Kategori: Kina

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Kina drar ifrån Europa i kris

Orbán Viktor är borta, och därmed också «ryssen» i rummet då EU-byråkraterna samlas för att smida ränker. Men Orbán hade också Xi Jinpings öra, och den bilden har inte förändrats med efterträdaren Sulyok Tamás, som ser goda förbindelser med Kina som avgörande för Ungerns ekonomiska utveckling.

Därtill har vi spelevinken i Madrid, Pedro Sánchez, som har besökt Beijing inte mindre än fyra gånger under lika många år, och som har en helt egen linje gentemot Beijing än övriga EU. Relationerna är hjärtliga, och investeringarna på båda sidor omfattande.

Spanien blir därmed en av flera kilar i vilka Kina kan ta bakvägen in i EU, då andra företrädare för unionen dissar landet i Öst på falska grunder. Exempelvis har världsledande CATL (宁德时代新能源科技, Ningde shidai xin nengyuan keji) en batterifabrik i Zaragoza under uppbyggnad, vilket i ett slag omintetgör andra lokala initiativ i Europa (typ Northvolt).

På samma vis har biltillverkaren Chery (奇瑞, Qirui) en fabrik under uppförande i Barcelona, medan energilagringsspecialisten Hithium (海辰储能, Haichen chuneng) etablerar sig i Navarra. Till skillnad från övriga EU-länder har Madrid även nobbat USA:s påbud att utestänga Huawei (华为), som följaktligen bygger Spaniens telekomnätverk.

I utbyte deltar Spanien i Kinas världsledande kvantforskning och andra projekt, samt får större åtkomst till den kinesiska marknaden genom bilaterala avtal. Detta medan EU i stort alltjämt vägrar ratificera investeringsavtalet CAI, utan väljer att sura på oklara grunder.

Faktum är att EU:s paranoida psykos nu har nått sådan nivå att man tror att hela världen är emot unionen, och att bara européerna är de goda i en ond värld. I vart fall menar fransosen Macron att USA, Kina och Ryssland är benhårt emot oss, och att EU måste bli självständigt i förhållande till dessa makter.

Det är riktigt, det måste vi bli. Men vi måste också samarbeta med alla tre, inte minst Kina, som inte riktigt är den «fiende» som Macron och andra utmålar landet som. Kina har inte den inställningen eller det tillvägagångssättet, utan söker samarbete med så många som möjligt och allianser med ingen.

Inte heller USA är «emot» Europa, men har förvisso en tillfällig svacka under Trump, då man anställer konflikt och bråkar med större delen av världen. Europa har kulturella och ideologiska band med USA som gör att vi alltid kommer att ha förutsättningar för samarbete, men för den skull kan vi inte som under efterkrigstiden lägga alla våra ägg i den amerikanska korgen, utan måste hedga, framförallt med Kina, den nya supermakten.

Sådan hedgning omfattar kinesiska digitala lösningar vid sidan av amerikanska och inte minst inhemska, som måste komma till stånd genom omfattande avreglering och massiva ekonomiska incitament. Europa behöver egna molnlösningar, egna «techjättar» och egna appar, som genom konkurrens med amerikanska och kinesiska motsvarigheter kan jämna ut förutsättningarna.

Men Europa är alldeles för litet och resurssvagt för att på egen hand bli en jämbördig aktör med Kina och USA, utan behöver likt Kina samarbeta med så många som möjligt, utan att för den skull koppla det till mission av europeiska «värderingar» kring woke och annat vänsterliberalt trams. På samma sätt som för Kina måste utbyten vara strikt affärsmässiga, utan politiska undertoner. Inte minst i Afrika, som Europa helt har förlorat till Kina på grund av det ständiga missionerandet kring demokrati, mänskliga rättigheter och woke.

Slutligen är Ryssland inte heller en «fiende», men EU gör naturligtvis landet till en sådan alldeles på egen hand när man tar parti för Ukraïna och låter den konflikten bli allenarådande för europeisk politik. Det är utomordentligt skadligt för Europa, eftersom vi då plöjer ned pengar och tid i en ren förlustaffär istället för att investera i en europeisk renässans.

