Kategori: Hongkong

Kategorier
Europa Hongkong Kina Kultur Liberalism Politik

Starmergeddon vs. Hongkong

Ingsoc-ledaren Keir Starmer sparade minsann inte på krutet när han beordrade myndigheterna att slå ned på protesterna. Efter två veckor hade över tusen personer arresterats och över femhundra åtalats, och fängelsedomarna slogs fast med blixtens hastighet.

Exempelvis dömdes en man till tjugo månaders fängelse för att ha publicerat ett inlägg på sociala medier om att man borde «smash the fuck out» ett asylhotell, medan två andra män fick samma straffsats för att ha bråkat med varandra på öppen gata. Till och med två tolvåringar har dömts för deltagande i protesterna.

Kanske är det i sin ordning att agera sålunda, eftersom det hör till statens kärnuppgifter att motverka våld och fara för allmänheten. Problemet är att det bara tycks vara i sin ordning när «vi» gör det, medan man kritiserar när andra gör det, eller till och med uppmuntrar upplopp på annat håll.

Storbritannien har i egenskap av tidigare kolonialmakt inte lyckats släppa greppet om Hongkong, utan vill alltjämt lägga sig i hur man därstädes exekverar rättvisan och stiftar lagar. 10 Downing Street kritiserade således Hongkong under de två år långa protesterna 2019–2020, som man menade präglades av brutalt polisvåld.

Men det enda våld som förekom var från «demonstranternas» sida, när man demolerade stadens infrastruktur och tunnelbana samt stormade parlamentet. Polisen var tvärtom mycket måttfull och i förekommande fall senfärdig, av rädsla för att inför omvärlden framstå som «brutal». Det var därför eländet kunde pågå under hela två års tid, vilket aldrig hade tolererats i någon väststad.

Senare kritiserade man även den säkerhetslag som Hongkong per grundlag har att införa, men som man konstant blockerade i lagstiftningsprocessen tills Beijing klev in och per samma grundlag införde den genom dekret. Storbritannien och andra kritiserade lagen för att vara «för vag», trots att den inte skiljer sig på någon punkt från motsvarigheter i Väst.

I själva verket har Starmer nyttjat Storbritanniens egen säkerhetslag under upploppen, och det är med den i ryggen som ordningsmakten så snabbt och effektivt har kunnat eliminera misshagliga personer. I jämförelse malde rättvisans kvarnar i Hongkong med en åsnekärras hastighet, under iakttagande av rättsstatens sedvanliga protokoll, och man dömde knappast några tangentbordskrigare till tjugo månaders fängelse så som sker helt lättvindigt i den brittiska Ingsoc-diktaturen.

It’s a fascist regime…

Några protester från västerländska regeringar över Starmers tyranniska agerande hörs naturligtvis inte, och inte heller är några sanktioner att vänta, så som skedde mot Hongkong. Även retoriken skiljer sig markant, där man mangrant benämnde Hongkongs ligister för «demonstranter» eller «demokratikämpar», medan motsvarande element i Storbritannien undantagslöst kallas «högerextremister». Västs tunga har alltid varit kluven och dess ord alltid falska.

På samma sätt anklagar man Ryssland och andra externa krafter för att elda på de brittiska upploppen och utöva otillbörlig påverkan, medan man blundade för den amerikanska inblandningen i Hongkongs motsvarigheter. Det är alltid okej när vi gör det, ty vi är de goda, ty demokrati, och så vidare.

I verkligheten har de brittiska protesterna ingenting med Ryssland att göra, utan är en produkt av den egna havererade politiken, inte minst kring invandring och det famösa Brexit. I samma verklighet odlades Hongkongs studenter metodiskt av NED och andra kongressfinansierade instrument i syfte att så split i Hongkong och därmed skada Kina.

Typiskt för «hongkongare» i «demokratirörelsen» är att de är födda i Hongkong under kinesiskt styre, och alltså inte har den ringaste erfarenhet av att lyda under brittiskt styre i en koloni. Typiskt är också att de äldre generationer som har den erfarenheten är betydligt mer välvilligt inställda till Beijing, och inte lika lätt låter sig påverkas av yttre faktorer.

