Kategori: Kina

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Shenzhen-mötet

Efterkrigstiden definierades i princip av de tre stora ledarna Stalin, Roosevelt och Churchill under Jalta-konferensen 1945, efter att Nazityskland och Japanska imperiet hade besegrats och gjorts ned i grunden. Det blev samtidigt början på det kalla krig som skulle definiera vår tid fram till 1989, varefter USA framträdde som hegemonisk supermakt då Sovjetunionen splittrades.

USA skulle då utgöra den fria världens ledare och den världspolis som skulle borga för att denna ordning under pax americana upprätthålls, men istället har man kommit att missbruka sin ställning grovt för att gynna sig själv och utvalda allierade. Inte minst nyttjar man sina ekonomiska muskler med exponentiellt tilltagande grad av sanktioner mot andra nationer.

Det förstörda Europa förlorade sin tidigare maktställning, och blev redan 1945 en satellit till USA. Den utvecklingen har accentuerats med tiden, och Europa kan numera betecknas som en vasallkontinent under amerikansk överhöghet, helt oförmögen att försvara sig själv eller upprätthålla tekniskt och finansiellt oberoende.

Kina fanns inte med som representant under Jalta, trots att man hörde till segrarmakterna. Det berodde på nationens svaghet, efter en lång tid av inbördeskrig och japansk ockupation, och Kina hade en lång väg att vandra innan man kunde etablera sig som en stormakt.

Men där befinner vi oss nu, då framförallt Kina och USA konkurrerar om världsherraväldet i allt fler discipliner, medan Ryssland väl främst är en stormakt i militärt hänseende och i vissa sektorer som energi. Det är därför dessa tre makter som avgör den framtida världsordningen, som karvas ut i detta nu genom de skeenden vi ser utspela sig.

På torsdag möts de tre ledarna för dessa nationer i Shenzhen för trilaterala samtal under Apec-mötet. Några avgörande beslut kanske inte tas just då och där, men det blir ändå en träffande symbol för den nya världsordningen.

Denna gång är det Europa som saknas, eftersom Europa helt enkelt inte finns vid bordet. Och finns man inte vid bordet finns man snarast på bordet, i form av menyn. Trump har redan tagit några tuggor, inte minst svalt Grönland med hull och hår under sken av avtal med Danmark.

Kina sväljer omkring en miljard euro av den europeiska ekonomin varje enskild dag, ty det är så stort handelsunderskottet är i reda pengar. Och Ryssland har tuggat i sig nästan fem ukraïnska oblast, och naggar därmed Europa i kanten. Det blir därför en realpolitisk föreställning när desse mäktige män kommer överens om att bekräfta och respektera varandras intressesfärer.

För Rysslands vidkommande gäller saken återupprätttande av den säkerhetsdoktrin som gällde under kalla kriget, men som successivt har urholkats av ett i östled expanderande Nato, i strid med muntligt avtal. Den röda linjen går exakt vid trettionde längdgraden, som skär genom den ukraïnska rumpstaten.

USA kräver å andra sidan sedan länge överhöghet över sin «hemisfär», vilket först fastslogs i Monroe-doktrinen, och numera är en del av motsvarande «Donroe-doktrin». Annekteringen av Grönland och interventionen i Venezuela är två aspekter av detta förhållningssätt, i syfte att hålla Ryssland och framförallt Kina borta från USA:s bakgård.

Beijing kan godta denna ordning, men bara under förutsättning att dess intressen respekteras på samma vis. Det gäller framförallt provinsen Taiwan, som man vill återinförliva med modernationen, helst på fredlig väg, utan att obstrueras av amerikanska intressen. Man har även en del gränsdispyter med Indien, Ryssland och Japan att lösa utan amerikansk eller europeisk inblandning.

I denna polycentriska eller multipolära världsordning har Europa egentligen ingen roll att spela, utan blir ett slags museum över en svunnen tid. Det är för att man inte vill spela med enligt de regler som gäller, utan man tror sig tvärtom kunna diktera för övriga världen vilka regler och «värderingar» som ska gälla.

En värld där Europa spelar en marginell roll.