Argumenten om att «vi står näst på tur» och att Ukraïna skulle vara en «demokrati» som «slåss för oss» måste avfärdas som febriga fantasier, och konflikten har istället reella och lättförståeliga faktorer och bevekelsegrunder, som Europa emellertid inte vill ta till sig. Innan man låter den verkligheten sjunka in, kan kontinenten inte heller resa sig och ta upp kampen med Kina och USA, utan blir offer för sin egen inbillningssjuka.

Tvärtom accelererar Kina när USA gör bort sig i Mellanöstern och Europa åter drabbas av energikris, vilket sammanfattas i en tillväxt om fem procent för första kvartalet, högre än prognosticerat. Kinas gröna satsning ger nu fullt resultat, tillsammans med diversifiering av basenergin, medan Europa förbereder sig för ransonering och ännu en period av inflation och recession. Det är helt och hållet självförvållat.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Ingen europeisk motståndskraft

Ordbajs är diktatorerna i Bryssel fenomenalt bra på, med floskler som «resilience», «coordination» och dylikt i allehanda sammanhang, nu specifikt med avseende på energikrisen till följd av USA:s och judestatens illegala krig mot Iran. Problemet är att de många handlingsplanerna och agendorna stannar vid just ord, och att de inte har så mycket med verkligheten att göra.

Någon «resilience» kan man nämligen inte tala om när det gäller energi, eftersom EU är djupt beroende av import utifrån för olja, gas och andra fossila ämnen, samtidigt som halva kontinenten har lagt ned eller helt enkelt förbjudit kärnkraft. Energikostnaden är således dubbelt så hög som i USA och Kina, vilket omedelbart ger ett fatalt handikapp för europeisk industri samt tynger europeiska konsumenter ekonomiskt.

Tanken har länge varit att «ställa om» till «grön energi», men i verkligheten är fossilberoendet alltjämt stort. Det spelar heller ingen roll att man installerar många vindsnurror om man samtidigt lägger ned baskraften i kärnkraft, eftersom man då inte kan hantera variationerna kostnadseffektivt.

Inte heller hjälper det att EU-byråkraterna har smällt upp kraftiga handelshinder för världsledande grön teknik från Kina. Tanken är att stimulera den egna industrin hellre än att raskt genomföra omställningen, men se då igen punkten ovan om den dyra energins förödande inverkan på europeisk konkurrenskraft.

Europa har helt enkelt ingen som helst möjlighet att konkurrera med Kina eller USA förrän man får ordning på energi- och andra priser, och för att åstadkomma det behöver man dels raskt uppföra kärnenergi samt importera väldiga mängder grön teknik från Kina i form av vindturbiner, solpaneler och inte minst bilar, de sista för hälften av de europeiska tillverkarnas snordyra priser.

Vi behöver givetvis också avsluta det förödande kriget mot Ryssland och låta Ukraïna gå förlorat; det är ändå inte vårt krig. Vi behöver gasen för att kunna stärka vårt kraftigt eftersatta näringsliv, och ju längre vi bränner pengar på det ukraïnska slukhålet, desto längre på efterkälken hamnar vi.

Det är dags för dessa efterblivna apkretiner i Bryssel och huvudstäder runt om i Europa att vakna upp från sin idealistiska törnrosasömn och se verkligheten som den är, samt laga för att Europa kan påbörja sin långa väg till att åter bli en aktör av rang. Annars lär det bära snabbt utför inom en ganska snar framtid.

Elbil köper jag bara om den är kinesisk och inte straffskattad.
Kategorier
Asien Kina Politik USA

Strategiska geniet Trump

Den «fria världens ledare» pratar ofta vitt och brett om att upprätthålla «navigeringsfriheten» i diverse farvatten, inte minst i Taiwan-sundet, samtidigt som man åberopar den «regelbaserade världsordningen» titt som tätt. Men (den helt retoriska) frågan är förstås om det är förenligt med sagda «världsordning» att kidnappa statsledare som Maduro eller helt enkelt ta av daga hela ledarskiktet i ett land, som i Iran.

Det oprovocerade kriget mot Iran är ett annat brott mot den faktiska världsordningen, och utgör ett i raden av exempel där USA istället utnyttjar sin styrka för att agera koerciv aktör i regionen. Under sådana omständigheter har Iran rätt att freda sig självt och sitt territorium, och kan ledigt blockera handelsfartyg som tillhör fienden, samtidigt som man släpper igenom vänligt sinnade nationers flottor.