I Storbritannien finns ingen motsvarande generationsklyfta, utan protesterna har sin grund i klass och utanförskap, där mindre bemedlade har fått skörda de ruttna frukterna av massinvandring, Brexit och levnadskostnadskris. Den utvecklingen kommer att fortsätta under Starmergeddon och Storbritanniens vidare förfall, medan Hongkong har fått frid och ro och kan utvecklas positivt igen.

Hongkong har kommit hem.
Kategorier
Europa Hongkong Kina Politik Ryssland Taiwan

Hittepåländer

Statstelevisionen menar helt korrekt att Transnistrien är ett «påhittat land», eftersom statsbildningen inte är erkänd av någon annan nation. Däremot har man förstås fel i att utbrytarrepubliken «ockuperas» av Ryssland, ty entiteten är självständig och inte under kontroll av Moskva. De ryska styrkorna välkomnas av Tiraspol, som ju även har sökt Moskvas stöd från Moldaviens aggressioner.

Rättare sagt är bilden av Transnistrien som «ockuperat» en del i statstevepropagandan, vars narrativ ständigt rastreras så att det linjerar med Västs geopolitiska doktriner. Och den ambitionen stannar förstås inte med denna utbrytarrepublik, utan är allestädes närvarande i den fantasivärld som målas upp av den skattefinansierade medieoligarken.

Exempelvis betraktar man konsekvent en annan utbrytare som ett «land», nämligen Taiwan. Men den «statsbildningen» erkänns av blott ett dussin entiteter, omfattande 5 ‰ av världens befolkning. Promille, inte procent, ty bland detta smutsiga dussin återfinns främst mikrostater som Tuvalu (12k invånare), Palau (18k), Marshallöarna (42k), Saint Kitts och Nevis (50k), Saint Vincent och Grenadinerna (110k) och Saint Lucia (178k), samt även Vatikanstaten (524 invånare).

Förenta nationerna kastade ut Republiken Kina (Taiwan) redan 1971, och den internationella linjen är sedan dess principen om ett Kina, under kontroll av Beijing. Det finns alltså inte två Kina, och inte heller något «land» kallat «Taiwan» som nybildning av den tidigare Republiken Kina. Det föreligger ingen som helst deklaration om sådan självständighet eller avsteg från ståndpunkten om att företräda hela Kina, allra minst i den konstitution som definierar Republiken Kina i rättslig mening.

Principiellt korrekt karta över Kina, omfattande provinsen Taiwan.

För all del skulle jag vara den förste att erkänna Taiwan som en självständig statsbildning, om man utropar självständighet och överlever drabbningen med fastlandet. På samma sätt förhåller det sig med Transnistrien och varje annan aspirerande entitet, under den folkrättsliga principen om att varje folk har rätt att uppgå i en nation.

Men den rätten kommer med vissa villkor, som att man måste ha kontroll över det egna territoriet samt åtnjuta internationellt erkännande. Transnistrien och Taiwan har båda kontroll över sina territorier, men saknar erkännande. Statstelevisionen fantiserar således när man regelmässigt betecknar Taiwan som ett «land».

Omvänt betecknar man inte Palestina som ett «land», trots att Sverige som nation har erkänt statsbildningen, i likhet med större delen av världen – 140 av 193 länder, i princip alla med undantag för det koloniala Väst som har skuld i den uppkomna situationen i Mellanöstern. Det är därför statsteve betecknar Israels brutala folkmord i Palestina som «kriget mellan Israel och Hamas».

Här kan man förstås invända att inte heller Palestina erkänns av FN (man har dock observatörstatus), och att man inte har kontroll över sitt territorium. Det senare försvåras så att säga när den judiska apartheidstaten metodiskt lägger under sig Palestina medelst bosättning, krig och kontinuerlig ockupation, med Västvärldens goda minne – den «regelbaserade världsordningen». Icke desto mindre är Palestina i rättslig mening en betydligt mer legitim statsbildning än Taiwan, för att ställa saken i perspektiv.

Karta över Palestina, den historiskt och folkrättsligt korrekta.

