Kategori: Kina

Kategorier
Ekonomi Japan Kina Politik USA

Misslyckad US-intervention i Japan

Ibland sprattlar det till i valutahandeln, med klara spikar i förhållande till kursen. Det beror då ofta på stödköp av den egna centralbanken i syfte att hålla valutans värde i schack, åt endera hållet beroende på situation. Det kan förstås även bero på andras spekulationer mot ett lands valuta, som när globalisten Soros kaozade med den svenska skvalpvalutan.

Det senaste hacket i kurvan hade i själva verket USA som aktör, då man i början av augusti beslöt att köpa japanska en (円) – eller yen, som den vanligare kallas utomlands. Skälet är att valutans värde mot dollarn började sjunka ned mot 160-strecket, vilket anses vara den tolerabla gränsen givet en mängd parametrar, som Japans statsskuld med mera.

Det hör emellertid inte till vanligheterna att utländska aktörer stödköper andra nationers valuta i annat än egenintresse, och så är inte fallet här heller. Japan sitter nämligen på en biljon dollar i amerikanska papper, som man lär börja sälja av i fall valutans värde minskar.

Försäljning av amerikanska statspapper skulle leda till höjda amerikanska räntor, vilket inte är önskvärt givet den amerikanska statsskulden om 122 %. En svagare yen skulle dessutom stärka Japans konkurrenskraft, och på motsvarande vis försvaga USA:s i den bilaterala handeln.

USA tog ned yenen till 160-strecket, men den rekylerade snabbt eftersom grundorsakerna kvarstår.

Man kan då fråga sig varför Japan vill hålla valutan på konstlat höga nivåer istället för att låta den flyta. En orsak är att en starkare yen ger billigare import, och Japan är höggradigt beroende av importerade livsmedel och olja. Dyrare import leder till politiskt missnöje, då levnadskostnaderna ökar.

Japan har också intresse av att hålla räntorna nere, inte minst på grund av den höga statsskulden om 250 %. Japan har samtidigt en mängd tillgångar som balanserar skulden, men säljer man av tillgångarna för att betala räntor avhänder man sig den bufferten.

Även om Japan alltså skulle ha nytta av stärkt konkurrenskraft, vill man av andra skäl hålla yenen någorlunda högt värderad. På så sätt möts de båda ländernas behov här i en märklig bilateral valutaspekulation.

Men eftersom inga andra länders centralbanker var informerade om saken, är investerare inte helt övertygade om äktheten i USA:s engagemang. Yenen sjunker därför snabbt tillbaka, och ligger redan och skvalpar kring 160-strecket.

Till yttermera visso använde Washington euro som betalningsmedel, nämligen ur den egna valutareserven. Normalt skulle man ha nyttjat dollar, men man tycks alltså vara livrädd för att försvaga dollarns värde.

Interventionen kan därför sägas ha misslyckats, och man frågar sig vad som ligger djupare i denna händelsekedja. USA har intervenerat förr, nämligen under den asiatiska finanskrisen 1998 och efter en jordbävning 2011.

Klart är att yenen började sjunka i värde efter att kriget i Ukraïna inleddes 2022, nämligen som en effekt av ökad inflation. Japan har knappt haft någon inflation på årtionden, och även om en sådan skulle stimuera ekonomin, skulle den även driva upp räntorna, vilket Japans centralbank skyr mest av allt – Japans statsskuld är till största del inhemsk.

Kriget i Iran har haft samma effekt, nämligen eftersom olja blir dyrare och därmed spär på Japans importkostnader, med kringeffekter i inrikespolitiken när allt blir dyrare. Man tänker sig gärna Japan som ett rikt land, som var framme i år 2000 redan på 1960-talet, men i sjäva verket är man fortfarande kvar i år 2000.

