Det är bra att istidens grepp är på väg att släppa i takt med den antropogena uppvärmningen, men de hysteriska klimatalarmisterna har åtminstone rätt i att den utvecklingen kan åstadkomma en del negativa konsekvenser, vilket föranleder frågan vem som bär ansvaret och därmed måste omsätta detta i form av klimatavgifter.
Till det årliga klimatmötet i FN:s regi, denna gång i Baku, har tusentals aktörer i klimatindustrin flugit för att ta del i diskussionerna, även om varken Europa eller USA representeras av sina tyngsta symboler. Förmodligen står varken insekter eller veganskt på menyn, och frågan är om något alls kommer ur detta jippo, annat än ytterligare floskler.
Man har i vart fall åter rest frågan kring hur skuldbördan ska fördelas, varvid en förkastningslinje i vanlig ordning går mellan Kina och Väst. Mittens rike räknas nämligen som ett utvecklingsland, och slipper därmed att bidra till FN:s klimatfond.
Detta är orättvist, menar Väst, eftersom den klassificeringen stammar från 1990-talet, då Kina faktiskt var tämligen fattigt. Sedan dess har landet avancerat i rekordfart, och är sedan 2012 världens största ekonomi, åtminstone i termer av köpkraft. Det är vidare så att Kina släpper ut mest växthusgaser i världen, givet att man är världens verkstad, därtill med omfattande kolkraft i energiförsörjningen.
För att nysta i detta börjar vi med landets utvecklingsstatus, som är tudelad. Landets östkust, från Beijing och Tianjin i norr nedåt Shanghai och Ningbo vidare mot söderns Guangzhou, Dongguan och Hongkong har hög grad av utveckling och ligger på europeisk nivå i termer av välstånd, men ju längre västerut man tar sig, desto eländigare blir förhållandena.
I dessa fattigare västliga regioner är en typisk lön alltjämt ett par tusen i månaden, samtidigt som det finns en del andra faktorer som andas u-land. Visserligen har Kina tagit hundratals miljoner människor ur absolut fattigdom, samt investerat enorma belopp i olika slags infrastruktur, men icke desto mindre kan delar av Kina alltjämt betraktas som u-landsmässiga.
Och Kina är kanske världens andra ekonomi nominellt, men har samtidigt fyra gånger fler medborgare än USA. I termer av inkomst per capita ligger Kina långt efter, och det är såvitt man kan förstå det enda rimliga mått som kan nyttjas i dessa sammanhang. Det hindrar inte att Kina kan bidra, men det gör man helst på egna villkor, snarare än att falla under västligt inflytande.
Den andra frågan gäller Kinas skuld i fråga om utsläpp. Ögonblicksbilden av Kinas momentana utsläpp säger förstås ingenting om den samlade volymen av emissioner, och i termer av kumulativa utsläpp per capita under industrialismen 1850–2024 har Kina alltjämt ett väldigt lågt avtryck. Varför ska Kina betala för de utsläpp som främst de västliga kolonialmakterna står för över tid?
I ljuset av den metriken är det självklart så att Europa och USA ska finansiera fonden, eftersom de bär det huvudsakliga ansvaret för den antropgena uppvärmningen. De har bolmat i hundrasjuttio år, medan Kinas industrialisering i praktiken tog fart först under 1950-talet, med särskild acceleration sedan 1980.
Kina har naturligtvis ansvar, men det ämnar man ta, utan att för den skull avhända sig möjligheten att avancera till verklig i-landsstatus för hela befolkningen. Kina kommer av ren självbevarelsedrift att uppnå koldioxidneutralitet kring 2060, men då har problemen istället flyttats till Indien och Afrika.
Istället för att hyckla kunde Europa och USA göra nytta genom att inte straffbeskatta grön kinesisk teknik som elbilar, solpaneler och vindsnurror, men det tycks allt mer som att de forna kolonialmakterna inte är så värst intresserade av klimatet, utan mer bekymrar sig om att behålla sina ekonomiska privilegier.