, men det är ändå den ordning som har rått under Biden.

Detta är i vart fall strategin, men huruvida den har förutsättning att lyckas återstår att se. Förhandlingarna får ge klarhet i hur Trump ämnar spela det vidare spelet, exempelvis om han vill sätta press på Ryssland att avlägsna sig från Kina i utbyte mot en plats i värmen i Väst.

Om Trump hade tänkt sig att få med Europa i den ambitionen lär han dock få tänka om, dels för att Europa är djupt och ömsesidigt beroende av Kina i handel, och dels för att USA med sin aggressivitet just högg av den «transatlantiska länken» för gott. Den bestående insikten för Europas vidkommande är – eller borde vara – att vi står ensamma, och att vi måste agera därefter.

Återstår också att se om ryssarna går i fällan än en gång. Spelet är som sagt vidöppet, och Putin är trots den propagandistiska medieretoriken ingen idiot. Kortsiktiga vinster kan kanske locka, men långsiktigt är det troligare att Kina avgår med segern. Det är Öst som har vind i seglen när Västs stjärna dalar, och till det måste Kreml förhålla sig.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredspresidenten

Tre veckors politisk fest har stundat sedan Donald Trump svors in som ny US-president, under vilken tid en rad reformer har klubbats i rasande tempo. En demonstration i hur förändring och paradigmskifte ska ske alldeles på riktigt, till skillnad från det svenska sossesamhälle som förblir exakt likadant och oföränderligt oavsett regim.

Bland annat har Trump återställt den biologiska verkligheten i statsapparaten genom att kasta ut all vänsterextrem genusideologi samt förbjuda transsexuella män att tävla i kvinnlig idrott. Effektiviseringsdepartementet Doge under Musk har rivstartat genom att lägga ned USAid, vars skattemedel visar sig ha gått till *2SHBTQIAP++ och vänsterliberala påverkanskampanjer snarare än bistånd. Avvecklingen av den djupa staten har påbörjats.

Nu tar Donnie även tag i Ukraïna, så som utlovat i sitt valmanifest. Försvarsminister Pete Hegseth skickades till Bryssel för att lägga ut texten inför övriga medlemmar i Nato, med budskapet att det inte är realistiskt tro att Ukraïnas forna gränser kan återställas. Trump hävdade samma sak efter att ha talat vid Putin i telefon. Lika orealistiskt är ett medlemskap i Nato för Kievs vidkommande, säger man vidare.

Men detta är inget annat än den tes som här har upprepats gång efter annan under lång tid, nämligen den uppfattning som den realpolitiska skolan ger uttryck för men som har dränkts i all den fluffiga idealism som har präglat vänsterliberala medier och allsköns europeiska politiker. Krig vinns på slagfältet, och allt annat är önsketänkande.

Trots omfattande sanktioner och vapenleveranser till Kiev har Zelenskyjs mannar inte förmått återerövra så mycket som en millimeter av förlorat territorium, utan förlorar sakta men säkert ytterligare mark. Inte heller har Ryssland tvingats ned i brygga av sanktionerna och den ekonomiska krigföringen, utan står tack vare sin energi och handel med övriga världen starkt. Det är istället Europa som har förlorat stort.

Det enda bestående resultatet av kriget är därmed hundratusentals stupade i strid samt fortsatt armod och lidande för den ukraïnska befolkningen. Det är vad alla skattemiljarder går till i praktiken, att upprätthålla köttkvarnen längs gränsen och att förlänga ett meningslöst krig.

«Men det var Ryssland som började!» lyder en sandlådemässig kliché, som inte tar fasta på Moskvas bevekelsegrunder, Natos ambition att expandera eller Västs försök att anstifta en färgrevolution i Kiev. «Ryssland får inte vinna, för då står vi andra på tur!» lyder en annan, vars premisser och därmed konklusioner är lika felaktiga, för att inte säga naiva.

Realismen här är alltså att Ryssland redan har vunnit och att man kontrollerar det territorium man har annekterat. Det europeiska politiker och skribenter ger uttryck för är ett böra av idealistiskt slag, men som inte motsvaras av det vara som föreligger i den förhandenvarande verkligheten. Om det kan man tycka vad man vill, men det är den realitet man har att utgå från.

Fredsförhandlingar tycks alltså stunda, och Zelenskyj har därmed förvandlats till en NPC. Kanske även Europa i övrigt förbigås när Putin och Trump drar upp riktlinjerna för en ny säkerhetsordning, eventuellt i samspel med Xi, nämligen för att man i EU inte tycks kunna lägga åt sidan sin idealistiska hållning och sina tämligen löjliga krav om rysk reträtt.

