Krigsminister Jonson menar att ett fredsavtal i Ukraïna kan försämra svensk säkerhet, då Ryssland efter en fred kan komma att omgruppera sina styrkor till vårt närområde. Därför är moderatregimen för det fortsatta kriget, för att det håller Ryssland upptaget på annat håll. Man vill kriget, inte freden.
Men resonemanget bygger på en felaktig premiss, varvid konklusionen förstås blir alldeles tokig. Den premissen är att Ryssland skulle ha intresse av att expandera gränslöst över Västeuropa och inte dra sig för att angripa Nato-länder i den ambitionen. En tankefigur som faller på sin egen orimlighet.
Den verkliga orsaken känner man egentligen, men vill ändå inte erkänna eller ens beakta, för att det då nullifierar fyra års krig och trettio års färgrevolution. Nämligen att Ryssland agerar som svar på Natos östexpansion och inget annat, och att Rysslands intresse består i att erhålla en säkerhetsdoktrin godtagbar för både Moskva och Bryssel.
I den premissen ryms också Pålles farhågor, nämligen för att Sverige har implicerat sig självt i konflikten genom att gå med i Nato och låta USA inta varenda bas i hela landet, samt även åtagit sig att tokrusta. Skulle Ryssland bara se på när Finland stationerar mängder av trupp längs gränsen och tossiga Sverige förbereder hela samhället för krig? Självklart måste man svara.
I den meningen är Ryssland oskyldigt, och krigshetsen emanerar snarare från Stockholm, Bryssel och andra europeiska huvudstäder. Detta trots att Ryssland är krigförande part i den egentliga militära konflikten, och i den meningen knappast oskyldigt.
Och det är förmodligen vad Mikael Jansson (AfS) menade när han på X framförde sunda tankar om krigsministerns utspel, samt förordade ungefär samma recept som härstädes. Det är åsikter som är i klar minoritet i ett krigspsykotiskt Sverige, men det är icke desto mindre den realpolitiska hållning som ligger närmast verkligheten och som kommer att stå sig över tid.
Åsiktskorridoren är i denna fråga trängre än eljest, och konformismen tål inte att avvikande åsikter ens läggs på bordet i denna infekterade konflikt. Det är spel mot ett mål och ensidig propaganda, medan alternativa och mer nyktra röster mobbas ut. Så är det förvisso i mångahanda frågor i den svenska ankdammen, men vad gäller «Ukrajna» har man dessvärre alldeles tappat koncepterna.