Kontinenten tror på fullt allvar att man har något att säga till om, trots att man inte har några vapen att visa upp. Man har ingen egen energiförsörjning att tala om, utan är beroende av import, numera svindyr sådan sedan man begått ekonomiskt självmord genom att lägga ned kärnkraft och avsäga sig rysk gas.

Europa har heller inga egna IT- eller AI-system av rang att tala om, utan beror fullständigt av kinesisk hårdvara och amerikansk mjukvara. Betalmetoderna och kreditkorten är amerikanska, och institutioner som Swift överräckte man utan att blinka till USA, där de har kommit att missbrukas kraftigt.

Kvar i Europa är bara den svulstiga retoriken, godhetssignalerandet och den hybris som allt mer präglar kontinenten, som tror att man kan ställa villkor för utgången av kriget i Ukraïna genom ultimativa krav som mest liknar idealistiskt dårskap. Hela Europa är som en sveda-värk-bränn-kärring som gormar och skriker, men som ingen egentligen bryr sig om.

Därför finns inte Europa representerat i Shenzhen på torsdag, och därför har Europa ingen roll att spela i kommande fredssamtal kring Ukraïna. Man kan inte ens utse en enskild person som talar för Europa, utan måste ha en hel delegation för att tillförsäkra sig om att inte enskilda länder parasiterar på andra.

Istället är det Xi Jinping, Donald Trump och Vladimir Putin som drar upp riktlinjerna för, skissar konturerna av och sätter spelreglerna för den nya världsordningen. Allt medan Kaja Kallas, Ursula von der Leyen, Ulf Krisersson, Friedrich Merz med flera får nöja sig med vara passiva åskådare.

Kategorier
Kina Politik Taiwan Teknik USA

Kinesisk Mata Hari eller ny ballongfadäs?

Det där med honungsfällor är läckert klickbete för kommersmedierna, men det är ofta si och så med substansen i anklagelserna. I fallet med Nvidias VD «Jensen» Huang Rensun (黄仁勋) och dennes affär med «Alice» Huang Le (黄乐) vet man helt enkelt inte, utan slänger ut misstankarna offentligt utan egentlig grund.

Om Huang Le vet vi att hon har en framskjuten position vid Megaspeed, ett AI-företag i Singapore. Företaget råkar ha ett avtal med Nvidia om större volymer av grafikkort, men hur och var de används är inte fastställt och går inte heller att undersöka.

«Risken» ur amerikansk synvinkel är att korten finner sin väg till Kina, i strid med de «sanktioner» som den amerikanska skurkstaten har upprättat gentemot landet, men det är då bara en av ett flertal vägar på vilka Kina erhåller de grafikkort man behöver. Man har nog aldrig närt tanken om ett vattentätt embargo.

Därutöver har man emellertid låtit framhålla att Huang Le är en particell som har infiltrerat Huang för att befinna sig i hans närhet och kunna påverka hans beslutsfattande, inte minst då han har US-presidentens öra. Det är i linje med den paranoida amerikanska tanken att varje kinesisk medborgare egentligen är en sådan cell, redo att när som helst aktiveras.

Exempelvis förföljde USA i sitt China initiative kinesiska studenter och forskare i USA så till den grad att dessa valde att istället återvända till Kina, där de nu är verksamma i att leda landet mot dominans i AI-kapplöpningen. Så kan man också såga av den gren man sitter på, och det är inte första gången USA agerar i strid med sitt egenintresse.

Kinesiska Tiktok – en västerländsk variant av Douyin (抖音) – anklagades som bekant för att vara kinesiska statens spioninstrument, och under utfrågningen av företagets VD Zhou Shouzi (周受资) i kongressförhör upprepades till leda frågan huruvida Zhou var medlem av Kinas kommunistparti och således potentiellt bunden till partiets intressen. Han fick upprepa lika många gånger att han är från Singapore, ett USA-allierat land.

Den amerikanska paranojan nådde extrema höjder för några år sedan, då en kinesisk väderballong på vift över USA tolkades som en «spionballong» i syfte att kartlägga amerikanska intressen. Detta i en tid då satelliter är kapabla att ta högupplösta foton var som helst på jorden, och då drönare kan användas på backen för att mer noggrant undersöka objekt av intresse. Det amerikanska psykbrytet fick den gången sin makabra upplösning i att ett stycke F-22 skickades upp för att plocka ned ballongen.