Statsmediernas – och Västs i allmänhet – tolkning är emellertid inte folkrättens, utan en given uppdelning i vi och dom, vänner och fiender, allierade och motståndare, demokratier och autokratier. Splittring bland förmenta fiender är alltid i sin ordning, varför man stödjer upplopp och ockupation av parlamentet i Hongkong, men rynkar på näsan åt Kataloniens, Baskiens och Skottlands självständighetssträvan. Vi ska hålla ihop, de ska splittras.

På samma sätt godtas aldrig splittring i Moldavien och Georgien (eller för den delen Ukraïna), om sådan leder till närmande till Ryssland – Sydossetien är ett typiskt exempel. Geopolitiken trumfar här folkrätten, och EU vill i lika hög grad som Ryssland lägga rabarber på dessa områden.

Sådan internationell kamp och strävan är visserligen oundviklig, men mediernas – enkannerligen statsmediernas – roll är här att sakligt, objektivt och konsekvensneutralt rapportera om dessa konflikter och händelser, och inte som statstelevisionen göra sig till del av den propagandistiska informationskrigföringen.

Bland hittepåkartor är detta min favorit, nämligen Sverige som återuppstånden regional stormakt…
Kategorier
Europa Hongkong Kina Kultur Liberalism Politik Ryssland USA

Tvetungat Väst

Stats- och kommersmedier i huvudfåran berättar om en ny spännande nyhetsförmedling, men en sökning ger vid handen att man tycks ha dragit ur kontakten för Voice of Europe, efter misstankar om att sajten i fråga har bedrivit en «påverkanskampanj» för Moskvas räkning och kanske även mutat EU-parlamentariker. Här gäller som vanligt devisen skyldig tills motsatsen har bevisats.

Kanske är det rätt och riktigt att förfara så, ty varför ska vi frivilligt låta oss utsättas för externa krafters propaganda och påverkansförsök? Vi måste skydda vår demokrati och vår självständighet från sådana ohemula ingrepp i vår suveräna beslutanderätt! Jag kan i princip köpa den argumentationen.

Men samtidigt finns här minst tvenne problem med en sådan ambition, varav det första är att vi berömmer oss för att omhulda yttrande- och informationsfrihet. Sådan gör inte halt vid främmande makts eller andra externa yttranden, oavsett om det är sann information, propaganda eller annat. Den liberala yttrandefrihetsmodellen anses traditionellt vara så robust att den tål sådan kontamination, och att den någorlunda objektiva sanningen vinner i debatt. Dessutom är yttre propaganda en balans mot den inre propaganda som friskt bedrivs av statsmedier härstädes.

Icke desto mindre agerar man på rent sovjetiskt manér genom att störa ut RT, Sputnik och andra ryska källor från etern och nätet, under den märkliga fruktan att man skulle förlora informationsslaget mot dessa högst perifera entiteter. Men i min optik förlorar man just då – och enbart då – man agerar på detta illiberala sätt, eftersom man då går emot de «värden» som man så ofta åberopar men aldrig i praktiken upprätthåller.

Det andra problemet är kanske än mer graverande, nämligen att man inte lever som man lär, utan själv håller sig med ett omfattande propagandanätverk världen över i syfte att lägga sig i andra länders suveräna styre och påverka befolkningen därstädes till samhällsomstörtande agerande. I vanlig ordning rättfärdigas detta med att vår modell ju är den enda rätta, och att det därför är legitimt att sprida demokratins evangelium. Det är inte ett giltigt argument, i vart fall inte i folkrättslig mening.

Den svarta handen bakom upploppen och försöket till «färgrevolution» i Hongkong. Det är förstås alltid OK när vi gör det…

Symptomatiskt nog meddelas från andra nyhetskällor i världen att Washington-finansierade «Radio free Asia» lämnar Hongkong efter att artikel 23 införts i konstitutionen, eftersom man fruktar repressalier mot stationens medarbetare. Normal journalistisk verksamhet har naturligtvis inget att frukta av en säkerhetslag av samma slags utförande som finns i övriga världen, men om man har som syfte att uppvigla till färgrevolution eller på annat sätt bedriva samhällsomstörtande verksamhet, så finns det kanske goda skäl att omlokalisera?