I verkligheten har Japan successivt blivit fattigare i förhållande till G7-länder, samtidigt som grannlandet Sydkorea har blivit rikare. Japan har fastnat i tiden sedan bostadsbubblan under 1990-talet, som i sin tur accentuerades av devalveringen av dollarn gentemot yen, D-mark och andra valutor 1985 (Plaza accords), en märklig amerikansk intervention som effektivt punkterade den japanska framgångssagan.

Sedan dess har Kina istället växt fram som det stora ekonomiska hotet mot USA, och man försöker pressa och kontrollera landet i ungefär samma riktning med tullar och exportförbud med mera. Men Beijing kan sin historia, och tänker inte gå i samma fälla som japanerna.

Den enda vinnaren under den nuvarande kaotiska situationen på världsscenen är för övrigt Kina, som har gjort sig relativt oberoende av olja och istället satsat stenhårt på grön teknik. Detta till skillnad från Japan, vars energibehov till en tredjedel utgörs av olja.

Trumps krig i Iran rekylerar alltså på såväl USA som dess allierade i Japan och Europa, vilket nog inte var den ursprungliga tanken. Mot den bakgrunden ter sig detta stödköp som besynnerligt, och det osar desperation om hela aktionen.

En hög statsskuld kan hållas i schack av hög tillväxt och låga räntor på skulden, men om räntan blir högre än tillväxten hamnar man oerhört snabbt i en skuldspiral. Det har hänt nationer med betydligt lägre statsskuld, som Argentina och Grekland, och det kan definitivt hända även starkare ekonomier som Japan och USA om det börjar gå söderut.

Det är just den tolkningen man bör göra, att båda länderna börjar känna av statsskulden allt mer. Exempelvis USA betalar 14 % av sin budget på att betala räntor, vilket är mer än det överdimensionerade försvaret. Japan är än mer illa däran, även om man alltså har en buffert i form av amerikanska värdepapper – på så sätt är de båda ländernas kriser sammankopplade.

160-gränsen gäller sedan Plaza accords 1985, då US-dollarn devalverades i förhållande till japansk yen och några andra valutor, vilket stärkte den amerikanska konkurrenskraften samtidigt som den japanska försvagades. Det blev slutet på det japanska undret.
Kategorier
Asien Kina Kultur Matematik Politik Vetenskap

Nu tar Kina över

För några dagar sedan utdelades den kvadriennala Fieldsmedaljen, ett pris som brukar betecknas som matematikens Nobelpris. Tidigare medaljörer är bland andra sådana storheter som Terence Tao, som i år fick sällskap av ytterligare två personer av kinesisk börd: Wang Hong och Deng Yu.

Vänsterpressen förrättade ju sitt tarv i brallan för ett dussin år sedan, då iranskan Maryam Mirzakhani blev första kvinna att erhålla priset. I gengäld är det knäpptyst denna gång, då kinesiskan Wang Hong (王虹) erhåller samma pris. Ty det institutionaliserade kinahatet.

Wang gör sällskap med manliga kollegan Deng Yu (邓煜), samt en amerikan och en ryssfödd kanadick. Det är nog inte en tillfällig fluga, för någon gång ska ju Kinas resultat i matematikolympiaden omsättas i praktiska framsteg. Upplysningsvis dominerar Kina stort i nämnda olympiad, och så förstås även i de årliga Pisa-mätningarna.

Japan har av någon anledning inte någon större representation i matematikolympiadens medaljliga, men har i gengäld kammat hem en lång rad Nobelpris i fysik och andra naturvetenskaper genom åren. Det är förväntat att Kina övertar även den traditionen, givet landets smått makabra tillväxt i patent och forskningsartiklar.

Överhuvudtaget dominerar Östasien stort i dessa sammanhang, medan den forna ingenjörsnationen Sverige numera är att beteckna som ett matematikens u-land. Det blir så när man tvingas konfronteras med allsköns vänsterkommunistisk woke och nykulturella begrepp som hijab, haram och jihad istället för att fokusera sina krafter på matematik eller något annat fält i ett harmoniskt och stabilt samhälle.