Historien med Huang Le liknar mest av allt denna ballongincident, då man ser saker som inte har med verkligheten att göra, utan är ett spratt av den egna paranoida fantasin. Huang Le lockas som alla kvinnor av makt, pengar och inflytande, och råkade få in en fot i Huang Rensuns liv. Det går inte att placera sådana personer, och skulle man ändå göra det är Huang Les kvalifikationer inte tillräckliga – hon ser bra ut, men har inte riktigt den klass som skulle krävas för ett sådant uppdrag.

Det är inte heller så att Kina saknar spioner, utan man har (likt USA) tvärtom gott om dem, förmodligen även med inslag av Mata Hari-liknande honungsfällor. Men de används inte på det viset, utan har andra operationella mål och metoder.

Huang Rensun är inte heller så dum i huvudet att han låter munlädret gå för att impa på en brud, och hans manicker är inte så beskaffade att de kan röja något som skulle skada företaget (eller den «nationella säkerheten»). Vill han ha läcker kinesisk pussy kan han skaffa det på annat vis, utan att gå till överdrift i att skryta – det är vad makt och pengar öppnar upp för.

Den egentliga storyn rör Huang Rensun personligen, hur han har kvaddat sin egen familj på klassiskt vis med en otrohetsaffär och därmed äventyrat sin egen fortsatta karriär samt inte minst företagets framtid. Nvidia lever ändå på lånad tid, då företaget egentligen handlar med virtuella produkter, medan den egentliga hårdvaran tillverkas på Taiwan – det är ett våldsamt övervärderat företag.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik

Men vi räddade världen

Det var en gång en regering, en rödgrön regering, som skulle rädda planeten och klimatet. Sagt och gjort stängde man ned kärnkraftverken, den stabila baskraften utan utsläpp av vare sig koldioxid eller andra växthusgaser, och till råga på allt saboterade man verken så att de inte skulle gå att återstarta. Nu hade man räddat världen!

Istället skulle man satsa på vind och sol och grönt stål och batterier. Men det visade sig att Kina redan behärskade de teknikerna bättre än Europa, så för att påskynda den gröna omställningen lade man kraftiga tullar på kinesisk grön teknik, för att stimulera den egna industrin.

Stora satsningar gjordes på Northvolt, och statliga skattemedel forsade in i SSAB:s satsning på grönt stål. Men projekten rann ut i sanden, och upphovsmannen till Northvolt tog miljarderna och stack, innan han påbörjade nya projekt med samma upplägg.

Elektricitet, det är framtiden det, har politiker sagt till höger och vänster. Därför slopades stödpaketet bonus malus när Tidöregimen tog över efter den tidigare sossregimen, den som stängde ned kärnkraften, samtidigt som man satsade stort på att upprätthålla förbränningsmotorns tidevarv ett tag till.

Utan ekonomiskt omställningsstöd, och med kraftiga handelstullar mot kinesiska elbilar, störtdök därför försäljningen av elbilar. Det samtidigt som Kina tar stora kliv mot att bli den första elektrostaten i historien, med gigantisk elproduktion och stor utrullning av en elektriferad fordonsflotta.

Längst gick DDR-regimen i Tyskland, som stängde ned samtliga sina kärnkraftverk, och kort därefter slutade handla rysk naturgas. Man fick nu betala fem till tio gånger så mycket för samma gas, och minst det dubbla priset för el som i Kina och USA. Man räddade världen en gång till, med resultat att den tyska bilindustrin havererade, med aviseringar om stora nedläggningar.

Eftersom Sverige i princip är en underleverantör till Tyskland, drabbas vi automatiskt av den tyska baissen. Men även de få exportföretag av rang vi ännu har kvar drabbas av samma problem med dyr el, stor byråkrati, handelshinder, höga skatter, och politisk mani kring Ryssland och Kina.

Nu ser vi resultatet av denna idiotpolitik även i Sverige, då Volvo går back 5.6 miljarder kronor samt tar tillfället i akt att sparka två tusen personer. Man har svårt att sälja sina ultradyra och gammalmodiga bensinbilar i Kina, som ju numera har svängt över till huvudsakligen el i nybilsförsäljningen. Samtidigt är Volvo och andra europeiska biltillverkare rejält avhängda i teknikutvecklingen, där Kina dominerar.

