Kategorier
Europa Kina Politik USA

Inte Kinas klimatnota

Det är bra att istidens grepp är på väg att släppa i takt med den antropogena uppvärmningen, men de hysteriska klimatalarmisterna har åtminstone rätt i att den utvecklingen kan åstadkomma en del negativa konsekvenser, vilket föranleder frågan vem som bär ansvaret och därmed måste omsätta detta i form av klimatavgifter.

Till det årliga klimatmötet i FN:s regi, denna gång i Baku, har tusentals aktörer i klimatindustrin flugit för att ta del i diskussionerna, även om varken Europa eller USA representeras av sina tyngsta symboler. Förmodligen står varken insekter eller veganskt på menyn, och frågan är om något alls kommer ur detta jippo, annat än ytterligare floskler.

Man har i vart fall åter rest frågan kring hur skuldbördan ska fördelas, varvid en förkastningslinje i vanlig ordning går mellan Kina och Väst. Mittens rike räknas nämligen som ett utvecklingsland, och slipper därmed att bidra till FN:s klimatfond.

Detta är orättvist, menar Väst, eftersom den klassificeringen stammar från 1990-talet, då Kina faktiskt var tämligen fattigt. Sedan dess har landet avancerat i rekordfart, och är sedan 2012 världens största ekonomi, åtminstone i termer av köpkraft. Det är vidare så att Kina släpper ut mest växthusgaser i världen, givet att man är världens verkstad, därtill med omfattande kolkraft i energiförsörjningen.

För att nysta i detta börjar vi med landets utvecklingsstatus, som är tudelad. Landets östkust, från Beijing och Tianjin i norr nedåt Shanghai och Ningbo vidare mot söderns Guangzhou, Dongguan och Hongkong har hög grad av utveckling och ligger på europeisk nivå i termer av välstånd, men ju längre västerut man tar sig, desto eländigare blir förhållandena.

I dessa fattigare västliga regioner är en typisk lön alltjämt ett par tusen i månaden, samtidigt som det finns en del andra faktorer som andas u-land. Visserligen har Kina tagit hundratals miljoner människor ur absolut fattigdom, samt investerat enorma belopp i olika slags infrastruktur, men icke desto mindre kan delar av Kina alltjämt betraktas som u-landsmässiga.

Och Kina är kanske världens andra ekonomi nominellt, men har samtidigt fyra gånger fler medborgare än USA. I termer av inkomst per capita ligger Kina långt efter, och det är såvitt man kan förstå det enda rimliga mått som kan nyttjas i dessa sammanhang. Det hindrar inte att Kina kan bidra, men det gör man helst på egna villkor, snarare än att falla under västligt inflytande.

Den andra frågan gäller Kinas skuld i fråga om utsläpp. Ögonblicksbilden av Kinas momentana utsläpp säger förstås ingenting om den samlade volymen av emissioner, och i termer av kumulativa utsläpp per capita under industrialismen 1850–2024 har Kina alltjämt ett väldigt lågt avtryck. Varför ska Kina betala för de utsläpp som främst de västliga kolonialmakterna står för över tid?

I ljuset av den metriken är det självklart så att Europa och USA ska finansiera fonden, eftersom de bär det huvudsakliga ansvaret för den antropgena uppvärmningen. De har bolmat i hundrasjuttio år, medan Kinas industrialisering i praktiken tog fart först under 1950-talet, med särskild acceleration sedan 1980.

Kina har naturligtvis ansvar, men det ämnar man ta, utan att för den skull avhända sig möjligheten att avancera till verklig i-landsstatus för hela befolkningen. Kina kommer av ren självbevarelsedrift att uppnå koldioxidneutralitet kring 2060, men då har problemen istället flyttats till Indien och Afrika.

Istället för att hyckla kunde Europa och USA göra nytta genom att inte straffbeskatta grön kinesisk teknik som elbilar, solpaneler och vindsnurror, men det tycks allt mer som att de forna kolonialmakterna inte är så värst intresserade av klimatet, utan mer bekymrar sig om att behålla sina ekonomiska privilegier.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

En ny tid och värld med Trump

Det blev förstås lika odramatiskt som förutspått när Donald Trump tog hem segern i det usoniska presidentvalet. Mediers spel för galleriet och märkliga dramaturgi kring detta «ödesval» visade sig vara samma fake news som eljest. Republikanerna ser även ut att vinna i de båda kamrarna, vilket borgar för osedvanligt stabilt styre.