Kina har på samma vis tidigare inte varit ett stabilt samhälle, utan nationen har kantats av revolution, inbördeskrig, japansk aggression och slutligen kommunistiskt vanvett under Folkrepublikens tidiga år, omfattande inte minst den kulturrevolution som stängde ned alla universitet och därmed sinkade landets intellektuella utveckling.

Men sedan Deng Xiaoping 1978 öppnade upp Kina för omvärlden och iscensatte marknadskapitalistiska reformer, har landet metodiskt arbetat sig upp från absolut fattigdom och efterblivenhet till att utgöra världens industriella produktionsverkstad och intellektuella kraftstation. Man har därvid gjort ungefär samma resa som tidigare Japan och Sydkorea, men med fördröjning på grund av de politiska och ekonomiska omständigheterna.

Härstädes har ju länge hävdats, utan att någon för den skull har lyssnat, att Kina småningom kommer att dominera allt mer i Nobelpris och andra intellektuella genrer, helt enkelt av matematisk nödvändighet givet landets exponetiella tillväxt i intellektuell verksamhet. Den tiden är nu kommen, och nu föreligger den brytpunkt vid vilken vi kommer att erfara en allt stridare ström av kinesiska representanter i dylika sammanhang. Nu realiseras Kinas århundrade.

Kategorier
Kina Kultur Politik USA

USA-bilden försvagas, Kina-bilden stärks

Naturligtvis är det Donald Trump som ligger bakom USA:s drastiskt minskade mjuka makt, i det att han istället utnyttjar supermaktens hårda makt genom att idka handelskrig mot hela världen, hota allierade med att annektera territorium samt kidnappa statsöverhuvuden och mörda nationers hela ledargarnityr. Det hjälper inte heller att han är helt oresonlig på alla sätt och vis.

Samtidigt går främsta konkurrenten Kina i den andra riktningen, efter några år med sjunkande siffror i kölvattnet av vargkrigardiplomati och diverse västfabricerade påfund som «folkmordet» i Xinjiang och de NED-finansierade protesterna i Hongkong. Folk i allmänhet ser i Kina en oerhört stabil regim med en statsman Xi som står stadigt på fötterna, ett land som inte drar ut i krig i tid och otid och inte heller hotar världen med det ena eller det andra, förutom i rent självförsvar.

Kina har också en stadigt mer positiv image i form av kvalitetsprodukter i allt från trolldockor som Labubu till elbilar som BYD och telefoner som Xiaomi. Förr sade man att USA uppfinner, EU reglerar och Kina kopierar, men numera leder Kina innovationen i alla led, från antal patent och forskarrapporter till faktiska resultat i allt fler akademiska discipliner, i rymdforskning med mera. Allt sådant bidrar till att stärka Kinas mjuka makt.

USA leder visserligen alltjämt i sådant som personliga friheter, och ingen i Väst är väl särskilt övetygad om Kinas politiska system som sådant. Men givet hur Trump far runt i världen är USA:s enda kvarvarande fördel kanske snart ett minne blott, och det säger i så fall inte litet.

Resultaten är från en undersökning i Pew researchs regi, omfattande trettiosex länder. Medianen ligger på 46 % för positiv syn på Kina, men bara 36 % för USA, en ordning som inte har gällt på över tjugo år.

Till och med i länder som Sverige, där kinahatet är institutionaliserat bland mediehus och i politiken, har Kina numera ett försprång om åtta procentenheter. Det är enbart i Kinas omedelbara grannskap, i de USA-allierade (alternativt -ockuperade) Japan, Sydkorea och Filippinerna, som USA alltjämt har en klar fördel, samt förstås i Israel.

Samma förhållande gäller för övrigt intrycket av respektive lands ledarfigur, Donald Trump och Xi Jinping. I Sverige håller fler än dubbelt så många Xi framför Trump i förtroende, och ungefär samma förhållande gäller i de flesta europeiska stater. Inte så konstigt, då Nalle Puh egentligen är en oförarglig figur som inte gör stort väsen av sin egen persona.

