Kategori: Kina

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

Europeiska krigshetsare mjuknar?

Olaf Scholz’ socialistregim har skickat två tyska kanonbåtar till andra sidan jorden, där de av någon anledning ska passera Taiwansundet och därmed reta upp Kina. Det är svårt att se vad tyskarna vill uppnå med detta, annat än att undergräva relationerna med Kina samt visa sig duktiga inför den amerikanske hussen.

Även frau Merkel skickade fordom en tysk pråm till Sydkinesiska havet, ett område som inte angår Tyskland, vars närvaro i området bara komplicerar situationen ytterligare. Kanske Kina som motprestation borde skicka ett hangarfartyg till Kattegatt och Östersjön för att säkerställa navigeringsfriheten i farvatten präglade av konflikt mellan Ryssland och Nato?

Men samme Scholz antyder nu att det kunde vara tid att söka fred i det ryskukraïnska inbördeskriget, en meningslös konflikt som drar ned Europa allt djupare i ett slukhål, allt medan krigshetsare runt om i Europa viftar med de ukraïnska flaggorna och i höggradig paranoid psykos tror att Putin ska inleda något slags allmän expansion över Europa.

Scholz intar denna position dels för att Tyskland är i recession och tappar fart, framförallt gentemot Kina, dels för att man traditionellt har band med Ryssland – det var därför USA (eller möjligen Ukraïna) sprängde gasledningen – men framförallt för att ytterpartierna i Tyskland vinner mark med ett mer försonande fredsbudskap.

Både Alternative für Deutschland och Bündnis Sarah Wagenknecht, som nyligen hade framgångar i tyska lokalval, förordar nämligen fred i Ukraïna framför fortsatt krigshets, samtidigt som man vill ha goda relationer med både Ryssland och Kina. Man delar inte alls den amerikanska fientliga inställningen, och ser inte dessa länder som fiender till Europa. Man vill samtidigt sparka ut den eviga amerikanska ockupanten från Tyskland.

Det är en nykter position, och just den som borde prägla Europa, ett självständigt Europa som står fritt från amerikansk geopolitik och råder över sitt eget hus, med eget försvar och en gemensam ickekonfrontativ utrikespolitik. Ett Europa som inte låser in sig, utan som förmår frihandla och konkurrera med hela världen utan politiska konnotationer. Ett Europa som inte i kolonial anda skickar krigsskepp till andra sidan jorden för att gå USA:s smutsiga ärenden.

Det är en höggradig ironi att särskilt AfD baktalas för sin förment «högerextrema» prägel, när man samtidigt har ett uppenbart pacifistiskt budskap och en formel som är exakt rätt för Europa. Hitlertyperna är i själva verket de som skickar vapen till Ukraïna, understödjer det israeliska folkmordet samt söker långvarig konflikt med Ryssland och Kina, i allt från den dåraktige Nato-runkaren Kristersson i Rosenbad till den liberale parfymdiktatorn Macron i Paris.

Tyskland har en särställning i Europa, och det är därför också Tyskland som kan gå i bräschen för den nödvändiga förändringen. Fred i Ukraïna och säkerhetspolitisk uppgörelse med Ryssland står härvidlag först på agendan, därefter bättre relationer med Kina, samt slutligen gradvis orientering mot en polycentrisk världsordning med ett allt mer självständigt Europa i industriell renässans. Frågan är bara om det är Scholz’ etablissemang som ska ta befälet, eller alternativrörelsen.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Hitlers folkbil i graven

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv i den. Devisen gäller inte minst för Europas märkliga neomerkantilistiska ordning i att införa strafftullar på kinesiska elbilar, sådan grön teknik som skulle kunna säkerställa omställningen. En naturlig konsekvens blir nämligen att Kina svarar med reciproka tullar, och att kineserna därtill självmant väljer att handla inhemskt framför europeiskt.

Huvudeffekten blir därför inte att Kina tappar fart, utan att Europa gör det, då den kinesiska marknaden stängs. Och när vi pratar bilar och Europa, är det främst Tyskland saken gäller. Den tyska bilindustrin vet detta, och är på samma sätt som Elon Musk emot sådana tullar. De är för frihandel, och i den mån Kina subventionerar sin industri, så får Europa kontra på motsvarande sätt.