Vad blir då resultatet av sådana fredsförhandlingar? Gissningsvis att Rysslands annektering formellt erkänns. Att fredsbevarande trupp, främst från Europa, stationeras i Ukraïna för att säkerställa den givna ordningen. Att misstänksamheten och fientligheten består under ett nytt slags järnridå, men att Europa ändå handlar gas och olja av Ryssland, i brist på alternativ.

Sanktionerna måste naturligtvis hävas i sina huvuddrag, och Moskva måste åter släppas in i Swift. Säkerligen åläggs Kreml att betala häftiga summor för Ukraïnas återuppbyggnad, en paragraf man enkelt kan gå med på eftersom man bara lägger den kostnaden på den energi man exporterar till Europa.

Ur europeisk synvinkel kastas Zelenskyj då under bussen, samtidigt som EU förnedras som en betydelselös part i sammanhanget. Sådana Bagdad Bob som fåtöljgeneral Paasikivi och statsteveaktivisterna Sundström, Jönsson och Norborg får stå med byxorna nere och göra sitt bästa för att bortförklara den för dem oväntade utgången av kriget.

Den kvarvarande frågan är då vad Trump får ut av detta, eftersom han så att säga inte är den som ger bort saker gratis. Det enkla svaret är att han söker Putin som bundsförvant för sin egen expansionistiska politik, och att ett krig i Europa ligger i vägen för den större målsättningen att hantera Kina. Han vill också ha Ukraïnas jordartsmetaller, i utbyte mot säkerhetsgarantier.

Trump har därmed insett att Kina bara blir starkare ju närmare man står Ryssland, och vice versa. Ur både amerikansk och europeisk synvinkel är det en förnuftig insikt, men i Bryssel tycks den polletten ännu inte ha trillat ned. Med det menas inte att vi ska ta parti mot Kina, bara att det är förnuftsvidrigt att låta Kina och Ryssland närma sig varandra allt för mycket.

Därmed ger Trump rättvisa åt epitetet fredspresidenten och den ambition han har av att inte veckla in sig i krig. Nobels fredspris borde därför vara vikt för honom, till skillnad från tidigare amerikanska krigspresidenter som Obama, som ju fick priset för att han inte var Bush.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Kinas megapentagon

När Kina gör något, gör man det ordentligt och i stor skala, och därför kan man inte heller hålla det hemligt. Alltså har man observerat att Kina i rask takt bygger en anläggning några mil sydväst om Beijing, i anslutning till bergen. Det spekuleras vara en militär ledningscentral tio gånger större än amerikanska Pentagon i yta.

Givet att observationen är riktig spekuleras det då vidare i vad Kinas avsikt med detta skulle kunna tänkas vara, och här börjar det divergera ordentligt i gissningarna. Men även grundpremissen är tämligen skakig, givet att man inte har något mer substantiellt att gå på än kartbilder – anläggningen kan i princip vara vad som helst.

Någon fysisk spion tycks man inte ha på plats, utan man grundar analysen på vad som tycks föreställa möjliga «underjordiska» strukturer, vilket då skulle utgöra ett slags bunkrar för den politiska och militära ledningen i händelse av större konflikt. En annan ledtråd skulle vara att byggnationen saknar civila prospekt och annat intresse, och att projektet därmed hålls dolt för allmänheten.

Så skulle det naturligtvis kunna vara, men det kan också vara vilken sorts militärbas som helst, av det slag som naturligen förekommer i de flesta länder. Just storleken tyder på det, eftersom Kina inte har något direkt behov av att bygga tio gånger Pentagon för att husera landets intelligentisa. Den kinesiska strategin skulle snarare vara att sprida ut resurserna någorlunda.

Självklart har man sådana kommandocentraler, och lika självklart behöver sådana emellanåt moderniseras. Och varför inte i bergsnära trakter i anslutning till huvudstaden, för omedelbar transport i händelse av krig? Det är egentligen en ickefråga, men spekulation är nu vad politiska analytiker ständigt ägnar sig åt…

Här ska Beijings militärstad ligga, om man får tro spekulationerna.

