Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

🇨🇳 中俄友谊 · Китайско-российская дружба 🇷🇺

Tanken att Kina skulle ta avstånd från Ryssland när man samtidigt utsätts för omfattande fientligheter från västmakterna i form av sanktioner, tullar och annat är i grunden infantil, och om man verkligen menar allvar med en sådan ambition bör man istället lägga ned stridsyxan. I annat fall inträffar det motsatta, att Kina dras allt närmare till Ryssland, vilket är vad vi ser.

Putins andra visit i Beijing på kort tid sker bara veckan efter att Kina lagt i öppen dager sin taktik genom att förlägga besök i Serbien och Ungern, och är ännu en markering att man inte har för avsikt att förekomma Västs önskemål. Tvärtom fördjupar Zhongnanhai och Kreml samarbetet på en rad punkter, i ett tiotusen tecken långt dokument.

Beijing nyttjar tillfället att expandera på den ryska marknaden, samtidigt som man förser sig själv med billig gas och olja. Dessutom kommer man att behöva en vän i Ryssland när man småningom inleder befrielsen av Taiwan, en operation som kommer att kosta svårt i internationellt anseende och relationer. Ryssland blir då det ankare Kina behöver för sin försörjning av energi, vatten och spannmål.

Egentligen är det ett omaka par, med en historia av schismer snarare än vänskap, men omständigheterna tvingar fram detta konvenansäktenskap, nämligen för att det gynnar båda parterna. Ursprungligen engagerades Kina av USA i syfte att eliminera Sovjetunionen, medan Washingtons nuvarande strategi är att ta sig an båda samtidigt – ett fatalt misstag.

Putin är i sammanhanget inget annat än Xis knähund, men man upprätthåller ändå inför omvärlden skenet av jämställda relationer mellan två stormakter. Ryssland hålls i praktiken vid liv, medan Kina kan öka sitt kulturella, politiska och ekonomiska inflytande över sin nordliga granne.

Kina har även att balansera vänskapen med hot om sanktioner från Väst, och att således inte aktivt bidra till Kremls krigföring. I grunden vill Beijing inte ha kriget, men å andra sidan vill man inte heller att Moskva ska förlora. Man föreslår därför ett fredsfördrag under status quo, vilket samtidigt råkar vara det mest realistiska scenariot.

Zhongnanhai inser också att USA:s strategi är att nöta ned Ryssland snarare än att åstadkomma fred, samt att fortsätta expandera Västs och Natos inflytande österut. Det faller på sin egen orimlighet att Beijing skulle medverka i den utvecklingen. Därför stärker man banden med Moskva, uppgraderar det militära samarbetet, vidgar handeln och visar upp en gemensam front inför omvärlden.

Detta är den realpolitiska situation som är förhandenvarande, och den åstadkommer geopolitisk förkastning och polarisering i världspolitiken, ett nytt kallt krig om man så vill. Väst är i sammanhanget den aktiva aggressiva parten, Kina den reaktiva passiva. Väst är eld, Kina är vatten. Och Ryssland är oljan som brinner på vattenytan.

Lösning? Att snarast möjligt åstadkomma fred i Kiev under status quo, innan det blir värre. Ukraïna kan uppenbarligen inte ta tillbaka vad man förlorat med mindre än att Nato ingriper militärt, vilket vore liktydigt med världskrig. Men å andra sidan kan Moskva ta hela Ukraïna när Zelenskyjs manskap tryter.

Bryssel har också att inte alienera Kina för mycket, eftersom man då knyter Beijing och Moskva allt hårdare till varandra. Därför måste man frigöra sig från det amerikanska vasallskapet och ha en självständig hållning. Ståndpunkter som upprepas här med jämna mellanrum, men som nu är mer relevanta än någonsin.

Kategorier
Asien Kina Kultur Politik

Vaktavlösning i Singapore

För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet. Det vill säga det kinesiska exemplet i Singapore, stadsstaten med en bruttonationalinkomst per capita bland världens fem främsta och det mest ordnade av samhällen överlag.