Frågan är emellertid om Bidens regim kommer att släppa ifrån sig makten, eller om vi kan vänta en serie juridiska tvister och kanske småningom en andra stöld. Den djupa vänsterliberala staten har redan uttömt de flesta möjligheter att bedriva lawfare mot Trump, men kanske har man ytterligare ess i ärmen. Ytterst kan man förstås ta Trump av daga, så som man redan har försökt ett par gånger.

Men givet att den gängse proceduren följs står vi inför en ny tid och en ny värld. En bättre värld. Zelenskyj borde i ett mycket tidigare skede ha sökt förhandling med Kreml, men nu tvingas han till bordet utan några kort att spela. Ryssland tar hem segern även formellt, och det förmodligen innan Trump tillträder.

Sannolikt kan Trump även ta Netanyahu i örat, men det är inte lika säkert att galningen lyssnar. Men under alla omständigheter kommer Trumps andra presidentskap att bidra till större stabilitet och mer fred i världen. Det gynnar framförallt oss i Europa, även om de flesta är alldeles för skadade av propaganda för att inse det.

Europa måste även göra sig av med beroendet av USA och söka sig en egen väg, som en tredje pol i den polycentriska värld som nu är förhandenvarande, och Trumps presidentskap tvingar Bryssel att ta den vägen. Det är en jobbig frigörelseprocess, men den är helt nödvändig för att hävda sig i en värld dominerad av USA och Kina,

På kort sikt kommer emellertid både Europa och Kina att ta stryk när Trump vidgar handelskriget, men i den längre händelsehorisonten kommer EU och Kina att finna beröringspunkter och därmed närma sig varandra, utan att för den skull involvera oöverkomliga politiska meningsskiljaktigheter. Småningom är det därför USA som står med byxorna nere, när Trump gör Kina stort igen.

Med Trump kommer även viss tillnyktring, då den vänsterliberala wokevågen bedarrar och då det fria ordet åter upphöjs som fundamentalt, inte minst tack vare Elon Musks insatser i detta politiska fält. Detta smittar likt allt annat av sig till Europa, vilket vi är i stort behov av.

Frågan är emellertid hur den svenska regimen, likväl som Bryssel och andra nationella ministärer, ska förhålla sig till Trump. Man har inte gjort någon hemlighet av vilken kandidat man föredrar, samtidigt som man har gjort sig till underdånig vasall under Biden. Det är just detta som är orsaken till att Europa måste frigöra sig från Washington, då vi inte kan vara beroende av den amerikanska semidemokratins nycker vart fjärde år.

Trumps vinst kastar alltså om leken fullständigt, och vi har en ny giv i geopolitiken. Även om man kan skissa vissa inslag, är framtiden alltid oförutsägbar, och det ska därför bli väldigt spännande att följa världspolitiken de kommande fyra åren. Liberation day är här.

Make China great again.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Teknik

Den europeiska ekvationen

Europa blev en gång rikt på att kolonisera andra länder världen över under upptäcktstiden, då man med korset i ena handen och svärdet i den andra erövrade hela kontinenter och förslavade hela folk. Rikedomarna gav i sin tur upphov till kunskapsproduktion och vetenskaplig revolution, med praktisk tillämpning i industrialism.

Med den kunde Europa och sedermera USA konkurrera ut resten av världen, då en maskin kunde ersätta flera gubbar i arbetskraft. Produktionen steg, men så även den koloniala rovdriften på naturtillgångar då fabriker byggdes i England och senare i hela Europa och USA.

Civilisationer som Indien och Kina förslavades eller tvangs på knä, eller förmåddes under vapenhot anamma västerländsk droghandel under den tidens «regelbaserade ordning». Andra, som Japan, gav upp med en gång och anpassade sig helt efter den nya ordningen, och kopierade Väst så till den grad att man även blev en imperialistisk stormakt som erövrade Kina och stora delar av Sydöstasien innan man betvingades med atombomber.