Om premissen är giltig kan man då ställa ett antal följdfrågor, nämligen varför byggnationen sker just nu och i så rasande tempo. Det senare är egentligen trivialt, eftersom Kina bygger fort vad man än gör, men man kan också spekulera vidare i att en snabbt föränderlig global situation kräver det, samt att vissa numerologiska samband figurerar i debatten, som «slutdatum» att invadera Taiwan.

Det finns nu inga sådana rigida tidsperspektiv, utan Beijing kan vänta in Taibei i evighet. Men däremot kan andra externa skeenden spela viss roll, som kriget i Ukraïna och Trumps återkomst till makten. Även EU:s ambitioner att lägga sig i det kinesiska inbördeskrigets förvecklingar ger Beijing incitament att agera preemptivt och förbereda sig för konflikt, eftersom man inte har för avsikt att släppa den bångstyriga provinsen.

Man observerar alltså att Taiwan fjärmar sig allt mer från fastlandet, och att särskilt Framstegspartiet när secessionistiska ambitioner. Man noterar vidare att Väst tar tillfället i akt att nyttja Taiwan som ännu en murbräcka mot Kina, i likhet med Hongkong, Tibet och Xinjiang, i syfte att splittra och skapa sig egna fördelar.

Därtill kommer att västerländska kanonbåtar i allt större utsträckning smyger längs Kinas kust i syfte att upprätthålla «navigeringsfriheten», utan att Kina för den skull svarar med att sätta in sina hangarfartyg i den hårt ansatta Östersjön. Samtidigt har Japan börjat frångå sin pacifistiska hållning och allt mer antagit en konfrontativ hållning gentemot Kina.

Skärmytslingarna i Sydkinesiska sjön hjälper naturligtvis inte till, och inte heller fnurran på tråden med Indien. USA:s omfattande installationer i regionen förskräcker, och därför måste Beijing se om sitt hus och förbereda sig för det värsta – en varm konflikt med USA och dess vasaller i regionen och i Europa.

En sådan konflikt har i princip bara en enda angreppsyta, och det är Taiwan. Om Taibei uppmuntrat av Washington och Bryssel skulle ta ett steg för långt och deklarera oavhängighet, har Beijing inte så mycket annat val än att tillrättavisa renegaderna med militärt våld, vilket då kan trigga en hel händelsekedja av militär och politisk art.

Det är för den omständigheten man måste ta höjd, för att skydda ledningen om USA och dess marionetter skulle få för sig att slå mot fastlandet under förevändning av att beskydda Taiwan. Washington har inte helt sällan nyttjat sådana bevekelsegrunder för invasion och annan bombliberalism, och om detta är Zhongnahai pinsamt medvetet.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Brutal kinesisk dominans

Deepseek blev för många en svart svan, en överraskande händelse man «inte såg komma». Nämligen för att det finns ett utbrett sentiment om att Kina med dess förment underlägsna modell inte kan jämföra sig med den fria världens kraft och styrka, och att kineserna bara förmår kopiera oss snarare än att driva utvecklingen i kreativ riktning.

Med ett sådant synsätt lurar man bara sig själv, och det är synnerligen olyckligt då vi i Europa just inte har råd med den sortens arrogans. Det är vi som inte längre förmår uppfinna, inte kineserna. Orsakerna härtill är inte svåra att begripa.

Till att börja med måste man förstå Kinas moderna utvecklingshistoria, från ett mätt och däst kejsardöme på världens topp till ett förfall som saknar motstycke, accentuerat av japansk aggression och invasion, inbördeskrig och småningom en period av politiskt vanvett under Folkrepublikens första decennier.

Folkrepubliken Kina var vid dess utropande 1949 ett av världens absolut fattigaste länder, med närmast universell analfabetism i den stora bondebefolkningen. Sådana länder kan helt enkelt inte prestera i vare sig akademiska eller industriella termer, utan har att först lägga en grund med primärutbildning och andra reformer kring hälsa med mera.

Trots det politiska vanvettet skedde faktiskt en sådan utveckling, och den borgade för att det efterblivna Kina småningom var moget nog att påbörja en omfattande ekonomisk liberalisering och industrialisering, nämligen då man under Deng Xiaoping införde dylika reformer från 1978 och framåt. Man kunde erbjuda politisk stabilitet, låga löner och skicklig arbetskraft, men man hade fortfarande inte så mycket att hämta i forskning och utveckling.

Man kopierade Japans koncept med joint venture-företag i syfte att erbjuda dessa ekonomiska fördelar i utbyte mot tekniköverföring, varvid Västs kunskap successivt överfördes till Kina. Kineserna har på så sätt kontinuerligt ökat både sin kunskapsnivå och sitt välstånd, varefter det bara skulle bli en tidsfråga innan man når en kritisk massa för att ta ledningen i fält efter fält.