Blockaden av Hormuzsundet kunde USA trots sin övermakt inte häva, eftersom det helt enkelt inte går att skydda tankerfartyg från drönare och robotar. Iran kontrollerade därmed utvecklingen, medan USA snopet fick konstatera att man inte kan åstadkomma regimskifte med luftanfall.

Snillet Trump har emellertid kommit på en fantastisk idé, nämligen att blockera Hormuzsundet samtidigt med Iran! På så sätt hoppas han komma åt de båtar som går till Kina, Indien, Ryssland och andra vänligt inställda nationer, samt förstås Iran självt.

Men de som drabbas mest av en sådan manöver är länder i Afrika och Asien, framförallt Sydöstasien, som redan tvingas ransonera. Det sänker också den globala tillväxten kraftigt, vilket nog inte gynnar de börser Trump vill ska gå bra.

Det är nu inte bara olja som passerar sundet, utan även konstgödsel och andra produkter av vikt för världens jordbruk och matförsörjning. Med tanke på att drygt halva världens befolkning är beroende av konstgödsel för sin blotta existens, är det ett högt spel Trump spelar.

Men jubelidioten muckar på detta sätt även med Kina, vars fartyg nu effektivt blockeras. Det blir väl inte första draget, men Zhongnanhai skulle som svar kunna tänkas skicka ett par hangarfartyg till Persiska viken, och därmed ökar risken för global snarare än regional konfrontation. Alternativt kan Kina nyttja det upptrissade läget genom att inta Taiwan, innan Trump ens hinner så mycket som att blinka.

Frågan är vidare hur USA hade tänkt ta fartygen i beslag. Det är ganska stora pjäser, och det är inte troligt att Washington skulle försöka sänka dem. Men man har i gengäld inte resurser att konfiskera mer än en bråkdel av detta omfattande tonnage.

Snilledraget påverkar förstås inte Iran det minsta, men lär reta upp resten av världen kraftigt. Man måste på allvar börja fråga sig om inte bara Trump är senil, utan om den dårkristna administrationen helt har tappat det.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Alternativ linje för Taiwan

Lokala oppositionsledarinnan i provinsen Taiwan, Zheng Liwen (郑丽文), har för nationalistpartiet Guomindangs (国民党) räkning avlagt visit i Kina, omfattande ett möte med Xi Jinping (习近平). Syftet uppges vara att verka för fred och välstånd samt uppnå försoning och enhet mellan fastlandet och ön.

Nationalistpartiet och Kommunistpartiet Gongchandang (共产党) är ju de två traditionella fiendena i det forna kinesiska inbördeskriget (1923–1949), om än inte formellt avslutat, medan Demokratiska framstegspartiet Jinbudang (进步党) är en lokal utväxt i Taiwans unga demokrati. Det senare partiet förespråkar självständighet, dock utan att riktigt våga ta det formella steget med avsiktsförklaring eller konstitutionell förändring – konstitutionen säger att Taiwan är en provins i Kina.

Guomindang hävdar tvärtom principen om ett Kina, om än under dess ledning snarare än Beijings. Man är förstås inte dummare än att man inser att Nationalistpartiet aldrig åter kommer till makten, men man har icke desto mindre en annan ingångsvinkel på problemet kring Taiwan, nämligen att upprätthålla status quo. Det är också den linje som alltjämt har starkast stöd i opinionen på ön.

Opinionen på Taiwan om förhållandet till fastlandet är stabilt.

I förlängningen finns den självklara kompromissen om återförening under Zhongnanhais kontroll, men med stark autonomi för Taiwans vidkommande. Det innebär i praktiken att Beijing kontrollerar utrikespolitik och försvar, medan Taibei är suveränt över den lokala politiken i alla dess former. Taiwans demokrati bevaras intakt.

Det är i praktiken den kompromissen Zheng och Xi strävar emot, utan att uttala det för högt, och det är således den alternativa vägen till återförening. Den andra stavas invasion, krig och förödelse, om det är vad Framstegspartiet önskar. Taiwans demokrati upphör då, tillsammans med dess unika kännetecken.