Samma lagstiftning resulterar även i ytterligare «sanktioner» från amerikanskt håll, det vill säga att Washington på direkt manér lägger sig i stadens självbestämmanderätt på ett fullständigt groteskt sätt, återigen under märkliga rättfärdiganden om att man företräder det goda och det rätta. Man vill inte bara fritt missionera sina åsikter, utan även i förekommande fall bedriva «economic coercion» mot dem man anser bedriver fel slags politik – oaktat att Hongkong är en stad i Kina, och därmed inte föremål för amerikansk inblandning.

Det kokar alltså ned till ett fullständigt avskyvärt fulspel, där samtliga parter på båda sidor är lika goda kålsupare. Eller rättare sagt: Väst och framförallt USA är faktiskt i en klass för sig, nämligen av hävd och tradition som kolonialismens direkta arvtagare snarare än demokratins företrädare. Och det kan jag verkligen inte köpa, det går inte att försvara ett system och en ideologi med sådana metoder.

Kategorier
Hongkong Kina Politik USA

Äntligen frid i Hongkong

Säpo har pekat ut ett antal nationer som särskilda säkerhetsrisker för Sverige, i så måtto att de bedriver spionage, söker påverka politiken och med andra medel lägga sig i sådant som inte angår dessa externa krafter. Underrättelsetjänsten har härvidlag inte riktigt alla hästar i stallet avseende vad som utgör hot eller inte, men klart är i vart fall att Ryssland är ett sådant, och att Sverige likt alla andra länder tar avstånd från sådan extern inblandning i dess affärer.

Dessvärre lever man inte riktigt som man lär, utan anser på en och samma gång att man har rätt att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, vanligen i demokratimissionens namn. Det gäller än mer så USA, anglosfären och EU, som ständigt interfererar i andra staters göranden och låtanden.

Särskilt har man för vana att anlägga synpunkter på Kina och dess verksamhet, inte minst i regioner med kolonialt förflutet eller som utgör turbulenta gränsområden i vilka man medelst en rad förfaranden syftar till samhällsomstörtande aktiviteter, färgrevolution och andra splittrande åtgärder. Hongkong är i egenskap av tidigare brittisk kronkoloni en sådan gränsyta, som man sökt nyttja som murbräcka gentemot Kina i övrigt.

Amerikansk infiltration i Hongkong.

Amerikanska NED och andra kongressfinansierade utskott har således infiltrerat och finansierat universitetsungdom och andra skikt i Hongkong i mer eller mindre revolutionära syften, med resultat att protestaktioner lamslagit regionen under flera år, nämligen för att staden har saknat lämplig lagstiftning att hantera sådan samhällsomstörtande verksamhet.

Visserligen har den äldre kronkolonins säkerhetslag funnits som fundament, men den har inte tillämpats i praktiken sedan andra världskrigets slut, särskilt som Hongkongs grundlag stipulerar att man har att instifta en egen sådan. Ett försök därtill gjordes 2003, men misslyckades efter protester, varvid projektet lades i malpåse.

Utvecklingen därefter tvang emellertid centralregeringen i Beijing att 2020 genom dekret införa en sådan säkerhetslag, även det i full överensstämmelse med sagda grundlag. Hongkong kunde därmed hämta andan, samtidigt som gräddan av upprorsmakare ställdes inför skranket eller flydde rättvisan.

Uppror i Hongkong under externt inflytande.

Men lagen i fråga var blott ett provisorium, och det föll alltjämt på Hongkongs parlament att instifta en egen och mer omfattande säkerhetslag. En sådan har nu äntligen klubbats i parlamentet (立法会, lifahui), därtill med acklamation, och förstås med de sedvanliga protesterna från EU och USA.

Kritiken gäller att kriterierna är svagt formulerade, men språkbruket skiljer sig inte nämnvärt från det i andra länders motsvarande lagstiftning, och är i själva verket ovanligt detaljerat. Det blir i sedvanlig ordning domstolarna som får räta ut eventuella frågetecken.