Måhända studsar USA upp igen när Trumps tid på tronen är över – om det sker efter allmänna val eller genom döden – men samtidigt lär Kinas uppåtkurva fortsätta i takt med att landet påverkar världen med mjuk makt i olika former, inte minst produkter och kunskap. Det är ändå sådan mjuk makt som USA tidigare nyttjade för att knyta till sig länders förtroende, medan man nu istället satsar allt på hård makt för att bevara det man kan av sina privilegier.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

Gruvlig mineralstrategi

Regimen Busch presenterar så här vid nästan midnatt i mandatperioden en «mineralstrategi», omfattande bland annat en lång rad utredningar om att korta handläggningstiden för nya gruvor, införa en översyn av «mineralavgiften» samt inrätta en ny myndighet för miljöprövning. Ty ännu en myndighet är just vad Sverige behöver…

Motivet sägs vara att Sverige förfogar över omfattande naturtillgångar, resurser som är av vikt för Sveriges «nationella säkerhet», inte minst som Kina redan utvinner 70 % av dessa kritiska industrivitaminer. Det är rätt och riktigt, och Sverige ska naturligtvis utnyttja dessa råvaror till det yttersta.

Men problemet är egentligen inte utvinningen, som kan ske i princip överallt, och där Sverige mycket riktigt har rikliga tillgångar, utan den vidare processen med raffinering. Här har Kina närmast totalt monopol, och Busch måste alltså ändå skicka de utvunna mineralerna till Kina för vidare bearbetning. Inget har vunnits alls i fråga om någonting.

Om Sverige vill ta upp kampen med Kina om raffinering har man att se fram emot en process som tar decennier, och som kommer att fresta hårt på den så kallade lokaldemokratin, ty regimen kommer vara tvungen att köra över den kommunala självbestämmanderätten om man överhuvudtaget vill komma till skott.

Kina kontrollerar jordartmetallerna. Att ta upp kampen med Kina kan heller aldrig bli lönsamt.

Man måste också bearbeta alla dessa naturvårdande myndigheter som redan finns, plus den eller de som regimen Busch ämnar tillföra, eftersom raffinering av mineraler har omfattande miljöpåverkan. Det är på grund av detta som produktionen numera finns i Kina, tillsammans med landets bättre ekonomiska fördelar, skalbarhet och så vidare.

Regimen Busch pratade för övrigt jordartsmetaller tidigt i mandatperioden, men så värst mycket har alltså inte hänt på området. Och allmogen kan vara trygg med att ingenting kommer att hända framgent heller, ty detta är den politiska långbänkens land där allt tar en veritabel evighet.

Om de första nya kärnkraftverken i mindre skala kommer att stå klara först i mitten på trettiotalet (!), givet att planen håller (tänk Hallandsåsen), kan man räkna med att gruvdrift och utvinning av kritiska mineraler kommer att vara i funktionell drift någon gång 2070 eller så. Förutsatt att kommande regeringar är med på noterna. Ja, ni fattar själva…

Hög tid att börja plugga in periodiska systemet på kinesiska, för det är i Kina saker händer!
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Första elektrokontinenten?

Sovjetunionen försökte toppstyra sin ekonomi medelst femårsplaner, men resultatet kom aldrig i närheten av de uppsatta målen. På samma sätt hade Kina under folkrepublikens tidiga skede helt hopplösa femårsplaner, som aldrig kunde realiseras utan tvärtom skapade mer armod.

Detta för att ledargarnityret av revolutionärer valde att skicka intelligentsian ned på landet att arbeta på fälten istället för att leda näringslivet, medan den politiska toppen helt saknade adekvat kompetens. Härav sådana katastrofer som Det stora språnget.