Men för att den fredliga linjen ska kunna fullföljas, måste först Guomindang återta makten i Taiwan, vilket nog inte är så svårt givet den gröna terror och vanskötsel som Framstegspartiet Lai Qingde (赖清德) ställer an på ön. Den andra knäckfrågan gäller opinionen på Taiwan, som måste bearbetas för ett sådant projekt.

Det skulle nämligen krävas en folkomröstning för att ge en sådan reform den demokratiska legitimitet som krävs, inte minst för den tvivlande omvärlden, som ser Taiwan som sin egen vänsterliberala trojanska häst i förhållande till Kina. Givet att status quo omhuldas av en förkrossande majoritet, gäller saken i princip bara att försäkra befolkningen om att autonomin blir så mycket starkare än i exempelvis Hongkong ovh Macao.

För Beijing är detta inte ett bekymmer överhuvudtaget, utan man kan mycket väl tänka sig ett isolerat system inom ramen för formellt enande. Huvudsaken för Zhongnanhai är att kontrollera territoriet i yttre mening, det vill säga militärt, och att ha den formella överhögheten i internationell diplomati. Allt annat är förhandlingsbart.

Kategorier
Kina Kultur Teknik USA Vetenskap

Oimponerande Artemis

Regimkontrollerade statstelevisionen (S)(V)T har lika stort fokus på amerikanernas så kallade Artemis-program som på Klimat-Gretas Twitter-konto, det vill säga ett osunt för att inte säga patologiskt förhållande till händelsen, omfattande en märklig tillställning med fnittrande damer under själva uppskjutningen. Man har numera dagliga artiklar om den «historiska» händelsen.

Det ska ställas i kontrast till den futtiga och magra rapporteringen kring Kinas prestation att först landa en sond på månens bortre sida 2019 och därefter hämta hem prover från samma område 2024. Av det blev bara en notis, och verkligen ingen direktsändning – den fick man följa på tuben.

Intressant med statsmediernas rapportering av jänkarnas program är att man tydligen «bröt kontakten med jorden i 40 minuter», vilket låter som rena 1960-talet då man först rundade månen och då hamnade i radioskugga. Numera finns ju satellitsystemet Queqiao 2 ( 鹊桥二号) i jord-månesystemets L2-punkt, vilket medger direkt förbindelse med farkoster i sådan radioskugga.

Men tydligen får amerikanerna inte låna kinesernas system, vilket ju kan bero på att Nasa helt enkelt inte får samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, enligt Wolf amendment från 2011. Detta för att kinesernas rymdprogram har militära kopplingar, till skillnad från det amerikanska… eh… ja, ni förstår ju själva logiken i detta.

Statsmediernas besynnerliga fokus på USA:s program och motsvarande nedtoning av det kinesiska illustrerar samtidigt den bias som präglar denna skattefinansierade statliga mediejätte, en partiskhet som även kommer till uttryck i det övriga utbudet och i nyhetsrapporteringen, där man mer tar parti mot Iran än det USA som oprovocerat initierade detta illegala krig. Vad heter Washingtons gubbe i statstevehuset?

Själva programmet så. Det är ju bra att jänkarna nu kammar ägget och kommer in i matchen, efter en rad förseningar och misslyckanden. I den mån det pågår en ny «rymdkapplöpning» är det nog mest i USA:s fantasi, men under alla omständigheter lär man inte vinna dragkampen mot Kina, i vart fall inte utan motsvarande satellitsystem.

Innan man ens kan försöka landsätta människor på månens bortre sida, måste man nämligen upprepa Kinas bravad att landa en obemannad farkost, ett företag som är avsevärt svårare än att bara forsla människor runt himlakroppen. Särskilt i radioskugga, eftersom det då blir en autonom tillställning utan kontroll från Houston.

Om Artemis kraschlandar på månen får vi alltså inte veta detta, och inte heller kommer spektaklet att kunna följas i direktsänd teve. Eftersom amerikanerna alltså inte har någon metod att kommunicera så länge man befinner sig i radioskugga. Det imponerar inte särskilt.

Kinas fördel: satellitsystemet Queqiao 1 och 2.