Volkswagen tycks bli först i den tyska bildöden, efter att ha annonserat ett besparingsprogram om tio miljarder euro. Man säger sig ha två år på sig att vända skutan, men inget talar för att man lyckas med det. Företaget har blödit pengar i femton år, närmare 1.5 miljarder euro årligen, och ironiskt nog har man kunnat balansera den utgiften med försäljning i Kina, Volkswagens största marknad.

Det fönstret minskar nu, samtidigt som företaget laggar i utvecklingen. Man kan inte konkurrera med vare sig teknik eller pris, och man har inte heller någon förmånlig «folkvagn» att erbjuda marknaden. En stor ironi med tanke på att företaget grundades 1937 av Nationalsocialisterna under Hitler just för att varje tysk skulle kunna äga en bil.

Samma ironi har att Volkswagen länge var en kinesisk folkbil (大众, dazhong, den stora massan), men att den inhemska bilindustrin har tagit ett stort språng förbi företaget i fråga om elbilar. Fossildrivna bilar kunde kineserna aldrig konkurrera om, för att man saknade både logistik och spets i knowhow, medan det omvända förhållandet råder kring elbilar: Kina kontrollerar logistiken, batterierna, råvarorna, forskningen och utvecklingen i hela kedjan.

Enligt uppgift säljer företaget en halv miljon för få bilar, motsvarande två fabriker, samtidigt som man har tjugo tusen anställda för mycket. Det är samtidigt en form av dästa arbetare som oftare är «sjuka» och frånvarande (likt vabbandet i Sverige), medan kinesiska arbetare är både billigare och effektivare. Det är en svår ekvation att lösa, och den kommer småningom att smitta av sig på hela den tyska bilindustrin.

Det hjälper så att säga inte att att Europa har skyhöga energipriser under en skogstokig klimatpolitik och krigshets, samtidigt som Bryssel reglerar sönder och samman industri efter industri. Under sådana former kommer ingen att överleva i konkurrensen med vare sig Kina eller USA, och i längden går Europa under.

När Kina trycker plattan i botten…
Kategorier
Afrika Europa Kina Liberalism Politik

Kina danar Afrika

Inte mindre än femtio regeringschefer från den afrikanska kontinenten samlas i Beijing i dagarna tre för överläggningar med Xi Jinpings ministär. Det är hela Afrika, förutom Eswatini, mikrostaten som är köpt av Taibei att erkänna ön Taiwan, och det visar än en gång att det är Kina som har kommandot.

Medan Bryssel och de europeiska nationerna har grävt ned sig i skyttegravarna och rustar för långvarig konflikt med Ryssland, bygger Kina nya broar i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Man bygger Afrikas fysiska infrastruktur, men knyter även till sig afrikanska länder i politisk mening – det kan komma väl till pass i omröstningar i FN och andra internationella frågor.

Och Medan Bryssel och Washington pratar än hit och än dit om att återerövra Afrika, är det Kina som får saker att hända i verkligheten. Det beror dels på att man har en så mycket enklare modell med business only, utan ohemula villkor om demokrati, mänskliga rättigheter, *2SHBTQIAP++, facklighet och andra «värden» som är så viktiga för Väst att sprida i sin MR-jesuitiska ansats.

Dels beror det på att Afrika känner de forna koloniala erövrarna från Europa, och inte alls litar på dem. Man förstår visserligen att Kina inte har för avsikt att bedriva socialhjälp eller bistånd, och inte gör detta främst för Afrika, utan för sig själva – det är hela tanken med business. Men man förstår också att den modellen har tjänat Kina väl, och man vill emulera den bäst man kan.

Kina, som också naggades i kanten av de västliga kolonisatörerna och imperierna, har genomlevt ett «förnedringens århundrade», under vilket man gick från världens ledande nation till världens fattigaste, under umbäranden som kolonisation, revolution, ockupation, inbördeskrig och slutligen inhemskt terrorvälde. Afrikanska nationer kan känna igen sig i den karakteristiken, och man har därför gemensamma beröringspunkter även i detta avseende.