Det är inte unikt för Kina, utan är en utveckling som präglar alla länder. Storbritannien kopierade Tyskland och Europa, USA kopierade Storbritannien och Japan kopierade USA. Innan man kan springa måste man lära sig att både krypa och gå.

Om Kina tidigare satsade på att bygga en bred bas med primär- och sekundärutbildning samt att lära på arbetsplatsen, förfogar man nu över högre utbildning av rang. Man producerar långt fler ingenjörer och doktorer i matematik och naturvetenskaper än Väst, så till den grad att man har ett stort akademiskt överskott som skapar vissa obalanser på arbetsmarknaden.

Den knivskarpa konkurrensen har gjort att man numera leder patentligan överlägset, samt dessutom presterar vetenskaplig forskning i ett mått som västerlandet inte längre kan matcha. Sådan forskning som sedermera omsätts i praktiska tekniska tillämpningar, exempelvis inom AI och kvantdatorer.

Nature, kanske världens mest ansedda vetenskapliga tidskrift, för statistik över vilka institutioner som publicerar sig, och när man sammanställer index över dessa framkommer att Kina har en helt brutal dominans i fråga om högkvalitativa forskningsartiklar. I exempelvis fysik tronar åtta av kinesiska universitet bland de översta tio, och bland de femtio första platserna återfinns inte mindre än trettiotre kinesiska institutioner, eller 67 %.

Det ser likandant ut i de flesta andra fält, medan den närmsta konkurrenten USA får nöja sig med ströplatser längre ned i fältet. Det är en fingervisning om vart Nobelprisen kommer att gå om tiotalet år eller så, givet att man inte helt sonika tillämpar något slags antikinesiska regler kring priset.

Men viktigare än äran är just de praktiska tillämpningarna, den teknik som blir resultatet av denna enorma forskningsinsats. Belackarnas och kinahatarnas tes om att Kina bara «kopierar» faller så att säga pladask under dessa förutsättningar, då Kina alltså leder utvecklingen och befinner sig i den yttersta spetsen.

Det vi ser nu i form av massiv dominans i fråga om solceller, vindsnurror, elbilar och annan grön teknik är alltså bara en mindre försmak av vad som ska komma längre fram i kedjan, när ny grundforskning spottar ut resultat. När Kinas rymdprogram ger civila tillämpningar av samma snitt som en gång det amerikanska Apollo-programmet. När Kina småningom rundar och tar sig förbi jänkarnas futtiga exportkontroller och andra obstruktioner, för att ta soklar ledning och lämna övriga världen långt, långt efter sig, i fält efter fält.

Väst kan för all del fortsätta förbjuda företag efter företag att etablera sig i Väst, med det ena korkade motivet efter det andra – ZTE, Huawei, Tiktok, Shein, Temu, BYD, Deepseek… – men småningom når vi en punkt då kinesiska produkter och tjänster blir lika oumbärliga som dagens amerikanska, och då uppstår ett svårt politiskt dilemma, i vart fall för den kinahatande klicken som i sin patologiska paranoja hellre stoppar huvudet i sanden än att förhålla sig till den verklighet som är förhandenvarande och allt mer uppenbar.

Omvänt är situationen för oss i Europa så mycket dystrare, då vi inte längre spelar i samma liga som USA och Kina. Vi har halkat efter, då vi hellre har satsat på byråkratisk reglering och «värderingar» än hårdkokt forskning och industriella tillämpningar. Den lilla spets som produceras flyr omedelbart till USA, där villkoren är så mycket bättre för företagande och utveckling.

Det är av denna anledning vi inte har några Google eller Baidu, Meta eller Weibo, Apple eller Huawei, OpenAI eller Deepseek, o.s.v. Och det är av denna anledning vår föråldrade bilindustri förfaller och går i graven, för att vi inte längre kan konkurrera, för att vi inte har förnyat oss, för att vi har alldeles fel fokus på «värderingar» och annat, för att det är alldeles för dyrt att producera, för att det finns alldeles för mycket röd tejp och regleringar. Europa har åderförkalkats.

Kinahatarnas dårpladder och åtgärder till trots kommer Kina otvetydigt att ta täten, och vi kommer därför att behöva förhålla oss till det på ett annat sätt än i dag. Ju förr desto bättre. Systemen kommer alltid att vara olika, även om Kina kommer att anamma allt större medborgerligt inflytande, kanske i analogi med Singapore. Det angår egentligen inte oss.