Att västländerna klagar beror naturligtvis bara på att lagen effektivt utestänger de egna organisationerna och deras påverkansaktioner, och att alla säkerhetshål därmed har täppts till. I praktiken innebär det att den som emottar understöd från NED eller annan utländsk politisk organisation i syfte att bedriva samhällsomstörtande verksamhet blir föremål för rättvisans prövning, på ungefär samma sätt som den svensk som tar emot medel från Kreml i syfte att störa den svenska demokratin ställs inför skranket – är detta verkligen en underlig ordning?

Laam caau!
Kategorier
Hongkong Kina Kultur Politik

Åk hem, käppkines!

Secessionisterna i Hongkong undanröjdes effektivt med en nationell säkerhetslag utfärdad per dekret av Beijing, i full överensstämmelse med Hongkongs grundlag. Detta efter att Hongkong sedan 1997 misslyckats med att i det lokala parlamentet Legco själv klubba en sådan lag, ett krav enligt samma konstitution.

Därmed tilltäpptes ett flagrant säkerhetshål, som under många år hade utgjort en hävstång för Väst att orsaka rabalder i Hongkong och övriga Kina medelst NED-finansierade studenter av det mer lättpåverkade slaget, spolingar som inte har egen erfarenhet av det koloniala Hongkong men ändå drömmer sig tillbaka till en tid då 10 Downing Street utsåg kronkolonins ledare.

En rad av dessa bråkstakar är föremål för rättslig prövning, medan andra har sjappat utomlands. Samtidigt har anglosfären med Storbritannien, Australien och Kanada i spetsen erbjudit «hongkongare» med rätt slags papper eller kompetens att migrera till berörda länder, i ett sista försök att tillfoga regionen och Kina skada.

En mindre bråkdel av de flera miljoner som kvalificerar har mycket riktigt tagit chansen att etablera en ny tillvaro i Väst, men har i allmänhet efter en tid kommit till insikt om att gräset faktiskt inte är grönare på den andra sidan, utan tvärtom tämligen smutsbrunt. Villkoren är i realiteten tämligen usla, samtidigt som majoriteten är hänvisade till enklare restaurangjobb – man ville egentligen inte ha kompetensen.

Snabbt har «hongkongarna» – som under det anglosfära smickret trott sig vara något slags finare kineser – därför insett att de i engelsktalande länder och många andra västnationer reduceras till helt vanliga kineser, utlänningar som egentligen inte är särskilt välkomna, samt förstås föremål för sedvanlig rasism i likhet med övriga asiater.

Ett talande exempel härvidlag finner vi i folkmördarstaten Kanadas Richmond, där en lokal politisk strid om en allmän injektionsplats för narkomaner har delibererats. I staden finns en kinesisk diaspora, som givet erfarenheterna under västmakternas opiumkrig 1839–1860 (då man för övrigt stal Hongkong) har en viss aversion mot droger.

Denna mer konservativa attityd passar sig dock inte i den liberala diktaturen Kanada, vilket en man snart fick erfara. En vänsterliberal kvinna fick helt sonika spatt, och skällde ut den kinesiske mannen efter noter: This is not what Canada does. Canada fights for our citizens. You don’t belong here. Go back to Hong Kong!

Kanada och kanadensarna ser sig själva gärna som något slags världsmästare i mänskliga rättigheter och humanism, och försummar inte ett tillfälle att anklaga Kina och andra för allsköns påhittade övergrepp, i tron om att man själv har rest sig från ett tidigare barbariskt stadium till den ultimativa socialliberala *2SHBTQIAP++-utopin.

Men i verkligheten går ränderna aldrig ur, och Kanada och resten av anglosfären är och förblir det förljugna patrask man alltid har varit, ett genomrasistiskt folk med en herrementalitet uppodlad genom sekler av kolonisation, slaveri, folkmord, exploatering och andra flagranta brott mot mänskligheten.

«Hongkongarna» bör ta lärdom av dessa erfarenheter, och inse att de har mest att vinna på att utgöra en särskild enklav i Kina, och att västmakterna nog inte är de befrielsens vita riddare så som propagandan gärna vill ha det. «Hongkongarna» är i detta avseende lika instrumentala som tibetaner, uigurer, ukraïnare och andra folk som utnyttjas i geopolitiska syften, tills de har förbrukat sitt syfte.