De många europeiska folkmorden fick ett abrupt slut då kontinenten begick ett märkligt självmord under andra världskriget, och man fick plötsligt något slags samvete. En avkolonialisering inleddes, samtidigt som man slickade såren efter förintelsen och lovade «aldrig mer».

Men industrialiseringen och den ekonomiska exploateringen av omvärlden fortgick ändå med oförminskad styrka, med resultat att vattendrag och luft förorenades. En miljörörelse föddes, under vilken politiken drevs i riktning mot att dana en renare miljö. Bly från avgaser, utsläpp i vattendrag, bolmande skorstenar med mera angreps metodiskt med direktiv och lagar, samtidigt som man påbörjade en utlokalisering till Kina av den mest smutsiga verksamheten.

Den moderna globaliseringen inleddes nämligen ungefär samtidigt, varför Europa under ett fyrtiotal år har flyttat nästan all produktion av gummi, kemikalier, plast, betong och stål till Kina, och särskilt har man utlokaliserat gruvdrift med tillhörande bearbetning dit. Europa blev renare, och man kunde nu istället peka med hela handen mot Kina och förkunna hur smutsigt landet är!

Under samma tidsperiod har det så kallade klimatet hamnat allt mer i fokus, och så att säga ersatt den tidigare miljövurmen. När all skit fösvann fanns inte så mycket mer att göra för den omfattande miljöindustri som hade danats, och aktivisterna fann därför en ny nisch att angripa.

Med klimatet i fokus har Europa allt mer ställt in siktet mot en «grön omställning» och det «hållbara samhället» under vind- och solkraft. Men samma miljörörelse som drev utvecklingen hit hade av någon anledning en hysteriskt avog inställning gentemot kärnenergi, varför Europa i stora drag avvecklade en pålitlig energikälla samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas, polsk kolkraft och saudisk olja.

Punktskatter som incitament för att driva på omställningen har resulterat i tokhöga energipriser, vilket slår mot europeiskt näringsliv och allmänt fördyrar för européerna. Konkurrenskraften urholkas, tillväxen viker och européerna blir allt fattigare i jämförelse med USA, samtidigt som Kina ångar på i full fart.

En pandemi och ett krig har på kort tid accentuerat problematiken, och Europa befinner sig i ett yrvaket tillstånd som man nu febrilt försöker hantera. Man vill «riskmiminera» för att inte vara så beroende av vare sig Ryssland eller Kina, bland annat genom att återindustrialisera och återta gruvdrift av kritiska mineraler.

Men det snofsiga och fina Europa vill inte ha någon gruvdrift, varför folkliga protester uppstår, och när man ändå räknar på saken visar det sig att sådan produktion skulle vara femtio gånger dyrare än i Kina, givet de tokhöga energipriserna, arbetskostnaderna med mera. Europa har reglerat och skattat sönder sin konkurrenskraft.

Inte heller vill man ha billiga kinesiska elbilar för att påskynda «omställningen», eftersom man tydligen trots allt värnar den döende europeiska bilindustrin mer än «klimatet». Vad Europa vill har aldrig varit särskilt tydligt, och man tenderar att alltid prata med kluven tunga.

Den europeiska ekvationen tycks därför vara att vilja återta tung industri och mineralutvinning, men under miljömässiga, fackliga och andra krav som fördyrar sagda produktion i en ordning (d.v.s. tiotals gånger), samtidigt som man vill vara konkurrenskraftig mot Kina och övriga omvärlden. Därtill ska man ta upp konkurrensen med Asien i fråga om halvledare och annan elektronik, en industri som på samma sätt har fasats ut under lång tid, och som man nu helt saknar kompetens kring.

Till yttermera visso ska denna nyindustrialisering ske under de villkor som präglar Europa, med en konfederation bestående av tjugosju spretande medlemsländer, hög polarisering i frågor kring migration och annat samtidigt som man ägnar sig åt upprusning och geopolitik under vad som allt mer liknar permanent krigsekonomi.

Europa vill så mycket, men i slutändan har man inget att sätta bakom denna vilja, utan det stannar vid febriga fantasier som aldrig kan realiseras, som «grönt stål» eller batteritillverkning i Norrland. Ekvationen är inte balanserad och saknar därför lösningar.