Men en sak är säker, och det är att om vi inte ser om vårt eget hus, och om vi stänger ute den ledande teknik- och forskningsmakten, så är Europas storhetstid definitivt förbi. Det finns inget axiomatiskt i att Europa ska befinna sig i täten, och emellanåt har vi ofta befunnit oss på botten. Vill vi ha en ny medeltid, eller vill vi åter bli en ledande region i världen?

Den här bilden är inte bekant för den större allmänheten, men den är signifikativ för det skifte vi står inför. Vad vill vi göra åt det?
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Kina bör svara på utpressningen

Svaga regionala ledare som Kanadas Trudeleau och Mexikos Scheinbaum gav omedelbart vika för den bufflige US-presidenten, varför de tjugofemprocentiga tullarna senarelades i trettio dagar medan diskussioner pågår. Diskussioner om vad, kan man fråga sig, eftersom varje eftergift med säkerhet kommer att följas av nya ohemula krav från den amerikanska sidan.

Även Kina har gett ett måttligt och mestadels symboliskt svar på de ytterligare tio procent Trump lade på tidigare handelstullar, vilket signalerar att ock Beijing är villigt att förhandla. Zhongnanhai hoppas i det längsta kunna undvika upptrappning av handelskriget, men man borde faktiskt ha lärt sig vid det här laget att Trump inte har för avsikt att gå på den linjen utan tvärtom kommer att köra gasen i botten.

Detta för att han har lovat att åtgärda handelsunderskottet och sänka inkomstskatten, bland annat genom att höja importtullar, och för att han särskilt har aviserat höga tariffer gentemot Kina. Säkert får sig både EU, Kanada och Mexiko en käftsmäll, men det är framförallt Kina som står i Trumps skottglugg.

Kinas ekonomi går inte på högvarv, och man är alltjämt beroende av export för sin tillväxt, då den inhemska marknaden förblir svag. Eftersom USA ändå är Kinas största handelspartner, har man att gå en delikat balansgång. Tanken att förlägga produktion i Mexiko för att kringgå handelstullarna har uppenbarligen genomskådats av Washington, vilket är en delförklaring till aggressionen mot grannländerna.

Men en annan är givetvis även den amerikanska opioidkrisen, som göds av fentanyl som tillverkas i Mexiko av beståndsdelar som importeras från Kina, med Zhongnanhais goda minne. Här har man ett förhandlingskort att lägga fram, men det räcker nog inte för att blidka Trump, och än mindre för att häva alla de exportrestriktioner som plågar landet så svårt, eller att avsluta handelskriget.

Man har emellertid andra kort i rockärmen, varav ett är att strypa leverans av raffinerade jordartsmetaller. Man har länge hotat med detta, men först nyligen börjat sätta ned foten på allvar. Till detta lägger man nu restriktioner kring volfram, vismut, molybden, indium och tellur, metaller med flitigt bruk i försvarsindustrin.

Faktum är att man gör bäst i att helt strypa exporten till USA, för att därmed maximera den egna förhandlingspositionen. Man kan nämligen inte vänta hur länge som helst, eftersom USA redan är i full färd med att återuppbygga egen industri. Det är härav man har siktet inställt på att invadera Grönland samt att erbjuda Ukraïna fortsatt militärt stöd i utbyte mot jordartsmetaller, även om de senare finns på annekterat ryskt territorium.

Återuppbyggnaden tar kanske något decennium, vilket då är det tidsfönster under vilket Kina har möjlighet att agera från en styrkeposition. Man bör göra sålunda, och som motkrav begära att Trump avslutar handelskriget, att den amerikanska exportkontrollen kring halvledare och annat avskaffas, att sanktionerna kring Xinjiang, Hongkong med mera hävs, och att USA avsäger sig rätten att försvara Taiwan.

Varken mer eller mindre. Det får vara slut med halvmesyrer, och det är hög tid för Beijing att tillvarata denna historiska möjlighet under Trumps presidentskap att en gång för alla skaka av sig forna koloniala bojor samt sparka ut Onkel Sam från regionen, att ta kommandot i utvecklingen och inte vika sig i detta chicken race. Man måste för en gångs skull ge ett kraftfullt svar på den amerikanska utpressningen, och det gör man samtidigt bäst i frihandelsallians med EU.