Volvo är samtidigt ett kinesiskt märke, och det vi ser nu kan vara början på slutet av en svensk industriepok. Geely har ingen anledning att behålla ett förlustföretag som inte förmår ställa om, och kan därför plundra det som går att nyttja samt stycka företaget i övrigt. Ridå, Göteborg!

Man verkar ändå vara förvånad, trots att denna utveckling är helt given och förväntad av de ultraknasiga beslut som såväl rödgröna som gulblå CP-politiker i Sverige har tagit kring energi, oftast av helt ideologiska skäl – där «sverigevännernas» motstånd mot vindkraft är ungefär lika dement som vänsterkommunisternas psykos kring kärnkraft. Vi har helt enkelt fullblodsidioter till politiker över hela spektrat, och det får vi lida för nu.

Någon väg ur detta finns inte, annat än att kavla upp armarna och börja på ny kula. El- och energipriserna måste långt ned i källaren för att europeiskt näringsliv ska ha skuggan av en chans att återhämta sig, och det samma gäller skatterna, välfärden och lönerna. Kärnkraften måste byggas ut ultrasnabbt och i massiv skala. Byråkratin måste väck.

Tullarna måste bort, och frihandel åter premieras. Det duger inte att bygga vindskydd när det blåser, utan det är då man är innovativ och bygger vindkraftverk, för att nyttja en analogi. Istället får nationalstater och EU centralt stödja vissa industrier genom subventioner och annan industripolitik, på samma sätt som i Kina, för att påskynda önskvärda mönster, exempelvis elektrifiering.

Eller så går Europa under. Det är ett högt pris för att rädda världen.

Jag vill köpa en BYD, men strafftullar och avsaknad av omställningsstöd gör att det blir alldeles för tokdyrt.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Fångar mot pengar

Inför den svenska Nato-anslutningen, som aldrig förankrades demokratiskt, åkte regimledaren Kristersson runt Europa som en skottspole i sina försök att blidka nejsägare som Orbán och Erdogan. Acklamation behövdes för inträdet, och i den processen sockrade regimen budet flera gånger om.

Bland annat beviljade högsta domstolen plötsligt utlämnande av en lång rad personer till Türkiet, som även krävde att Sverige terrorstämplar kurdiska motståndsrörelsen YPG. Tidigare fick sådana krav alltid avslag med hänvisning till «mänskliga rättigheter», men debaclet visar att begreppet är märkligt töjbart.

Det visste vi för övrigt långt dessförinnan, då socialistledaren Persson lät utlämna två egyptier till CIA för luftburna «förstärkta förhörsmetoder» bortanför erkända territorier och juridiska domäner. Amerikanerna hotade med handelskrig, och socialistregimen vek sig platt.

Mot den bakgrunden ska man kanske inte bli alldeles förvånad att storkukstabloiden Expressen nu lanserar en trevare i frågan kring den kinesiske «poeten» Gui Minhai, som avverkar ett längre straff i Kina för spionage, flykt från rättvisan, dråp, smuggling med mera. Det är dess kulturkofta Karin Olsson som menar att Sverige och EU kan använda Gui som ett förhandlingskort i handelsdiskussionerna med Kina, och att Beijing borde «ge något i gengäld» om man «vill ha vårt öra».

Till skillnad från Sverige och dess principlösa hållning i allehanda frågor är Kina emellertid en rättsstat, vilket utrikesministeriets taleskvinna Mao Ning säkert skulle påpeka om hon finge frågan. Gui Minhai är dömd enligt kinesisk lag, och det finns inte längre utrymme i Kina för extrajudiciell behandling av utlänningar som för hundra år sedan – oaktat att Gui Minhai är kinesisk medborgare och inte svensk.

Nå, hypotetiskt finns det förstås alltid utrymme för nåd, om det är praktiskt gynnsamt i övrigt. Gui har visserligen snart (2027) tjänat av sitt straff, men det är tveksamt om han tillåts lämna landet – där skulle då finnas visst diplomatiskt förhandlingsutrymme.