Vad blir då av Europa när man allt mer halkar efter, när produktionen viker, när ekonomin går i stå? Vad ska Europa exportera, annat än moralkakor och ideologi som ingen vill ha? Vad ska européerna leva av, annat än turism, när produktion av kunskap och produkter mestadels sker i Kina och USA? Är det nu vår tur att bli förslavade eller till och med koloniserade, i vart fall i bildlig mening?

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Made in China 2025 infrias

Ännu en instans konstaterar att Kina numera är en ledande teknikmakt, och att dess projekt Made in China 2025 (中国制造2025) i stort har fallit väl ut. Bloomberg analyserar att landet för närvarande är ledande i fem av tretton fält, efter i ett och kompetitivt i övriga.

Den större slutsatsen är att USA:s inneslutningspolitik gentemot Kina har misslyckats, även om den har förmått bromsa landets framfart något. Däremot har allsköns tariffer och handelshinder inte alls åstadkommit en förbättring i handelsunderskottet, som har vuxit ytterligare.

Det sägs att handelsunderskott inte med automatik är negativt, men i USA:s fall är det under alla omständigheter inte till landets fördel, särskilt inte i kombination med ett massivt budgetunderskott och monstruös statsskuld. Det tog USA ett sekel att kopiera Storbritanien och sedermera gå om landet i handelsnetto, men Kinas motsvarande utveckling tog bara femton år.

Handelsbalans för några nationer.

Produktion och export är givna beståndsdelar i ett lands inkomster, vid sidan av finansiella och andra tjänster, och det är med dem Kina finansierar forskning och utveckling. Landet lägger inte bara större andel på sådan utveckling, utan har även en betydligt större skara ingenjörer och forskare, en kombination som mer eller mindre garanterar framgång.

Härav följer USA:s och numera även EU:s målsättning att minska den inkomstkällan samt fönya sina egna ambitioner på en rad områden. Men det är Kina som har momentet, och det är för all del inte första gången landet utses till ledande teknikmakt.

Exportförbud med ihålig hänvisning till «nationell säkerhet» har visserligen åsamkat Kina stor skada vad avser halvledarteknik med tillämpningar som AI, men allt mer tyder på att det bara är en tidsfråga innan landet är ikapp och förbi även på detta och andra områden.

Kina satsar målmedvetet på fält efter fält, och resten är en fråga om tid.

Kina vinner därför teknikkriget och därmed det egentliga slaget om världsherraväldet, det som gäller mjuk makt kring produkter, standarder och kringkultur. Västs tanke att man kan förhindra denna utveckling med merkantilistiska strafftullar och exportförbud är i grunden feltänkt, och motsvarar att lägga krokben för sig själv.

Den underliga hypotesen om Kinas omedelbart förestående kollaps kommer alltså inte att inträffa, utan det är nog snarare så att Västs nedgång fortsätter, särskilt i Europa, om man inte tar sig samman och danar en lämplig industripolitik byggd på innovation och öppenhet snarare än merkantilism och sovjetmässig reglering.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Resolution 2758 igen

Väst tycks ha funnit en ny infallsvinkel angående taiwanfrågan, och i serie har USA, Australien, Nederländerna och nu även Europeiska unionen i dess helhet beslutat om en radikal nytolkning av FN:s resolution 2758 angående Kinas ställning i Förenta nationerna. Man anar här ett koordinerat «försvar» av Taiwan i det gängse blocket av forna kolonialstater, nu när man har förlorat Hongkong som murbräcka att söndra och härska i Kina.

Resolutionen i fråga härrör från 25 oktober 1971, med innebörd att nationalistdiktaturen på Taiwan förlorar sitt mandat att företräda Kina i Förenta nationerna till förmån för motsvarande kommunistdiktatur i Beijing. Det ansågs orimligt att låta den lilla ön representera en miljardhövdad befolkning på fastlandet, och det fanns därtill omfattande ekonomiska motiv bland medlemsländerna att ändra ordningen.