Kina har fortfarande femårsplaner, men de är numera mest riktlinjer, och de utformas av experter. Ledningen består inte heller längre av revolutionärer, utan av civilingenjörer, ekonomer och andra räknenissar med praktisk erfarenhet från verkligheten, till yttermera visso sådana som är barn av den galna kulturrevolutionen, inte minst Xi Jinping själv, vars far Xi Zhonggun förföljdes.

Det är med den historiska bakgrunden i minne man ska betrakta Europeiska kommissionens nya «Electrification action plan», en av många «aktionsplaner» som flödar av logorré och politiska sexord, men som har föga med verkligheten att göra. Man ska förstå detta som EU:s motsvarighet till sovjetekonomins femårsplaner, synnerligen detaljerade traktat kring vad man vill uppnå, veritabla skrivbordsprodukter av idealistiskt tankegods.

Det räcker med att ta en enda siffra för att förstå att vi här har att göra med fullständiga idioter, nämligen målsättningen om att gå från en elektrofieringsgrad om 23 % i dag till 46 % 2040, alltså om bara fjorton år. Det är fullt i klass med Mao Zedongs föreställning under Stora språnget om att komma i kapp Storbritanniens stålproduktion på femton år genom att engagera bondebefolkningen i produktionen, nämligen genom att smälta ned de jordbruksredskap som hade behövts för att bruka jorden och därmed undgå den svält som blev resultatet.

Sedermera kom Kina inte bara ikapp Storbritannien, USA och andra i fråga om stålproduktion eller produktion överhuvudtaget, utan snurrar numera flera varv runt alla andra, men det berodde alltså inte på att man hade ställt upp mål i femårsplaner, utan på att man lät marknaden verka fritt samt sörjde för att ge de bästa möjliga förutsättningar.

Bryssel har inte för avsikt att härma detta, utan tror sig kunna dirigera utvecklingen med något slags kommandoekonomi, trots att man inte har något som helst inflytande över nationella ekonomier. Samtidigt motverkar man kraftigt utvecklingen på en lång rad sätt, bland annat genom att ha kraftiga tullar på grön teknik från Kina, inte minst elbilar, vindsnurror, solceller och batterier i något fåfängt hopp om att kunna utveckla en inhemsk industri av samma rang.

Målsättningen är att bli den första «elektrokontinenten», en anspelning på Kina som världens första elektrostat, men om man vill förverkliga det krävs nog annat än fagra ord och politisk berusning, nämligen att ge de förutsättningar som krävs.

Till dessa hör att plocka bort elskatten i varje EU-land, helt och hållet, på det att det blir ekonomiskt gynnsamt att nyttja el. Det är det inte i dag, utan taxan är dubbelt så hög som i Kina och USA, vilket så att säga inte underlättar Europas konkurrenskraft.

Man måste givetvis även plocka bort samtliga tullar på grön teknik och låta billiga kinesiska elbilar välla in över kontinenten. Om Europa vill konkurrera får man göra det därifrån, genom att utveckla bättre alternativ utan skydd från staten. Däremot kan EU välja att ha en industripolicy och på olika vis främja utvalda industrier, så som tidigare i Kina.

Europa måste även kraftigt bygga ut först och främst kärnkraften för att få erforderlig baskraft, och på denna frenetiskt bygga ut vind-, sol- och vattenkraft. Man måste även tillfälligtvis tillbaka till den billiga ryska naturgasen för att näringslivet ska ha skuggan av en chans, även om det blir ett svårt piller att svälja.

Infrastrukturen måste även hänga med, och nätverket av laddstolpar måste således byggas ut. Detta måste vara enhetligt i hela Europa, och här har Bryssel sin naturliga roll att spela i att standardisera, utöver att ge ekonomiska incitament för utbyggnaden. Då följer man Zhongnanhai i dess fotspår, genom att praktiskt underlätta omställningen, snarare än att producera meningslösa pappersprodukter.

Med en sådan reform når man maximalt resultat, men om det blir 46 % eller något annat går inte att sia om. Förmodligen blir det mer, och det är då marknadens förtjänst, i kombination med klok politisk styrning. Precis som i Kina.