Stabiliteten kännetecknas av att landet sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har varit under Kinesiska aktionspartiets (人民行动党, Renmin xingdongdang) befäl i en märklig form av «auktoritär demokrati», det vill säga sex decennier av oavbrutet regeringsinnehav. I jämförelse regerade de svenska Socialdemokraterna blott under fyrtio år den svenska enpartistaten, nämligen 1936–1976.

Ett annat uttryck för stabilitet är att landet fram tills gårdagen enbart har haft tre premiärministrar, varav två från samma familj. Li Guangyao (李光耀, 1923–2015), vanligtvis renderat som Lee Kuan Yew, innehade först posten från 1959 till 1990, det vill säga under drygt trettio års tid.

Li lade grunden för Singapores tillväxt och välfärd genom att koncentrera landets ekonomi kring tillväxt och handel. Singapore var vid självständigheten utfattigt, men har under Lis ledning transformerats till en modern industrination, trots att man saknar naturresurser. Singapore står modell för det betydligt större Kina, som sedermera har gjort samma slags resa.

Ersatte gjorde Wu Zuodong (吴作栋, 1941–) eller Goh Chok Tong på minnandialekt, från 1990 till 2004, medan Li drog sig tillbaka i skymundan som ordförande för partiet och något slags supraledare i bakgrunden. Wu fullföljde den inslagna vägen, och får nog betraktas som administratör mer än reformator.

Familjeimperiet återupprättades med sonen Li Xianlong (李显龙, 1952–), eller Lee Hsien Loong, som övertog premiärministerposten 2004. Det är inte riktigt samma slags dynasti som man finner i Nordkorea, utan det rör sig här om politiker som är tämligen aktade i världssamfundet.

Singapore är formellt allierat med USA, men har under Li Xianlongs tid även öppnat upp ett brett samarbete med Kina, som man förstår betydligt bättre än Väst. Singapore är nu inte en kinesisk enklav i egentlig bemärkelse, men tre fjärdedelar av befolkningen är av kinesiskt ursprung. Singapore är därför en brygga mellan Kina och Väst, och man har både Bidens och Xis öron.

Man har ofta gjort sig lustig över Singapores styre, som av elaka tungor beskrivs som upplyst despoti mer än demokrati av västligt format. The Economist raljerade friskt härförleden över att landet bara har haft tre premiärministrar sedan 1965, medan tidningens egen nation kan stoltsera med inte mindre än tre tronskiften bara sedan 2022 (Johnson, Truss, Sunak) – ett kaotiskt föredöme!

Sedan i går har Singapore dock en ny premiärminister i Lawrence Wong (黄循财, Huang Xuncai, 1972–), medan Li Xianlong träder tillbaka som seniorminister, och därmed blir ett ankare i Wongs ministär. Wong är tidigare finansminister och vice premiärminister, och därför lämpligt skolad för posten.

Stabiliteten är förstås säkrad, och Wong kommer inte att ändra kurs. Däremot kan vindarna och vågorna tillta i det geopolitiska spelet mellan Kina och USA, och det kan därför bli stormigt för en så liten aktör som Singapore. Som handelshubb är man oerhört beroende av ostörd frihandel, och vill helst inte bli en bricka i ett annalkande krig omfattande det egna Malackasundet som farled.

Även inrikespolitiskt kan det bli allt svårare att navigera en redan mättad befolkning, som blir allt mer progressiv och därför hamnar i konflikt med de traditionella värden som har byggt landet. Aktionspartiet har visserligen en betryggande majoritet i opinionen, men kan ändå drabbas av motgångar – särskilt då en ny ledarfigur tillträder och utsätts för prövningar.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland

Drakens klor i Europa

Xi Jinpings europatour är strategiskt utformad såtillvida att resplanen utöver Frankrike även omfattar Serbien och Ungern, två länder som står närmare Ryssland och med vilka Kina har goda relationer och omfattande utbyten. Man kan se det som två ankarländer som Beijing nyttjar i relationen till EU, på samma sätt som dess allt mer omfattande operationer i Mexiko syftar till att omintetgöra amerikanska handelshinder.