The General Assembly,

Recalling the principles of the Charter of the United Nations,

Considering that the restoration of the lawful rights of the People’s Republic of China is essential both for the protection of the Charter of the United Nations and for the cause that the United Nations must serve under the Charter,

Recognizing that the representatives of the Government of the People’s Republic of China are the only lawful representatives of China to the United Nations and that the People’s Republic of China is one of the five permanent members of the Security Council,

Decides to restore all its rights to the People’s Republic of China and to recognize the representatives of its Government as the only legitimate representatives of China to the United Nations, and to expel forthwith the representatives of Chiang Kai-shek from the place which they unlawfully occupy at the United Nations and in all the organizations related to it.

1976th plenary meeting, 25 October 1971.

Texten i fråga stipulerar alltså dels att Folkrepubliken Kina är den enda lagliga representanten för Kina, och dels att «Chiang Kai-shek» (Jiang Jieshi) och dennes representanter sparkas ut från FN och alla dess organisationer. Med det sistnämnda förstås Taiwan, eftersom Jiang Jieshi dåtilldags utgjorde Nationalistkinas diktator.

Det är också den hållning som Förenta nationerna sedan dess har intagit, vilket är orsaken till att man vägrar låta Taiwan delta i FN:s organisationer med mindre än att Beijing godkänner ett sådant adjungerat medlemskap. Fastlandet har i princip inget emot sådant deltagande, men trilskas så fort man anar försök till secession genom sådana mekanismer.

Och secession är vad Väst syftar till när man nu ifrågasätter resolutionen och den tolkning som har varit förhandenvarande i ett halvsekel. Man menar att Jiang Jieshis nationalistdiktatur inte är samma sak som Taiwans nuvarande demokratiskt valda regim, och att den senare är kinesernas på Taiwan enda rättmätiga representant.

Parliament strongly rejects China’s attempts to distort history and international rules and underlines that UN resolution 2758 does not take a position on Taiwan. It opposes China’s constant efforts to block Taiwan’s participation in multilateral organisations and calls on the EU and its member states to support Taiwan’s meaningful participation in international organisations such as the World Health Organization, the International Civil Aviation Organization, the International Criminal Police Organization (Interpol), and the UN Framework Convention on Climate Change.

Men resolutionen är faktiskt glasklar, samtidigt som Taiwan erkänns som «stat» av blott ett dussin entiteter i världen, de flesta mikrostater under Taibeis pekuniära stöd. Man kan jämföra detta med Palestina, som erkänns av hela världen utöver EU och övriga Väst, men som förvägras just det deltagande som EU vill medge Taiwan. Detta är att tala med kluven tunga, att upprätthålla olika regler och bedömningar för olika situationer, vilket för all del är Västs märkliga signum.

Förenta nationerna har förvägrat Taiwan medlemskap med hänvisning till resolution 2758, senast 2007, samtidigt som man i den egna handboken om multilaterala avtal stipulerar att Taiwan är provins i Kina, nämligen det enda Kina som kontrolleras av Beijing. Detta är vad den «regelbaserade ordningen» har att säga, och detta borde alltså EU med flera rätta sig efter, givet att man ständigt hävdar denna ordning som rättesnöre. I vart fall när det passar.

For example, regarding the Taiwan Province of China, the Secretary-General follows the General Assembly’s guidance incorporated in resolution 2758 (XXVI) of the General Assembly of 25 October 1971 on the restoration of the lawful rights of the People’s Republic of China in the United Nations. The General Assembly decided to recognize the representatives of the Government of the People’s Republic of China as the only legitimate representatives of China to the United Nations. Hence, instruments received from the Taiwan Province of China will not be accepted by the Secretary-General in his capacity as depositary.

Vad EU har för intresse av att söndra Kina är inte gott att veta, men det har kanske med unionens vasallskap till USA att göra. En bättre ambition vore att värna demokratin på Taiwan, men det kan inte ske genom att förespråka secession.

Taiwans demokrati kan bara bibevaras under status quo under policyn om ett Kina, eller under Beijings formella överhöghet under något lämpligt avtal. Arbeta då för detta, istället för att riskera ett krig som smular sönder och samman Taiwans regim för gott. Testa inte Beijing på denna punkt.

EU gör sig till åtlöje när man leker med den geopolitiska elden på andra sidan jordklotet. Detta är inte EU:s uppgift eller syfte. Det finns bara ett Kina, inklusive provinsen Taiwan, och efter det ska Bryssel rätta och packa sig.