Men framförallt har Kina gjort den omvända resan på bara ett halvt sekel, från den absoluta botten till att återigen befinna sig i toppen i allt fler avseenden och parametrar. Det momentet kan man nu förflytta till Afrika, samtidigt som man får del av kontinentens råvaror, som behövs i modern teknik av olika slag. Det är ett rättvist utbyte, och Kina döljer inte den ambitionen.

I längden kommer Afrika därför att transformeras från efterblivna klanvälden under ständig krigföring till modern civilisation. Man kan inte börja med demokratin och de esoteriska värdena, utan man måste först bygga grunden, infrastrukturen och institutionerna, och det är vad som sker nu under den kinesiska modellen. Om ett halvsekel eller mer kan man börja fundera på att finslipa styrelseskicket.

Det är vad pappskallarna i Bryssel aldrig har fattat. Men så är den europeiska kontinenten också stadd i fritt fall, och man har misslyckats med att bygga motsvarande broar till världen. Washington är å andra sidan mer inställd på att riva broar och förstöra så gott man kan för att upprätthålla hegemoni – det amerikanska kriget är alltid allestädes närvarande.

Faktum är att USA även gärna river sönder Europa genom skuggkriget i Ukraïna, och vi ser effekterna inte bara i inflation, energikris och recession, utan nu även i den tyska industridöden. Anrika Volkswagen varslar om kraftiga neddragningar, för att man inte kan konkurrera med Kina. Småningom försvinner hela det tyska bilundret, då man inte kan konkurrera under drakonisk reglering och stratosfäriska energipriser. Så dör Europa, medan Kina återtar sin forna ställning i världen.

Kategorier
❤️ Japan Kina Korea Kultur Musik

❤️ 에스파 æspa

K-popen är en fantastisk industri, ett getingbo av kreativitet med låtskrivare, musiker, producenter och andra talanger från hela världen. Därför är också k-popen den mest moderna och intelligenta variant som finns i populärmusiken, och det är ett mysterium varför den inte har framgång överallt, exempelvis i Sverige.

Själv är jag så såld man bara kan bli. Jag har visserligen större dragning åt rock och klassiskt än pop, men just den här dansanta, rytmiska och professionella popen sprider optimism och glädje, och piggar upp tillvaron, i fest som i vardag.

Men är det inte samma slags pop som i Väst? Nej, inte riktigt, även om många grundläggande element är gemensamma. K-popen är flerdimensionell, och rymmer en hel del lokala influenser från Sydkorea och närområdet, varför man emellanåt kan höra en och annan rysk slinga i melodin. K-popen är på sätt gränslös och inte så snävt skuren, och det är just det som ger utrymme för nyskapande: man kan gå ur mallarna och lämna komfortzonen.

I vimlet av artister och grupper finner man snart personliga favoriter, och till sådana hör för min del tjejgruppen æspa (에스파, eseupa), en internationell kvartett flickor om tjugo och några vårar. Ja, det är alltid tjejgrupper, det finns en klar sexuell dimension i k-pop, även om pojkbanden har samma slags intelligenta pop i grunden.

Internationell, för att man som så många andra band (som (여자)아이들 (G)IDLE) har medlemmar från Kina och Japan utöver Sydkorea. Uppsättningen är här 🇰🇷 «Karina» Yu Jimin (유지민, 24), 🇯🇵 «Giselle» Uchinaga Eri (内永枝利, 23), 🇰🇷 «Winter» Kim Minjeong (김민정, 23) samt 🇨🇳 «Ningning» Ning Yizhuo (宁艺卓, 21), fyra extremt heta och duktiga brudar, men japanskan Giselle utmärker sig särskilt i termer av skönhet.

Bandet har existerat sedan 2020, och klättrar stadigt uppåt i ligan över mest populära artister. De har inte som Blackpink miljarder visningar på sina videor, men ändå några hundra miljoner. Samtidigt är det förstås inte alltid ett mått på bästa låtar.

En annan kvalitetsmarkör är att de två sydkoreanska medlemmarna även ingår i supergruppen Got the Beat, tillsammans med Irene och Seulgi från Red Velvet samt fantastiska soulsångerskan ❤️ Taeyeon (김태연). Talang tenderar att ansamlas i klump.