Men Sverige missuppfattar fortfarande bevekelsegrunderna till att Gui överhuvudtaget straffades så hårt, nämligen att det svenska etablissemanget bedrev en frän hatkampanj mot Kina. Man tror sig kunna avfärda kinesisk rättvisa som en potemkinkuliss, samtidigt som man begär att «svenska» medborgare ska erhålla något slags gräddfil för brott begångna i landet.

Det är möjligen så att utrikesministrinnan Malmer-Stenergard för knappt ett år sedan lät framföra något slags ursäkt till Kina, och att de stelfrusna relationerna därmed tinades upp något. Kollegan Wang Yi gjorde ju ett Norden-besök i somras, vilket är ett gott tecken.

I så fall lär vägen vara öppen för Gui att återvända till Sverige, oaktat att han tycks ha haft hemvist i Hongkong och Thailand under senare år. Därmed är han inte heller värd något i den märkliga gisslandiplomati som Expressen förespråkar, och det är helt enkelt ofantligt tveksamt vad Stockholm och Bryssel skulle kunna ge av värde i utbyte.

Kom ihåg att den svenska regimen på order av Washington stiftade en skräddarsydd lag för att mobba ut Huawei, ZTE med flera kinesiska företag från den svenska telekommarknaden, med resultat att Ericsson kördes iväg från den kinesiska. Minns även att Bryssel har infört massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina.

Helt säkert skulle man i Zhongnanhai överväga att sätta Gui Minhai på ett chartrat plan till Stockholm om dessa tullar revs, om marknadsförbuden i Europa hävdes eller om en lång rad «sanktioner» drogs tillbaka. Men det är så att säga inte troligt att så sker, och därför blir detta utspel om Gui Minhai mest en form av oavsiktlig lyteskomik från Expressens kulturredaktion.

Gui Minhai berättar om sina brott i kinesisk television.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Trump bekräftar nyordning

Xi Jinping (习近平) och Peng Liyuan (彭丽媛) förrättade statsbesök i USA hos värdparet Donald och Melanie Trump, i vad som synes bli täta sammankomster över buffé och en kopp te – inalles fyra sådana händelser bara i år. Frågan är då varför den bufflige och skrytsamme Trump blir så ödmjuk och hovsam inför sin kinesiske kollega?

Medierna har snappat upp flygplatsdramaturgin med en amerikansk president som personligen möter sin gäst på landningsbanan, en gest som avviker från det gängse protokollet att låta någon underordnad gubbe hämta hem gästen. Det är visserligen en åtbörd som andas överdriven respekt, men indikerar även att Trump vill vara personlig kamrat med kamrat Xi.

Man ska nog inte överdriva sådana protokollplumpar, utan mer söka se den större bilden, den med två supermakter som respekterar varandras röda linjer och kärnområden för att i gengäld få fri projektionsyta i övrigt. Trump vill inte ha Kinas veto i FN och liknande mekanismer när han härjar i Iran, Palestina och Venezuela, medan Kina vill ha fri lejd på Taiwan och minskad tillströmning av amerikanska vapen till rebellön.

Båda har ett intresse av att hålla handelskonflikten under kontroll, eftersom de båda nationerna är djupt intrasslade i varandras handel med mängder av hållhakar. Kina kan till exempel strypa tillförseln av magneter och andra tillämpningar av jordartsmetaller, och det amerikanska näringslivet skulle då tvärnita. Omvänt har USA alltjämt ett strypgrepp om Kina med avseende på avancerade tillämpningar av halvledarteknik, även om tiden för den sortens ekonomiskt tvång snart är ute.

Samtidigt är konkurrensen om att utveckla AI knivskarp, och ingendera parten är villig att lyssna på kärringen i Bryssel om att «reglera» verksamheten. Typiskt har Europa ingen egen AI, men är alltid pigg på att införa ny bromsande byråkrati istället för att ge sig in i matchen. Varför USA och Kina skulle bry sig om det är inte lätt att förstå, det ligger inte i deras respektive intressen.

Det kan tyckas paradoxalt att två nationer i sådan intensiv konkurrens ändå har ett sådant hjärtligt förhållande på ledarnivå, men det är inte konstigare än att företagsledare med ambition att bli herre på täppan ofta är bundis med varandra på det personliga planet. Samma slags fenomen kan skönjas i vanlig partipolitik, där bittra politiska fiender emellanåt är polare med varandra privat.