Man kan även se det som en signal till Bryssel om att Kina inte uppskattar de förhandenvarande aggressionerna mot Beijing, med hot om tullar och tariffer för elbilar, solpaneler och vindturbiner när Europa inte hänger med i konkurrensen. Den som inbillar sig att Zhongnanhai under sådana förutsättningar skulle ta parti mot Ryssland har helt enkelt hål i huvudet.

Ordförande Xis besök hos Aleksandar Vučić sker därtill på tjugofemårsdagen av Natos bombning av den kinesiska ambassaden i Belgrad, ett avsiktligt illdåd under den olagliga bombkampanj alliansen anställde i Jugoslavien under våren 1999. Olaglig, för att man saknade mandat att intervenera under FN-stadgan.

Ambassaden bestämdes som måltavla av CIA, som menade att byggnaden utgjorde ett kommunikationscentrum för serbiska armén. Officiellt hävdades efteråt att man «misstagit» sig på koordinaterna, och istället avsåg förstöra ett militärt mål i närheten. Sådana banala misstag begås emellertid aldrig av amerikansk säkerhetstjänst, i vart fall inte under noggrant planerade kampanjer.

Kina köpte således inte förklaringen, och vreden kokade under en period bland den kinesiska allmänheten. Zhongnanhais konsekvensanalys – då under Jiang Zemin (江泽民) – av det timade ligger delvis till grund för synen på Nato som en expansiv och destabiliserande allians, vilket är varför man har viss förståelse för Moskvas speciella militäroperation i Ukraïna, nämligen som ett sätt att hejda vidare expansion och bibevara den traditionella säkerhetsdoktrinen.

Förutsättningarna för en fred i Ukraïna under ryskt tillbakadragande är således obefintliga, samtidigt som Kina inte har för avsikt att stävja handeln med Ryssland för att blidka västmakterna. Det är svårt att förstå hur man egentligen tänker i Bryssel och europeiska huvudstäder, när man tror sig kunna förmå Beijing att ta Europas parti givet hur korten ligger.

Det hjälper nog inte heller att ständligt lägga näsan i blöt i Kinas interna angelägenheter, skicka krigsskepp till Sydkinesiska sjön eller bygga allianser med udden mot Beijing i något slags «asiatiskt Nato». Men det är förstås ett resultat av den kvardröjande koloniala attityd som präglar Europa, där man mentalt ännu inte har lämnat nittonhundratalet.

Annorlunda är det då i Serbien och Ungern, där man välkomnar Kina som en robust och pålitlig aktör som inte ställer ohemula och irrelevanta krav i MR-missionens namn. Serbien är kandidatland till EU sedan 2012, men Bryssel tycks av någon anledning inte ha lika bråttom att ansluta Belgrad som Kiev eller Tbilisi. President Aleksandar Vučić välkomnar därför Kina med öppna armar, och tar parti för dess kärnintressen i Hongkong, Xinjiang och Taiwan, samtidigt som Serbien fullt ut deltar i Ett bälte, en väg.

Ungern är visserligen medlem i EU, men betraktas tillsammans med Polen som familjens svarta får, nämligen för att man inte följer drottning Ursulas dekret om migration, *2SHBTQIAP++ och allsköns andra intressen som inte är av federal natur. Även Budapest lutar därför åt Kina och är på samma sätt som Serbien en del av bältesprojektet, varför landet åtnjuter omfattande kinesiska investeringar och andra utbyten.

Via Budapest har den kinesiska draken således en klo i EU-kroppen, vilket man kan nyttja på olika vis. Men medan Kina bygger vänskap och inflytande med handel, investeringar och kulturella utbyten, försöker Europa och Väst istället söndra och härska genom bombliberalism, färgrevolution, MR-mission och annan värdeexport under politisk monoteism och en märklig dikotomi i gott och ont.