Kategorier
Kina Politik Ryssland Teknik USA

Nukleär paritet

Kina har fördubblat sin kärnvapenkapacitet sedan 2020, och har numera närmare fem hundra kärnstridsspetsar. Det är bara en tiondel av de amerikanska och ryska arsenalerna, men ändå skriker jänkarna som stuckna grisar i högan sky om det «kinesiska kärnvapenhotet», som därmed läggs till det «kinesiska hotet» överlag.

Hotretoriken har föga verklighetsförankring, men tjänar sitt retoriska syfte att ytterligare stärka det amerikanska militärindustriella komplexet och utöka den amerikanska militära överkapaciteten. Det är nämligen denna industri som bygger amerikansk välfärd och hegemoni, och man ser här ett gyllene tillfälle till ny kapprustning.

Under kalla kriget ledde en sådan kapprustning mellan USA och Sovjetunionen till kollaps för den instängda sovjetiska dvärgekonomin, men man kan nog inte räkna med att det scenariot ska komma att upprepas. Det är då troligare att amrisarna kör sig själva i bankrutt, givet att man har avindustrialiserat, utlokaliserat produktionen till Kina samt lider av en gigantisk statsskuld, samtidigt som Kina är världens ledande industrination med överlägsen produktionskapacitet.

Det amerikanska programmet för modernisering av kärnvapen har redan fördubblat sin budget till två biljoner dollar, motsvarande hela afghanistankriget, men den siffran lär komma att flerfaldigas ytterligare innan seklets mitt. Visst, man sätter folk i arbete och «producerar» i industri, men produkterna kan inte säljas och har ingen annan nytta än militär avskräckning.

USA:s avskräckning är emellertid redan tillräcklig och mer därtill, och det tjänar alltså inget verkligt syfte att söka nå kalla krigets nivåer av stridsspetsar. Ur strategisk synvinkel räcker det med att upprätthålla terrorbalans, vilket man gör med Ryssland. Kina behöver man i detta avseende inte bry sig om förrän dess kapacitet närmar sig eller överskrider den amerikanska, vilket inte lär ske i närtid, om någonsin.

Kinas motiv är att uppnå ett större mått av nukleär paritet, så som det anstår en supermakt. Att man utökar sin arsenal betyder alltså inte att man har för avsikt att begå självmord genom att angripa USA eller någon annan, utan syftar tvärtom till att befästa sin position som regional hegemon och hålla amerikanerna på mattan.

USA har nämligen vid ett flertal tillfällen hotat med kärnvapenattacker mot Kina, nämligen under koreakriget 1950 (inte mindre än trettiofyra atombomber planerades), och under första taiwankrisen 1954, då US-presidenten Eiseinhower hotade med kärnvapen i Fujian snett över Taiwan.

Kina producerde sin första atombomb 1964, och den första vätebomben följde ett par år därefter. Man hade ursprungligen sovjetiskt stöd, men man bröt som bekant med Sovjetunionen 1960, och har sedan dess stått på egna ben. Man ansåg det helt nödvändigt i ljuset av de (verkliga) amerikanska hoten att utveckla ett kärnvapenprogram för avskräckning. Även den tidigare historien med japansk ockupation motiverar en sådan strategi.

Den massiva amerikanska närvaron runt Kina samt den aggressiva amerikanska politiken gentemot Kina ger ytterligare incitament att stärka arsenalen, nämligen i fall konflikten når ett hetare stadium, exempelvis ett krig om Taiwan. Så länge Kinas arsenal är relativt beskedlig, kan USA alltjämt få för sig att nyttja kärnvapen mot Kina från Guam, långt från moderlandet.

Terrorbalans och strategisk stabilitet är alltså även Kinas motiv i detta avseende, och det man utvecklar är sin sekundära förmåga att retaliera, nämligen med angrepp av interkontinentala robotar från underjordiska silon från vitt spridda platser. Sådan avskräckning är uppenbarligen inget «hot» mot USA, men däremot mot fortsatt amerikansk regional hegemoni.

Det lär dröja innan Kina närmar sig amerikanska och ryska nivåer, även med alarmistiska amerikanska uppskattningar. Men Kinas förhöjda nivå ger ändå strategisk balans. Bild från rapporten Chinese nuclear weapons, 2024.