För Kinas del är detta en tämligen ny företeelse, att bli sedd som USA:s eller andras likar. Länge var man den hund andra sparkade på, och fram tills nyligen var det kutym för västerländska ledare att inleda besök i Kina med att spotta på värden och framföra en lång rad krav om «mänskliga rättigheter», bara för att därefter idka affärer och utsöka lukrativa kontrakt med Beijing.

Hunden i fråga bidade sin tid och intog en pragmatisk hållning, dels för att man inte hade så mycket annat val, men dels även som en effektiv strategi för att dra till sig kapital, kunskap och intellektuella rättigheter, för att från en sådan grund dana sin egen industri. Där är vi nu, med Kina som världens ledande industri- och teknikmakt, och snart även vetenskaplig suverän.

Man ska då betänka att det blott är femtio år sedan Mao Zedong (毛泽东) dog (9 september 1976), varvid han efterlämnade ett Kina i intellektuellt kaos efter att ha hållit universiteten stängda i tio år under kulturrevolutionen. Men trots Maos och det tidiga Kinas alla tillkortakommande under den ena galna reformen efter den andra, lade man faktiskt grunden till det moderna Kina genom tålmodig utbildning, urbanisering och institutionella mekanismer.

Det är en bedrift utan motstycke som därefter har realiserats av herrar Deng Xiaoping (邓小平), Jiang Zemin (江泽民), Hu Jintao (胡锦涛) och Xi Jinping, att ta Kina från djup fattigdom och politiskt kaos till en tämligen stabil teknokrati i världsklass, en resa som för övrigt är långt ifrån avslutad.

Målet är nått när Kina är en ekonomiskt välmående nation i paritet med västmakter och grannar som Japan och Sydkorea, när man dominerar teknik och vetenskap, när man har etablerat en stark niche i rymden och inte minst när man har införlivat Taiwan i nationen. Denna utveckling kräver stabilitet och frånvaro av konflikt med USA, vilket är vad Xi Jinping söker med Trump.

USA har en liknande agenda av att bevara sin hegemoni, vilket man inte kan göra genom att gå i direkt klinch med Kina, men väl genom att hålla sig väl med såväl Kina som Ryssland för att ha fri lejd att ta sig an «sin hemisfär» och härja i Mellanöstern. För den som ännu inte fattar: Trump vill säkra tillförsel av energi och råvaror för att kunna konkurrera med Kina och Ryssland, samtidigt som han gärna vill utestänga båda från samma resurser.

Resurser ligger alltid bakom alla konflikter, och inte minst detta geopolitiska spel som för närvarande dominerar världen, det där den starke mannen har kommit åter när den «regelbaserade världsordningen» gick åt fanders.

I en sådan teater är vi i EU den riktigt stora förloraren, eftersom vi saknar egna resurser och inte heller har något att erbjuda för att komma i åtnjutande av sådana resurser. Kina konkurrerar ut vår efterblivna bilindustri samtidigt som vi reglerar och taxerar sönder vår egen konkurrensförmåga. När det blåser hårt bygger vi vindskydd i form av handelstullar istället för att bygga vindkraftverk, för att nyttja en analogi.

Eftersom Kina inte har någon ambition av att överta USA:s roll som global tyrann, behöver det inte bli någon varm konflikt, och thukydides­fällan behöver inte nödvändigtvis realiseras. USA kan nöja sig med en något mindre kostym, samtidigt som Kina återtar befälet i det egna närområdet, så som är historiskt normalt.

Dessa två huvudpoler kompletteras sedan av Ryssland, Indien och ett allt mindre relevant EU i det som brukar kallas den multipolära eller polycentriska världsordningen, till skillnad från den märkliga unipolära ordning under amerikansk tyranni som har rått sedan kalla krigets slut.

Detta är Kinas och Rysslands linje, och det är den som vinner mark när Trump villigt infogar sig i denna mekanism. Säkert hade man i Bryssel och Rosenbad velat se en annan utveckling, men detta är das Ding an sich, den verklighet som är förhandenvarande, till skillnad från sliskig idealism utan värde.