I längden är det dock nog bara den kinesiska strategin som kan bära frukt, medan den destruktiva konfrontation som präglar Väst hör hemma på historiens soptipp. Det är försent för Europa att återuppliva sin forna dominans, och man har att anpassa sig till en ny världsordning präglad av reciproka utbyten under ömsesidig respekt.

Kategorier
Europa Kina Politik

Xi i Europa

President Xi Jinping inleder sitt första besök i Europa på fem år med en visit hos Frankrikes Macron, efter inbjudan av den senare. Men färden går även till Serbien och Ungern, länder som står närmare Beijing och är mer villiga att samarbeta kring bältesprojektet och handel än i övrigt allt mer fientliga EU.

Huruvida Xi under sitt besök i Paris ämnar ta upp frågor kring mänskliga rättigheter är oklart, exempelvis kring fransk polisbrutalitet, överbelagda franska fängelser eller franska restriktioner kring propalestinska demonstrationer, men troligtvis har Zhongnanhai andra och viktigare prioriteringar på dagordningen.

En sådan är att smörja handeln och gjuta olja på vågorna angående Bryssels allt mer hökaktiga attityd gentemot Beijing, med ett helt koppel av undersökningar kring subventioner i kinesiskt näringsliv. Man menar likt Washington att Kina i sin produktion har en «överkapacitet», vilket leder till att den europeiska marknaden «översköljs» av billigare kinesiska elbilar, solceller och vindsnurror och därmed snedvrider konkurrensen.

Macron står visserligen bakom dessa initiativ, men samtidigt förfäktar han europeisk autonomi gentemot både USA och Kina, och att Europa måste inta rollen som en självständig tredje pol i den polycentriska ordning som för närvarande etablerar sig framför våra ögon. Xi delar och välkomnar denna uppfattning, och i Macron – likväl som Scholz – har han därför en partner i att vidga samarbeten.

EU och Kina är intrikat och ömsesidigt beroende av varandra i handel och andra utbyten för sin respektive välfärd, och det kan därför inte bli tal om en amerikansk variant av «frånkoppling» eller annat än en måttlig partiell «riskminimering» på några strategiska områden. En relevant stötesten gäller den negativa europeiska handelsbalansen gentemot Kina, eftersom den urholkar europeisk industri.

Men samtidigt får Europa tillgång till betydligt billigare grön teknik, och kan därmed ställa om avsevärt snabbare än eljest. Vad prioriterar man egentligen i Bryssel – snabb grön omställning eller handelsprotektionism för att gynna den egna industrin?

Faktum är att man kan göra bådadera och därmed både ha och äta kakan, men det förutsätter då att man överger det närmast religiösa synsättet på marknaden, och likt både USA och Kina anlägger ett större mått av industripolitik, omfattande lämpliga subventioner och stimulanser till näringsliv och konsumenter.

Det är bara så man kan konkurrera med såväl Kina som USA, och det är den enda vägen som i längden är framkomlig. Tariffer och barriärer gynnar dock inte någondera sidan, utan är det skadligaste marknaden känner. Konkurrensen måste vara fri, och i den friheten ingår även federala stödinsatser för att hävda sig på den yttre marknaden, mot europeiska konkurrenter.

Skadlig är också den antikinapolitik som breder ut sig bland förespråkare för den «transatlantiska» ordningen, det vill säga Europa som underordnad amerikansk vasallstat. Det är en återvändsgränd, eftersom USA:s roll inte längre är den samma som under efterkrigstidens pax americana, utan nu har en annan inriktning på dominans.

I den ambitionen kan Europa vid behov offras, vilket framgick med all tydlighet under Trumps sejour vid makten. Den problematiken kvarstår, och Europa kan inte bygga en stabil relation med ett USA som har svår inrikespolitisk splittring. Härav följer elementärt Macrons vision om ett autonomt Europa.

Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik

Folkpartiets Tiktok-rövare

Ordern har nog ännu inte utgått från Washington om att följa i dess spår angående tvångsförsäljning av Tiktok, eftersom Supreme court småningom med all sannolikhet kommer att omintetgöra lagen i fråga. Icke desto mindre har «liberala» ledarskribenter och andra figurer fått ett nytt argument i sin ständiga hets mot Kina, naturligtvis utan minsta debatt om saken – det är alltjämt spel mot ett mål, eller kanske snarare fäktning mot en illa underbyggd halmgubbe.

Kverulanten Cwejman har således fått sällskap av den alltid lika förryckte Kronqvist på bonnierkonglomeratets kvällsblaska i funderingarna kring att förbjuda Tiktok, en tankefigur som även har snappats upp av Folkpartiets ledarfigur Johan Pehrson, som i en debattartikel i samma tidning driver linjen i fråga.

Utöver att upprepa vulgärargumenten kring Tiktok och dess användardata menar han att appen «äter sig in i barnens hjärnor», men det är nog inte unikt för just Tiktok? Om en app försvinner, kvarstår mönstret med en annan. Folkpartiet har tidigare föreslagit att begränsa barns skärmtid, en reform som ironiskt nog stammar från Kina, för att komma till rätta med problemet.

Även om just sådan grotesk social ingenjörskonst inte rimmar med liberala friheter, är det ändå en liknande generell ansats man har att anlägga kring problemen med socialer, och det gäller även de säkerhetsmässiga aspekterna. Att stirra sig blind på Tiktok när amerikanska NSA sedan länge finns i luren, mobilnätet och de flesta socialer är därvidlag absurt, och den företeelse man fruktar existerar redan, men i annat lands regi.

Förbudsliberalen Johan Pehrson vill tysta barnen.

Att USA är «allierat» är irrelevant, varför man regelmässigt har mobilförbud under viktigare diskussioner i politiken och näringslivet. Tiktoks existens i denna miljö gör alltså varken till eller från, och om Kina vill komma åt metadata finns sådana att köpa på den öppna marknaden, att nyttjas för generella mönster i AI-tillämpningar i näringslivet snarare än för individuellt «spioneri».

Återstår då argumentet att «kommunistpartiet» medelst styrning av algoritmen möjligen skulle kunna påverka världsbilden hos användare, exempelvis framhäva vissa företeelser och undertrycka andra. Alltså samma sak som redan sker på de flesta amerikanska sociala medier under FBI:s inflytande eller allmän vänsterliberal hållning hos företagen i fråga.

Det stora problemet här är således att sådan government overreach med styrning av socialer redan existerar, tillsammans med omfattande kartläggning av användarna, inte att en app utanför detta USA-dominerade system möjligen skulle kunna göra samma sak under vissa teoretiska förutsättningar. För oss liberaler är uppgiften därför att få bort staten ur apparna och låta ordet flöda fritt oavsett avsändare, i fri konkurrens om uppmärksamheten. Vår hjälte heter Elon Musk, inte Johan Pehrson eller Joe Biden.

Så kommer Tiktok att förbjudas i Sverige? Om Washington säger hoppa!, säger Stockholm naturligtvis hur högt?, men tills så sker lär ingenting hända i den riktningen. Det vore alldeles för politiskt riskabelt att peta i det sociala medielandskapet på sådant sätt, vilket paradoxalt nog är orsaken till att folkpartiledaren lyfter frågan just nu.

Det «frisinnade» förbudspartiet lider nämligen av katastrofsiffror (3.3 %) inför det stundande EU-valet, och behöver därför en härlig batongliberal fråga för att synas i debatten och möjligen kunna få lite syre ovanför fyraprocentspärren. Det är en chansning, i vilken man tar risken att alienera framtida Linjalerna-sympatisörer bland barn och ungdom mot att få några stödröster bland oroliga och förvirrade föräldrar.

Men sådan dårliberalism har nog inget att hämta i opinionen, och det är faktiskt dags att få bort Folkpartiet ur både europapolitiken och småningom även den inhemska partifloran. Partiet gör mer skada än nytta med sin ständiga populism i allehanda frågor. Istället för soffan får det därför bli en röst på vilket annat parti som helst än Folkpartiet för att motverka galenskaperna.

Stockholm följer Washingtons påbud.